Død manns tango av Geir Tangen

Från förlagets hemsida: Journalist Viljar Ravn Gudmundsson og politietterforsker Lotte Skeisvoll befinner seg i sine livs verste mareritt. Den stille vestlandsbyen Haugesund rives opp fra sensommerdvalen av en rekke grusomme dødsfall. Noen har ønsket å se disse menneskene lide, mennesker som en gang delte en ungdom sammen. Samtidig føler Lotte at morderen også nærmer seg henne. På samme tid må Viljar og Lotte ta et helt umulig valg: Innrømme at de sto bak drapet på nynazisten Geirmund Bakken samme vår, eller la en hjemvendt fremmedkriger ta straffen for det de selv har gjort.

Død manns tango av Geir Tangen kom ut i oktober 2018. Geir Tangen är en norsk författare, bokbloggare (Bokbloggeir) och gymnasielärare. Han har tidigare arbetat som frilansjournalist för tidningar, radio och tv. Han debuterade 2016 med Maestro som är den första delen i serien om Viljar Ravn och Lotte Skeisvoll, där Død manns tango är den tredje och avslutande delen.

Jag läste den första delen i den här serien i den svenska översättningen. Den tyckte jag var så bra att jag köpte och läste den andra delen på norska i somras. Geir Tangen var en av gästerna på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall i november, och då fick jag jag chans att lyssna på honom och prata en stund efteråt med honom. Eftersom han är bokbloggare så kände jag till honom redan innan han gav ut sin första bok. Några veckor efteråt så kom den tredje delen av boken som en överraskning på posten med en fin dedikation!

Død manns tango är en mycket spännande och välskriven deckare. Jag njöt av språket och berättelsen är uppbyggd precis som jag vill ha den i en deckare. Det är en tajt historia med en hög spänningsgrad från första sidan till den sista. En riktig bladvändare som var svår att släppa. Det har inte hänt så ofta det här året, men det här var en bok jag gärna återkom till även trötta kvällar. Den är uppbyggd enligt alla tänkbara klichéer från deckargenren men trots att det är så uppenbart är det här en otroligt bra deckare. Geir Tangen förmår att gå bakom klichéerna och skapa karaktärer som berör.

I Maestro så var det åtskilliga blinkningar till verk av olika deckarförfattare, både norska och svenska, vilket var en av styrkorna. I Død manns tango används den försupna polisen, den ensamma kvinnliga utredaren, den otrevliga poliskollegan, den hämndslystna brutala mördaren med en personlig vendetta. Det känns mer som det är strukturen och karaktärstyperna som är blinkningen till deckargenren. Jag kan dock ha missat en del litterära referenser (utom den till George Orwells 1984 som framgår redan av baksidestexten). Vissa av komponenterna som används brukar jag reta mig på i andra böcker, men här tycker jag hela serien håller ihop på ett sätt som gör att jag köper en del ”sammanträffanden”.

Jag gillar Geir Tangens sätt att skriva, det fanns en del liknelser som fick mig att dra på smilbanden, men inte överdrivet mycket. En del humor tycker jag är bra i en deckare. Historien och karaktärerna berörde mig. Kanske beror det på att jag lärt känna Lotte och Viljar, men det är som att återse bekanta, som man nu förstår och tycker om trots bra och dåliga drag. Karaktärsteckningarna är överhuvudtaget bra, och i den här sista boken så är det flera av de andra återkommande karaktärerna som jag tycker man lär känna på ett annat sätt. En liten tår letade sig fram på slutet och knuten i magen efter avslutad läsning… Mer tänker jag inte säga om historien för att inte spoila.

En del deckarförfattare drar ut på sina serier i det oändliga. Geir Tangen hade egentligen bara tänkt skriva en bok om de här karaktärerna men det blev tre. En serie som jag tycker är en av de bästa just nu i norsk krim. Trots att det alltid är sorgligt att läsa sista boken i en bra serie, så tycker jag det också är bra att det är just sista delen, att serien får ett avslut. Förhoppningsvis får vi läsa mer av Geir Tangen ändå. För er som inte läser på norska kan jag lugna er med att den andra delen kommer ut på svenska i vår, och förhoppningsvis även den här såsmåningom.

Omdöme: Välskriven bladvändare om hämnd och ensamhet
Betyg: 5-

Bloggat om boken har My criminal mind, Tine sin blogg, Bjørnebok, och ebokhyllami

Mer om boken kan du läsa här 
Förlag: Gyldendal
Sidor: 390
Betyg på Goodreads: 4,14 baserat på 7 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från författaren
Utläst 7 december 2018.

