Floden av Markus Lutteman

Från förlagets hemsida: Något döljer sig i tystnaden.
Fyra personer färdas tillsammans längs en mörk flod. De känner inte varandra, vet inte var de befinner sig eller vart de är på väg.
När hemligheterna börjar röjas och de äntligen förstår var de hamnat inser de att det kan vara för sent att ta sig därifrån.

Floden av Markus Lutteman har recensionsdatum idag, 15 januari 2019. Markus Lutteman är en svensk författare och journalist. Han debuterade 2007 med El Choco, om svensken Jonas Anderssons tid i ett bolivianskt fängelse. Hans första skönlitterära bok, Blodmåne, kom 2016. Han har bl.a. skrivit fyra böcker med Mons Kallentoft i Herkulesserien. Totalt har hans böcker sålt över en miljon exemplar. Floden är hans tionde bok.

Jag har inte läst något tidigare av Markus Lutteman mer än den första delen i Herkulesserien som han skrivit med Mons Kallentoft, Zack. Det kom ett mejl från förlaget med en fråga om jag ville läsa Floden. Jag var lite osäker först, eftersom det kändes som om den kunde ligga utanför min bekvämlighetszon, men bestämde mig sen för att tacka ja.

Floden är en välskriven och lättläst roman. Rent genremässigt är den svår att placera. Existentiell roman? Psykologisk thriller? Skräck? Ja, oavsett vad det är så är det en mycket speciell bok och en av de obehagligaste jag läst på länge. Den har en suggestiv ton som går genom märg och ben. Trots att den ytligt sett är en historia tvärtemot vad jag brukar gilla, och den innehåller mycket som går emot vad jag tror på, så dras jag med. Hela historien är så skickligt uppbyggd att jag har svårt att slita mig.

Det är svårt att egentligen beskriva vad Floden handlar om utan att avslöja för mycket, och jag tror läsupplevelsen mycket hänger just på överraskningsmomentet. Förvänta er något speciellt. Det är karaktärer som är annorlunda, det är en väldigt extrem miljö. Floden är en historia med många undertoner, och jag funderar fortfarande på den, några veckor efter avslutad läsning. Floden är välskriven, men allt som förklaras hade inte behövt förklaras. Det skulle inte förvåna mig om Floden såsmåningom blir film – det är lätt att se berättelsen som sekvenser i en film.

Jag kan tänka mig att det här är en bok som man antingen fängslas av, eller inte alls gillar. Vad som gör att jag fastnade i den på ett helt oväntat sätt trots att det finns en hel del jag inte gillar kan jag inte riktigt sätta ord på.

Utifrån hur Floden är skriven och uppbyggd skulle jag kunna tänka mig att läsa mer av Markus Lutteman.

Omdöme: Vansinnigt obehagligt om våra val här i livet
Betyg: 4

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Bookmark
Sidor: 245
Betyg på Goodreads: Endast 3 betyg satta.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 30 december 2018.

Annonser

En smakebit på søndag – Floden

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

I år har det verkligen varit tid för ett lugnt julfirande, trots att vi under en vecka varit fler i huset än vanligt. Det har funnits tid att ”bara vara”, tänka på året som gått men också på året som kommer. Vi är en läsande familj så vi har ägnat en hel del tid åt det också. Jag har läst två av alla de julklappsböcker jag fick, men eftersom det kommit en del recensionsexemplar så behöver de läsas också. I går läste jag ut Bränn alla brev av Alex Schulman och började på Floden av Markus Lutteman. Två nya bekantskaper för mig.

Smakbiten kommer från första sidan i Floden

Nu har han bara några kilometer kvar hem, och den hemlängtan han tidigare känt överskuggas alltmer av en malande oro. Han tänker på sin son och funderar på hur många goda gärningar som krävs för att reparera skadorna från en ond. Minnena borde väl åtminstone blekna med tiden. Emil är trots allt bara fem år gammal.

 

Død manns tango av Geir Tangen

Från förlagets hemsida: Journalist Viljar Ravn Gudmundsson og politietterforsker Lotte Skeisvoll befinner seg i sine livs verste mareritt. Den stille vestlandsbyen Haugesund rives opp fra sensommerdvalen av en rekke grusomme dødsfall. Noen har ønsket å se disse menneskene lide, mennesker som en gang delte en ungdom sammen. Samtidig føler Lotte at morderen også nærmer seg henne. På samme tid må Viljar og Lotte ta et helt umulig valg: Innrømme at de sto bak drapet på nynazisten Geirmund Bakken samme vår, eller la en hjemvendt fremmedkriger ta straffen for det de selv har gjort.

