Veckans bokbloggsfråga v. 34: Kommentarer

Veckans-bokbloggsfraga-300x273I Veckans bokbloggsfråga skriver Barnboksbloggen: Vad anser du, är bokbloggskommentarer idag ett minne blott? Får du fortfarande kommentarer? Skriver du själv kommentarer? Vilket forum är det som du numera håller kontakten med dina läsare och ni kan diskutera det du och andra bokbloggare har skrivit i dina inlägg? 

Jag har varit dålig på att delta i Veckans bokbloggsfråga men jag har varit för trött för att skriva recensioner och den här frågan väckte mitt intresse. Jag har inte alls funderat i de banorna, utan tycker att det kommenteras fortfarande.

Antalet kommentarer varierar beroende på inlägg. Jag har en handfull bokbloggare som kommenterar hos mig väldigt ofta. Jag försöker göra detsamma men ibland är jag helt enkelt för trött/stressad för att läsa alla intressanta inlägg. När jag är med i ”kedjeutmaningar” som den här, Bokbloggsjerkan, En smakebit på søndag kan jag få en massa kommentarer. Jag vill gärna kommentera på andras bloggar men om och om igen så får jag dåligt samvete för att jag inte orkar. Helt klart är att jag har läsare till bloggen i alla fall och det tycker jag räcker rätt långt. Vill man få kommentarer tror jag man aktivt ska se till att kommentera på många olika bloggar. Det spelar större roll än inläggen. Något annat forum har jag inte för växelverkan med mina läsare. Utom med de jag träffar IRL då…

Topp Tio Tisdag: Tio olästa böcker från tiden innan jag började blogga

toptentuesdayI veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: Ten Books That Have Been On Your Shelf (Or TBR) From Before You Started Blogging That You STILL Haven’t Read Yet (this is going to be sad considering how many of those I have unread six years later…)

Hm – det här krävde ju lite ”utgrävningar” i hyllorna. Vår bokföring har vi inte haft så länge, och jag hade inte så bra koll innan jag började blogga… Dessutom är mitt minne så att jag ibland är osäker på om det är min eller makens bok. Och ibland vet jag inte om jag läst den eller inte😉 Men å andra sidan är det ju ingen som kan säga emot mig.

  1. The Little Friend av Donna Tartt. Tror jag köpte den eller önskade mig den efter att ha läst The Secret History.
  2. Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv av Herta Müller. Julklapp 2009 av pappa.
  3. Om hjärtat ännu slår av Aino Trosell. Årets bästa svenska kriminalroman 2000 och inhandlad på rean.
  4. The Shipping News av E Annie Proulx. Inköpt 1995 i Knoxville. Den började jag på, men läste aldrig klart så den får vara med här.
  5. Hitler av Ian Kershaw. Present av pappa. Han brukade ofta träffa rätt men en biografi om Hitler på över 1000 sidor?
  6. What Came Before He Shot Her av Elizabeth George. Jag har läst alla böcker av henne annars, men den här var så annorlunda så jag gav upp den efter ett par sidor. Inköpt 2006.
  7. Till min dotter i Frankrike av Barbara och Stephanie Keating. Julklapp 2004 av svärmor. Visste inte ens att jag hade den…
  8. Holgerssons av P C Jersild. Inhandlad på bokrean 1994. Om jag läst den så gick den spårlöst förbi…
  9. Öken av J M G Le Clézio. Nobelpristagare 2008, och jag tippar att jag fått boken av min pappa samma år.
  10. Bremer av Carina Burman. Tror det är en present från min mamma.

