Helgfrågan v. 12: Titelns betydelse

Den här veckan frågar Mia i helgfrågan: Denna veckas fråga kommer från Midnattsord och så här lyder den: Titeln som har en sådan avgörande faktor för att man blir nyfiken på en bok? Alltså hur viktig är titeln på boken?

Ja, det är i alla fall viktigare än omslaget som frågan gällde förra gången. En titel kan få mig att plocka upp en bok i en bokhandel exempelvis, eller kanske googla lite extra. Men när det kommer till att köpa eller läsa en bok, så gäller fortfarande det jag skrev förra veckan, att det är beskrivningen av boken som kan fälla avgörandet.

Sen kan en titel också avskräcka mig. Alla som försöker sig på ett plagiat på ”Hundraåringen som…” undrar jag varför. Eller när man översätte Rachel Joyces andra bok Perfect till Två sekunder i Byron Hemmings liv. Hur tänkte man då? Förmodligen att det skulle likna hennes succé Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd. Men för mig är det större sannolikhet att jag plockar upp och kikar på boken som heter Perfect

Däremot gillar jag titlar som exempelvis titlarna på Christoffer Carlssons serie om Leo Junker som alla anspelar på kända spänningsromaner. Titlar där man får tänka till. Lite extra tycker jag det är när man efter att man läst boken kan tolka in mer i titeln än man kunde innan. Sen är jag mer förtjust i ordlekar/vackra ord som nu vill jag sjunga dig milda sånger, Springa med åror eller Fjäril i koppel. 

Hett i hyllan #37

hettihyllanDags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Den 6 september 2013 hade Vängåvans bokhandel deckarbokprat med Christoffer Carlsson, Sofie Sarenbrandt och Annika Sjögren. Naturligtvis så kunde jag inte motstå att inhandla några böcker. En av dem står fortfarande oläst och det är Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson. Detta är ett stort mysterium, eftersom vid det här laget är Christoffer Carlsson en av mina favoritförfattare, och hans serie om Leo Junker en av mina favoritserier. Men det är kanske också just det som är problemet, för Den enögda kaninen kom tidigare. Och tänk tänk om jag inte tycker den är lika bra? Känns ganska otroligt. Men ändå.

Bortom det lilla samhället Dalen finns ett övergivet hus. Det är det första David Flygare får veta när han återvänder till sin barndomsstad för sommaren.
Tillsammans med fem vänner tillbringar David de långa sommardagarna vid huset. De solar, grillar, dricker, har sex och begår inbrott i skydd av natten. De gömmer stöldgodset i huset.

Men stölderna skapar oro i det lilla samhället. Och då en ensam, gammal man dessutom försvinner börjar det koka under ytan, vad är det egentligen som pågår i Dalen?

När sommaren är över kommer det vita huset att stå för allt David och hans vänner har tagit från Dalen, och allt det som tagits från dem det som aldrig kan komma tillbaka.

The Dry (Hetta) av Jane Harper

Från det svenska förlagets hemsida: Australien härjas av en svår torka och invånarna i den lilla avfolkningsorten Kiewarra tvingas dagligen fatta desperata beslut på grund av vattenbristen. Under mystiska omständigheter tar Luke Hadler livet av sin familj och sedan sig själv. Poliskommissarie Aaron Falk kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter för att närvara vid begravningen. Luke var hans bäste vän, men de delade även en mörk hemlighet.
Under århundradets värsta torka börjar Falk ifrågasätta vad som verkligen hände med Luke. Han bär på en bestämd känsla av att något inte stämmer – men ju mer han nystar i fallet, desto mer börjar gamla sår att blöda. Sedan länge begravda lögner tar sig upp till ytan, och Falk tvingas konfronteras med sina egna värsta minnen.

The Dry av Jane Harper kom ut 2016. På svenska kommer den i maj 2017, under namnet Hetta. Jane Harper är en brittisk journalist och författare som levt större delen av sitt liv i Australien. The Dry är hennes debutroman och redan manuset är prisbelönt.