Annonser

Silvervägen av Stina Jackson

Från förlagets hemsida: Sedan tre år tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna med att köra bil. Han kör utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. För tre år sedan försvann hans sjuttonåriga dotter spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån.
Till den lilla orten Glimmersträsk anländer Meja och hennes mamma. Meja är lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann. Medan höstens mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop och när ytterligare en ung flicka försvinner blir deras liv för evigt sammantvinnade.

Silvervägen av Stina Jackson hade recensionsdatum 5 juni 2018. Stina Jackson är en svensk författare som bor i USA. Silvervägen är hennes debutroman och den belönades av Svenska Deckarakademin med priset Årets bästa kriminalroman 2018.

Jag hade hört så mycket gott om Silvervägen att jag lånat den av en vän. Men det var först när den belönades med priset Årets bästa kriminalroman som jag prioriterade den i läshögen.

Silvervägen är en oerhört stark roman. Stina Jackson har ett målande språk som skapar en stark stämning boken igenom. Det är så obehagligt så in i märgen, men samtidigt finns där en gnutta hopp och mänsklighet. Det är både spännande och vemodigt på samma gång. Hela berättelsen berör, på slutet så mycket att jag får tårar i ögonen. Jag förstår, beroende på historien, att det klassas som en kriminalroman, men den skulle också kunna hamna i en annan genre – psykologisk thriller eller helt enkelt drama/skönlitteratur. Möjligen kan de som förväntar sig en traditionell deckare bli besvikna när de läser Silvervägen.

Såväl karaktärsteckningarna som miljöskildringarna är mycket bra. De vävs också samman på ett skickligt sätt. Det ensliga på landsbygden, människor som står utanför samhället, det avvikande men också lockande. Stina Jackson beskriver den norrländska landsbygdens glesbygd, som många flyr, och de som bor kvar med innerlighet och en hel del förståelse. Det är ensligt, deprimerande men också mycket mänskligt. Alla karaktärerna känns levande, och det är lätt att beröras av deras historier. Men kanske det är Lelle som allra mest fastnar hos mig.

Utöver det svenska och norrländska finns det likheter mellan Stina Jacksons beskrivningar av Lelles ständiga resor och beskrivningar av ”road-trips” i USA, och en del av människorna som vi får möta skulle kvala in i det som i USA fördomsfullt brukar benämnas som ”white-trash”.

Silvervägen är en mycket stark debut, och jag hoppas få läsa mer av Stina Jackson.

Omdöme: Stark och berörande kriminalroman om ensamhet och familjeband
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Just nu just här, Mias bokhörna, Bokgalleriet, hyllan, stories from the city, Fru E:s böcker, Västmanländskans bokblogg, Vargnatts bokhylla och Läsa & Lyssna

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidor: 296
Betyg på Goodreads: 3,77 baserat på 258 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av en vän
Utläst 30 november 2018.

Vaxade juveler och brända hjärtan av Ewa Klingberg

Från förlagets hemsida: Snön faller tät över den småländska bygden och julen närmar sig med stormsteg. Marika försöker på bästa vis få in känslan av jul i sin lilla hyresstuga. Den nyinköpta adventsljusstaken sprider ett stämningsfullt ljus, men när det kommer till att baka pepparkakor blir det bara brända hjärtan. De får Marika att reflektera över sitt liv och det hon har lämnat bakom sig: dottern och kärleken. Vad gör hon egentligen hemma i Sverige? Efter många år som anställd i hotellbranschen världen över har hon på grund av sin hopplösa stolthet hamnat djupt inne i en småländsk skog och arbetar som kyrkvaktmästare. Från att ha vistats i miljöer med vajande palmer och paraplyförsedda cocktails tar Marika hand om växter och putsar ljusstakar.
Under en middag med nya vänner leder samtalet till 1800-talet, till en vaxblekares dotter som för att rädda sin familj från fattighuset tar lagen i egna händer och startar en imponerande affärsrörelse.

Vaxade juveler och brända hjärtan av Ewa Klingberg kom ut i oktober 2018. Det är den tredje delen i Huskvarnaserien. Ewa Klingberg är en svensk författare om tidigare har arbetat som lärare. Hon skriver romaner såväl som noveller för veckopressen samt är medarbetare i tidningen Släkthistoria. Hon driver även bloggen Holavedsbrudar. Den första boken i Huskvarnaserien, Manglade dukar och vikta servetter kom 2016 och tidigare i år kom Lånat silver och krossat glas.