Håhåjaja, jag kanske verkligen borde gå igenom bokhyllorna och leta hyllvärmare som är gamla? Om det inte vore så deprimerande…

 

Movie Monday: The Perfect Man

perfect_man_import_sv_textEfter att Hollys mamma Jean ännu en gång beslutat att de ska flytta efter att ett förhållande till en man som hon trott varit drömmannen tagit slut så har Holly ledsnat. Hon beslutar sig för att med hjälp av en ny kompis konstruera den perfekta mannen. De tar hjälp av kompisens morbror Ben för att lista ut hur den perfekta mannen ska bete sig. Medan Jean blir mer och mer övertygad om att hon har hittat den rätta mannen så kommer Holly närmare sina nya vänner, samtidigt som hon inte vill komma för nära. Men när ska Jean upptäcka sanningen?

The Perfect Man är en amerikansk film från 2005. Den kom ut på DVD i Sverige 14 december 2005. Vi (jag, maken och dottern) såg den 6 augusti 2016 hyrd från Microsoft Play.

Dottern hade sett en bit av den här filmen när den sändes tidigare i år på TV men hade inte kunnat se klart den. Så när det var hennes tur att välja lördagsfilm letade vi efter andra möjligheter att se den, och hittade den till slut som hyrfilm på nätet.

The Perfect Man är en amerikansk romantisk komedi, med allt vad det innebär. Den är lite småcharmig och gullig, men också väldigt förutsägbar. Tyvärr är rolluppsättningen och historien schablonmässig. Jag är svag för romantiska komedier, och kan överse med det mesta i genren, så jag har behållning av filmen. Men jämfört med en hel del annat i samma genre håller den inte riktigt måttet. Det är dock värt att lägga till att dottern, som kanske är närmare i målgrupp, gillade filmen.

Ett av mina problem är nog att jag inte är så förtjust i Heather Locklear. För mig är hon alltid förbunden med Melrose Place där hon var en bitch, och hennes rollprestation är inte sådan att jag kan glömma vem hon är och bara se rollkaraktären. Chris North passar som bäst i den här typen av roller, hans karaktär har en del bra repliker, och när han ler lite snett så kan man förstå att han ska vara en charmig karl. Och i den här filmen behövs inte så mycket mer.

Å ena sidan är sensmoralen lite tveksam, att man ska jaga den ”sanna” kärleken. Fast å andra sidan så tycker jag utvecklingen i förhållandet mellan mamman och dottern är något som är värt att fundera över (mer vill jag inte säga med risk att det blir en spoiler). För föräldrar påverkar sina barn genom sitt sätt att vara mer än man ibland tänker på.

Omdöme: Förutsägbar romantisk komedi om att leva upp till förväntningar.
Filmbetyg: 3+

IMDB har den betyg 5,5 baserat på 23 553 betyg.
Filmtipset har den betyg 2 baserat på 2135 betyg.

Filmen recenseras på Cinemablend

En smakebit på søndag – En nästan sann historia

ensmakebitSöndagar på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar ni här.

I helgen har vi varit hemma hos goda vänner på vårt årliga augustibesök. Lite senare än vanligt så i år blev det inget bad, men väl blåbärs- och kantarellplockning. Och mycket prat och god mat förstås, så nu är batterierna laddade igen. Vi är just hemkomna, och jag ska nu satsa på att läsa klart Daisy in Chains av Sharon Bolton, för så mycket läst har det inte blivit den senaste veckan. Jag har nu två recensionsexemplar som ska läsas, bägge med recensionsdatum 7 september. Först ut blir En nästan sann historia av Mattias Edvardsson. Den fick jag i början av sommaren, och eftersom Mattias Edvardsson är en av mina favoritförfattare har den lockat till läsning, så jag har verkligen fått bromsa mig själv. För läser jag för långt innan recensionsdatum blir det inte bra.

Så här står det på baksidan:
Vi var så djupsinniga. Så fyllda till brädden med författardrömmar, där vi satt i källarsalen på Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund. Och vår lärare, poeten Li Karpe, spände blicken i oss och sa att skrivandet kostade blod, svett och tårar.
Vi svalde allt. Och förstod inte vad det innebar förrän en av oss satt fängslad för mord.

ennästansannSmakbiten kommer från sid 13:

Det blev en jävla sommar.
Samma vecka som Caisa dumpade mig kallades jag till ett möte där min redaktör förklarade att en tredjedel av personalstyrkan skulle sägas upp. Tidningsdöden hade nått huvudstaden. Folk ville inte längre betala för dagsgamla nyheter och nätet svämmade över av skvaller och kontroversiella åsikter till höger och vänster. Jag var överflödig.

Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt

Från förlagets hemsida: sjudagarDär sitter han till slut, på andra sidan av ett skottsäkert glas. Fyrtioettåringen hon flugit över Atlanten för att träffa. Mannen som snart ska dö. Han lyfter telefonluren och presenterar sig.
När den prisbelönta reportern och kolumnisten Carina Bergfeldt möter Vaughn Ross återstår en vecka av hans liv. Han är dömd till döden i Texas, den amerikanska delstat som avrättar flest fångar. I tio år, nio månader och tio dagar har Vaughn Ross väntat på att dö, för att sona de mord han dömdes för 2002.
Samtalet blir starten på en vecka i Texas som involverar en pastor, en fängelsedirektör, en kvinna som älskar en mördare, en familj som vill ha hämnd och en polis som avgett ett löfte som infrias först när giftet injiceras.
Men allt börjar med mannen som har sju dagar kvar att leva.

Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt kom ut i maj 2015. Carina Bergfeldt är en svensk författare som är reporter och kolumnist på Aftonbladet. Hon tilldelades 2012 Stora Journalistpriset i kategorin Årets Berättare för sitt reportage ”Dagen vi aldrig glömmer” om massakern på Utøya. Hon debuterade som författare 2012 med Fadersmord.

Jag blev nyfiken på Sju dagar kvar att leva när jag läst om den på nätet. Samtidigt har jag dragit mig lite för att läsa den, eftersom jag förväntat mig jobbig läsning. Dessutom gillar jag inte genren True Crime, och även om detta är mer seriöst så var jag orolig att jag skulle känna likadant inför det här. Men när det nu var min tur att välja bok i vår bokcirkel så blev det Sju dagar kvar att leva eftersom jag förväntade mig att detta var en bok som skulle väcka känslor och kunna diskuteras.

Sju dagar kvar att leva är en välskriven och extremt känsloväckande historia. Medan jag läser blir jag mer och mer upprörd, vill diskutera och citerar statistik och fakta för resten av familjen. Efter avslutad läsning är jag upprörd, ledsen och förbannad. Hur kan människor göra så här mot varandra? Hur kan vi skapa ett sådant här system? Jag blir också skakad över vilket enormt klassproblem som framträder. Bakgrunden är avgörande. Ett citat som exempel: ”Sannolikheten att en vit man i USA någon gång ska hamna i fängelse är en på etthundrasex. För en latinamerikansk man är siffran en på trettiosex. Och för en svart man är sannolikheten en på femton att han någon gång i livet hamnar bakom galler.” Kort och koncist och oerhört skakande.

Carina Bergfeldt lyckas med att med stor saklighet, i en kombination av statistik och medmänsklighet visa det absurda i dödsstraff. Egentligen tar hon inte själv ställning uttryckligen, men som läsare är det den enda slutsatsen jag kan dra. Att det skulle ge ett avslut för inblandade är omöjligt, och såväl fakta som berättelserna visar att det inte fungerar i avskräckande syfte. Att ge staten befogenheten att mörda en människa som hämnd för mord blir en ond cirkel. Jag kan inte begripa hur mord är OK när staten står för det. Samtidigt så lyckas Carina Bergfeldt skapa någon form av förståelse för de som drabbas på olika sätt, och man känner för dem också. En del av ödena berör enormt. Boken ger också en bild av förhållandena i amerikanska fängelser.

En styrka i boken är att det är så skickligt berättat att det handlar inte om rätt eller fel i fallet Vaughan Ross.  Det är troligt att han gjorde det, men det finns ingen som kommer att veta sanningen mer än han.

