Allt jag önskade av Lucy Dillon

Från förlagets hemsida: Caitlins liv är en enda röra. Hon är gift med en man som alla gillar, men äktenskapet knakar i fogarna och hennes självkänsla är i botten. Den enda lösningen verkar vara att separera. Men när pappa flyttar hemifrån slutar deras fyraåriga dotter Nancy att prata. Hon, deras lilla solstråle, som alltid brukade prata oavbrutet är helt förändrad.
Nancys faster, Eva, har nyligen blivit änka. Nu tvingas hon gå vidare utan sin man – och utan att ha förverkligat drömmarna som hon givit upp för hans skull. Hon känner sig ensam, men hennes två livliga mopsar är en tröst i sorgen.
När Eva går med på att låta Nancy komma och bo hemma hos henne ett par gånger i månaden förändras tillvaron för alla inblandade. Både Caitlin och Eva ser plötsligt sina äktenskap i ett nytt ljus – och de upptäcker vad de själva egentligen innerst inne vill.

Allt jag önskade av Lucy Dillon hade recensionsdatum 15 maj 2017. I orginal heter den All I Ever Wanted och kom ut 2016. Lucy Dillon är en brittisk författare av romance/feelgood som debuterade 2008 med Ballroom Class. Hon har skrivit sju fristående böcker som alla utspelar sig i det fiktiva Longhampton, och Allt jag önskade är den sjunde av dem.

Den här boken kom i somras som en present från förlaget men jag kom mig aldrig för att läsa den (däremot läste dottern den). Just nu är mitt behov av feelgood stort och då vände jag mig till Lucy Dillon som brukar vara pålitlig på den punkten.

Allt jag önskade är en sann feelgood med den rätta blandningen av varma fina ögonblick och mer tårögt allvar. Språket är fint, utan att bli överdrivet. Det är mycket känslor, men Lucy Dillon använder inga onödiga ord, utan man förstår mycket från personernas agerande. Historien innehåller såväl ljus som mörker och det gillar jag. I synnerhet är jag förtjust i slutet som är äkta feelgood utan att vara sockersött.

Karaktärsteckningen är bra, såväl barn som vuxna som hundar framträder med sin karaktär. Det är många karaktärer som jag tycker om, men lite extra bryr jag mig om Eva. Hon ändras på ett trovärdigt sätt utifrån olika stadier i sin sorg efter Mick. Draget med hans dagböcker är riktigt bra. Men mest förtjust är jag i Lucy Dillons förmåga att teckna vänskapen mellan hundarna och människorna, i synnerhet mellan Bumble och Nancy. Det ger den där extra feelgoodkänslan som behövs.

Att ha ett separerat par på väg in i en skilsmässa i en feelgood är inte en enkel sak, jag brukar inte gilla det. Men i stort så klarar Lucy Dillon att beskriva Caitlins och Patricks förhållande. Jag är inte speciellt förtjust i Caitlin, hon framstår som alltför hattig hit och dit. Och Patricks kontrollebehov är rent ut sagt läskigt. Det jag kan sakna är också mer ansvar för barnen hos dem bägge. Hur kan man gå in i en separation utan att på allvar tala med varandra om vad det var som gick fel. Ja, det är förstås inte enkelt, men jag tycker de låter det gå väl långt innan de ens försöker.

Jag tycker mycket om den här boken, och tänker definitivt leta i dotterns hylla efter andra böcker av Lucy Dillon nästa gång jag behöver bra feelgood.

Omdöme: Varm och välskriven feelgood med en gnutta mörker
Betyg: 4

Bloggat om boken har Fantastiska berättelser, Carolina läser, Mest Lenas godsakerJust nu just här och och dagarna går.

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Originaltitel: All I Ever Wanted
Översättare: Ann Björkhem
Sidor: 437
Betyg på Goodreads: 3,92 baserat på 784 betyg
Hur jag fick tag på den: Sommarpresent från Therese på förlaget. Tack för den!
Utläst 5 november 2017.

Annonser

Veckans topplista: Bokomslag på temat rött

Johannas deckarhörna har skapat en serie hon kallar Veckans topplista, eftersom hon tycker Top Ten Tuesdays inlägg blir svårare och svårare. Jag kan hålla med henne, och hoppar gärna på det här.

