Topp Tio Tisdag: Tio böcker jag tyckte mer/mindre om än jag trodde jag skulle

toptentuesdayI veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till Ten Books I Loved Less/More Than I Thought I Would (recently or all time) — or you could do something like books I liked more/less than everyone else.

Jag har varit lite kräsen vad gäller Top Ten Tuesday, orkar liksom inte ta de som kräver att jag måste krysta fram svaren. Men den här veckan är jag på. Exemplen är alla böcker som jag läste 2016. Utan inbördes ordning förstås.

Mer:
1. Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand
2. och sen Paulette av Barbara Constantine
3. The 100 av Kass Morgan
4. Odinsbarn av Siri Pettersen
5. Monster av Jørgen Jæger

Mindre:
6. Ung i ghettot av David Safier
7. Jävla John av Eva Dozzi
8. Den femte vågen av Rick Yancey
9. Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen
10. Vanishing games av Roger Hobbs

TV-serie: Delhis vackraste händer

Titel: delhisDelhis vackraste händer
Originaltitel: Delhis vackraste händer
Regissör: Hannes Holm
Manus: Mikael Bergstrand, Hannes Holm, Calle Marthin
Skådespelare: Björn Kjellman, Natasha Jayetileke, Joy Sengupta, Suhasini Mulay, Sachin Parikh m.fl.
Utgivningsår: 2017
Produktionsland: Sverige
Genre: Drama, Komedi
Premiär i Sverige: 1 januari 2017
Utgiven i Sverige på DVD: –
Vi (makenoch jag) såg den på TV 1-15 januari 2017.

Från Moviezine: 52-årige Göran Borgs tillvaro är hopplös. Relationen till dottern är urusel, och exfrun kan han inte släppa. När det inte kan bli värre, får han sparken från sitt trista jobb. Då gör Göran något högst oväntat – han följer med på en resa till Indien. Det blir en resa i kulturkrockens och kärlekens tecken, på ett ställe väldigt olikt Göran Borgs älskade Malmö.

När jag såg att den här serien skulle komma bestämde jag mig för att äntligen göra slag i saken och läsa boken. Jag blev mycket positivt överraskad. Den blev utläst bara några dagar innan serien började så jag hade den minst sagt i färskt minne.

Eftersom jag blev så positivt överraskad över hur varm och kärleksfull boken var så var jag lite orolig över hur detta skulle framstå i TV-serien. Och mycket riktigt så nådde filmatiseringen inte ända fram. Den är på något sätt plattare på alla sätt och vis. Det är vackert filmat, och gudskelov slår det i alla fall inte över i buskis, men det blir inte mer än vacker yta utan djup.

Göran i boken är en speciell gubbe som man såsmåningom tar till sitt hjärta. Jag har svårt att göra detsamma med Björn Kjellmans version av Göran. Det blir liksom bara en butter svensk gubbe. Inte otrevlig men bara butter med ett och samma minspel. Men mest besviken är jag på Yogi. Skådespelaren är bra, men han är ju inte alls Yogi i boken!

I vanlig ordning har man förkortat ner och gjort om en del i relation till boken. Jag har viss förståelse för det, och i de flesta fall tycker jag att valen de gjort är OK. Utom när det kommer till historien om flickan från slummen. Där har de gjort om karaktären och ändrat hennes bidrag till berättelsen. Det blir helt obegripligt varför Göran tar sig an henne, det är nästan så man tycker det är lite suspekt.

Det är en OK TV-serie, i synnerhet om man inte läst boken, men det är heller ingen TV-serie jag kommer att minnas någon längre tid.

Omdöme: Svenskt om kulturkrockar i Indien.
Filmbetyg: 6,5

IMDB får hela serien 6,8 baserat på 106 betyg.

Bloggat om den har Bokföring enligt Monika

Recensioner finns på DN och SvD.

En smakebit på søndag: The Princess Diarist

ensmakebitSöndag på blogen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar ni här.

Den här veckan har det inte blivit så mycket läst (som vanligt?), det har varit mycket annat som krävt uppmärksamhet. Torsdag-fredag hade vi personaldagar och åkte till Stockholm på studiebesök. Efter avslutat besök så stannade jag några timmar extra. Som en händelse så hamnade jag både på SF-bokhandeln och Akademibokhandeln. Jag antar att det kan klassas som någon form av beroendebeteende, men ja, jag inhandlade några böcker. En av dem började jag läsa direkt (för Red China Blues passar inte i alla lägen): The Princess Diarist av Carrie Fisher. Jag brukar ju inte läsa biografier, det brukar inte alls locka, men dels så är jag intresserad av henne som person, och dels så är det ju ändå en koppling till Star Wars.

