Den gode lögnaren av Nicholas Searle

Från förlagets hemsida: Han är en man som har ljugit i hela sitt liv. Svindlaren Roy Courtnay, drygt åttio år gammal, bor i en engelsk förort och står inför sitt livs största kupp: Han ska förföra den rika änkan Betty, som han fått kontakt med via en dejtingsida, för att lura åt sig hennes pengar.
Men vem är Roy Courtnay? Vad har han tvingats gå igenom för att klara av att leva med alla sina lögner? Och varför tycks Betty vara så villig att bli hans nästa offer?
Steg för steg börjar historien nystas upp, i en psykologisk thriller som tar sin början i Berlin 1938 och sträcker sig över nästan ett sekel, en tid med inslag av ofattbar ondska, kraftfullt motstånd och anmärkningsvärd godhet.

Den gode lögnaren av Nicholas Searle kom ut i 2016. I original heter den The Good Liar och kom ut 2016. Nicholas Searle är en brittisk kriminalförfattare som arbetat med säkerhetsfrågor som statstjänsteman. Den gode lögnaren är hans debutroman.

Den här boken dök upp som ett överraskningsexemplar från förlaget. Lite senare under hösten blev den nominerad till Svenska Deckarakademins pris för bästa till svenska översatta kriminalroman. Nicholas Searle hamnade också på min Boktolva 2017.

Den gode lögnaren är en spännande och riktigt bra thriller. Jag visste verkligen inte alls vad den här skulle handla om och hade nästan inga förväntningar, vilket visade sig vara riktigt bra. Intrigen överraskade mig och den var betylidgt bättre än väntat. Redan från början fastnade jag i berättelsen, och fann den ovanligt lättläst. Tyvärr så var det en svacka i mitten, sen tog den fart igen, för att landa i ett slut som jag tyckte var ett antiklimax.

Tidshopp är otroligt vanliga i spänningsromaner (och även andra genrer) och det fungerar olika bra. I Den gode lögnaren är tidshoppen till olika tidsåldrar, knutet till vad som händer i nutid snarare än kronologiska. Det gör att man som läsare inte förrän i slutet har en komplett bild av Roy och Betty. Jag gillar greppet, och tycker Nicholas Searle behärskar det.

Karaktärsteckningen är inte den bästa. Roy är en högst osympatisk karaktär, och det finns egentligen ingen som jag riktigt gillar, inte ens Betty. Man behöver ju inte gilla karaktärerna men jag engagerar mig inte i personerna i berättelsen, utan bara vad som händer personerna. Nutidstråden är den tråkigaste, och beskrivningen av åldrande är inte särskild bra, bara deprimerande.

Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa mer av Nicholas Searle, även om jag tror att mitt positiva intryck av Den gode lögnaren i hög grad baseras på överraskning och låga förväntningar.

Omdöme: Intressant och invecklad historia om förräderi, lögner och bedrägeri.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Mest Lenas godsaker och Beas bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: The Good Liar
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Översättare: Boel Unnerstad
Sidor: 320

Mitt exemplar var ett överraskningsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 17 juni 2017.

En smakebit på søndag – Cold Earth

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar har inte kommit upp än.

Mycket nu. Barnens sommarlov har börjat och de är ute på egna äventyr, så vi har ”barnfritt” några dagar. Själv ska jag i eftermiddag/kväll iväg på veckans andra tjänsteresa. I torsdags kom jag hem två timmar senare än SJs tidtabell, hoppas på bättre tur den här gången. Har jobbat även på kvällarna och varit lite för trött för läsande, har blivit mycket slösurfande istället. I går kväll läste jag ut Den gode lögnaren av Nicholas Searle, ett överraskningsexemplar sen i höstas så jag fick snabbt tänka om vad gäller smakbit. Nu har jag valt och det blev Cold Earth av Ann Cleeves. Den har legat sen min födelsedag i januari trots att jag brukar älska hennes böcker om Shetlandsöarna.