Død manns tango av Geir Tangen kom ut i oktober 2018. Geir Tangen är en norsk författare, bokbloggare (Bokbloggeir) och gymnasielärare. Han har tidigare arbetat som frilansjournalist för tidningar, radio och tv. Han debuterade 2016 med Maestro som är den första delen i serien om Viljar Ravn och Lotte Skeisvoll, där Død manns tango är den tredje och avslutande delen.

Jag läste den första delen i den här serien i den svenska översättningen. Den tyckte jag var så bra att jag köpte och läste den andra delen på norska i somras. Geir Tangen var en av gästerna på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall i november, och då fick jag jag chans att lyssna på honom och prata en stund efteråt med honom. Eftersom han är bokbloggare så kände jag till honom redan innan han gav ut sin första bok. Några veckor efteråt så kom den tredje delen av boken som en överraskning på posten med en fin dedikation!

Død manns tango är en mycket spännande och välskriven deckare. Jag njöt av språket och berättelsen är uppbyggd precis som jag vill ha den i en deckare. Det är en tajt historia med en hög spänningsgrad från första sidan till den sista. En riktig bladvändare som var svår att släppa. Det har inte hänt så ofta det här året, men det här var en bok jag gärna återkom till även trötta kvällar. Den är uppbyggd enligt alla tänkbara klichéer från deckargenren men trots att det är så uppenbart är det här en otroligt bra deckare. Geir Tangen förmår att gå bakom klichéerna och skapa karaktärer som berör.

I Maestro så var det åtskilliga blinkningar till verk av olika deckarförfattare, både norska och svenska, vilket var en av styrkorna. I Død manns tango används den försupna polisen, den ensamma kvinnliga utredaren, den otrevliga poliskollegan, den hämndslystna brutala mördaren med en personlig vendetta. Det känns mer som det är strukturen och karaktärstyperna som är blinkningen till deckargenren. Jag kan dock ha missat en del litterära referenser (utom den till George Orwells 1984 som framgår redan av baksidestexten). Vissa av komponenterna som används brukar jag reta mig på i andra böcker, men här tycker jag hela serien håller ihop på ett sätt som gör att jag köper en del ”sammanträffanden”.

Jag gillar Geir Tangens sätt att skriva, det fanns en del liknelser som fick mig att dra på smilbanden, men inte överdrivet mycket. En del humor tycker jag är bra i en deckare. Historien och karaktärerna berörde mig. Kanske beror det på att jag lärt känna Lotte och Viljar, men det är som att återse bekanta, som man nu förstår och tycker om trots bra och dåliga drag. Karaktärsteckningarna är överhuvudtaget bra, och i den här sista boken så är det flera av de andra återkommande karaktärerna som jag tycker man lär känna på ett annat sätt. En liten tår letade sig fram på slutet och knuten i magen efter avslutad läsning… Mer tänker jag inte säga om historien för att inte spoila.

En del deckarförfattare drar ut på sina serier i det oändliga. Geir Tangen hade egentligen bara tänkt skriva en bok om de här karaktärerna men det blev tre. En serie som jag tycker är en av de bästa just nu i norsk krim. Trots att det alltid är sorgligt att läsa sista boken i en bra serie, så tycker jag det också är bra att det är just sista delen, att serien får ett avslut. Förhoppningsvis får vi läsa mer av Geir Tangen ändå. För er som inte läser på norska kan jag lugna er med att den andra delen kommer ut på svenska i vår, och förhoppningsvis även den här såsmåningom.

Omdöme: Välskriven bladvändare om hämnd och ensamhet
Betyg: 5-

Bloggat om boken har My criminal mind, Tine sin blogg, Bjørnebok, och ebokhyllami

Mer om boken kan du läsa här 
Förlag: Gyldendal
Sidor: 390
Betyg på Goodreads: 4,14 baserat på 7 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från författaren
Utläst 7 december 2018.

