Ärren vi bär av Caroline Engvall

Från förlagets hemsida: Runt om i Stockholm hittas barn döda. Ulrika Stenhammar vid Citypolisen, som just kommit tillbaka från en sjukskrivning, får i uppdrag att utreda dödsfallen – som vid en första anblick liknar självmord. Samtidigt blir det unga journaliststjärnskottet Lovisa Ling dödshotad för sina provocerande artiklar om flyktingar och mäns våld mot kvinnor. Tillsammans lägger Ulrika och Lovisa ett pussel som ingen annan vill se: barnen har blivit mördade. Den udda duon tar upp jakten på en förövare som inte skyr några medel för att få det han vill ha. Ärren vi bär är den fristående inledningen på en dokudeckarserie om en dold värld på internet som vi vuxna helst vill blunda för

Ärren vi bär av Caroline Engvall har recensionsdatum idag 18 maj 2017. Caroline Engvall är en svensk författare och journalist som arbetat som redaktör och nöjesskribent. Hon driver frågan om att vi måste uppmärksamma dessa barn som far så illa, inte minst på nätet, och är mycket aktiv i samhällsdebatten. Caroline Engvall debuterade som författare 2008 med 14 år och till salu, har sålt över 200 000 exemplar. Ärren vi bär är hennes skönlitterära debut.

För några år sedan läste jag Skuggbarn av Caroline Engvall. Det var oerhärt stark läsning och den boken har levt med mig sen dess. Lite roligt var att i pocketutgåvan av den boken fick jag min första blurb. Mer förundrad var jag när den recensionen gav mitt första nättroll i kommentarsfältet… När jag såg att Caroline Engvall skulle komma ut med en skönlitterär bok så var jag säker på att jag ville läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Ärren vi bär är en av de värsta böcker jag läst. Missförstå mig nu inte. Ärren vi bär är en av de starkaste böcker jag läst. Den berörde och den är välskriven. Men det gör också att det är en av de värsta böcker jag läst för den borrar sig in i mig. Djupt in. Den skapar ångest, den skapar ilska och den berör enormt starkt. Ärren vi bär är en viktig bok.

Det är länge sedan jag läste en bok som var så jobbig att ta sig igenom. Jag orkade bara läsa korta bitar i taget. Har svårt att sätta ord på vad jag egentligen kände under läsningen. I botten ligger förstås att Ärren vi bär handlar om vuxna som utnyttjar barn, och det är bland det värsta man kan läsa om som vuxen. Att jag själv har tonårsbarn som bara är aningens äldre än flickorna i boken gör förstås att det berör alldeles extra. Det faktum att jag känner till Caroline Engvalls engagemang och litar helt och fullt på att ramen inte är påhittad, utan att detta existerar i verkligheten, gör det svårare att värja sig. När jag läser vanliga deckare kan jag ju ofta känna att jag gömmer mig bakom ”jamen det här är så överdrivet att det måste ju vara påhittat”. Det kan jag inte riktigt här. Samtidigt är det så groteskt och absurt att det är svårt att ta in att det verkligen händer. Jag tror att jag inte riktigt förmådde att tro på allt ändå.

Nu kan man fråga sig varför jag läser den här boken ändå? Jo, men jag tror att man ibland måste tvinga sig att läsa om vissa saker. För om vi inte orkar läsa, hur ska vi då kunna se och agera? När jag läste den så var jag tvungen att ta ett snack (igen) med barnen om det här med nätet och bilder och annat, bara för att upptäcka att de var väldigt medvetna och välinformerade. Inte för att det skyddar, men det känns bra att ha haft de samtalen.

Ärren vi bär är en välskriven bok, även om jag ibland tycker det är lite för många detaljer om utseende och vägbeskrivningar i Stockholm. Karaktärerna är intressanta, även om det hela kommer lite för nära själva polisgruppen kan jag tycka.