Smakbiten kommer från sid 2

The rumbling started when the landslide picked up speed and gathered boulders and the stones from the field dykes. When it crossed the main road it missed a car but ploughed into a small croft. Relentless as a river in flood, the mountain of earth moved with a power that flattened the outhouses of the tiny croft house and forced its way through the main building, smashing windows and breaking down the door. Perez heard the noise when it hit the house as a roar, and felt it as a vibration under his feet. He turned at the same time as the other mourners.

Manglade dukar och vikta servetter av Ewa Klingberg

Från förlagets hemsida: Utan att riktigt förstå hur det gick till så har Felicia blivit med hus. Inte en vanlig villa, utan en stor fastighet med hyresgäster som nu är hennes ansvar. En av lägenheterna ska hon inreda till sig själv.
När Felicia möter den attraktive antikhandlaren Jonathan som vill fylla hennes bostad med tidstypiska möbler vänds hennes liv upp och ned. Felicia tar tacksamt emot inredningshjälp från Jonathan, men vad varken Felicia eller Jonathan känner till är att en av möblerna döljer en gammal hemlighet … Denna hemlighet leder till Nanny, en ung kvinna som arbetar som piga i ett välbemedlat hem i Karlskrona år 1851.
Ensamheten blir plötsligt ett virrvarr av nya bekantskaper, de gamla murriga väggarna får nytt liv och Felicias sårade hjärta tinar upp. Men hur ska hon hantera en kärlek som är omöjlig redan från början?
Nannys och Felicias skilda livsöden vävs samman på ett fängslande vis. Hemligheter från det förflutna blir en del av Felicias liv och påverkar henne på ett sätt som hon aldrig hade kunnat förutsäga. Manglade dukar och vikta servetter är en varm och charmig historia som handlar om vänskap, kärlek och modet att känna tillit.

Manglade dukar och vikta servetter av Ewa Klingberg kom ut i maj 2017. Ewa Klingberg har tidigare arbetat som lärare men sedan 13 år tillbaka är hon författare på heltid. Hon skriver romaner såväl som noveller för veckopressen samt är medarbetare i tidningen Släkthistoria. Hon driver även bloggen Holavedsbrudar.

Eftersom Ewa Klingberg driver en bokblogg, Holavedsbrudar, som jag följer både på webben och Instagram hade jag sett att den här boken skulle komma ut. Eftersom jag normalt sett inte brukar vara rätt läsare för historiska romaner så hade jag inte tänkt läsa den. Men så blev jag mer och mer nyfiken och när Ewa erbjöd att om man kommenterade på bloggen kunde man få recensionsexemplar från förlaget slog jag till.

Manglade dukar och vikta servetter är en mycket välskriven och fängslande bok. Det här är feelgood precis som jag vill ha den. Helt enkelt perfekt! Det finns en historia, det finns allvar, det finns mysfaktor, det finns förvecklingar, det finns attraktion och förälskelse. Allt beskrivet med värme och glimten i ögat. Än en gång konstaterar jag att jag inte ska gå på mitt första omdöme och tro att en bok inte är något för mig. Efter att ha letat efter en bladvändare i deckargenren för att återfå min läslust så hittade jag den i en välskriven feelgood. Överraskande.

I Manglade dukar och vikta servetter finns en nutidshistoria, om Felicia, och en dåtidshistoria, om Nanny. Dåtidshistorien tillför mycket, och jag hade velat läsa mer om Nanny. Samtidigt så är det också en perfekt avvägning mellan de två historierna, nu hålls intresset uppe hela vägen då man som läsare får veta ”lagom mycket” åt gången.

