Veckans topplista: Svenska samtida romaner

Johannas deckarhörna har skapat en serie hon kallar Veckans topplista, eftersom hon tycker Top Ten Tuesdays inlägg blir svårare och svårare. Jag kan hålla med henne, och hoppar gärna på det här.

Vecka 42 är temat ”Svenska samtida romaner”. Jag var tvungen att fundera lite över det här, och hoppas jag tolkat begreppet någorlunda rätt. Det blir fem nya svenska romaner och som gjort stort intryck på mig. Länk till min recension om ni klickar på titeln.

  1. Krokas av Elin Olofsson
  2. Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde
  3. Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson
  4. Miira av Eija Hetekivi Olsson
  5. En nästan sann historia av Mattias Edvardsson
Annonser

Höstläsningsenkät

För tillfället saknar jag faktiskt enkäter och eftersom läsningen går långsamt, och jag inte sett några riktigt bra filmer den senaste tiden så får det blir återanvändning. I somras skrev jag en Sommarläsningsenkät. Den lånade Siribokoholiker och gjorde en Høstlesingekät av. Det tyckte jag var så bra så nu gör jag också det 🙂 Fast jag har lagt till en fråga.

1. Brukar du läsa mer eller mindre, eller som vanligt på hösten?
Frågan är vad som är som vanligt, men jag tror jag läser som minst på hösten. Visserligen kan det ju vara bra läsväder när regnet smattrar mot rutorna, men det är mörkt och som mest att göra på jobbet (budgettider, planeringstider och jag vet inte allt som ska hinnas med) så jag varken orkar eller hinner läsa så mycket.

2. Läser du samma typ(er) av böcker som under övriga delar av året, eller läser du något speciellt på hösten?
Nu är jag ju ingen stor läsare av skräck, men framemot hösten så brukar ju bloggarna ha lite mer av den varan. På hösten är det också Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så då brukar jag läsa i kapp de författarna. Spänningslitteratur alltså!

3. Beskriv den ultimata höstläsningsplatsen.
Soffan i vardagsrummet, med mysigaste goaste filten och en kopp kaffe eller te på vardagsrumsbordet.

4. Berätta om en bra bok som utspelar sig på hösten!
Still Life av Louise Penny (tror den heter Mörkt motiv i översättning) utspelar sig på hösten i den lilla orten Three Pines.

5. Vilken bok ser du mest fram mot i höst?
Just nu är det Allt eller inget av Simona Ahrnstedt som jag hoppas ska hitta hem till mig rätt snart. Så romance går ju också att läsa på hösten 😀

En smakebit på søndag – Inland

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten.

Den här veckan har jag saknat tid för vila, och det påverkar såklart läsandet. Tjänsteresa måndag-tisdag, Bokens Afton på onsdagen och stor fest på jobbet med dans långt in på natten i fredags. Hela dagen igår försvann i dimma och idag har vi tvättstuga kl 7 på morgonen. Min gissning är att jag kommer att slockna i soffan i eftermiddag.

Jag har precis börjat på en ny bok, och eftersom jag klarat av månadens måsten så grep jag mig an en bok i min gigantiska att-läsa-hög, som är tre högar… Det var hög tid för en deckare – Inland av Arne Dahl.

Smakbiten kommer från sid 11 (och jo, den slutar så):

Två månader med det här. Ibland varje dag, ibland flera dagars outhärdlig paus. När jag i detta ögonblick hör ljudet famme vid altantrappan känns det nästan skönt; jag hade inte uthärdat ovissheten särskilt mycket längre.
Källaren som jag slutade använda för ett par år sedan; jag har inte ens varit därnere sedan dess. I samma ögonblick som jag titta bort mot källardörren sveper en plötslig, iskall vind genom sovrummet. Just som stearinljusets lilla låga blåses ut hör

Från A till Ö: Eftertänksamhet

E – Eftertänksamhet. En bok som fick dig att tänka.
Vare sig boken var en deckare eller bara fick dig att tänka mer på något speciellt i allmänhet. Den här boken gav din hjärna en work-out.

