En smakebit på søndag – Offer utan ansikte

Söndag och härligt ledigt. Inga speciella planer, vilket känns alldeles utmärkt. Lördagskvällen har inneburit födelsedagsmiddag för 15-åringen och mello för oss vuxna. Veckan har försvunnit i en trötthetsdimma, jag har sovit bort (eller förtvivlat försökt kämpa mot att slockna) större delen av min fritid. Teorin är att det beror på dålig inomhusmiljö på jobbet, men nu har jag bytt arbetsrum, så kanske får jag energin tillbaka. Hoppas gör jag i alla fall.

Söndag på bloggen innebär att jag delta i En smakebit på søndag i regi av Flukten fra virkeligheten. Det har blivit mindre läst än vanligt pga tröttheten men jag har i alla fall börjat på en ny bok. Ett recensionsexemplar som legat sen i höstas och gnagt på samvetet. Det är en debutroman – Offer utan ansikte av Stefan Ahnhem. En riktig ”tjockis” men jag måste säga att den är lättläst. Trots att jag började häromdagen tror jag den kanske kan bli utläst idag. Huvudpersonen är Fabian Risk, en polis som flyttat från Stockholm hem till Helsingborg där han växt upp. En av hans gamla högstadieklasskamrater hittas brutalt mördad och det står ganska snart klart att det inte är den enda som mördaren är ute efter.

Smakbiten kommer från sid 19

”Ingen fara” sa Fabian med blicken på klassfotot och Jörgens överkorsade ansikte. Varför hade han så svårt att komma på vem Jörgen Pålsson var? Om det var någon han borde komma ihåg så var det just Jörgen. Han hade i och för sig aldrig gillat honom och kanske var det där förklaringen låg. Han hade helt enkelt förträngt honom. ”Var hittades han?”
”Fredriksdalsskolan. Vad jag förstod arbetade han där som slöjdlärare.”
”Dessutom gick han där på högstadiet.”
”Ja, det är inte alla som rör sig så långt som till Stockholm. Förresten, vad vet du om honom?”
”Mer eller mindre ingenting. Vi umgicks aldrig.” Fabian kom att tänka på Lyle Scott- och Lacostetröjor i lamull och på hur tv:n rullades in och avbröt lektionen så fort Stenmark skulle kasta sig ut i backen. ”Ska jag vara helt ärlig gillade jag inte honom.”
”Inte? Varför inte det?”
”Han var klassens tuffing och allmänt jobbig. Du vet, gjorde precis vad som föll honom in.”

Turkanarapporten av Christian Unge

Den svenske kirurgen Martin Roeyken lämnar Sverige efter att ha kommit ihop sig med sin chef, och efter att hans fru varit otrogen. Han åker med Läkare Utan Gränser till norra Kenya för att arbeta med traumakirurgi. Medan han är där så träffar han antropologen Nadine Zaoui som han omedelbart attraheras av. På en resa till Turkanaprovinsen försvinner Nadine och Martin blir förtvivlad och börjar leta efter henne. Det hon berättat om sin forskning får Martin att fundera på om Nadine upptäckt något som hon inte borde. Martins medicinska kunskap och Nadines antropologiska i kombination med att Martin aldrig kan släppa taget, visar sig vara en livsfarlig kombination. Någon vill till varje pris skydda en hemlighet som är på väg att röjas.

Turkanarapporten av Christian Unge kom ut 2011. Det är den första boken i en planerad Afrikatrilogi, där den andra boken, Kongospår, kom ut 2014. Christian Unge är biträdande överläkare på Karolinska sjukhuset och har varit på uppdrag för Läkare Utan Gränser i Burundi och Kongo-Kinshasa. Turkanarapporten är hans debutroman.

