En smakebit på søndag – Kodnamn Verity

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Idag tänkte jag bjuda på två ”smakbitar”. Det ena är en video från Youtube, tagen här i Sundsvall. Vi har rätt mycket snö, med höga snöhögar lite varstans i centrum (jag har lagt ut några på mitt Instagramkonto). Ändå har man kört bort en hel del, och efter att ha fyllt depån uppe vid sjukhuset har man kört det till ett annat ställe. Den ”högen” (som syns in till centrum) med dumpad snö har filmats med en drönare. Rätt mäktigt…

Den andra smakbiten blir förstås från boken jag läser. Det är mitt val i Makeutmaningen i februari: Kodnamn Verity av Elizabeth Wein.

Hauptsturmführer von Linden puffade ut lite luft, som om han blåste ut ett ljus. Både jag och Engel stirrade på honom som om han plötsligt fått horn. (Det var ett skratt. Han drog inte på munnen – jag tror hans ansikte är gjort av gips – men jag är säker på att han skrattade.)
”Du är ingen litteraturkännare, Fräulein Engel”, sa han. ”Den engelska flygofficeren har lärt sig kreativt skrivande. Hon arbetar med spänning och förebådande.”
Som Engel stirrade på honom. Jag tog naturligtvis tillfället i akt och insköt med tjurskallig Wallace-stolthet: ”Jag är inte engelsk, din trögfattade tysk, jag är SKOTSK.”

 

Annonser

Artemis av Andy Weir

Från förlagets hemsida: Månstaden Artemis är paradiset i rymden – för rika turister och excentriska miljardärer, alltså.
För Jazz är det alger till frukost, ölsubstitut på kvällen och en brits under marken. Till den dag hon erbjuds en oemotståndlig summa för att begå det perfekta brottet.
Men givetvis är inget så enkelt som det framstår. Jazz upptäcker snart att hon hamnat mitt i en konspiration för kontrollen av hela Artemis – och att hennes enda chans att överleva hänger på en plan som är betydligt mer riskfylld än det brott hon lovat att utföra.

Artemis av Andy Weir hade utgivningsdatum 22 januari 2018. På engelska kom den ut i november 2017 med samma titel . Andy Weir är en amerikansk författare med bakgrund som systemutvecklare. Han debuterade 2014 med The Martian (Ensam på Mars) som också filmatiserats.

Jag läste Ensam på Mars 2016. Vissa saker gillade jag med den, andra inte. Jag var ändå tillräckligt nyfiken på vad en uppföljare skulle kunna innebära så jag tackade ja när jag fick frågan från förlaget om jag ville läsa Artemis.

Artemis är en detaljerad framtidsvision med en ung kvinna i huvudrollen. Jag har rätt svårt att komma in i berättelsen, och det tar ungefär en tredjedel av boken innan jag tycker berättelsen tar fart. Det som intresserar mig är själva intrigen, det är det som får mig att läsa vidare, och den är som mest driven i mitten av boken. Mot slutet tappar jag lite intresset igen.

Det här visade sig inte riktigt vara min typ av bok trots allt, och det har främst två skäl. Det första är de tekniska detaljerna, som faktiskt tråkar ut mig. Jag förstår att det kan vara intressant för vissa, men trots att jag är fysiker i grunden, så har jag inte riktigt intresse för alla detaljer precis hur man svetsar i vakuum exempelvis… Det andra är berättarrösten. Hela berättarstilen blir snabbt uttjatad. Jag är mycket kluven till Jazz som person och berättare. Å ena sidan så tycker jag hon är rätt cool och efterhand så gillar jag henne mer. Men hennes ”röst” är helt fel för en mycket ung tjej. I början av boken så finner jag viss underhållning i hennes kommentarer men efterhand så blir de mer och mer grova och är mest förpubertala sexskämt som bara är … osmakliga. Hon visar en kvinnosyn och självbild som är förskräcklig. Sen finns kommentarer om sex med barn som är rent ut sagt hemska.

Detta till trots så hade Artemis vissa kvaliteter som bok. Jag gillar rymdmiljön och att författaren har tänkt en hel del på hur en sådan ska utformas (tack för kartan i början!). Även om Jazz berättarröst stör mig så växer hon allt eftersom och jag gillar henne på sätt och vis när boken väl är utläst. Greppet med breven mellan henne och Kevin på jorden som är infogade som en parallell historia som knyts ihop först i slutet är bra, och ökar mitt intresse. Intrigen är helt OK för en spänningsroman, även om detaljnivån är lite hög ibland.