Här är det en bok som omedelbart dyker upp i tanken och det var alldeles nyligen jag skrev om den på bloggen. Närmare bestämt i onsdags. Samma kväll var jag och lyssnade på författaren – en fantastisk kväll! Boken är förstås Ännu ett liv och författaren Theodor Kallifatides. Så här skrev jag i recensionen:

Ännu ett liv går från en form av dagbok där varenda liten händelse i Theodors och hans frus Gunillas vardagsliv framgår, över till minnen från hans tidigare liv (i synnerhet vännerna i Grekland) till att greppa stora samhällsfenomen. Det han skriver om hur det svenska och grekiska samhället utvecklats är mycket tänkvärt och bra beskrivet och mer än en gång får jag stanna upp och tänka. Jag håller inte alltid med honom, men betraktelserna får mig att tänka till.

Veckans helgfråga v. 41: Att komma ur en lässvacka

I veckans helgfråga så frågar Mia:Jag har sett att några har skrivit att det kommit i en lässvacka, det har inte hänt mig än 😌(mitt problem är att dygnet skulle ha mer timmar). Har du några tips på hur man gör för att ta sig ut svackan?
Bonusfråga: Höst, Vinter, Vår eller Sommar?

Egentligen finns det väl inget universalrecept. Jag brukar främst behöva lugn och ro för att fokusera. Deckare är det jag nog helst läser när jag är i en lässvacka, men det kan också vara en favoritförfattare (dvs ett säkert kort) eller en ungdomsbok. Lättläst ska det vara, fast det får ju inte vara dåligt skrivet för då kör jag fast.

Bonusfråga: Sommar tror jag. Då är jag minst trött och får mest läst 😀

Hett i hyllan #61

hettihyllanDags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi befinner oss i juni 2014. En dag dyker det upp en överraskning från förlaget i brevlådan. Det är Sista paret ut av Arne Dahl, hans fjärde och avslutande del i serien om Opcop. Jag hade läst den första delen i serien, Viskleken, men inte tyckt det var riktigt i min smak. Oläst i hyllan (och med tidigare i Hett i hyllan) fanns redan del två, medan del tre saknas. Så inte oväntat blev Sista paret ut också stående. Hur jag ska göra med den här serien har jag inte bestämt mig för faktiskt.

Stämningen i Europa hårdnar. Maffian är starkare än någonsin, narkotikamarknaden mer avancerad och metoderna våldsammare – något som Paul Hjelm och hans kollegor brutalt har fått erfara. Men nu utmanas maffian på allvar, från oväntat håll. Någon är mäktigare, starkare. Någon som i lagens ständigt växande gråzoner kan nästla sig in på Wall Street och samtidigt ta över den växande marknaden för designerdroger. Samtidigt utsätts det lilla svenska bioteknikföretaget Bionovia AB för avancerat cyperspionage. Spåren leder hela vägen till Kina och till en omfattande nätavlyssning – men hur kommer det sig att de utsatta företagen alla arbetar med genetisk forskning? I en hårdnande värld, där maktens spelregler ständigt snävas in, finns det kanske bara en sak kvar att manipulera: människans eget dna.

Opcop-gruppen har samarbetat ett tag nu. Några medlemmar har ryckts ifrån dem, andra är ärrade för livet. I Stockholm håller Kerstin Holm och Sara Svenhagen fortfarande ställningarna: i Haag märks Paul Hjelm och Jorge Chavez. Övriga medlemmar rör sig runt världen: Kina, New York, Belgien. Och nog har de uträttat mycket, liv har räddats och ligor sprängts. Samtidigt är det några människor, organisationer, som ständigt gäckat Opcop och hela tiden legat steget före. Kommer de att visa sig igen?

Ännu ett liv av Theodor Kallifatides

Från förlagets hemsida: Theodor Kallifatides känner krafterna sina och bestämmer sig för att det är dags att sluta skriva. Han gör sig av med arbetsrummet dit han gått varje morgon i decennier – och blir alldeles vilsen. Kan han verkligen sluta skriva? Osäkert. Men kan han skriva? Det blir också allt svårare. Tills förlösningen kommer från alldeles oväntat håll.
”Den dagen när jag kom hem satte jag mig framför datorn och skrev en mening som surrade i huvudet på mig som en hästfluga. Jag har faktiskt glömt vad det var, men det kändes nödvändigt att göra något med den. Det var en stor lättnad, som om min stumhets troll hade förbarmat sig över mig.”
Ännu ett liv är det som växer fram när han hittat tillbaka till skrivandet igen. Det är en njutbar, lätt och filosofisk skrift om minnet och språket, kärleken och tidens gång. Ja, om själva livet.