Genom hela boken går ett stråk av intresse för inredning. Jag är inte alls den typen, men det finns en charm att läsa om det, och Ewa Klingberg lyckas måla upp bilder och anknyta till vardagsfenomen (som när Felicia i början går på IKEA) som gör det levande. Levande är också karaktärerna. Min favorit är Nanny, men Felicia och övriga personer i nutidshistorien är väl beskrivna, och jag märker att under läsningens gång så tänker jag på dem som personer som jag känner i verkliga livet.

Det enda störmomenet i historien är i början, då jag stör mig på Felicias inställning till pengar. Hennes man har just flyttat ut, har hon inte köpt ut honom? Varifrån kommer hennes pengar undrar jag? Jag stör mig också lite på Felicias naivitet till andra människor som ”tar över” hennes liv. Samtidigt så bäddar det för förvecklingar och passar i historien.

Jag kommer definitivt att läsa mer av Ewa Klingberg. Jag ser fram mot hennes nästa bok – Lånat silver och krossat glas. Och för alla er som gillar en bra feelgood – se till att läsa Manglade dukar och vikta servetter.

Omdöme: Mycket bra feelgood med värme, mysfaktor och intressant historia.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Hanneles bokparadis, Ewelinas bokblogg, Västmanländskans bokparadis, Bokhyllan, Boklysten och Bokstunder

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Historiska media
Sidor: 358

Mitt exemplar kom från förlaget tack vare att jag kommenterade på författarens blogg. Tack!
Utläst 10 juni 2017.

Tennison av Lynda La Plante

Från förlagets hemsida: I Tennison skildrar Lynda La Plante – författaren bakom den brittiska kriminalserien Prime Suspect [I mördarens spår] – än en gång huvudpersonen Jane Tennison: den här gången som nyutexaminerad polis i problemdistriktet Hackney i östra London.
Året är 1973 och i den manschauvinistiska polismiljön tvingas Tennison snabbt lära sig hantera chockerande situationer utan någon som helst hjälp eller sympati från sina överordnade. Snart blir hon involverad i sitt första mordfall: en ung, heroinberoende kvinna har hittats död. Strypt.
Brittiska Prime Suspect är en av de mest innovativa kriminal-TV-serierna någonsin. För sin realism och råa ton, men mest för huvudpersonen Jane Tennison, en av de första kvinnliga TV-deckarlegenderna (spelad av Helen Mirren).
Även Tennison har nu adapterats för en TV-serie – med manus av Lynda La Plante själv – och kommer att premiärvisas i brittisk TV under hösten 2016.

Tennison av Lynda La Plante hade recensionsdatum 29 oktober 2016. Lynda La Plante är en brittisk författare, manusförfattare och skådespelerska. Hon debuterade 1987 med The Legacy. 1991 kom den första delen i hennes TV-serie Prime Suspect (I mördarens spår) som gick i sju säsonger. På svensk TV har även hennes TV-serie om Anna Travis sänts.

Den här boken dök upp som en överraskning från förlaget i höstas. Trots att jag sett och gillat serien så hade jag inte noterat boken. Tyvärr hamnade den i den alltför stora högen av olästa böcker. Jag satte upp Lynda La Plante i Boktolvan, och nu när jag var sugen på en deckare av bladvändarkaraktär så bestämde jag mig för att prova den här.

Tennison är en deckare som utspelas på 70-talet, innan Jane Tennison blir den som hon är i TV-serien. Den ger en slags bakgrundsbeskrivning av hennes karaktär och miljön. 70-talsreferenserna duggar tätt, allt från kläder till musik vidare till politik. Det här är ett årtionde som jag gillar att läsa om och det är en av behållningarna med boken, i synnerhet musiken där en av de återkommande låtarna är en favorit hos mig (dock med en annan artist). En annan är beskrivningen av vardagen för kvinnorna inom poliskåren. Den är minst sagt tuff, och en jargong och behandling som kan klassas som sexuella trakasserier är vardagen. Ibland vill jag bara skaka om karaktärerna, och fråga hur de står ut. Men samtidigt kan jag förstå det – kostnaden för individen kan bli för stor, det skulle innebära slutet på deras karriär.

