En kvinnas övertygelse av Meg Wolitzer

Från förlagets hemsida: Att beundras av någon vi själva ser upp till – är inte det vad vi alla längtar efter? Att personligen lyftas till skyarna och pekas ut som oersättliga? Speciellt om det leder till att vi får tillträde till en helt ny och spännande värld …
När den nyblivna collegestudenten Greer Kadetsky hör den karismatiska Faith Frank tala för första gången tänds en dröm i henne som hon inte ens visste att hon bar på. Faith är en välkänd feministisk ikon och Greers syn på sin egen framtid får plötsligt helt nya dimensioner. Föga anar hon vad de nya vägarna kommer att bjuda på för överraskningar, och hur det kommer att förändra hennes egen bild av sig själv.

En kvinnas övertygelse av Meg Wolitzer hade recensionsdatum 30 oktober 2018. I original heter den The Female Persuasion och kom ut 2018. Meg Wolitzer är en prisbelönt amerikansk författare som debuterade 1982 med Sleepwalking. En kvinnas övertygelse är hennes tolfte roman. En av hennes mer kända romaner är The Wife (Hustrun) som nyligen filmatiserats med Glenn Close i huvudrollen.

Jag fick ett mejl från förlaget med en fråga om jag ville läsa den här boken. Eftersom jag lagt märke till The Wife så var jag nyfiken på författaren och tackade ja.

En kvinnas övertygelse är en feminsistisk bok om makt, inflytande och kvinnors vänskap. Boken är lättläst så när jag väl läser den så går den fort att läsa, men i mångt och mycket så känns det som en enda lång monolog. Detta trots att det är olika personer som står i fokus i olika stycken i boken. Det gör att läsningen går lite trögt och berättelsen aldrig griper tag.

Efter avslutad läsning så funderar jag på vad egentligen sensmoralen är. Det är en beskrivning av en ung kvinnas liv som känns realistisk. Men ingen av personerna i Greers liv lever egentligen upp till förväntningarna, alla sviker på något sätt. Även hon själv. Det är en rätt deprimerande bild av en kvinnas liv.

Jag gillar ansatsen och temat, men boken förmår aldrig fånga mig. Bitvis är det som en enda lång uppräkning av händelser och vad personer säger. Ibland så tycker jag hon försöker fånga in för mycket, för många saker om personerna, så detaljnivån blir för hög. Sen plötsligt så är det viktiga händelser som bara springs förbi. Händelser som jag hade velat veta mer om och som gett mer djup till texten. Flera av karaktärerna är intressanta, allra mest Faith. Jag blir nyfiken på vad som egentligen drivit henne genom livet (trots att man även får ”lyssna” på henne), och hur det blev som det blev.

Eftersom jag sen jag läste den här har sett filmen Hustrun (The Wife) så är jag fortfarande nyfiken på den boken. Men samtidigt var En kvinnas övertygelse inte en bok i min smak. Tydligen ska En kvinnas övertygelse bli film med Nicole Kidman. Det kan nog bli bra!

Omdöme: Feministisk berättelse om mentorskap och vänskap som aldrig riktigt griper tag
Betyg: 3

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Hermia says och Bina´s Books

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Bookmark
Originaltitel: The Female Persuasion
Översättare: Thomas Andersson
Sidor: 484
Betyg på Goodreads: 3,63 baserat på 25 397 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 8 februari 2019.

Annonser

En smakebit på søndag – Noen å høre til

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Ännu en välbehövlig helg börjar rulla mot sitt slut. Den kommande veckan kommer att bli intensiv. Men först är det söndag. Förhoppningsvis hinner jag läsa lite. När jag skrev om Geir Tangens senaste bok så fick jag ett mejl från en annan norsk författare – Geir Sætre – som undrade om jag ville läsa hans bok. Efter en del funderande så tackade jag ja. Nu behövde jag en paus från deckarna och då passade Noen å høre til bra. Den handlar om Oscar, som är professor i Madrid. Han måste ta en paus från sitt ordinarie jobb, och får ett jobb i Malaga. Där kan han vara en annan människa, och hemma i Madrid hyr han ut sin lägenhet.

