Ready Player One av Ernest Cline

Från webben: A world at stake. A quest for the ultimate prize. Are you ready? It’s the year 2044, and the real world has become an ugly place. We’re out of oil. We’ve wrecked the climate. Famine, poverty, and disease are widespread. Like most of humanity, Wade Watts escapes this depressing reality by spending his waking hours jacked into the OASIS, a sprawling virtual utopia where you can be anything you want to be, where you can live and play and fall in love on any of ten thousand planets. And like most of humanity, Wade is obsessed by the ultimate lottery ticket that lies concealed within this alternate reality: OASIS founder James Halliday, who dies with no heir, has promised that control of the OASIS – and his massive fortune – will go to the person who can solve the riddles he has left scattered throughout his creation. For years, millions have struggled fruitlessly to attain this prize, knowing only that the riddles are based in the culture of the late twentieth century. And then Wade stumbles onto the key to the first puzzle. Suddenly, he finds himself pitted against thousands of competitors in a desperate race to claim the ultimate prize, a chase that soon takes on terrifying real-world dimensions – and that will leave both Wade and his world profoundly changed.

Ready Player One av Ernest Cline kom ut 2011. Ernest Cline är en amerikansk författare och manusförfattare som även tävlat i ”National Poetry Slam”. Ready Player One är hans debutroman, och den har även filmatiserats.

Det här är den första boken som jag läser i Makeutmaningen 2018-2019. Att den blev augusti månads bok beror på att jag har en aning om att filmen snart kommer att hitta hem till oss.

Ready Player One är en fascinerande och väldigt spännande bok. Den liknar ingenting annat jag läst. Jag måste säga att jag var mycket förvånad över att jag gillade den så mycket, då den till ”det yttre” hade en del som talade emot den. För det första hade jag fördomsfullt inga högre förväntningar på en bok som utspelar sig i hög grad i en virtuell värld. Sen är den skriven på ett sätt som normalt brukar göra att jag får taggarna utåt. Det är jag-form och den innehåller sida upp och sida ned med ytterst detaljerade beskrivningar av miljöer som i huvudsak är virtuella.

Vad är det då som gör den så bra? De detaljerade beskrivningarna fungerar utmärkt eftersom de ger mig en tydlig bild av spelen (som jag inte känner till hälften), miljöerna och händelserna. Det är så ingående beskrivet att jag får påminna mig om att det inte ens i boken är den verkliga omgivningen, utan något virtuellt. Trots att jag har begränsad kunskap om spel, så räcker min erfarenhet och kunskap för att jag ska kunna förstå vad det rör sig om, exempelvis när olika typer av spel beskrivs i facktermer. Sen ska jag inte sticka under stol med att dominansen av 80-talets popkultur gör en hel del för att jag ska gilla boken. 80-talet är ju mitt tonårsårtionde. Det finns en hel del av musiken och filmerna som jag inte känner till, men boken lockar till att leta information, vilket jag då och då gör. Inte minst efter läsningen, då jag hamnar på de mest nördiga sajterna.

Boken är relativt välskriven, men det är framförallt spänningen och tempot som gör att jag inte kan sluta läsa. Jag sträckläste, vilket inte är vanligt att jag gör med böcker i den genren. Ernest Cline har verkligen lyckats bygga en spännande historia.

Jag gillar hur karaktärerna i boken utvecklas, i synnerhet Wade/Parzival. Det är förhållandevis få karaktärer, och de flesta möter Wade bara i den virtuella världen. Där kan ju alla vara jämlika, man behöver inte ha en avatar som ser ut och agerar som man gör i verkliga världen, vilket ger intressanta reflektioner kring fördomar om kön/etnicitet och andra faktorer. Boken innehåller väldigt få kvinnliga karaktärer, och även om de som finns upplevs som starka och jämbördiga, så är det en svaghet.

En annan svaghet är att det är alldeles för lite om den verkliga dystopiska världen. Jag förstår att det hela handlar om att man (Wade) vill fly från verkligheten, men det hade varit intressant att få veta mer om den. Det hade gett mera djup till historien.

Eftersom Ernest Clines andra bok, Armada, hittat hem till oss kan det hända att jag läser den såsmåningom. Beroende på vad maken tycker om den. Filmen har vi inskaffat så den kommer vi att se mycket snart.

Omdöme: Otroligt spännande virtuellt 80-talsinfluerat äventyr.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Bokbabblaren, Carolina läser, Tickmick´s Bokblogg och Bokhyllad

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Arrow Books
Sidor: 372
Betyg på Goodreads: 4,29 baserat på 617 120 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken.
Utläst 2 augusti 2018.

