Lilla Lubbe priset 2018: Småpotatis

Idag har vi varit på prisutdelning på Sambiblioteket i Härnösand då dottern vann första pris i novelltävlingen Lilla Lubbe priset. Det går nog inte att mäta hur stolta vi var! Alla tre pristagarna fick läsa upp sina noveller och jag är grymt imponerad av alla tre, och hoppas de fortsätter skriva! Ett fantastiskt exempel på att det finns hopp på så många sätt. Mer om priset och Ludvig Nordström sällskapet kan ni läsa här. Tävlingen är årlig så håll ögonen öppna kommande år.

Vi fick OK från sällskapet att lägga ut dotterns novell så här kommer den:

Småpotatis
av Emelie Glans

Hon drog upp stöveln med ett plopp. Leran klängde sig fast vid de bruna stövlarna, de hade varit gröna, när de var nya. Det var trögt, att dra foten genom vattnet, men hon orkade inte höja benet så högt att stöveln var över vattenytan. Hon satte ner foten igen och tog sats för att dra upp den andra foten. Vattnet virvlade när hon samlat tillräckligt med kraft för att det skulle höras ytterligare ett plopp när botten släppte tag om den andra stöveln. Hennes händer värkte, säcken var tung där den hängde över hennes axel. Det var vindstilla, hon kisade ut över den vattentäckta åkern. Huset var bara en liten bit bort, en ö av fast mark i ett hav av gyttjigt nånting. Hon vadade snabbare. Att kliva upp på farstukvisten var en lättnad, som alltid. Säcken släppte hon för att komma åt nyckeln, den slog i golvet med buller och bong. Hon fick snabbt upp dörren och släpade säcken över tröskeln, dörren stängdes.
“Vem är det?” brölades det från vardagsrummet, antagligen från soffan.
“Det är jag mofa.” hon ställde stövlarna för att torka och tog åter tag i tygsäcken. Hon kände sig alltid lite som jultomten när hon bar på den. Han måste ha otroliga ryggbesvär. Mofa slasade i soffan, blicken klistrad vid TVn, inställd på Historiska kanalen, såklart. Hon ställde försiktigt ner säcken vid bänken. Programmet handlade om 10-talets hantering av miljökrisen, igen. Hon öppnade säcken, hon fångade en potatis som försökte fly. Skärmen babblade om Parisavtalet, mofa fnös.
“Hmpf… vad är ett avtal som ingen håller?” ett önskemål, mimade hon. Vasken fylldes med vatten.
“Ett önskemål!” utbrast mofa. Ett dussin potatisar plaskade i vattnet.
“Politiker idioter. Aldrig kan de göra någonting rätt.” muttrade han. Hon himlade med ögonen. Potatisarna skrubbades rena.
“De hade chansen att rädda oss, och gjorde de det?” han lät den retoriska frågan hänga. Nej, mimade hon.
“Nej!” skrek han, nästan sittandes upp. Potatisarna las i en liten påse.
“Och vad får vi? En kustlinje som står oss upp till midjan. En katastrof för-”
“Kusten har nått stora trädet.” avbröt hon snabbt. Påsen in i kylen. Han vred sig lite i ett försök att se henne.
“Jaså?” hon nickade.
“Ja, rötterna är under vatten.” Hon höll hårt om en potatis.
“Ja det var väl bara att vänta, havet kommer knappast stanna för ett träd.” muttrade han. Luft pyste ur henne, potatisen föll. Besviken.
“Vad sägs om raggmunkar till middag?” hon försökte stuva in säcken i skafferiet.
“Brända potatisstrimlor? Perfekt!” han försökte inte ens fejka sin sarkastiska optimism. Skafferi dörren gick igen.
“Jag går ut.” sa hon över axeln när hon drog på sig stövlarna.
“Hmpf.” var svaret, programmet hade övergått till att prata om ovilligheten att erkänna klimatförändringarna. Hon vadade runt husgaveln. Framför henne stod bilen. Ett leende. Dörren föll inte av när hon hissade sig in i förarsätet. Bilen gick inte att köra, alldeles för mycket hade förstörts för det. Vattenskadat. Sönderrostat. Hon smekte ratten, tittade ut över vyn. Vattnet glimrade. Det var allt, vattnet. De måste därifrån. Stora trädet idag, byn imorgon? Farstun härnäst? När var det illa nog att de måste ge upp? Åkern var ofruktbar, husets fundament skulle ge upp vilken dag som helst. Hon suckade. Men om de gav sig av, vart skulle de ta vägen? Hur skulle de överleva? Det fanns inget skydd för klimatflyktingar. Ingen att vända sig till. Hon tog ett djupt andetag, bort med tankarna. Hon satte på radion, det enda som fungerade i bilen. Satte på det inspelade programmet, åkte tillbaka till 10-talet. Åkte till mofas tid. När det fortfarande gick att fixa. Kvinnans röst fyllde luften.
“Vi kan nå de globala målen!” Optimism. Trevligt.
“Om vi bara försöker.” Nyckelord: försöker.
Hon hade hört kvinnans tal så många gånger. Det var inte hatiskt, som mofas prat om politiker och klimatfrågan. Det var inte förfärligt, som att prata om katastrofer och mamma och pappa. Det var inte hopplöst, som att prata om framtiden. Det var inte deprimerande, som att prata om mat och pengar. Det var… trevligt, allt var inte förlorat.
“Gör vi tillräckligt? Försöker vi?”
“Gjorde du det? Försökte du mofa?”
“Knappast.”