Jag blev kontaktad av författaren förra året, som undrade om jag ville läsa Kongospår. Eftersom jag gärna börjar serier från början så fick jag även Turkanarapporten. Men sen kom privatlivet i vägen, jag tappade orken och det blev inte av att jag läste den. Men med nytt år så försöker jag ta tag i recensionsexemplar som blivit liggande.

Turkanarapporten är en lättläst och spännande bok, med bra tempo. Den är på 500 sidor, men det känns som mindre, då både språket och historien gör att det är lätt att läsa snabbt och vända blad.

Jag har läst väldigt få böcker som utspelar sig i Afrika, och jag har definitivt aldrig läst någon där huvudpersonen är europeisk/svensk. Det gör att historien känns fräsch. Man får en bra känsla för tempot, värmen och kaoset i Kenya, och det känns som om man är på plats. Möjligen beror det på att man känner till författarens bakgrund, men för mig känns beskrivningen autentisk. Tyvärr är det bara första halvan av boken som utspelar sig i Afrika. Även den delen som utspelar sig i Europa är bra, men inte lika bra.

Turkanarapporten är en thriller och det ställer krav på tempo och spänning, och jag tycker den har bägge. Faktum är att jag inte alls ser slutet komma, och jag brukar faktiskt sällan överraskas. Historiens trådar knyts ihop bra.

Det lättlästa har nog delvis att göra med det korthuggna språket, och stundvis så tycker jag det blir lite väl korthugget med enordsmeningar staplade på varandra. Ska Martin på det sättet framstå som tuff och hårdhudad? Jag är inte speciellt förtjust i vare sig Martin eller Nadine, men man behöver ju inte älska huvudpersonerna för att gilla en bok. Jag har svårt för Martins ”inre kommentarer” om Nadine och det faktum att han ögonblickligen blir besatt av henne och tappar allt vett och sans. Det är inga djupa personteckningar, men jag gillar att man får flera personers synvinkel.

Turkanarapporten är en bra debutroman och jag kommer såsmåningom att läsa Kongospår. Jag hoppas att historien är lite tajtare och att relationen mellan Martin och Nadine kan utvecklas från besattheten. Faktum är att jag inte riktigt förstår varför inget förlag nappat (den är egenutgiven) med tanke på att den håller högre kvalitet än en hel del andra böcker som ges ut…

Omdöme: Lättläst thriller med högt tempo som utspelar sig i Kenya.
Betyg: 4

Några som bloggat om boken är Bokföring enligt Monika, Pocketlover.se, Litterturkvalster och småtankar, Annikas litteratur- och kulturblogg, Fiktiviteter, Hyllan och Enligt O

Mer om boken kan du läsa här eller här.

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från författaren. Tack för det!
Utläst 6 februari 2015.

Allt att förlora av Sabine Durrant

När den kända programledaren Gaby Mortimer en tidig morgon tar en joggingtur i parken hittar hon en ung kvinna mördad. Hon kontaktar polisens som skickar kommissarie Perivale och polisassistent Morrow. Hon får lämna platsen men kort därefter så kommer Perivale på besök och det visar sig att det finns tecken på att Gaby är inblandad i mordet på den unga kvinnan Ania Dudek. Gaby grips för mordet och hennes perfekta kändisliv med man och dotter, barnflicka, god ekonomi och en karriär inom TV börjar gradvis falla sönder. Alla verkar övertygade om att hon är skyldig till mordet, men hon lyckas övertala en frilansjournalist, Jack, att hjälpa henne att leta ledtrådar till vem som mördat Ania. När hon släpps ur häktet så börjar hon och Jack sin egen utredning. Men ledtrådarna leder dit de inte förväntat sig.

Allt att förlora av Sabine Durrant kom ut i januari 2015. I original heter den Under Your Skin och kom ut 2013. Sabine Durrant är en brittisk journalist och författare och skriver bl.a. för The Guardian. Hon debuterade 2002 med Having It and Eating It och hon har även skrivit ungdomsböcker om Connie Pickels. Allt att förlora är hennes tredje bok för vuxna.