Annonser

Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht

Från förlagets hemsida: Korea, 1943. Hana arbetar som djuphavsdykare och åtnjuter ovanligt stor frihet och självbestämmanderätt för att vara kvinna. Tills den dag då hon ertappas på stranden. För att skydda sin lillasyster ger hon inte ett ljud ifrån sig utan låter sig tillfångatas av japanska soldater som för henne till en militärbordell.
Sydkorea, 2011. Emi har ägnat mer än sextio år åt att försöka glömma den uppoffring som hennes syster gjort för henne. Nu måste hon konfrontera det förflutna. 
Systrarnas parallella historier leder fram till en gastkramande upplösning. Kommer Hana att finna sin väg ut ur fångenskapen? Och kommer Emi att kunna sluta fred med sitt land och dess historia?

Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht kom ut 26 april 2018. I original heter den White Chrysanthemum och kom ut i januari 2018. Mary Lynn Bracht är en amerikansk författare och antropolog med koreansk härkomst, bosatt i London. Efter ett besök i sin mors hembygd började hon skriva Vit krysantemum som är hennes debutroman.

Jag fick ett mejl från förlaget med en fråga om jag ville läsa Vit krysantemum. Det lät som en intressant bok och eftersom jag också läst en del skrämmande dokumentära böcker om Nordkorea var jag intresserad av den här perioden i Koreas historia.

Vit krysantemum är en välskriven och fängslande berättelse. Språket är fint och flyter. Det raka och sakliga i skildringarna av de värsta grymheterna gör det hela otäckare. Man skrivs inte på näsan vad man ska tycka men det raka skildrandet gör det omöjligt att värja sig. Det är en sådan obegripligt grym berättelse som visar de värsta sidorna hos människor. Samtidigt så är det en vacker berättelse som syskonkärlek och medmänsklighet som ger hopp om livet.

Vit krysantemum är uppbyggd med två tidslinjer för de två systrarna. En om Hana, som utspelar sig vid bortförandet och strax efter, och en om Emi som utspelar sig 2011. Det är ett effektfullt sätt att berätta, och som läsare får man parallellt kunskap om vad som händer Hana och vad som hände familjen efteråt. Karaktärsteckningarna i boken är bra, i synnerhet av just Emi och Hana. Dock blir det lite för detaljerat i de stycken som utspelar sig i Mongoliet, där känns det som att författaren drunknar i detaljer i en önskan att beskriva den kulturen. I viss mån tycker jag också att berättelsen mot slutet känns orealistisk, även om jag kan förstå författarens intentioner (mer kan jag inte säga med risk för spoilers).

Efter den fiktiva berättelsen finns några faktastycken, vilket jag uppskattar mycket. Det sätter skeendena i ett historiskt perspektiv, och är intressant för mig som kan ytterst lite om Japan och Korea under andra världskriget. Såväl faktadelen som själva historien är svår att egentligen greppa. Man räknar med att ca 200 000 koreanska kvinnor togs till fånga av japanerna och tvingades till prostitution. Av japanerna kallades de ”trösterskor”. Så sent som 2017 orsakade en staty av en ”trösterska” en diplomatisk konflikt mellan de bägge länderna. Berättelsen om Hana och Emi är lärorik och mycket viktig, inte minst i perspektiv av liknande fruktansvärda övergrepp som pågår i andra länder i nutid.

Jag skulle gärna läsa mer av Mary Lynn Bracht och kommer att hålla utkik efter ytterligare böcker.

Omdöme: Välskrivet om obegriplig grymhet, syskonband och medmänsklighet
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, C R M Nilsson, Boklysten, Vargnatts bokhylla, Books ABC, Malinbooknerd  och Fru Es böcker

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bookmark
Originaltitel: White Chrysanthemum
Översättare: Ylva Stålmarck
Sidor: 380
Betyg på Goodreads: 4,3 baserat på 2 216 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 3 juli 2018.

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson

Från förlagets hemsida: De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro perfekt. Men en dag raseras allt. Stella anklagas för mord och hamnar i häktet.
Kvar finns de förtvivlade föräldrarna som inte förstår vad som har hänt eller vad de ska ta sig till. De är båda beredda att göra allt för att hjälpa Stella, men frågan är bara om de egentligen känner sin dotter. Eller varandra.
I tre olika delar får vi följa fadern, modern och dottern, och bit för bit avslöjas sanningen om vad En som egentligen hände.

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson har recensionsdatum idag, 20 juni 2018. Mattias Edvardsson är en svensk författare och gymnasielärare i svenska och psykologi som debuterade 2012 med Dit drömmar färdas för att dö. En helt vanlig familj är hans sjätte bok. Den har redan sålts till 29 länder.

Jag minns precis var jag satt när jag läste min första bok av Mattias Edvardsson. Jag minns också känslan av att det här var en berättelse som gick rätt in i mig, och jag fick nästan gåshud. Sen dess har jag med skräckblandad förtjusning sett fram mot varje ny bok av honom. Ska jag tycka om den här också? Jag har läst alla hans böcker och hittills verkligen gillat alla. När en ”okorrigerad förhandsutgåva” av En helt vanlig familj dök upp så blev jag enormt glad. Men också lite nervös – hur skulle det bli den här gången då?