När jag i Top Ten Tuesday skulle göra en lista på böcker jag såg fram mot 2017 och surfade runt så stötte jag på The Dry. Eftersom jag har en förkärlek för Australien och det här dessutom lät mycket spännande så åkter den upp på min önskelista. Vid ett besök i Stockholm så stod den i bokhandeln bland nyheter på engelska och jag kunde inte låta bli att inköpa den som present till mig själv.

The Dry är en riktigt bra spänningsroman helt i min smak. Jag gillar språket, där Jane Harper med liknelser och små antydningar bygger upp en fantastisk stämning. Läsandet flyter utan att jag hakar upp mig på någonting, den är lättläst samtidigt som jag njuter av läsningen. Efter att ha haft trögt med läsningen så blev det här en bok som jag verkligen längtade efter att läsa när jag kom hem.

Ända sedan vi var i Australien 1991 så har jag fascinerats av det landet, dess blandning av karghet och lummighet, australiensarnas mentalitet, ja allt. Och naturligtvis så bidrar det till att jag uppskattar The Dry, för det är en mycket målande beskrivning av en trakt ”in the middle of nowhere” under en torrperiod. Skrämmande bara det. Man känner nästan sanden knastra mellan tänderna. Sen lyckas Jane Harper använda miljön för att bygga upp spänningen mellan karaktärerna.

Även karaktärerna lyckas Jane Harper med. Oavsett om det är en levande huvudperson (som Aaron), en bikaraktär eller en avliden så lär man gradvis känna personerna, samtidigt som det efterhand visar sig att allt inte är som det verkar på ytan.

Mysteriet sker i två tidsperioder, och jo, det finns kursiva stycken (för er som irriterar er på sånt) för dåtiden. Fast det är ändå så bra gjort, för det handlar mer om känslor, och hur karaktärerna är. Som läsare får man också veta mer än Aaron, men det tycker jag snarare tillför något till läsningen. Jag upplevde The Dry som en bladvändare, och kunde alls inte lista ut alla vändningarna. Det är många trådar men allt kommer ihop så snyggt utan att kännas krystat.

Jag fick lite samma känsla som när jag läste Belinda Bauers första, att det här är en författare med potential att bli en favorit för mig bland deckarförfattare. På Goodreads så är det här angivet som den första boken i en serie, vilket verkar lovande. Oavsett om det blir fler böcker om Aaron eller inte så kommer jag att spana efter nästa bok av Jane Harper.

Omdöme: Välskriven bladvändare i en fascinerande miljö.
Betyg: 5

Mer om boken på svenska kan du läsa här och här, och den engelska här och här.
Förlag (mitt exemplar): Little Brown

Mitt exemplar var relativt nyköpt.
Utläst 14 mars 2017.

Topp Tio Tisdag: Tio korta böcker jag läst

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: Read In One Sitting Theme: ten of the shortest books I’ve read, top ten books I read in one sitting, ten books to read when you are short on time, top ten books that will make you read the whole day away, etc.

Jag väljer korta böcker men det är ju inte helt enkelt heller. Är det en novell eller en kort bok, var går gränsen? Jag har heller inte all statistik så jag väljer den som finns på Goodreads så det blir med andra ord ett urval från de senaste åren.

  1. The Grownup av Gillian Flynn, 64 sidor
  2. Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufmann, 111 sidor
  3. Lilla smycket av Patrick Modiano, 128 sidor
  4. Vi kom över havet av Julie Otsuka, 129 sidor
  5. 62 dagar av Cilla Neumann, 143 sidor
  6. När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka, 167 sidor
  7. God jul: En berättelse av Jonas Karlsson, 168 sidor
  8. Vi av Kim Thùy, 174 sidor
  9. Schackspelerskan av Bertina Heinrich, 175 sidor
  10. Kungamördaren av Hans-Olov Öberg, 178 sidor

TV-serie: Castle, säsong 6

Titel: Castle, säsong 6
Originaltitel: Castle, season 6
Skapare: Andrew W Marlowe
Skådespelare: Nathan Fillion, Stana Katic, Susan Sullivan, Jon Huertas, Seamus Dever, Molly C. Quinn, Tamala Jones m.fl.
Utgivningsår: 2014
Produktionsland: USA
Genre: Drama, Deckare, Komedi
Premiär i Sverige: –
Utgiven i Sverige på DVD: 10 december  2014
Vi (maken, sonen, dottern och jag) såg den på DVD 23 februari – 19 mars 2017.