Allt att förlora är en psykologisk thriller som har liknats vid Gillian Flynns Gone Girl. Den har ett bra tempo i historien och en hel del överraskningsmoment. Egentligen har den alla förutsättningar för att vara jättespännande och en riktig bladvändare, och jag tror att många tycker just det. Men för mig fungerade det inte.

Jag och boken kommer snett från början utan att jag förstår varför. Det är något i språket och tonen som stör mig. Det är sällan jag köper en jag-form i en bok och här gör jag det inte. Det känns inte som om det är Gaby som pratar trots att hon är jaget. Det är ett enkelt språk, vilket inte alltid behöver vara ett problem, men det lockar mig inte alls att läsa vidare. Karaktärerna är schablonartade och det känns som om alla spelar en roll snarare än att de är verkliga personer.

Historien är spännande och har bra potential. Efterhand avslöjas ledtrådarna, och man frestas att gå tillbaka i boken för att bekräfta att allt hänger ihop. Twisten på slutet är snygg, men jag blir inte speciellt överraskad. Förmodligen för att jag läst så många liknande historier.

Den här boken tror jag skulle passa utmärkt som en riktigt spännande film. Först tänkte jag att det här är en författare som jag inte är intresserad av att läsa mer av, men efter att ha kikat på ett utdrag från hennes senaste bok, Remember Me This Way, så funderar jag på att prova att läsa henne på engelska. Då kanske jag är mindre kinkig…

Omdöme: Enkel psykologisk thriller om besatthet och avundsjuka med en twist.
Betyg: 3

Några som bloggat om boken är Maddes bokblogg, Johannas deckarhörna och Jennifers hörna.

Mer om boken kan du läsa här och här
Originaltitel: Under Your Skin
Förlag: Lind & Co
Översättare: Moa-Lisa Björk

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar. Tack för det!
Utläst 24 januari 2015.

En smakebit på søndag – Turkanarapporten

Söndag och snön vräker ner hela helgen. Skottning är helgens tema. Igår så tog jag en verklig vilodag och ägnade mig åt sånt jag tycker om (som att läsa), idag ska jag jobba en stund och sen ut och handla. Om jag kan få ut bilen…

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Jag har påbörjat ett recensionsexemplar som jag fick för väldigt länge sen av författaren. Fråga mig inte varför det blev liggande, det kom i en dålig period helt enkelt. Boken heter Turkanarapporten och författaren Christian Unge. Det är en thriller som utspelar sig i Afrika. Högt tempo och rappa scener. Huvudpersonen är den svenska kirurgen Martin Roeyken som åkt ner för arbeta för Läkare Utan Gränser men som träffar antropologen Nadine Zaoui och hamnar i något helt annat.

Smakbiten kommer från sid 167

”Vad behöver jag veta? Eller ska jag fortsätta gissa.” Robert försökte inte längre dölja sin irritation över den knapphändiga informationen han fått om fallet. Han ville fortfarande veta mer om K-Zon för att få djupare förståelse för fallet som han började inse vidden av. 
”Kirurg från Stockholm”, läste Steven förstrött i sina papper.”39 år. Fru, två barn. Nio uppdrag för Läkare Utan Gränser, bland annat i Afghanistan, Liberia, Rwanda och Tchad. Går sina egna vägar, verkar det som. Finns minst två rapporter om avbrutna uppdrag på grund av konflikter med platschefer i fält.”
”Bångstyrig.”
Steven Waxman tittade upp från sina läsglasögon.
”Va?”
Robert struntade i att utveckla sina tankar.
Steven Waxman tittade bekymrat på Robert som undrade om han sagt något galet.

