Vad är väl en … bokmässa… [Cybermingel]

Vad är väl en bal på slottet bokmässa… Nej, jag är inte där i år heller. Helt enkelt för att jag inte tyckte jag kunde ta ledigt från mitt jobb. Som jag skrev på Instagram så har jag istället varit hemma med en hemsk huvudvärk. Så jag har sovit rätt mycket. Men det var inte det som inlägget skulle handla om.

Fyra år i rad har jag ordnat ”cybermingel” på bloggen och det har varit rätt kul att läsa lite om vad andra som inte är på mässan gör och tänker just de här dagarna. Första året körde jag fler dagar, men övriga år bara en dag. Vill ni läsa från
2015 så finns det här,
2014 här,
2013 här, och
2012 här.

Så här skrev jag förra året och det gäller i år också:

Hur går det till? Ja, som när man minglar som vanligt. Dvs vi småpratar i kommentarsfältet. Inget ämne är fånigt så länge tonen är vänlig. Så kör på!

Jag kastar ut den första frågan: Vad har ni pysslat med den här helgen? Eller de här dagarna som bokmässan pågår? Bokrelaterat eller inte spelar ingen roll, jag är bara nyfiken 🙂. Ni får gärna fortsätta med andra frågor i kommentarsfältet!

Monster av Jørgen Jæger

Från förlagets hemsida:monster11 år gamle Thea Dahl går av skolebussen og løper glad hjemover.
Når hun kommer hjem, er hun i sjokk. Hva så hun, hva skjedde?
Familien Dahl lever med skjult identitet, de er drapstruet av Anne Dahls eksmann og Theas far.
Har han klart å spore dem opp? Terroren hjemsøker den lille familien.
Så skjer et drap. Som endrer alt.
Med god hjelp av en sykemeldt Ole Vik og hans vikar Marte Mellingen avdekker Cecilie Hopen en kriminell ondskap de erfarne etterforskerne knapt har sett maken til.

Monster av Jørgen Jæger kom ut 2015. Jørgen Jæger är en norsk författare som debuterade 2003 med Skyggejakten, den första i serien om länsman Ole Vik och hans kollegor. Jørgen Jæger har arbetat med försäljning och administration och innan han blev författare på heltid skrev han kriminalnoveller i veckotidningar. Monster är den åttonde boken i serien om Ole Vik.

Jag hade läst om Monster på en del norska bokbloggar och satt upp den på min nyfikenlista. När vi var i Trondheim i augusti så stod den bland pocketnyheter och jag slog till. Började läsa den där på plats. Vad jag inte hade uppfattat var att det var den åttonde boken i en serie!

Monster är en lättläst och välskriven deckare i nordisk stil. Det här är den typen av krim som jag gillar, med flyt i beskrivningarna och en vardaglig miljö. I synnerhet så gillar jag karaktärerna, och drar en lättandens suck över att poliserna beter sig professionellt. Jag är less på alla böcker där poliser hamnar mitt i mysteriet, och antingen beter sig oprofessionellt eller rent av kriminellt. Den är som sagt var lättläst, och norskan är inget problem, men ändå tar den ett tag för mig att läsa. Den är bra, men ändå ingen bok jag kastar mig över varenda ledig minut. Det är också många miljöbeskrivningar – vackert, men lite för långrandigt ibland.

Det är synd att jag kom in i den här serien i den åttonde boken, för även om den i princip är ”fristående” och jag inte tycker jag saknar någon väsentlig information för att följa huvudmysteriet så är det väldigt många referenser till tidigare händelser i serien när det kommer till poliserna. ”Mysteriet” är helt OK tycker jag, det håller. Jag blir inte överraskad, men kan känna skräcken och spänningen. Det känns som om författaren försöker göra ett politiskt ställningstagande, men samtidigt får inte den delen inte tillräckligt med utrymme.

Jag skulle definitivt kunna tänka mig att läsa mer av Jørgen Jæger, men undrar om inte tidigare böcker är lite ”spoilade” nu. Monster slutar med en cliffhanger så jag kanske helt enkelt ska satsa på nästa bok i serien, som faktiskt redan kommit ut.