Vecka 50 är temat ”Bokomslag på temat rött”. Ja, utan bloggen skulle jag vara förlorad här… Jag är usel på att minnas färgen på omslag. Så det här är vad jag har hittat. Fem böcker som jag läst som har röda omslag. Inte en enda julbok trots att rött är julens färg. Recensioner på finns på bloggen:

Film: Mordet på Orientexpressen

Titel: Mordet på Orientexpressen
Originaltitel: Murder on the Orient Express
Regissör: Kenneth Branagh
Manus:  Michael Green, baserat på boken av Agatha Christie
Skådespelare: Kenneth BranaghPenélope CruzWillem Dafoe, Johnny Depp, Michelle Pfeiffer  m.fl.
Utgivningsår: 2017
Produktionsland: USA
Genre: Drama, Mysterium
Premiär i Sverige på bio: 24 november 2017
Utgiven i Sverige på DVD: Inte utgiven än
Vi (maken, dottern, sonen och jag) såg den på bio 2 december 2017.

Från SF Bio: Från den bästsäljande boken av mordgåtornas drottning Agatha Christie kommer nu Mordet på Orientexpressen. Vad som börjar som en extravagant tågresa genom Europa utvecklas snabbt till ett av de mest spännande mysterier som någonsin berättats. För en av tågets passagerare ska resan bli den allra sista, och alla övriga medresenärer är misstänkta. Tiden är knapp och en man måste lösa pusslet innan mördaren slår till igen. 

Mordet på Orientexpressen är väl inte okänd för någon som läser deckare, det är en klassiker i genren. Det är mycket möjligt att jag sett filmatiseringen från 1974, men den lämnade i såfall inget större intryck. Det gjorde däremot boken, som jag tyckte var en av Agatha Christies bästa. Jag minns fortfarande känslan när mysteriets lösning uppdagas, och då är det gott och väl 40 år sedan jag läste den.

För ovanlighetens skull så var det dottern som absolut ville se filmen, och till råga på allt så hade hon precis läst boken (hon brukar inte vilja se filmatiseringar av böcker). Vi övriga var ju också sugna på att se den, så då blev det ett familjenöje.

Mordet på Orientexpressen har sina kvaliteter, men också sina svagheter. Vad gäller kvaliteterna så tycker jag att det fanns ett visst underhållningsvärde i filmen, och den är mycket snyggt filmat. Man har också moderniserat en del saker på ett bra sätt, även om den utspelar sig i samma tidsepok som boken.

Som ett Agatha Christie-fan så är jag besviken på hur Poirot porträtteras. Han är så… fel! Han agerar annorlunda än jag tänker mig Poirot, och man har lagt till delar som inte alls hör hemma i historien. Att det är Kenneth Branagh som spelar Poirot går mig spårlöst förbi, så på det sättet är det väl skickligt gjort. Det är en uppställning av skådespelare som heter duga, och flera av dem är bra. Men ändå blir allting så stolpigt, som ett kammarspel mer än en film. Replikerna levereras stelt och allt känns arrangerat.

Någonstans så måste ändå historien fånga mig, men mer som ett drama än som ett mysterium/deckare. För när upplösningen kommer och man får se själva mordscenen så får jag faktiskt tårar i ögonen. Jag blir framförallt berörd av känslorna som visas i den. Underligt, det brukar jag inte bli av sådana scener.

På en del punkter skiljer sig boken och filmen. Ibland går det att förstå, men att introducera saker i Poirots tidigare liv som inte finns böcker förstår vi inte. Inte heller poängen med den första händelsen i filmen. Vad tillför den?

Omdöme: Snyggt filmad men stolpig version av en klassiker
Filmbetyg: 6,5/10

På IMDB får filmen betyg 6,8 baserat på 47 887 betyg.
På Filmtipset får filmen betyget 3 baserat på 125 betyg.

Recension finns på DNSVT, SvD, Metro och Moviezine

En smakebit på søndag – To Kill a Mockingbird

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Efter en intensiv vecka med resande och annat trodde jag att jag skulle tillbringa helgen i soffan läsandes. Men igår fick jag ett energiryck och både simmade, uträttade ärenden, bakade pepparkakor och gjorde diverse annat. Idag är det både tvättstuga och städning som står på schemat. Allt tågresande i början av veckan gjorde i alla fall att jag fick lite läst, så när jag kom hem började jag på en ny bok. En hyllvärmare som jag inhandlade 2015 i Salt Lake City. Det är en klassiker – To Kill a Mockingbird av Harper Lee.

Smakbiten kommer från sid 44

As the year passed, released from school thirty minutes before Jem, who had to stay until three o’clock, I ran by the Radley Place as fast as I could, not stopping until I reached the safety of our front porch. One afternoon, as I raced by, something caught my eye and caught it in such a way that I took a deep breath, a long look around, and went back.

