Hett i hyllan #41

Dags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I oktober 2013 anlände ett paket i brevlådan. Det var inte mitt första recensionsexemplar, men det var det första av en lång rad recensionsexemplar som jag inte själv varit med och valt, utan som förlagen skickar ändå. Jag blev glad då, precis som jag blir glad nu, men den här stressen över alla böcker hade inte riktigt infunnit sig. Men ändå så blev det en hyllvärmare – annars brukar jag försöka prioritera recensionsexemplar.

När Leila upptäcker sajten Red Pill känner hon att hon äntligen har hittat människor som förstår henne. Hon är en ung kvinna som haft en skyddad uppväxt tillsammans med sin mamma, och hon har ofta haft svårt att få kontakt med flickorna i skolan.
Men på Red Pill, ett chatforum för moraliska diskussioner, blommar Leila ut och imponerar på sajtens grundare, en lysande och undflyende man vid namn Adrian.
Leila blir upprymd när Adrian ber att få träffa henne och smickrad när han erbjuder henne att delta i »Projekt Tess«. Tess är en kvinna som Leila antagligen aldrig skulle ha träffat i verkliga livet. Hon är vacker, urban, smart och sargad.
Medan Leila och Tess mailar, chattar och pratar över Skype, blir Leila alltmer indragen i Tess värld och steg för steg lär hon sig allt, in i minsta detalj, om henne snart måste hon nämligen bli Tess.

Den låter som en bok jag nog skulle kunna tänka mig att läsa, men den står fortfarande inte högst på listan tyvärr. Eller vad säger ni? Är den riktigt bra?

Annonser

Summering av utmaningar 2013: Hyllvärmare 2013

Under 2013 har jag antagit en hel del utmaningar för att stimulera mig själv och få struktur på mitt läsande. Här kommer en summering av en av dem.

Hyllvärmare 2013

För att motivera mitt läsande av hyllvärmare (som bara blir fler och fler) så hakade jag på Bokmal73s Hyllvärmarutmaning. Jag valde ut 10 stycken och minst 5 av dem skulle jag läsa under 2013.

On Canaan’s Side av Sebastian Barry
Spill av Sigrid Combüchen
Believing the lie av Elizabeth George – Mars 2013
Döden på en blek häst av Amanda Hellberg – Mars 2013
En lång dag i Athen av Theodor Kallifatides – November 2013
Satellittmenneskene av Hans Olav Lahlum – Maj 2013
The last breath av Denise Mina – April 2013
Tre sekunder av Anders Roslund och Börge Hellström
Honour av Elif Shafak – Januari 2013
Bukken til havresekken av Gunnar Staalesen – Maj 2013

Redan i maj nådde jag fem (som jag skrev om här) och summeringen blir 7 av 10 lästa, vilket innebär att jag faktiskt klarat av utmaningen. Ett tag hade jag intentionen att läsa alla 10 och av den anledningen så kände jag mig själv lite besviken när jag inte klarade av det.

Det här är en typ av utmaning som passar mitt läsande, det ger mig en positiv skjuts och hjälper mig att välja.

Böckerna jag läste då? Jo, i topp kom Honour och En lång dag i Athen. Kan inte förstå varför jag inte läst de tidigare. Både Shafak och Kallifatides tillhör mina favoritförfattare. Lahlums serie kommer jag säkert att fortsätta med, och förmodligen även Staalesens eftersom jag köpt på mig böcker i den. Amanda Hellberg kan jag tänka mig att läsa fler böcker av. Däremot så gör jag slut med Denise Mina och Elizabeth George och jag behöver en längre paus från varandra.

En lång dag i Athen av Theodor Kallifatides

Theodor återvänder till Athen för att tillsammans med sin bror se till att deras fars kropp flyttas från kyrkogården. Deras mamma har fått ett brev att pappan inte längre får plats, Kyrkogårdsförvaltningen vill att graven ska tömmas. De beger sig till kyrkogården, och medan de väntar på att dödgrävarna ska kunna göra sitt jobb så ger det sig av på en bilfärd. Theodor reser i minnet under den dagen i Athen, och väl tillbaka i Sverige så fortsätter han att fundera och reflektera över sin far. Fylld av vemod funderar han och minns sin egen tid i Grekland. Tre år senare beslutar han sig för att skriva ner sina tankar.