Omdöme: Välskriven norsk krim om att ständigt leva på flykt
Betyg: 4

Bloggat om boken har Tine sin blogg, Artemisias verden, I Bokhylla och Min bok- og maleblogg

Mer om boken kan du läsa här.
Förlag: Juritzen

Mitt exemplar var nyinköpt i Trondheim.
Utläst 7 augusti 2016.

Hett i hyllan #13

hettihyllanDags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi är fortfarande i augusti 2012 när det nu är dags för trettonde inlägget i den här serien. Vid hemkomsten från en resa så ligger det en bok och väntar. Om jag inte minns fel så var det här vinsten i en utlottning inne på bokbloggen Tidningsida. Vinsten var två böcker, den ena (En dag till skänks av Anna Gavalda) har jag läst men inte Jävla John av Eva Dozzi. Så här står det på nätet om boken:

Året är 1963 och Beatles är på sitt första Sverigebesök. Det är fortfarande några månader kvar innan Beatles slår igenom riktigt stort över hela världen. På hotellet finns långa, blonda Katja som pluggar musik och jobbar extra som hotellstäderska. En kväll blir hon uppkallad på ett av rummen för att städa upp efter en av killarna i bandet. Där möter hon en stupfull John Lennon. Och det blir ett möte ingen av dem kan glömma, och som får konsekvenser för både John och Katja många år framåt. Jävla John är en underbar, tidstrogen berättelse om musik och kärlek, men också om idoldyrkan och kändisskap.

Det låter som en bok jag kunde tänka mig att läsa och Eva Dozzi har varit mer flera år i min Boktolva utan att jag kommit till skott.

javla-john

 

Björnstad av Fredrik Backman

Från förlagets hemsida:bjornstad Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?
Bara allt. Den betyder bara allt.
Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.
Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.

Björnstad av Fredrik Backman har recensionsdatum idag, 21 september 2016. Fredrik Backman är en svensk författare som debuterade 2012 med En man som heter Ove, som gjort succé och även filmatiseras. Fredrik Backman driver även en framgångsrik blogg. Björnstad är hans femte bok, och den första i en serie.

Jag är evigt tacksam till den person som övertalade mig att läsa En man som heter Ove en gång i tiden, trots att jag inte alls trodde det var min typ av bok. Sen dess så tillhör Fredrik Backman de författare som finns på min ”måste-läsa-lista” och så snart jag såg att Björnstad skulle komma ut så åkte den upp på samma lista. Glädjen blev förstås ännu större när jag fick frågan från förlaget om jag ville ha ett recensionsexemplar. O ja, o ja!

Björnstad är en vacker och välskriven berättelse om några av de stora ämnena i livet. Att våga älska förutsättningslöst. Att våga släppa taget. Att vara förälder. Att våga lita på sina barn. Att våga lita på sig själv. Och inte minst vad grupptryck gör. Det är en fascinerande och smått fantastisk bok där Fredrik Backman återigen med sitt alldeles speciella språk och berättarstil lockar fram de starka känslorna hos mig som läsare. En skillnad från tidigare böcker är att jag inte skrattar en enda gång. Däremot blir jag betydligt mer upprörd och ledsen än jag blivit av tidigare böcker (trots att en och annan tår kommit fram då också). Björnstad är en bok att fundera och reflektera kring. En utmärkt bokcirkelbok tror jag den skulle vara också.

Karaktärerna i Björnstad är tecknade med kärlek och det finns gott om engagerande personer. Allra mest är det Mayas lillebror Leo som jag lider med, samtidigt som jag ser en enorm styrka i den familjen, inte minst genom dynamiken mellan Mira och Peter. Den som får en alldeles egen plats i mitt hjärta är Benji.