Kåda av Ane Riel

Från förlagets hemsida: Det är inte alltid så lätt för Liv att förstå sin omvärld. Då är det tur att hon har en pappa som Jens, som är så duktig på att förklara allting: Varför mamma blivit så stor att hon inte kan lämna sovrummet, varför man inte ska gå i skolan. Och framför allt varför man måste döda farmor…

Kåda av Ane Riel hade recensiondag 3 november 2017. I original heter den Harpiks och kom ut 2016. Ane Riel är en dansk författare som skrivit barnböcker innan hennes första roman, Slagteren i Liseleje, kom 2013. Kåda är hennes andra roman, och den har belönats med såväl det nordiska priset Glasnyckeln 2016 som Svenska Deckarakademins pris för bästa till svenska översatta kriminalroman 2017.

Kåda kom som en överraskning från förlaget, och den hamnade i läshögen. Den åkte ännu högre upp pga positiva recensioner på bloggar som brukar ha samma smak som jag. Precis när jag börjat läsa så vann den också Svenska Deckarakademins pris.

Kåda är en oerhört suggestiv psykologisk thriller. Den är mycket välskriven och Ane Riel förmår att genom framförallt barnet Livs ögon förmedla en fruktansvärd verklighet. En styrka är just den indirekta beskrivningen. Liv gör inga värderingar, för hon förstår inte att det kan finnas ett annat liv, utan det blir helt läsarens tolkning av det som utspelas som skapar ett enormt obehag.

Det finns inga karaktärer att direkt tycka om i Kåda, men däremot att tycka synd om. Karaktärerna framträder tydligt genom andras iakttagelser och det gillar jag. Det finns inget skyddsnät, ingen som ser hur illa det går. Familjen lever i misär, men så enskilt att ingen reagerar. Jag får samma känslor som när jag läste Dark Places av Gillian Flynn. Det ensliga boendet, fattigdomen mitt i nutiden och känslan av ”white trash” som det heter i USA, är inte så vanlig i skandinavisk nutida litteratur.

Efter att ha läst hur fantastisk Kåda skulle vara så levde den inte riktigt upp till mina förväntningar. Den är som jag redan poängterat mycket obehaglig och krypande, men spännande tycker jag inte den är. Det är en riktigt bra psykologisk skildring och jag kommer att hålla utkik efter Ane Riels nästa bok. På Ane Riels hemsida skriver hon: Min tredje roman er under tilblivelse, og jeg forventer, at den udkommer i efteråret 2018. Jeg kan ikke sige så meget om den … andet end at den bliver sær. Meget sær. Altså helt utroligt sær!

Omdöme: Suggestiv psykologisk thriller om ensamhet, galenskap och överlevnad.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Johannas deckarhörnaBokstugan och Crime Garden

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Modernista
Originaltitel: Harpiks
Översättare: Helena Ridelberg
Sidor: 240
Betyg på Goodreads: 4,17 baserat på 231 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget – tack för det.
Utläst 30 november 2017.

Helgfrågan v. 49: Julklappar och julbord

Snart helg, och på tok för lite tid kvar till jul med tanke på julklappar. Helgfrågan hos Mia handlar också om julen: Vad önskar du dig i julklapp? Bonusfråga: Har ni någon favoriträtt på julbordet?

Just nu står det några böcker på listan (vilken överraskning va…?), det är Gard Sveens Blod i dans på norska som står högst upp, sen en ny bok av Peter Robinson och en del böcker av Liane Moriarity som jag vill läsa på engelska. Maria Langs böcker finns också med förstås. Men högst på listan står Big Bang Theory säsong 10 🙂 Några filmer har visst smugit sig in också…

Favoriträtt? Hm, det är nog mest blandningen som ju blir unik. Svärmors köttbullar står högt på listan, och sillen gillar jag. Mest för att vi så sällan annars äter sill, men också för att dottern brukar göra en perfekt sillinläggning. Och så julmusten förstås.

Hett i hyllan #69

hettihyllanDags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ibland dyker det upp böcker från förlagen som överraskningar. Det är klart att det alltid är roligt med överraskningar, men ibland så undrar jag hur de kommit fram till att just jag ska ha boken. Så är fallet med den här boken som dök upp i november 2014: Tändvätska – bli mer framgångsrik av Annika R Malmberg Hamilton. Jag har svårt för den här typen av ”hjälpböcker” och brukar aldrig recensera dem på bloggen. I alla fall har det varit så hittills. Delvis kan jag väl hålla med om att avsaknad av meningsfulla utmaningar är värre än för mycket att göra, men huruvida jag någonsin kommer att läsa den här boken återstår att se. Man ska aldrig säga aldrig förstås.