Från CDON (Spoilers): Efter Castles häpnadsväckande frieri till Beckett, vad händer sedan? Den karismatiska deckarduon står inför helt nya utmaningar med både bröllopsplaner och spännande brottsfall att lösa i sjätte säsongen av Castle. Becketts nya jobb och Castles hängivenhet innebär en rad komplikationer som kan sluta med att de skiljs åt för alltid. Dessutom är Castle mindre road av att hans dotter flyttat ihop med sin nye frisinnade pojkvän.

Castle har blivit vårt familjenöje, i synnerhet på vardagskvällar. Att fyra personer med starka åsikter vill se samma serie, säger ju en del om den.

Jag har tidigare skrivit om säsong 1säsong 2säsong 3säsong 4 och säsong 5 av serien, och egentligen så är det inte mycket som ändras. Karaktärerna utvecklas, men det som gör att vi gillar serien är kvar. Och det som vi tycker att de borde ta bort är tyvärr också kvar.

När de första säsongerna bygger på frågan om Castle och Beckett ska bli ett par eller inte, så undrar man ju hur det ska bli när de väl är det. Där har man lyckats väl, de fortsätter att ha samma jargong, och det är samma värme och humor. Något orealistiskt att de får jobba ihop på det sättet de gör, eller snarare att Castle får ta en sådan stor del i utredningarna, nu handlar det ju inte längre om hans författarskap.

Castle och Beckett i all ära, men mina favoriter i den här säsongen är Ryan och Esposito, de är duktiga poliser men också omtänksamma och prestigelösa. Castles mamma Martha får utrymme, och det gillar jag, men dottern Alexis har utvecklats på ett sätt som jag inte vet om jag gillar. Samtidigt så kanske det är en naturlig åldersutveckling för en tonåring. Den röda tråden kring Castles och Becketts bröllopsplaner gillar jag, där finns en både charmen och humorn som är kännetecknande för den här serien.

Så det som jag/vi inte gillar. Så fort det visar sig att det är ett avsnitt som handlar om historien om Becketts mamma eller om seriemördare 3XK så utbrists ett samfällt ”åååh nej” i soffan. Nu hoppas jag att den ena historien i alla fall är avslutad för gott. Sen har serieskaparna en förkärlek för det extrema sortens fall, det är som de ska slå knut på sig för att hitta bisarra historier. Det är så man längtar efter ett ”vanligt” mysterium. Visserligen är det sällan så bisarrt som Castle tror men det är så det räcker och blir över.

Det finns en hel del TV- och filmreferenser i den här serien, men de är något färre i säsong 6 än 5. Fast jag har en svag känsla av att vi missar flera av dem.

Både säsong 7 och 8 ligger och väntar. Frågan är bara om vi klarar att göra en paus och kanske se något annat.

Omdöme: Säsong 6 av en charmig och humoristisk deckarserie som går hem i vår familj.
Filmbetyg: 7,5

IMDB får hela serien betyg 8,2 baserat på 121 687 betyg.

Bloggat om säsong 6 har Bokföring enligt Monika.

En smakebit på søndag – Konsten att höra hjärtslag

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar har inte kommit upp än men jag kör ändå. (Nu hittar man smakbitarna här).

Ännu en vecka, och även om dett är ganska kallt här fortfarande så är våren helt klart på väg. Helgen ska ägnas åt diverse praktiska göromål. Som vanligt. Bokmässigt så har jag läst ut en riktigt bra bok (recension kommer snart) som jag gav smakbit från förra veckan – The Dry av Jane Harper. Gillar ni deckare ska ni spana in den! Eftersom det brukar kunna ta lite tid att läsa böckerna i Makeutmaningen så började jag häromdagen på mars månads bok. Men jag valde också den jag tror ska vara mest lättläst – Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker. Jag har hunnit halvvägs så det känns inte helt omöjligt (peppar peppar) att jag läser ut den rätt snart, om jag bara lyckas klämma in lite lästid. Den går i alla fall att följa även när jag är toktrött och det är en förutsättning.

