Helgfrågan v. 29: Läsning och resor

Fredag och Mias Helgfråga. Hela sommaren kör hon sommaredition vilket innebär att frågorna är: Vad läser du nu? Bonusfråga: Har du något restips?

Jag läser Mot en mörkgrön kuliss av Daniel Waluszewski. Jag läste hans förra bok och gillade den, så jag blev glad när jag fick frågan om jag ville läsa den här. Det är roligt med böcker som utspelar sig där man bor, om än i en annan tid. Mot en mörkgrön kuliss är en historisk roman som utspelar sig runt Sundsvallstrakten under träpatronernas storhetstid i mitten av 1800-talet.

I den här obegripliga hettan så funderar jag på kallare resmål. Inte minst för att jag nyss på Instagram noterade en ny bok som utspelar sig på Svalbard. Jag var där för rätt många år sedan – det var en minnesvärd upplevelse. Och kallt… Jag reste från ett riktigt varmt Sverige med vinterkläder i bagaget.

Mina bilder från Svalbard:

Klockan två på natten i juni.

IMG_2951

Longyearbyen

IMG_2946

Huvudgatan i Longyearbyen

IMG_2866

En övergiven kolgruva

IMG_2867

Ryssarna bröt också kol i området, men man övergav så småningom bosättningarna helt. Vi besökte ett sådant område – obehagligt spöklikt.

IMG_2927Ute på vattnet utanför Longyearbyen:

IMG_2899

Annonser

Hett i hyllan #101

Dags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Förra veckan så hade jag med en bok av Louise Penny, del två i hennes serie, som barnen köpt på uppdrag av mig. Jag hade tänkt läsa hela den serien på engelska, men strax efter det inköpet så dök det upp ett recensionsexemplar från Modernista: Ett ohyggligt avslöjande av Louise Penny. Det är del fem i serien. Det innebär att utöver del ett som jag redan läst har jag del två och tre på engelska, och del fyra och fem på svenska. Det känns som en utmaning jag borde ta tag i.

En septembermorgon skakas den lilla byn Three Pines av en chockerande upptäckt. På Oliviers bistro – den naturliga knutpunkten för det fridsamma livet i byn – påträffas liket av en äldre man, dödad genom ett våldsamt slag mot bakhuvudet.
När kommissarie Armand Gamache anländer till platsen konstaterar han till sin förvåning att ingen tycks ha en aning om vem den döde mannen är. En märklig omständighet i denna slutna värld där alla känner alla. Någon ljuger – frågan är bara vem.
Sakta men metodiskt börjar Gamache och hans kollegor bana sig en väg genom de lögner som döljer sig under den förrädiskt idylliska ytan. Sökandet leder dem så småningom ut i den täta skogen som omger Three Pines, och vid slutet av en slingrig stig väntar en häpnadsväckande hemlighet.

Sargad av Flynn Berry

Från förlagets hemsida: Nora tar tåget från London till sin syster på den engelska landsbygden. Men den mysiga helgen som hon förväntat sig förvandlas till en mardröm när hon hittar Rachel brutalt knivmördad i sitt hus. Polisens frågor väcker minnen av den okände man som attackerade Rachel för femton år sedan. Är han tillbaka?
Nora tror att hon vet allt om sin syster, men när hon börjar göra egna efterforskningar visar det sig att Rachel har många hemligheter.

Sargad av Flynn Berry kom ut 21 augusti 2017. I original heter den Under the Harrow och kom ut 2017. Flynn Berry är en amerikansk författare, och Sargad är hennes debutroman.

Sargad dök överraskande upp från förlaget hösten 2017. Den blev inte läst då, men jag satte upp Flynn Berry på Boktolvan. Eftersom jag läst en positiv recension inne hos Bokföring enligt Monika så blev den mitt val när jag ville ha något spännande och något från Boktolvan.