Tyvärr så är det något som gör att jag inte riktigt kommer överens med Tennison. JAg vill så gärna tycka om den, men lyckas inte. Jag kommer aldrig riktigt in i boken, och den är rejält tjock (inte minst för att vara en deckare). Det är som om beskrivningarna hela tiden är utifrån, jag kommer inte karaktärerna in på livet. Jag upplever språket som något stolpigt, men framför allt så innehåller det för många förklaringar hur personer känner och tycker. Efter en replik så beskrivs gärna hur den som lyssnat tolkat den och reagerar på den. Det blir för mycket och för segt för min smak. Därför blir det inte en bladvändare.

Mysteriet, eller kanske man ska säga mysterierna, är inte det som driver handlingen framåt i Tennison. Det är visserligen en detaljerad beskrivning av hårt polisarbete, men spänningsfaktorn är inte hög.

Jag är ganska säker på att en filmatisering av Tennison skulle fungera utmärkt, eftersom det jag inte tycker fungera i boken inte skulle överleva till en filmatisering. Jag noterar att den fysiska beskrivningen av Jane Tennison i boken inte stämmer med Helen Mirren som spelar henne i Prime Suspect. Tennison är redan filmatiserad, så det återstår att se när den kommer till svensk TV. Tyvärr så hittar jag en del recensioner av den som är minst sagt negativa.

Om jag någon gång ska läsa mer av Lynda La Plante så tror jag att jag ska göra det på engelska istället.

Omdöme: Lite för detaljerat om en ung kvinnlig polis i en tuff polismiljö på 70-talet
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Mest Lenas godsaker och Bokdamen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Tennison
Förlag: Modernista
Översättare: Carla Wiberg
Sidor: 527

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det.
Utläst 6 juni 2017.

En smakebit på søndag – Manglade dukar och vikta servetter

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar ni här.

Lång vecka och kort helg. Och bara två veckor kvar innan semestern. Den här helgen känns mest som om jag bara sovit bort. Men en del fick jag ändå läst igår. Sent igår kväll (efter lördagsfilmen) läste jag ut en bok, men eftersom jag inte helt bestämt vad jag ska läsa nu så får smakbiten komma ur den. Dessutom vill jag väldigt gärna passa på att rekommendera Manglade dukar och vikta servetter av Ewa Klingberg. Gillar ni feelgood så ska ni läsa den!

Smakbiten kommer från sid 7, där huvudpersonen är på IKEA:

Felicia gick vidare rakt in i ett rum dit bokhyllorna sträckte sig från golv till tak, mitt i rummet tronade en attrapp av en öppen spis. De bulliga skinnfåtöljerna med konstgjord patina lockade henne och hon tyckte sig känna doften av cigarr och våta yllekläder. Hon hade inte blivit förvånad om komissarie Barnaby lagt en tung hand på hennes axel och med vänlig stämma frågat var och med vem hon tillbringat den gångna natten. Hon rätade ut benen och la fötterna i kors och funderade på om han skulle trott på att hon legat ensam i en knarrande gästsäng i en i övrigt tom lägenhet.

Entry Island av Peter May

Från Bokus: När det isolerade ösamhället Entry Island skakas av ett mord, det första i mannaminne, beger sig kriminalpolisen Sime Mackenzie till ön som del av ett utredningsteam från Montréal. Affärsmannen James Cowell, en av öns drygt hundra invånare, har knivhuggits till döds i sitt hem, och det mesta talar för att det är hans hustru, Kirsty, som hållit i vapnet.
Utredningen ser först ut att bli en formalitet, men när Sime träffar Kirsty överväldigas han av en märklig känsla. Trots att han vet att de inte kan ha träffats förut känner han igen henne. Det är något hos den mordmisstänkta kvinnan som rör upp djupt begravda minnen inom honom.
I takt med att utredningen fortskrider börjar Sime hemsökas av drömmar om ett avlägset förflutet på en skotsk ö, femhundra mil bort historier som hör till en fjärran värld men ändå tycks sträcka sig in i nuet, mot Entry Island och de mysterier som ön ruvar på

Entry Island av Peter May hade recensionsdag 30 september 2016. Den heter likadant i original och kom ut 2014. Peter May är en brittisk författare, med en bakgrund som journalist och manusförfattare. Han debuterade 1978 med The Reporter och har gett ut ett drygt 20-tal romaner.