Ännu ett liv av Theodor Kallifatides hade recensionsdatum 10 mars 2017. Theodor Kallifatides är en svensk författare född i Grekland som gett ut ett trettiotal skönlitterära verk. Han är mångfaldigt prisbelönad för sitt författarskap. Mer information finns här.

Theodor Kallifatides är en av mina favoritförfattare, men samtidigt en som jag ofta ”glömmer bort” i floden av nya författare. Ikväll så kommer han och pratar på Bokens Afton i Sundsvall och med anledning av det fick jag låna hans senaste bok av en vän.

Ännu ett liv är en tunn skrift som berör stora ämnen. Det framgår att den är skriven på grekiska, istället för på svenska som hela Theodor Kallifatides tidigare produktion, men det står inte vem som översatt den, så jag antar att han gjort det själv. Oavsett detta så imponeras jag ännu en gång av hans fantastiska behandling av språket. Varenda ord är vägt på guldskål, och det blir så vackert och fundersamt. Han kan skriva om nästan vad som helst och det blir språkligt njutbart.

Hur intressant kan det vara att läsa en bok om en författares skrivvåndor? tänkte jag innan jag började läsa. Men Theodor Kallifatides tar förstås ett större grepp. Ännu ett liv går från en form av dagbok där varenda liten händelse i Theodors och hans frus Gunillas vardagsliv framgår, över till minnen från hans tidigare liv (i synnerhet vännerna i Grekland) till att greppa stora samhällsfenomen. Det han skriver om hur det svenska och grekiska samhället utvecklats är mycket tänkvärt och bra beskrivet och mer än en gång får jag stanna upp och tänka. Jag håller inte alltid med honom, men betraktelserna får mig att tänka till. De detaljerade vardagsbeskrivningarna, tja de blir lite för detaljerade för mig, och det drar ner intrycket av boken. Men genomgående så njuter jag av språket.

För er som aldrig läst något av honom rekommenderar jag dock att ni börjar med någon annan bok, för jag tror att den här boken får man mest ut av om man ”hört hans röst” tidigare.

På många sätt så känns det som om detta är Theodor Kallifatides sista bok. Som sådan så är det en värdig avslutning. Men egoistiskt så hoppas jag ju på fler fantastiska böcker av honom, en av våra främsta författare.

Omdöme: En filosofisk vardagsbetraktelse, skriven av språkets mästare.
Betyg: 4+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidor: 138
Betyg på Goodreads:3,76 baserat på 29 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av en vän. Tack!
Utläst 8 oktober 2017.

Veckans topplista: Djur

Johannas deckarhörna har skapat en serie hon kallar Veckans topplista, eftersom hon tycker Top Ten Tuesdays inlägg blir svårare och svårare. Jag kan hålla med henne, och hoppar gärna på det här.

Vecka 41 är temat ”Djur”. Idag har jag bestämt mig för ett undertema, nämligen barnböcker. Det är något som jag inte skriver så ofta om här, förmodligen för att barnen är stora och läser vuxen- och ungdomsböcker. Länkarna går till Wikipedia.

  1. Sven Nordqvists serie om Pettson och Findus. Det här var min absoluta favoritserie att läsa högt ur när barnen var små. Det fanns så många bottnar och så fantastiska illustrationer att även som vuxen kunde man läsa om den många gånger.
  2. Jujja och Tomas Wieslanders serie om Mamma Mu och Kråkan. Blev inte lika omedelbart en favorit men innehåller många godbitar. Kråkans sätt att städa älskar jag.
  3. Marie Louise Rudolfssons serie från 70-talet om det lilla russet Vitnos var min första favoritserie när jag växte upp, och jag slukade bok efter bok.
  4. Resan till Landet Längesen av Elsa Beskow. Historien om barnen Kaj och Kajsa och inte minst stocken som förvandlades till en drake fascinerade mig som barn. För en drake får väl ändå ses som ett djur i sagornas värld.
  5. Historien om Någon av Åke Löfgren. Det var förmodligen min allra första deckare, och att sätta den på den här listan får förmodligen anses som någon form av spoiler 😉

Film: Kingsman – The Secret Service

Titel: Kingsman – The Secret Service
Originaltitel: Kingsman – The Secret Service
Regissör: Matthew Vaughn
Manus: Matthew Vaughn, Jane Goldman 
Skådespelare:  Colin Firth, Samuel L. Jackson, Michael Caine, Taron Egerton, Sophie Cookson m.fl.
Utgivningsår: 2014
Produktionsland: Storbritannien
Genre: Action, äventyr, komedi
Premiär i Sverige på bio: 30 januari 2015
Utgiven i Sverige på DVD: 22 juni 2015
Vi (maken, sonen och jag) såg den på DVD 7 oktober 2017.