Jag har fortfarande inte gett upp hoppet om Andy Weir och hoppas att han kan slipa fram en riktigt bra tredje bok. Filmatiseringen av Artemis kan bli bra, om man städar i Jazz kommentarer och får bort de stötande sexskämten och kvinnosynen.

Omdöme: Tekniskt detaljerad framtidsvision med bra intrig men osmakliga jargong.
Betyg: 3

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, En blogg för bokugglor, Vargnatts bokhylla, Fru E:s böcker, Boklysten, Nellons bokblogg och Litterementärt

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bookmark
Originaltitel: Artemis
Översättare: John-Henri Holmberg
Sidor: 340
Betyg på Goodreads: 3,69 baserat på 51 689 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 9 februari 2018.

Helgfrågan v. 7: Bokrean

Veckorna flyger verkligen fram. I helgen ska jag satsa på att få rejält med sömn, det behövs… Men först är det fredag, jobb och Mias Helgfråga/or: Har du gjort någon bokreabeställning? Vilket är ditt absoluta bästa rea tips för i år? Bonusfråga: Brukar du kolla efter röda prislappar?

Nej, jag har inte gjort någon bokreabeställning. Har så många böcker olästa att jag får ångest så jag duckar så länge som möjligt för rean…

Eftersom jag inte har kikat på rean alls är ju fråga två lite svår. Men så slog det mig att jag faktiskt sett två bra böcker som enligt inlägg på Instagram finns på rean:

Och bonusfrågan – nej jag letar inte aktivt efter röda prislappar. Inte om det gäller böcker i alla fall. Ibland kan det bli nedsatta böcker som jag hittar av en slump som får följa med hem.

Hett i hyllan #79

hettihyllanDags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I maj 2015 så deltog jag i en utlottning inne hos bokbloggaren C R M Nilsson och vann boken Hyresgästerna av Sarah Waters. Med boken kom choklad och te som av någon anledning inte är kvar. Men boken är kvar. Och oläst. Inte för att jag inte är sugen, utan mest för att det är rätt många sidor…

Så här beskrivs boken: London 1922. Kriget har vänt upp och ner på allt och svept med sig pojkar och män. De kvinnor som nu måste leva vidare gör det i en helt ny värld som också bjuder nya friheter 
I ett stort hus i den burgna Londonförorten Camberwell bor Frances Wray med sin mor, mrs Wray. Deras liv har förändrats drastiskt. Familjens män har stupat och för att klara hyran blir mor och dotter nu tvungna att ta in hyresgäster. Ett ungt par ur den lägre tjänstemannaklassen, Lilian och Leonard Barber, flyttar in. In kommer den nya världen och dess sociala spänningar. Och när Frances, som är en modern kvinna med moderna idéer om kärlek, kommer allt närmare Lilian, påbörjas ett kammarspel som ska explodera med oförutsedda konsekvenser som följd.

Force of Nature av Jane Harper

Från Goodreads: Five women go on a hike. Only four return. Jane Harper, the New York Times bestselling author of The Dry, asks: How well do you really know the people you work with?
When five colleagues are forced to go on a corporate retreat in the wilderness, they reluctantly pick up their backpacks and start walking down the muddy path.
But one of the women doesn’t come out of the woods. And each of her companions tells a slightly different story about what happened.
Federal Police Agent Aaron Falk has a keen interest in the whereabouts of the missing hiker. In an investigation that takes him deep into isolated forest, Falk discovers secrets lurking in the mountains, and a tangled web of personal and professional friendship, suspicion, and betrayal among the hikers. But did that lead to murder?

Force of Nature av Jane Harper kom ut i Australien 2017, och i Europa i januari 2018. På svenska heter den Falska vänner och kommer ut senare under 2018. Jane Harper är en brittisk journalist och författare som levt större delen av sitt liv i Australien. Hon debuterade 2016 med The Dry som är den första i serien om Aaron Falk. Force of Nature är del två i samma serie.

Jag gillade verkligen Jane Harpers första bok, The Dry, och när jag såg att hon skulle komma med en ny bok hamnade den på önskelistan. Det stod att den skulle komma i februari, men vid ett besök över dagen i Stockholm så kikade jag in på Akademibokhandeln. Och där stod den! Genast inhandlades den och jag började läsa den samma dag…

Force of Nature är en välskriven och spännande deckare. Jag gillar verkligen Jane Harpers sätt att skriva, hon utnyttjar språket fint för att bygga stämningar. Kapitlen är alldeles lagom korta och avslutas så att jag hela tiden tänker ”bara ett till”. Vi får följa två tidslinjer, dels en som är ”nutid” som följer Aaron Falk och hans kollega från den stund när Alice rapporteras som saknad. Den andra tidslinjen följer personerna varit på retreaten från det ögonblick den börjar. För varje sak som Falk och de andra poliserna upptäcker får man sen veta vad som egentligen känt. Jag tycker Jane Harper lyckas med det greppet, även om jag är betydligt mer förtjust i de styckena som är nutid med Aaron. Ibland i dåtidsstyckena blir jag mest irriterad på personerna.