Vaxade juveler och brända hjärtan är en mycket välskriven och lättläst feelgood. Det är en mjuk och fin berättelse men med en historia som inte är helt sockersöt utan berör. Precis som feelgood ska vara i mina ögon! Jag sträckläste Vaxade juveler och brända hjärtan och njöt av läsningen! Den utspelar sig också i jultider, och det var inte helt fel att få lite julstämning i mörka november.

Jag brukar säga att historiska romaner inte är ”min grej”, och det brukar det faktiskt inte vara. Så därför brukar jag undvika den genren. Men i Ewa Klingbergs böcker så är den historiska delen ett plus. I Vaxade juveler och brända hjärtan så skulle jag gå så långt som att säga att det är den delen jag gillar bäst.

En styrka med hela den här serien är karaktärsteckningarna av starka självständiga kvinnor, som bryter mot fördomar och samhällsstrukturer. De funderar ofta över hur deras agerande ska landa, men går efter sin övertygelse. I den här boken framstår Marika som mycket osäker i det mesta, och det kan vara en bidragande orsak till att jag gillar Karolinas berättelser mer. Berättelsen om vaxblekningen känns helt unik, och jag är nyfiken på om det finns en verklig historia bakom. Just det faktum att de historiska delarna handlar om kvinnor som bryter normer tror jag också är en bidragande del till mitt positiva intryck trots mina ”fördomar” mot historiska romaner.

I år kom Ewa Klingberg med två böcker i den här serien, och jag hoppas det inte dröjer länge till nästa bok. För det här är verkligen bra feelgood!

Omdöme: Välskriven feelgood med en intressant och berörande historia
Betyg: 4+

Bloggat om boken har och dagarna går, Västmanländskans bokblogg och Johannas deckarhörna

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Historiska media
Sidor: 344
Betyg på Goodreads: 3,73 baserat på 15 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar
Utläst 18 november 2018.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

från förlagets hemsida: En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig. 

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri hade recensionsdatum 31 augusti 2018. Jonas Hassen Khemiri är en svensk författare och dramatiker vars prisnominerade böcker översatts till ett femtontal språk. Flera av hans böcker är prisbelönta, bl.a. belönades Allt jag inte minns 2015 med Augustpriset. Han debuterade 2003 med Ett öga rött.

Jag har läst två böcker av Jonas Hassen Khemiri (Jag ringer mina bröder och Allt jag inte minns). Bägge gjorde stort intryck på mig, och när jag såg att han kommit med en ny bok så ville jag läsa den. I samband med den kvällen på Akademibokhandeln när jag pratade böcker så fick jag möjlighet att låna Pappaklausulen.

Pappaklausulen är en välskriven bok med ett helt unikt språk. Den är både sorglig och vacker på samma sätt. Jonas Hassen Khemiri har ett speciellt sätt att skriva, och jag tror att hur man mottar det är helt avgörande för om man tycker om hans böcker eller inte. Jag är djupt imponerad av att man kan skriva en hel bok utan namn på personerna och ändå få fram karaktärerna. Tänkvärt! Det är heller inget problem att hålla reda på vem som är vem, eftersom alla beskrivs genomgående på samma vis. Jonas Hassen Khemiri är en mästare på att genom sitt språk fånga detaljer och samtidigt måla den stora bilden.

Jag hade lite svårt att komma in i Pappaklausulen till att börja med, och det var först när jag kunde ha lite mer fokus på boken som jag kände att jag riktigt kom in i den. Då nästan sträckläste jag. Det är på sätt och vis en sorglig historia om hur föräldrar och barn kan missförstå varandra och glida isär. Samtidigt finns det något vackert i den, ett underliggande stråk av hopp. Den är mycket gripande, jag blir djupt berörd. Det kan också bero på att det här är något jag ofta funderar på – relationerna föräldrar-barn och vilken betydelse det har.

Genom att låta personerna i boken ”berätta” om samma händelser, som de ofta upplever på helt olika sätt, så växer karaktärerna fram. Karaktärsteckningarna är speciella men det känns som om man lär känna personerna, i alla fall deras känslor och reaktioner. Samtidigt så överraskas man ibland. Även barnen får egna kapitel och de är underhållande, inte minst fyraåringens klarsynta iakttagelser.

Jonas Hassen Khemiri lyckas beskriva vardagen för en urban modern småbarnsfamilj väl. Allt från könsroller och krav på att leva miljövänligt till den krassa vardagen med all stress. Här ryms både humor och tragik. En del ler jag igenkännande åt, även om det nu är många år sedan man stod mitt upp i det.