Förmodligen vill jag läsa nästa bok i serien. Frågan är om jag orkar bara…

Omdöme: Välskriven och extremt stark och jobbig berättelse om barns utsatthet.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Kalla kulor
Sidor: 307

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 7 maj 2017.

Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson

Från förlagets hemsida: Det är en orolig tid.
Fredagen den trettonde november 2015 exploderar det i Paris och genom Europa rör sig enorma flyktingströmmar norrut. Ryktet: en terrorist har tagit sig in i Sverige för att genomföra ett attentat i landet. Är det sant? Ingen vet.
Samtidigt mottar Leo Junker ett brev. Det rör det fem år gamla, ännu olösta mordet på Angelica Reyes.
Vid det laget har John Grimberg, en gång Leos bäste vän, varit spårlöst försvunnen i över ett år. I terrorns skugga jagar Leo snart en helt annan, kanske ännu farligare sanning som ställer dem båda inför en sista prövning.

Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson har recensionsdatum idag, 17 maj 2017. Christoffer Carlsson är en svensk författare och kriminolog som debuterade 2010 med Fallet Vincent Franke. Den tunna blå linjen är hans sjunde bok, och den fjärde och avslutande delen i serien om Leo Junker.

Jag ”upptäckte” Christoffer Carlsson när jag 2014 läste den första boken i den här serien, Den osynlige mannen från Salem. Redan då visste jag att jag hittat en ny favoritförfattare. Jag har läst och tyckt om de efterföljande två delarna också och det var med en blandning av oro och förväntan som jag såg fram mot att läsa den här boken. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Den tunna blå linjen är en mycket välskriven svensk modern deckare. Det som imponerar mest på mig i alla Christoffer Carlssons böcker som jag läst är förmågan att behärska språket. Det är som att varje ord betyder något. Han faller inte i fällan att beskriva saker övertydligt utan man får läsa en del mellan raderna (vilket jag gillar), men samtidigt så berättar han väldigt mycket.

Den tunna blå linjen upplever jag som en annorlunda bok än de andra i serien. Egentligen så skiljer sig alla de fyra böckerna åt. Den gemensamma nämnaren är språket och huvudpersonerna. Men var och en av böckerna flirtar med olika typer av grenar av deckargenren. I Den tunna blå linjen får vi möta den klassiska polisromanen. Tempot är också lugnare, historien mer sammansvetsad, och de tidigare så trasiga personerna är tydligare beskrivna. I synnerhet upplever jag det som att Leo Junker landat i vem han är på ett annat sätt. Eller inte, det är faktiskt svårt att avgöra.

Den tunna blå linjen är för mig kanske den svagaste i serien, men så blev jag överrumplad över hur mycket jag gillade den första boken i synnerhet. Jag tror det mest beror på att den klassiska polisromanen inte intresserar mig på samma sätt som en del andra genrer, och jag kan inte riktigt intressera mig till fullo för mysteriet och dess upplösning. Som tur är kompenserar språket för mig läsupplevelsen.

Christoffer Carlsson är en bra miljöskildrare. Den tunna blå linjen innehåller fantastiska skildringar av Stockholm i olika skepnader. En riktig kärleksförklaring till den staden.

Det är alltid sorgligt när en favoritserie avslutas, men med Den tunna blå linjen så knyts hela serien ihop på ett snyggt sätt. Och någonstans så kanske fyra böcker är alldeles lagom i en serie. Jag vet i alla fall att jag kommer som vanligt att kasta mig över nästa bok Christoffer Carlsson kommer ut med. Trots att den inte kommer att handla om Leo Junker.

