En smakebit på søndag – Slaktaren

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Den här veckan har varit omtumlande och spännande. I måndags blev det (äntligen) officiellt att jag fått nytt jobb. Samma fina arbetsplats, men en ännu mer utmanande chefsposition. Jag börjar 1 maj men jag har redan börjat introduceras. Förhoppningsvis hinner jag fortsätta läsa och blogga i samma omfattning, men jag är inte helt säker eftersom jobbet kommer att bli mer energislukande. Den här veckan blev det inte mycket läst, men igår kunde jag varva ner med läsning, så jag hann läsa ut Little Fires Everywhere och börja på ett recensionsexemplar: Slaktaren av Gabriella Ullberg Westin. Morden i Hudiksvall är en av mina favoritserier och jag har sett fram mot den här boken!

Smakbiten är de första raderna i boken:

”Han var en knarkare, och knarkare tar överdoser.”
Stina Olsdotter stirrar på kvinnan som sitter mitt emot henne med vattniga, rödsprängda ögon. ”Var det så de sa?”
Kvinnan nickar och sluter ögonen.
På bordet mellan dem ligger Stinas mobil och spelar in varje darrande andetag under deras samtal. Ilskan bubblar inom Stins. Den hotar att explodera, men hon tvingar sig själv till lugn. 
”Vet du egentligen vad de där männen är kapabla till?” Kvinnan flämtar till och spänner ögonen i Stins.
”Vill du berätta?”

Annonser

Judasvaggan av Caroline Engvall

Från förlagets hemsida: Ett dött spädbarn, ömsint inlindat i en filt, hittas i en strandad roddbåt vid Årstaviken och Ulrika Stenhammar, utredare vid Citypolisens sexualbrottsgrupp, kopplas in.
Journalisten Lovisa Ling lider av sviterna efter sexuella övergrepp. Just när hon tänker att hennes karriär är över stöter hon på ett ärende hon inte kan släppa. Ett globalt nätverk på internets skuggsida skyr inga medel för att utnyttja små barn, med stora pengar och makt inblandade.
Ett informellt samarbete mellan den rutinerade polisen och den unga journalisten inleds. Men de båda kvinnornas relation utvecklas i en riktning som ingen av dem hade räknat med. Tills Ulrika Stenhammar inser att Lovisa Ling döljer något för henne, något som kan få livsfarliga konsekvenser för dem båda.

Judasvaggan av Caroline Engvall har recensionsdatum idag, 12 april 2018. Caroline Engvall är en svensk författare och journalist som arbetat som redaktör och nöjesskribent. Hon debuterade som författare 2008 med 14 år och till salu, som har sålt över 200 000 exemplar.  Caroline Engvall har skrivit flera böcker om utsatta ungdomar och är mycket aktiv i samhällsdebatten om hur vi bekämpar sexuellt utnyttjande av unga. Hennes skönlitterära debut kom 2017 med Ärren vi bär, den första i serien om Lovisa Ling och Ulrika Stenhammar. Judasvaggan är den andra boken i serien.

Jag har tidigare läst Skuggbarn och Ärren vi bär av Caroline Engvall. Carolines böcker är ingen enkel läsning, men samtidigt väldigt viktig. Ärren vi bär var en av de värsta böcker jag läst, men också en av de starkaste, så när jag såg att det skulle komma en ny bok i serien visste jag att jag ville läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Judasvaggan är en extremt obehaglig bok. Men också, precis som Ärren vi bär, oerhört viktig läsning. Återigen kan man konstatera att det finns inget mer skrämmande än verkligheten, och utnyttjande av barn är ett av de värsta sakerna som pågår i vårt samhälle just nu. Judasvaggan är en välskriven och språkligt lättläst bok, men temat gör den samtidigt svårläst. Den kräver många pauser, och mycket reflektion. Caroline Engvall är en författare som bygger sin skönlitteratur på verkligheten, och man kan vara säker på att hon gjort ordentlig research. Det gör det svårt att ”gömma sig” och tänka ”det är bara en bok”. Efterordet i Judasvaggan är nästan det allra värsta, och jag lägger ifrån mig boken med tårar i ögonen. Och sen klickar jag mig omedelbart in på ECPATs hemsida.