Jag kommer definitivt att vilja läsa mer av Jonas Hassen Khemiri. Efter tre böcker så kan jag säga att han är en av mina favoritförfattare.

Omdöme: Gripande berättelse om föräldrar-barn med ett helt unikt språk.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, hyllan, Feministbiblioteket och Bokdivisionen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidor: 365
Betyg på Goodreads: 4,07 baserat på 235 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av en vän
Utläst 14 oktober 2018.

Sömnernas sömn av Elin Säfström

Från förlagets hemsida: Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, älvor och andra väsen, men de flesta människor ser dem inte. Och det är Tildas jobb att se till att det fortsätter så. Men det är inte så lätt, när det är dags för tomteting, och stan svämmar över av berusade tomtar. En morgon hittas flera ihjälbitna getter på Skansen. Både Tilda och de trollfientliga tomtarna är övertygade om att det är ett troll som varit framme. Tomtar och troll ställs mot varandra och konflikten trappas upp, samtidigt som fler döda djur dyker upp, i oväntade konstellationer. Vem är det som dödar djuren och varför?

Sömnernas sömn av Elin Säfstrand hade recensionsdag 12 september 2018. Elin Säfström är en svensk författare och programmerare med stort språkintresse. Hon debuterade 2016 med En väktares bekännelser, den första i serien om Tilda. Sömnernas sömn är den tredje boken i serien.

Jag var lite tveksam innan jag läste del ett i den här serien, men jag föll ju pladask. Det var självklart att jag ville läsa tredje delen, och förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Sömnernas sömn är en välskriven ungdomsroman som träffar precis rätt. När jag plockade upp den här boken så hade jag haft trögt med läsningen ett tag, tröttheten hade tagit överhanden och vad jag än läste så orkade jag inte riktigt bli engagerade. Men Sömnernas sömn var precis vad jag behövde och jag sträckläste den på kort tid!

Sömnernas sömn är lättsam, humoristisk och spännande. Elin Säfström lyckas verkligen att sy ihop fantasyvärlden med den verkliga världen. Det finns mycket tänkvärt i Sömnernas sömn om utanförskap och vad ”vi och de” kan få för dramatiska konsekvenser. Temat är tyvärr aktuellare än någonsin. Samtidigt så är berättelsen också hoppfull, det finns stöd och vänner om man bara har ett öppet sinne.

Jag gillar huvudpersonen Tilda, och framförallt gillar jag hennes tonläge. Hon är så ironisk att jag sitter och småskrattar. Hennes vardag är en blandning av vanliga tonårsproblem och lite mer extrema fantasyrelaterade problem. Fast i grunden handlar problemen om samma sak – upplevelsen av att vara ensam, att behöva ta ansvar för saker man inte är redo för och relationer till vänner och familj. Sen förmår hon ibland inte se längre än näsan räcker, men så är det för alla ibland. Överhuvudtaget tycker jag Elin Säfström lyckas med karaktärsteckningen.

Sömnernas sömn är också spännande, men det är inte bara det som gör att jag sträckläser. Det är också önskan att få veta hur det ska gå för Tilda och hennes vänner.

Nu ser jag fram mot nästa del i den här serien – hoppas den kommer snart! För det blir väl fler delar så säg? Snälla…! Och har ni den här serien oupptäckt är det hög tid att ni börjar läsa den.

Omdöme: Humoristiskt och tänkvärd fantasy med tomtar och troll.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Mest Lenas godsaker, Zellys bokhylla och Boklysten

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Gilla böcker/Lilla Piratförlaget
Sidor: 314
Betyg på Goodreads: 4,29 baserat på 14 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 30 september 2018.

Blå av Maja Lunde

Från förlagets hemsida: 2017: Signe är snart sjuttio, men skräms inte av havet. Hon seglar ensam bort från sin barndomsbygd i Norge för att konfrontera mannen som hon en gång älskade. Det är bara hon, båten som heter ”Blå” och en märklig last.
2041: David tycker att han är för ung för att vara far, ändå har han blivit ensam med sin lilla dotter. De två är på flykt genom ett Sydeuropa som är drabbat av torka, där nord står mot syd, och där vattnet inte längre räcker till oss alla. Allt förändras den dag då de upptäcker en segelbåt i en övergiven trädgård långt inne i landet.

Blå av Maja Lunde kom ut i maj 2018. I original heter den Blå och kom ut 2017. Det är den andra delen i den s.k. Klimatkvartetten. Maja Lunde är en norsk författare som har skrivit manus för film och tv, och givit ut flera böcker för barn och ungdom, bland annat serien Världens bästa gäng och Battle. Hennes första bok för vuxna, Binas historia som också är del ett i Klimatkvartetten, kom ut på svenska 2016.