Omdöme: Välskriven svensk modern deckare om vänskap, lojalitet och uppoffringar.
Betyg: 5-

Mer om bokan kan du läsa här eller här.
Förlag: Piratförlaget
Sidor: 363

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 1 maj 2017

Häxan av Camilla Läckberg

Från förlagets hemsida: När fyraåriga Linnea försvinner från en gård utanför Fjällbacka väcks tragiska minnen till liv. Trettio år tidigare försvann en liten flicka från exakt samma gård och hittades senare mördad. Den gången anklagades två trettonåriga flickor för att ha fört bort och dödat flickan. De befanns skyldiga i domstol men slapp fängelse på grund av sin ålder. Den ena av dem har efter det levt ett stilla liv i Fjällbacka. Den andra har just återvänt för första gången sedan händelsen, nu som firad skådespelare för att porträttera Ingrid Bergman i en film som ska spelas in i trakten.
Fjällbackaborna ställer mangrant upp i sökandet efter Linnea, och till slut finner man henne. Naken, invid samma skogstjärn där den första flickan hittades. Skräcken sprider sig i det lilla samhället. Kan fler flickor vara i fara? 
Trots att Patrik Hedström tycker att det verkar långsökt börjar han och hans kolleger vid Tanumshedepolisen utreda om det finns något samband mellan de två fallen. Till sin hjälp får de Erica Falck, som sedan länge arbetar med en bok om det gamla mordet. Utredningen river upp många sår, drevet går och invånarnas rädsla för det okända får fruktansvärda konsekvenser.

Häxan av Camilla Läckberg hade recensionsdatum 7 april 2017. Camilla Läckberg är en svensk författare som debuterade 2003 med Isprinsessan, den första boken i Fjällbackaserien. Hennes böcker har kommit ut i mer än 50 länder, och hon är en av de mest kända svenska deckarförfattarna. Hon skriver även barnböcker om Super-Charlie. Häxan är den tionde delen i Fjällbackaserien.

Jag har läst alla böcker i Fjällbackaserien men tyckt olika mycket om dem. Ett tag var jag rätt less på Erica och Patrik, men den förra boken, Lejontämjaren, tyckte jag var bättre än de just innan. Riktigt nyfiken var jag på Häxan och blev mycket glad när förlaget skickade ett recensionsexemplar.

Häxan är i mitt tycke Camilla Läckbergs bästa bok hitills – den har allt vad jag vill ha av en deckare och lite till. Häxan är lättläst och välskriven, och trots att den är över 600 sidor så läser jag ut den på ett par dagar. Det är egentligen inte själva mysteriet som får mig att bläddra vidare, även om jag vill veta vem som begick brottet/brotten så är det vad som ska hända personerna i boken som får mig att ivrigt läsa sida efter sida.

En av de saker Camilla Läckberg är riktigt bra på så är det att beskriva vardagssituationer i en familj, och att sätta ord på de känslor många föräldrar/mammor har. Eftersom hon är en officiell person och visar delar av sitt liv offentligt, så kan jag också se att hon tagit saker från sin egen vardag och byggt in i historien. Jag kan känna igen mig i många vardagsfunderingar kring uppfostran, föräldrarollen, mobbing, tonåren osv.

Det är tre historier i en bok, och det är först på slutet som jag riktigt förstår hur jag ska koppla 1600-talshistorien till de andra. Samtidigt så säger titeln en hel del. Häxförföljelserna är en mörk del i svensk historia, men idag så kan man förfölja och trakassera människor i andra former. Att bryta från normen får fortfarande konsekvenser, och det är mycket framträdande genom hela boken.

Häxan är den hittills mörkaste berättelsen som jag läst av Camilla Läckberg, och den har ett djup som skakar om mig. Mot slutet av boken sitter jag med tårar i ögonen vid flera tillfällen, den är mycket stark och berörande. Framförallt är det Karims (och hans vänner/familj) öde som berör mig, men även Sams och Jessies. Hela historien är så ohyggligt sorglig på många plan. Just att den berör mig så starkt får mig att tycka att detta är mer än en vanlig deckare (liksom Malin Persson Giolitos Störst av allt är).

Överhuvudtaget funderar jag mycket på föräldrars påverkan på sina barn under läsningen, eller snarare hur mycket kan man påverka? Det händer mig oftare och oftare när man hör om brott som folk begått att jag funderar på hur det drabbar gärningsmännens familjer. De funderingarna finns väldigt tydligt även i Häxan och visar att allt inte är så enkelt.

