Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker

Från förlagets hemsida: Tin Win är framgångsrik advokat i New York. Han kommer ursprungligen från Burma men hans amerikanska familj, hustru och två barn, vet nästan ingenting om hans uppväxt och bakgrund.
En dag strax efter att dottern Julia avlagt sin juridikexamen försvinner han utan ett ord. Familjen tvingas till slut acceptera att spåren slutar i Bangkok. Fyra år senare hittar Julia ett fyrtio år gammalt kärleksbrev som hennes far skrivit till en okänd kvinna i en by i Burma.
Hos Julia tänds åter hoppet och hon bestämmer sig för att söka upp kvinnan i brevet. När Julia kommer till den lilla byn bland bergen hamnar hon i en främmande värld. I byns tehus lär hon känna en man som berättar en märklig historia om den blinde pojken och flickan med de missbildade fötterna, om det som står skrivet i stjärnorna och om kärlek som övervinner allt.

Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker kom ut 2014. I original heter den Das Herzenhören och kom ut 2002. 2012 kom den ut på engelska som The Art of Hearing Heartbeats. Jan-Philipp Sendker är en tysk författare och journalist som varit korrespondent för Stern i Amerika och Asien. Han debuterade 2000 med Cracks in the Great Wall, som handlar om Kina. Konsten att höra hjärtslag är hans skönlitterära debut.

När Konsten att höra hjärtslag kom ut blev den en ”snackis” och jag har många vänner som läst den och rekommenderat den. Samtidigt så har jag ryggat lite för överorden som använts. Men även maken har läst den och därför hamnade den i min Makeutmaning. Den fick bli mars månads bok, då jag kände att jag hade rätt lite lästid, och trodde det här skulle vara en bok som skulle vara relativt lättläst för mig.

Konsten att höra hjärtslag är en fin historia som berättas med en varm och intensiv ton. Den är lättläst, samtidigt som den bitvis kräver viss eftertanke och koncentration. Jag tycker om tonen i berättandet, det finns en respekt och en genuin berättarröst. Lite är det som att läsa en historia från en traditionell berättartradition, det liknar de berättelser som går från generation till generation och ska sluta i någon form av sedelärande slutsats (den typen av historier finns också invävda i berättandet).

Styrkan med Konsten att höra hjärtslag tycker jag är de intressanta miljöerna och kulturen. Jag tror aldrig jag läst en bok som utspelar sig i Burma. Hur realistiskt det är kan jag inte säga, men jag kan i alla fall inte hitta några störande schabloner. De livsöden som beskrivs är gripande och intressanta, men själva kärlekshistorien upplever jag som överdriven.

Innan jag läste boken hade jag hört/läst om vilken fantastisk läsupplevelse den varit för andra, men riktigt så kände inte jag. En varm och fin berättelse som sagt var, men ingenting som berörde mig till tårar (eller skratt). Mot slutet av boken tyckte jag t.o.m. att det blev lite väl mycket av allt. I grunden har jag faktiskt svårt att tro på förutbestämd kärlek.

Jan-Philipp Sendker har skrivit en uppföljare, Hjärtats innersta röst, och han har nyss kommit ut med en tredje bok, Viskande skuggor. Den nya låter intressant, och kanske att jag någon gång vill läsa mer av honom.

Omdöme: Finstämd berättelse om kärlek, trohet och familj.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Bokhyllan, Bloggbohemen, Beas bokhylla, Boklysten och Zellys bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: The Art of Hearing Heartbeats
Förlag: Forum
Översättare: Lena Torndahl

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 23 mars 2017.

Topp Tio Tisdag: Tio författare jag är glad över att få ha träffat

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: Top Ten Authors I’m Dying To Meet / Ten Authors I Can’t Believe I’ve Met  (some other ”meeting authors” type spin you want to do)

Jag är så lyckligt lottad att genom Lennart på Vängåvans bokhandel här i stan har jag fått träffa och prata med flera författare under årens lopp. När jag också hamnade i styrelsen för Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall blev det ännu fler.

Så jag plockar tio författare, men det här är förstås inte alla som jag blivit glad över att få ha träffat! Gemensamt för de här tio är att de visat en genuint positv inställning till att träffa läsare (och bloggare) och tagit sig tid för längre och mer personliga diskussioner.

Utan inbördes ordning!