Fredrik Backman har en fantastisk förmåga att använda liknelser som är helt obetalbara i sina formuleringar. Han använder greppet att återupprepa vissa uttryck ur olika vinklar, ofta i korta kärnfulla meningar, vilket är oerhört effektivt för att ge läsaren ett verbalt slag i magen. I Björnstad så levererar han också ett antal sanningar med stor träffsäkerhet. Jag älskar ”framåtblickarna” som vävs in, i synnerhet de som handlar om lång tid framöver. De ger en känsla för vad allt det här gjort med personerna.

För mig som har en fjortonårig son och en sextonårig dotter kommer ibland berättelsen för mycket in under huden. Bara beskrivningen i typisk Backmanstil: ”Det krävs inte mycket av dig för att kunna släppa taget om ditt barn. Det krävs bara allt.” säger allt. Just de här tankarna, om att släppa taget, våga lita på sina barns goda omdöme, är något som jag brottas med varje dag som förälder, och Björnstad spär snarare på mina rädslor än gör mig tryggare. Det finns ingenting som garanterar att barnen kommer att agera ”rätt” vad du än gör som förälder. Trots att Kevins föräldrar i viss mån beskrivs som mer skyldiga i sin uppfostran så lider jag lika mycket med dem som med Mayas föräldrar, fast på ett annat sätt.

Jag är inte, och har aldrig varit indragen i en sport på det viset som beskrivs i Björnstad och på sätt och vis har jag svårt att förstå den fullständiga passion och vinnarinstinkt som tar över (och betänk då att jag i stort sett är en lika dålig förlorare som Mira vad gäller spel😉 ) att man tappar allt perspektiv på livet. Jag kan inte förstå och det gör att jag känner mig som jag betraktar det hela utifrån. Men likafullt så får Fredrik Backman mig intresserad av just den frågeställningen. Vad gör det med oss när vi fostras till att det enda som betyder något är att vinna?

Jag saknar det humoristiska, det blir lite för tung läsning ibland. Det är så svart och så jobbigt att jag nästan inte förmår ta till mig eländet. En bit i mitten av boken så upplever jag en svacka i mitt intresse. Kan möjligen bero på att jag läste boken för fort, trots att den är lättläst så skulle jag behövt mer tid att smälta in i den. Trots detta så ger jag den betyget 5-, då den berör starkt.

Björnstad är den första boken i en serie, och jag ser redan fram mot nästa. Väldigt mycket! Inte minst pga de ”framåtblickar” man får i boken.

Omdöme: Välskrivet och engagerande om föräldraskap, grupptryck och att våga.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Just här – just nu, Romeo and Juliet, Midnatts ordFantastiska berättelser och Carolina läser

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Piratförlaget

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tusen tack!
Utläst 21 september 2016.

Veckans bokbloggsfråga v. 38: Hemtamt eller utmaning?

Veckans-bokbloggsfraga-300x273I veckans bokbloggsfråga frågar Barnboksbloggen: Vad föredrar du – att välja sådana böcker som du vet att du kommer att tycka om eller att läsa varierat för att utmanas i din läsning? Föredrar du alltså att läsa en genre du är van vid eller väljer du hellre nya genrer? Gillar du att prova böcker från för dig nya världsdelar eller böcker som handlar om för dig nya ämnen, eller föredrar du det hemtama som du vet är säkra kort? 

Det här blir nog ett å ena sidan å andra sidan svar.

När jag numera säger ja till recensionsexemplar så försöker jag verkligen välja sådana som jag tror jag ska gilla, och fokuserar gärna på deckare. Det blir helt enkelt för jobbigt annars, inte rättvist mot författaren att skriva en recension om det är en bok som jag redan innan är tveksam till. Är jag dessutom stressad och trött, ja då väljer jag definitivt böcker jag tror jag ska gilla och som flyter lätt. Det behöver inte vara en bok i en serie jag följer, men jag ska i alla fall ha läst om den så jag tror att den är rätt för mig.

Men samtidigt så deltar jag ju i utmaningar. Makeutmaningen är en, och i det konceptet ingår att jag ska bredda min läsning också. Dessutom är jag med i en bokcirkel och där väljer jag ju inte bok men vill i möjligaste mån läsa den bok som valts.