I vanliga fall så brukar jag störa mig på att Erica lägger sig i allting, och att Patrik låter henne ta del i polisarbetet. Visst är det ett sammanträffande att Erika forskar på just Stella-fallet, men hon får ovanligt lite inflytande över polisarbetet. Jag är också glad att Gösta får en starkare roll.

Frågan är nu bara hur Camilla Läckberg ska kunna toppa den här boken i nästa del. För det tycks vara en nästa del med tanke på slutet. Jag ser fram mot den!

Omdöme: Svart, sorglig och mycket välskriven deckare om föräldraskap och utanförskap.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Just nu just här

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 606

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 16 april 2017.

The Dry (Hetta) av Jane Harper

Från det svenska förlagets hemsida: Australien härjas av en svår torka och invånarna i den lilla avfolkningsorten Kiewarra tvingas dagligen fatta desperata beslut på grund av vattenbristen. Under mystiska omständigheter tar Luke Hadler livet av sin familj och sedan sig själv. Poliskommissarie Aaron Falk kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter för att närvara vid begravningen. Luke var hans bäste vän, men de delade även en mörk hemlighet.
Under århundradets värsta torka börjar Falk ifrågasätta vad som verkligen hände med Luke. Han bär på en bestämd känsla av att något inte stämmer – men ju mer han nystar i fallet, desto mer börjar gamla sår att blöda. Sedan länge begravda lögner tar sig upp till ytan, och Falk tvingas konfronteras med sina egna värsta minnen.

The Dry av Jane Harper kom ut 2016. På svenska kommer den i maj 2017, under namnet Hetta. Jane Harper är en brittisk journalist och författare som levt större delen av sitt liv i Australien. The Dry är hennes debutroman och redan manuset är prisbelönt.

När jag i Top Ten Tuesday skulle göra en lista på böcker jag såg fram mot 2017 och surfade runt så stötte jag på The Dry. Eftersom jag har en förkärlek för Australien och det här dessutom lät mycket spännande så åkter den upp på min önskelista. Vid ett besök i Stockholm så stod den i bokhandeln bland nyheter på engelska och jag kunde inte låta bli att inköpa den som present till mig själv.

The Dry är en riktigt bra spänningsroman helt i min smak. Jag gillar språket, där Jane Harper med liknelser och små antydningar bygger upp en fantastisk stämning. Läsandet flyter utan att jag hakar upp mig på någonting, den är lättläst samtidigt som jag njuter av läsningen. Efter att ha haft trögt med läsningen så blev det här en bok som jag verkligen längtade efter att läsa när jag kom hem.

Ända sedan vi var i Australien 1991 så har jag fascinerats av det landet, dess blandning av karghet och lummighet, australiensarnas mentalitet, ja allt. Och naturligtvis så bidrar det till att jag uppskattar The Dry, för det är en mycket målande beskrivning av en trakt ”in the middle of nowhere” under en torrperiod. Skrämmande bara det. Man känner nästan sanden knastra mellan tänderna. Sen lyckas Jane Harper använda miljön för att bygga upp spänningen mellan karaktärerna.

Även karaktärerna lyckas Jane Harper med. Oavsett om det är en levande huvudperson (som Aaron), en bikaraktär eller en avliden så lär man gradvis känna personerna, samtidigt som det efterhand visar sig att allt inte är som det verkar på ytan.

Mysteriet sker i två tidsperioder, och jo, det finns kursiva stycken (för er som irriterar er på sånt) för dåtiden. Fast det är ändå så bra gjort, för det handlar mer om känslor, och hur karaktärerna är. Som läsare får man också veta mer än Aaron, men det tycker jag snarare tillför något till läsningen. Jag upplevde The Dry som en bladvändare, och kunde alls inte lista ut alla vändningarna. Det är många trådar men allt kommer ihop så snyggt utan att kännas krystat.