Annonser

Visheten vaknar av Elin Säfström

Från förlagets hemsida: Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta människor ser dem inte – tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra. Det är svårt nog i vanliga fall, utan att trollen springer omkring på stan och beter sig som huliganer. Det visar sig att deras stora högtid, Vishetens dag, närmar sig och det går rykten om att den innefattar en förfärlig rit. Tilda måste se till att ingen skadas samtidigt som hon försöker få ordning på känslorna för Hakim och rädda sin vänskap med Imane. Ingenting blir lättare av att en attraktiv vittra behöver Tildas hjälp och att relationen till Natta börjar bli oväntat komplicerad.

Visheten vaknar av Elin Säfström har recensionsdatum idag, 13 september 2017. Elin Säfström är en svensk författare och programmerare med stort språkintresse. Hon debuterade 2016 med En väktares bekännelser, den första i serien om Tilda. Visheten vaknar är den andra boken i serien.

Det var med viss tveksamhet jag bestämde mig för att läsa En väktares bekännelser av Elin Säfström, för det lät ju inte alls som en bok för mig, fylld med tomtar, troll och andra varelser. Men jag föll pladask! När jag såg att det skulle komma en uppföljare hamnade den högt på önskelistan. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar. Tusen tack!

Visheten vaknar är en välskriven ungdomsroman, skriven med glimten i ögat. Den gör mig på gott humör! Det här är en roman jag gärna skulle sätta i händerna på någon som ser ner på ungdomslitteratur, för att bevisa hur fel de har. Elin Säfström har verkligen lyckats med sin huvudkaraktär, Tilda. Tilda är träffsäker i sina reflektioner och hon sätter den humoristiska tonen i berättelsen med sin självironi. Men ibland blir det lite väl mycket av den egencentrerade tonåringen, allt utgår från hennes problem och ibland skapar hon problem där de inte finns. Som en äkta tonåring förvisso, men i läsningen kan det bli lite mycket.

Den här gången var jag mer beredd på vad jag skulle möta i form av väktare, troll och andra magiska varelser mitt i storstaden Stockholm. Det är liksom i En väktares bekännelser riktigt bra gjort. Jag är svag för böcker med blandning av en verklig miljö och det magiska mitt i det verkliga, som i Engelsforstrilogin, där det magiska bara är synligt för vissa och har andra förklaringar för de som inte ”ser” magin. I En väktares bekännelser var den kombinationen klockren. I Visheten vaknar tycker jag magin får ta överhanden, och det blir stundvis alltför långa beskrivningar, i synnerhet av trollens värld. Det är ju en smaksak vilken balans man tycker är den bästa, och för många läsare tror jag det här passar utmärkt.

Det ska tilläggas att innan jag hann läsa Visheten vaknar hade den 17-åriga dottern, som läst och gillat En väktares bekännelser, snott boken. Hon plöjde den på en eftermiddag och gillade den enormt mycket. Värt att säga eftersom hon också är närmare den målgrupp som förlaget satt till 12-15 år.

Jag gillar den här serien, och ser fram mot fler böcker om Tilda och hennes familj. Inte minst med cliffhangern på slutet i den här boken.