En lång dag i Athen av Theodor Kallifatides kom ut 1989. Som e-bok kom den 2012. Theodor Kallifatides är född i Grekland, och flyttade 1964 till Sverige. Han debuterade 1969 med diktsamlingen Minnet i exil: Dikter. Han har sedan dess gett ut drygt 30 böcker, mest romaner.

Det finns något i Theodor Kallifatides språk och sätt att skriva som talar till mig direkt. Han har en i mitt tycke fantastisk förmåga att genom sin berättarstil och sin användning av språket få fram stämningar och känslor. Han är helt enkelt en av mina favoritförfattare.

Mitt i flödet av recensionsexemplar och andra ”måsten” så kände jag plötsligt att jag ville läsa den här hyllvärmaren. Den flyttade hem till mig sommaren 2011 när jag fick den av min pappa, vid ett av de sista tillfällena vi träffades. Jag vet inte vad som fick behovet att uppstå just nu, men pappa fanns i mina tankar och på något sätt var det därför jag ville läsa den. Nu. Men efter några dagars letande så fick jag ge upp, mitt exemplar gick inte att hitta. Ledsen blev jag. Men genom att den fanns som ebok på elib så kunde jag i alla fall läsa den. Och letandet har jag inte gett upp. Idag, på pappas födelsedag 16 november så recenserar jag den här boken.

Min pappa finns i mina tankar hela tiden under läsandet, och i början av boken så stämmer allt så väl. Författaren funderar över sin relation till sin pappa, hur han var, vad som hände. Från detaljer, som när han tog den sista bilden av sin pappa, av hans åldrande händer, till de stora dragen. Jag dras in i berättelsen och bara älskar den.

Reflektionerna över hur det grekiska och det svenska krockar är klockrena. Han inser hur svensk han blivit när han sätter på sig säkerhetsbältet, inte tycker brodern ska köra när han druckit och framförallt när han saknar sina promenader i ett öde landskap, utan människor. Han lyckas både hylla det grekiska och det svenska.

Det är svårt att skriva något rättvisande om innehållet. Det är en tunn bok, men den är full av tankar och funderingar, som tar sin egen väg. Den rymmer mycket, men måste upplevas. Tyvärr så håller inte boken samma nivå hela vägen. Det blir mot slutet lite för mycket om grova sexuella skämt i ungdomen, för mycket om Theodors militärtjänstgöring, för mycket som inte förmår hålla mitt intresse. Annars hade den här boken varit en femma för mig.

Kommer jag att läsa mer om Kallifatides? Nå, jag tror inte jag ens behöver svara på den frågan, det har ni nog redan förstått.

Omdöme: Tänkvärt och vindlande om ett son-pappaförhållande och kulturkrockar
Betyg: 4+

Boken finns att köpa som e-bok på Adlibris och Bokus.

Mitt exemplar lånade jag från e-lib eftersom jag inte hittade mitt eget exemplar.

Bukken til havresekken av Gunnar Staalesen

Privatdetektiv Varg Veum blir kontaktad av advokat Moberg som vill att han ska skugga frun, Margerete Moberg, som advokaten misstänker är otrogen. Av principskäl så tar inte Varg Veum sig an sådana fall, så han tackar nej. Kort därefter så blir han kontaktad av Ragnar Veide som vill ha sin syster, som varit försvunnen länge, funnen och sedan skuggad. När mannen visar bilder på sin syster visar det sig att det är Margerete Moberg och Varg Veum börjar trots allt skugga henne. Vad han inte kan förutse är att det ska dra in honom i en härva av lögner, intriger, droger, prostitution och t.o.m. mord.

Bukken til havresekken av Gunnar Staalesen kom ut 1977. Det är den första i serien om privatdetektiven Varg Veum, som i dagsläget består av 18 böcker. Gunnar Staalesen är en norsk författare från Bergen som debuterade 1969. Han har skrivit romaner, pjäser och barnböcker men blivit känd för en större publik för sina deckare. Flera av hans böcker har blivit prisbelönta och serien om Varg Veum har även filmatiserats. Så här skriver författaren själv om Bukken till havresekken på sin hemsida: Den første boken i serien. Et eksperiment. Var det mulig å overføre en versjon av den klassiske amerikanske privatdetektiven til Norge på 1970-tallet? Det lot seg gjøre. Både kritikere og lesere var begeistrede.

