Från A till Ö: Cirkus

C – Cirkus. En bok som det hände mycket i.
Saker hände hela tiden i den här boken. Du hängde knappt med.

Jag hade verkligen svårt att hitta en bok som passade in här. Mitt problem brukar sällan vara att det händer för mycket i en bok. Däremot kan jag ha problem med att det blir för många karaktärer, och för många olika ”småhändelser” som inte har så stor betydelse. Därför föll mitt val på en bok av George R R Martin. Egentligen kunde det varit vilken som helst av de jag läst, men den första i Sagan om is och eld får illustrera det jag menar. I Kampen om järntronen så är det en mängd människor att hålla reda på, släkter hit och dit, banér, strider och många detaljer. Så jag hängde knappt med.

Film: Kungens val

Titel: Kungens val
Originaltitel: Kongens nei
Regissör: Erik Poppe
Manus: Jan Trygve Røyneland, Harald Rosenløw Eeg, Alf R. Jacobsen (boken den är baserad på)
Skådespelare: Jesper Christensen, Anders Baasmo Christiansen, Tuva Novotny, Karl Markovics, Katharina Schüttler  m.fl.
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: Norge
Genre: Drama, Romantik
Premiär i Sverige på bio: 21 april 2017
Utgiven i Sverige på DVD: 21 augusti 2017
Vi (maken, sonen och jag) såg den på bio 14 maj 2017.

Från SF: Filmen tar sin början 9 april 1940, tiden för nazisternas invasion av Norge, och handlar om det svåra och ödesdigra val som Kung Haakon VII ställs inför för landets väl.

Boken Kongens Nei har stått i min hylla sen hösten 2014 när jag köpte den i Oslo. Jag brukar inte vara historieintresserad, men just de här dagarna i Norges historia intresserar mig av någon anledning, och jag gjorde ett historiearbete i gymnasiet kring Tysklands ockupation av Norge. Nåja, när jag skulle skriva i Hett i hyllan om den här boken så upptäckte jag att den skulle filmatiseras. Det kan tyckas konstigt, men det som är nytt med boken är alltså att Alf R Jacobsen har använt en del innan okända källor för att försöka ta reda på vad som verkligen hände, och filmen utgår från boken. När det nu visade sig att filmen kommit till Sundsvall så föreslog jag för familjen att vi skulle gå, och maken och sonen hakade på.

Kungens val är en typ av film som jag normalt inte brukar gilla, och faktiskt inte brukar se, så jag kan inte riktigt sätta den till relation till andra filmer jag sett. Men det som slog mig främst är det lugna tempot hela filmen igenom, trots att detta är en mycket dramatisk tid. Filmen handlar mer om kung Haakon, kungafamiljen, den norska regeringen och det tyska sändebudet än om själva striderna. Den är mer reflekterande och fundersam, även om det förekommer en del strider i den. Det jag saknar i filmen (och kanske även boken då?) är reflektioner kring vad Kungens nej, vad det gjorde för det norska folket. Ett ja eller nej får ju ändå konsekvenser.

Jag är mycket svag för det som kommer från Norge i form av film och TV, jag gillar helt enkelt det mesta norska som produceras. Kungens val är inget undantag. Den är snyggt filmat, bra regisserat och så är det några riktigt bra skådespelare. Kung Haakon var dansk och han porträtteras av Jesper Christensen som gör ett helt enkelt strålande jobb. Även Anders Baasmo Christiansens gestaltning av kronprins Olav är mycket bra. Jag är personligen inte så förtjust i Karl Markovics, men hans roll är förstås mer komplex och svårare att framställa. Det är helt klart mest män i filmen, men jag gissar att det ganska realistiskt återspeglar grupperingarna det handlar om.

Kungens val var den mest besökta filmen i Norge 2016, den sågs av över 713 000 personer.  Filmen var en av nio filmer som blev kortlistade i kategorin bästa icke-engelskspråkiga film, för nomineringarna vid Oscarsgalan 2017. I salongen i Sundsvall var vi totalt sex personer två dagar efter premiär… Väldigt synd! Sen kan jag inte begripa varför man översatt Kongens nei till Kungens val?

Jag håller precis nu på att läsa boken, och det jag märkt hittills är att man tagit bort en hel del i form av personer och krigshändelser (exempelvis bombningen av Fornebu), men det är ju naturligt i en filmatisering. Man har också introducerat en person som har stor betydelse för händelserna, som så vitt jag kan bedöma hittills inte hade det (men jag har inte läst boken).