  1. Elin Olofsson.
  2. Gabriella Ullberg Westin.
  3. Christoffer Carlsson.
  4. Simona Ahrnstedt
  5. Elly Griffiths (Dominca de Rosa)
  6. Gard Sveen
  7. Sara Bergmark Elfgren / Mats Strandberg (de får vara med på en punkt, eftersom vi träffade dem tillsammans)
  8. Kristina Sandberg
  9. Stefan Ahnhem
  10. Caroline Eriksson

TV-serie: Valkyrien

Titel: Valkyrien, säsong 1
Originaltitel: Valkyrien, sesong 1
Skapare: Erik Richter Strand
Skådespelare: Sven Nordin, Pål Sverre Hagen, Pia Halvorsen m.fl.
Utgivningsår: 2017
Produktionsland: Norge
Genre: Drama, Thriller
Premiär i Sverige: 18 januari 2017
Utgiven i Sverige på DVD: 6 april 2017
Jag såg den på TV4Play 18 januari – 25 mars 2017.

Från TV4: En norsk dramaserie om läkaren Ravn och den korrupta civilförsvararen Leif som driver en illegal underjordisk klinik i centrala Oslo.Ravn behandlar kriminella och andra personer som inte kan eller vill söka upp ett vanligt sjukhus. Samtidigt försöker han hitta ett botemedel till sin frus dödliga sjukdom.

När det börjar en norsk eller dansk serie på TV så är det nästan oundvikligt att jag kollar in vad det är för typ av serie. Så även när Valkyrien dök upp, men den här gången var det ingen annan i familjen som var intresserad, så jag har sett den själv på TV4Play på mobilen (då min dator inte fungerar med hörlurar). Det gav en extra intensiv känsla.

Först och främst kan jag konstatera att är det norskt så är det hög kvalitet. Det är fantastiskt bra filmat. Trots att jag känner Oslo så ser man här en okänd del av Oslo – underjorden – och även de delar som utspelar sig ovan jord ger en obehaglig stämning. Historien är också unik och ger mig en rejäl tankeställare kring sårbarhet och vad som kan hända om man börjar experimentera med människor.

Historien är väldigt obehaglig, och jag tror det är delvis därför som det tar mig rätt lång tid att ta mig igenom hela serien. Jag kan inte se flera avsnitt på raken för jag får en klump i magen. Dessutom så finns det ingen av karaktärerna som jag kan sympatisera med. Alla huvudpersonerna är i någon mån egoistiska och ute efter att utnyttja andra och Ravn, som är en av de två som förekommer mest, finner jag rent av obehaglig. Leif går från att vara bara avskyvärd, till att bli mer komplex. Skådespelarna däremot gör ett bra jobb med att framställa dessa karaktärer. Några av dem känner jag igen från andra norska produktioner, men inte så att jag förknippar dem med någon annan karaktär.

Det är svårt att skriva mer om serien utan spoilers. Gillar du välproducerad thriller i närmiljö, som ger starka obehagskänslor så är det något för dig.

Omdöme:Ytterst obehaglig men välgjord norsk domedagsserie.
Filmbetyg: 6,5

IMDB får hela serien betyg 7,8 baserat på 524 betyg.

Om serien finns att läsa på Aftonbladet, Aftenposten, VG och Dagbladet

En smakbeit på søndag – Törst

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakbeit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar ni här.

Tja, det finns väl inte så mycket att säga om den här veckan. Om man inte ska prata väder? Blåst, snö, men också plusgrader och värmande sol. Det är som om det inte vill bestämma sig. Själv är jag tydligen helt världsfrånvänd för jag hade missat både Earth Hour och att vi fått sommartid. Det sistnämnda kunde jag vara utan. Men det beror på att jag mest ägnar min tid åt jobb, se på TV-serier och läsa. Då får man inte mycket omvärld med sig tydligen. Läsningen går inte jättefort men nu har jag börjat på en mycket efterlängtad bok – Törst av Jo Nesbø som kom från förlaget i torsdags.

Smakbiten kommer från sid 11

Kvinnan sköt sitt vinglas åt sidan, lutade sig lite närmare och Mehmet var tvungen att anstränga sig för att höra. ”Kan du lova mig en sak, Geir?”
”Självklart.” Blicken och hans röst var hundaktigt ivriga.
”Att när jag går härifrån nu så kommer du aldrig att försöka kontakta mig igen?”
Mehmet måste beundra Geir för han lyckades åtstadkomma ett leende. ”Självklart.”
Kvinnan lutade sig tillbaka igen. ”Det är inte för att du verkar vara en stalker, Geir, men jag har en del dåliga erfarenheter av män, förstår du. En man började följa efter mig. Han hotade dem jag var tillsammans med också. Jag hoppas du förstår att jag är lite försiktig.”