Även den här boken fick jag chans att låna inför att jag skulle prata på en Låna & Läs kväll på Akademibokhandeln. Jag hade sett den och blivit nyfiken, men visste inte så mycket om den.

Blå är en ytterst fascinerande och berörande berättelse. Maja Lunde har ett sätt att skriva som gör att läsningen flyter lätt, samtidigt som det finns mycket att reflektera över – både utifrån innehållet och utifrån hur hon strukturellt bygger sin historia. Det är lätt att tröttna i medieflödet på klimatfrågan, att bli blasé eller bli deprimerad. Därför är en bok som Blå extra viktig. Den innehåller mycket som är tänkvärt om jordens klimat, men Maja Lunde undviker i mitt tycke varje antydan till moralpredikan eller skuldbeläggande. Det är en ”tänk om” historia som lever kvar i mig långt efter att jag läst ut boken.

Maja Lunde är bra på att få fram stämningar och känslor genom sitt sätt att skriva. Berättelsen om Signe känns ända in i märgen som kall och blöt, medan berättelsen om David känns varm och torr, det är som om man som läsare lever sig in i känslan. Karaktärsbeskrivningarna är intressanta och de förstärker känslan av den tid de lever i. Berättelsen om Signe är något mer omständlig och ordrik, så ibland känner jag att jag tappar fokus. Berättelsen om David upplever jag som enklare att läsa, samtidigt som den berör mig starkare, inte minst för att Davids band till sin dotter Lou är en viktig komponent.

Jag har nu lust att läsa Binas historia, medan jag samtidigt ser fram mot nästa del i den här serien av fristående böcker. Återigen en norsk författare som levererar.

Omdöme: Berörande och starkt om hur vårt klimat påverkar oss och vi påverkar klimatet
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Breakfast bookclub, hyllan och och dagarna går

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Natur & Kultur
Originaltitel: Blå
Översättare: Lotta Eklund
Sidor: 355
Betyg på Goodreads: 3,74 baserat på 667 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av en vän.
Utläst 29 augusti 2018.

Ready Player One av Ernest Cline

Från webben: A world at stake. A quest for the ultimate prize. Are you ready? It’s the year 2044, and the real world has become an ugly place. We’re out of oil. We’ve wrecked the climate. Famine, poverty, and disease are widespread. Like most of humanity, Wade Watts escapes this depressing reality by spending his waking hours jacked into the OASIS, a sprawling virtual utopia where you can be anything you want to be, where you can live and play and fall in love on any of ten thousand planets. And like most of humanity, Wade is obsessed by the ultimate lottery ticket that lies concealed within this alternate reality: OASIS founder James Halliday, who dies with no heir, has promised that control of the OASIS – and his massive fortune – will go to the person who can solve the riddles he has left scattered throughout his creation. For years, millions have struggled fruitlessly to attain this prize, knowing only that the riddles are based in the culture of the late twentieth century. And then Wade stumbles onto the key to the first puzzle. Suddenly, he finds himself pitted against thousands of competitors in a desperate race to claim the ultimate prize, a chase that soon takes on terrifying real-world dimensions – and that will leave both Wade and his world profoundly changed.

Ready Player One av Ernest Cline kom ut 2011. Ernest Cline är en amerikansk författare och manusförfattare som även tävlat i ”National Poetry Slam”. Ready Player One är hans debutroman, och den har även filmatiserats.

Det här är den första boken som jag läser i Makeutmaningen 2018-2019. Att den blev augusti månads bok beror på att jag har en aning om att filmen snart kommer att hitta hem till oss.

Ready Player One är en fascinerande och väldigt spännande bok. Den liknar ingenting annat jag läst. Jag måste säga att jag var mycket förvånad över att jag gillade den så mycket, då den till ”det yttre” hade en del som talade emot den. För det första hade jag fördomsfullt inga högre förväntningar på en bok som utspelar sig i hög grad i en virtuell värld. Sen är den skriven på ett sätt som normalt brukar göra att jag får taggarna utåt. Det är jag-form och den innehåller sida upp och sida ned med ytterst detaljerade beskrivningar av miljöer som i huvudsak är virtuella.