Vad Milo såg av Virginia Macgregor

Nioåriga Milo bor ensam med sin mamma och sin gammelfarmor sedan hans pappa lämnat familjen för en ny kvinna. Den julfest när de fick reda på att pappan hade en annan råkade Milo ut för en olycka och det visade sig att att han har retinitis pigmentosa. Hans syn blir allt sämre och han är på väg att bli blind. Ändå har Milo ett sinne för detaljer och kan se vad andra människor missar. Den egenskapen är något hans gammelfarmor Lou uppmuntrar honom att utveckla. Lou blir allt tröttare och mer förvirrad och en tidig morgon så lyckas hon starta en brand i köket. Strax därefter får Lou flytta in på vårdhemmet Förgätmigej som verkar vara ett fantastiskt ställe för äldre. Men snart så börjar Milo se saker och misstänka att allt inte står rätt till med vårdhemmet och chefen syster Thornhill. Tillsammans med kocken Tripi på vårdhemmet så börjar Milo göra egna undersökningar, och det som de upptäcker är förskräckligt. Men hur ska de lyckas få andra vuxna att tro på deras berättelse?

Vad Milo såg av Virginia Macgregor kom ut 2014. I original heter den What Milo Saw och kom ut 2014. Virginia Macgregor växte upp i Tyskland, Frankrike och England och har alltid skrivit berättelser. Hon har skrivit ungdomsböcker men Vad Milo såg är hennes debutroman för vuxna.

Den här boken dök upp i brevlådan i höstas som en överraskning från förlaget. Trots att den lät rätt intressant så hamnade den i glömska. Dottern läste den i slutet av hösten och tyckte mycket om den, så i början av januari när jag behövde något lättläst och uppmuntrande så trodde jag den skulle passa bra.

Vad Milo såg är en lättläst och charmig bok. Det går ju inte att inte tycka om Milo helt enkelt. Språket flyter på och kapitlen är korta men jag är ändå något besviken över sättet att skriva. Det är enkelt, ibland nästan banalt, och det gör att jag inte fastnar i boken utan irriterar mig. Sen är det kanske inte riktigt rättvist mot boken att jag just läst en fantastisk feelgood av Jojo Moyes inte så långt innan den här.

Personteckningen är underhållande och bokens styrka. En viss schablonisering men det är flera av karaktärerna som är lätta att fatta sympati för, och det finns humor i beskrivningarna. Med alla sina fel och brister så kan man förstå och känna igen sig i alla karaktärerna. Historien har sina poänger och sin charm, men är väldigt förutsägbar. Fast det hör väl i viss mån till genren.

När jag skulle skriva det här omdömet så hittade jag informationen att författaren gett ut ungdomsböcker tidigare. När jag läste Vad Milo såg så funderade jag just på att det i vissa bitar kändes som en ungdomsbok. Min 14-åriga dotter (som i och för sig också läser mycket vuxenlitteratur) hade mycket större behållning av den här boken än jag hade.

Jag kommer inte att kasta mig över nästa bok av Virginia Macgregor men innehåller den en bra historia är jag villig att ge henne en chans till.

Omdöme: Lättläst enkel historia om en pojke som ser vad inte andra ser.
Betyg: 3+

Några som bloggat om boken är hyllan, Bokugglan, Vargnatts bokhylla och Kim M Kimselius

Mer om boken finns här och här.
Originaltitel: What Milo Saw
Förlag: Stimpla publishing
Översättare: Kerstin Herloff

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget – tack för det!
Utläst 17 januari 2015.

Ensamfjäril av Gabriella Ullberg Westin

Det är julafton och snön vräker ner i Hudiksvall. Fotbollsproffset Måns Sundin har just flyttat tillbaka hem till Hudiksvall från Italien med sin familj och ger sig iväg för att sedan återvända utklädd till tomte. Hemma i huset väntar hans fru Henna Pedersen med de två små barnen. Men när Måns kommer tillbaka hittar han Henna brutalt mördad, och barnen kan bara berätta att tomten varit dum mot deras mamma. Ansvarig för utredningen blir polisen Johan Rokka som också just flyttat tillbaka till sitt barndoms Hudiksvall efter att ha arbetat i Stockholm. Till sin hjälp får han ett team med bl.a. Janna Weissman. Janna kämpar med balansen mellan privatlivet och jobbet, medan Johan återupptar bekantskapen med sina gamla vänner. När han stöter på dottern till en av dem så inleder de en erotisk affär. Ju mer Johan, Jonna och de övriga gräver i fallet förstår de att det förflutna spelar stor roll.