En helt vanlig familj är en spännande och mycket välskriven berättelse. Jag älskar Mattias Edvardssons sätt att skriva. Varje ord är väl valt, det finns inte ett enda onödigt ord, och läsandet flyter obehindrat. Med tanke på att det här var ett ”okorrigerat” exemplar så undrar jag om det var några ändringar alls till den slutliga versionen…

För varje bok så byter Mattias Edvardsson i någon mån genre, han tar inga säkra vägar genom att upprepa saker eller knep från tidigare böcker. En helt vanlig familj är en psykologisk thriller, och det visar sig att han behärskar den genren också. Historien är spännande och väl uppbyggd. Och så slutet. Jag kan inte riktigt smälta slutet (i synnerhet det som kommer precis innan epilogen)… det blir en dissonans som gör att jag funderar över hur allt framställts från början till slut.

Som läsare får vi berättelsen genom tre röster – först pappa Adam, sen dotter Stella och sist mamma Ulrika. Greppet är mycket vanligt och något uttjatat, men i En helt vanlig familj fungerar det bra. Det känns verkligen som tre olika röster, och tre olika livsperspektiv. Som läsare har man en bild i början av boken, och en annan mot slutet.

Men även om En helt vanlig familj är spännande så är det något annat som gör att den lever kvar efter att jag läst ut den. Den berör mig starkt, faktiskt så starkt att jag får tårar i ögonen stundvis. Beskrivningen av föräldraskap och hur barn utvecklas är klockren. Nu har jag en dotter på 18 år, bara ett år yngre än Stella, och det gör förstås sitt till att berättelsen kommer så nära mig. En helt vanlig familj är både fascinerande och tankeväckande.

Under läsningens gång kommer jag då och då att tänka på Malin Persson Giolitos Störst av allt. Jag har ingen aning om varför, för det finns inga uppenbara likheter i historien.

I vanlig ordning ser jag nu fram mot nästa bok av Mattias Edvardsson. Och har ni inte läst något av honom så är det hög tid.

Omdöme: Välskrivet och ytterligt berörande om föräldraskap, sanning och lögn.
Betyg: 5

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 455
Betyg på Goodreads: Inga betyg satta.
Hur jag fick tag på den: Okorrigerad förhandsutgåva från författaren/förlaget.
Utläst 5 juni 2018.

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck

Från förlagets hemsida: Charlotte är för ung för att vara änka, för ung för att förlora den hon älskar. I sitt vilsna tillstånd tar hon en paus från sitt framgångsrika företag och söker ro på den skånska landsbygden. Men så får hon får ett oväntat besked, hon har ärvt ett hus i London av en moster hon knappt visste att hon hade. Och huset inrymmer en bokhandel.
Inställd på att sälja huset flyger Charlotte till England, där den konkursfärdiga Riverside Bookshop och den excentriska personalen verkar bortom all räddning. Men trots att Charlotte inte vet något om hur man driver en bokhandel växer snart en gemenskap med den motsträviga personalen fram.
Samtidigt som Charlotte kämpar för att rädda bokhandeln inser hon att det är något som inte riktigt stämmer. Varför har Charlotte aldrig fått träffa sin moster och vad är det för mörk hemlighet som döljer sig i huset?

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck kom ut 21 mars 2018. Frida Skybäck är en svensk författare och gymnasielärare i historia och språk. Hon debuterade 2011 med den historiska romanen Charlotte Hassel. Bokhandeln på Riverside Drive är hennes femte roman och den första i feelgoodgenren.

Jag fick ett mejl från författaren med en fråga om jag ville läsa den här boken. Det kom i en hektisk tid och det var först när den här boken började dyka upp på bloggar som jag letade upp mejlet. Som tur var kunde förlaget skicka ett exemplar ändå (eller två, det var rätt struligt med postgången, det första exemplaret kom aldrig fram).

Bokhandeln på Riverside Drive är perfekt feelgood. I mina ögon ska bra feelgood ha en historia att berätta, ha ett djup, ha viss svärta som kontrast till det mjuka. Men mest av allt ska den ge den där mjuka fina känslan som framkallar ett leende och en tro på att det mesta ordnar sig. Kärlek, men framförallt äkta vänskap är också en bra komponent. Allt detta uppfyller Bokhandeln på Riverside. Läsningen flyter obehindrat och det är en bok som jag längtar till när jag inte läser den. Precis vad jag behövde!

Det är klart att en historia som utspelar sig i en charmig bokhandel redan där har min uppmärksamhet som sann boknörd. Den handlar om läsning och böcker, men på ett sätt som gör att man inte behöver vara helt insatt i allt innan, utan snarare bli inspirerad till läsning. Jag gillar hur historien byggs upp av Charlottes historia i nutid och Saras och Kristinas historia i 80-talets London. Det är snyggt gjort, och det innehåller också ett visst spänningsmoment. Att väva in musikreferenser från 80-talet är också ett knep som fungerar på mig! Jag gillar också att det är vänskapen som är i fokus, även om det finns en hel del kärlek.