Jag rekommenderar filmen, men förmodligen behöver man ha ett visst intresse för händelserna och för komplexiteten i det som hände för att verkligen uppskatta den. En annan norsk film om ockupationen som jag rekommenderar är för övrigt Max Manus.

Omdöme: Välgjord norsk film i relativt lugnt tempo om några dramatiska dygn.
Filmbetyg: 7,0

IMDB får filmen betyg 7,4 baserat på 2 276 betyg.
Filmtipset får filmen betyget 4 baserat på 31 betyg.

Recension finns på GPSVT, MetroSVD och Moviezine

En smakebit på søndag – Kongens nei

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar ni här.

Maj. Det är mycket nu. På många plan. Men idag ska jag få en av mina födelsedagspresenter från i januari, nämligen en dag på spa med goda vänner. Så det känns bra.

Förra söndagen var jag med son och make på bio, vi såg den norska filmen Kungens val (recension kommer). Det är historiska händelser, men filmen baseras på den version som presenteras i boken Kongens nei av Alf R Jacobsen. Den boken läste jag om i En smakebit på søndag för flera år sedan, och blev så sugen så jag köpte den i Oslo hösten 2014. Men den blev en hyllvärmare. Egentligen har jag typ en miljon recensionsexemplar att läsa, men när vi nu sett filmen blev jag inspirerad att läsa boken. Den handlar alltså om Tysklands invasion av Norge, i synnerhet händelserna 10 april 1940. Jag läser sällan historiska böcker men just den här tiden i Norge intresserar mig.

Smakbiten kommer från sid 31:

Statsminister Johan Nygaardsvold hadde personlig påtatt seg å forklare kong Haakon hvorfor det var nødvendig å dra, og monarken forsto straks alvoret. Adjutant Ording og tjenerstaben ble satt til å pakke det mest nødvendige, mens kongen selv ringte Skaugum for å orientere kronprinsen, som for lengst var blitt alarmert av sin adjuntant, venn og sportslærer, major Nikolai Ramm Østgaard. 
”Det var verken tid eller sted for å diskutere,” fortalte han til Jo Benkow i boken Olav – menneske og monark. ”Min far tok seg riktignok tid til å vurdere situasjonene. Men etter å ha tenkt seg om bestemte han seg raskt.”
Han la til i intervjuet: ”Far tok seg alltid tid til å tenke seg om. Det er nok en medvirkende årsak til at han i alle viktige situasjoner gjorde det som seinere viste seg å vere riktig. Å ta seg tid til å bruke hodet er ikke det samme som tidsspille.”

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

Från förlagets hemsida: Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.
Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne. 
Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl. 

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman hade recensionsdatum 15 maj 2017. Fredrik Backman är en svensk författare som debuterade 2012 med En man som heter Ove, som gjort succé och även filmatiseras. Fredrik Backman driver även en framgångsrik blogg. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre, som är en novell som Fredrik Backman publicerade på nätet först, är hans sjätte bok. Alla intäkter för boken går till Hjärnfonden.

Det kom ett mejl från förlaget. Ville jag läsa Fredrik Backmans nya bok? Eh… JO! Jag har läst och tyckt mycket om nästan alla hans böcker, så naturligtvis ville jag läsa den här. Jag hade läst om den, när den kom på nätet, men aldrig kommit mig för att klicka mig vidare.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en ömsint betraktelse över vad det gör med en människa och anhöriga när minnet börjar svika. Det upphör aldrig att förvåna mig, hur skicklig Fredrik Backman är med det skrivna ordet. Han utnyttjar språket så att man på 64 sidor (egentligen färre, för några är bara bilder), hinner både le och känna sig sorgsen. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre handlar om människans fantasi, något som Fredrik Backman förmår beskriva. Det är snyggt och berör. Och titeln. Jag bara älskar titeln!

Det starkaste med boken är för mig bandet mellan farfar och Noah, men också Noahs pappas roll i det hela. På de få sidorna hinner man förstå så mycket om familjen, deras respektive uppväxter och vilken skillnad det kan vara på relationen till barn och till barnbarn.