I Judasvaggan så utvecklas de återkommande karaktärerna från Ärren vi bär på ett intressant sätt. De styckena gör boken något mer lättläst, och jag tycker Caroline Engvall lyckas få fram att det är ”vanliga” människor som jobbar med det här dag ut och dag in (vilka hjältar!) samtidigt som ingen kan gå opåverkad från det. Ett tag tycker jag själva ”mysteriet” lider av samma sjuka som så många andra deckare, med allt för många sammanträffanden, men på slutet så känns det som om trådarna löper samman på ett helt naturligt sätt.

Judasvaggan är en bok som jag önskar att jag hade någon att prata med om. Trots att det är svårt att finna orden och orka prata. Men det är bara genom att prata, informera oss och inte låta det här pågå i det dolda som vi har en chans att komma åt det. Precis som när jag läste Ärren vi bär så kände jag ett behov av att prata med mina tonårsbarn. Återigen så slås jag av vilket bra arbete deras skolor verkar göra i att prata om nätet och vikten av att ”säga nej”.

Jag har svårt att sätta något annat än ett högt betyg på en bok som träffar så i maggropen som Judasvaggan. Samtidigt som jag vill rekommendera den så är jag medveten om att det är långt ifrån alla som orkar igenom en berättelse som den här.

Omdöme: Välskriven berättelse om sexuellt utnyttjande av unga som slår oerhört hårt.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Southside Stories
Sidor: 262
Betyg på Goodreads: Inte inlagd på Goodreads.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 7 april 2018.

Hemmets trygga vrå av Cara Hunter

Från förlagets hemsida: Åttaåriga Daisy, utklädd till tusensköna, försvinner spårlöst under en fest. Föräldrarna Sharon och Barry anmäler henne försvunnen sent på kvällen. Men när polisen granskar foton från festen ser de att det inte är Daisy som springer runt i tusenskönadräkt, utan ett annat barn. Ingen på festen verkar ha sett Daisy och ingen verkar ha saknat henne. Var hon ens på festen?
Kriminalkommissarie Adam Fawles leder en utredning som gång på gång ändrar riktning när det visar sig att inget är som det först ser ut. En utredning som hela tiden också påminner honom om det barn han själv har förlorat.
Samtidigt tickar klockan för Daisy, och hoppet om att återfinna henne i livet blir allt mindre.

Hemmets trygga vrå av Cara Hunter kom ut 17 januari 2018. På engelska heter den Close to Home och kom ut 2017. Cara Hunter är en brittisk författare som debuterar med Hemmets trygga vrå, den första i en serien om Adam Fawles.

Hemmets trygga vrå dök upp som en överraskning från förlaget. När en del positiva recensioner började dyka upp så åkte den upp i läshögen.

Hemmets trygga vrå är en otroligt spännande bladvändare. Men den är inte bara en spännande deckare – jag blir också berörd av den. Den är så tragisk på så många plan, och den väcker många tankar om barn och föräldraskap. Jag brukar ju påpeka att jag inte är så förtjust i böcker som är skrivna i jag-formen, så de inledande sidorna är jag skeptisk. Men ganska snart så ändrar jag åsikt. Berättelsen är uppbyggd i växlande perspektiv, och författaren har då också valt att låta det språkliga växla, på ett mycket snyggt sätt. Invävt är inlägg på sociala medier, och även det fungerar bra. Det är tidshopp, dels kapitel i ”nutid”, dvs från det att larmet om den försvunna Daisy kommer in och framåt, och dels tillbakablickar. Det är hela tiden tydligt och klart när saker utspelar sig, och inte det minsta förvirrande. Jag gillar också språket, det är en välskriven bok, och det finns humor insmugen både i repliker och iakttagelser.

Karaktärsteckningarna i Hemmets trygga vrå är bra, både av polisstyrkan och av de som de möter med anledning av Daisys försvinnande. Jag gillar Adam Fawles och hans kollegor och skulle gärna läsa mer om dem. Nu får man reda på en hel del, inte minst om vad som hänt Adam och hur det påverkar hans arbete med fallet, men det finns ändå gott om trådar att nysta vidare i.

Berättelsen i Hemmets trygga vrå är både intressant och spännande. Mer tänker jag inte skriva här, men jag funderar en hel del, inte minst utifrån slutet. Jag läser rätt många deckare och blir sällan överraskad. Det kanske inte är en helt unik historia, men jag förstod faktiskt inte allt förrän alldeles mot slutet av boken.