Vissa behöver bara några stänk, andra kan behöva dunka på rätt bra för att elden ska ta fart. Men någon form av tändvätska i livet behöver vi alla.

Idag talas mycket om att vi borde varva ner och ta det lugnt, men sanningen är den att vi många gånger borde göra precis tvärtom. En avsaknad av meningsfulla utmaningar och tuffa ansträngningar är långt värre för oss än de där tillfällena då antalet bollar i luften råkat bli för många.

I form av konkreta och användbara råd ger Annika R Malmberg Hamilton oss allt det bränsle vi behöver för att söka upp och ta oss an utmaningar såväl på jobbet som privat. Vi får lära oss hur man säljer in idéer, hanterar avundsjuka, varför framgång föder framgång, hur framgångsrika team fungerar och mycket, mycket annat.

Och kom ihåg: framgång handlar inte bara om pengar eller den respekt man vunnit hos andra, utan främst om ditt eget välbefinnande. Makten att definiera framgången ligger alltid hos dig själv och sen skadar det inte att ha roligt längs vägen.

Från A till Ö: Ilska

I – Ilska. En karaktär som gjorde dig frustrerad.
Ibland förstår man inte hur karaktärerna tänker. Just den här karaktären gjorde dig extra frustrerad.

Det är sällan jag ger en bok lägsta betyg – 1. Det gör jag faktiskt bara när jag inte klarat av att slutföra en bok. Den boken kan förstås passa någon annan utmärkt. Den senaste boken som jag inte klarade att läsa ut var Grace av Anthony Doerr. Ett av mina problem var huvudkaraktären David Winkler (det andra problemet hör inte hemma i det här inlägget). Jag tyckte han var oerhört frustrerande, där han gick och tyckte synd om sig själv och hade ångest över att han skulle drömma sanndrömmar igen. Sån ångest att han behandlade alla runt omkring sig illa dessutom. Självömkande karaktärer i en bok har jag väldigt svårt för!

Veckans topplista: Nobelpriset

Johannas deckarhörna har skapat en serie hon kallar Veckans topplista, eftersom hon tycker Top Ten Tuesdays inlägg blir svårare och svårare. Jag kan hålla med henne, och hoppar gärna på det här.

Vecka 49 är temat ”Nobelpriset”. Tja, det kan man ju tolka lite som, men här kommer fem böcker av nobelpristagare som jag läst och gillat:

  1. Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset. En av mina favoritböcker.
  2. Flugornas herre av William Golding. Sträckläste en varm sommardag på 80-talet – starkt läsminne.
  3. Jerusalem av Selma Lagerlöf. Ja, det var tekniskt sett inte jag som läste den, utan min pappa läste den högt. Älskade den!
  4. Old Possum’s Book of Practical Cats av T S Eliot. Fantastisk rytm och fyndiga formuleringar. Dessutom basen för en av mina favoritmusikaler.
  5. Tiggarflickan av Alice Munro. Underbar berättarstil och språk. En ny favorit efter att hon fick priset.

Nya bokförvärv – November 2017

November har varit betydligt lugnare än september och oktober men några böcker har tillkommit.

Det började med tre böcker på samma dag: Dödsdömd av Sharon Bolton från Modernista, Asätarna i Kungsträdgården av Magnus Jonsson från Modernista och Prästens lilla flicka av Susan Casserfelt från Mima förlag.

Sen kom Sjusiffrigt av Anna Karolina från Bookmark förlag och De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru från Svenska Förläggareföreningen. Båda lästa och recenserade. Tusen tack!

Därefter En förrädare i familjen av Nicholas Searle från Louise Bäckelin förlag. Den förra jag läste av Searle var jag positivt överraskad av.


De saknade av Thomas Rydahl. Danskt är alltid intressant, men jag har inte läst del ett i den här serien.

En vän hittade en bok i utrensningslådan på jobbet: Vem väntar på värdshuset? av Maria Lang. Jag samlar ju på den serien, men det är några böcker mellan den här och där jag är i serien.

Och så sista boken för månaden – Fyrmästaren av Anna Ihrén från Mima förlag. Verkar vara del 4 i en serie?

Tack tack för alla böcker!