Smakbiten kommer från sid 17:

Han satte maten fra seg på kjøkkenbenken, åpnet vinflasken, tømte vel halvparten oppi en karaffel, og gikk på badet. Etter en rask dusj retunerte han til kjøkkenet, skjenket seg et glas vin og gikk bort til skrivebordet i stuen. Han fant fram penn og papir, og begynte og skrive ned det som hadde okkupert tankene hans siden han forlot Alberto noen timer tidligere. 
To timer senere kunne han konstatere at ideen var på vei til å bli en plan.

Francesca av Lina Bengtsdotter

Från förlagets hemsida: Kriminalinspektör Charlie Lager är mitt uppe i en komplicerad utredning i Stockholm när hon får höra talas om tonårsflickan Francesca som för snart trettio år sedan försvann från trakten där hon själv växte upp. Något i det gamla olösta fallet påverkar Charlie och snart plågas hon också av märkliga drömmar om sin mamma Betty och diffusa minnen från uppväxten. Vad betyder drömmarna? Finns det en koppling mellan dem och Francesca?
När vännen Susanne ber om hjälp för att reda upp sitt liv bestämmer sig Charlie för att resa tillbaka till Gullspång. Med sig bär hon mardrömmarna från barndomen och de obesvarade frågorna kring Francescas försvinnande. Men hon upptäcker snart att inte alla i bygden uppskattar att hon börjar gräva i fallet.

Francesca av Lina Bengtsdotter hade recensionsdatum 26 september 2018. Lina Bengtsdotter är en svensk författare som är uppvuxen i Gullspång och bor numera i Stockholm. Hon är utbildad lärare i svenska och psykologi och har publicerat en rad noveller i tidningar i Sverige och Norden. Hon debuterade 2017 med Annabelle, den första i serien om Charlie Lager. Francesca är den andra boken i samma serie.

Jag läste Annabelle när den kom 2017, och tyckte den var riktigt bra så jag hade planerat att läsa Francesca. Så fick jag en fråga om jag kunde tänka mig att intervjua Lina Bengtsdotter på ett besök i Sundsvall. Jag tackade ja och började sedan läsa Francesca.

Francesca är en mycket välskriven och lättläst bladvändare. Läsningen flyter obehindrat, jag gillar både språk och uppbyggnad av historien. Faktum är att jag läste ut boken på två dagar – jag kunde helt enkelt inte låta bli den! Lina Bengtsdotter har en fin berättarröst, och förmår att använda ”hemvändartemat” på bästa sätt. Det finns ett underliggande vemod och ett budskap. Historien är spännande och jag kan inte i förväg förutse vad som ska hända och hur den ska sluta.

Såväl karaktärerna som miljön är väl beskrivna. Karaktärerna är intressanta, och vid avslutad läsning så känns det som att lämna gamla bekanta. Charlie är fortsatt komplex men ju mer man ”lär känna” henne desto mer förstår man som läsare. Det lilla samhället Gullspång tecknas med värme och kärlek, och miljön vävs samman med karaktärerna. 

När jag läste Annabelle så tyckte jag Annabelle fick stå tillbaka för Charlie i historien. Det är inte fallet i Francesca på samma sätt, här går historierna ihop på ett mer jämbördigt sätt. Att de överhuvudtaget går ihop kan man ha åsikter om, men faktum är att det inte störde mig så mycket som det brukar kunna göra.

Inför intervjun av Lina så funderade jag mycket på Annabelle och Francesca och förstås huvudpersonen Charlie. Jag tycker böckerna genomsyras av ett engagemang för utsatta unga tjejer. Tjejer som inte faller in i den givna ramen, som går sin egen väg, och som för det får ta stryk av omgivningen. Tjejer som mår psykiskt dåligt och har svårt att komma tillrätta med sig själva. Det engagemanget återkommer i böckerna och märks också hos Lina som person. Ett tips – håll utkik i böckerna efter ett tatuerat semikolon som är en symbol för stöd till människor som antingen gått igenom en svår depression, lider av ångest eller självmordstankar,

Det var roligt att intervjua Lina, och det framgick att hon skriver på en tredje bok i serien. Hon berättade en del om innehållet – men det tänker jag inte avslöja här. Att den kommer upp på måste-läsa-listan för nästa år är däremot givet!