För mig som läser mycket deckare så gav läsningen också upphov till vissa funderingar om hur mycket värre verkligheten är än fiktionen. Mitt ”behov” av att läsa deckare handlar definitivt om något annat än att läsa om verkliga tragiska livsöden.

IMG_20160817_174227Jag tyckte den fungerade bra som bokcirkelbok, den engagerade och även om den i några aspekter var mycket tung så tyckte alla den var läsvärd. Den var en bra grund för diskussion, i alla fall i en grupp av svenskar (som inte lever i ett land med dödsstraff…).  Vi hade en intensiv diskussion om dödsstraff ur olika aspekter, diskuterade syftet med boken, de olika personerna som får komma till tals och blandningen av olika berättelser. Ingen av oss kunde förstå hur man inleder ett förhållande med en dödsdömd. Flera av oss hade haft en bild av att boken skulle ge svar på om Vaughan Ross var oskyldig eller skyldig. Jag gillar verkligen när det blir en bra diskussion och trots det tunga ämnet hade jag en verkligt trevlig kväll. Jag tror att alla av oss också fått ett annat perspektiv och lite av en tankeställare.

Omdöme: En välskriven och enormt skakande berättelse om dödsstraff.
Betyg: 5

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Enligt O, Kulturbloggen, hyllan och Bibliotekskatten 

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts

Mitt exemplar lånade jag på biblioteket.
Utläst 28 juli 2016.

Bokbloggsjerka 19 – 22 augusti (tema: lärande)

jerkaI veckans bokbloggsjerka skriver Annika: Känner du till någon bok i skolmiljö som du kan rekommendera, eller kan du ge exempel på en karaktär som innehar ditt drömyrke eller har du ”bokliga” erfarenheter av lärande på annat sätt?

Jag väljer den första delen av frågan – böcker i skolmiljö. Det finns väldigt många och här kommer ett urval.

  • I En komikers uppväxt skildrar Jonas Gardell brutalt Juha och hans klasskamrater i sjätte klass på sjuttiotalet.
  • Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson handlar om Miira i Angered utanför Göteborg som är finsktalande och går i en finsk klass i en svensk skola på åttiotalet.
  • Hon är inte jag av Golnaz Hashemzadeh får vi möta flickan från Iran som kommer till Sverige. Under nittiotalet går hon i skolan på Fabriksorten och därifrån vidare till Elitskolan.
  • Störst av allt av Malin Persson Giolito var en av de starkaste böckerna jag läst i sommar. Utspelar sig på en fiktiv gymnasieskola i Stockholm. Kanske inte så mycket om lärande som om dynamiken i en ungdomsgrupp.
  • Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E Lockhart utspelar sig i internatskolemiljö i USA.
  • Flera av Carol Goodmans böcker utspelar sig i skolmiljöer, ofta genom lärares perspektiv. Allra bäst gillade jag The Lake of Dead Languages.
  • Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren utspelar sig i hög grad på en gymnasieskola. Fast inte direkt en vanlig skola.
  • Böckerna om Harry Potter av J K Rowling innehåller mycket om lärande, fast av en lite annan sort än den normala.

Som en bonus så kan jag också tipsa om underhållande deckare i universitetsmiljö – alla böcker av Kristina Appelqvist. Det märks att hon jobbat på universitet!

Hett i hyllan #8

hettihyllanDags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Förra veckan skrev jag om ett besök i bokhandlar i maj 2012. Även veckans bidrag kommer från den månaden. Den 10 maj 2012 var jag på Bokens Afton på Vängåvan när gästerna var Jonas Moström och Arne Dahl. Mycket trevligt förstås. Bilder finns här.