Smakbiten kommer från sid 43

Jag mådde inte bra. Jag kände mig ledsen, ängslig och rädd. Jag hade aldrig förstått att mamma varit så olycklig i sitt äktenskap. Jag tänkte på det hon hade sagt till mig dagen innan: ”Din far lämnade mig långt innan den dagen han försvann.” Än jag då, tänkte jag. Hur länge sen var det som min far hade lämnat mig?

Intervju med Fredrik Backman

Foto: Linnéa Jonasson/Appendix Fotografi.

I höstas fick jag frågan från Piratförlaget om jag vile intervjua Fredrik Backman. Naturligtvis ville jag det! Det tog mig ett tag att tänka ut frågor, och man kan väl säga att det inte blev så himla enkla frågor att bena ut. Av olika skäl så blev sen svaren sena också, men den som väntar på något gott… Här kommer intervjun i sin helhet.

Hej Lotten,
Jag är väldigt, väldigt ledsen att jag inte svarat på de här frågorna förrän nu. Det blev lite mycket med livet där ett litet tag, jag har försökt skriva min nästa bok samtidigt som Minecraft-spelandet och Frost-tittandet med mina barn tar sin beskärda del av varje dygn i besittning, och hela karusellen runt filmatiseringen av ”En man som heter Ove” har ju utöver det snurrat lite obegripligt snabbt emellanåt. ”Det är mycket med det jordiska”, som min mamma brukar säga. Jag beklagar att det gick ut över min responstid på det här. Men NU kör vi!

I både Britt-Marie var här och i Björnstad så låter du sporten och personerna som berörs av sporten bära historien framåt. Vad är det med sport som gör att du skriver om den? Hade Björnstad kunnat handla om fotboll istället?
Det där är ju flera frågor på en gång, så jag ska försöka ta dem i omvänd ordning: Ja, absolut, Björnstad hade kunnat handla om fotboll. Den hade förmodligen lika gärna kunnat handla om ett väldigt framgångsrikt företag inom vilken bransch som helst som har många människor i ett litet samhälle anställda eller känslomässigt involverade på ett eller annat sätt. För historien handlar väldigt mycket om makt och inflytande, om elitism och utslagning, och vad ett samhälle prioriterar och vad vi är beredda att förlåta våra mest framgångsrika individer för om de är viktiga för oss. Och…ja…vad fan är det då med just sport som gör att jag skriver om den? Förmodligen är det enkla svaret att jag älskar sport och litteratur av samma anledning: De är båda två byggda på verklighetsflykt och sagoberättande. Båda är fyllda av äventyr och hjältar och dramatik, det bästa och det värsta, det ljusaste och det mörkaste. Jag ville försöka berätta något om det, både om idrottens allra finaste delar och dess allra sämsta. För på många sätt känner jag att en stor del av vårt samhälle och den tid vi lever i finns komprimerad där.

Ytterligare en fråga lite på samma tema. För mig handlar Björnstad mycket om grupptryck. Jag tillhör de där som aldrig utövat lagsport, eller ens befunnit mig i en supporterskara, så jag har svårt att förstå hur man kan bli så uppslukad. Ändå blir jag intresserad av fenomenet när jag läser Björnstad. Hade boken kunnat handla om något annat än ishockey, och ändå blivit skriven av dig? Varför/varför inte?
Ja, som sagt, boken hade nog kunnat handla om vilken stark gemenskap som helst. I grunden är ju förmodligen nästan alla samhällen byggda på någon sorts grupptryck, ibland positivt och ibland negativt. Jag tror att all civilisation i grunden bygger på att de flesta av oss vill känna att vi tillhör något som är större än oss själva, och därför är redo att underkasta oss vissa regler och begränsningar för gruppens bästa. Vi vill alltid så gärna intala oss själva att vi är unika indvidualister, men samtidigt vill nog en majoritet människor fortfarande ha ett sammanhang på något sätt: En familj, en grupp vänner, och så vidare utåt i vidare och vidare cirklar. Och i de där cirklarna påverkar vi varandra, vi sätter gränser och säger att vissa är välkomna in i dem och andra inte. Vi skaffar gemensamma fiender, snackar skit om de som inte är som oss, identifierar oss genom vilka vi alienerar. Det funkar så överallt, hela tiden. Jag tror att det är ganska allmängiltigt, för vissa är det kanske idrott som för gruppen samman och för andra är det kanske istället politik och för andra är det antagligen andra saker: Konst, språk, konsumtion, föräldraskap, social status…vi skapar grupper och bygger vår identitet inom vissa ramar. Det är väldigt enkelt, oavsett var man befinner sig, att omge sig med vänner som är ungefär som en själv, som har ungefär samma klädstil och språkbruk och intressen, ofta till och med samma slags uppväxt och kulturella bakgrund och politiska åsikt. Och självklart påverkar det oss. Jag tror att väldigt få människor är så oberoende av andra människor som de kanske hoppas att de är. Nästan alla av oss lever med någon form av grupptryck, hela tiden.

