Den 8 mars och Internationella kvinnodagen. Den där dagen som vi har så svårt att förhålla oss till. Ska det verkligen behövas en kvinnodag frågar vi oss? Varför ska man peka ut oss på det sättet? Själv är jag kluven. Behöver vi den? Vem är det som behöver den? Kan en kvinnodag ta oss ett steg närmare ett internationellt samhälle där alla ses som jämlika, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning eller religiös övertygelse så tror jag vi har kommit en bit på väg.
Idag, liksom för två år sedan, väljer jag att uppmärksamma den internationella kvinnodagen genom att delta i en Bloggstafett, i år i regi av Kulturkollo. Så här skriver de: Ditt inlägg ska på något sätt lyfta fram en eller flera kvinnor som haft betydelse för dig. Verkliga, fiktiva, levande, döda, någon känd eller någon du känner.
Mina förebilder finns i livet omkring mig, det är både kvinnor och män som fått mig att våga vara den jag är. Men idag är temat det litterära, för det här är ändå en bokblogg.
Ett av mina intresseområden är frågan hur man får barn att läsa. Vad spelar ingen roll, huvudsaken är att man läser. Jag vill ha bort begreppen bra eller dåligt läsande. Hur är det då med förebilderna i barn- och ungdomsböcker? Minns ni debatten 2012 när serien om Håkan Bråkan genusgranskades? Hur står det till med våra egna litterära förebilder när vi växte upp? Vilka var de?
Mina första steg i litteraturens värld tog jag under 70-talets början. I barnboksfloran minns jag många från Elsa Beskows produktion, en hel del Astrid Lindgren och enstaka böcker som Historien om någon och Resan till landet längesen. Jag började läsa själv mycket tidigt och en otrolig värld öppnade sig. Som ung flicka är det två bokserier som satte sin prägel på mitt läsande – Lotta och Cherry Ames. Bägge skrivna av kvinnliga författare.
En alldeles egen plats i mitt hjärta har böckerna om Lotta som skrevs av Ester Rignér Lundgren under pseudonymen 
Merri Vik. Serien innehöll totalt 47 böcker, den första kom 1958, sen sista 1991, långt efter att jag slutat läsa dem. Genom böckerna växer hon, får pojkvän, gifter sig och får barn. Berättarstilen är en slags dagboksform.
Lotta är en impulsiv person. Hon har starka känslor, snabb till reaktion. Hon är romantisk, svartsjuk, känslig och trampar ofta i klaveret. Varje bok cirklar kring en historia som bygger på att Lotta på något sätt gör något galet. Situationen är alltid vardaglig och lätt att identifiera sig med. Men i efterhand så tror jag att de här böckerna också tjänade ett annat syfte för mig. För Lotta var allt det där som jag inte var. Hon gjorde bort sig med glatt humör och hon vågade sig alltid på äventyr. Det var ett sätt för mig att genom Lotta uppleva ett annat liv. Ett fiktivt liv.
Serien om Cherry Ames av Julie Tatham och Helen Wells är en
serie med en blandning av spänning och romantik. Den första boken kom ut 1943, den sista 1968, så här är stämningen och samhället annorlunda än det som Lotta lever i. Cherry gör en karriär som sjuksköterska, och löser problem. De romantiska inslagen är mest av platonisk karaktär men likafullt så placeras serien ibland i kategorin ”sjuksköterskeböcker” med en viss förringande klang. De liknar Kittyböckerna, men jag gillade den här serien bättre.
Är Lotta och Cherry Ames goda förebilder för en ung flicka? Vid en första glimt är jag inte så säker på att att de skulle hålla för dagens genusgranskningar. Lotta är ju i högsta grad påverkad av hur ”flickor ska vara”. Och Cherry Ames – romantik och sjuksköterska? Men på många sätt vill jag nog hävda att de är så goda förebilder som något.
Lotta hamnar alltid rätt till slut, för det som i slutändan betyder något är att hon har ett gott hjärta. Hennes lojalitet mot sina vänner är obrytbar. Hon är modig och vågar vara sig själv, som lyfts i den här artikeln. Hon bryter mot traditionen hemifrån, gör karriär och blir förlagschef. Men vad är det som händer när hon gifter sig, hur blir det då? – om den vinklingen finns mer att läsa här.
Cherry Ames tar en berättigad plats tillsammans med Kitty och de andra, som kvinnliga detektiver. Hon gör en karriär som sjuksköterska, och mycket i böckerna handlar om hennes totala hängivenhet till sitt yrke. Så mycket så jag ville bli sjuksköterska… Enligt den här artikeln She was modern. She taught you that you could do anything.
Sist vill jag vända tillbaka till Håkan Bråkan och barns läsande. Både flickors och pojkars. Personligen så tror jag att den granskningen missar en eller ett par viktiga punkter. Det ena är den ironiska tonen i böckerna. Böckerna om Håkan och hans bror Sune använder sig av schabloner pojkar-flickor. Men den är inte tagen ur tomma intet, det är just den typen av jargong som finns i förskolor och skolor. Så varför inte skriva om det? Om man inte skriver om det som existerar, då har vi ett värre problem.
Det andra är behovet av fiktion. Att läsa innebär inte per automatik att man ska köpa det som står där. Jag trodde inte att verkligheten var det som Lotta eller Cherry upplevde. Det var just det som var så befriande. Lotta och Cherry stod för något annat, och på det sättet vidgade de mina vyer. Inte minst litterärt. Det är på det sättet jag önskar att mina barn läst och läser alla typer av böcker, att de väljer fritt, men läser med ett öppet sinne.
För att hitta övriga deltagare i den här bloggstafetten – klicka här.
Nästa inlägg hittar du inne hos Carolina läser.