Karaktärerna är trovärdiga, även om det ibland blir som i många böcker i genren, att man har lite lust att skaka om dem och säga ”jamen, PRATA med varandra istället för att tro saker”…  T.o.m. katten är en personlighet (och jag är ingen kattmänniska…).

Det här är min första bekantskap med Frida Skybäcks författarskap. Jag är inte den rätta läsaren av historiska romaner, och Frida Skybäcks tidigare böcker är i den genren. Men läsningen av Bokhandeln på Riverside Drive lockar till mer läsning, och jag hoppas det kommer mer av Frida Skybäck i genren svensk feelgood – det behövs!

Omdöme: Perfekt svensk feelgood som dessutom innehåller böcker och läsning.
Betyg: 5

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Enligt O, Fru Es böcker, hyllan, Boklysten, och dagarna går, Fiktiviteter, Vargnatts bokhylla och Zellys bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Sidor: 444
Betyg på Goodreads: 3,83 baserat på 30 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget (via mejl från författaren)
Utläst 8 maj 2018.

Judasvaggan av Caroline Engvall

Från förlagets hemsida: Ett dött spädbarn, ömsint inlindat i en filt, hittas i en strandad roddbåt vid Årstaviken och Ulrika Stenhammar, utredare vid Citypolisens sexualbrottsgrupp, kopplas in.
Journalisten Lovisa Ling lider av sviterna efter sexuella övergrepp. Just när hon tänker att hennes karriär är över stöter hon på ett ärende hon inte kan släppa. Ett globalt nätverk på internets skuggsida skyr inga medel för att utnyttja små barn, med stora pengar och makt inblandade.
Ett informellt samarbete mellan den rutinerade polisen och den unga journalisten inleds. Men de båda kvinnornas relation utvecklas i en riktning som ingen av dem hade räknat med. Tills Ulrika Stenhammar inser att Lovisa Ling döljer något för henne, något som kan få livsfarliga konsekvenser för dem båda.

Judasvaggan av Caroline Engvall har recensionsdatum idag, 12 april 2018. Caroline Engvall är en svensk författare och journalist som arbetat som redaktör och nöjesskribent. Hon debuterade som författare 2008 med 14 år och till salu, som har sålt över 200 000 exemplar.  Caroline Engvall har skrivit flera böcker om utsatta ungdomar och är mycket aktiv i samhällsdebatten om hur vi bekämpar sexuellt utnyttjande av unga. Hennes skönlitterära debut kom 2017 med Ärren vi bär, den första i serien om Lovisa Ling och Ulrika Stenhammar. Judasvaggan är den andra boken i serien.

Jag har tidigare läst Skuggbarn och Ärren vi bär av Caroline Engvall. Carolines böcker är ingen enkel läsning, men samtidigt väldigt viktig. Ärren vi bär var en av de värsta böcker jag läst, men också en av de starkaste, så när jag såg att det skulle komma en ny bok i serien visste jag att jag ville läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Judasvaggan är en extremt obehaglig bok. Men också, precis som Ärren vi bär, oerhört viktig läsning. Återigen kan man konstatera att det finns inget mer skrämmande än verkligheten, och utnyttjande av barn är ett av de värsta sakerna som pågår i vårt samhälle just nu. Judasvaggan är en välskriven och språkligt lättläst bok, men temat gör den samtidigt svårläst. Den kräver många pauser, och mycket reflektion. Caroline Engvall är en författare som bygger sin skönlitteratur på verkligheten, och man kan vara säker på att hon gjort ordentlig research. Det gör det svårt att ”gömma sig” och tänka ”det är bara en bok”. Efterordet i Judasvaggan är nästan det allra värsta, och jag lägger ifrån mig boken med tårar i ögonen. Och sen klickar jag mig omedelbart in på ECPATs hemsida.

I Judasvaggan så utvecklas de återkommande karaktärerna från Ärren vi bär på ett intressant sätt. De styckena gör boken något mer lättläst, och jag tycker Caroline Engvall lyckas få fram att det är ”vanliga” människor som jobbar med det här dag ut och dag in (vilka hjältar!) samtidigt som ingen kan gå opåverkad från det. Ett tag tycker jag själva ”mysteriet” lider av samma sjuka som så många andra deckare, med allt för många sammanträffanden, men på slutet så känns det som om trådarna löper samman på ett helt naturligt sätt.