Strax efter att jag läste Björnstad så läste jag en helt annan sorts bok, en reportagebok, Flickan och skammen av Katarina Wennstam. Ni tar upp samma fenomen på olika sätt och ur olika perspektiv vilket gjorde att jag började fundera igen på din bok med mer fakta i botten. Vad gör att du valde den skönlitterära formen? Ser du någon styrka i att det är en man som berättar
Det är flera frågor här också, vilket gör det lite komplicerat att svara. Men jag valde den skönlitterära formen för att det är den formen jag skriver mina böcker i. Jag är en skönlitterär författare. Angående att jag är man och hur det påverkar kan jag inte svara på, det måste den som läser boken bedöma. Men jag är väl om jag ska vara helt ärlig inte säker på att man alltid måste jämföra alla böcker med andra böcker. Jag tror att man kan läsa en bok och låta den stå för sig själv. En historia måste få vara en egen historia, till en viss gräns. Det är väldigt, väldigt bra att sätta saker i ett sammanhang, men det måste också finnas plats för en berättelse att faktiskt få ha ett eget värde också.

För mig som har en fjortonårig son och en sextonårig dotter kommer ibland berättelsen för mycket in under huden. ”Det krävs inte mycket av dig för att kunna släppa taget om ditt barn. Det krävs bara allt.” är det citatet som jag bär med mig för det beskriver allt. Just de här tankarna, om att släppa taget, våga lita på sina barns goda omdöme, är något som jag brottas med varje dag som förälder, och Björnstad spär snarare på mina rädslor än gör mig tryggare. Hur tänker du själv kring de här rädslorna och hur man kan hantera dem? Vad fick dig att skriva om dem?
Hur jag känner för dem kommer väl fram väldigt tydligt i boken, tror jag. Den där skräcken är ju extremt universell, alla människor som älskar någon bär ju innerst inne en ständig oro för att något kan hända dem. Att få barn berövar oss ju allihop på något sätt förmågan att leva i nuet, när man blir förälder tillbringar man en otroligt stor del av sin tid åt att antingen känna skuld över det förflutna eller oro över framtiden.

Har researchen innan du skrev Björnstad skilt sig åt mot vad du gjort innan du skrivit dina tidigare böcker?
Jag gjorde definitivt betydligt mer research inför den här boken än inför något annat jag skrivit. Det krävde otroligt mycket mer av mig. Jag intervjuade enormt många människor, betydligt fler än vad som syns i tacklistan eftersom ganska många delade med sig av historier som gjorde att de bad att få slippa ha sina namn utskrivna i samband med dem. Det tog rätt mycket emotionell kraft att få ut allting på papper, det gjorde det, och det krävde också att jag grävde djupare i mig själv än jag någonsin gjort förut. Det är min mest personliga bok på det sättet att jag aldrig har lämnat så här mycket av mig själv på varje sida förut.