Omdöme: Lättläst och välskrivet om utsatthet och utanförskap
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Kapprakt, Fru Es böckerFeministbiblioteketOlivias deckarhylla, Ewelinas bokblogg och Nilmas bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Forum
Sidor: 379
Betyg på Goodreads: 3,75 baserat på 115 betyg
Hur jag fick tag på den: Fick den av en vän
Utläst 26 januari 2019.

Helgfrågan v. 7: Önskelista och meny

Fredag på bloggen innebär att jag deltar i Mias helgfrågaVad har du på din önskelista? Bonusfråga: Har du någon favoritmeny?

Jag fyllde år för bara ett par veckor sedan så min önskelista är kort. På bokfronten så står en norsk bok: Den siste bankboksen av Ulrik Høisæther. Ett tips jag fick av en annan norsk författare – Geir Tangen. Sen önskar jag mig alltid de böcker av Maria Lang som jag inte har. Målet är att ha alla hon skrivit…

Favoritmeny? Nej, egentligen inte. Jag gillar ju att gå ut att äta. En god förrätt är carpaccio. Och finns det crême brulée så tar jag gärna det till efterrätt. Hemma har vi bara trerätters på nyårsafton, och då blir det alltid frukt inlindad i parmaskinka till förrätt.

Hett i hyllan #131

Dags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Juli 2017. När vi kom hem från vår långa USA-resa hade jag flera bokpaket att hämta på posten. Tyvärr är några av de böckerna fortfarande olästa. Den andra ut i Hett i Hyllan är Coffin Road av Peter May från Modernista. Peter May är egentligen en favorit hos mig, jag älskade hans serie Isle of Lewis som börjar med Svarthuset. Sen läste jag Entry Island bara en månad innan Coffin Road dök upp, och den levde inte upp till mina förväntningar. Det gjorde förmodligen att Coffin Road åkte ner på läslistan. Tillfälligt var det tänkt, inte så här länge!

En man spolas upp, halvt ihjälfrusen, på en ödslig strand på ön Harris i Yttre Hebriderna. Han har ingen aning om vem han är eller hur han kom dit. Hans enda ledtråd är en karta över en rutt vid namn Coffin Road. Han vet inte vart den kommer att leda honom, bara att han måste följa den.

Kriminalinspektör George Cann korsar Atlanten till en avlägsen klippö utanför Yttre Hebriderna. Fylld av onda aningar kliver han i land på den plats där tre fyrvaktare mystiskt försvann ett sekel tidigare. Men nu finns det en ny gåta: en man hittad ihjälslagen på samma klippa.

I sitt flickrum i Edinburgh sitter tonåriga Karen Fleming och grubblar över vad som hände hennes döde far, en framstående vetenskapsman. Två år efter att man hittade hans självmordsbrev kan hon fortfarande inte tro att han frivilligt skulle ha övergett henne.

Iskalla ögonblick: Tio skärgårdberättelser av Viveca Sten

Från förlagets hemsida: Viveca Stens bästsäljande deckarserie har satt Sandhamn och Stockholms skärgård på kartan och fått miljoner läsare att följa Nora Lindes och Thomas Andreassons äventyr. Men hur gick det egentligen till när Nora och Thomas lärde känna varandra? Hur kom det sig att Nora fick ärva den legendariska Brandska villan? Vilka hemligheter döljer sig i havsbandet för en oskyldig seglare och är det verkligen säkert att fira midsommar i skärgården?
Här skildrar Viveca Sten i en samling minideckare – både nyskrivna och tidigare publicerade – på ett nytt sätt de karaktärer som fängslat läsare i mer än trettio länder. Samtidigt som stämningen förtätas får vi lära känna fler individer som rör sig i skärgården liksom helt nya sidor av huvudpersonerna i Morden i Sandhamn. 