Omdöme: Välskriven ungdomsfantasy med humor
Betyg: 4

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Lilla Piratförlaget / Gilla böcker
Sidor: 319
Betyg på Goodreads: För få betyg satta ännu.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack Christina för det!
Utläst 26 augusti 2017.

Heat Wave av Richard Castle – recension av en 16-åring

Det här är en recension av min 16-åriga dotter som läst boken Heat Wave av Richard Castle. För er som följer min blogg så vet ni att vi (hela familjen) ser serien Castle där huvudkaraktären är författaren Richard Castle. Som en ”spinoff” så finns böckerna som förekommer i serien utgivna – och dottern fick den här i julklapp.

Mitt i en värmebölja faller en fastighets pamp, Matthew Starr, från sjätte våningen. Han dör. Mordutredaren Nikki Heat börjar genast nysta i fallet. Som om ett mord inte är nog så hittas yttligare ett lik.

Medan Nikki följer ledtrådarna dit de leder henne, så komplicerar Jameson Rook, en journalist som samlar information till en artikel, saker yttligare. Han kommer med vilda teorier, han följer inte order och han är irriterande charmig undertiden.

Kommer Nikki kunna hantera allt detta?

Heat wave är perfekt om man gillar Castle (serien). Referenserna är många…

Men även för den icke insatta, är det här en läsvärd bok. Den har ett livligt tempo, varierade karaktärer och bra beskrivningar. Språket är inte avancerat, men för mig var det en fördel då jag inte läser på engelska så ofta, (det bör nämnas att boken inte finns på svenska (än)).

Historien och interaktionerna mellan karaktärerna blir nog stundtals banala, men det tilltalar mig, mycket för att det påminner mig om serien.

Min favoritkaraktär är Raley. Han gör sitt arbete, även när det är tråkigt, han är aldrig i vägen (till skillnad från Rook) och han är lojal gemot sin partner Ochoa. Han är helt enkelt en trevlig kille.

Man märker fort att tempot är snabbt, replikerna rappa och handlingen ombyttlig. Även om historien på många plan är förutsägbar, så lyckas den fortfarande förvåna och förbluffa mig. Jag ser aldrig svängarna komma.

Boken är en deckare. en spännande, klichéartad, rolig deckare.

Jag rekomenderar den.

Betyg: 4 (av 5)

”Go ahead, read it.”

Veckans bokbloggsfråga v 23: Nära och käras läsande

I veckans bokbloggsfråga frågar Barnboksbloggen: Läser även dina nära och kära? Är böcker, läsande och bokbloggande ett intresse du delar med andra i din närhet? Ger du ofta bort bokpresenter till jul, födelsedagar och andra firanden?

Svar: Oh ja. Oh ja. Oh ja.

Jag är så lyckligt lottad att hela familjen läser. Ingen brist på presentidéer alltså. Under min uppväxt var läsandet viktigt för mina föräldrar. Som jag skrivit tidigare på bloggen så pratade jag mycket om läsande och böcker med min pappa, och vi gav alltid varandra böcker. Min mamma och svärmor läser de också, och vi pratar mycket om vad vi läst. På julafton hemma hos oss är det böcker, böcker, böcker som gäller. Julafton 2014, som jag skrivit om här, så kom tomten med totalt 39 böcker delat på sex personer.

Vår främsta familjesysselsättning är nog läsning (med konkurrens från dator, filmer och musik). Det kan nog för vissa tyckas asocialt men vi kan sitta hela familjen i samma rum med varsin bok, och det är verkligen mysigt. Barnen har alltid en bok på gång och på bloggen kan ni hitta en del om vad barnen läser under taggen Barnen läser. Att min make och jag delar bokintresset kanske har framgått från den s.k. Makeutmaningen. Bokbloggar är det dock ingen mer än jag som gör (dottern har skrivit några recensioner både åt mig och den lokala bokhandeln).

Jag är verkligen glad att det blivit så här. Den enda nackdelen jag kan se är nu det utrymme de tar. Särskilt nu när vi flyttar från hus till lägenhet 😉

Älskade Lotta – en doft av 70-tal. Skulle du hålla idag? [bloggstafett]

Den 8 mars och Internationella kvinnodagen. Den där dagen som vi har så svårt att förhålla oss till. Ska det verkligen behövas en kvinnodag frågar vi oss? Varför ska man peka ut oss på det sättet? Själv är jag kluven. Behöver vi den? Vem är det som behöver den? Kan en kvinnodag ta oss ett steg närmare ett internationellt samhälle där alla ses som jämlika, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning eller religiös övertygelse så tror jag vi har kommit en bit på väg.