Redan i The Dry så lärde man som läsare känna Aaron Falk till en viss gräns. I Force of Nature får man veta lite till, men jag hade gärna sett att en större del av boken handlat om Aaron. Jag ska inte avslöja så mycket om mysteriet, men det är bra uppbyggt. En av de stora behållningarna i bägge böckerna är beskrivningarna av naturen. Dels används den som en förstärkare av spänningen, dels är beskrivningarna så att man kan känna att man verkligen är på plats och upplever variationen i den fantastiska naturen i Australien.

Force of Nature har inte samma nerv som The Dry, men även en något mindre bra bok av Jane Harper är fortfarande väldigt bra!

Även om Force of Nature inte var en fullpoängare som The Dry så längtar jag redan efter del tre. Jag följer Jane Harper på Instagram och häromdagen publicerade hon bilder från en resa hon gjorde för att rekognosera miljöer runt Birdsville i Australien som är en liten ort med ca 120 invånare. Från bilderna såg det lovande ut som miljö i en bok!

Omdöme: Välskriven spänningsroman som utspelar sig i den fantastiska australiensiska naturen
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Boktok73

Mer om boken kan du läsa här.
Förlag: Little, Brown
Sidor: 377
Betyg på Goodreads: 4,02 baserat på 6080 betyg
Hur jag fick tag på den: Helt ny inhandlad på Akademibokhandeln i Stockholm.
Utläst 7 februari 2018.

Veckans topplista v. 7: Alla hjärtans dag

Johannas deckarhörna har skapat en serie hon kallar Veckans topplista, eftersom hon tycker Top Ten Tuesdays inlägg blir svårare och svårare. Jag deltar gärna i en sådan serie – här är veckans inlägg.

Vecka 6 är temat: Alla hjärtans dag.

Ja, det är ju ett rätt fritt tema. Men på Alla hjärtans dag borde det väl passa att man läser böcker med feelgoodkänsla, och gärna lite romantik. Jag tipsar om tre författare som skriver böcker som har gett mig en Alla hjärtans dag känsla och två filmer som gör mig varm inombords. Bägge filmerna råkar Hugh Grant spela i 😉

  1. Simona Ahrnstedt. Den bästa svenska romanceförfattaren.
  2. Lucy Dillon. Realistiska böcker med mycket värme.
  3. Christoffer Holst. Svensk feelgood när den är som bäst.
  4. Film: Love Actually. Ja – det är också en ”julfilm”. Men å vad jag blir varm av den.
  5. Film: Notting Hill. Råkar ju också utspela sig delvis i en bokhandel.

Film: To Kill a Mockingbird

Från Discshop: Filmen utspelar sig i en fattig stad i amerikanska Södern under depressionen. En vit kvinna beskyller en svart man för våldtäkt. Även om hans oskuld är uppenbar har både juryn och domaren så förutfattade meningar att ingen advokat vill ställa upp och försvara honom – utom Atticus Finch (Gergory Peck), en av stadens mest respekterade medborgare. Hans passionerade försvar kostar honom många vänner, men han vinner i stället sina barns respekt och beundran.

To Kill a Mockingbird är en amerikansk film från 1962 av Robert Mulligan med bl.a. Gregory Peck, John Megna, Frank Overton, Robert Duvall och Mary Badham. Den är baserad på Harper Lees Pulitzerprisbelönade roman med samma namn. När den kom till Sverige 1964 hette den Skuggor över södern. Gregory Peck vann en Oscar för sin huvudrollsprestation.

När jag läste To Kill a Mockingbird förra året så upptäckte jag att den filmatiserats. Önskade mig filmen och fick den som födelsedagspresent.

To Kill a Mockingbird är en välgjord film som förvånande nog håller än i dag. Ännu mer förvånande att hela familjen, inklusive en 17-åring och en 15-åring tyckte den var bra och intressant. Jämfört med moderna filmer så var tempot lugnt, men trots detta (och trots att jag läst boken) så var den spännande och intressant rätt igenom. Varje scen fick ta sin tid, utan det kändes utdraget. Det var nästan befriande att se en spännande film utan en enda biljakt eller liknande.