Jag läste Bukken til havresekken på norska, och även om en del böcker i den här serien är översatta verkar inte den här vara det. Jag har läst några böcker i serien om Varg Veum tidigare, och för två år sen när jag var i Bergen så fick jag för mig att jag skulle börja läsa serien från början och köpte några av de första böckerna. Varför vet jag inte riktigt för när jag läste Svarte får så var jag, som ni kan läsa här, inte överförtjust. Men den här gången var jag mer förberedd på stil och vad som skulle komma.

Det här handlar, precis som han själv skriver, om en hårdkokt privatdetektiv och det avspeglas i bokens uppbyggnad, språket och stilen. Det är korthugget och självironiskt. Inga långa utläggningar, utan en ganska faktamässig beskrivning av fallet och händelserna, på ett självcentrerat vis. Jag tycker det är konsekvent genomfört och ibland småler jag åt de klassiska tricken som Staalesen använder sig av för att bygga upp en spänning och åt Varg Veums självironi.

För att verkligen gilla den här boken så ska man också gilla genren, och det har jag nog aldrig gjort fullt ut. Jag tycker bättre om deckare där man ger mer utrymme för personerna (även om det kan vara på ett nog så korthugget sätt) och där läsaren hålls i spänning. Upplösningen av historien känns mer tragisk än oväntad och spännande. Men som sagt var, en viss charm har sättet ändå. Och boken är befriande kort, jämfört med moderna deckare som ibland aldrig tycks ta slut.

Sen är det ju så att jag tenderar att uppskatta böcker som utspelar sig i Bergen, en stad som jag tillbringat en del av min uppväxt i. Och Staalsen använder sig väldigt uttryckligen av den bergensiska miljön. Lite extra roande blir det när Varg Veum vandrar runt och funderar över diverse nybyggen och planerade byggen, och man snabbt inser att några av dessa verkligen blev av. Boken är ändå från 1977.

Titeln tog mig ett tag att lista ut men det kommer en förklaring i boken. Tydligen finns det ett norskt talesätt om att ”sette bukken til å passe havresekken”, dvs sätta geten att vakta havresäcken (eller något sådant). Det enda svenska liknande jag hittar är ”Låt inte vargen vakta fåren” eller ”Man ska inte sätta bocken som trädgårdsmästare”. Någon som har något bättre?

Omdöme: Norsk 70-talsdeckare om hårdkokt privatdetektiv som blir indragen i ett tragiskt fall
Betyg: 3+

Hyllvärmarutmaning – check

Den 3 januari skrev jag det här inlägget om att jag hakade på Bokmal73 Hyllvärmarutmaning. Man skulle ange 10 hyllvärmare och målet var att läsa minst 5 av dem under 2013. I och med Lahlums bok så har jag nu nått det målet. Men skam den som ger sig, med mer än halva året så ska jag väl kunna beta av några till? I min hylla finns det naturligtvis betydligt flera hyllvärmare men det här har varit ett bra sätt att prioritera.

Här ser ni listan och vilka jag läst (med länkar till recensionerna)

On Canaan’s Side av Sebastian Barry
Spill av Sigrid Combüchen
Believing the lie av Elizabeth George – Mars 2013
Döden på en blek häst av Amanda Hellberg – Mars 2013
En lång dag i Athen av Theodor Kallifatides
Satellittmenneskene av Hans Olav Lahlum – Maj 2013
The last breath av Denise Mina – April 2013
Tre sekunder av Anders Roslund och Börge Hellström
Honour av Elif Shafak – Januari 2013
Bukken til havresekken av Gunnar Staalesen

Satellittmenneskene av Hans Olav Lahlum

Lördagen den 10 maj 1969 blir politiførstebetjent Kolbjørn Kristansen, även kallad K2, uppringd av mångmiljonären Magdalon Schjelderup. Han är en mytomspunnen person, med ett förflutet från motståndsrörelsen och som politiker, som nu är bland Norges rikaste män. Han vill boka en tid på måndagen eftersom han misstänker att någon i den närmaste kretsen planerar att mörda honom den kommande veckan. Men redan på söndagen får K2 ett nytt telefonsamtal. Magdalon Schjelderup har blivit mördad under en middag på sitt gods med tio närstående personer närvarande. Det står snart klart att ingen utomstående har kunnat begå morden. K2 får ensamt ansvar för utredningen och påbörjar sina förhör, men i hemlighet så tar han återigen kontakt med professorsdottern Patricia Louise I E Borchmann som med sitt unika analytiska sinne kompletterar K2 på ett bra sätt i avslöjandet av sanningen.