Jag fick lite samma känsla som när jag läste Belinda Bauers första, att det här är en författare med potential att bli en favorit för mig bland deckarförfattare. På Goodreads så är det här angivet som den första boken i en serie, vilket verkar lovande. Oavsett om det blir fler böcker om Aaron eller inte så kommer jag att spana efter nästa bok av Jane Harper.

Omdöme: Välskriven bladvändare i en fascinerande miljö.
Betyg: 5

Mer om boken på svenska kan du läsa här och här, och den engelska här och här.
Förlag (mitt exemplar): Little Brown

Mitt exemplar var relativt nyköpt.
Utläst 14 mars 2017.

Syndafloder av Kristina Ohlsson

Från förlagets hemsida: En man hittas skjuten i bröstet, sittande i en fåtölj framför brasan. Märkligt nog bär han sin dotters vigselring på lillfingret.
I en annan del av stan söker en begravningsentreprenör efter sin bror. En bror som han verkar vara ensam om att sakna och som han fruktar kan vara borta för alltid.
Samtidigt kämpar en kvinna för att inte förlora kontrollen när hennes man blir mer och mer farlig. Tiden rinner snabbt undan och hon får allt svårare att skydda sig själv och sina barn.
Fredrika Bergman och Alex Recht ser samband mellan de olika fallen och leds in i en cirkel av spår där gamla synder kommer tillbaka. Någon lämnar meddelanden till Alex, någon som vill ställa allt tillrätta. Men vem är den anonyme brevskrivaren och varför tycks gärningsmannen alltid ligga steget före?

Syndafloder av Kristina Ohlsson har recensionsdatum idag, 15 mars 2017. Kristina Ohlsson är en svensk författare som tidigare arbetade som säkerhetspolitisk analytiker på Rikspolisstyrelsen och är utbildad statsvetare. Hon debuterade som författare 2009 med Askungar, den första i serien om Fredrika Bergman och Alex Recht. Syndafloder är den sjätte och avslutande delen i serien.

Kristina Ohlsson är en av mina absoluta favoritförfattare av svenska deckarförfattare, och hennes serie om Fredrika Bergman och Alex Recht är dessutom min favorit av hennes serier. Efter några års uppehåll blev jag själaglad att höra att det skulle komma en del till (om än den sista), och minst lika glad blev jag när det visade sig att förlaget var villigt att skicka ett fysiskt exemplar av boken.

Syndafloder är en mycket välskriven och spännande deckare. Det är något i Kristina Ohlssons språk och berättarteknik som gör att jag njuter när jag läser Syndafloder (och flera av hennes tidigare böcker). Det finns ett driv och ett sätt att lägga ut trådarna i historien som gör att jag hela tiden vill läsa mer, samtidigt som jag njuter av läsandet så jag vill bromsa. Jag hade kunna sträckläsa boken, men samtidigt så tror jag att jag fick ut mer av läsandet genom att inte göra det.

En nackdel för mig är att det är fyra år sedan jag läste förra boken i serien, och jag kommer faktiskt inte ihåg hur de återkommande karaktärerna hade utvecklats då. Visserligen har det gått tid för karaktärerna också, och de har heller inte haft daglig kontakt, så jag får som läsare reda på en hel del som hänt sen sist. Men samtidigt så förutsätts att man minns en del. Karaktärerna är väl beskrivna, och man får den här gången också ta del av deras privatliv. Det finns några saker som jag normalt brukar störa mig på i deckare (för att undvika spoilers tänker jag inte säga vad) men som jag i det här fallet köper, eftersom jag så fullständigt rycks med av historien redan från första sidan. Spännande är det och inte så lite obehagligt stundvis.

Jag sörjer att detta (förmodligen) är den sista delen, men efter att ha läst andra böcker av Kristina Ohlsson så känner jag mig ändå förvissad om att jag kommer att njuta även nästa gång jag läser en bok av henne.

Omdöme: Mycket välskriven svensk deckare om rättvisa, brott och straff.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Piratförlaget

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tusen tack för det!
Utläst 10 mars 2017.