Men jämfört med övrigt jag läst av honom så upplever jag inte riktigt samma känslomässiga berg- och dalbana, vilket förvånar mig eftersom jag funderat mycket över det här att förlora minnet. Det handlar både om funderingar över föräldragenerationen och ens egen generation (vilket blev tydligt när jag läste boken Fortfarande Alice). Men det är som om det är lite för mycket bilder, lite för mycket fantasi. Bitvis saknar jag det den frustration, ilska och ledsamhet man känner när ens förälder försvinner. Den finns där, men inte i centrum, som den varit i mina tankar. Jag tror dock att många som läser den här boken kommer att gråta.

Nästa bok av Fredrik Backman, Vi mot er, kommer i höst, och den står väldigt högt upp på önskelistan.

Omdöme: Ömsint betraktelse över minnets förgänglighet.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Lexie läser

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 64

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 16 maj 2017.

Helgfråga v. 20: Sämsta läsmånaden & Bokbloggsjerka 19-22 maj: Vad läser jag nu

I veckans helgfråga frågar MiaVilken är din sämsta läsmånad och varför tror du det är så? Bonusfråga: Vad läser du just nu?

Sen jag började blogga och började föra statistik så har det varit februari. Kortaste månaden kanske helt enkelt? Förra året var det dock juni, då flyttade vi från hus till lägenhet och det fanns noll tid för läsning kändes det som. I år så var det dåligt flera månader i rad i början av året, var så jättetrött hela tiden. Trötthet, mycket på jobbet och tid, detta eviga problem, avgör.

Tillägg: Även Annika frågar i sin BokbloggsjerkaDenna vecka blir det en suuperlätt fråga: vad läser du just nu? Så här kommer det kombinerade svaret:

Jag läser Kongens Nei av Alf R Jacobsen. Vi såg filmen i söndags, boken är en hyllvärmare och Boktolva, så jag passade på när jag kände mig inspirerad. Trots alla recensionsexemplar…

Hett i hyllan #45

hettihyllanDags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Alltså  julafton 2013 verkar ha varit julen då jag fick böcker som inte blev lästa. Då i alla fall. Nu är det dags för den tredje boken från den julaftonen som står oläst i hyllan. Jag tror faktiskt det var min mamma som helt på egen hand snokade upp den och gav mig den. Jag hade planer på att läsa den, men den verkar inte helt lättläst. Efter att jag fått den och den kom på svenska dök den upp på en hel del bloggar, och det var en hel del som inte gillade den. Vilken bok? Jo, Canada av Richard Ford. Jag har läst tidigare böcker av honom, bl.a. The Sportswriter.

”First, I’ll tell about the robbery our parents committed. Then about the murders, which happened later.”
When fifteen-year-old Dell Parsons’ parents rob a bank, his sense of normal life is forever altered. In an instant, this private cataclysm drives his life into before and after, a threshold that can never be uncrossed.
His parents’ arrest and imprisonment mean a threatening and uncertain future for Dell and his twin sister, Berner. Willful and burning with resentment, Berner flees their home in Montana, abandoning her brother and her life. But Dell is not completely alone. A family friend intervenes, spiriting him across the Canadian border, in hopes of delivering him to a better life. There, afloat on the prairie of Saskatchewan, Dell is taken in by Arthur Remlinger, an enigmatic and charismatic American whose cool reserve masks a dark and violent nature.
Undone by the calamity of his parents’ robbery and arrest, Dell struggles under the vast prairie sky to remake himself and define the adults he thought he knew. But his search for grace and peace only moves him nearer to a harrowing and murderous collision with Remlinger, an elemental force of darkness.

Ärren vi bär av Caroline Engvall

Från förlagets hemsida: Runt om i Stockholm hittas barn döda. Ulrika Stenhammar vid Citypolisen, som just kommit tillbaka från en sjukskrivning, får i uppdrag att utreda dödsfallen – som vid en första anblick liknar självmord. Samtidigt blir det unga journaliststjärnskottet Lovisa Ling dödshotad för sina provocerande artiklar om flyktingar och mäns våld mot kvinnor. Tillsammans lägger Ulrika och Lovisa ett pussel som ingen annan vill se: barnen har blivit mördade. Den udda duon tar upp jakten på en förövare som inte skyr några medel för att få det han vill ha. Ärren vi bär är den fristående inledningen på en dokudeckarserie om en dold värld på internet som vi vuxna helst vill blunda för

Ärren vi bär av Caroline Engvall har recensionsdatum idag 18 maj 2017. Caroline Engvall är en svensk författare och journalist som arbetat som redaktör och nöjesskribent. Hon driver frågan om att vi måste uppmärksamma dessa barn som far så illa, inte minst på nätet, och är mycket aktiv i samhällsdebatten. Caroline Engvall debuterade som författare 2008 med 14 år och till salu, har sålt över 200 000 exemplar. Ärren vi bär är hennes skönlitterära debut.