Sargad är en av de obehagligaste psykologiska thrillers jag läst på senaste tiden. I början kommer jag lite på kant med boken, då det återigen är en bok i jag-form. Men mycket snart så inser jag att det är precis det som gör boken så innerligt otäck. Jag tycker verkligen inte om huvudpersonen, Nora. Hon känns opålitlig, oförutsägbar och rätt otrevlig. Eftersom känslan blir att som att man befinner sig inne i Noras huvud, så vet man inte vad som är sanning och vad som är lögn. Det är hennes bild av hela skeendet, och man får läsa rätt mycket mellan raderna, vilket är ett plus. Hela känslan i Sargad är att något är galet, och man ser sig över axeln hela tiden. Vem kan man egentligen lita på? Vad har hänt på riktigt?

Karaktärsteckningen i Sargad är inte så utförlig, det är mest Nora man får en bild av. Övriga karaktärer framstår så som hon tolkar dem, och blir aldrig riktigt verkliga. På ett sätt är det en nackdel, på ett annat sätt så förstärker det spänningen. Miljön är brittisk, liksom vädret, vilket alltid är ett plus för mig som älskar den typen av miljö.

Det enda jag inte är så förtjust i är slutet på Sargad. Här tycker jag att författaren tar en enkel utväg, och att twisten inte stämmer med den stämning som byggts upp.

Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av Flynn Berry. Tydligen kommer hon med en ny bok i år, A Double Life.

Omdöme: Obehaglig psykologisk thriller där man inte vet vem man kan lita på.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Fru E:s böckerBeas bokhylla, Bokraden och Läsa & Lyssna

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Originaltitel: Under the Harrow
Översättare: Rebecca Alsberg
Sidor: 236
Betyg på Goodreads: 3,42 baserat på 8 197 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 5 juli 2018.

Favoriter i repris – Nu, jävlar

Sommaren för två år sedan så började jag en serie blogginlägg som jag kallade Favoriter i repris. Den tänkte jag fortsätta med nu, den här sommaren. Under årens lopp har det blivit några fullpoängare här på bloggen. I serien ”Favoriter i repris” så återpublicerar jag vad jag skrev när det begav sig.

Nu har vi gått in på andra året som bokbloggare, 2012. I mars så läste jag en norsk bok (på norska) som jag gav högsta betyg: Nu, jävlar av Heidi Linde. Jag minns den som bra, men högsta betyget är nog lite en effekt av att jag verkligen gillar att läsa på norska. Den här boken kom senare samma år ut på svenska.

Så här skrev jag då:

Det är den 9 oktober 2009. Jessica har just kommit hem till Kongsvinger från Stockholm där hon bosatt sig, för att visa upp sin svenske man Stefan, och ha mottagning. Hemma i Kongsvinger finns hennes mamma Lydia, hennes väninna Terese från skoltiden och hennes tidigare pojkvän Kevin. Terese är höggravid med sitt tredje barn. Hon har en dag ledigt och funderar över sitt liv och sitt förhållande till sin man Einar, och vill helst njuta av ensamheten. Lydia umgås med sin låtsasväninna, som är ingen annan än Drottning Sonja, och förbereder sitt möte med sin svärson medan hon försöker förstå sig på sin dotter. Kevin är den lokala fotbollshjälten som fick lägga av med sin karriär efter en skada och nu jobbar på den lokala macken. Så även den här dagen. Jessica har han inte helt kommit över. Jessica själv tillbringar tiden med att minnas sin pappa och uppväxten i Kongsvinger. Men under en dag hinner det hända mycket. För Jessica, för Terese, för Lydia och för Kevin.

Nu, jävlar” av Heidi Linde kom ut 2011. Hon har skrivit barnböcker och radioteater, och hennes första bok för vuxna var ”Under bordet” som kom 2002. Nu, jävlar är publicerad av Gyldendal och vad jag har hittat är den ännu inte översatt till svenska.