Vaxade juveler och brända hjärtan av Ewa Klingberg

Från förlagets hemsida: Snön faller tät över den småländska bygden och julen närmar sig med stormsteg. Marika försöker på bästa vis få in känslan av jul i sin lilla hyresstuga. Den nyinköpta adventsljusstaken sprider ett stämningsfullt ljus, men när det kommer till att baka pepparkakor blir det bara brända hjärtan. De får Marika att reflektera över sitt liv och det hon har lämnat bakom sig: dottern och kärleken. Vad gör hon egentligen hemma i Sverige? Efter många år som anställd i hotellbranschen världen över har hon på grund av sin hopplösa stolthet hamnat djupt inne i en småländsk skog och arbetar som kyrkvaktmästare. Från att ha vistats i miljöer med vajande palmer och paraplyförsedda cocktails tar Marika hand om växter och putsar ljusstakar.
Under en middag med nya vänner leder samtalet till 1800-talet, till en vaxblekares dotter som för att rädda sin familj från fattighuset tar lagen i egna händer och startar en imponerande affärsrörelse.

Vaxade juveler och brända hjärtan av Ewa Klingberg kom ut i oktober 2018. Det är den tredje delen i Huskvarnaserien. Ewa Klingberg är en svensk författare om tidigare har arbetat som lärare. Hon skriver romaner såväl som noveller för veckopressen samt är medarbetare i tidningen Släkthistoria. Hon driver även bloggen Holavedsbrudar. Den första boken i Huskvarnaserien, Manglade dukar och vikta servetter kom 2016 och tidigare i år kom Lånat silver och krossat glas.

Vaxade juveler och brända hjärtan är en mycket välskriven och lättläst feelgood. Det är en mjuk och fin berättelse men med en historia som inte är helt sockersöt utan berör. Precis som feelgood ska vara i mina ögon! Jag sträckläste Vaxade juveler och brända hjärtan och njöt av läsningen! Den utspelar sig också i jultider, och det var inte helt fel att få lite julstämning i mörka november.

Jag brukar säga att historiska romaner inte är ”min grej”, och det brukar det faktiskt inte vara. Så därför brukar jag undvika den genren. Men i Ewa Klingbergs böcker så är den historiska delen ett plus. I Vaxade juveler och brända hjärtan så skulle jag gå så långt som att säga att det är den delen jag gillar bäst.

En styrka med hela den här serien är karaktärsteckningarna av starka självständiga kvinnor, som bryter mot fördomar och samhällsstrukturer. De funderar ofta över hur deras agerande ska landa, men går efter sin övertygelse. I den här boken framstår Marika som mycket osäker i det mesta, och det kan vara en bidragande orsak till att jag gillar Karolinas berättelser mer. Berättelsen om vaxblekningen känns helt unik, och jag är nyfiken på om det finns en verklig historia bakom. Just det faktum att de historiska delarna handlar om kvinnor som bryter normer tror jag också är en bidragande del till mitt positiva intryck trots mina ”fördomar” mot historiska romaner.

I år kom Ewa Klingberg med två böcker i den här serien, och jag hoppas det inte dröjer länge till nästa bok. För det här är verkligen bra feelgood!

Omdöme: Välskriven feelgood med en intressant och berörande historia
Betyg: 4+

Bloggat om boken har och dagarna går, Västmanländskans bokblogg och Johannas deckarhörna

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Historiska media
Sidor: 344
Betyg på Goodreads: 3,73 baserat på 15 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar
Utläst 18 november 2018.

Ögonvittnet av Anna Bågstam

Ett brutalt mord har begåtts i pittoreska fiskeläget Lerviken vid Öresund. En kvinna har avrättats och fått sina ögonlock upptejpade. Mordet sker dagen efter att Harriet Vesterberg flyttat in i sin pappas hus, ett stenkast från brottsplatsen. Plötsligt är Lerviken långt från den idyll där hon tillbringade sin barndoms somrar. Harriet har precis lämnat Stockholm och en havererad kärleksrelation bakom sig för en nystart som utredare hos polisen i Landskrona. Men hon förstår snabbt att hon inte är så välkommen på stationen som hon hade önskat och att hennes idéer inte uppskattas. Hon bestämmer sig för att gå sin egen väg, men den leder in henne på ett spår som hon snart desperat ångrar att hon började följa. Kan mördaren vara någon hon känner?