Hemmets trygga vrå är en av årets bästa deckare hittills och jag vill absolut läsa nästa bok i serien.

Omdöme: Berörande bladvändare om föräldraskap och barn
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Fru E:s böcker, Mitt bokintresse och Mysterierna

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Originaltitel: Close to Home
Översättare: Jan Risheden
Sidor: 304
Betyg på Goodreads: 4,02 baserat på 9 474 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 30 mars 2018.

Kvinnan på bänken av Anna Jansson

Från förlagets hemsida: Kriminalinspektör Jesper Ek har blivit blixtförälskad. Men hans nya kärlek Julia är en gåta. Vad är det hon inte vill berätta? När hennes förflutna hinner ikapp har fällan slagit igen om Ek, som hamnar i en fruktansvärd knipa och inte ens kan ta hjälp av sina kollegor.
Maria Wern kallas till prästgården i Lärbro, och inser att den bär på många hemligheter. Enligt sägnen blev en präst dräpt i kyrkan på 1200-talet, och det sägs att dråparen går igen. Den unga prästen Alva har blivit hotad, och diakonen Ragnar är djupt oroad över att hon inte tar hoten på allvar. När Maria hittar klippböcker om Alva som diakonen gjort väcks nya frågor.

Kvinnan på bänken av Anna Jansson har recensiondatum idag, 26 mars 2018. Anna Jansson är sjuksköterska och debuterade 2000 med första delen i serien om Maria Wern och hennes kollegor, Stum sitter guden. Anna Jansson skriver också en Feelgoodserie om hårfrisörskan/äktenskapsmäklerskan Angelika Lagermark och en serie för barn om Maria Werns dotter Emil. Kvinnan på bänken är den nittonde boken i serien om Maria Wern.

Jag har läst alla delar i den här serien om Maria Wern och hennes kollegor, och fortsätter gärna att läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar, och det åkte direkt upp på läslistan.

Kvinnan på bänken är en lättläst svensk kriminalroman av typiskt Anna Jansson snitt. Här finns de välkända karaktärerna, med några nya tillfälliga tillskott. I serien har mitt intresse för huvudkaraktärerna gått lite upp och ner men i Kvinnan på bänken så intresserar de mig, i synnerhet Jarita. Även vid utläst bok så känner jag att jag definitivt inte är klara med dem. Maria Wern är relativt förutsägbar, men samtidigt så känns det som om hon mognat.

I vanlig ordning så väver Anna Jansson in trådar som handlar om något samhällsfenomen, något som är en styrka i hennes böcker. Den delen som handlar om kvinnomisshandel är välskriven och tänkvärd, men den andra tråden som är av mytologisk/historisk form fångar mig aldrig. Det blir också problemet med boken, att den aktuella tråden som allt vävs kring fångar aldrig mitt intresse. För en gångs skull så tycker jag också att språket är stolpigt och det haltar i en del beskrivningar.

Själva ”mysteriet” är invävt tillsammans med de aktuella trådarna och slutet blir lite väl mycket (det är många galningar som befolkar den svenska landsbygden). Jag är nyfiken på vem det kan vara, men har mina misstankar relativt tidigt, i alla fall vad gäller delar av upplösningen. Mer säger jag inte med risk för spoilers.

Trots att jag tycker att Kvinnan på bänken är långtifrån den starkaste i den här serien så vill jag definitivt fortsätta läsa den.

Omdöme: Lättläst svensk deckare om kvinnlig kraft.
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 306
Betyg på Goodreads:
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 15 mars 2018.

Kolibri av Kati Heikkapelto

Från förlagets hemsida: Anna Fekete har ett förflutet – som barn flydde hon kriget i Jugoslavien – och nu är hon precis i början av sin karriär som brottsutredare i en nordlig finsk kuststad. Hon har blivit inkastad i ett högprofilerat, till synes olösligt fall som fångat hela nationens intresse. Och det hjälper inte att hennes nya medelålders partner, Esko, inte ens bryr sig om att dölja sina rasistiska fördomar.
En ung kvinna har mördats i ett joggingspår och ett smycke föreställande en aztekisk gud har återfunnits i hennes ägo. Inom kort följer ännu ett mord, och allt tyder på en seriemördare, som får smeknamnet Kolibrin. Men kan Anna spåra upp mördaren innan han – eller hon – slår till igen? Och i så fall: till vilket pris för henne själv?