Jag köpte boken på en ren impuls på Gardemoen, efter att ha läst på baksidan, eftersom jag var sugen på en norsk bok som inte var en deckare. Jag hade inte hört talas om vare sig författare eller bok tidigare. Och trots chansningen (eller tack vare?) är jag nöjd. Mycket nöjd. Det blev en läsupplevelse.

Boken utspelar sig under en dag och i omväxlande kapitel får vi möta Jessica, Terese, Lydia och Kevin. På ett skickligt sätt, genom personernas handlingar och tankar, så målas en bild upp av dem under 80- och 90-talet, när Kevin, Terese och Jessica gick i skolan. Det sker på ett naturligt sätt, och ger boken det extra. Det är små historier som vävs ihop genom olika beröringspunkter som man inte omedelbart upptäcker. Boken är rofylld men samtidigt spännande i den bemärkelsen att jag hela tiden vill veta mer om personerna. Det är ovanligt med en roman av den här typen där alla personerna är intressanta, men alla fyra intresserar mig. Den är anekdotisk på ett sätt som passar mig, med referenser till norska och svenska händelser under en period då jag var ung (om än äldre än huvudpersonerna). Det svenska är förmodligen närvarande i Kongsvinger som ligger nära gränsen. En av de mer roande beskrivningarna är t.ex. en betraktelse över Tomas Brolins karriär. Endast några små saker stör mig, som att en del av de svenska citaten är felstavade (dålig korrekturläsning?). Eller att det står att Tomas Brolin gjorde sin debut på Norrporten Arena, vilket han knappast kan ha gjort eftersom den bytte till det namnet 2006…

Boken är en upplevelse, och när jag lagt ifrån mig den så saknar jag genast personerna och miljön, det är som det varit min verklighet ett tag. Och då är det en bra bok! I viss mån tror jag att upplevelsen färgas av att jag läst boken på norska, då jag läser mer fokuserat på norska än på svenska. Men den rekommenderas starkt!

Omdöme: Charmerande, fängslande och personlig berättelse från Kongsvinger.

Betyg: 5

TV-serie: The Handmaid´s Tale, säsong 1

Från Discshop:  Den här dramaserien baseras på Margaret Atwoods prisbelönta, bästsäljande roman och handlar om livet i det dystopiska Gilead, ett totalitärt samhälle i en tidigare del av USA. Gilead står inför miljökatastrofer och ett snabbt sjunkande födelsetal och leds av en galen, fundamentalistisk regim som behandlar kvinnor som statlig egendom. Som en av de få återstående fertila kvinnorna är Offred (Elisabeth Moss) en tjänarinna i överbefälhavarens hushåll, en av de kvinnor som tvingas till sexuellt slaveri i ett sista desperat försök att befolka en ödelagd värld. I detta skrämmande samhälle, där ett enda ord kan innebära döden, rör sig Offred mellan överbefälhavare, deras elaka fruar, Martor och andra tjänarinnor – där alla kan vara spioner för Gilead – med ett enda mål: Att överleva och hitta den dotter som har tagits ifrån henne.

The Handmaid´s Tale är en amerikansk serie från 2017 av Bruce Miller med bl.a. Elisabeth MossMax MinghellaYvonne Strahovski, Joseph Fiennes, Samira Wiley och Alexis Bledel. I original har den samma titel. Den baseras på boken med samma namn av Margaret Atwood.

En gång i tiden, närmare bestämt under 90-talet, var Margaret Atwood en av mina absoluta favoritförfattare och jag läste allt jag kom över av henne. Sen tappade jag tyvärr bort hennes författarskap, jag upptäckte nya författare. En av de böcker som jag tyckte var allra bäst var The Handmaid´s Tale. Jag läste den på engelska, på svenska heter den Tjänarinnans berättelse. När jag såg att den nu skulle komma som TV-serie så visste jag att jag ville se den. Det ville maken också och den hittade hem till oss som DVD-box (innan den kom på SVT-Play). Och nu har vi sett den.