För några år sedan läste jag Skuggbarn av Caroline Engvall. Det var oerhärt stark läsning och den boken har levt med mig sen dess. Lite roligt var att i pocketutgåvan av den boken fick jag min första blurb. Mer förundrad var jag när den recensionen gav mitt första nättroll i kommentarsfältet… När jag såg att Caroline Engvall skulle komma ut med en skönlitterär bok så var jag säker på att jag ville läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Ärren vi bär är en av de värsta böcker jag läst. Missförstå mig nu inte. Ärren vi bär är en av de starkaste böcker jag läst. Den berörde och den är välskriven. Men det gör också att det är en av de värsta böcker jag läst för den borrar sig in i mig. Djupt in. Den skapar ångest, den skapar ilska och den berör enormt starkt. Ärren vi bär är en viktig bok.

Det är länge sedan jag läste en bok som var så jobbig att ta sig igenom. Jag orkade bara läsa korta bitar i taget. Har svårt att sätta ord på vad jag egentligen kände under läsningen. I botten ligger förstås att Ärren vi bär handlar om vuxna som utnyttjar barn, och det är bland det värsta man kan läsa om som vuxen. Att jag själv har tonårsbarn som bara är aningens äldre än flickorna i boken gör förstås att det berör alldeles extra. Det faktum att jag känner till Caroline Engvalls engagemang och litar helt och fullt på att ramen inte är påhittad, utan att detta existerar i verkligheten, gör det svårare att värja sig. När jag läser vanliga deckare kan jag ju ofta känna att jag gömmer mig bakom ”jamen det här är så överdrivet att det måste ju vara påhittat”. Det kan jag inte riktigt här. Samtidigt är det så groteskt och absurt att det är svårt att ta in att det verkligen händer. Jag tror att jag inte riktigt förmådde att tro på allt ändå.

Nu kan man fråga sig varför jag läser den här boken ändå? Jo, men jag tror att man ibland måste tvinga sig att läsa om vissa saker. För om vi inte orkar läsa, hur ska vi då kunna se och agera? När jag läste den så var jag tvungen att ta ett snack (igen) med barnen om det här med nätet och bilder och annat, bara för att upptäcka att de var väldigt medvetna och välinformerade. Inte för att det skyddar, men det känns bra att ha haft de samtalen.

Ärren vi bär är en välskriven bok, även om jag ibland tycker det är lite för många detaljer om utseende och vägbeskrivningar i Stockholm. Karaktärerna är intressanta, även om det hela kommer lite för nära själva polisgruppen kan jag tycka.

Förmodligen vill jag läsa nästa bok i serien. Frågan är om jag orkar bara…

Omdöme: Välskriven och extremt stark och jobbig berättelse om barns utsatthet.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Kalla kulor
Sidor: 307

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 7 maj 2017.

Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson

Från förlagets hemsida: Det är en orolig tid.
Fredagen den trettonde november 2015 exploderar det i Paris och genom Europa rör sig enorma flyktingströmmar norrut. Ryktet: en terrorist har tagit sig in i Sverige för att genomföra ett attentat i landet. Är det sant? Ingen vet.
Samtidigt mottar Leo Junker ett brev. Det rör det fem år gamla, ännu olösta mordet på Angelica Reyes.
Vid det laget har John Grimberg, en gång Leos bäste vän, varit spårlöst försvunnen i över ett år. I terrorns skugga jagar Leo snart en helt annan, kanske ännu farligare sanning som ställer dem båda inför en sista prövning.

Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson har recensionsdatum idag, 17 maj 2017. Christoffer Carlsson är en svensk författare och kriminolog som debuterade 2010 med Fallet Vincent Franke. Den tunna blå linjen är hans sjunde bok, och den fjärde och avslutande delen i serien om Leo Junker.