Så å ena sidan hemtamt, å andra sidan utmaningar🙂

Topp Tio Tisdag: Tio favoritlåtar på min ipod just nu

toptentuesdayI veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: All About Audio freebie —  aka top ten audiobooks you should listen to, 10 books I want to listen to on audio,10 bands you should check out, 10 podcasts you should be listening to, 10 of my all time favorite albums, 10 songs I love, really whatever you can come up with.

Jag lyssnar inte på ljudböcker så den här gången får det vara musikrelaterat. En gång i tiden så köpte jag mycket musik men med åren har det blivit allt mindre. Jag har mina favoritartister som jag bevakar när de kommer med nytt. Min make är betydligt mer musikintresserad, och i år har vi infört att han gör spellistor till min ipod då och då. Jag får ny musik att lyssna på och blir lite mer insatt i hans musiksmak. Här kommer tio låtar på min ipod just nu som jag är speciellt förtjust i. Det är både från makens spellistor och min egen samling.

  1. The Best Damn Thing med Rick Springfield. Det här är min absoluta favorit just nu. Jag blir glad i hela kroppen av den!
  2. Let it be Me med Jill Johnson och Joel Alme. Så vackert att jag blir tårögd.
  3. The Sound of Silence med Disturbed. En riktigt stark cover.
  4. World has Gone Mad med Martina Edhoff. Det svänger.
  5. Mother Like Mine med The Band Perry. Min dotter spelade den här för mig på Mors Dag och tala om att jag blev tårögd.
  6. Hypocrisy med Nordic Union. Svenska Erik Mårtensson från Eclipse och W.E.T. tillsammans med Ronnie Atkins från Pretty Maids.
  7. Giftet med Stiftelsen. Ingen lista är komplett utan det här bandet från Ljungaverk och jag kunde valt någon annan. Men Texten här är väldigt viktig.
  8. Dear Daughter med Halestorm. Vackert av ett av mina favoritband.
  9. Stand by You med Rachel Platten. Snygg låt som jag gärna sjunger med i.
  10. Waiting for Love med Avicii. Musik jag blir glad av.

Tyvärr verkar inte Rick Springfields låt finnas på Youtube och WordPress ville inte infoga Joels och Jills låt så det får bli The Sound of Silence som illustrerar det här:

 

Movie Monday: Sing Street

Från Discshop:sing_street_import I 1980-talets lågkonjunktursdrabbade Dublin blir Connor tvungen att byta skola, från en trygg privatskola till en ruffig kommunal skola i innerstan. Med sin äldre bror som mentor startar den egensinnige 15-åringen ett band. Connor börjar skriva sångtexter och glambandet hittar sitt eget sound. Han antar namnet Cosmo och lyckas övertyga den mystiska och supercoola Raphina att vara med i bandets musikvideor och försöker samtidigt vinna hennes hjärta.

Sing Street är en irländsk film från 2016. Den verkar inte ha gått på svensk bio men den kommer på DVD i Sverige i november 2016. Vi (jag och maken) såg den på DVD (import) 13 september 2016.

När jag gjorde en större beställning på Discshop för någon vecka sedan så la maken till några filmer, däribland Sing Street som han hade spanat in. Den fanns då bara som import, men jag såg nu att den kommer att komma med svensk textning i november. När vi en helt vanlig vardag skulle se en film föll valet på den här. För vem kan säga till en film med 80-talsmusik?

Sing Street är en mycket charmig och välgjord film. Det finns en värme i historien och i karaktärerna som gör mig glad och berörd. Det är ingen enkel värld Conor lever i, det finns gott om udda karaktärer och tragiska livsöden. Men mitt i det tragiska och eländiga så förmedlas hopp och kärlek. Tonen är finstämd.

Musiken i Sing Street gör mycket till att jag tycker om filmen. Det är 80-talsmusik blandad med musiken som Conor och hans vänner komponerar och framför. Det är Duran Duran, The Cure, Hall & Oates m.fl. men allra mest berör faktiskt Sing Streets egna låtar med bra texter och engagerande framföranden som kopplar starkt till filmens berättelse. Det är underhållande att se reaktionerna på 80-tals videor som visas på TV, och metareferenserna i bandets styling och beteende till de band som Conor får upp ögonen för genom sin bror Brendan gillar jag.