Eftersom det bör vara ca 25 år sedan minst som jag läste den, kanske t.o.m. 30 år sedan (den kom ut 1985), så kan jag omöjligt avgöra om den här TV-serien följer boken. Det är en hel del jag inte känner igen, och jag misstänker att de ändrat en del, i alla fall perspektivet (jag minns inte att man fick veta så mycket om Offred). Men det kan vara mitt minne.

The Handmaid´s Tale är en mycket välgjord TV-serie. Berättelsen är mycket obehaglig, och i dag kan man dra många paralleller till verkliga händelser. Sättet att filma, sättet att berätta och sättet personerna i The Handmaid´s Tale beter sig förstärker det obehagliga. Det är som att man aldrig riktigt kan slappna av, man är spänd hela tiden av det generella obehaget. Det är så utstuderat grymt, samtidigt som man genom berättelsen får bakgrunden till samhället och värderingarna. De moraliska konflikterna inom såväl förtryckarna som de förtryckta framträder tydligt. Att man gradvis i varje avsnitt får reda på mer om personernas bakgrund, samt om hur det nya samhället Gileads uppkom gillar jag. Mer om handlingen skriver jag inte med risk för spoilers.

Skådespelarna är överlag mycket övertygande. Jag är inte så förtjust i Joseph Finnes, och hur bra Alexis Bledel än är, så är hon Rory för mig. Men annars är de riktigt bra. Mycket bygger på Elisabeth Moss som Offred/June, och hon gör en övertygande insats. Yvonne Strahovski som Mrs Waterford är också högst minnesvärd, och allt eftersom så får man en mer nyanserad bild av henne.

Filmatiseringen är bra och tekniskt välgjord. Det mesta utspelar sig hemma hos personer, men det märks på alla delar att man tänkt på detaljerna i Gilead. Sättet man valt kläder är genialiskt, eftersom det förstärker karaktärerna på så många sätt. Det är estetiskt och välproducerat.

Det finns flera säsonger av The Handmaid´s Tale, och även om man med det definitivt går utanför bokens handling skulle jag kunna tänka mig att se mer av serien.

Mitt betyg: 8,5 (av 10)

Mer om serien finns här och här.
Originaltitel: The Handmaid´s Tale
Genre: Drama, Science Fiction
Betyg på IMDB: 8,6 baserat på 78 929 betyg
När jag såg den: 24 juni – 12 juli 2018
Format: DVD
Med vem: Maken
Recension på Moviezine.

En smakebit på søndag – Drakarnas dans

Söndag på bloggen innebär att jag deltar En smakebit på søndag i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Söndag, semester och högsommar. Vi både slappar, gör utflykter och startar hemmaprojekt vi inte orkat med det senaste året. Och läser förstås. Allihopa. Hos svärmor plöjde jag fyra böcker, och sen tog jag mig an en tegelsten. Trots att det är juli så har jag en bok kvar i Makeutmaningen. Jag försökte mig på den två gånger i vintras men körde fast. Det är den femte delen i George R R Martins serie: Drakarnas dans. Nu är mitt mål att läsa klart den i juli, vi får se hur det går. Hittills bättre än i vintras i alla fall…

Smakbiten kommer från sid 510:

Bran förstod inte så han frågade syskonen Reed. ”Tycker du om att läsa böcker, Bran?” frågade Jojen.
”Vissa böcker. Jag tycker om berättelser om strider. Min syster Sansa tycker om kärleksberättelser, men sådana är löjliga.”
”En läsare lever tusen liv innan han dör”, sa Jojen. ”Den som aldrig läser lever bara ett. Skogens sångare hade inga böcker. Inget bläck, inget pergament, inget skriftspråk. I stället hade de träden, framför allt ödesträden. När de dog gick de upp i träet, i blad och gren och rot , och träden minns. Alla deras sånger och trollformler, berättelser och böner, allt de visste om denna världen. Mästarna vet att berätta att ödesträden är helgade åt de gamla gudarna. När sångarna dör går de upp i gudaskapet.”

Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht

Från förlagets hemsida: Korea, 1943. Hana arbetar som djuphavsdykare och åtnjuter ovanligt stor frihet och självbestämmanderätt för att vara kvinna. Tills den dag då hon ertappas på stranden. För att skydda sin lillasyster ger hon inte ett ljud ifrån sig utan låter sig tillfångatas av japanska soldater som för henne till en militärbordell.
Sydkorea, 2011. Emi har ägnat mer än sextio år åt att försöka glömma den uppoffring som hennes syster gjort för henne. Nu måste hon konfrontera det förflutna. 
Systrarnas parallella historier leder fram till en gastkramande upplösning. Kommer Hana att finna sin väg ut ur fångenskapen? Och kommer Emi att kunna sluta fred med sitt land och dess historia?

Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht kom ut 26 april 2018. I original heter den White Chrysanthemum och kom ut i januari 2018. Mary Lynn Bracht är en amerikansk författare och antropolog med koreansk härkomst, bosatt i London. Efter ett besök i sin mors hembygd började hon skriva Vit krysantemum som är hennes debutroman.

Jag fick ett mejl från förlaget med en fråga om jag ville läsa Vit krysantemum. Det lät som en intressant bok och eftersom jag också läst en del skrämmande dokumentära böcker om Nordkorea var jag intresserad av den här perioden i Koreas historia.

Vit krysantemum är en välskriven och fängslande berättelse. Språket är fint och flyter. Det raka och sakliga i skildringarna av de värsta grymheterna gör det hela otäckare. Man skrivs inte på näsan vad man ska tycka men det raka skildrandet gör det omöjligt att värja sig. Det är en sådan obegripligt grym berättelse som visar de värsta sidorna hos människor. Samtidigt så är det en vacker berättelse som syskonkärlek och medmänsklighet som ger hopp om livet.

Vit krysantemum är uppbyggd med två tidslinjer för de två systrarna. En om Hana, som utspelar sig vid bortförandet och strax efter, och en om Emi som utspelar sig 2011. Det är ett effektfullt sätt att berätta, och som läsare får man parallellt kunskap om vad som händer Hana och vad som hände familjen efteråt. Karaktärsteckningarna i boken är bra, i synnerhet av just Emi och Hana. Dock blir det lite för detaljerat i de stycken som utspelar sig i Mongoliet, där känns det som att författaren drunknar i detaljer i en önskan att beskriva den kulturen. I viss mån tycker jag också att berättelsen mot slutet känns orealistisk, även om jag kan förstå författarens intentioner (mer kan jag inte säga med risk för spoilers).

Efter den fiktiva berättelsen finns några faktastycken, vilket jag uppskattar mycket. Det sätter skeendena i ett historiskt perspektiv, och är intressant för mig som kan ytterst lite om Japan och Korea under andra världskriget. Såväl faktadelen som själva historien är svår att egentligen greppa. Man räknar med att ca 200 000 koreanska kvinnor togs till fånga av japanerna och tvingades till prostitution. Av japanerna kallades de ”trösterskor”. Så sent som 2017 orsakade en staty av en ”trösterska” en diplomatisk konflikt mellan de bägge länderna. Berättelsen om Hana och Emi är lärorik och mycket viktig, inte minst i perspektiv av liknande fruktansvärda övergrepp som pågår i andra länder i nutid.

Jag skulle gärna läsa mer av Mary Lynn Bracht och kommer att hålla utkik efter ytterligare böcker.

Omdöme: Välskrivet om obegriplig grymhet, syskonband och medmänsklighet
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, C R M NilssonBoklysten, Vargnatts bokhyllaBooks ABC, Malinbooknerd  och Fru Es böcker

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bookmark
Originaltitel: White Chrysanthemum
Översättare: Ylva Stålmarck
Sidor: 380
Betyg på Goodreads: 4,3 baserat på 2 216 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 3 juli 2018.