Judasvaggan är en bok som jag önskar att jag hade någon att prata med om. Trots att det är svårt att finna orden och orka prata. Men det är bara genom att prata, informera oss och inte låta det här pågå i det dolda som vi har en chans att komma åt det. Precis som när jag läste Ärren vi bär så kände jag ett behov av att prata med mina tonårsbarn. Återigen så slås jag av vilket bra arbete deras skolor verkar göra i att prata om nätet och vikten av att ”säga nej”.

Jag har svårt att sätta något annat än ett högt betyg på en bok som träffar så i maggropen som Judasvaggan. Samtidigt som jag vill rekommendera den så är jag medveten om att det är långt ifrån alla som orkar igenom en berättelse som den här.

Omdöme: Välskriven berättelse om sexuellt utnyttjande av unga som slår oerhört hårt.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Southside Stories
Sidor: 262
Betyg på Goodreads: Inte inlagd på Goodreads.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 7 april 2018.

Hemmets trygga vrå av Cara Hunter

Från förlagets hemsida: Åttaåriga Daisy, utklädd till tusensköna, försvinner spårlöst under en fest. Föräldrarna Sharon och Barry anmäler henne försvunnen sent på kvällen. Men när polisen granskar foton från festen ser de att det inte är Daisy som springer runt i tusenskönadräkt, utan ett annat barn. Ingen på festen verkar ha sett Daisy och ingen verkar ha saknat henne. Var hon ens på festen?
Kriminalkommissarie Adam Fawles leder en utredning som gång på gång ändrar riktning när det visar sig att inget är som det först ser ut. En utredning som hela tiden också påminner honom om det barn han själv har förlorat.
Samtidigt tickar klockan för Daisy, och hoppet om att återfinna henne i livet blir allt mindre.

Hemmets trygga vrå av Cara Hunter kom ut 17 januari 2018. På engelska heter den Close to Home och kom ut 2017. Cara Hunter är en brittisk författare som debuterar med Hemmets trygga vrå, den första i en serien om Adam Fawles.

Hemmets trygga vrå dök upp som en överraskning från förlaget. När en del positiva recensioner började dyka upp så åkte den upp i läshögen.

Hemmets trygga vrå är en otroligt spännande bladvändare. Men den är inte bara en spännande deckare – jag blir också berörd av den. Den är så tragisk på så många plan, och den väcker många tankar om barn och föräldraskap. Jag brukar ju påpeka att jag inte är så förtjust i böcker som är skrivna i jag-formen, så de inledande sidorna är jag skeptisk. Men ganska snart så ändrar jag åsikt. Berättelsen är uppbyggd i växlande perspektiv, och författaren har då också valt att låta det språkliga växla, på ett mycket snyggt sätt. Invävt är inlägg på sociala medier, och även det fungerar bra. Det är tidshopp, dels kapitel i ”nutid”, dvs från det att larmet om den försvunna Daisy kommer in och framåt, och dels tillbakablickar. Det är hela tiden tydligt och klart när saker utspelar sig, och inte det minsta förvirrande. Jag gillar också språket, det är en välskriven bok, och det finns humor insmugen både i repliker och iakttagelser.

Karaktärsteckningarna i Hemmets trygga vrå är bra, både av polisstyrkan och av de som de möter med anledning av Daisys försvinnande. Jag gillar Adam Fawles och hans kollegor och skulle gärna läsa mer om dem. Nu får man reda på en hel del, inte minst om vad som hänt Adam och hur det påverkar hans arbete med fallet, men det finns ändå gott om trådar att nysta vidare i.

Berättelsen i Hemmets trygga vrå är både intressant och spännande. Mer tänker jag inte skriva här, men jag funderar en hel del, inte minst utifrån slutet. Jag läser rätt många deckare och blir sällan överraskad. Det kanske inte är en helt unik historia, men jag förstod faktiskt inte allt förrän alldeles mot slutet av boken.

Hemmets trygga vrå är en av årets bästa deckare hittills och jag vill absolut läsa nästa bok i serien.

Omdöme: Berörande bladvändare om föräldraskap och barn
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Fru E:s böcker, Mitt bokintresse och Mysterierna

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Originaltitel: Close to Home
Översättare: Jan Risheden
Sidor: 304
Betyg på Goodreads: 4,02 baserat på 9 474 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 30 mars 2018.

Maestro av Geir Tangen

Från förlagets hemsida: Journalisten Viljar Ravn Gudmundssons karriär är på väg utför. Förr var han den stora stjärnan på lokaltidningen i den norska småstaden Haugesund, och hade fullt sjå med att stå emot anbuden från Oslotidningarna. Men efter ett ödesdigert misstag går Viljar från stjärna till iskall på redaktionen. Samtidigt kämpar han privat med att ta hand om sin ADHD-diagnostiserade son, och inte minst med att hantera sina egna ångestattacker.
När Viljar en dag får ett mejl av någon som påstår sig vilja straffa människor som undkommit rättvisan, skickar han det bara förstrött vidare till polisen. Nästa dag hittas en kvinna mördad. Och snart trillar ännu ett kryptiskt mejl ner i Viljars inkorg …
Lotte Skeisvoll leder polisutredningen. Många rynkar på näsan åt att hon 32 år ung blivit utnämnd till kriminalkommissarie, men Lotte själv – paragrafryttare och närmast tvångsmässigt överambitiös – tycker att hon borde ha fått chansen betydligt tidigare. Men nu möts hon av en gärningsman som ständigt verkar ligga steget före. Först när det framkommer att morden tycks spegla scener ur populära kriminalromaner står hon inför ett genombrott.