Kolibri av Kati Heiikapelto hade recensionsdatum 6 maj 2017. Kati Heiikapelto är en finsk deckarförfattare som debuterade 2017 med Kolibri, den första boken om Anna Fekete, som har fått ett internationellt genombrott.  De försvarslösa, den andra boken i serien om Anna Fekete, kommer ut 2018.

Kolibri dök upp överraskande från förlaget förra året, och jag hade lust att läsa den då, men det blev inte av. Nu när jag fick veta att författaren kanske kommer till Sundsvall senare i år så bestämde jag mig för att prioritera den.

Kolibri är en finsk deckare som utspelar sig i en helt annan miljö än jag är van vid att läsa om, vilket är positivt. Det känns som om jag lär mig rätt mycket om Finland och hur det är att vara flykting i Finland. En del av frågorna kring flyktingskap är ju tyvärr också relevanta i många länder. Jag hade rätt höga förväntningar på Kolibri, men det var trögt för mig att komma in i boken. I inledningen så stör omständliga och detaljerade beskrivningar av omgivningen. Jag är inte så förtjust i en detaljnivå som inte är nödvändig för historien, som vilken färg olika hus är. Efter ett tag så vänjer jag mig i läsningen, samtidigt som historierna tar fram och boken blir mer lättläst.

Poliskaraktärerna är rätt schablonmässiga, där finns alla de som man förväntar sig i en deckare. Jag har svårt för Anna Fekete, i synnerhet de återkommande beskrivningarna av hennes ångest hela tiden och tankar hit och dit. Det är svårt att följa och förstå henne. Samtidigt så är hennes levnadshistoria intressant.. Så trots att jag inte riktigt kan med henne, så är jag lite nyfiken på att veta mer, både om hennes bakgrund och hennes tid i Finland. Hennes relationer med de andra på polisstationen är också intressanta, i synnerhet Esko som jag skulle vilja läsa mer om.

Det är inte från början klart för mig hur huvudfallet ska utveckla sig, men upplösningen tycker jag är ”sådär”, tagen som ur vilken deckare som helst. Däremot är ”bihistorien” intressant och inte riktigt vad man tror från början.

Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa del 2 i den här serien, även om jag inte kastar mig över den. Oavsett så kommer det att bli intressant att lyssna på författaren i höst.

Omdöme: Finsk deckare i en annorlunda miljö om utanförskap
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Just nu just här, Johannas deckarhörna, Enligt O, hyllan, Mest Lenas godsaker och Den läsande kaninen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Modernista
Originaltitel: Kolibri
Översättare: Marjut Hökfelt
Sidor: 376
Betyg på Goodreads: 3,76 baserat på 901 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 12 mars 2018.

Synd av Robert Warholm

Från författarens hemsida: Det är sent 1800-tal. I den värmländska socknen Frykeboda mördas klockaren, tillika poststationsföreståndaren, mördad. Någon har uppenbarligen brutit mot femte budordet: Du skall icke dräpa. Men det visar sig att det finns fler synder att bekänna.
Detta är uppföljaren till Skam. På nytt får vi följa länsmannen Nathanael Efraimsson och fjärdingsmannen Alfred Karlsson i deras arbete med att försöka få tag i gärningsmannen.

Synd av Robert Warholm kom ut i oktober 2017. Robert Warholm är en svensk författare som debuterade i mars 2017 med Skam. Synd är hans andra bok, och en uppföljare till Skam.

Den här boken, liksom den första i serien, har dykt upp i mitt flöde då och då, men eftersom jag inte alltid brukar kunna göra historiska kriminalromaner rättvisa så var jag lite tveksam. Men efter ett mejl från författaren (som också är en bokbloggare på Mitt skrivna ord) så bestämde jag mig för att ge den en chans.