Smakbiten kommer från sid 34theprincessdiarist

The hairstyle that was chosen would impact how everyone – every filmgoing human – would envision me for the rest of my life. (And probably even beyond – it’s hard to imagine any TV obituary not using a photo of that cute little round-faced girl with goofy buns on either side of her inexperienced head.) My life had started, all right. Here I was crossing its threshold in a long white virginal robe with the hair of a seventeen-century Dutch school matron.

Helgfrågan v 7: Bokrea

helgfraganI veckans helgfråga så frågar Mia: Vilka är dina bästa bokreatips? (tips från Johannas deckarhörna) Var handlar du helst dina reaböcker?

Jag hade tänkt svara på frågan igår men hann/orkade inte när den visade sig vara så svår. Jag hade nämligen noll koll på vilka böcker som är på rean och har inte tänkt inhandla några. Får se hur det går, men jag kommer inte att hänga på låset. Men när jag var inne på Akademibokhandeln igår så snodde jag åt mig en katalog som jag bläddrade i på tåget igår kväll. Från den kommer här mina tips, som alla är böcker jag läst och gillat:

  • En enda hemlighet av Simona Ahrnstedt.
  • Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell
  • Odinsbarn av Siri Pettersen
  • När hundarna kommer av Jessica Schiefauer
  • Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
  • De försvunna av Caroline Eriksson
  • Lewistrilogin av Peter May

Skulle jag handla några böcker så blir det med all sannolikhet på Vängåvans bokhandel här i stan (Akademibokhandeln).

 

Hett i hyllan #32

hettihyllanDags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I maj 2013 så besökte jag Trondheim för ett minnessymposium dedicerat till min pappa av hans kollegor. Naturligtvis så passade jag också på att besöka Ark bokhandel och handla en del böcker. Jag kom hem med sex böcker som jag skriver om i det här inlägget. Fyra av dem har jag läst, men två är olästa. Det är två novellsamlingar och jag berättar om bägge i det här inlägget. Den ena har jag en gång börjat på, men jag är inte alltid på humör för noveller. Men ärligt talat hade jag mest bara glömt bort att jag har dem. Den ena heter Sommerperler och är noveller av norska kvinnliga författare. Den andra heter Døden ved Verdens Ende och är krimnoveller.

dsc_0029

 

Flickan och skulden av Katarina Wennstam

Från förlagets hemsida:flickanochskulden Jonna, en vanlig tonårstjej, går på fest. Dagen efter är hennes liv förstört. De har kört upp en krycka i underlivet. På stan kallas hon för ”kryckhoran”. Lena blir utsatt för en gruppvåldtäkt. I rättegångsprotokollet står det: ”Hon hade en kort svart klänning, en orange genomskinlig topp, skor samt behå och trosor på sig.”
Det sexuella våldet har alltid funnits. Men har det plötsligt blivit grövre? Har det skett en förändring i inställningen till våldtäkt, hos ungdomar, media, domstolar? Eller är det i själva verket samma urgamla syn på kvinnans – och mannens – rätt som härskar?

Flickan och skulden av Katarina Wennstam kom ut 2002. Den blev då Augustprisnominerad och tilldelades flera priser. En reviderad version kom ut 2012. Katarina Wennstam är en svensk författare och journalist som debuterade 2002 med reportageboken Flickan och skulden. Hon har sedan dess gett ut sex romaner som sålt i en miljon exemplar.

Jag har tidigare läst några av Katarina Wennstams deckare. I höstas läste jag Flickan och skammen av Katarina Wennstam och hade då funderingar på att läsa Flickan och skulden, men det blev inte av. Nu valdes den i bokcirkeln på jobbet och då lånade jag den på biblioteket. Den upplagan är dock den äldre versionen, inte den reviderade.