Förutom Aidan Gillen som spelar Conors pappa, är det inga skådespelare som jag känner igen i filmen, och efter en titt på IMDB så konstaterar jag att de flesta har en relativt kort karriär bakom sig. För alla killarna i bandet så är det deras första film. Men de är genomgående mycket bra, och känns verkliga. Speciellt förtjust är jag i Jack Reynor som Conors bror Brendan. I grunden är han en tragisk karaktär som inte klarat att göra något av sitt liv, men ändå klarar han att förmedla hopp till sin bror. Relationen mellan bröderna berör mig oerhört starkt.

Sing Street är en fin berättelse om vänskap och omtanke (mer än kärlek trots kärlekshistorien som finns med) med ett riktigt bra soundtrack. Det som drar ner intrycket något är det överspända slutet som har en biton jag inte gillar. Vad händer efter filmens slut? Eller är det bara jag som läser mycket spänningslitteratur som ser ett potentiellt mörker?

Omdöme: Charmig irländsk film om vänskap med ett riktigt bra soundtrack.
Filmbetyg: 4+

IMDB har den betyg 8,1 baserat på 16 850 betyg.
Filmtipset har den betyg 5 baserat på 83 betyg.

Den har en egen hemsida.

Filmen recenseras på The Telegraph och The Guardian

Miira av Eija Hetekivi Olsson

Från förlagets hemsida: miiraHon kastade sig över honom. Kampkramade hans lärarkropp hårt bakifrån med hela sin collegekropp. Brandbrusade. Gjorde fällben på honom så att de båda föll framåt och dök in bland bladen. Pressade pannan mot hans mansnacke och mörkmorrade.
Hjärnan var överhettad, hon kunde inte hålla sig och bet i hans hals med blodsugartänderna. Ville sluka fångsten som inte gav sig utan spjärnade emot och nu fällde upp rumpan precis som de andra som nyss startat stafettloppet hade gjort. Det var ju så hon skulle göra, när hon ville. Inte han. Hon skrattade till. Borrade in dojorna i dyngan och band armarna runt hans bröst. Hennes hjärta hårdbankade. Bröstvårtorna stelnade och sände elstötar mot skrevet. Låren darrade.

Miira är född och uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Hon kan äntligen lämna hemspråksklassen och den ofria grundskoletiden bakom sig och påbörja den fria grymmetiden. Plugga järnet på gymnasiet, bli proffs. I hjärnkirurgi. Flytta hemifrån, hetshångla när hon vill. Bli fri från trappstädarjobbet också. Men vägen är krokig, livet krulligt, och Miira får blåmärken av krockarna. Trots det vägrar hon att ge sig. Med en brinnande vildvilja slår hon sig fram genom hindren i ett hårt segregerat system.

Miira av Eija Hetekivi Olsson har recensionsdatum idag, 19 september 2016. Eija Hetekivi Olsson är uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Hon har bland annat arbetat som trappstädare och restaurangbiträde, innan hon läste in gymnasiet på komvux och utbildade sig till lärare. Hon debuterade 2012 med Ingenbarnsland och gav 2014 ut, tillsammans med fotograf Jerker Andersson, Fuck skolan, en samling röster från elever i nian. Miira är hennes andra roman.

2012 fick jag Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson som recensionsexemplar av förlaget. Jag läste och fascinerades, men var ändå lite tveksam till delar av boken. Men allt eftersom tiden gick så insåg jag att det var en sådan bok som jag gärna återkom till i tankarna och funderade på. En bok som satte sig fast. I min recension skrev jag att jag gärna skulle läsa mer om Miira som Ingenbarnsland handlade om, och min lycka var stor när jag upptäckte att det skulle komma en uppföljare. Även den här gången fick jag den som recensionsexemplar.