Iskalla ögonblick: Tio skärgårdsberättelser av Viveca Sten kom ut 27 oktober 2017. Viveca Sten är en svensk författare som debuterade 2008 med I de lugnaste vatten som var den första boken i serien Morden i Sandhamn. Hon tillhör nu de storsäljande svenska deckarförfattarna, och serien har också filmatiserats. Iskalla ögonblick är en novellsamling med berättelser knutna till serien Morden i Sandhamn.

Jag har läst alla romaner i serien Morden i Sandhamn, och gillar den serien. Den här novellsamlingen hade jag inte läst så jag önskade mig den i julklapp 2018. Fick den av dottern och började läsa den under mellandagarna, och fortsatte under januari då och då ”mellan böcker”.

Iskalla ögonblick är en lättläst och underhållande novellsamling för den som läst serien Morden i Sandhamn och är nyfiken på och vill veta mer om karaktärerna. För att fullt ut tillgodogöra sig detaljerna behöver men känna karaktärerna rätt väl, annars är det förmodligen svårt att följa med och förstå sammanhanget.

Som alltid i en novellsamling så är nivån blandat och behållningen av berättelserna varierar. Några av historierna känner jag igen väldigt väl, men kan inte avgöra om det kommer sig av att de mer eller mindre antytts, eller om det varit en del av filmatiseringen av Morden i Sandhamn. En sådan är den om Signe och fynden man gör på stranden. En del känns rätt poänglösa, medan andra har ”twister” som jag gillar. De som jag upplever som poänglösa ska förmodligen ge en ”ny” sida till någon karaktär.

Iskalla ögonblick hade jag velat läsa när jag hade serien mer aktuell, nu går en del av poängerna förmodligen förlorade för mig, och ibland har jag svårt att placera in bikaraktärerna. Det är en lättläst novellsamling, men lämnar inget bestående minne.

Jag har nyligen sett att Viveca Sten håller på att skriva en till del i serien Morden i Sandhamn och den ser jag fram mot väldigt mycket att läsa. Kanske jag då också kommer att ha novellerna i färskt minne.

Omdöme: Lättläst novellsamling för den som vill veta mer om karaktärerna i Morden i Sandhamn
Betyg: 3

Bloggat om boken har Bokstunder och Johannas deckarhörna

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Forum
Sidor: 334
Betyg på Goodreads: 3,53 baserat på 55 betyg
Hur jag fick tag på den: Julklapp från dottern
Utläst 26 januari 2019.

Veckans topplista v. 7: Alla hjärtans dag

Som tur är så fortsätter Johannas deckarhörna 2019 med sin serie hon kallar Veckans topplista. Det är nu ett stående inlägg på tisdagar här på bloggen och på många andra bloggar. Häng på vetja!

Vecka 7 är temat: Alla hjärtans dag

Ja visst ja, det är ju Alla hjärtans dag på torsdag. Då ska jag visst fira med ett heldagsmöte 😉 Vi brukar inte uppmärksamma den dagen så ofta här hemma, mer lite slumpvis. Men en bok om kärlek är ju aldrig fel. Eller en film… Så här får ni fem boktips och som bonus fem filmtips. Som ni ser rör vi oss i genrerna feelgood  (med ett undantag) respektive romcom.

  1. Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon.
  2. Ett hundra mil av Jojo Moyes. .
  3. Manglade dukar och vikta servetter av Ewa Klingberg.
  4. Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck.
  5. Everything everything av Nicola Yoon.