Jag ”upptäckte” Christoffer Carlsson när jag 2014 läste den första boken i den här serien, Den osynlige mannen från Salem. Redan då visste jag att jag hittat en ny favoritförfattare. Jag har läst och tyckt om de efterföljande två delarna också och det var med en blandning av oro och förväntan som jag såg fram mot att läsa den här boken. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Den tunna blå linjen är en mycket välskriven svensk modern deckare. Det som imponerar mest på mig i alla Christoffer Carlssons böcker som jag läst är förmågan att behärska språket. Det är som att varje ord betyder något. Han faller inte i fällan att beskriva saker övertydligt utan man får läsa en del mellan raderna (vilket jag gillar), men samtidigt så berättar han väldigt mycket.

Den tunna blå linjen upplever jag som en annorlunda bok än de andra i serien. Egentligen så skiljer sig alla de fyra böckerna åt. Den gemensamma nämnaren är språket och huvudpersonerna. Men var och en av böckerna flirtar med olika typer av grenar av deckargenren. I Den tunna blå linjen får vi möta den klassiska polisromanen. Tempot är också lugnare, historien mer sammansvetsad, och de tidigare så trasiga personerna är tydligare beskrivna. I synnerhet upplever jag det som att Leo Junker landat i vem han är på ett annat sätt. Eller inte, det är faktiskt svårt att avgöra.

Den tunna blå linjen är för mig kanske den svagaste i serien, men så blev jag överrumplad över hur mycket jag gillade den första boken i synnerhet. Jag tror det mest beror på att den klassiska polisromanen inte intresserar mig på samma sätt som en del andra genrer, och jag kan inte riktigt intressera mig till fullo för mysteriet och dess upplösning. Som tur är kompenserar språket för mig läsupplevelsen.

Christoffer Carlsson är en bra miljöskildrare. Den tunna blå linjen innehåller fantastiska skildringar av Stockholm i olika skepnader. En riktig kärleksförklaring till den staden.

Det är alltid sorgligt när en favoritserie avslutas, men med Den tunna blå linjen så knyts hela serien ihop på ett snyggt sätt. Och någonstans så kanske fyra böcker är alldeles lagom i en serie. Jag vet i alla fall att jag kommer som vanligt att kasta mig över nästa bok Christoffer Carlsson kommer ut med. Trots att den inte kommer att handla om Leo Junker.

Omdöme: Välskriven svensk modern deckare om vänskap, lojalitet och uppoffringar.
Betyg: 5-

Mer om bokan kan du läsa här eller här.
Förlag: Piratförlaget
Sidor: 363

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 1 maj 2017

Från A till Ö: Besvikelse

B – Besvikelse. En bok som inte levde upp till dina förväntningar.
Du såg verkligen fram emot att läsa den här boken. Anledningen spelar ingen roll. Men det slutade som en stor besvikelse.

Det finns faktiskt några att välja mellan här, trots att det mesta jag läser är riktigt bra. Mitt val blir Orange is the new black av Piper Kerman. Jag hade önskat mig boken i julklapp efter att vi sett säsong 1 av TV-serien. TV-serien upplevde jag som riktigt bra, den gjorde mig engagerad i frågorna kring samhällets inställning till straff, lojalitet, tragiska människoöden och gjorde att jag tänkte vidare. Boken? Not so much… Så här skrev jag i min recension:

Orange is the new black är en besvikelse på så många plan! Hade jag inte önskat mig den, och besuttit ett visst (host) mått av envishet hade jag nog inte läst klart den. Jag har generellt en avvaktande hållning till biografier och Orange is the new black innehåller en del av de komponenter som jag har svårt för. Jag kan inte med biografier vars enda syfte är att framhäva hur god och bra huvudpersonen är. Allt i Orange is the new black handlar om hur älskad och uppskattad Piper Kerman är. Alla andra människor är bifigurer, enbart närvarande för att framhäva hennes egen sympatiska person. När det dessutom smyger sig in både enstaka rasistiska och homofobiska epitet så blir kontrasten mot hennes självbild extra stor.

Boken är en enda lång uppräkning av händelser i små korta scener, blandat med Pipers bekännelser av hur hon efterhand börjar inse hur eländigt andra människor kan ha det. Jag kan inte känna något engagemang för hennes situation och tyvärr inte för de andra personerna heller (med några undantag). Dessutom är språket ingen höjdare heller som kan kompensera.