Idag, liksom för två år sedan, väljer jag att uppmärksamma den internationella kvinnodagen genom att delta i en Bloggstafett, i år i regi av Kulturkollo. Så här skriver de: Ditt inlägg ska på något sätt lyfta fram en eller flera kvinnor som haft betydelse för dig. Verkliga, fiktiva, levande, döda, någon känd eller någon du känner.

Mina förebilder finns i livet omkring mig, det är både kvinnor och män som fått mig att våga vara den jag är. Men idag är temat det litterära, för det här är ändå en bokblogg.

Ett av mina intresseområden är  frågan hur man får barn att läsa. Vad spelar ingen roll, huvudsaken är att man läser. Jag vill ha bort begreppen bra eller dåligt läsande. Hur är det då med förebilderna i barn- och ungdomsböcker? Minns ni debatten 2012 när serien om Håkan Bråkan genusgranskades? Hur står det till med våra egna litterära förebilder när vi växte upp? Vilka var de?

Mina första steg i litteraturens värld tog jag under 70-talets början. I barnboksfloran minns jag många från Elsa Beskows produktion, en hel del Astrid Lindgren och enstaka böcker som Historien om någon och Resan till landet längesen. Jag började läsa själv mycket tidigt och en otrolig värld öppnade sig. Som ung flicka är det två bokserier som satte sin prägel på mitt läsande – Lotta och Cherry Ames. Bägge skrivna av kvinnliga författare.

En alldeles egen plats i mitt hjärta har böckerna om Lotta som skrevs av Ester Rignér Lundgren under pseudonymen Merri Vik. Serien innehöll totalt 47 böcker, den första kom 1958, sen sista 1991, långt efter att jag slutat läsa dem. Genom böckerna växer hon, får pojkvän, gifter sig och får barn. Berättarstilen är en slags dagboksform.

Lotta är en impulsiv person. Hon har starka känslor, snabb till reaktion. Hon är romantisk, svartsjuk, känslig och trampar ofta i klaveret. Varje bok cirklar kring en historia som bygger på att Lotta på något sätt gör något galet. Situationen är alltid vardaglig och lätt att identifiera sig med. Men i efterhand så tror jag att de här böckerna också tjänade ett annat syfte för mig. För Lotta var allt det där som jag inte var. Hon gjorde bort sig med glatt humör och hon vågade sig alltid på äventyr. Det var ett sätt för mig att genom Lotta uppleva ett annat liv. Ett fiktivt liv.

Serien om Cherry Ames av Julie Tatham och Helen Wells är en serie med en blandning av spänning och romantik. Den första boken kom ut 1943, den sista 1968, så här är stämningen och samhället annorlunda än det som Lotta lever i. Cherry gör en karriär som sjuksköterska, och löser problem. De romantiska inslagen är mest av platonisk karaktär men likafullt så placeras serien ibland i kategorin ”sjuksköterskeböcker” med en viss förringande klang. De liknar Kittyböckerna, men jag gillade den här serien bättre.

Är Lotta och Cherry Ames goda förebilder för en ung flicka? Vid en första glimt är jag inte så säker på att att de skulle hålla för dagens genusgranskningar. Lotta är ju i högsta grad påverkad av hur ”flickor ska vara”. Och Cherry Ames – romantik och sjuksköterska? Men på många sätt vill jag nog hävda att de är så goda förebilder som något.

Lotta hamnar alltid rätt till slut, för det som i slutändan betyder något är att hon har ett gott hjärta. Hennes lojalitet mot sina vänner är obrytbar. Hon är modig och vågar vara sig själv, som lyfts i den här artikeln. Hon bryter mot traditionen hemifrån, gör karriär och blir förlagschef. Men vad är det som händer när hon gifter sig, hur blir det då? – om den vinklingen finns mer att läsa här.

Cherry Ames tar en berättigad plats tillsammans med Kitty och de andra, som kvinnliga detektiver. Hon gör en karriär som sjuksköterska, och mycket i böckerna handlar om hennes totala hängivenhet till sitt yrke. Så mycket så jag ville bli sjuksköterska… Enligt den här artikeln She was modern. She taught you that you could do anything.