 

  1. Love Actually (2003)
  2. Notting Hill (1999)
  3. När Harry mötte Sally (1989)
  4. Sleepless in Seattle (1993)
  5. Prinsessa på vift (1953)

Slaget om Troja av Theodor Kallifatides

Från förlagets hemsida: När bomberna faller över den grekiska byn under andra världskriget tar lärarinnan med sig skolbarnen till en skyddande grotta. Där berättar hon för dem om ett annat krig – om hur grekerna belägrade Troja. Eller med Homeros ord: hur akajerna belägrade Ilion. 
”Fröken, varför var akajerna så grymma? Varför skulle de ge sig på trojanernas fruar och döttrar?” frågar en flicka. ”Inte för att njuta i kvinnornas famn, utan för att förödmjuka deras män. Så gjorde man då och så gör man än idag”, svarar fröken. 
Dag efter dag berättar hon om hur akajerna lider av törst, värme och hemlängtan och hur motståndarna möts – här mot här, man mot man. Huvuden flyger, hjälmar klyvs, blodet rinner.
Och allting hade börjat när prins Paris från Troja blev förälskad i akajernas kung Menelaos hustru, den vackra Helena, som rymde med honom till Troja. Nu står Helena vid stadsmuren för att se när förföraren Paris och den bedragne maken Menelaos ska mötas i strid. Hur det än slutar blir det hon som förlorar.

Slaget om Troja av Theodor Kallifatides kom ut 28 september 2018. Theodor Kallifatides är en svensk författare född i Grekland som gett ut ett trettiotal skönlitterära verk. Han är mångfaldigt prisbelönad för sitt författarskap. Parallellt med sitt författarskap har han medarbetat i tidningar och översatt andras verk. 2000 utnämndes han av svenska regeringen till professor ”för ett storartat författarskap”.

Theodor Kallifatides tillhör mina favoritförfattare, och grekisk mytologi var länge ett stort intresse. Det vet 16-åriga sonen, och så hade han själv precis läst Odyssén och önskat sig Illiaden i present. Det kan nog ha inspirerat honom att ge den här boken till mig.

Slaget om Troja är en mycket välskriven bok med ett oerhört vackert och finstämt språk. Jag tycker om Theodor Kallifatides sätt att skriva, med en fantastisk fingertoppskänsla för nyanser i det svenska språket. Ändå så har jag problem med att ta till mig Slaget om Troja och det beror på de två parallella berättelserna. Berättelsen om Grekland berör mig på många plan men till min fasa, med tanke på mitt intresse för grekisk mytologi, så inser jag att den återberättade berättelsen från Illiaden inte alls intresserar mig, utan framstår som rätt obegriplig. Detta till trots att det finns flera paralleller mellan berättelserna. Men den ena upplever jag som djupt personlig, medan den andra är just bara en återberättad berättelse.

Texten är uppbyggd med två parallella spår. Det ena spåret är den där den unga pojken lyssnar till lärarinnan som berättar en fängslande historia. Den delen utspelar sig under Tysklands ockupation av Grekland under andra världskriget och handlar också om byn där pojken och lärarinnan bor. Där lär jag mig fakta samtidigt som jag på samma sätt som i andra böcker av Theodor Kallifatides njuter av hans personliga ton och berörs av människornas öde. Det andra spåret är berättelsen som lärarinnan berättar, som är Illiaden i en ”enklare” version. Det är en lovvärd ansats, men den fungerar inte för mig. Återberättad på det här sättet framstår den som en enda lång uppräkning av obegripliga slag. Trots de 200 sidorna så tar det lång tid för mig att läsa Slaget om Troja. Jag är inte säker på att Illiadhistorien egentligen tjänar på att göras mer lättillgänglig, även om jag tycker intentionen är lovvärd.

Jag kommer givetvis att läsa mer av Theodor Kallifatides, och det finns en hel del olästa böcker i hyllan.

Omdöme: Välskrivet men något tungläst i en berättelse från Illiaden sammanvävt med en ung pojkes uppväxt i ett ockuperat Tyskland.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Kulturbloggen, och dagarna går och Enligt O

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidor: 200
Betyg på Goodreads: 3,56 baserat på 73 betyg
Hur jag fick tag på den: Julklapp från sonen
Utläst 23 januari 2019.