Synd är en lättläst och välskriven historisk kriminalgåta. Den är också befriande kort med sina 241 sidor i dessa dagar där kriminalromanerna tycks bli allt längre och längre. Historiska kriminalromaner brukar som sagt var inte alltid fungera för mig – de ligger helt enkelt alldeles för nära ”true crime” för att jag ska känna mig riktigt bekväm med berättelsen. Men tydligen finns det undantag, för Synd passar mig. Möjligen är faktumet att det tydligt klargörs att även om det baseras på en verklig historia så har författaren gjort fiktion av en hel del, inte minst upplösningen. Efter utläst bok så googlar jag en del på ”Östervålamordet” som det baseras på, och inser att det är precis det Östervåla som jag växte upp i närheten av.

Jag är speciellt förtjust i språket. Det lite gammaldags och lättläst, och dessutom ger det en extra känsla för tidsåldern. Invävt i berättelsen finns det små blinkningar till företeelser som med tiden blivit naturliga trots att man då såg det som en omöjlighet. Jag gillar också kontrasten mellan vad som är accepterat i de olika samhällsklasserna, även om det blir lite väl ofta vi som läsare påminns om t.ex. olika syn på alkoholmissbruk. Kapitellängden gör Synd lättläst, och jag gillar att författaren vågar göra tidshopp relativt långt fram i tiden mellan kapitlen på slutet. Det ger en realistisk bild.

För mig är spänningsfaktorn inte speciellt hög, och mordgåtan lyckas aldrig riktigt fånga mitt intresse. Det är snarare personerna och tiden som formar dem som är intressanta i Synd.

Vid ett tillfälle så lockar boken till skratt, men det är av högst personliga skäl. Mot slutet så spelar biskopen J A Eklund en roll, vilket roar mig mycket eftersom han var min styvfars farfar 😉

Omdöme: Välskriven och lättläst kriminalroman baserat på ett verkligt fall
Betyg: 4-

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Boklysten, Bokhyllan och Vargnatts bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: FramSteget Bokförlag
Sidor: 241
Betyg på Goodreads: Färre än 10 betyg satta
Hur jag fick tag på den: Från författaren. Tack för det!
Utläst 4 mars 2018.

Down Under av Johan Ehn

Från förlagets hemsida: 1987. Jim är nitton år och reser ensam till Nya Zeeland, lämnar Stockholm bakom sig för att bli en ny och bättre version av sig själv. Han flyttar in hos sin farbror och faster, skaffar jobb och försöker bygga upp en tillvaro. Men minnena av det kaos han lämnat förföljer honom, och hans konservativa farbror styr sin familj med järnhand. En dag hämtar Jims faster honom efter jobbet och lämnar av honom på ett hostel. De vill inte att han bor hos dem längre, eftersom de har förstått att han är homosexuell. Nu börjar en omtumlande inre och yttre resa, och till slut vågar Jim äntligen se tillbaka på allt som lett honom till andra sidan jorden – down under.

Down under av Johan Ehn hade recensionsdatum 23 augusti 2017. Johan Ehn är skådespelare och konstnärlig ledare för Teater Barbara i Stockholm. Down under är hans debutroman, en till stora delar självbiografisk berättelse.

Den här boken dök överraskande upp i brevlådan i höstas. Jag satte upp Johan Ehn i Boktolvan och när jag nu behövde något lättläst kändes det bra att prova Down under, som är en ungdomsroman.

Down under är en riktigt bra, välskriven och lättläst berättelse om att hitta sig själv. Jag blev faktiskt överraskad över hur mycket jag gillade den. Det är en berättelse med ett intressant tema och den känns mycket personlig. Historien växlar mellan Jims barndom och det som är ”nutid”, dvs 1987-88 i Nya Zeeland, och jag tycker det är bra ihopvävt ända till slutet. Mot slutet av boken läste jag lite väl snabbt, långa stycken i sträck, och insåg då att boken tjänade på att läsas med lite kortare avsnitt i taget.

Nu ska historien ha självbiografisk grund vilket gör det lite svårare att ha synpunkter på karaktären. Ett tag under läsningen så blir jag rätt trött på alla ”trippar” Jim tar för att fly undan och alla hans ångestattacker. Det blir till viss del upprepningar och leder inte historien framåt. Kan mycket väl vara verklighetsbaserat, men min kommentar gäller uppbyggnaden av berättelsen.