Ögonvittnet av Anna Bågstam hade recensionsdatum 23 april 2018. Anna Bågstam är en svensk författare och jurist som jobbar på Sveriges riksdag. Hon debuterade 2017 med ljudbokserien Stockholm Psycho. Ögonvittnet är hennes första roman.

Den här boken hade jag läst en massa gott om på bloggar. Trots att jag var sen på bollen så var förlaget vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Ögonvittnet är en lättläst deckare med högt och bra tempo. Spänningen är hög, och det finns gott om överraskningar i berättelsen. Jag hade inte kunnat förutsäga upplösningen av mysteriet, vilket är ett plus i deckargenren. Cliffhangern på slutet heter duga vilket gör att det finns goda chanser till en andra bok om Harriet.

Tyvärr så kommer huvudpersonen Harriet och jag på kant omedelbart. Så händer det ibland, och om jag ska likna det vid något så irriterar jag mig på Harriet lika mycket som jag irriterar mig på Erika Falck, om än av andra skäl. Kanske beror detta på att såväl Harriet som hennes chef har utmejslade drag på gränsen till klichéer.

I början av boken så börjar Harriet på nytt jobb och det är i den miljön som jag tycker hon beter sig både irriterande och oprofessionellt. På väldigt små händelser så målar hon för sig själv och sin vän Lisa en nidbild av sin chef som får stå oemotsagd ända till slutet av boken när man förstår mer om Margareta. Hon tar inte saken i egna händer, utan klagar bara på de andra på jobbet. Allt är de andras fel och hon läser in väldigt mycket i allas agerande de allra första dagarna. Omoget och också då och då fördomsfullt. Ibland så känns det som om Harriet inte är en vuxen och välutbildad kvinna. Naturligtvis så kan man bli mobbad/utesluten på arbetsplatsen, men jag tycker att Harriet läser in väldigt mycket i en dels agerande. Tonen i Harriets berättande är också naiv, och jag tycker hon springer iväg på ett tjurigt sätt på egen hand utan att prata med sina arbetskamrater. Oprofessionellt och ibland farligt (och därav liknelsen med Erika). Givetvis så behöver man som läsare inte tycka om karaktärerna för att gilla en bok, men i det här fallet påverkar det hur jag tycker fallet hanteras.

Det finns andra saker med Harriet som jag gillar, t.ex. att hennes ätande och medföljande skuldkänslor får ta plats, eller hennes funderingar kring familj och vänner. Harriets privata situation med sin pappa som verkar förvirrad slår an en sträng hos mig. Den berör och känns äkta. Jag gillar också miljön i Ögonvittnet. Även om jag inte har någon direkt relation till Landskrona med omnejd så får jag som läsare en känsla för natur och klimat.

Trots att min irritation på Harriet och agerande som framstår som slarvigt och ogenomtänkt, så är jag nyfiken på vad som kommer att hända med henne härnäst – inte minst utifrån cliffhangern. Och kanske hon rent utav mognar i nästa bok. Tempo lär det bli om man ska utgå från Ögonvittnet.

Omdöme: Svensk deckare med högt tempo
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Vargnatts bokhylla, och dagarna går, Zellys bokhylla, Bokhyllan och Nilmas bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Norstedts
Sidor: 403
Betyg på Goodreads: 3,89 baserat på 38 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 16 november 2018.

Sthlm Grotesque av Hanna Lindberg

Från förlagets hemsida: Guldkocken är krogarnas egen Oscarsgala och alla som räknas är på plats. Även den egensinniga journalisten Solveig Berg. Kvällen slutar i kaos när en okänd gärningsman skjuter hennes chefredaktör. Solveig börjar gräva i fallet, men ju närmare sanningen hon kommer desto farligare blir det. Vem försöker tysta henne?

STHLM Grotesque av Hanna Lindberg hade recensionsdatum 23 oktober 2017. Hanna Lindberg är en svensk författare och journalist. Som digital redaktör på Bonnier Tidskrifter har hon under många år bevakat krogvärlden. Hon debuterade 2014 med STHLM Confidential, den första i serien med Solveig Berg och Lennie Lee. STHLM Grotesque är den andra boken i samma serie.