Satellittmenneskene av Hans Olav Lahlum kom ut 2011, och är den andra delen i serien om K2 och professorsdottern. Den första, Menneskefluene, kom ut 2010 och det finns i dagsläget ytterligare två böcker i serien. Hans Olav Lahlum är en norsk författare och historiker som utöver deckare har skrivit politiska texter och biografier.

Förra året läste jag Menneskefluene och recenserade den här på bloggen. Ganska kort efter så fick jag ett mejl från författaren där han, i vänlig ton, ville diskutera några saker jag hade tagit upp i min recension. Vi utväxlade några mejl om detta, och det hela slutade med att han skickade två av sina böcker till mig. Satellittmenneskene är en av dem.

Det här är något för alla älskare av pusseldeckare. Det är en klassiskt uppbyggd deckare med principen om ”Det slutna rummet”, vilket även den förra boken var. Författaren skriver själv att han inspireras starkt av Agatha Christie, och eftersom hon är drottningen av den typen av deckare så är det ju oundvikligt att man kopplar till dem.

Men jag associerar även till en svensk författare, Maria Lang. Hon har inte lika tydligt samma princip, men jag läste hennes Mördaren ljuger inte ensam i somras, och när jag läser den här boken uppstår en del funderingar. Langs bok är skriven 1949, så den utspelar sig 20 år tidigare än den tidsepok som Satellittmenneskene utspelar sig i, men ändå ser jag likheter i t.ex. beskrivningen av samhällets reaktioner på företeelser, som homosexualitet, och likheter i behandlingen av språket.

Språket i Lahlums böcker är rätt speciellt, det är snarare en form av högtidligt skriftspråk än talspråk som vi tänker oss talspråk. Huruvida man talade så 1969 låter jag vara osagt, eftersom jag då endast var två år, men det funkar som litterärt knep för att förflytta läsaren tillbaka i tiden. Det går inte att glömma att den ska utspela sig för länge sedan. Jämfört med Lang och Christe känns ändå språket modernt, men det är svårt att sätta fingret på vad som utgör skillnaden. Men för mig är det här lättare att läsa.

För att skriva en pusseldeckare så krävs det att man bygger en gåta som läsaren tillbringar så stor del av boken som möjligt att lista ut. Jag lyckas faktiskt inte lista ut lösningen fullt ut, och på så sätt hålls min uppmärksamhet hela boken. Boken är uppbyggd med ett kapitel per dag, totalt åtta dagar, och jag upplever den som rätt lång.

I en serie av deckare handlar det också om att bygga karaktärer, och det brukar vara väldigt individuellt vad olika läsare tycker om det. Personligen har jag både svårt att få grepp om K2, och lite svårt för honom också. Är han naiv, dum eller egentligen mycket smartare än han framställer sig själv? För det är ju hela tiden hans bild vi får. Varför får han arbeta så ensam i ett sånt stort fall undrar jag också? De andra karaktärerna i boken är som statister, de flesta är svåra att få grepp om och känns ytliga, trots att det finns historier kring dem som definitivt väcker sympati. Kanske ligger det i genren? För å andra sidan har jag t.ex. aldrig tyckt om eller förstått mig på vare sig Poirot eller Ms Marple.

En sak jag gillar med de två böckerna hittills i serien är att man alltid får en förklaring till titlarna som innan kan tyckas lite underliga. En brist däremot för mig som svensk läsare är att jag inte känner till detaljerna i norsk historia och politik som nämns i förbigående, och upplever det som att jag missar en del av poängerna.

Gillar ni pusseldeckare så ska ni definitivt ge den här serien en chans. Själv så uppskattar jag den här typen av böcker då och då, men inte så ofta. Nästa bok i serien, Katalysatormordet, står i hyllan och ska bli läst. När jag vill läsa en pusseldeckare nästa gång.