På ett sätt så skulle den kunna utspela sig närsomhelst, men på ett sätt så är den tydligt 80-tal. Jag funderar efteråt en del på vad som hade kunnat vara annorlunda om den utspelat sig i nutid. Hade hans skoltid varit likadan? Hade hans farbrors reaktion varit densamma? Hade han han känt sig mer accepterad i dagens svenska samhälle och skola? Svårt att säga, men många tankar blir det.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att läsa mer av Johan Ehn, om han ger ut något mer framöver.

Omdöme: Välskriven ungdomsroman om att hitta sig själv
Betyg: 4

Bloggat om boken har Skriva läsa leva, C R M Nilsson, hyllan, Fantastiska berättelser, Eli läser och skriver och Enligt O

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Gilla böcker
Sidor: 316
Betyg på Goodreads: 3,69 baserat på 119 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst: 2 mars 2018.

Maestro av Geir Tangen

Från förlagets hemsida: Journalisten Viljar Ravn Gudmundssons karriär är på väg utför. Förr var han den stora stjärnan på lokaltidningen i den norska småstaden Haugesund, och hade fullt sjå med att stå emot anbuden från Oslotidningarna. Men efter ett ödesdigert misstag går Viljar från stjärna till iskall på redaktionen. Samtidigt kämpar han privat med att ta hand om sin ADHD-diagnostiserade son, och inte minst med att hantera sina egna ångestattacker.
När Viljar en dag får ett mejl av någon som påstår sig vilja straffa människor som undkommit rättvisan, skickar han det bara förstrött vidare till polisen. Nästa dag hittas en kvinna mördad. Och snart trillar ännu ett kryptiskt mejl ner i Viljars inkorg …
Lotte Skeisvoll leder polisutredningen. Många rynkar på näsan åt att hon 32 år ung blivit utnämnd till kriminalkommissarie, men Lotte själv – paragrafryttare och närmast tvångsmässigt överambitiös – tycker att hon borde ha fått chansen betydligt tidigare. Men nu möts hon av en gärningsman som ständigt verkar ligga steget före. Först när det framkommer att morden tycks spegla scener ur populära kriminalromaner står hon inför ett genombrott.

Maestro av Geir Tangen hade recensionsdatum 21 februari 2018. På norska kom den ut med samma titel 2016. Geir Tangen är en norsk författare, bokbloggare (Bokbloggeir) och gymnasielärare. Han har tidigare arbetat som frilansjournalist för tidningar, radio och tv. Maestro är hans debut och har sålts till femton länder.

Jag läser mycket norskt och gärna på norska. Dessutom läser jag gärna norsk krim. Det finns några norska bokbloggar som jag besöker regelbundet, och Bokbloggeir är en av dem – där har jag hittat väldigt många bra tips på för mig nya norska deckare. Klart jag blev nyfiken när jag såg att han nu debuterat som deckarförfattare, men jag hade inte kommit mig för att beställa Maestro på norska innan det kom ett mejl från det svenska förlaget med en fråga om jag ville läsa. Absolut!

Maestro är en deckare som har allt jag vill ha i en deckare. Bra tempo, spännande handling och bra karaktärsteckningar. Dessutom är den välskriven och läsningen flyter obehindrat (utom på något enstaka ställe där jag undrar över översättningen, men det är en annan sak). Kapitlen är lagom långa och snyggt uppbyggda. Trots att jag hade otroligt intensivt på jobbet så lockade Maestro till sträckläsning. Inte för att jag saknar norska deckarfavoritförfattare, men nu har jag i alla fall fått en till!

Maestro är, som så många andra deckare nuförtiden uppbyggd med två olika tidslinjer. Själva greppet är välkänt, och jag tycker Geir Tangen lyckas med balansgången att väva ihop de två trådarna på ett snyggt sätt. Även att låta mördaren få egna kapitel är ett välkänt grepp, och något jag generellt är lite less på. Men i Maestro fungerar det.

Jag kan inte påstå att jag gillar Viljar och Lotte men de är ändå personer som intresserar. Som läsare får man en del ledtrådar kring dem och deras bakgrund, och det känns som där finns material till flera böcker med dem i huvudrollen.