Sist vill jag vända tillbaka till Håkan Bråkan och barns läsande. Både flickors och pojkars. Personligen så tror jag att den granskningen missar en eller ett par viktiga punkter. Det ena är den ironiska tonen i böckerna. Böckerna om Håkan och hans bror Sune använder sig av schabloner pojkar-flickor. Men den är inte tagen ur tomma intet, det är just den typen av jargong som finns i förskolor och skolor. Så varför inte skriva om det? Om man inte skriver om det som existerar, då har vi ett värre problem.

Det andra är behovet av fiktion. Att läsa innebär inte per automatik att man ska köpa det som står där. Jag trodde inte att verkligheten var det som Lotta eller Cherry upplevde. Det var just det som var så befriande. Lotta och Cherry stod för något annat, och på det sättet vidgade de mina vyer. Inte minst litterärt. Det är på det sättet jag önskar att mina barn läst och läser alla typer av böcker, att de väljer fritt, men läser med ett öppet sinne.

För att hitta övriga deltagare i den här bloggstafetten – klicka här.
Nästa inlägg hittar du inne hos Carolina läser.

Tomte utan köpstopp

Juletider innebär förstås en viss förväntan. I den här familjen ligger väl den största förväntan på de där hårda fyrkantiga paketen (även om jag absolut gillar de mjuka också!). Man kan väl säga att jag tror inte att tomten har infört något köpstopp för det här hamnade i min julklappshög.

Us av David Nicholls
Deckarnas svenska landskap, redaktör Kerstin Bergman
The Narrow Road to the Deep North av Richard Flanagan
Long Way Home av Eva Dolan
Bones Never Lie av Kathy Reichs
Gray Mountain av John Grisham
Med sina läppars svalka av Theodor Kallifatides
Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal

Lika många böcker fick 14-åriga dottern:

 

Två ordböcker, Snöbarnet av Eowyn Ivy, Främlingar av Adele Parks, Etthundra mil av Jojo Moyes, Pottungen av Anna Laestadius Larsson, Ödesgudinnan på Salong d’Amour av Anna Jansson och Virka robotar.

Så här såg makens hög ut:

Plan B av Jonathan Tropper, Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten av Anna Hedin, Irene Panik av Carin Hjulström, Slända i bärnsten av Diana Gabaldon, Nattfilm av Marsch Pessl, Riddaren av de sju konungarikena av George R R Martin, Evighetens rand av Ken Follett och en handbok.

Den 12-åriga sonen fick de här böckerna:

Gudarnas blod av Conn Iggulden, Den utvalde av Lois Lowry, Inkräktarna av John Flannagan, Stormfågel av Conn Iggulden samt en världshistorisk atlas. Plus en liten guidebok till Rom som inte kom med på bild.

Dessutom fick barnens farmor sex böcker och barnens mormor tre böcker vilket ger totalt trettionio böcker i tomtens säck.

Vad vi gör idag? Jomenvisst…

Presenter till en läsande 12-årig kille

I söndags så fyllde sonen 12 år och trots att han inte är en bokmal av samma mått som sin storasyster så blev det en hel del platta paket.

På önskelistan stod resten av böckerna i Kejsarserien av Conn Iggulden, och han fick del 3 och 4:

Vi tyckte av Centurion av Simon Scarrow och The Maze Runner av James Dashner kanske skulle passa honom. Återstår att se om det stämmer.

På önskelistan stod Romarriket. Den fick han av mormor tillsammans med Svensk historia.

Från storasyster kom ett seriealbum, Baby Blues. De har rätt många och gillar humorn skarpt bägge två.

Av bästa vännerna fick han också tre böcker i serien Övärlden av Ursula Le Guin

 

14-åringen förhandsrecenserar ”Stå ut” av Mattias Edvardsson

Jag fick ett mejl från författaren Mattias Edvardsson, vars bok Där framtidens fötter vandrar gjorde stort intryck på mig. Han hade sett på bloggen att jag har en tonårsdotter och han undrade om hon kunde tänka sig att läsa hans nya bok Stå ut som är en ungdomsbok. Hon sa genast ja, och fick ett förhandsexemplar tillsänt sig. Här kommer hennes åsikter. Det egentliga recensionsdatumet är 11 augusti, men vi har fått OK att skriva om boken i förväg.