 

Fyrtio dagar utan skugga av Olivier Truc

Kautokeino, Lappland. Polarnatt och iskallt. Snart ska solen stiga igen, efter fyrtio dagars mörker. En flera hundra år gammal trumma har nyligen återlämnats till ett museum och det sägs att trummans kraft kan hjälpa nåjder – samernas schamaner – att kommunicera med de döda. Under mörkrets sista timmar stjäls trumman.
Kort därefter hittas en renägare mördad med öronen avskurna. Klemet och Nina på norska Renpolisen tror att det finns en koppling mellan stölden och mordet.
Det står snart klart att inte alla vill att deras efterforskningar ska lyckas. Och de möter kyla och motstånd från både natur och människor innan de kan ta upp jakten på en mördare.

Fyrtio dagar utan skugga av Olivier Truc kom ut 2014. I original heter den Le dernier lapon och kom ut 2012. Olivier Truc är en fransk journalist och författare som är bosatt i Stockholm. Fyrtio dagar utan skugga som är hans debutroman är såld till flera länder och har blivit prisbelönt. Hans andra bok, Skuggorna vänder tillbaka, kom ut 2016.

Som deckarläsare så har jag under årens lopp funderat på att läsa Fyrtio dagar utan skugga, men av någon anledning har jag inte trott att det var riktigt min typ av deckare. Olivier Truc var på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall förra året och var mycket intressant att lyssna på. Men så blev det här valet i Bokcirkeln på jobbet, och då kunde jag ju inte låta bli.

Fyrtio dagar utan skugga är en deckare med högt tempo i en unik miljö. Den var oväntat bra. Jag gillade inte språket, det var stolpigt bitvis, korthugget på ett underligt sätt. Ändå så är Fyrtio dagar utan skugga mycket lättläst, och jag fick trots mina invändningar ganska bra läsflyt. Det är ett högt tempo i berättandet, vilket för mig delvis kompenserar för stolpigheten i språket, och gör att jag hela tiden är intresserad av vad som ska hända härnäst.

Styrkan i boken är definitivt den unika miljön och historien som Olivier Truc format utifrån miljön. Berättelsen känns genomtänkt. Jag är sorgligt okunnig om samerna och deras historia, och medan jag läser så känns det som om jag lär mig mycket på ett naturligt sätt. Det gillar jag. När jag lyssnade på Oliver Truc fick jag också klart för mig vilket jobb han lagt ner, och hur det hela började som en serie artiklar och en fransk dokumentär från området. Det gör att jag känner mig trygg i att fakta är rätt.

Karaktärerna i boken är intressanta utifrån den miljö de befinner sig i men jag hade svårt att komma nära huvudpersonerna, Klemet och Nina. På något sätt så känns det som om jag betraktar dem utifrån. Möjligen kan det bero på att det hela tiden talas om vad personerna känner, något som jag har svårt för.

I bokklubben så hade alla inte hunnit klart men de flesta gillade boken. Vi diskuterade mycket om samer och miljön, hur mycket som var riktigt i beskrivningen, vad som skulle kunna hända personerna, om det fanns en fortsättning. Det var en mycket bra bokcirkelbok.

Tydligen handlar Skuggorna vänder tillbaka också om Klemet och Nina. Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa den, men den står inte högst på listan.

Omdöme: Lättläst spänningsroman i en annorlunda och intressant miljö
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Boklysten, hyllan och Johannas deckarhörna

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Le Dernier Lapon
Förlag: Piratförlaget
Översättare: Maria Björkman

Mitt exemplar lånade jag på biblioteket.
Utläst 3 mars 2017.

Bokbloggsjerka 24-27 mars: Författare som ”skriver” film

I veckans bokbloggsjerka frågar Annika: Har någon av de författare som du följer bidragit till en tv-serie/film, om inte, vem tycker du skulle få chansen och varför?

Jag kopplar frågan till författare som också är manusförfattare eller varit med i filmatiseringen av sina egna böcker.