Ensamfjäril av Gabriella Ullberg Westin kom ut 2014. Gabriella Ullberg Westin är uppväxt i Hudiksvall men bor numera i Stockholm. Hon har läst vid Mittuniversitetet, men också arbetat som fotomodell och utbildat sig till modedesigner. Ensamfjäril är hennes debutroman, och det klassificeras som erotic crime.

När jag först hörde talas om den här boken så kände jag mig lockad att läsa den då den utspelar sig i Hudiksvall, men samtidigt avskräcktes jag av benämningen ”erotic crime”. Jag har ju genom Simona Ahrnstedts böcker återupptäckt romance, men blandningen med en deckare var jag fundersam till. Men efter att ha läst en riktigt positiv recension av boken så slog jag till på erbjudandet som författaren mejlat mig tidigare om att få ett recensionsexemplar.

Ensamfjäril är en riktigt bra debut. Den är välskriven med en lagom nivå på detaljerna som skapar en målande bild av en modern miljö. Att den utspelar sig i Hudiksvall som ligger så nära Sundsvall, och där jag varit flera gånger blir förstås ett plus i läsningen för mig. Vissa delar av boken utspelar sig i Florens, och även där känner jag igen en del.

Det är en spännande historia som målas upp och min uppmärksamhet får den från början till slut. Jag gillar hur detaljerna i mysteriet kommer fram efterhand för den uppmärksamme läsaren. Imponerande för en debut är också att den faktiskt inte följer formulär 0.1 för moderna svenska deckare och det är väldigt befriande och gör det hela mer spännande.

Och så är det erotikdelen då. Eller erotik och erotik. Det är ett antal rätt avancerade sexscenener. De är helt OK, men för mig bryter de av mot resten av historien genom att vara så explicita. Lite mer subtila skildringar hade flutit in bättre i historien. Sen stör jag mig faktiskt på hur åldersskillnaden skildras mellan Johan och Gabriella, det känns som han utnyttjar henne. Men det kanske hänger ihop med att jag har lite svårt för Johan, han är lite för grov och rak för min smak. Men å andra sidan tycks han inte ha några andra beroendeproblem… Ju mer man får lära känna honom desto mer förståelse får jag för honom.

Det finns gott om saker att nysta i för en bok till om Johan och Jonna och jag kan definitivt tänka mig att läsa mer om dem bägge. Och mer om Hudiksvall.

Omdöme: Spännande med erotiska inslag om besatthet, hämnd och ensamhet.
Betyg: 4

Några som bloggat om boken är Johannas deckarhörna, Cattis boktips, Boklysten och Jennifers hörna 

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Hoi förlag

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från författaren. Tack för det!
Utläst 15 januari 2015.

En smakebit på søndag – Allt att förlora

Nu går veckorna fort – det är redan söndag. Den här helgen har jag gått upp lite tidigare för att skjutsa dottern, och trots att jag älskar sovmorgnar så hinner man faktiskt mycket mer på det här sättet ;-) Simma, handla, promenera, fika, läsa, ja, alla de där helgsysslorna. Men trött är jag…

Söndag på bloggen är sig likt förstås då det är dags för En smakebit på søndag i regi av Flukten fra virkeligheten. Min smakbit i dag kommer från en bok jag precis börjat på, ett av många recensionsexemplar: Allt att förlora av Sabine Durrant. Den handlar om programledaren Gaby Mortimer som lever det perfekta livet. Men så hittar hon något en morgon i parken och hela hennes liv slås i spillror.