Miira är en helt unik roman med ett fantastiskt språk. Som jag skrev i smakebiten på bloggen igår så är den fylld av alldeles egenpåhittade ord (se även beskrivningen ovan) men det fantastiska är att de är så komponerade att man snarare undrar varför de inte används oftare än irriterar sig på det. Ord som hetshångla, jaktspackla, hetsleta, bestämmarsidan, tvärtomtänka, ordmogna sätter sig fast. Det är ingen lätt bok att ta sig in i, den kräver stor koncentration just beroende på språket. Men när jag väl tagit sig in så flyter läsandet på ett alldeles eget sätt och jag är fast. Jag känner igen känslan från Ingenbarnsland trots att det är såpass länge sedan jag läste den. Kan dock tänka mig att om man inte kommer in i den så blir språket ett hinder.

Miira är född av finska föräldrar i Sverige, och genom sin uppväxt (som skildras i Ingenbarnsland) så kämpar hon mot fördomar och segregation. I början av Miira så går hon ut grundskolan och ska börja gymnasiet. Hon har sökt naturvetenskaplig linje, och är den enda från sin klass som gjort det. Kulturkrocken är fullständig och några av de starkaste kapitlen i boken är de som beskriver de första dagarna i gymnasiet. Överhuvudtaget känner jag mig omruskad och skakad när jag läser, det är en verklighet genom ett par helt andra ögon. Eija Hetekivi Olsson använder konkreta texter, som exempelvis läroböcker i som Miira stöter på, eller vanliga svenska barnböcker för att illustrera hur långt de ligger från den verklighet som många i Sverige befinner sig i. Enormt effektfullt och skakande.

Jag älskar verkligen hur Miira framställs. Hennes föräldrar visar sin kärlek genom att fullständigt acceptera hur hon är. Hon är en tjej som inte tar skit från någon, karlar som behandlar henne eller andra kvinnor illa får veta det. Hon avskyr daltande och ömsinthet, vill mötas som en jämlik. Det är en ständig uppförsbacke men hon är outtröttlig. Hon är en förebild.

Vissa bitar av historien greppar jag inte riktigt, som resan hon gör, och ibland så hattar hon för snabbt fram och tillbaka. Slutet förstår jag inte heller riktigt. Det är som det slutar mitt i.

När jag läser om Eija Hetekivi Olssons bakgrund så stämmer det med hur Miiras tid i samma ålder beskrivs, och jag blir väldigt nyfiken på hur mycket som är självupplevt. Jag skulle gärna vilja läsa mer om Miira, och jag vill definitivt läsa mer av Eija Hetekivi Olsson.

Omdöme: Språkligt fascinerande om en tjej som outtröttligt står upp för sig själv och andra.
Betyg: 5-

Mer om boken finns att läsa här och här.
Förlag: Norstedts

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 18 september 2016.

En smakebit på søndag – Miira

ensmakebitSöndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Andra smakbitar hittar du här.

Om veckan är inte mycket att säga, det har liksom varit fullt upp. Så det är riktigt skönt med helg. En hel del att göra som skjutits upp, men också familjetid och lästid. Det är ju en förmån att få recensionsexemplar men just nu är jag aningens stressad och känner att jag inte gör alla dessa fantastiska böcker rättvisa, för jag vill ju njuta av dem. Just nu läser jag Miira av Eija Hetekivi Olsson som har recensionsdag i morgon.

För flera år sedan läste jag Ingenbarnsland , och det har varit en av de böcker som levt kvar i mina tankar väldigt länge. Så när jag såg att det äntligen skulle komma en uppföljare om Miira så blev jag väldigt glad. Både Ingenbarnsland och Miira har ett väldigt speciellt språk, med en massa fantastiska egenpåhittade ord. Oftast så beskriver de en känsla eller stämning så mittiprick att man undrar varför inte ordet finns ”på riktigt”. Det är också en stark berättelse om en tjej som inte tar skit från någon. Miira är uppvuxen med finska föräldrar i Angered och drömmer om att ta sig bort, ta sig någonstans. Men det är inte så enkelt.