Lewistrilogin av Peter May är en av mina favoritserier, och givetvis blev jag glad när den här dök upp i brevlådan överraskande i höstas. Men ändå blev Entry Island mystiskt liggande i läshögen. När nu deckarsuget var stort så blev den ett spontant val.

Entry Island är en välskriven och förvånansvärt lättläst roman. Den är rätt tjock, men den tog inte lång tid att läsa. Ändå så var jag besviken. Varför? Jo, jag hade ett enormt sug efter en fängslande deckare, en bladvändare med ett mysterium som skulle vara klurigt och intressant. Entry Island är inte det. Jag tycker den är mer en historisk och romantisk roman där deckardelen kommer i andra hand. Hade jag bara förstått det och förväntat mig det så hade jag inte alls blivit besviken. Men nu tog det mig nästan halva boken innan jag kom i den, och kunde vända mina förväntningar till något annat. Men riktigt intresserad blev jag aldrig.

Styrkan i Entry Island är miljöskildringarna och den fina tonen. Det är som om man förflyttar sig till den här speciella ön som ligger nära naturen. När jag efter läsningen googlar på bilder från verklighetens Entry Island så tycker jag definitivt det stämmer. Peter May har också lyckats väva in historiskt skrämmande och intressanta händelser från andra sidan Atlanten och det känns som om man lär sig en hel del. Däremot så känns kopplingen mellan nutid och dåtid stundvis krystad, och ett tag är jag rädd att han ska blanda in något övernaturligt som tidsresor.

Mysteriedelen däremot tycker jag inte alls är lyckad. Jag blir aldrig riktigt nyfiken på vem som mördade James Cowell, det går på tok för långsamt och slutet känns krystat. Inte heller fastnar jag för några av karaktärerna, de är lite för schablonartade. Möjligen dåtidens Sime mot slutet av historien.

Hade jag haft helt andra förväntningar hade jag nog kunnat gilla det här. Peter May kvarstår fortfarande som en författare jag vill läsa mer av. Lewistrilogin är ändå Lewistrilogin…

Omdöme: Välskrivet om olycklig kärlek och dramatiska historiska händelser i en vacker och karg miljö.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Johannas deckarhörna, Mest Lenas godsaker, Läsa & Lyssna och och dagarna går

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Entry Island
Förlag: Modernista
Översättare: Charlotte Hjukström
Antal sidor: 415

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 31 maj 2017.

Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson

Från förlagets hemsida: Märit kliver av tåget i Lund utan att själv förstå varför. Det är över femtio år sedan honsenast var här och hon har inte längtat tillbaka en sekund. Hit kom hon som läkarstuderande på 60-talet, en tid då folkhemmet växte och blomstrade.
Men på Norra kyrkogården vittnar en massgrav om en annan verklighet. Här hamnade patienterna från Vipeholm, den stora anstalten för så kallade sinnesslöa strax utanför Lund. Det var där hennes bror gick under. Han som kallades Tok-Lars, Vidundret eller Haltelyttelasse. Vad var det som hände för alla dessa år sedan? Och vem bär egentligen skulden?

Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson kom ut i maj 2017. Majgull Axelsson är en svensk författare och journalist som började med att skriva om barnprostitution och fattigdom i Sverige. Hennes skönlitterära debut kom 1994 med Långt borta från Niefelheim och 1997 fick hon Augustpriset för Aprilhäxan. Hennes böcker har översatts till ett tjugotal språk och hon är en av Sveriges mest framgångsrika författare.