Smakbiten kommer från sid 10

Jag stannar och tränger in i grönskan, för undan ungbjörkarnas bleka lemmar, till en plats där hundar eller rävar eller en människa har plattat till växtligheten, till platsen där något ligger. 
Sedan slås jag av det fasansfulla i vad jag ser och allt jag kan tänka är: Det är inte en docka eller en fisk eller en svan.

Vedergällning av Thomas Erikson

OBS! Kan innehålla spoilers

Efter många år av enträget arbete har Zoran Roskic häktats och åtalas för en lång rad brott, bl.a. mord och misshandel. Utredningen har letts av Gabriel Hellmark och hans grupp. Fallet väcker stor uppmärksamhet, inte minst i media. Roskic har varit svår att fälla, men nu finns det personer som är villiga att vittna mot honom. Roskics försvarare blir en man som tidigare försvarat honom, Leo Colak. Men så skjuts Leo till döds. Man tror att det är ett misslyckat mordförsök på Roskic, ända tills nästa försvarare dör under dramatiska former. Det verkar som om någon verkligen vill försäkra sig om att Roskic blir fälld. Gabriel Hellmark, Nina Mander och de andra inleder jakten på mördaren. Ninas sambo, beteendevetaren Alex King, anlitas av Hellmark för att undersöka möjliga läckor från gruppen av poliser, och han dras längre och längre in i utredningen. Men det är något som inte stämmer, mördaren beter sig helt oförutsägbart.

Vedergällning av Thomas Erikson kom ut i oktober 2014. Det är den fjärde boken i serien om Alex King, Nina Mander och Gabriel Hellmark. Thomas Erikson är en svensk författare men även konsult specialiserad på beteenden, coach och föredragshållare. Han debuterade som författare 2011 med Bländverk.

Jag har läst de tidigare böckerna i serien om Alex King (Bländverk, Illdåd och Vanmakt)och tycker de är både spännande och välskrivna. När jag såg möjligheten till att få ett recensionsexemplar av Vedergällning så blev jag förstås glad.

Vedergällning är en spännande och välskriven bok, men för ovanlighetens skull vad gäller böckerna om Alex King har jag lite svårt att komma in i den. Det kan bero på att jag började läsa den precis efter att jag slukat en riktig bladvändare. Vedergällning känns ytligare och underligt nog lite långsammare (underligt för det händer verkligen saker) än tidigare böcker i serien.

En styrka i böckerna är den beteendevetenskapliga analysen av olika personligheter, som illustreras i färgkoder. Den är intressant och de flesta läsare börjar nog funder på vilken färg man själv är. Men ändå är det så att beskrivningen av Alex analyser inte griper tag i mig som i tidigare böcker.

När jag läste den förra boken var jag lite irriterad över utvecklingen av Alex och Ninas förhållande. I Vedergällning så tycker jag deras relation utvecklats, och jag får känslan av att det gått en tid sen förra boken. Kring alla huvudpersonerna i serien så händer det saker på ett sätt som för handlingen framåt, och jag får intrycket av slutet att man kan förvänta sig fler böcker i serien. Plus också till sättet som Alex på ett inte alltför konstlat sätt knyts till gruppen av poliser.

Jag tycker det är synd att inte fler läser och skriver om Thomas Eriksons böcker. De kanske drunknar i floden av deckare, då de går en lite annan väg i berättandet. Trots att Vedergällning inte tog mig på samma sätt som tidigare böcker så kommer jag att hålla utkik efter nästa bok i serien.

Omdöme: Svensk thriller om hämnd, sammansvärjningar och det svenska rättssystemet.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Deckarhuset 

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Massolit.

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 13 december 2014.