Med mig därifrån kom två böcker av Arne Dahl (Jonas Moströms bok hade jag redan): Viskleken och Hela havet stormar, de två första delarna i serien om Opcop. I slutet av 2013 så läste jag Viskleken men den föll mig faktiskt inte i smaken. Vad jag tyckte kan ni läsa här. Det gjorde att motivationen för att läsa andra delen sjönk, och den står fortfarande oläst i hyllan. Att jag aldrig lär mig att bara köpa första boken i en serie och se om det är något för mig först!

helahavet

 

Utlottning av En syster i mitt hus av Linda Olsson

Tidigare i år så fick jag boken En syster i mitt hus av Linda Olsson. Ett missförstånd gjorde att jag fick två exemplar och med förlagets goda minne så lottar jag nu ut ett exemplar.

Vad jag tyckte om boken kan ni läsa här.

ensyster

För att delta i utlottningen så räcker det med att kommentera det här inlägget och skriva vilken bok du ser fram mot mest att läsa nu i höst. Glöm inte att ange din mejladress så jag kan kontakta dig.

Tävlingen håller på t.o.m. lördag 20 augusti.

PS – Tipsar om att det här är den bok som Kulturkollo bokcirklar om nu!

Mörkögda augustinatt av Maria Lang

Puck Bure får ett brev från mörkögdaaugustiTant Ottie som är mer än lovligt förvirrat skrivet. Hon bjuder in dem att bo i hennes hus medan hon reser till Spanien. Puck, dottern Pyret och barnflickan Meta åker iväg. De träffar på några av grannarna och blir snart inbjudna till det stora godset på kräftskiva. Men dagen efter dör en av personerna de träffat och Puck misstänker att det är något som inte står rätt till, och att Tant Ottie anat att något ska hända. Helt inofficiellt tar Puck dit Christer Wijk som börjar undersöka saken.

Mörkögda augustinatt av Maria Lang kom ut 1956. Maria Lang är en pseudonym för Dagmar Lange, som gav ut 47 böcker mellan 1949 och 1990. Mörkögda augustinatt är den åttonde boken i serien om Puck Bure och Christer Wijk, som är hennes mest kända serie.

När jag hade läst En skugga blott i somras hade jag lust på mer av Maria Lang. Mörkögda augustinatt, som jag fick av svärmor förra året, stod näst på tur av olästa Langböcker i hyllan.

Mörkögda augustinatt är en välskriven pusseldeckare med bra driv. Den är mer dramatisk och mer personlig för Puck än de tidigare jag läst i serien. Mörkögda augustinatt är på det sättet mer lik en modern deckare i mitt tycke. Men andra saker känns desto mer omoderna.

Det jag mest irriterar mig på är hanteringen av Pyret, dottern. Liten som hon är (oklart hur) så lämnas hon vind för våg hemma i huset när de går och badar (eller är hon med utan att nämnas?). Till kräftskivan får hon följa med men sen nämns hon inte med ett ord. I brevet från Tant Ottie så verkar det som Pyret har kolik, men inte heller det verkar vara fallet i stugan. Att hon lämnas ensam kanske är typiskt för den tiden, men att så lite låta det framgå att Puck har några moderskänslor alls stör mig. Puck tycks enormt ointresserad av sin egen dotter, hon är mer intresserad av att försätta sig själv i fara i vanlig ordning.

Mysteriet är väl uppbyggt för att vara en pusseldeckare, ett begränsat antal misstänkta, och motiv som också sakta framträder.  Det finns också en stämning av moll genom hela boken, en känsla av ensamhet, som jag tycker är rätt ovanligt för serien. Det är också en av de böcker där det är tydligast att det finns något outtalat mellan Puck och Christer. Just den delen är jag inte så förtjust i faktiskt.

Det står några ytterligare olästa böcker i serien i hyllan. De ska givetvis bli lästa.

Omdöme: Pusseldeckare med stämning av annalkande höst.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Fiktiviteter, Ett hem utan böcker, Boktanken och Marias bokliv
Förlag: Vingförlaget (mitt exemplar)

Mitt exemplar hade jag fått överta av svärmor för några år sedan.
Utläst 17 juli 2016.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 87 andra följare