Vad är det då som gör den så bra? De detaljerade beskrivningarna fungerar utmärkt eftersom de ger mig en tydlig bild av spelen (som jag inte känner till hälften), miljöerna och händelserna. Det är så ingående beskrivet att jag får påminna mig om att det inte ens i boken är den verkliga omgivningen, utan något virtuellt. Trots att jag har begränsad kunskap om spel, så räcker min erfarenhet och kunskap för att jag ska kunna förstå vad det rör sig om, exempelvis när olika typer av spel beskrivs i facktermer. Sen ska jag inte sticka under stol med att dominansen av 80-talets popkultur gör en hel del för att jag ska gilla boken. 80-talet är ju mitt tonårsårtionde. Det finns en hel del av musiken och filmerna som jag inte känner till, men boken lockar till att leta information, vilket jag då och då gör. Inte minst efter läsningen, då jag hamnar på de mest nördiga sajterna.

Boken är relativt välskriven, men det är framförallt spänningen och tempot som gör att jag inte kan sluta läsa. Jag sträckläste, vilket inte är vanligt att jag gör med böcker i den genren. Ernest Cline har verkligen lyckats bygga en spännande historia.

Jag gillar hur karaktärerna i boken utvecklas, i synnerhet Wade/Parzival. Det är förhållandevis få karaktärer, och de flesta möter Wade bara i den virtuella världen. Där kan ju alla vara jämlika, man behöver inte ha en avatar som ser ut och agerar som man gör i verkliga världen, vilket ger intressanta reflektioner kring fördomar om kön/etnicitet och andra faktorer. Boken innehåller väldigt få kvinnliga karaktärer, och även om de som finns upplevs som starka och jämbördiga, så är det en svaghet.

En annan svaghet är att det är alldeles för lite om den verkliga dystopiska världen. Jag förstår att det hela handlar om att man (Wade) vill fly från verkligheten, men det hade varit intressant att få veta mer om den. Det hade gett mera djup till historien.

Eftersom Ernest Clines andra bok, Armada, hittat hem till oss kan det hända att jag läser den såsmåningom. Beroende på vad maken tycker om den. Filmen har vi inskaffat så den kommer vi att se mycket snart.

Omdöme: Otroligt spännande virtuellt 80-talsinfluerat äventyr.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Bokbabblaren, Carolina läser, Tickmick´s Bokblogg och Bokhyllad

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Arrow Books
Sidor: 372
Betyg på Goodreads: 4,29 baserat på 617 120 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken.
Utläst 2 augusti 2018.

Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht

Från förlagets hemsida: Korea, 1943. Hana arbetar som djuphavsdykare och åtnjuter ovanligt stor frihet och självbestämmanderätt för att vara kvinna. Tills den dag då hon ertappas på stranden. För att skydda sin lillasyster ger hon inte ett ljud ifrån sig utan låter sig tillfångatas av japanska soldater som för henne till en militärbordell.
Sydkorea, 2011. Emi har ägnat mer än sextio år åt att försöka glömma den uppoffring som hennes syster gjort för henne. Nu måste hon konfrontera det förflutna. 
Systrarnas parallella historier leder fram till en gastkramande upplösning. Kommer Hana att finna sin väg ut ur fångenskapen? Och kommer Emi att kunna sluta fred med sitt land och dess historia?

Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht kom ut 26 april 2018. I original heter den White Chrysanthemum och kom ut i januari 2018. Mary Lynn Bracht är en amerikansk författare och antropolog med koreansk härkomst, bosatt i London. Efter ett besök i sin mors hembygd började hon skriva Vit krysantemum som är hennes debutroman.

Jag fick ett mejl från förlaget med en fråga om jag ville läsa Vit krysantemum. Det lät som en intressant bok och eftersom jag också läst en del skrämmande dokumentära böcker om Nordkorea var jag intresserad av den här perioden i Koreas historia.

Vit krysantemum är en välskriven och fängslande berättelse. Språket är fint och flyter. Det raka och sakliga i skildringarna av de värsta grymheterna gör det hela otäckare. Man skrivs inte på näsan vad man ska tycka men det raka skildrandet gör det omöjligt att värja sig. Det är en sådan obegripligt grym berättelse som visar de värsta sidorna hos människor. Samtidigt så är det en vacker berättelse som syskonkärlek och medmänsklighet som ger hopp om livet.

Vit krysantemum är uppbyggd med två tidslinjer för de två systrarna. En om Hana, som utspelar sig vid bortförandet och strax efter, och en om Emi som utspelar sig 2011. Det är ett effektfullt sätt att berätta, och som läsare får man parallellt kunskap om vad som händer Hana och vad som hände familjen efteråt. Karaktärsteckningarna i boken är bra, i synnerhet av just Emi och Hana. Dock blir det lite för detaljerat i de stycken som utspelar sig i Mongoliet, där känns det som att författaren drunknar i detaljer i en önskan att beskriva den kulturen. I viss mån tycker jag också att berättelsen mot slutet känns orealistisk, även om jag kan förstå författarens intentioner (mer kan jag inte säga med risk för spoilers).