Sonen av Jo Nesbø

Sonny Lofthaus sitter inne på fängelset Staten i Oslo. Han är professionell syndabock. Han får information om detaljer kring brott som begåtts och erkänner dem. I gengäld så får han fri tillgång till heroin. Hans far, Ab Lofthus, var polis och brottsutredare. En dag när de kom hem så hittade Sonny sin far, som begått självmord. Han efterlämnade ett brev där han erkände att han var korrumperad. Familjen föll sönder och Sonny blev missbrukare.
Så en dag i fängelset får Sonny information av en besökare i cellen. Information som gör att han tror att fadern blev utsatt för en komplott. Han rymmer från fängelset, som anses vara helt rymningssäkert. På jakt efter sig får han en stor del av polismakten. Utredningen leds av Simon Kefas, som en gång i tiden var vän med Ab Lofthus, tillsammans med en ny kollega, Kari Adel. Sonen har gett sig ut för att hämnas sin far och frågan är om någon kan stoppa honom.

Sonen av Jo Nesbø kom ut på svenska i oktober 2014. På norska heter den Sønnen och kom ut i mars 2014. Jo Nesbø är en norsk författare som debuterade med Fladdermusmannen 1997. För den svenska publiken är han känd för sin deckarserie om Harry Hole och sina ungdomsböcker om Doktor Proktor.

När jag började läsa om Harry Hole så tyckte jag det var spännande deckare men inte mina favoriter. Allt eftersom serien fortskred så blev det bättre och bättre och förra årets Polis tog andan ur mig. Att Sonen inte skulle handla om Harry Hole var klart, och eftersom den enda icke-Hole bok jag läst av honom var Huvudjägarna, som inte övertygade, så var jag lite orolig. Men nyfikenheten tog överhanden och förlaget skickade vänligt nog ett recensionsexemplar. Dessutom ett inbundet sådant – stort plus till det!

Sonen av Jo Nesbø är en riktigt välskriven och mycket spännande deckare. Jag hade inte behövt oroa mig alls! Den är lättläst, sidorna bara svischar förbi, och trots att den är en bit över 500 sidor så känns den inte så lång. Jag sträckläste så fort jag fick en minut över, och kunde inte släppa den. ”Bara en bit till” var en tanke jag ofta tänkte, och eftersom jag den här hösten har haft lite mindre lästid och läslust så var det en välkommen känsla. Det enda var att det tog mig en stund att komma in i boken, att hitta tråden och drivet. Lite som en film som byter scener mycket i början och man inte förstår hur det hänger ihop.

Sonny Lofthus och många av de andra karaktärerna har levt ett eländigt liv, befinner sig på botten. Men Jo Nesbø plockar fram dem som människor, och jag känner verkligen med dem. Inte på ett snyftigt ”tycka-synd-om” sätt utan utifrån att man får en förståelse för deras situation. Sonny i sig visar sig vara en komplex person, och om jag mötte honom i verkligheten skulle jag förmodligen inte alls se honom på samma sätt, inte minst för hans starka drift för hämnd. Men i bokens värld är det annorlunda. Simon Kefas är inte heller någon lätt person, men likafullt en person som jag känner med.

Det är något fascinerande med det skitiga, eländiga och korrumperade Oslo som Jo Nesbø beskriver i sina böcker, som står i kontrast till det lyckade skandinaviska samhället. Jag kan förstå att det lockar utomlands. Vi var i Oslo för några veckor sedan och även om jag varit där tidigare, så kunde jag nu på ett annat sätt se miljön framför mig.

Sonen är mycket spännande läsning. I någon mån så kunde jag ana vart det skulle ta vägen, och en del av upplösningen gissade jag. Men det hindrar inte spänningen, eftersom jag aldrig visste vilken väg författaren skulle ta, och det fanns ett starkt driv i historien. Det fanns också bottnar i slutet som jag inte anade i förväg. Mycket skickligt.

Nesbø befäster sin ställning som en av de bästa norska krimförfattarna, vilket inte säger lite med tanke på konkurrensen, och jag kommer nu inte att tveka att läsa fler böcker av honom som inte handlar om Harry Hole.