Flickan och skulden är en mycket välskriven bok som väcker oerhört många känslor. För mig som läst Flickan och skammen rätt nyligen så jämför jag rätt mycket med den. Temat i Flickan och skulden är mer fokuserat än i Flickan och skammen, jag upplever den inte lika spretig. Samtidigt känns den inte lika välutvecklad i resonemanget. Jag tycker mig känna igen en del av fallen från Flickan och skammen, vilket gör att det inte blir lika mycket aha-upplevelser (jag kan ha fel, jag kan ju ha läst om dem på något annat ställe). Flickan och skulden fokuserar på det svenska rättsystemet, till skillnad från Flickan och skammen som handlar mer om det svenska samhället. Det gör att om man vill skydda sig vid läsningen så är det lättare att tänka att det inte rör en själv om man inte varit i just den situationen.

Styrkan med Flickan och skulden är alla de funderingar den väcker, och det är ju något av syftet med den. Framförallt så funderar jag över mina egna barn, som bägge befinner sig i tonåren, och hur de påverkas av detta. Att de är en flicka och en pojke gör att jag funderar mycket över den skillnaden. Sen blir jag nästintill lamslagen av tanken att den här boken kom ut 2002 och den känns fortfarande dagsaktuell i de flesta styckena.

Det här är en bok som (förstås) passade utmärkt som bokcirkelbok. För närvarande är vi en grupp kvinnor på samma arbetsplats, och de flesta av oss har barn (från väldigt små till vuxna). Alla av oss hade reflektioner och funderingar, och kunde plocka stycken ur boken som gjort oss speciellt upprörda. Jag tror vi alla fick oss en rejäl funderar och underlag för många diskussioner framöver. Själv så tog jag med mig frågeställningen hem till mna två tonårsbarn om huruvida de i skolan tagit upp det här med att ”ett nej är ett nej”. Det visade sig att i sonens skola har de tagit upp det frekvent i olika sammanhang sen ett par år tillbaka, medan dottern inte kunde minnas att de tagit upp det så specifikt. Det blev en intressant diskussion av det.

Katarina Wennstam behövs i den svenska samhällsdebatten, och jag ser fram mot att läsa fler böcker av henne, såväl reportageböcker som deckare.

Omdöme: Väldigt viktig bok som alla borde läsa!
Betyg: 4

Bloggat om boken har Boken är tankens barn, Feministbiblioteket och Eli läser och skriver

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonniers förlag

Mitt exemplar lånade jag på biblioteket.
Utläst 14 januari 2017.

Slända i bärnsten av Diana Gabaldon

Från Goodreads:slandaibarnsten Claire har den magiska gåvan att kunna resa i tiden. Hon är född på 1900-talet men lever nu tvåhundra år tidigare. Klanledaren Jamie Fraser blir hennes beskyddare och älskare. En kärlek bortom tid och rum binder dem samman.
Claire Randall gav sin kropp och sitt hjärta till Jamie Fraser. Hon älskade den skotske klanledaren passionerat och bortom allt förnuft. Och hon älskar honom fortfarande hon kan inte glömma honom. Tillsammans reser de till Frankrike för att rädda Skottland från undergång. Deras mål är att hindra Bonnie Prince Charlie att få penar till det tragiska fälttåget mot engelsmännen. De möter intrigerna vid Solkungens hov och tvingas kämpa för sina liv och för sin kärlek. De tror att kärleken kan klara allt men Claire lämnar Jamie; hon överger sin älskade för att rädda deras ofödda barn. Hon måste vinna honom igen.

Slända i bärnsten av Diana Gabaldon kom ut på svenska i nyutgåva 2014. I original heter den Dragonfly in Amber och kom ut 1992. Diana Gabaldon är en amerikansk författare med en bakgrund inom bl.a. programmering innan hon debuterade som skönlitterär författare. Hon är mest känd för Outlanderserien, som även filmatiserats. Slända i bärnsten är del två i serien.

Den första i den här serien, Främlingen, läste jag inom ramen för Makeutmaningen förra året. Och i den här upplagan kom del två med. Det var väl inte exakt så att jag jublade men envis är jag, och utmaningen ska jag göra. Först började jag läsa lite innan jul, men insåg att jag inte skulle orka hela då, då jag tog nya tag i början av januari när jag fortfarande var ledig. Sen glömde jag att skriva ner vad jag tyckte så nu får det bli ur minnet…

Slända i bärnsten är en riktig tegelsten och jag är numera inte särskilt van att läsa sådana. Det tar mig helt enkelt en evig tid, och det gör att jag har svårt att hålla koncentrationen uppe hela tiden. Samtidigt så tycker jag den är mer lättläst än Främlingen. Möjligen beror det på att jag är förberedd på stilen och innehållet. Det här är romantik och historia, inte fantasy. Jag är inte tillräckligt bevandrad i den historiska perioden för att avgöra hur väl Diana Gabaldon gjort sin research, men det känns som om jag lär mig en del på vägen. En förbättring från första boken är också kopplingen mellan de två tidsåldrarna, den är faktiskt intressant och kittlar fantasin.