  • Noah Hawley har jag läst två mycket bra böcker av – The Good Father och Before the Fall. Han är också med och skriver och producerar serien Bones som baserats löst på en av mina favoritserier – den om Temperance Brennan av författaren Kathy Reichs.
  • Stefan Ahnhem började som manusförfattare, bl.a. till serien om Wallander. Nu skriver han riktigt bra deckare om Fabian Risk m.fl.
  • M J Alridge är en deckarförfattare, som jag hittills bara läst Ole Dole av. Han är också manusförfattare, bl.a. till Tyst vittne, en bra TV-serie.
  • Mannen som glömde sin fru av John O’Farrell gillade jag. Han var en gång i tiden manusförfattare till Alias Smith and Jones.
  • Fredrik T Olssons Slutet av kedjan var en imponerande debut. Innan han skrev den var han manusförfattare till Svensson, Svensson, Cleo, Johan Falk och serien om Maria Wern.

Författare som jag önskar skrev filmmanus av sina egna böcker, eller i alla fall var konsulter. Eller helt enkelt att jag skulle vilja se filmatiseringar av deras böcker.

  • Peter May, som ju också varit manusförfattare tidigare
  • Belinda Bauer
  • Jane Harper
  • Emelie Schepp.

Helgfrågan v. 12: Titelns betydelse

Den här veckan frågar Mia i helgfrågan: Denna veckas fråga kommer från Midnattsord och så här lyder den: Titeln som har en sådan avgörande faktor för att man blir nyfiken på en bok? Alltså hur viktig är titeln på boken?

Ja, det är i alla fall viktigare än omslaget som frågan gällde förra gången. En titel kan få mig att plocka upp en bok i en bokhandel exempelvis, eller kanske googla lite extra. Men när det kommer till att köpa eller läsa en bok, så gäller fortfarande det jag skrev förra veckan, att det är beskrivningen av boken som kan fälla avgörandet.

Sen kan en titel också avskräcka mig. Alla som försöker sig på ett plagiat på ”Hundraåringen som…” undrar jag varför. Eller när man översätte Rachel Joyces andra bok Perfect till Två sekunder i Byron Hemmings liv. Hur tänkte man då? Förmodligen att det skulle likna hennes succé Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd. Men för mig är det större sannolikhet att jag plockar upp och kikar på boken som heter Perfect

Däremot gillar jag titlar som exempelvis titlarna på Christoffer Carlssons serie om Leo Junker som alla anspelar på kända spänningsromaner. Titlar där man får tänka till. Lite extra tycker jag det är när man efter att man läst boken kan tolka in mer i titeln än man kunde innan. Sen är jag mer förtjust i ordlekar/vackra ord som nu vill jag sjunga dig milda sånger, Springa med åror eller Fjäril i koppel. 

Hett i hyllan #37

hettihyllanDags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Den 6 september 2013 hade Vängåvans bokhandel deckarbokprat med Christoffer Carlsson, Sofie Sarenbrandt och Annika Sjögren. Naturligtvis så kunde jag inte motstå att inhandla några böcker. En av dem står fortfarande oläst och det är Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson. Detta är ett stort mysterium, eftersom vid det här laget är Christoffer Carlsson en av mina favoritförfattare, och hans serie om Leo Junker en av mina favoritserier. Men det är kanske också just det som är problemet, för Den enögda kaninen kom tidigare. Och tänk tänk om jag inte tycker den är lika bra? Känns ganska otroligt. Men ändå.

Bortom det lilla samhället Dalen finns ett övergivet hus. Det är det första David Flygare får veta när han återvänder till sin barndomsstad för sommaren.
Tillsammans med fem vänner tillbringar David de långa sommardagarna vid huset. De solar, grillar, dricker, har sex och begår inbrott i skydd av natten. De gömmer stöldgodset i huset.

Men stölderna skapar oro i det lilla samhället. Och då en ensam, gammal man dessutom försvinner börjar det koka under ytan, vad är det egentligen som pågår i Dalen?

När sommaren är över kommer det vita huset att stå för allt David och hans vänner har tagit från Dalen, och allt det som tagits från dem det som aldrig kan komma tillbaka.

The Dry (Hetta) av Jane Harper

Från det svenska förlagets hemsida: Australien härjas av en svår torka och invånarna i den lilla avfolkningsorten Kiewarra tvingas dagligen fatta desperata beslut på grund av vattenbristen. Under mystiska omständigheter tar Luke Hadler livet av sin familj och sedan sig själv. Poliskommissarie Aaron Falk kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter för att närvara vid begravningen. Luke var hans bäste vän, men de delade även en mörk hemlighet.
Under århundradets värsta torka börjar Falk ifrågasätta vad som verkligen hände med Luke. Han bär på en bestämd känsla av att något inte stämmer – men ju mer han nystar i fallet, desto mer börjar gamla sår att blöda. Sedan länge begravda lögner tar sig upp till ytan, och Falk tvingas konfronteras med sina egna värsta minnen.