 

TV-serie: Castle, säsong 8

Titel: Castle, säsong 8
Originaltitel: Castle, season 8
Skapare: Andrew W Marlowe
Skådespelare: Nathan Fillion, Stana Katic, Susan Sullivan, Jon Huertas, Seamus Dever, Molly C. Quinn, Tamala Jones m.fl.
Utgivningsår: 2015/16
Produktionsland: USA
Genre: Drama, Deckare, Komedi
Premiär i Sverige: –
Utgiven i Sverige på DVD: 14 november 2016
Vi (maken, sonen, dottern och jag) såg den på DVD 15 april – 10 maj 2017.

Från CDON (Spoilers): Deras passionerade kärleksaffär har hållit pulsen bultandes vecka efter vecka under de senaste sju säsongerna. När det sista kapitlet om Rick Castle och Kate Beckett nu når sitt slut ställs ett av TV:s mest älskade par mot sina ultimata rivaler i en kamp som kommer att definiera deras framtid. Det hela leder till den fantastiska seriefinalen som kommer hålla dig på kanten av stolen och avsluta den otroliga historian om Castle och Beckett.

Det var i mitten av september 2016 som vi började se Castle. Sen dess har det blivit vårt gemensamma familjenöje. Det är många kvällar nu som vi avrundat med med ett avsnitt eller flera. Jag har tidigare skrivit om säsong 1säsong 2säsong 3säsong 4säsong 5säsong 6 och säsong 7 av serien, och nu är är det då dags att skriva något om den sista säsongen. När den här gick i USA var det bara klart att Stana Katic, som spelar Kate Beckett skulle hoppa av serien. Under pågående säsong så kom beskedet att det här var den allra sista säsongen, det skulle inte bli flera. Och med facit i handen så kan jag säga att trots detta har varit en av våra favoritserier så var det nog rätt beslut.

Att vi fastnade för den här serien berodde mycket på charmen, humorn och dynamiken mellan Castle och Beckett. Tyvärr så höll den inte hela serien igenom. I säsong 8 så anspelas det på sex mellan Castle och Beckett i varenda avsnitt. De kan inte hålla sig från sängen, utan ska antingen börja med detta eller avsluta. Skämten kring det ska väl vara charmiga, men för mig så blir det bara konstigt, det är ju inte det deras attraktion byggt på i tidigare säsonger (även om det förstås var en del när de till slut blev ett par).

Istället så är det en del av bikaraktärerna som blir behållningen. Jag gillar verkligen Ryan och Esposito, och de hade i mitt tycke gärna kunnat få ta mer plats. Jag gillar också Hayley, och hennes bitska lite brittiska humor. Alexis däremot har fått en roll som jag inte alls förstår mig på. Hur blev hon plötsligt en fullfjädrad privatdetektiv? Martha hade jag lätt kunnat se mer av, i den här säsongen reduceras hon till att vara en mamma som oroar sig.

Så har vi då fallen. Det finns några avsnitt som är rätt roande, där det finns en egen historia. Men detta LokSat. Suck och stön. Det är så bisarrt på alla sätt, hur de på arbetstid hela tiden ägnar sig åt lösa något som inte alls är deras uppgift. Och vad är Vikrams roll egentligen?

Men allra mest frustrerande är slutet? Vad sjutton hände där??? Och nu ska jag introducera spoilers om ni inte sett serien [spoiler] Hur kunde Lanie upptäcka Calebs DNA från liket i bilen? Varför tog inte Mason dem direkt vid överfallet när han räddade dem? Eller långt tidigare? Vi hade olika teorier om slutet. Var det sju år framåt från slutet? Hur överlevde de i så fall? Eller var det en alternativ verklighet sju år från det avsnitt man hör Castle som ”voice over” från? Om Beckett då släppt greppet om att utreda mammans död? Eller var någon av historierna bara en av Castles böcker? Allt var så ologiskt att vi mest bara blev arga. Kunde den inte fått sluta lyckligt när nu serien avslutades? De kunde tagit bort Calebs hämnd. [spoiler]

Det låter som jag bara tycker den här säsongen var dålig. Nej, det var den inte. Vi kunde inte sluta tycka om karaktärerna, som efter alla dessa månader känns som våra vänner. Det är fortfarande mycket svårt att hitta en serie med den här blandningen av spänning och humor för att tillfredställa hela familjen. Så det är med sorg vi säger adjö till serien, inklusive den här säsongen.

Omdöme: Säsong 8 av en charmig och humoristisk deckarserie som går hem i vår familj.
Filmbetyg: 6,0

IMDB får hela serien betyg 8,2 baserat på 123 379 betyg.

Bloggat om säsong 8 har Bokföring enligt Monika.