Omdöme: Norsk pusseldeckare om maktbegär, arrogans och girighet i 60-talets Norge.
Betyg: 4-

The last breath av Denise Mina

Året är 1990. Journalisten Terry Hewitt hittas naken i ett dike, mördat med ett skott genom huvudet. Det visar sig att han satt upp sin f.d. flickvän journalisten Paddy Mehan som sin närmast anhöriga, trots att de inte haft kontakt på länge. Paddy, som äntligen har flyttat till lägenhet som hon delar med sin son och sin vän Dub, blir skakad av beskedet. Paddy får ärva Terrys tillhörigheter, bl.a. hans anteckningsböcker och t.o.m. ett hus. Hon går igenom materialet och blir övertygad om att hon är något på spåren som kan leda till mördaren. Problemet är att någon annan också tror att hon vet för mycket.

The last breath av Denise Mina kom ut 2007 och är den tredje boken i serien om Paddy Mehan. Den första, The field of blood, kom ut 2005. Denise Mina är en brittisk författare från Glasgow som skrivit flera böcker (i olika serier) och pjäser.

Min första bekantskap med Denise Mina var en bok, Resolution, som jag fick i present för många år sedan. Jag började läsa, men gjorde sedan något jag ytterst sällan gör. Jag gav upp. Men på rekommendation så gav jag Denise Mina en andra chans genom serien om Paddy Mehan. De två första böckerna tyckte jag var helt ok, fast inte mina favoritböcker. Den tredje blev därför en hyllvärmare, som jag nu satte upp i utmaningen Hyllvärmare 2013.

Tyvärr så får jag nu säga att Denise Mina inte är något för mig. För helt ärligt, så tycker jag den här boken är tråkig. Väldigt tråkig.

Miljön sägs vara en av Denise Minas styrkor. I boken framgår det med all önskad tydlighet att Glasgow är en grå, industritung arbetarstad där de flesta är arbetslösa eller på andra sätt har det jobbigt. Kanske det är en styrka, men tyvärr så ger det också en tung känsla till boken.

Det är en väldigt stor fixering vid vikt. Paddy är överviktig. Det får vi inte veta en gång utan tusen gånger. För samtidigt som Paddy sägs vara nöjd med att äta gott och ha fattat beslutet att inte banta, utan njuta av livets goda, så återkommer hon ständigt till vilket intryck hennes vikt gör på andra människor. Även personer runt omkring Paddy beskrivs med kommentarer kring deras vikt och utseende, och de flesta beskrivs som överviktiga, bleka och oattraktiva.

De politiska implikationerna av brottet är oklara, kanske beroende på att jag inte är insatt i hela problematiken, men det ska man inte heller behöva vara som läsare av en deckare. Lösningen av mysteriet väcker inte mitt intresse. Jag blir mest förvirrad och förstår egentligen inte skälen till mordet.

Det finns några få saker jag gillar med boken/serien. En sak är att den är lättläst. En annan sak är att böckerna utspelar sig med ganska långt tidsspann emellan vilket gör dels att karaktärerna får tid att utvecklas, och dels att det känns mer trovärdigt. Å andra sidan så får det mig att gång på gång undra vad jag glömt sen jag läste förra boken. Paddy i förhållande till sin son och sina släktingar har sina poänger men får inte så stort utrymme. En detalj som jag gillar är beskrivningen av hur Paddy får andra (i synnerhet män) att lyssna genom att använda sin mammaröst. Det är en av de få gångerna jag ler.

Om den svenska översättningen har Monika bloggat.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Omdöme: Ganska tråkigt om ondska och politik i det gråa Glasgow
Betyg: 2

Believing the lie av Elizabeth George

Ian Cresswell hittas död i vattnet i ett båthus. Det bedöms vara en tragisk olycka. Men Ians farbror, den framgångsrike affärsmannen Bernard Fairclough, väljer ändå av oklara skäl att utnyttja sina kontakter på Scotland Yard. Helt informellt skickas Thomas Lynley upp till Lake District för att diskret undersöka om någon i Ians närhet kan ha haft några skäl att mörda honom. Lynley får inte ta någon annan på Scotland Yard till hjälp och väljer istället att övertala Simon och Deborah St James att följa med. Det visar sig att familjen runt Ian Cresswell och Bernard Fairclough har gott om hemligheter som de helst skulle vilja förblev dolda.