Jag fastnade för Majgull Axelssons böcker för många år sedan, och hennes Rosario är död är en av mina starkaste läsupplevelser. Under några år ”tappade jag bort” henne, men med böckerna Moderspassion (2011) och Jag heter inte Miriam (2014) så hittade jag henne igen. När jag såg att hon skulle komma med en ny bok var jag säker på att jag ville läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Ditt liv och mitt är en välskriven och tänkvärd berättelse. Jag tycker om det fina språket som gör läsningen i sig till en njutning. Boken är lättläst, faktiskt mer lättläst än både Moderspassion och Jag heter inte Miriam. Huvudpersonen är en kvinna i 70-årsåldern, och jag inser att det inte är alltför många böcker jag läser som har det. Beskrivningen av Märit är fin och ärlig, även om jag tycker ”den andra” i början är lite underlig. Men allt eftersom historien utvecklar sig så vänjer jag mig.

Det finns en ambition i Ditt liv och mitt att läsaren ska bli nyfiken på vad som hänt Märit tidigare, och det antyds som ett ”mysterium”. Jag tycker historien står på egna ben, och den hade inte behövt balansera på gränsen till spänningsroman, för det är den inte. Jag blir berörd av historien, i synnerhet den om Märits bror. Förmodligen beror det på att jag levt nära personer som haft någon form av förståndshandikapp, och i första hand upplevt hur folk utanför så lätt dömer sådana personer. Även i vårt samhälle numera. Den tid och den behandling dessa människor fick utsåt som Majgull Axelsson beskriver är horribel och komplett obegriplig.

Jag kommer definitivt att vilja läsa mer av Majgull Axelsson, och vill nog påstå att hon är en av mina favoritförfattare, även om Ditt liv och mitt inte är lika stark som Jag heter inte Miriam.

Omdöme: Välskrivet drama om utsatthet, ånger och personligheter
Betyg: 4+

Bloggat om boken har och dagarna går och Bokkoll

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Brombergs

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 26 maj 2017.

Eragon av Christopher Paolini

Från förlagets hemsida: ”Jag ser mäktiga krafterna i vårt land kämpa om kontrollen över din vilja och ditt öde. Oräkneliga är de möjliga framtider som väntar dig men bara en kan bringa dig lycka och fred. Akta dig för att tappa bort din egen väg, för du är en av de få som är verkligt fri att välja sitt eget öde.”
Den fattige bondpojken Eragons liv förändras helt när han en dag hittar en vacker blå sten som visar sig vara ett drakägg. Ägget kläcks och drakungen Saphira och Eragon blir i vänner i hemlighet. Från den dagen knyts deras öden för alltid till varandra.

Eragon av Christopher Paolini kom ut på svenska 2005. I original heter den också Eragon och kom ut 2002. Christopher Paolini är en amerikansk författare som var bara 15 år när han skrev Eragon, den första boken i serien Arvtagaren. Han gick inte i skolan utan utbildades av sina föräldrar, som bägge var författare. Eragon gavs först ut på föräldrarnas förlag, men blev senare uppköpt av Random House och blev en internationell succé. Christopher Paolini var då 19 år. Totalt består serien av fyra böcker. Eragon är också filmatiserad.

Efter att ha läst Ärren vi bär av Caroline Engvall hade jag ett stort behov av att läsa något helt fiktivt, långt från verkligheten. Då passade det bra att plocka upp den sista boken i Makeutmaningen 2016/2017, nämligen Eragon av Christopher Paolini. Jag är sist ut i familjen att läsa den.

Eragon är mycket lättläst fantasy och en skön verklighetsflykt. Jag brukar ha problem med persongalleriet i fantasy som brukar kunna vara.. tja, rikligt. I Eragon är det lagom med karaktärer för att jag ska kunna hänga med. Plus också förstås för kartan i början av boken, även om den kunde varit något mer detaljerad.