Det som möjligen inte hållit för tidens tand är musikvalet och det stundvis teatraliska i olika reaktioner. I synnerhet saknar jag minspel och känslor i rättssalen, medan i vissa andra lägen så spelar en del över. En som definitivt inte spelar över är Gregory Peck, och jag är grymt imponerad över hans rollprestation. Den ständigt lugne och korrekte Atticus som älskar sina barn villkorslöst och har en beundransvärd människosyn.

Eftersom jag nyligen läst boken så kunde jag jämföra rätt väl. Några saker har de hoppat över vilket gjorde andra händelser mer obegripliga, men på det hela taget tycker jag man har fångat både stämningen i boken och handlingen. Det som störde mig mest i boken, nämligen Scouts berättarröst, blir inte lika framträdande i filmen, då fler scener lämnas åt tittaren och ”berättas” inte med en röst.

Mitt betyg: 8,0 (av 10)

Mer om filmen kan du läsa här eller här.
Originaltitel: To Kill a Mockingbird
Genre: Drama, Crime
Baserat på en bok av Harper Lee
Betyg på IMDB: 8,3 baserat på 246 300 betyg
När jag såg den: 3 februari 2018
Format: DVD
Med vem: Maken, dottern och sonen.
Ingen recension på Moviezine.

En smakebit på søndag – Louise

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Ännu en helg att göra precis vad vi vill. Så underbart skönt, för nu kommer snart några mer eller mindre inbokade helger. I veckan hade vi personaldagar och fick lyssna på Anitha Risberg prata om Stress, prestation och återhämtning. Mycket bra och lärorikt. En av de saker jag har med mig är att återhämtning kan se olika ut för olika människor, och att sitta i soffan och glo en timme kan vara minst lika mycket återhämtning för en stressad kropp som en aktivitet. Så de senaste dagarna är det precis det jag unnat mig. Det och att läsa. Jag läste (äntligen) ut Artemis och har precis börjat på ny bok: Louise av Mikaela Bley. Därifrån kommer också smakbiten.

Smakbiten kommer från sid 121

Han tittade ut från köket och flinade. ”Du snokar väl inte runt?”
”Nej.” Hon botaniserade i hans sparsamma bokhylla. Fem böcker. Boken om Zlatan, tre böcker managementtips och en om LA. Det fanns inget som var så oattraktivt som män som inte läser böcker, tänkte hon och lyfte upp en ram med ett foto på hans föräldrar, gissade hon, och fortsatte se sig omkring. 

Omgiven av idioter av Thomas Erikson

Från författarens hemsida: En del hävdar på fullaste allvar att de är omgivna av idioter. Somliga mer än andra, lustigt nog. Och visst kan det vara ett problem att komma överens med andra ibland. Har du till exempel någon gång försökt resonera med din partner och ingenting gick som du tänkt dig? Eller i förvirring lämnat ett möte med känslan att du sannerligen inte begrep dig på de övriga i rummet? Och värst av allt: vissa verkar aldrig fatta vad du säger – hur tydlig du än är. Lite i taget visar sig idioterna både här och där.
Skämt åsido. En etablerad metod att begripa sig på andra människor är att få klart för sig vem man själv är. Definitionen på social kompetens är förmågan att förstå och förutse det egna beteendets inverkan på andras beteende. Om detta är sant handlar det alltså om självinsikt. Men i ärlighetens namn – vem har tid och utrymme för djupgående psykologiska studier för att lära känna sig själv? Att gå i terapi är förutom vansinnigt dyrt, en tämligen osäker metod.
Nu finns det en lösning. Boken Omgiven av idioter beskriver en av världens mest använda metoder för att sortera olikheterna inom mänsklig kommunikation. Den handlar om DISA-profiler, med färgsystemet rött, gult, grönt och blått. Den är skriven med glimten i ögat, men den är samtidigt mycket konkret. Fokus ligger på användbarhet och metoderna som beskrivs fungerar varje gång du möter en annan person.

Omgiven av idioter av Thomas Erikson kom ut 2014. Den har kommit ut i flera upplagor, och den senaste (som jag läste) kom ut 2017. Thomas Erikson är en svensk föreläsare och författare. Han har skrivit två populärvetenskapliga böcker och fyra romaner.

Jag har läst och verkligen gillat Thomas Eriksons skönlitterära serie om Alex King (den första – Bländverk – kom 2011) där huvudpersonen använder DISA-profiler, så jag har länge varit nyfiken på den här boken. När det de senaste månaderna har visat sig att fler och fler på jobbet läst boken och diskuterat den så återuppväcktes mitt intresse och jag lånade den av en arbetskamrat.