Redan innan du började ge ut böcker så bloggade du och du fortsätter med det. Bloggandet ger ju på gott och ont möjligheter till en ganska speciell växelverkan med läsarna medan böcker kan bli mer en envägskommunikation. Hur växelverkar du helst med dina läsare nu?
Jag vet inte om det förändrats så värst mycket. Jag reser väldigt lite, eftersom jag försöker prioritera att vara med min familj, så den kommunikation jag har med läsare är ju fortfarande främst via nätet. Men jag bloggar i ärlighetens namn väldigt lite nuförtiden, främst för att jag jobbar hårdare och hårdare med mina böcker och med andra saker jag skriver. Men det ska ju samtidigt sägas att en blogg kan ju faktiskt vara minst lika mycket ”envägskommunikation” som en bok, det beror ju helt på hur engagerad man är i kommentarsfältet. Och där blir frågan komplicerad, för då börjar det handla extremt mycket om tid. Jag försöker verkligen så långt det är möjligt att svara när folk skriver till mig, men då blir det ett relativt stort antal mejl och några tweets och några Instagram-kommentarer och några Facebook-kommentarer och faktiskt några handskrivna brev också varje vecka. Och…ja. Jag försöker vara en okej pappa och jag försöker skriva nya böcker och jag har samtidigt ett väldigt stort behov av att få gå runt ensam och tänka och grubbla ganska mycket, så även om jag skulle VILJA vara den där härliga spontana människan som svarar på precis allt och är tillgänlig hela tiden så har jag fått lära mig att acceptera att det helt enkelt inte är jag. Och det har jag ruggigt dåligt samvete över, väldigt ofta, för jag märker att en del människor blir besvikna när de inte får svar omedelbart. Men det är bara 24 timmar på ett dygn. Alla människor gör väl så gott vi kan med det där.

Läser du recensioner av dina egna böcker? Om nej – varför inte?
Om ja – hur tror du att det påverkar ditt skrivande?
Är det någon skillnad på hur du reagerar på recensioner av bloggare och av recensenter i tidningar?
Jag läser recensioner då och då, men inte alla och definitivt inte hela tiden. Jag tror att det är en ganska naturlig process att man i takt med att man blir äldre lär sig att en åsikt faktiskt bara är EN åsikt, och om man ska ta in ALLAS åsikter om precis allting hela tiden tror jag att det till sist blir väldigt svårt att skriva någonting alls som faktiskt betyder någonting. Man måste lyssna på kritik, men man måste också ha en kreativ bubbla där man kan stänga av bruset. Man kan inte skriva om man är rädd för vad folk kommer tycka hela tiden. Så jag försöker komma ihåg att jag bara är en person skriver saker och sedan finns det andra vars jobb det är att tycka något om det. Men det är inte nödvändigtvis menat att vara en kommunikation mellan oss, både jag och den som recenserar pratar ju i första hand med läsaren. Jag skriver inte för recensenters skull, de recenserar inte för min skull, och det är ju exakt så det är menat att vara. Angående skillnaden mellan traditionella recensioner och recensioner i sociala medier beror de ju helt på vilken recensent det handlar om, det finns jättebra och lite mindre bra versioner av båda. Rent generellt tycker jag som läsare kanske att de bästa recensionerna är de som pratar väldigt mycket om boken och de sämsta är de som pratar väldigt mycket om författaren, men det är min personliga åsikt. Men rent generellt är det min fasta åsikt att de traditionella recensenterna och kulturredaktionerna fyller en extremt viktig roll i svensk litteratur, inte minst för den litteratur som inte hade nått ut annars. De bästa recensenterna sätter ju också all litteratur i ett sammanhang och förklarar kontexten, ger ett mervärde till en läsupplevelse, och det är verkligen obeskrivligt viktigt för all form av kulturutövning. Jag tycker inte att sociala medier på något sätt varken tävlar eller behöver ställas mot det, jag tycker att traditionella tidningsrecensenter och bokbloggare kan vara fantastiska komplement till varandra, de behöver absolut inte (och SKA nog verkligen inte) vara samma sak. I slutändan måste man ju bara komma ihåg att alla de här rösterna tillhör individer, och individer är olika. Och som min vän och kontorskollega N brukar säga: ”Det finns inte bra och dålig populärkultur. Det finns bara åsikter.” Så…ja. Det enda jag har lärt mig vid det här laget är väl att jag aldrig kan förutse reaktionerna på någonting. Det enda jag kan göra är att försöka berätta de historier jag vill berätta så absolut bra jag kan, med de förutsättningar jag har. Om läsaren tycker att de är bra nog så lever historierna vidare, annars försvinner de. Det gör inte recensentens roll varken mer eller mindre viktig, recensentens roll är ALLTID viktig för litteraturen. Man måste bara komma ihåg att recensentens åsikt inte alltid ska vara livsavgörande för författaren, för då går den naturliga dynamiken dem emellan förlorad.