Efter den fiktiva berättelsen finns några faktastycken, vilket jag uppskattar mycket. Det sätter skeendena i ett historiskt perspektiv, och är intressant för mig som kan ytterst lite om Japan och Korea under andra världskriget. Såväl faktadelen som själva historien är svår att egentligen greppa. Man räknar med att ca 200 000 koreanska kvinnor togs till fånga av japanerna och tvingades till prostitution. Av japanerna kallades de ”trösterskor”. Så sent som 2017 orsakade en staty av en ”trösterska” en diplomatisk konflikt mellan de bägge länderna. Berättelsen om Hana och Emi är lärorik och mycket viktig, inte minst i perspektiv av liknande fruktansvärda övergrepp som pågår i andra länder i nutid.

Jag skulle gärna läsa mer av Mary Lynn Bracht och kommer att hålla utkik efter ytterligare böcker.

Omdöme: Välskrivet om obegriplig grymhet, syskonband och medmänsklighet
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, C R M Nilsson, Boklysten, Vargnatts bokhylla, Books ABC, Malinbooknerd  och Fru Es böcker

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bookmark
Originaltitel: White Chrysanthemum
Översättare: Ylva Stålmarck
Sidor: 380
Betyg på Goodreads: 4,3 baserat på 2 216 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 3 juli 2018.

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson

Från förlagets hemsida: De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro perfekt. Men en dag raseras allt. Stella anklagas för mord och hamnar i häktet.
Kvar finns de förtvivlade föräldrarna som inte förstår vad som har hänt eller vad de ska ta sig till. De är båda beredda att göra allt för att hjälpa Stella, men frågan är bara om de egentligen känner sin dotter. Eller varandra.
I tre olika delar får vi följa fadern, modern och dottern, och bit för bit avslöjas sanningen om vad En som egentligen hände.

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson har recensionsdatum idag, 20 juni 2018. Mattias Edvardsson är en svensk författare och gymnasielärare i svenska och psykologi som debuterade 2012 med Dit drömmar färdas för att dö. En helt vanlig familj är hans sjätte bok. Den har redan sålts till 29 länder.

Jag minns precis var jag satt när jag läste min första bok av Mattias Edvardsson. Jag minns också känslan av att det här var en berättelse som gick rätt in i mig, och jag fick nästan gåshud. Sen dess har jag med skräckblandad förtjusning sett fram mot varje ny bok av honom. Ska jag tycka om den här också? Jag har läst alla hans böcker och hittills verkligen gillat alla. När en ”okorrigerad förhandsutgåva” av En helt vanlig familj dök upp så blev jag enormt glad. Men också lite nervös – hur skulle det bli den här gången då?

En helt vanlig familj är en spännande och mycket välskriven berättelse. Jag älskar Mattias Edvardssons sätt att skriva. Varje ord är väl valt, det finns inte ett enda onödigt ord, och läsandet flyter obehindrat. Med tanke på att det här var ett ”okorrigerat” exemplar så undrar jag om det var några ändringar alls till den slutliga versionen…

För varje bok så byter Mattias Edvardsson i någon mån genre, han tar inga säkra vägar genom att upprepa saker eller knep från tidigare böcker. En helt vanlig familj är en psykologisk thriller, och det visar sig att han behärskar den genren också. Historien är spännande och väl uppbyggd. Och så slutet. Jag kan inte riktigt smälta slutet (i synnerhet det som kommer precis innan epilogen)… det blir en dissonans som gör att jag funderar över hur allt framställts från början till slut.

Som läsare får vi berättelsen genom tre röster – först pappa Adam, sen dotter Stella och sist mamma Ulrika. Greppet är mycket vanligt och något uttjatat, men i En helt vanlig familj fungerar det bra. Det känns verkligen som tre olika röster, och tre olika livsperspektiv. Som läsare har man en bild i början av boken, och en annan mot slutet.

Men även om En helt vanlig familj är spännande så är det något annat som gör att den lever kvar efter att jag läst ut den. Den berör mig starkt, faktiskt så starkt att jag får tårar i ögonen stundvis. Beskrivningen av föräldraskap och hur barn utvecklas är klockren. Nu har jag en dotter på 18 år, bara ett år yngre än Stella, och det gör förstås sitt till att berättelsen kommer så nära mig. En helt vanlig familj är både fascinerande och tankeväckande.