Maestro är något extra för oss alla deckarfans. Den har många bottnar, och flirtar rejält med en del av de ”vanligaste” knepen i en deckare och faktiskt hela genren, men det blir aldrig fånigt, utan bara underhållande. En del av svängarna tror jag faktiskt man måste ha läst deckare för att till fullo uppskatta. Det innebär också att man inte bara kan njuta av en bra deckare, utan dessutom fundera en hel del över genren. En genre som ni vet jag brinner för.

Det enda jag har lite problem med är slutet. Det blir lite mycket ”extra allt” i trådarna, och vad som på sätt och vis är ett snyggt grepp blir för mig helt enkelt… lite mycket. Mer om det kan jag inte säga utan att det blir en spoiler. Min åsikt i den frågan kan möjligen bero på att det blev sträckläsning mot slutet. Sen det allra sista mördaren gör – ja, det är…. nej, jag säger inget om det heller!

Nu har jag bara ett problem. Ska jag beställa bok två, Hjerteknuser, på norska eller ska jag tåla mig till översättningen…

Omdöme: Välskriven och spännande norsk krim för deckarfantaster.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Bokstunder, Boklysten och Bokpool.
Bloggat om den norska upplagan har Beathes bokhjerte, Tine sin blogg och My Criminal Mind

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Originaltitel: Maestro
Översättare: Gösta Svenn, Helena Sjöstrand Svenn
Sidor: 365
Betyg på Goodreads: 3,68 baserat på 255 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst: 27 februari 2018.

Artemis av Andy Weir

Från förlagets hemsida: Månstaden Artemis är paradiset i rymden – för rika turister och excentriska miljardärer, alltså.
För Jazz är det alger till frukost, ölsubstitut på kvällen och en brits under marken. Till den dag hon erbjuds en oemotståndlig summa för att begå det perfekta brottet.
Men givetvis är inget så enkelt som det framstår. Jazz upptäcker snart att hon hamnat mitt i en konspiration för kontrollen av hela Artemis – och att hennes enda chans att överleva hänger på en plan som är betydligt mer riskfylld än det brott hon lovat att utföra.

Artemis av Andy Weir hade utgivningsdatum 22 januari 2018. På engelska kom den ut i november 2017 med samma titel . Andy Weir är en amerikansk författare med bakgrund som systemutvecklare. Han debuterade 2014 med The Martian (Ensam på Mars) som också filmatiserats.

Jag läste Ensam på Mars 2016. Vissa saker gillade jag med den, andra inte. Jag var ändå tillräckligt nyfiken på vad en uppföljare skulle kunna innebära så jag tackade ja när jag fick frågan från förlaget om jag ville läsa Artemis.

Artemis är en detaljerad framtidsvision med en ung kvinna i huvudrollen. Jag har rätt svårt att komma in i berättelsen, och det tar ungefär en tredjedel av boken innan jag tycker berättelsen tar fart. Det som intresserar mig är själva intrigen, det är det som får mig att läsa vidare, och den är som mest driven i mitten av boken. Mot slutet tappar jag lite intresset igen.

Det här visade sig inte riktigt vara min typ av bok trots allt, och det har främst två skäl. Det första är de tekniska detaljerna, som faktiskt tråkar ut mig. Jag förstår att det kan vara intressant för vissa, men trots att jag är fysiker i grunden, så har jag inte riktigt intresse för alla detaljer precis hur man svetsar i vakuum exempelvis… Det andra är berättarrösten. Hela berättarstilen blir snabbt uttjatad. Jag är mycket kluven till Jazz som person och berättare. Å ena sidan så tycker jag hon är rätt cool och efterhand så gillar jag henne mer. Men hennes ”röst” är helt fel för en mycket ung tjej. I början av boken så finner jag viss underhållning i hennes kommentarer men efterhand så blir de mer och mer grova och är mest förpubertala sexskämt som bara är … osmakliga. Hon visar en kvinnosyn och självbild som är förskräcklig. Sen finns kommentarer om sex med barn som är rent ut sagt hemska.

Detta till trots så hade Artemis vissa kvaliteter som bok. Jag gillar rymdmiljön och att författaren har tänkt en hel del på hur en sådan ska utformas (tack för kartan i början!). Även om Jazz berättarröst stör mig så växer hon allt eftersom och jag gillar henne på sätt och vis när boken väl är utläst. Greppet med breven mellan henne och Kevin på jorden som är infogade som en parallell historia som knyts ihop först i slutet är bra, och ökar mitt intresse. Intrigen är helt OK för en spänningsroman, även om detaljnivån är lite hög ibland.

