En sensommarkväll tar Greta, Alex och lilla fyraåriga Smilla båten ut till en ö i sjön deforsvunnaMaran. Det finns myter i trakten om sjön och de faror som lurar där. Alex och Smilla går i land medan Greta väntar i båten. Men tiden går och de kommer inte tillbaka. Greta börjar leta men de är spårlöst försvunna. Gretas förvirring växer och hon blir mer och mer panikslagen. Allt eftersom hon fortsätter leta efter de försvunna verkar hon tappa greppet om verkligheten. Traumatiska händelser i barndomen som involverar hennes pappa, och hur Alex och Gretas förhållande har utvecklas, tar över hennes uppfattning. Kan de mystiska berättelserna om Maran stämma? Hur kan de bara ha försvunnit? Och hur spelar det förflutna in?

De försvunna av Caroline Eriksson hade recensionsdatum 15 september 2015. Caroline Eriksson är en svensk författare och socialpsykolog som debuterade som författare 2013 med Djävulen hjälpte mig. Både Djävulen hjälpte mig, och hennes andra roman Inga gudar jämte mig, är historiska spänningsromaner som baseras på verkliga mord. De försvunna är hennes första helt fiktiva roman.

När jag tidigare i år läste Djävulen hjälpte mig så skrev jag så här: ”Med tanke på mina egna preferenser och problem med ”true crime” tänker jag inte läsa Inga gudar jämte mig, som också bygger på ett verkligt brott, men De försvunna som kommer i höst verkar inte vara det. Är den lika suggestiv som Djävulen hjälpte mig så blir jag nyfiken…”. Naturligtvis kunde jag inte motstå frestelsen att läsa De försvunna som jag blev mycket glad när jag fick som recensionsexemplar.

De försvunna är en otroligt spännande psykologisk thriller. Caroline Eriksson är en mästare på stämningar, det märktes redan i Djävulen hjälpte mig, och här tycker jag hon briljerar. Jag läser och knäpper mig fram på läsplattan febrilt, och när jag lägger ifrån mig boken är det som att jag får ta ett djupt andetag, för jag har bitvis knappt andats. Jag gillar ju inte skräck, och psykologiska thrillers som den här kan bli på gränsen för vad jag klarar av.

Redan från början så målas en mycket obehaglig stämning upp. Miljöbeskrivningarna är mycket effektiva, och skapar en ram som förstärker Gretas känslor. Det är rent av filmiskt ibland, och jag tror detta skulle kunna bli en väldigt spännande film (även om det skulle vara en utmaning att framställa Gretas psyke…).

Hela historien är bisarr och kryper innanför skinnet på mig. En bit i mitten blir det lite för oklart och hallucinatoriskt för min smak, men slutet är mycket snyggt. Jag är inte så förtjust i jag-formen i böcker och bitvis känns meningarna lite för upphackade. Men å andra sidan så är det nog det som gör att historien gräver sig in till märgen i sin obehaglighet. Man kan inte värja sig för Greta när hon är ”jag” i boken.

Jag irriterar mig något vansinnigt bitvis på Greta och tycker hon reagerar fullständigt irrationellt under bokens gång. Men när hela boken är utläst så kan jag ändå på något sätt begripa hennes agerande. Jag brukar ta David i Liselott Willéns Ingenting under himlen som exempel på något av det mest obehagliga och skrämmande jag stött på. Jag tror han fått en konkurrent i en av karaktärerna i den här boken.

Det känns nästan lite skönt att efter avslutad läsning känna att jag gjorde rätt bedömning. Att det var mer min personliga aversion mot true crime som gjorde att jag inte kunde göra Djävulen hjälpte mig rättvisa som läsare. Det finns ingen tvekan om att jag kommer att hålla utkik efter Caroline Erikssons nästa bok. Även om jag vet att det kommer att innebära obehaglig läsning 😉

Omdöme: Andlöst spännande psykologisk thriller om besatthet och rädsla.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Mias bokhörna, Sladdertackans bokblogg och Bokhyllan.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Forum

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar i form av e-bok från förlaget. Tack för det.
Utläst 25 september 2015.

Annonser