The Dry av Jane Harper kom ut 2016. På svenska kommer den i maj 2017, under namnet Hetta. Jane Harper är en brittisk journalist och författare som levt större delen av sitt liv i Australien. The Dry är hennes debutroman och redan manuset är prisbelönt.

När jag i Top Ten Tuesday skulle göra en lista på böcker jag såg fram mot 2017 och surfade runt så stötte jag på The Dry. Eftersom jag har en förkärlek för Australien och det här dessutom lät mycket spännande så åkter den upp på min önskelista. Vid ett besök i Stockholm så stod den i bokhandeln bland nyheter på engelska och jag kunde inte låta bli att inköpa den som present till mig själv.

The Dry är en riktigt bra spänningsroman helt i min smak. Jag gillar språket, där Jane Harper med liknelser och små antydningar bygger upp en fantastisk stämning. Läsandet flyter utan att jag hakar upp mig på någonting, den är lättläst samtidigt som jag njuter av läsningen. Efter att ha haft trögt med läsningen så blev det här en bok som jag verkligen längtade efter att läsa när jag kom hem.

Ända sedan vi var i Australien 1991 så har jag fascinerats av det landet, dess blandning av karghet och lummighet, australiensarnas mentalitet, ja allt. Och naturligtvis så bidrar det till att jag uppskattar The Dry, för det är en mycket målande beskrivning av en trakt ”in the middle of nowhere” under en torrperiod. Skrämmande bara det. Man känner nästan sanden knastra mellan tänderna. Sen lyckas Jane Harper använda miljön för att bygga upp spänningen mellan karaktärerna.

Även karaktärerna lyckas Jane Harper med. Oavsett om det är en levande huvudperson (som Aaron), en bikaraktär eller en avliden så lär man gradvis känna personerna, samtidigt som det efterhand visar sig att allt inte är som det verkar på ytan.

Mysteriet sker i två tidsperioder, och jo, det finns kursiva stycken (för er som irriterar er på sånt) för dåtiden. Fast det är ändå så bra gjort, för det handlar mer om känslor, och hur karaktärerna är. Som läsare får man också veta mer än Aaron, men det tycker jag snarare tillför något till läsningen. Jag upplevde The Dry som en bladvändare, och kunde alls inte lista ut alla vändningarna. Det är många trådar men allt kommer ihop så snyggt utan att kännas krystat.

Jag fick lite samma känsla som när jag läste Belinda Bauers första, att det här är en författare med potential att bli en favorit för mig bland deckarförfattare. På Goodreads så är det här angivet som den första boken i en serie, vilket verkar lovande. Oavsett om det blir fler böcker om Aaron eller inte så kommer jag att spana efter nästa bok av Jane Harper.

Omdöme: Välskriven bladvändare i en fascinerande miljö.
Betyg: 5

Mer om boken på svenska kan du läsa här och här, och den engelska här och här.
Förlag (mitt exemplar): Little Brown

Mitt exemplar var relativt nyköpt.
Utläst 14 mars 2017.

Topp Tio Tisdag: Tio korta böcker jag läst

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: Read In One Sitting Theme: ten of the shortest books I’ve read, top ten books I read in one sitting, ten books to read when you are short on time, top ten books that will make you read the whole day away, etc.

Jag väljer korta böcker men det är ju inte helt enkelt heller. Är det en novell eller en kort bok, var går gränsen? Jag har heller inte all statistik så jag väljer den som finns på Goodreads så det blir med andra ord ett urval från de senaste åren.

  1. The Grownup av Gillian Flynn, 64 sidor
  2. Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufmann, 111 sidor
  3. Lilla smycket av Patrick Modiano, 128 sidor
  4. Vi kom över havet av Julie Otsuka, 129 sidor
  5. 62 dagar av Cilla Neumann, 143 sidor
  6. När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka, 167 sidor
  7. God jul: En berättelse av Jonas Karlsson, 168 sidor
  8. Vi av Kim Thùy, 174 sidor
  9. Schackspelerskan av Bertina Heinrich, 175 sidor
  10. Kungamördaren av Hans-Olov Öberg, 178 sidor