Believing the lie av Elizabeth George är den artonde boken om Lynley och den kom ut 2012. Den första i serien, A great deliverance (Pappas lilla flicka), kom ut 1988. Elizabeth George är en amerikansk författare, som i botten är lärare. Sen hon fick sin första bok publicerad är hon författare på heltid.

Jag har läst alla böcker om Lynley utom What came before he shot her som jag gav upp efter ett par sidor. Överhuvudtaget så tappade jag väl lite sugen där någonstans. Men likafullt, när jag ser en ny Lynley, så kan jag inte motstå den. Så den här köpte jag redan i mars förra året, inbunden och tung. Men den blev stående. Tills nu.

Den här boken lever upp till mina förväntningar men inte mer. När jag läser den blir jag rofylld av det brittiska, njuter av språket och detaljerna. Särskilt spännande är det faktiskt inte, men i den här boken är det inte så mycket knorren på slutet som de detaljer hon väljer att behandla på vägen som intresserar mig. Hon rör på ytan frågor som det finns ett tabu att prata om som allt från ofrivillig barnlöshet till homosexualitet. Inget på djupet tyvärr. Överhuvudtaget känns boken ganska ytlig till sin helhet, och som vanligt så vill jag upprepa mig: Skär i antalet sidor! Det är inte nödvändigt att bre ut den här historien på 566 sidor, och ibland blir jag riktigt less på detaljnivån, när det gäller naturbeskrivningar eller personligheter. Men ändå – i lugn och ro så tas jag tillbaka till Lake District där jag fotvandrade för en herrans massa år sedan. I lugn och ro kan jag försjunka i detaljerna och i det brittiska.

Kommer jag att läsa nästa bok? Ja, förmodligen av samma skäl som jag läste den här. Jag har inte ledsnat på miljön eller på Lynley eller ännu mindre Havers. Plus cliffhangern på slutet då.

Ett urval som bloggat om boken är Sladdertackans bokblogg, Kulturbloggen, Bokbrus, Läsa & Lyssna och Deckarhuset.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokia och Bokus.

Omdöme: Om allianser, lögner och hemligheter som borde förblivit hemliga i ett fuktigt Lake District.
Betyg: 4

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Maja Grå har kommit in på en eftersökt konstkurs i Oxford och ska bege sig dit när hon får beskedet. Hennes mamma Birgitta, som försvann spårlöst när Maja var 10 år, har hittats i Brighton. Brutalt mördad. Maja får bege sig dit för att träffa polisen. Direkt därifrån beger hon sig till Oxford, utan att egentligen fått klarhet i vad som hänt hennes mamma. Hon börjar på kursen som leds av den välkända professorn Leopold Chesterfield. Hon lär känna några av de andra kursdeltagarna, som den buttre Jack, egensinniga Ashely och konstnärssjälen Nikita, och hon delar rum med den sistnämnda. Men det visar sig snart att någonting inte står rätt till på colleget. Och vad är det med Majas och Nikitas rum, varför får Maja så otäcka syner där? Och vad hände egentligen Birgitta som gör att hon inte kan lämna sin dotter i fred?

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg kom ut 2010. Det är den andra boken i serien om Maja Grå. Den första, Styggelsen, kom ut 2008 och den tredje, Tistelblomman 2012. Amanda Hellberg är en svensk författare som debuterade 2008. Hon skriver även för barn och ungdom och arbetar som illustratör. Hennes egen hemsida hittar du här.

Den här boken fick jag av en vän när den var rätt nyutgiven. Hennes dotter hade fått den men var inte intresserad. Den hamnade inte särskilt långt upp på läslistan eftersom den klassades som skräck och jag brukar säga att skräck inte är min grej. Men allteftersom den dykt upp på diverse bloggar som jag läser har den sakta åkt uppåt. Och nu placerade jag den både i Boktolvan och i Hyllvärmarutmaningen. Fick också in den i Kaosutmaningen…

Boken får mig inte att ändra inställning till skräck, för faktum är att det inte är de övernaturliga dragen som tilltalar mig. De flesta recensioner som jag läst hyllar den delen av boken, och tycker t.o.m. att det kunde vara mer. För mig så blir inte de skräckfyllda inslagen särskilt skrämmande. Jag tror att skräck måste spela på något som man själv upplever som obehagligt, något som snuddar vid ens egna fobier, för att man ska uppleva det som skräck. Och här kan jag ställa mig helt utanför det skräckfyllda och inte beröras så starkt.