Jag har fortfarande inte gett upp hoppet om Andy Weir och hoppas att han kan slipa fram en riktigt bra tredje bok. Filmatiseringen av Artemis kan bli bra, om man städar i Jazz kommentarer och får bort de stötande sexskämten och kvinnosynen.

Omdöme: Tekniskt detaljerad framtidsvision med bra intrig men osmakliga jargong.
Betyg: 3

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, En blogg för bokugglor, Vargnatts bokhylla, Fru E:s böcker, Boklysten, Nellons bokblogg och Litterementärt

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bookmark
Originaltitel: Artemis
Översättare: John-Henri Holmberg
Sidor: 340
Betyg på Goodreads: 3,69 baserat på 51 689 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 9 februari 2018.

Aldrig mer av Sara Larsson

Från förlagets hemsida: 16-åriga Andreea från Bukarest hoppas att livet ska bli bättre i Spanien, men det visar sig vara en mardröm. Hon hålls fången i en liten lägenhet och säljs upprepade gånger av hallickar. När hon så småningom hamnar i Sverige bestämmer hon sig för att aldrig mer bli utnyttjad. Oavsett konsekvenserna.
Terapeuten Patrik finns på plats då en man grips för att ha plockat upp en minderårig flicka på Malmskillnadsgatan. Han nekar till brott. Patrik blir snart övertygad om att mannen talar sanning. Men varför plockade han då upp flickan?
Ted har i många år köpt sex under sina arbetsresor till Stockholm. En kväll räcker hans fru över ett lila kuvert som har kommit med posten. Innehållet i kuvertet visar att någon vet vad Ted håller på med, och vill tvinga honom att börja ta ansvar för sitt handlande.
Tre människor och tre öden vävs samman i denna högaktuella roman om kvinnor som utnyttjas i prostitution i Sverige och Europa.

Aldrig mer av Sara Larsson hade recensionsdatum 22 januari 2018. Sara Larsson är en svensk författare som är utbildad civilingenjör men har även studerat bland annat radiojournalistik och juridik. Hon är konsult och driver förändringsprojekt inom skola, omsorg och socialtjänst. Hon debuterade 2015 med Den första lögnen, och Aldrig mer är hennes andra bok.

Jag läste Den första lögnen när den kom ut 2015, och tyckte den var engagerande och välskriven. När jag såg att Sara Larsson skulle komma med en ny bok så visste jag att jag gärna ville läsa den, och förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Aldrig mer är en välskriven och lättläst spänningsroman, men också fruktansvärt obehaglig läsning. När jag började läsa boken var jag inne i lite av en lässvacka, så det var befriande att ha en bok som jag sträckläste på en ganska kort tid. Språket flyter, och kapitlen är lagom långa. Historien har ett bra driv. Jag gillar att vi får ta del av tre personers olika delar av berättelsen, och jag tycker Sara Larsson lyckas med att få ihop trådarna utan att det känns krystat. Även tidshoppen fungerar, trots att jag i början missar att saker utspelar sig vid olika tidpunkter. Slutet på boken berör mig mycket, och jag uppskattar att hon inte väjer för det svåra. Dock tycker jag ibland det är lite svårt att skilja på ”rösterna” i de olika berättelserna rent språkligt och känslomässigt, de är rätt lika skrivna.

Att skriva om sådana allvarliga ämnen som trafficking i spänningsromansformatet har sina nackdelar tycker jag. Det är lätt som läsare att man gömmer sig bakom tankarna att det ”är ju en fiktiv historia”, och glömmer/förtränger att det är verklighetsbaserat, att det här är vardagen för unga kvinnor/barn runt om i världen. Det är helt enkelt ofattbart. Men det är också därför jag tycker sådana här böcker är viktiga att skriva och läsa.

Jag läser gärna mer av Sara Larsson och hoppas det inte dröjer lika länge till nästa bok.

Omdöme: Välskrivet och tankeväckande om trafficking.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Just nu just här och Johannas deckarhörna

Mer om boken hittar du här eller här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 431
Betyg på Goodreads: 4,29 baserat på 7 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tusen tack!
Utläst: 27 januari 2018