Det är väldigt detaljerade beskrivningar av utseenden och miljöer. Lite för detaljerat för min smak, men man får i alla fall en bild av om det är överdådigt, ödsligt, torrt, fuktigt, hotande osv. Men lite färre beskrivande ord hade varit passande. Det tråkar ut med alla detaljer.

Eragon är en ungdomsbok skriven av en femtonåring och det kan förklara att jag upplever språket som lite torftigt (fast många ungdomar kan skriva målande) och hela historien naiv. Det är också något som gör att jag har svårt att känna med Eragon. Jag berörs inte riktigt av hans öde och är inte speciellt nyfiken på hur historien ska utveckla sig.

Men trots mina invändningar så var de över 500 sidorna förvånansvärt lättlästa och den blev den verklighetsflykt jag hade väntat mig. Om nästa bok i serien är lika lättläst skulle jag nog kunna tänka mig att läsa den. Men prioriterat är det inte.

Omdöme: Lättläst men något oengagerande ungdomsfantasy
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika och Bokparadiset

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bonnier Carlsén
Sidor: 519

Mitt exemplar lånade jag av sonen.
Utläst 16 maj 2017.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

Från förlagets hemsida: Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.
Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne. 
Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl. 

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman hade recensionsdatum 15 maj 2017. Fredrik Backman är en svensk författare som debuterade 2012 med En man som heter Ove, som gjort succé och även filmatiseras. Fredrik Backman driver även en framgångsrik blogg. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre, som är en novell som Fredrik Backman publicerade på nätet först, är hans sjätte bok. Alla intäkter för boken går till Hjärnfonden.

Det kom ett mejl från förlaget. Ville jag läsa Fredrik Backmans nya bok? Eh… JO! Jag har läst och tyckt mycket om nästan alla hans böcker, så naturligtvis ville jag läsa den här. Jag hade läst om den, när den kom på nätet, men aldrig kommit mig för att klicka mig vidare.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en ömsint betraktelse över vad det gör med en människa och anhöriga när minnet börjar svika. Det upphör aldrig att förvåna mig, hur skicklig Fredrik Backman är med det skrivna ordet. Han utnyttjar språket så att man på 64 sidor (egentligen färre, för några är bara bilder), hinner både le och känna sig sorgsen. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre handlar om människans fantasi, något som Fredrik Backman förmår beskriva. Det är snyggt och berör. Och titeln. Jag bara älskar titeln!

Det starkaste med boken är för mig bandet mellan farfar och Noah, men också Noahs pappas roll i det hela. På de få sidorna hinner man förstå så mycket om familjen, deras respektive uppväxter och vilken skillnad det kan vara på relationen till barn och till barnbarn.

Men jämfört med övrigt jag läst av honom så upplever jag inte riktigt samma känslomässiga berg- och dalbana, vilket förvånar mig eftersom jag funderat mycket över det här att förlora minnet. Det handlar både om funderingar över föräldragenerationen och ens egen generation (vilket blev tydligt när jag läste boken Fortfarande Alice). Men det är som om det är lite för mycket bilder, lite för mycket fantasi. Bitvis saknar jag det den frustration, ilska och ledsamhet man känner när ens förälder försvinner. Den finns där, men inte i centrum, som den varit i mina tankar. Jag tror dock att många som läser den här boken kommer att gråta.

Nästa bok av Fredrik Backman, Vi mot er, kommer i höst, och den står väldigt högt upp på önskelistan.

Omdöme: Ömsint betraktelse över minnets förgänglighet.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Lexie läser

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 64

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 16 maj 2017.