En smakebit på søndag – I mörkret

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Söndag igen. Vi har haft så vackert med snö, men igår regnade det och det är isgator. Vi får se om det blir någon övningskörning idag överhuvudtaget. Veckorna går i rasande fart nu. Häromdagen dök ett minne upp på Facebook upp där jag skrivit att jag skrivit att jag var uttråkad. Det är jag i alla fall inte nu. Helgerna behövs, det är bra att försöka bromsa en del. Igår hann jag läsa en del och läste ut Everything everything. Den kan jag rekommendera! Min nya bok blir ett recensionsexemplar som dök upp i veckan – I mörkret av Cara Hunter. Jag gillade förra boken om Adam Fawley, så jag hoppas den här är bra.

Smakbiten kommer från början av boken:

Visst var det någon som sa att april är den grymmaste månaden? Vem det än var så var det ingen kriminalare. Grymhet kan uppstå när som helst – jag vet, för jag har sett det. Men kölden och mörkret mattar på något sätt av dess skärpa. Solsken och fågelsång och blå himmel kan vara brutalt i det här jobbet. Kanske beror det på kontrasten. Död och hopp.

Löftet av Audrey Magee

Från förlagets hemsida: Tyskland 1943: I desperat behov av permission från skyttegravarna ingår den tyske soldaten Peter Faber äktenskap med en kvinna han aldrig har träffat. Hon i sin tur lovas änkepension om han dör.
Under tio dagar firar de smekmånad i Berlin, och överraskas av den passion som uppstår dem emellan. När de skiljs åt är det med en gemensam dröm om framtiden och ett löfte att vänta på varandra. Men väntan blir lång och kriget sätter sina spår.

Löftet av Audrey Magee kom ut i januari 2016. I original heter den The Undertaking och kom ut 2014. Audrey Magee är en irländsk författare och journalist som skrivit för The Observer, The Guardian och The Irish Times. Löftet är hennes debutroman.

Jag hade inte noterat den här boken innan den flyttade hem till oss. Det är makens bok, och uppenbarligen så gillade han den eftersom den dök upp i Makeutmaningen. Det blev januari månads bok.

Löftet är en berättelse som på många sätt avspeglar det sämsta hos människorna. Själva historien är fruktansvärd på så många plan. Förutom att den visar hur hemskt krig är så är det också framträdande hur enkelt det är för människan att skapa hierarkier och se ner på andra. I början av läsningen så irriterar jag mig på det naiva och stolpiga språket, men efterhand så inser jag att den enkelheten också gör att det blir svårt att släppa boken. Å ena sidan så tycker jag om boken trots språket och berättarstilen. Å andra sidan tycker jag om boken eftersom språket på ett unikt sätt förstärker intrycket. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka. Men Löftet lever kvar i mina tankar efter att jag läst ut den.

Jag är inte en person som dras till böcker med historier som utspelar sig under andra världskriget. Det skrivs så många böcker i den genren. Inledningsvis var jag skeptisk till Löftet pga just det. Men Audrey Magee lyckas skriva en unik historia.

Berättelsen cirklar kring två karaktärer – Peter och Katharina – och det är deras berättarröster vi omväxlande får möta. Jag gillade styckena om Katharina bättre. Det berodde på att det är där det tydligast framgår hur man som individ inte ser att man behandlar andra illa. Katharinas familj sympatiserar med nazisterna och får fördelar av det, men får också ta konsekvenserna. Man skulle tycka illa om både Katharina och hennes familj men Audrey Magee lyckas naket och enkelt beskriva förutsättningarna utan att moralisera. Peters berättelse innehåller många svåra val och är fylld av krigsscener. De beskrivs ur ett underligt perspektiv, och är svåra att hänga med i.

Löftet är Audrey Magees enda roman hittills, men jag skulle kunna tänka mig att läsa mer av henne.

Omdöme: Skakande berättelse om människors grymhet
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Boklysten, Ylva kort och gott, Mest Lenas godsaker, Mias bokhörna och Lyrans noblesser

Mer om boken kan du läsa här
Förlag: Lind & Co
Originaltitel: The Undertaking
Översättare: Ylva Mörk
Sidor: 372
Betyg på Goodreads: 3,73 baserat på 2 508 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 15 januari 2019.