Harry Potter och det fördömda barnet av J K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne

Från förlagets hemsida: Den åttonde berättelsen. Nitton år senare …
Det har alltid varit svårt att vara Harry Potter, och det är inte mycket enklare nu när han är en överarbetad anställd på Trolldomsministeriet, make och pappa till tre skolbarn.
Medan Harry brottas med ett förflutet som ständigt gör sig påmint, måste hans son Albus slåss mot ett arv han aldrig velat ta del av. Det förflutna och nutiden smälter samman på ett olycksbådande sätt och både far och son blir medvetna om den obekväma sanningen: Ibland kommer mörkret från platser man inte väntat sig.

Harry Potter och det fördömda barnet av J K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne kom ut i oktober 2016. I original heter den Harry Potter and the Cursed Child och kom ut 18 november 2015. Boken är ett teatermanus till en pjäs. J K Rowling är en brittisk författare som är känd över hela världen för sin succéserie om Harry Potter. Jack Thorne är en brittisk manusförfattare som skrivit manus för TV, radio och teater. John Tiffany är en brittisk teaterregissör. Pjäsen hade premiär den 30 juli 2016.

Serien om Harry Potter tillhör de få serier jag läst två gånger. Först läste jag den 2004-2007 själv, sen läste jag den högt för barnen. Barnen har läst den hur många gånger som helst. När jag hörde talas om att det skulle komma en uppföljare så var jag mycket skeptisk. För dottern var det självklart att hon ville läsa, och hon fick den i julklapp av sin bror. När hon hade läst den så bestämde jag mig för att låna den.

Harry Potter och det fördömda barnet är en riktigt bra historia. Jag har bara en gång tidigare läst ett pjäsmanus som bok – Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt, som jag läste någon gång på 80-talet – men det visade sig att det var inte något som helst problem. I ett pjäsmanus så beskrivs förstås känslor sparsmakat men det går att läsa ut mycket av replikerna och att läsa ”mellan raderna” gillar jag. Pjäsformen och hur karaktärerna agerar fungerar utmärkt för att få en tydlig känsla för karaktärerna.

Det som imponerar mig mest är att de lyckats få till precis rätt Harry Potterstämning. Jag får samma varma och djupa känsla i kroppen som när jag läste Harry Potter förr i tiden. Även om jag inte är en uttalad Harry Potterexpert så är min bedömning att den stämmer bra med tidigare böcker. Utvecklingen av berättelsen fungerar, och den nya tråden är mycket bra.

Det gamla gardet från de tidigare böckerna har blivit vuxna, och de är vuxna, inte bara förvuxna barn. Dessutom tillkommer nya personer, den yngre generationen i synnerhet, och även där så är det en trovärdig karaktärsbeskrivning. Det är omöjligt att inte känna med Albus Potter och Scorpius Malfoy, som djupt färgas av relationen mellan sina pappor, och tyngs av arvet. Harry Potter och det fördömda barnet är i allra högsta grad en bra bok om en jobbig tonårstid, där man ska bryta sig loss från sina föräldrar och stå på egna ben.

Kommer det ännu fler i serien om Harry Potter kommer jag att läsa dem. Definitivt!

Omdöme: Gripande pjäs om ondska, godhet och arvet från våra förfäder
Betyg: 5-

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Feministbiblioteket, Bokskåpet, Mitt liv i ord och Kulturbloggen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Harry Potter and the Cursed Child
Förlag: Rabén och Sjögren
Översättare: Jessika Gedin och Lena Fries Gedin

Mitt exemplar lånade jag av dottern (som fått det av sin bror i julklapp).
Utläst 28 december 2016.

Eugen Kallmans ögon av Håkan Nesser

Från förlagets hemsida: Året är 1995. Spelplats: en högstadieskola i staden K- i det inre av Norrland. Huvudrollsinnehavare: ett antal elever, ett par lärare, en kurator. Samt den nyligen avlidne lektorn i svenska – Eugen Kallmann. Vem var han egentligen? Hur står det till med utredningen av hans död?
Det är en tid av främlingsfientlighet. Det ritas skeva hakkors på skolans väggar. Det skrivs hotbrev. I en skrivbordslåda hittar någon lektor Kallmanns efterlämnade dagböcker.