 Att det blir en till del i serien om Björnstad framgår i den första delen. Kommer det fler delar än så? Hade du tänkt ut hela berättelsen om Björnstad redan innan du började skriva den första delen?
Det blir en del 2, ja, som kommer sensommar/höst 2017 och är tänkt att lanseras i samband med bokmässan i Göteborg september. Efter det vet jag faktiskt inte riktigt, jag försöker ge mig själv lyxen att bara tänka på en bok i taget.

Tusen tack Fredrik att du tog dig tid att svara på mina frågor som var flera frågor i varandra. Och tack Piratförlaget.

 

Helgfrågan v. 11: Bokomslag

I veckans helgfråga så frågar Mia: Vad tror du omslaget har för betydelse när man köper en bok? Som bonusfråga: Bildexempel på omslag som liknar varandra.

Om ”man” är ”jag” här så har det i stort sett ingen betydelse. Jag läser antingen om boken på nätet, ser på titeln, ser på genren och läser på baksidan. Men samtidigt är det ju inte så att jag jublar över ett omslag som det här, även om det visade sig att boken var rätt bra.

Så lite om bonusfrågan. Ibland är likheten medveten, i en samma serie. Men så här lika blir jag förvirrad av, kan inte avgöra om jag läst boken eller inte…

De här två omslagen tycker jag är lika:

Ibland blir jag jättebesviken när man byter utseende i en serie från ett snyggt till i mitt tycke fult (och uppenbarligen gjort av någon som inte läst boken). Då bryr jag mig om omslaget!:

Sen kan jag tipsa om Karl Berglunds bok Mordförpackningar apropå omslag till deckare. Här är en artikel i SVD om den boken. Jag har inte läst den men han var på Svenska Deckarfestivalen i höstas och hade ett seminarium om detta tillsammans med en formgivare.

Bokbloggsjerka 17-20 mars: Stereotyper

I veckans bokbloggsjerka frågar Annika: Vad tycker du om stereotyper? Känns det tryggt, irriterande, bör undvikas, etc.

Stereotyper är en negativ trigger för mig. Jag börjar rätt snabb reta mig på det i böcker. Böcker som är uppbyggda med en standarduppsättning av rollfigurer som beskrivs schablonmässigt utifrån en viss stereotyp är inte uppskattade här.

Jag har svårt när kvinnor beskrivis utifrån sitt utseende och sina kläder, med ord som behaglig, vacker, välklädd. Lika svårt är det när männen genomgående är starka, muskulösa och handlingskraftiga.

När en kvinna beskrivs så här så får jag rysningar. Och de är inte av välbehag: Tjocka, kopparfärgade lockar hade lossnat från hennes hårkammar och föll ner över de nakna axlarna. Hennes bländade gröna ögon, som inramades av långa rödbruna ögonfransar, blixtrade av ilska och djärvhet. Det har förstås inte bara att göra med det stereotypa i beskrivningen, men det får tjäna som exempel här.

Hett i hyllan #36

hettihyllanDags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I september 2013 så hade vi styrelsemöte i den nybildade föreningen Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. En av ledamöterna var också författaren Annika Sjögren från Härnösand. Eftersom jag inte hade läst hennes böcker så ordnade hon vänligt nog så jag fick två av hennes böcker. Den första, Allt vad marken gömmer, läste jag och recenserade. Men den andra, Som glöd blir till aska, blev underligt nog stående i bokhyllan. Så här beskrivs den:

Sonja Walter slår sin man. Ingen av dem som känner det välanpassade medelklassparet skulle tro det, men så är det.
Staffan Walter drömmer om att Sonja ska dö. Livet skulle bli mycket enklare då. Så en dag inträffar något som alltför väl stämmer med Staffans fantasier.
Som glöd blir till aska är en gastkramande psykologisk thriller om rädsla, skuld och bitterhet bakom välputsade villafasader. Om hur ett till synes oskyldigt hemlighetsmakeri kan förvandlas till en mardröm.

Deckare, svensk med lokal anknytning. Naturligtvis borde jag läsa den. Också.