Trots detta är det övernaturliga skickligt beskrivet. Det är målande, och nästan filmiskt stundvis, och som så kan jag uppskatta det. Bra är balansen mellan den rena skräcken, och känslan av att man egentligen inte vet vad Maja upplever och vad som är rena fantasifoster. Ibland får man känslan av att varken Maja eller Amanda egentligen tror på det övernaturliga, utan att det är Majas hjärna som fantiserar ihop det hela. Och då börjar det bli läskigt för mig. Boken är heller inte ren skräck utan innehåller också två, eller faktiskt tre mysterier. Både mysteriet kring vem som är hotet i nutid och vad som hände för länge sedan tycker jag författaren lyckas helt OK med. Men jag hade velat veta mer om Birgitta!

Men styrkan i boken är varken skräckdelarna eller deckargåtan utan hur skickligt Amanda Hellberg tecknar stämningar. Utan att använda ett överflöd av ord så känner jag det brittiska klimatet, stämningen i Brighton (där jag bott ett tag) och Oxford, stämningen på colleget. Hennes beskrivningar av konstverken är så att man kan se dem framför sig. Det som stör i boken är alla engelska uttryck som behållts, eller snarare att det ibland är engelska uttryck mitt i ett svenskt sammanhang, där man inte kan se poängen med det.

Förr eller senare kommer jag att prova Styggelsen och kanske Tistelblomman, men fortfarande med förbehållet att skräck inte är min grej…

Ett urval andra som bloggat om boken är Monika, Eli läser och skriver, Bibliotekskatten, Lingonhjärta, Boktoka, Breakfast Bookclub, Bokomaten, Bokhora, Bokbabbel och malins bokblogg.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Omdöme: Skräckfyllt om besatthet och att inte släppa taget i ett kyligt Oxford
Betyg: 4-

En smakebit på søndag – Believing the lie

Söndag och sista dagen på vårt sportlov som vi döpte om till läslov. Dagen efter finalen i den svenska melodifestivalen. Själv hade jag velat skicka Yohio till Malmö, men så blev det då inte.

Hur har det gått med sport/läslovet? Jodå, vi har faktiskt varit ute på skidåkning och promenader i det vackra vintervädret, vi har åkt och badat, passat på att gå till frisören, varit på biblioteket osv. Men mest av allt har vi faktiskt LÄST. 13-åringen har som vanligt läst David Eddings, jag vet inte riktigt hur många böcker, tror det rör sig om tre ungefär. 10-åringen har läst ut Brisingr, läst om tre böcker om Doktor Proktor och nu påbörjat Arvtagaren. Själv är jag inne på min sjätte bok som jag påbörjade igår.

Den sjätte boken är en hyllvärmare, som jag inhandlade spontant för ungefär ett år sedan för att läsa omedelbart. Så blev det inte. Den heter Believing the lie och är den senaste i serien om Thomas Lynley av Elizabeth George. Närmare bestämt hennes sjuttonde bok! Den har hunnit bli översatt till svenska sen jag köpte den nyutkomna engelska och heter En lögn att lita på. På norska heter en En løgn å tro på. 

Eftersom det är söndag så ska det förstås vara En smakebit på søndag här på bloggen så ni ska få en smakbit ur just den här boken. Veckans övriga smakbitar hittar ni här.

En kort beskrivning av boken: Ian Creswell har ramlat i båthuset, slagit i huvudet och drunknat. Creswells morbror är industrimagnaten Bernard Fairclough, vars son Nicholas är känd för sitt missbruk. Thomas Lynley åker dit och tar med sig sina vänner Deborah och Simon St James. De gräver djupt i familjen Faircloughs hemligheter.

Smakbiten kommer från sidan 36.

Ian breathed deeply. A shiver shuddered through him, someone walking on his grave, he thought wryly. Either that or the weather, which was far more likely. Even in the rain, he caught the scent of wood smoke from a chimney nearby and in his mind he pictured a warming blaze, himself in front of it with his legs stretched out, and next to him Kaveh. In a similar chair, holding in his hand a similar glass of wine, taking part in a desultory end-of-day conversation of the kind millions of couples had in million of homes all over the planet.