Smakbiten handlar om Miiras första dag på gymnasiet. Hon har kommit in på naturvetenskaplig linje och hennes klasskamrater, lärare och läroböcker är något helt annat än hon stött på förut. Miira går igenom uppgifterna i samhällskunskapsboken:

miiraDen här skolboken var ingen smartbok Det var en inavelsbok. De som hade skrivit den bodde också på bestämmarsidan, jävligt långt från Bergsjösidan och pengarproblemen. De var inte bara svennegubbar. De var svennesnobbgubbar. Grannar med Sifo och Stugbyägaren.
Vad fan vill ni mig? muckade hon med dem.
Är du beredd att ta en lägre lön för att fler ska få arbete? muckade de tillbaka. Som om hennes städarlön var orsaken till andras arbetslöshet och som om det fanns överlevnadsutrymme för henne att tjäna mindre än tvåtusen i månaden.

Mindfulness för losers av Christoffer Holst

Från förlagets hemsida:mindfulnessforlosers Du kan ta tjejen ur Heta nätter, men du kan inte ta Heta nätter ur tjejen.
Pamela Perssons liv är inte precis perfekt. Hon är 27 år och bor fortfarande hemma i källaren hos sina föräldrar i den jämtländska byn Solvik. Jobbet på frisörsalongen Hot Clip ger varken nog med pengar eller stimulans och alla människor i byn, inklusive hennes gamla tjejkompisar, ser ner på henne efter hennes medverkan i dokusåpanHeta nätter.
När Pamelas största intresse i livet, den amerikanska skådisen Wade Crust, är på väg till Stockholm för en filminspelning ser Pamela sin stora chans. Hon måste fly från allt som är mörkt i Jämtlands skogar till allt som glimrar i storstaden.
I Stockholm träffar Pamela den mopedåkande muskelbyggaren Sebbe och den nästan diplomerade mindfulnesscoachen Gloria. Samtidigt som det amerikanska stjärnbesöket närmar sig kryper allt hon lämnat i Solvik tätt inpå. Och frågan är vad Pamela egentligen letar efter?

Mindfulness för losers av Christoffer Holst kom ut nu i september 2016. Christoffer Holst är en svensk författare som till vardags arbetar som redaktör på ett livsstilsmagasin. Han debuterade 2015 med Mitt hjärta går på, och Mindfulness för losers är hans andra bok.

När jag läste Mitt hjärta går på tidigare i år så blev jag verkligen betagen – det var riktigt bra svensk feelgood. När jag såg att Mindfulness för losers skulle komma ut så åkte den snabbt upp på önskelistan. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Mindfulness för losers är en charmig och lättläst bok. Precis som i Mitt hjärta går på så är det slående hur Christoffer Holst lyckas beskriva en rad personligheter med sådan värme att jag är villig att acceptera precis vad som helst. Alla får vara som de är, och så är det inget med mer det. Tonen är humoristisk och Pamela relativt självironisk.

Mindfulness för losers är fylld med nutidsreferenser, i synnerhet så får vi en snabb inblick i medievärlden, kryddad med en del kändisar, och många nutidsfenomen som dokusåpor och mindfulnesskurser. Pamela kommer från en liten ort i Jämtland, men förutom att Solvik är ett litet samhälle, med det lilla samhällets för- och nackdelar, så finns det tyvärr ingenting som för mig är särskilt jämtländskt i boken. Utom en underhållande beskrivning av ett ”norrländskt ok”.

Trots de varma beskrivningarna så fastnar jag aldrig för personerna. Pamela är lite svårgreppad och Gloria och Sebbe blir mer statister i Pamelas show. Berättelsen går för snabbt fram och är tunnare än i Mitt hjärta går på. Historien fastnar inte men feelgoodkänsla ger boken ändå, den är mysig och behaglig att läsa.

Jag vill definitivt läsa mer av Christoffer Holst, för humoristisk svensk feelgood är aldrig fel.

Omdöme: Charmig och lättläst svensk feelgood om att vara sig själv
Betyg: 4-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bokfabriken

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar av förlaget. Tack för det!
Utläst 14 september 2016.