Den här boken dök upp som en överraskning från förlaget i oktober 2017. Tyvärr har jag inte läst den tidigare, och heller inte första delen i serien. Men när nu Hanna Lindberg skulle komma på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så fick den här följa med på minisemester veckan innan. Trots att det är del två i en serie… Hanna Lindberg finns också med i min Boktolva så nu fick jag en till författare där.

STHLM Grotesque är en underhållande och lättläst deckare. Utan att exakt kunna sätta fingret på det vad som är orsaken så känns det som en typisk svensk deckare. Samtidigt så känns det nytt och fräscht med en miljö som inte är vanlig i deckare. Det märks att Hanna Lindberg kan sin sak vad gäller krogmiljön, även den som är skymd bakom en fasad.  Det är en underhållande beskrivning men samtidigt obehaglig på många sätt. Tempot är riktigt högt och bra, och det var en deckare som jag läste ut på relativt kort tid under en spavistelse.

Jag valde att börja med andra boken i en serie, och det var inga större problem att komma in i historien och de återkommande personerna. Men ibland kände jag att jag skulle fått ännu mer ut av STHLM Grotesque och karaktärernas utveckling om jag läst STHLM Confidential. I synnerhet så gäller det Lennie Lee och hans bakgrund. Egentligen så är jag inte vidare förtjust i karaktärerna, utan irriterar mig rätt rejält på dem, i synnerhet Solveig. Men de känns realistiska med alla sina fel och brister, både Solveig och Lennie.

Det finns ett bra tempo i berättelsen, och miljöskildringarna är intressanta. Miljön handlar dels om själva restaurangbranschen, och dels beskrivningarna av Stockholm. Mysteriet är OK, men det är inte det i grunden som får mig att läsa vidare.

Veckan efter träffade jag Hanna Lindberg på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Det var intressant att lyssna på henne, och jag blev definitivt nyfiken på nästa del i serien. För en sådan är på gång.

Omdöme: Svensk spänning med högt tempo i en fascinerande miljö.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Boklysten, Bokraden, Johannas deckarhörna, Crime Garden och Malin booknerd

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Norstedts
Sidor: 436
Betyg på Goodreads: 4,33 baserat på 1 928 betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare (recensionsexemplar)
Utläst 3 november 2018.

Mörkret av Ragnar Jónasson

Från förlagets hemsida: En ung kvinna hittas död på en enslig strand. Här sökte hon skydd, men fann i stället sin grav i vågorna. En förhastad polisutredning bedömer händelsen som självmord.
Hulda Hermannsdóttir, kriminalinspektör vid Reykjavikpolisen, tvingas till en tidig pension. Men innan dess får hon möjlighet att åta sig ett sista fall. Hon vet exakt vilket hon ska välja. Och vad hon upptäcker i sin utredning är något betydligt värre än självmord. Ändå har hon svårt att få ut ens den mest elementära information i fallet. När Huldas egna kollegor försöker bromsa utredningen finns till sist bara ett sätt kvar. För att avslöja sanningen måste hon riskera sitt eget liv.

Mörkret av Ragnar Jónasson hade recensionsdag 6 oktober 2018. I original heter den Dimma och kom ut 2015. Ragnar Jónasson är en prisbelönt isländsk författare som debuterade 2009 med Fölsk nóta, den första i en serie Dark Iceland. Mörkret är hans sjunde bok och den första i serien Hidden Iceland om Hulda Hermannsdóttir. Hans böcker har sålts till 23 länder och han är en av grundarna till den isländska deckarfestivalen Iceland Noir.

Den här boken dök upp överraskande från förlaget. Sen började den synas på en del bloggar och när jag fick veta att författaren skulle komma till Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så prioriterade jag den. Den fick följa med på minisemestern på höstlovet.

Mörkret är en mycket välskriven och lättläst nordisk deckare. Jag gillade både språket och uppbyggnaden av berättelsen. Den kändes fräsch både ur miljö och ur berättarsynpunkt, även om utgångspunkten är ett välanvänt grepp i deckare – ung kvinna hittas död på öde strand. Det har tagit mig lång tid att läsa böcker den senaste tiden, men den här läste jag ut på en dag! Språket, berättelsen och längden på boken gjorde det möjligt. Och tiden att läsa på en minisemester.