Maestro av Geir Tangen hade recensionsdatum 21 februari 2018. På norska kom den ut med samma titel 2016. Geir Tangen är en norsk författare, bokbloggare (Bokbloggeir) och gymnasielärare. Han har tidigare arbetat som frilansjournalist för tidningar, radio och tv. Maestro är hans debut och har sålts till femton länder.

Jag läser mycket norskt och gärna på norska. Dessutom läser jag gärna norsk krim. Det finns några norska bokbloggar som jag besöker regelbundet, och Bokbloggeir är en av dem – där har jag hittat väldigt många bra tips på för mig nya norska deckare. Klart jag blev nyfiken när jag såg att han nu debuterat som deckarförfattare, men jag hade inte kommit mig för att beställa Maestro på norska innan det kom ett mejl från det svenska förlaget med en fråga om jag ville läsa. Absolut!

Maestro är en deckare som har allt jag vill ha i en deckare. Bra tempo, spännande handling och bra karaktärsteckningar. Dessutom är den välskriven och läsningen flyter obehindrat (utom på något enstaka ställe där jag undrar över översättningen, men det är en annan sak). Kapitlen är lagom långa och snyggt uppbyggda. Trots att jag hade otroligt intensivt på jobbet så lockade Maestro till sträckläsning. Inte för att jag saknar norska deckarfavoritförfattare, men nu har jag i alla fall fått en till!

Maestro är, som så många andra deckare nuförtiden uppbyggd med två olika tidslinjer. Själva greppet är välkänt, och jag tycker Geir Tangen lyckas med balansgången att väva ihop de två trådarna på ett snyggt sätt. Även att låta mördaren få egna kapitel är ett välkänt grepp, och något jag generellt är lite less på. Men i Maestro fungerar det.

Jag kan inte påstå att jag gillar Viljar och Lotte men de är ändå personer som intresserar. Som läsare får man en del ledtrådar kring dem och deras bakgrund, och det känns som där finns material till flera böcker med dem i huvudrollen.

Maestro är något extra för oss alla deckarfans. Den har många bottnar, och flirtar rejält med en del av de ”vanligaste” knepen i en deckare och faktiskt hela genren, men det blir aldrig fånigt, utan bara underhållande. En del av svängarna tror jag faktiskt man måste ha läst deckare för att till fullo uppskatta. Det innebär också att man inte bara kan njuta av en bra deckare, utan dessutom fundera en hel del över genren. En genre som ni vet jag brinner för.

Det enda jag har lite problem med är slutet. Det blir lite mycket ”extra allt” i trådarna, och vad som på sätt och vis är ett snyggt grepp blir för mig helt enkelt… lite mycket. Mer om det kan jag inte säga utan att det blir en spoiler. Min åsikt i den frågan kan möjligen bero på att det blev sträckläsning mot slutet. Sen det allra sista mördaren gör – ja, det är…. nej, jag säger inget om det heller!

Nu har jag bara ett problem. Ska jag beställa bok två, Hjerteknuser, på norska eller ska jag tåla mig till översättningen…

Omdöme: Välskriven och spännande norsk krim för deckarfantaster.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Bokstunder, Boklysten och Bokpool.
Bloggat om den norska upplagan har Beathes bokhjerte, Tine sin blogg och My Criminal Mind

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Originaltitel: Maestro
Översättare: Gösta Svenn, Helena Sjöstrand Svenn
Sidor: 365
Betyg på Goodreads: 3,68 baserat på 255 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst: 27 februari 2018.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Från förlagets hemsida: En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.
Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.
Hon menar att hon kommer från framtiden.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru hade recensiondatum 20 mars 2017. Johannes Anyuru är en mångfaldigt prisbelönt svensk författare som debuterade 2003 med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. Hans romandebut, Skulle jag dö under andra himlar, kom 2010. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är nominerad till årets Augustpris.

Jag får erkänna att trots att Johannes Anyuru är flerfaldigt prisbelönt så var han okänd för mig innan den här boken. När det stod klart vilka böcker som hade nominerats till Augustpriset fick jag ett mejl med ett erbjudande att läsa dem. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var den enda som lockade och som tur var fanns ett exemplar kvar.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar liknar ingen annan bok jag läst. Det är svårt att fånga alla känslor och beskriva vad jag egentligen tycker om den. Annat än att jag tycker väldigt mycket om den!