Från Moviezine: Baserad på Mark Millars serieroman om en erfaren brittisk gentlemannaspion som rekryterar en ung småkriminell kille med potential till sitt stenhårda träningsprogram för blivande agenter. Samtidigt dyker det upp ett hot mot världen som skapats av ett galet teknikgeni…

Den här filmen önskade sig sonen till födelsedagen tidigare i år. Han har sett den flera gånger men kunde ändå tänka sig att se den en gång till med sina föräldrar.

Jag vet inte vad jag väntat mig av Kingsman – The Secret Service men på många sätt är jag positivt överraskad. Framförallt är det humorn som slår mig. Det får väl anses som en bedrift att få publiken att fnissa och skratta åt splatter, massmord och brutala slagsmål. Men ja, det blir så absurt att det är svårt att ta på allvar. Våldet alltså. Soundtracket gör en hel del till intrycket, och där tycker jag det finns likheter med Guardians of the Galaxy. Jag gillar musiken och kontrasten mellan den och scenerna blir fullständiga. Och så är hela filmen så underbart brittisk.

Skådespelarlistan i Kingsman – The Secret Service är rätt imponerande, med bl.a. Colin Firth, Michael Caine, Samuel Jackson. En film med Colin Firth är nästan alltid en film jag vill se, och det här är en där han verkligen briljerar. Mark Strong gör en av sina bästa roller, jag brukar inte vara så förtjust i honom. Taron Egerton var en trevlig bekantskap och jag kan tänka mig att se fler filmer med honom i.

En sak jag är besviken på är hur man valt att teckna kvinnorna. De är för det första få.  Roxy tycks mest bara finnas med för att bekräfta Eggsys goda hjärta, och Gazelle är visserligen handlingskraftig men en sidekick till Valentine. Prinsessan Tilde – ja, bara den karaktären är värd att undra över.

Skandinaver porträtteras inte så fint i den här filmen. Den svenska kronprinsessan har visserligen civilkurage och vägrar gå med på galningens planer. Men på slutet är hon plötsligt, efter att ha varit instängt i månader, intresserad av att ha sex med en främling. Helt onödigt och obegripligt. Jag var övertygad om att Bjørn Flobergs karaktär var en norsk statsminister då han är norsk (vi har t.ex. sett honom i serien om Varg Veum), men sen porträtteras han med den svenska flaggan i bakgrunden. Onödigt slarv tycker jag.

Intrigen och skurkens planer är rätt tänkvärda om man ser bakom all brutalitet. Det stör mig att jag tycker mig känna igen en del av det från en annan film men kan inte sätta fingret på vilken.

Omdöme: Bisarr våldsam action med hjärta och humor.
Filmbetyg: 7,5/10

På IMDB får filmen betyg 7,7 baserat på 468 979 betyg.
På Filmtipset får filmen betyget 4 baserat på 3391 betyg.

Recension finns på Expressen och Moviezine

Bloggat om filmen har Bokföring enligt Monika

En smakebit på søndag – Ännu ett liv

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten.

Ännu en hektisk vecka att lägga till handlingarna. Tre dagar borta hemifrån, och även om det blir många intressanta diskussioner på jobbresor så är man bra trött när man kommer hem igen. Inga speciella planer i helgen, och det är lika skönt som vanligt. Den började bra med simning och så var jag en sväng förbi bokhandeln. På onsdag kommer Theodor Kallifatides dit och därför så fick hans senaste bok, Ännu ett liv, smita emellan i läskön.

Smakbiten kommer från sid 23. Den kändes passande för mig just nu.

>>Hör på, min vän. Det kan hända att du är författare och filosof, men du har inte förstått myten som Sisyfos. Zeus bestraffade honom inte. Tvärtom. Han förbarmade sig över honom. Människan är ingenting utan sitt jobb. >>