Det är en obehaglig stämning genom hela boken, en underliggande obehagskänsla vilket i deckarsammanhang faktiskt är något positivt. Berättelsen är mörk och det är verkligen inte de bästa sidorna som människorna i Mörkret visar. Mysteriet är bra uppbyggt och slutet är oväntat på så många plan. Jag var tvungen att fundera om det är ett hemskt eller ett genialiskt slut. Jag lutar åt det sistnämnda.

Hulda Hermannsdóttir är en ovanlig karaktär i deckarsammanhang, inte minst för att hon är en kvinna på väg in i pensionen. Inte många huvudkaraktärer som är det. Hon har haft ett tufft liv, och ett yrkesliv som tärt på henne, hon har slagit i glastaket många gånger. Ett mycket ovanligt grepp i den här serien är att de senare böckerna (det har kommit ut två till i serien på isländska) utspelar sig tidigare i Huldas liv, så vi backar kronologiskt. Det ska bli väldigt spännande att se om jag upplever den yngre Hulda som lika intressant.

Efter att jag läst den här boken var jag på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall där Ragnar Jónasson var en av gästerna. Det var mycket intressant att lyssna när han pratade om sitt författarskap och sina böcker. Han har ju gett ut en serie innan den här som vore spännande att läsa också. Men först hoppas jag att förlaget skyndar sig att ge ut de två följande delarna på svenska också!

Omdöme: Välskriven och lättläst isländsk deckare med ett oväntat slut
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Bokmalen.nu

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Modernista
Originaltitel: Dimma
Översättare: Arvid Nordh
Sidor: 361
Betyg på Goodreads: 3,60 baserat på 980 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 24 oktober 2018.

Vänförfrågan av Laura Marshall

Från förlagets hemsida: ”Du har fått en vänförfrågan från Maria Weston.”
Mejlet från Facebook gör Louise Williams bestört och illamående. Maria Weston har varit försvunnen i över 25 år. Senast hon sågs var på avgångsklassernas avslutningsfest 1989. Sedan den kvällen har hon varken setts till eller hörts av och alla befarar att hon är död. Louise har levt hela sitt vuxna liv med känslan av att hon bär skulden till Marias mystiska försvinnande. Nu är Maria tillbaka – eller? Louise tvekar först men nyfikenheten tar överhand och hon bekräftar vänförfrågan och klickar sig in på Maria Westons profilsida. Det blir början på en mardröm.

Vänförfrågan av Laura Marshall kom ut 8 oktober 2018. I original heter den Friend Request och kom ut 2017. Laura Marshall är en engelsk författare som studerade engelska på universitetet innan hon anmälde sig till en kurs i romanskrivande. Vänförfrågan är hennes debutroman som har sålts i över 300 000 exemplar och getts ut i fler än femton länder.

Det kom ett mejl från förlaget med en fråga om jag ville läsa Vänförfrågan. Trots en gigantisk läshög så tackade ja, och nu när jag behövde något som jag trodde kunde vara lättläst fick den gå före i kön.

Vänfrågan är en lättläst bladvändare med högt tempo. I tider när så många lever genom sociala medier så känns den väldigt modern. Historien bygger på att man kan vara i stort sett anonym på nätet, skapa sina egna alias, och man kan aldrig vara säker på vem som står bakom. Jag som kört fast i flera böcker den senaste tiden, och har svårt att fokusera på en bok, drogs med och läste rätt snabbt och intensivt. Vill du ha en bladvändare att sträckläsa så är Vänförfrågan rätt bok.

Spänningen bygger på att Louise inte vet, att hon bara gissar. Stundvis blir jag irriterad på henne, hon dras med av sin egen skräck såpass att hon inte tar ett steg bakåt och faktiskt undersöker lite mer vem som står bakom. Men varför hon agerar så får delvis sin förklaring mot slutet av boken. Mer kan jag inte säga om historien.

Språket är relativt enkelt och det är i stort sett jag-formen rakt igenom. Karaktärsteckningarna är ganska schablonartade, och ytliga. Dock är tempot i Vänfrågan så att jag kan bortse från de svagheterna. Det är ingen thriller med något speciellt djup, utan just en fartfylld historia, som man kan behöva ibland. Det som lever kvar är just känslan av att vara förföljd och vilket skydd nätet kan ge för personer som har ont uppsåt.