Stå ut av Mattias Edvardsson

A-barnet Nike är trött på att vara alltid så ”perfekta” Nike Ambrosia Melin, så Nike skapar bloggerskan Nicole. Bloggen blir populärare än Nike väntade sig.
Det går inget vidare bra för Liam i skolan, men det bryr han sig inte om. Det finns viktigare saker att bekymra sig för, som att hans mamma har cancer.
Läraren Christers dagar tycks komma och gå utan att den ena tycks den andra olik. Han är ensam hemma, ensam på jobbet, ensam var han än är. Så har det varit sen han blev änkling.

Jag tycker om den här boken, den är enkel på något vis. Jag kunde helt enkelt leva mig in i boken, den är lättläst, handlingen är intressant och relativt verklighetstrogen. Jag sträckläste den här, tyvärr tog det bara tre timmar.

Boken handlar om relationer, mobbing, att vara någon annan, att vara sig själv och att mista (eller hålla på att mista) någon man älskar.

Betyg: 4,5 av 5 (?) möjliga

Observera! Boken tål omläsningar!

/Emelie, 14 år

PS Emelie har hittills aldrig satt en 5 på en bok. Därav frågetecknet. Det kan ju alltid finnas någon bok som är ännu bättre hur mycket hon än gillar en bok…

Litterärt slöjdprojekt (som tog en hel termin)

Ibland faller inte äpplet inte långt från trädet. Jag är så glad att barnen är läsintresserade. Dessutom är dottern intresserad av sömnad. Men detta året på slöjden tog hon det ett snäpp längre. Här är hennes slöjdprojekt som tog alla terminens slöjdlektioner i anspråk:

Jaha, undrar ni. Vad har detta på en bokblogg att göra? Och vad är litterärt?

Jo, på detta kuddfodral är det nio namn broderade. En inzoomning visar det här:

Ser ni nu? Inte riktigt kanske.

Jo, på kuddfodralet är detta broderat: Eddings, Meyer, Lindell, Dessen, Singleton, Almhjell, Martin, Mats & Sara, Gier.

Förstår ni nu? David Eddings. Marissa Meyer, Unni Lindell, Sarah Dessen, Sarah Singleton, Tone Almhjell, George R R Martin, Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren och Kerstin Gier.

Kan man annat än sova gott på den kudden?

 

Två recensioner av den gästbloggande fjortonåringen

Dottern (14 år) läser mycket och hon har fått en del läsexemplar från Vängåvans bokhandel här i Sundsvall. Två av dem, Legend av Marie Lu och Eleonor & Park av Rainbow Rowell, har hon läst och sedan recenserat på deras hemsida. Här kommer de i repris på en stolt mammas blogg.

Legend av Marie Lu

Republiken ligger där USAs västkust en gång låg. De är i krig med sin granne. June är ett femton årigt underbarn, som fick 1500 av 1500 på prövningen. Junes bror Metias mördas och den troliga mördaren är Day. Day har, till skillnad från June, växt upp i de fattiga delarna av Los Angeles. Han är Republikens mest eftersökta brottsling. Day har inte dödat någon under sina expeditioner förr. June får i uppdrag att spåra och fånga Day. Hennes första uppdrag.

Jag tycker jättemycket om boken. Den handlar om val, om vad som är sant och vad som inte är det, om tillit och att acceptera sanningen när man vet den. Boken förvånar mig på vissa ställen, jag vet inte vad som ska ske härnäst. Den är lättläst men ändå fantastisk.
Betyg: 4 (av 5(?))

Eleanor & Park av Rainbow Rowell

Eleanor & Park är en roman om en kärleksrelation, som verkar vara omöjlig att bibehålla. Eleanors styvfar skulle aldrig tillåta en sådan relation och efter som han är snar till våld så väljer Eleanor att hålla relationen hemlig.

Eleanor & Park är intressant att läsa för deras kärlek är inte lycklig, allt är inte perfekt, men den är inte olycklig eller fullständigt omöjlig heller, den är helt enkelt svår. Det är få personer, men de är intressanta. De är sina egna. Man vet inte vad de ska ta sig till, precis som riktiga människor. Deras personlighet blir mer naturlig eftersom de inte alltid är på ett visst sätt (t.ex. är inte Mindy alltid glad). Jag tyckte inte särskilt mycket om att Eleanor var sur så ofta, trots att hon hade skäl till det.

Den här boken rekommenderas till alla som gillar att läsa om en kärleksrelation mellan unika personligheter.
Betyg: 4