Under läsningens gång kommer jag då och då att tänka på Malin Persson Giolitos Störst av allt. Jag har ingen aning om varför, för det finns inga uppenbara likheter i historien.

I vanlig ordning ser jag nu fram mot nästa bok av Mattias Edvardsson. Och har ni inte läst något av honom så är det hög tid.

Omdöme: Välskrivet och ytterligt berörande om föräldraskap, sanning och lögn.
Betyg: 5

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 455
Betyg på Goodreads: Inga betyg satta.
Hur jag fick tag på den: Okorrigerad förhandsutgåva från författaren/förlaget.
Utläst 5 juni 2018.

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck

Från förlagets hemsida: Charlotte är för ung för att vara änka, för ung för att förlora den hon älskar. I sitt vilsna tillstånd tar hon en paus från sitt framgångsrika företag och söker ro på den skånska landsbygden. Men så får hon får ett oväntat besked, hon har ärvt ett hus i London av en moster hon knappt visste att hon hade. Och huset inrymmer en bokhandel.
Inställd på att sälja huset flyger Charlotte till England, där den konkursfärdiga Riverside Bookshop och den excentriska personalen verkar bortom all räddning. Men trots att Charlotte inte vet något om hur man driver en bokhandel växer snart en gemenskap med den motsträviga personalen fram.
Samtidigt som Charlotte kämpar för att rädda bokhandeln inser hon att det är något som inte riktigt stämmer. Varför har Charlotte aldrig fått träffa sin moster och vad är det för mörk hemlighet som döljer sig i huset?

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck kom ut 21 mars 2018. Frida Skybäck är en svensk författare och gymnasielärare i historia och språk. Hon debuterade 2011 med den historiska romanen Charlotte Hassel. Bokhandeln på Riverside Drive är hennes femte roman och den första i feelgoodgenren.

Jag fick ett mejl från författaren med en fråga om jag ville läsa den här boken. Det kom i en hektisk tid och det var först när den här boken började dyka upp på bloggar som jag letade upp mejlet. Som tur var kunde förlaget skicka ett exemplar ändå (eller två, det var rätt struligt med postgången, det första exemplaret kom aldrig fram).

Bokhandeln på Riverside Drive är perfekt feelgood. I mina ögon ska bra feelgood ha en historia att berätta, ha ett djup, ha viss svärta som kontrast till det mjuka. Men mest av allt ska den ge den där mjuka fina känslan som framkallar ett leende och en tro på att det mesta ordnar sig. Kärlek, men framförallt äkta vänskap är också en bra komponent. Allt detta uppfyller Bokhandeln på Riverside. Läsningen flyter obehindrat och det är en bok som jag längtar till när jag inte läser den. Precis vad jag behövde!

Det är klart att en historia som utspelar sig i en charmig bokhandel redan där har min uppmärksamhet som sann boknörd. Den handlar om läsning och böcker, men på ett sätt som gör att man inte behöver vara helt insatt i allt innan, utan snarare bli inspirerad till läsning. Jag gillar hur historien byggs upp av Charlottes historia i nutid och Saras och Kristinas historia i 80-talets London. Det är snyggt gjort, och det innehåller också ett visst spänningsmoment. Att väva in musikreferenser från 80-talet är också ett knep som fungerar på mig! Jag gillar också att det är vänskapen som är i fokus, även om det finns en hel del kärlek.

Karaktärerna är trovärdiga, även om det ibland blir som i många böcker i genren, att man har lite lust att skaka om dem och säga ”jamen, PRATA med varandra istället för att tro saker”…  T.o.m. katten är en personlighet (och jag är ingen kattmänniska…).

Det här är min första bekantskap med Frida Skybäcks författarskap. Jag är inte den rätta läsaren av historiska romaner, och Frida Skybäcks tidigare böcker är i den genren. Men läsningen av Bokhandeln på Riverside Drive lockar till mer läsning, och jag hoppas det kommer mer av Frida Skybäck i genren svensk feelgood – det behövs!

Omdöme: Perfekt svensk feelgood som dessutom innehåller böcker och läsning.
Betyg: 5

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Enligt O, Fru Es böcker, hyllan, Boklysten, och dagarna går, Fiktiviteter, Vargnatts bokhylla och Zellys bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Sidor: 444
Betyg på Goodreads: 3,83 baserat på 30 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget (via mejl från författaren)
Utläst 8 maj 2018.