Omdöme: Lättläst bladvändare i modern tappning
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Bokmysan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Nona förlag
Originaltitel: Friend Request
Översättare: Ingela Jernberg
Sidor: 361
Betyg på Goodreads: 3,83 baserat på 23 476 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 24 oktober 2018.

En smakebit på søndag – Vänförfrågan

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Det finns så lite ork för läsning på vardagarna så just nu är det de här helgerna när jag inte har något speciellt inbokat som det blir läst. Oftast blir det ”byte av bok” på lördagar eller söndagar. Igår läste jag ut Kindred (förra veckans smakbit kom från den) och började på ett recensionsexemplar: Vänförfrågan av Laura Marshall.

Smakbiten är de första raderna i boken:

Mejlet dimper ned i min inkorg som en odetonerad bomb: Maria Weston vill bli vän med dig på Facebook.
För ett ögonblick missar jag referensen till Facebook och ser bara ”Maria Weston vill bli vän med dig”. Instinktivt stänger jag ner laptoppen. Det känns som en svamp har fastnat i halsen på mig, en svamp som suger upp vatten och sväller och täpper igenom så att jag får kämpa för att få luft. Jag försöker andras djupt, försöker återta kontrollen över mig själv. Jag kanske såg fel. Jag måste ha sett fel för det här kan bara inte hända.

Det som göms i snö av Carin Gerhardsen

Från förlagets hemsida: Ett otroget kärlekspar sätter sig i bilen för att hitta en avskild mötesplats. En ung, vilsen kvinna får oväntat lift av en främling. En man kör för fort på de snötäckta vägarna. Alla inblandade har passerat samma ravin. Men bara en har kört någon av vägen, bara en har lämnat någon att dö.  
Från att inte ha känt till varandra knyts de samman av en eskalerande våldsspiral, och fastän ingen av dem känner till hela bilden är det ändå någon som vet tillräckligt för att berätta historien.    

Det som göms i snö av Carin Gerhardsen kom ut 29 september 2018. Carin Gerhardsen är en svensk deckarförfattare som är mest känd för Hammarbyserien som sålt i mer än tre miljoner exemplar. Hon debuterade 2008 med Pepparkakshuset, den första boken i serien. Det som göms i snö är hennes nionde bok, och en fristående psykologisk thriller.

Jag har läst alla böcker i Hammarbyserien, och den är en av mina favoritserier. Ett extra plus också till en författare som ”vågar” avsluta en serie i tid! När jag såg att Carin Gerhardsen skulle komma ut med en ny bok så visste jag omgående att jag ville läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Det som göms i snö är en riktigt välskriven psykologisk thriller. Den är spännande och Carin Gerhardsen förmår verkligen att bygga upp stämningen. Boken har relativt korta kapitel, och trots att jag ständigt är trött så gick Det som göms i snö bra att läsa i korta stycken varje kväll. Det är en speciell ton i berättandet, mer skriftspråk än talspråk. Bitvis stör det lite, men när jag läst klart så får även det greppet sin förklaring.

Berättelsen är bra och invecklad. Inte för svårt för att hänga med som läsare, men tillräckligt invecklad för att man ska bli överraskad. Att det dessutom finns en ”berättelse i berättelsen” är något som tilltalar mig. Mer tänker jag inte avslöja, eftersom det är en del av charmen med boken. Att det är olika personer som berättar om samma händelser ur olika perspektiv, är en del av spänningen, och något att fundera på som läsare.

Carin Gerhardsen har ett intressant persongalleri, där alla karaktärerna känns levande, även om de inte alltid är lätta att förstå sig på. Till slut är det Sandra som jag känner mest för, men generellt så är kvinnoporträtten bra.

Jag hoppas Carin Gerhardsen fortsätter skriva spänningsromaner, och jag väntar ivrigt på att få läsa mer av henne.

Omdöme: Välskriven psykologisk thriller med starkt persongalleri
Betyg: 4+

Bloggat om boken har hyllan, boktok73, Mias bokhörna, Bokraden, och dagarna går, Boklysten och Romeo and Juliet

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bookmark
Sidor: 366
Betyg på Goodreads: 3,85 baserat på 39 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 6 oktober 2018.