Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann hade premiär på bio 25 december 2013. Den släpptes på DVD 28 april 2014. Vi såg den på DVD 19 september 2015.
Så här beskrivs den på nätet:
Efter ett långt och händelserikt liv hamnar Allan Karlson på ett ålderdomshem i tron att det blir hans slutstation. Problemet är bara att hans hälsa fortfarande är utmärkt och dagarna blir därför alldeles för trista. När firandet av Allans hundrade födelsedag närmar sig, vilket Allan själv inte är det minsta intresserad av, tar han chansen och flyr sin tråkiga vardag.
En rad händelser drar istället in Allan på en galen och oväntad resa kantad av ett gäng kriminella, mördare, en väska full av pengar, en elefant och en inkompetent polis. För vem som helst hade detta varit ett livsäventyr, men med Allans bakgrund är det ungefär som vanligt. Inte bara har han bevittnat några av historiens viktigaste händelser, han har även spelat en nyckelroll i dem. Vi får följa Allans tidigare eskapader och dess otroliga påverkan på historien, hur han bland annat hjälpte till att uppfinna atombomben samt blev god vän med allt från amerikanska presidenter till ryska tyranner.
När jag läste boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann var jag minst sagt kluven. Å ena sidan så var jag inte alls förtjust i humorn och tonen av ”buskis” som ligger genom hela boken. Å andra sidan kunde jag genom att intala mig att jag lyssnade på en värmländsk gubbe på ljugarbänken ändå ha en viss behållning av den. Men jag hade inga som helst planer att se filmen. Men vår 13-åriga son har bläddrat i boken, blivit intresserad och önskade sig filmen i födelsedagspresent.
Eftersom jag inte var så förtjust i boken så är det kanske inte så konstigt att jag säger att jag tycker filmen på sätt och vis är bättre än boken. De har lyckats med att inte låta buskisen ta över helt, även om det parodiska är grundtonen. Och det passar sig bättre på film. Bitvis riktigt underhållande och gjort med värme. Sen blir det ju roligare med en 13-åring och en 12-åring som gapskrattar vid vissa scener 😉
Det är en hel del som försvunnit i filmatiseringen, men det är ju inte så konstigt med tanke på att boken är späckad av episoder. Tyvärr gör det att en del episoder blir mer oförklarliga. ”Kändisarna” i filmen (Oppenheimer, Reagan, Stalin osv) blir också parodiska och det känns som om det är med mening. Att det är en skådespelare och inte den riktiga personen blir snarare betonat än dolt.
Robert Gustafsson har fått hyllningar för den här rollen ur många aspekter, liksom de som gjort masken. Men det är ändå uppenbart att det är en yngre person som spelar en 100-åring att det också blir en parodi, vilket faktiskt inte bara blir negativt. Men imponerad är jag inte. Jag brukar inte gilla Mia Skäringer, men hon är riktigt bra i den här rollen. Men min favorit är Iwar Wiklander. Strålande insats, och de flesta av mina skratt blir på hans repliker!
Det är bra tempo i filmen och jag tycker man lyckats med blandningen av nutid och tillbakablickar. Dock är den lite för lång, konceptet blir lite uttjatat efter ett tag.
Filmen recenseras på Moviezine, Aftonbladet och DN.