Omdöme: Drivet spännande om en mans hämndbegär och vikten av lojalitet i ett korrumperat Oslo.
Betyg: 4+

Några som bloggat om boken är Romeo and Juliet, Zellys bokblogg, Emilias bokstäver och Bokgalleriet

Mer om boken kan man läsa här och här.
Förlag: Piratförlaget

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 22 november 2014.

Väntar på sol av Andreas Stickler

En dag säger Mats fru Sofie att hon har fått nog och lämnar honom. För Mats kommer det som en blixt från klar himmel, de har väl haft det bra? Nu ska Mats hantera varannanveckaslivet med dottern Gry som är hans solsken och hans fasta punkt i tillvaron. Han försöker göra det så bra som möjligt för henne, och samtidigt klara av arbetet och vardagsrutinerna. Han arbetar som formgivare och får möjlighet att arbeta med ett skivbolag i Sundsvall. Ungefär i samma veva så får han syn på sin ungdomskärlek i ett kort reportage från Mittnytt på TV. Sammanträffandet blir för stort och han tar chansen att åka upp till Sundsvall. Kan det vara möjligt att hitta henne igen? Och om han gör det, hur kommer hon att reagera då?

Väntar på sol av Andreas Stickler kom ut i oktober 2014. Andreas Stickler är född och uppvuxen i Västerås, och är nu bosatt i Sundsvall. Han debuterade som författare 2002 med Bara Gaby och Väntar på sol är hans tredje roman. Med boken följer en CD med musik av Joakim Hillborg, Jan Boholm och Helene Hillborg och texter av Andreas Stickler.

Den här boken hittade vägen hem till mig på ett rätt speciellt sätt. Jag fick ett mejl från författaren som undrade om jag som bokbloggare ville läsa boken. Jag kände igen namnet och visste att vi träffats. Författaren bor bara två hus från oss så han kom över en kväll och lämnade boken. Det kommer nog inte att hända någon mer gång ;-)

Väntar på sol är en välskriven och intressant bok där man kommer huvudpersonen in på bara livet. Beskrivningarna håller en hög detaljnivå, vilket jag inte alls brukar gilla (jag gillar att läsa mellan raderna) men ändå så dras jag obönhörligt in i berättelsen. Det är en intensitet i beskrivningen som gör att jag fastnar.

Jag vet inte om det är miljön eller detaljnivån som gör det, men jag får känslan av att jag läser Mats dagbok, som att Mats är en person jag känner. Eller så är det att i synnerhet andra delen kommer mig bisarrt nära geografiskt. Den utspelar sig i Sundsvall, och Mats rör sig i det område där jag själv bor. Jag vet vilket hus Maria bor i, backen där Mats och Gry ”gömmer sig” är den väg jag går ner på stan, skivstudion ligger inte långt från där vi bor, restaurangen de går på är en av våra favoritrestauranger. Det blir nästan schizofrent. Jag har ju en förkärlek för böcker som utspelar sig i för mig välkända miljöer, men det här kommer väldigt väldigt nära. På ett sätt gillar jag det väldigt mycket, på ett annat sätt inte.

Jag grips av Mats ambitioner att vara en bra pappa för Gry, hans tillkortakommanden men också det han lyckas med. Det är mycket starkt beskrivet. Jag är själv skilsmässobarn och har ofta diskuterat och funderat hur det har präglat min egen utveckling. Det gör att jag i mångt och mycket kan relatera, vilket jag tror förstärker mitt positiva intryck av boken.

Omdöme: Detaljerat och välskrivet om effekterna av en skilsmässa och att hitta tillbaka till sig själv.
Betyg: 4-

Recenserat boken har Monika på Vängåvan.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag:  Podium distribution.

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från författaren. Tack för det!
Utläst 14 november 2014.