Helgfrågan v. 28: Läsning och restips

Lite dagvill är man mitt i semestern men fredag är det idag, och då är det Mias HelgfrågaSommaredition av Helgfrågan är att det är samma fråga v.27-31. Vad läser du nu? Bonusfråga: Har du något resetips?

Aha – hade jag vetat det så hade jag inte radat upp flera restips förra veckan 🙂

Läser. Jag körde fast i Drakarnas dans av George R R Martin flera gånger under vintern, och den ingår ju i Makeutmaningen så nu ger jag den en ny chans. Jag lär nog hålla på ett tag…

Restips. Tja, av olika skäl så blir det inte så mycket resande den här sommaren. Men lokalt ska det bli lite utflykter har vi tänkt. Ett av de lokala favoritresemålen är Sörfjärden som ligger vid kusten i Hälsingland. Vi brukar åka dit minst en gång per sommar, oftast en varm dag. I år har vi trots värmen inte kommit iväg dit. Än. Så här kan det se ut längs den 2 km långa sandstranden:

Hett i hyllan #100

Dags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Tänk att jag redan är uppe i 100 inlägg i den här serien. Huh – det är ju vad jag läser på ett år ungefär…

Vi är nu inne på mars 2016. När barnen är i Uppsala så handlar de på English Bookshop på uppdrag av mamma. Det är del två i en serie som jag har läst del ett i, och senare delar finns dessutom i hyllan. Det rör sig om serien om Gamache och boken är Dead Cold av Louise Penny. Det är en serie som jag verkligen verkligen borde ta tag i!

Winter in Three Pines, and the sleepy village is carpeted in snow. It’s a time of peace and goodwill – until a scream pierces the biting air. A spectator at the annual Boxing Day curling match has been fatally electrocuted. Despite the large crowd, there are no witnesses and – apparently – no clues. Chief Inspector Armand Gamache discovers a history of secrets and enemies in the dead woman’s past. But he has enemies of his own, and as he is frozen out of decision-making in the Surete du Quebec, he has to decide who he can trust…

Från A till Ö: Verklighet

V – Verklighet. En bok utan övernaturliga inslag.
Här finns inget av varken övernaturliga varelser, gömda kungadömen eller magi. Vilken är den bästa och mest verklighetstrogna bok du har läst?

Oj, den här borde jag har många att välja mellan för! Jag väljer en som är ren fiktion men som jag ändå upplevde som en parallell verklighet när jag läste den: Jag älskar dig inte av Christina Stielli. Att jag fastnade för den berodde på att huvudpersonen heter Lotten. Christina Stielli är en författare jag varmt rekommenderar!

Så här skrev jag i min recension (hela hittar ni här):

Att läsa den här boken är en oerhört intensiv upplevelse. Det är som att befinna sig inuti Lottens (ja, inte mitt;-) huvud. Jag märkte hur jag läste och läste, för att sen titta upp och inse att det inte var min verklighet, utan allt utanför boken var mycket bättre. Jag var nog rätt odräglig vissa dagar, för jag var så påverkad av boken.

Det är en ledsam bok på sätt och vis. Den handlar om ett äktenskap som alls inte varit bra, fast det utåt sett verkat normalt. Väldigt verklighetstroget tycker jag! Det handlar om svek och sorg, om en kvinna som ändrat på sig själv för att anpassa sig till äktenskapet och sin egen bild av äktenskapet. Men det är också en bok som ger hopp, för Lotten är i grund och botten en stark kvinna, omgiven av vänner. Visst kan man stundvis bli riktigt arg på Per och frustrerad på Lotten men samtidigt så tror jag att det är just så här fler förhållanden än man kan tro fungerar i någon utsträckning.