Då det här är en populärvetenskaplig bok så kommer jag inte att recensera den som en skönlitterär bok, och inte heller betygssätta den.

Generellt brukar jag vara rätt skeptisk till populärvetenskapliga böcker, då de för de mesta innehåller rätt många förenklingar och generaliseringar. I synnerhet är det besvärande när man kan något om den vetenskapliga grunden.

Omgiven av idioter är mycket lättläst och lättsamt skriven. Den innehåller naturligtvis förenklingar, men eftersom jag är beredd på det så stör jag mig inte på det. Jag är heller inte insatt i den vetenskapliga grunden för metoden, vilket gör det enklare. Boken väcker en hel del tankar hos mig, men jag kan inte påstå att den gav mig några ”aha-upplevelser” som många verkar fått. Jag kommer bara på en eller två personer som verkligen är dominerade av en färg. Det är oundvikligt att man tänker på personer man känner när man läser boken – sig själv, sin familj och sina arbetskamrater – och den kan ge upphov till funderingar över mänskligt beteende.

Vad gäller mig själv så blir jag lite överraskad över att jag får högst igenkänningsfaktor i en färg som jag för tio år sedan inte alls skulle placerat mig själv i. I synnerhet så gäller det en beskrivning av hur man skriver mejl och en beskrivning av när man försöker presentera något på ett möte… Det jag saknar i boken är just hur man kan utvecklas och ändra sitt beteende beroende på yttre omständigheter och ibland även beroende på ålder. Författaren hävdar också att man aldrig kan vara fyra färger, något jag har svårt att köpa då jag hittar delar av mig själv i alla fyra kategorier om än i varierande grad.

Generaliseringarna till trots så finns det en del resonemang i boken som jag har funnit påverkat min syn på vissa händelser, i synnerhet på arbetsplatsen. Jag reflekterar mer över hur vissa personer ställer frågor, vilken typ av svar som de blir nöjda eller missnöjda med. Jag funderar också på exemplen på hur man ger negativ feedback. Likaså inser jag att hur man i viss grad kan anpassa sitt sätt att kommunicera när man märker att någon börjar tappa intresset. I boken så är utgångspunkten att man ska anpassa sig till den färg personen har som man kommunicerar med. Det kan jag tycka är ensidigt om inte alla gör på samma sätt. Om man använder den här metoden i ett professionellt sammanhang och gör det som en gruppövning så kan det nog framkalla mer.

Det jag främst ser fram mot nu är att få diskutera den med en vän som lovat läsa den någon gång 😉 Det har redan blivit diskussioner med familj, vänner och arbetskamrater som varit rätt underhållande.

Omdöme: Lättläst populärvetenskapligt om personers beteenden
Betyg: Inget betyg

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Hoi förlag
Sidor: 294
Betyg på Goodreads: 3,31 baserat på 696 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av en vän.
Utläst 2 februari 2018.

Helgfrågan v. 6: Instagramrecensioner

Fredag och dags för helgfrågan inne hos MiaVad tycker du om att fler lägger recensioner på Instagram, vilket föredrar du? Motivera. Bonusfråga: Hur ser dina torsdagskvällar ut?

Jag är nog lite gammaldags där. Instagram kollar jag i korta pauser under dagen mest, och då kikar jag mest på bilderna, kollar lite vad texten handlar om. En hel recension läser jag sällan. Dessutom så har Instagramrecensionerna samma utförliga reflektioner som blogginläggen kan ha. Jag har heller inte riktigt tålamodet att sitta och läsa på mobilen, för liten text, och oftast har jag för mycket annat jag ska göra. Nej, jag läser hellre mer utförligare recensioner på bloggar i lugn och ro på kvällar. Jag tycker alltså det är en rätt trist utveckling.

Sen har jag absolut inget emot att se bilder på böcker eller läsande på Instagram, det kan vara nog så inspirerande. Bäst gillar jag de naturliga bilderna, som är tagna just som det ser ut när man läser. De stylade bilderna där böckerna är arrangerade blir jag ibland lite stressad av faktiskt, även om de kan vara väldigt vackra och estetiskt tilltalande. Men jag gillar jag överhuvudtaget bäst naturliga ögonblicksbilder.

Torsdagskvällarna kan se väldigt olika ut. Igår var jag på yoga. Ibland är jag ju ute och reser, men ofta är det en ”vanlig” kväll som ofta innehåller en del surfande, jobbmejlande och familjeumgänge. Och jo – nog brukar jag kolla om Helgfrågan kommit upp och sen skriva ett förprogrammerat inlägg till fredag morgon 🙂