Det är förbluffande hur olika det kan fungera med ord. Jag slutade nyligen läsa en bok när jag kommit halvvägs, och ett av skälen var att  jag inte mäktade med alla drömsekvenser. I De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är den flytande gränsen mellan verklighet och något annat (framtid? fantasier?) en av styrkorna, och jag sugs in i berättelsen. Johannes Anyururs språk är fantastiskt. Det finns en renhet i språket, något djupt fascinerande. Att han använder återkommande specialord, som delvis (tror jag) är egenuppfunna, och delvis är från andra språk, gillar jag. Jag tror boken kan uppfattas som svårläst, men jag upplevde den som lättläst så länge jag inte gav mig på för långa stycken i taget. Läsningen bara flöt och jag fascinerades.

Jag har inte ord att beskriva berättelsen, som handlar om hat, kärlek, religion, rädsla. Den är både intressant och mäktig. Omöjig att kategorisera, det är både en samhällsskildring i nutid och en dystopi.  Det framtida svenska samhället är extremt segregerat och styrs av hat. Johannes Anyuru klarar av att beskriva terror och bakgrunden utan att ta ställning, eller kräva förståelse. Det är som det är, och frågan är om vi kan påverka skeendet. Flickan i boken kanske kan det. Eller har allt redan hänt? Det är fullständigt öppet för läsaren vad som egentligen händer. Berättelsen är både oändligt sorglig och samtidigt hoppfull. Jag väljer ändå att tolka det som hoppfullt. Kanske vi kan påverka framtiden genom att inte falla för hatet. Det här är en berättelse jag kommer att bära med mig länge.

Jag är definitivt sugen på att läsa mer av Johannes Anyuru. Och även om jag inte läst någon av de andra nominerade böckerna så hoppas jag att den här tar hem Augustipriset.

Omdöme: Fascinerande berättelse om kärlek och hat med ett mäktigt språk.
Betyg: 5

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Kulturbloggen, Västmanländskans bokblogg, Stories from the city, Fiktiviteter och Just nu just här

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 301
Betyg på Goodreads:4,16 baserat på 369 betyg
Hur jag fick tag på den: Fick den från Svenska Förläggarföreningen.
Utläst 20 november 2017.

Dödsdömd av Sharon Bolton

Från förlagets hemsida: Strax före gryningen, i bergen nära gränsen till Skottland, mördas en ung kvinna. Samtidigt kraschlandar en luftballong i området. Bara en person, Jessica Lane, överlever mirakulöst.
Jessica har sett mördarens ansikte. Men mördaren har också sett hennes. Och han kommer inte att ge upp förrän han har eliminerat det enda vittnet till brottet.
Ensam och rädd, och utan att kunna lita på någon, flyr Jessica till den plats där hon känner sig tryggast. Men det kan visa sig att just den platsen är den farligaste av alla…

Dödsdömd av Sharon Bolton har recensionsdatum idag, 11 november 2017. I original heter den Dead Woman Walking och kom ut tidigare i år. Sharon Bolton är en brittisk författare som 2008 debuterade med Sacrifice. För den svenska publiken blev hon känd för sin serie om Lacey Flint. Dödsdömd är hennes tionde bok, och är fristående.

Sharon Bolton tillhör mina favoritförfattare och hennes böcker brukar stå på autobuy. Men när jag letade efter Dead Woman Walking i somras, både i USA och i bokhandlar här, så hittade jag den inte. Och så fanns det så många andra böcker… Jag hade tänkt önska mig den i julklapp, men när Modernista skickade ett recensionsexemplar var ju saken löst.

Dödsdömd av Sharon Bolton är en välskriven och otroligt spännande deckare. Det här är i mitt tycke helt klart en av årets bästa spänningsromaner. Den har allt som jag vill ska finnas i en deckare. Språket flyter bra, och min oro att det inte skulle vara samma sak på svenska var ogrundad. Möjligen så känns det inte fullt lika ”brittiskt” (och jag gillar brittiskt…) på svenska som på engelska, men det påverkar inte helhetsintrycket.

En spänningsroman ska ju vara spännande och det är Dödsdömd verkligen. Strukturen med relativt korta kapitel ur olika personers synvinkel funkar utmärkt för att hålla tempot uppe i läsningen. Hela berättelsen har ett bra driv och jag mer eller mindre sträckläser. Men det allra bästa är att jag blir överraskad flera gånger. Jag läser ju väldigt ofta deckare, och ju fler jag läser desto mindre överraskad blir jag. Men vändningarna i Dödsdömd överraskar mig, och dessutom så kan jag inte påminna mig att jag läst någon bok som har en liknande intrig. Skickligt! Historien håller ihop ända till slutet, och jag hittar inga logiska luckor som irriterar.