Det är mycket av det som var problemet för mig med första boken som kvarstår i Slända i bärnsten. Jag har fortfarande svårt att hitta någon sympati för Claire, jag tycker hon är rätt egoistisk. Att förstå sig på hennes och Jamies förhållande är heller inte helt enkelt. En förbättring från Främlingen är dock att sexscenerna är färre, och mindre utförliga. Och att det är bara vid ett tillfälle som jag noterar den bisarra kopplingen att efter ett våldsdåd/nära våldtäkt så löser Claire spänningarna med att vilja ha sex. Ska man säga något positivt så är det att Claire definivt är en stark kvinna som är i centrum i hela boken.

Hade böckerna varit en tredjedel så långa så hade jag kanske alldeles på egen hand kunnat tänka mig att fortsätta serien. Nu bär det något emot. Men se säsong två i serien kommer jag definitivt att vilja göra.

Omdöme: Tungläst tegelsten om maktkamp, krig och kärlek.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Lexie läser och Kattugglan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Dragonfly in Amber
Förlag: Bookmark
Översättare: Sven Christer Swahn

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 10 januari 2017.

Kan ni placera de här citaten rätt?

Som kanske framgått på bloggen så fyllder jag jämna år i år och det uppmärksammades i fredags på jobbet av mina fina kollegor med tårta och en massa presenter. Dessutom hade de satt ihop ett quiz med citat från TV-serier. Egentligen är jag usel på citat men de var snälla nog att också ge mig ytterligare små ledtrådar när jag inte kunde omedelbart. För skojs skull kommer detta quiz här.  Alla dessa TV-serier har jag sett och de flsta av dem har jag skrivit om på bloggen.

Hur många kan ni utan att googla? 

  1. Damn good coffee.
  2. Your joy will turn to ashes in your mouth.
  3. NN1: ”You’re a drunk!” NN2: ”The Joan of Arc would be a drunk too if she was married to you.”
  4. If it was physically possible to make love to a hot beverage, this would be the one.
  5. There is a good way to break up with someone, and it doesn’t… involve…a post-it!
  6. Democracy is so overrated.
  7. Oh I knew he was arrogant but this! this!… oh… wow
  8. Patients see us as gods or they see us as monsters. But the fact is, we’re just people.
  9. We were on a break
  10. When you look annoyed all the time, people think that you’re busy.
  11. I’m serious. I-I missed something once before, I won’t.. I can’t let that happen again.

De två sista citaten kom på en av presenterna – en fin tygkasse där det fanns smått och gott i presentväg:

12. dsc_0019

13.dsc_0020-1

Några få klarade jag direkt men andra tog lite längre tid. Två tog väldigt mycket tid. Lite hjälp hade jag av vilka som gjort frågorna också. Förutom att jag har sett alla då (allt från ett avsnitt till hela serien).

En smakebit på søndag – En väktares bekännelser

ensmakebitSöndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar du här.

Veckan har bjudit på både det ena och det andra, både trevligt och tja… mindre trevligt (som magsjuka i familjen). Till trevligheterna hörde definitivt fredag eftermiddag när jag blev firad av en ganska stor församling av kollegor. Jag fick stå till svars i ett quiz med citat från TV-serier (mer om det i morgon här på bloggen), och så fick jag presenter.

pajobbet

Läsmässigt har det väl inte varit någon höjdarvecka, det har blivit mycket TV-tittande och när jag väl lägger mig i sängen så orkar jag knappt hålla ögonen öppna. Jag håller fortfarande på med Red China Blues, och även om den är förvånansvärt bra, så är den inte lättläst. Så nu i helgen så kände jag att jag behövde en paus med något mer lättläst och underhållande. Ett recensionsexemplar fick det bli: En väktares bekännelser av Elin Säfström. Den handlar om Tilda som är femton och väktare. Det innebär att hon håller ordning på alla sagoväsen i Stockholm, som tomtar, troll, älvor och annat.