Ärren vi bär av Caroline Engvall

Från förlagets hemsida: Runt om i Stockholm hittas barn döda. Ulrika Stenhammar vid Citypolisen, som just kommit tillbaka från en sjukskrivning, får i uppdrag att utreda dödsfallen – som vid en första anblick liknar självmord. Samtidigt blir det unga journaliststjärnskottet Lovisa Ling dödshotad för sina provocerande artiklar om flyktingar och mäns våld mot kvinnor. Tillsammans lägger Ulrika och Lovisa ett pussel som ingen annan vill se: barnen har blivit mördade. Den udda duon tar upp jakten på en förövare som inte skyr några medel för att få det han vill ha. Ärren vi bär är den fristående inledningen på en dokudeckarserie om en dold värld på internet som vi vuxna helst vill blunda för

Ärren vi bär av Caroline Engvall har recensionsdatum idag 18 maj 2017. Caroline Engvall är en svensk författare och journalist som arbetat som redaktör och nöjesskribent. Hon driver frågan om att vi måste uppmärksamma dessa barn som far så illa, inte minst på nätet, och är mycket aktiv i samhällsdebatten. Caroline Engvall debuterade som författare 2008 med 14 år och till salu, har sålt över 200 000 exemplar. Ärren vi bär är hennes skönlitterära debut.

För några år sedan läste jag Skuggbarn av Caroline Engvall. Det var oerhärt stark läsning och den boken har levt med mig sen dess. Lite roligt var att i pocketutgåvan av den boken fick jag min första blurb. Mer förundrad var jag när den recensionen gav mitt första nättroll i kommentarsfältet… När jag såg att Caroline Engvall skulle komma ut med en skönlitterär bok så var jag säker på att jag ville läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Ärren vi bär är en av de värsta böcker jag läst. Missförstå mig nu inte. Ärren vi bär är en av de starkaste böcker jag läst. Den berörde och den är välskriven. Men det gör också att det är en av de värsta böcker jag läst för den borrar sig in i mig. Djupt in. Den skapar ångest, den skapar ilska och den berör enormt starkt. Ärren vi bär är en viktig bok.

Det är länge sedan jag läste en bok som var så jobbig att ta sig igenom. Jag orkade bara läsa korta bitar i taget. Har svårt att sätta ord på vad jag egentligen kände under läsningen. I botten ligger förstås att Ärren vi bär handlar om vuxna som utnyttjar barn, och det är bland det värsta man kan läsa om som vuxen. Att jag själv har tonårsbarn som bara är aningens äldre än flickorna i boken gör förstås att det berör alldeles extra. Det faktum att jag känner till Caroline Engvalls engagemang och litar helt och fullt på att ramen inte är påhittad, utan att detta existerar i verkligheten, gör det svårare att värja sig. När jag läser vanliga deckare kan jag ju ofta känna att jag gömmer mig bakom ”jamen det här är så överdrivet att det måste ju vara påhittat”. Det kan jag inte riktigt här. Samtidigt är det så groteskt och absurt att det är svårt att ta in att det verkligen händer. Jag tror att jag inte riktigt förmådde att tro på allt ändå.

Nu kan man fråga sig varför jag läser den här boken ändå? Jo, men jag tror att man ibland måste tvinga sig att läsa om vissa saker. För om vi inte orkar läsa, hur ska vi då kunna se och agera? När jag läste den så var jag tvungen att ta ett snack (igen) med barnen om det här med nätet och bilder och annat, bara för att upptäcka att de var väldigt medvetna och välinformerade. Inte för att det skyddar, men det känns bra att ha haft de samtalen.

Ärren vi bär är en välskriven bok, även om jag ibland tycker det är lite för många detaljer om utseende och vägbeskrivningar i Stockholm. Karaktärerna är intressanta, även om det hela kommer lite för nära själva polisgruppen kan jag tycka.

Förmodligen vill jag läsa nästa bok i serien. Frågan är om jag orkar bara…

Omdöme: Välskriven och extremt stark och jobbig berättelse om barns utsatthet.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Kalla kulor
Sidor: 307

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 7 maj 2017.