De flesta av Sharon Boltons böcker som jag har läst utspelar sig i London. Ett smutsigt och slitet London, långt från turiststråken. Den här gången förflyttar hon sig ut till landsbygden (och York) och det visar sig att hon bemästrar den miljön också. Jag kan inte bedöma om beskrivningen av York är korrekt, men hon lyckas med en beskrivning av en brittisk landsortsmiljö som känns autentisk, och även den här gången får hon fram det slitna och fattiga. Karaktärsteckningarna lyckas hon också med i den bemärkelsen att personerna intresserar mig, oavsett deras roll i berättelsen.

Kanske inte förvånar någon om jag säger att jag verkligen ser fram mot nästa bok av Sharon Bolton…

Omdöme: Välskrivet och mycket spännande om familjer, lojalitet och grymhet.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Modernista
Originaltitel: Dead Woman Walking
Översättare: Lilian Fredriksson
Sidor: 398
Betyg på Goodreads: 4,06 baserat på 1638 betyg.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 6 november 2017.

Allt eller inget av Simona Ahrnstedt

Från förlagets hemsida: Lexia Vikander är copywriter på en reklambyrå och älskar sitt arbete. Ändå känns det som om hon inte riktigt passar in. I reklamvärlden är alla kvinnor pinnsmala och kalorifixerade. Alla utom hon. Dessutom är det stökigt på jobbet. En ny ägare har tagit över, och ryktet säger att många ska få sparken.
För att trösta sig sitter Lexia i en bar och dricker alldeles för många rosa drinkar. Ingen flirtar med henne, och hon känner sig misslyckad. Men plötsligt sitter han bredvid henne, den snyggaste man hon kan tänka sig.
Adam Nylund är en hård man. Han är värstingen från förorten som blev vd och är känd för sin hänsynslösa stil. Han har kommit till Stockholm för att rensa upp på bolagets nyinköpta reklambyra. Egentligen fokuserar han enbart på arbete, men kvinnan på barstolen intill väcker hans intresse. I alla fall tills hon fyllekysser honom och sedan kräks på hans skor.

Allt eller inget av Simona Ahrnstedt har recensionsdatum idag, 1 november 2017. Simona Ahrnstedt är leg. psykolog, kbt-terapeut och författare som debuterade 2010 med Överenskommelser. Hon brukar också kallas Sveriges romancedrottning. Allt eller inget är hennes sjunde bok.

Simona Ahrnstedt har fått mig att återupptäcka och uppskatta romance, och när jag fick frågan om jag ville ha hennes nya bok så fanns det ju bara ett enda svar på det: JA! Jag hade ju bara sett fram mot att läsa den här sen hennes senaste bok var utläst…

Allt eller inget befäster återigen Simona Ahrnstedts plats som romancedrottning. För vad hon kan skriva romance! Allt eller inget är en välskriven bok som jag helt enkelt sträckläste.

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk när jag läste baksidestexten på boken, för attraktion mellan en chef och en anställd har ju så många sidor, och det är en linje man inte ska kliva över. Att beskriva det som ju uppenbarligen händer relativt ofta på arbetsplatser, utan att det lämnar en obehagskänsla av att chefen gjort fel är inte enkelt. Inte minst i relation till den aktuella meetoo-debatten. Men jag tycker att Simona Ahrnstedt klarar det bra. Och anledningen är att hon beskriver attraktion så otroligt väl, ur båda parters synvinkel så det är uppenbart att här finns samtycke. Dessutom är just det moraliska dilemmat en del av historien.

Det som lyfter Allt eller inget för mig är två saker. Det ena är grunden i romance – att Simona Ahrnstedt kan beskriva attraktion, passion och sex riktigt bra. Det andra är att hon också vågar ha en handling som handlar om dagens osunda kroppsfixering, grupptryck och mobbing i sociala medier. Det är beskrivningen av Lexias bakgrund och hennes vardag som lever med mig efter att jag läst boken. Trots att jag inte har Lexias erfarenheter så finns det en hög igenkänningsfaktor. Jag är ständigt missnöjd med min kropp, och en stor del av det handlar om kroppsideal och vad jag tror andra ser. Jag tror det är en del av i stort sett varenda kvinnas vardag.

Simona Ahrnstedt är också bra på karaktärer, både huvudkaraktärer och bikaraktärerna. I synnerhet Lexias vän gillar jag skarpt. Karaktärerna blir verkliga och diskussionerna inte tillrättalagda. Möjligen så tycker jag slutet är lite mycket. Men å andra sidan så lämnar det mig med ett fånigt leende på läpparna. Så varför inte? Även det behövs ju ibland.

Så nu är det bara att vänta på nästa bok av Simona Ahrnstedt! Tills dess fortsätter jag att följa henne på Instagram.

Omdöme: Välskriven romance med ett tänkvärt tema.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum förlag
Sidor: 418
Betyg på Goodreads: För få betyg satta.
Hur jag fick tag på den: Från författaren.
Utläst 21 oktober 2017.