Smakbiten kommer från sid 53:envaktares

Det jag kan göra är att få rådare (de flesta, alltså – självklart inte älvor och så) att tillfälligt, om än högst motvilligt, lyda tydliga kommandon och säga sanningen när jag frågar någonting. That’s it. Jag kan aldrig få dem att uppföra sig längre än jag konfronterar dem. Så det är dessvärre ingen mirakelkur. Lika lite som schampon i den typ av reklamfilm där folk har vita rockar och ser allvarligt vetenskapliga ut, och som utlovar tjockare, friskare och mer glansigt hår.

 

Harry Potter och det fördömda barnet av J K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne

Från förlagets hemsida:harrypotterochdetfordomdabarnet Den åttonde berättelsen. Nitton år senare …
Det har alltid varit svårt att vara Harry Potter, och det är inte mycket enklare nu när han är en överarbetad anställd på Trolldomsministeriet, make och pappa till tre skolbarn.
Medan Harry brottas med ett förflutet som ständigt gör sig påmint, måste hans son Albus slåss mot ett arv han aldrig velat ta del av. Det förflutna och nutiden smälter samman på ett olycksbådande sätt och både far och son blir medvetna om den obekväma sanningen: Ibland kommer mörkret från platser man inte väntat sig.

Harry Potter och det fördömda barnet av J K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne kom ut i oktober 2016. I original heter den Harry Potter and the Cursed Child och kom ut 18 november 2015. Boken är ett teatermanus till en pjäs. J K Rowling är en brittisk författare som är känd över hela världen för sin succéserie om Harry Potter. Jack Thorne är en brittisk manusförfattare som skrivit manus för TV, radio och teater. John Tiffany är en brittisk teaterregissör. Pjäsen hade premiär den 30 juli 2016.

Serien om Harry Potter tillhör de få serier jag läst två gånger. Först läste jag den 2004-2007 själv, sen läste jag den högt för barnen. Barnen har läst den hur många gånger som helst. När jag hörde talas om att det skulle komma en uppföljare så var jag mycket skeptisk. För dottern var det självklart att hon ville läsa, och hon fick den i julklapp av sin bror. När hon hade läst den så bestämde jag mig för att låna den.

Harry Potter och det fördömda barnet är en riktigt bra historia. Jag har bara en gång tidigare läst ett pjäsmanus som bok – Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt, som jag läste någon gång på 80-talet – men det visade sig att det var inte något som helst problem. I ett pjäsmanus så beskrivs förstås känslor sparsmakat men det går att läsa ut mycket av replikerna och att läsa ”mellan raderna” gillar jag. Pjäsformen och hur karaktärerna agerar fungerar utmärkt för att få en tydlig känsla för karaktärerna.

Det som imponerar mig mest är att de lyckats få till precis rätt Harry Potterstämning. Jag får samma varma och djupa känsla i kroppen som när jag läste Harry Potter förr i tiden. Även om jag inte är en uttalad Harry Potterexpert så är min bedömning att den stämmer bra med tidigare böcker. Utvecklingen av berättelsen fungerar, och den nya tråden är mycket bra.

Det gamla gardet från de tidigare böckerna har blivit vuxna, och de är vuxna, inte bara förvuxna barn. Dessutom tillkommer nya personer, den yngre generationen i synnerhet, och även där så är det en trovärdig karaktärsbeskrivning. Det är omöjligt att inte känna med Albus Potter och Scorpius Malfoy, som djupt färgas av relationen mellan sina pappor, och tyngs av arvet. Harry Potter och det fördömda barnet är i allra högsta grad en bra bok om en jobbig tonårstid, där man ska bryta sig loss från sina föräldrar och stå på egna ben.

Kommer det ännu fler i serien om Harry Potter kommer jag att läsa dem. Definitivt!

Omdöme: Gripande pjäs om ondska, godhet och arvet från våra förfäder
Betyg: 5-

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Feministbiblioteket, Bokskåpet, Mitt liv i ord och Kulturbloggen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Harry Potter and the Cursed Child
Förlag: Rabén och Sjögren
Översättare: Jessika Gedin och Lena Fries Gedin

Mitt exemplar lånade jag av dottern (som fått det av sin bror i julklapp).
Utläst 28 december 2016.