Eugen Kallmans ögon av Håkan Nesser hade recensionsdatum 5 augusti 2016. Håkan Nesser är en svensk författare som arbetade som högstadielärare i Uppsala innan han blev författare på heltid. Han debuterade 1988 med kärleksromanen Koreografen. Den första renodlade kriminalromanen, Det grovmaskiga nätet kom 1993 och prisbelönades då av Svenska Deckarakademin. Hans böcker har blivit översatta till ett tjugofemtal språk och tio av dem har filmatiserats. Eugen Kallmans ögon är hans trettiofjärde bok.

Håkan Nesser arbetade som högstadielärare på den skola jag gick på i Uppsala, och även om jag inte hade honom själv så tänker jag ofta på det när jag har lyssnat på honom eller när jag läser något av honom. Nu var det av någon underlig anledning länge sedan jag läste en bok av honom, men eftersom han ska komma på Svenska Deckarfestivalen nu i november så ville jag verkligen läsa den här boken. Som tur var fick jag låna den av en vän.

Eugen Kallmans ögon är helt enkelt en fantastiskt bra roman, och den är en ren njutning att läsa. Den är lättläst och jag slukar den, sidorna flyger förbi samtidigt som jag inte vill att den ska ta slut. Håkan Nesser behärskar det svenska språket som få andra, jag försjunker helt. Historien drivs framåt av fyra olika berättarröster, och det som imponerar starkast på mig är just att det verkligen är fyra olika röster. Ordvalet, meningsbyggnaden, vad de säger, ja allt övertygar mig om att det är just den personens historia. Det är inte en författare som ”låtsas” berätta från fyra olika sidor. Det gör också att karaktärerna byggs upp på ett mycket trovärdigt sätt. Oavsett ålder och kön på personen så stämmer rösten.

Det är inte en traditionell deckare, men det finns ändå hos mig som läsare ett sug efter att få veta ”vad var det som hände?”. Historien, eller ”mysteriet” är inte andlöst spännande men ändå snyggt uppbyggt, och mitt intresse hålls uppe ända till slutet.

Eugen Kallmans ögon utspelas i en mellanstor stad, någonstans i mellersta Norrland (tror det sägs 62:a breddgraden). Själva staden benämns som ”K” och den närmsta huvudorten ”Ö”. Att författaren använder bokstäver för dessa två orter (men inte övriga) är ett fascinerande drag. Osökt så kopplar jag till Kramfors och Örnsköldsvik trots att avståndet och storleken på orterna inte stämmer. Någon annan nämnde Krokom och Östersund. Det är säkert en blandning av alla möjliga svenska orter (Petreskolan finns förstås ingen i Kramfors, men väl en i Hofors) men jag kan inte släppa tanken ändå. Jag läste Eugen Kallmans ögon under rätt speciella omständigheter i mitt liv, och ändå lyckades den fånga mitt intresse och det var efteråt som jag levt i K under en period.

Jag har faktiskt andra böcker av Håkan Nesser olästa i hyllan, och jag är sugen på att läsa någon av dem snart. Jag ser fram mot att lyssna på honom på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall, och jag hoppas dessutom att Eugen Kallmans ögon blir nominerad av Svenska Deckarakademin (det är en programpunkt på torsdagen). Trots att den är så mycket mer än en deckare.

Omdöme: Fängslande berättelse med fantastiska berättarröster om hemligheter och starka band
Betyg: 5

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, och dagarna går, Booze’n’Books och Endast E-böcker

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonniers förlag

Mitt exemplar lånade jag av en vän.
Utläst 14 oktober 2016.

Björnstad av Fredrik Backman

Från förlagets hemsida: Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?
Bara allt. Den betyder bara allt.
Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.
Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.

Björnstad av Fredrik Backman har recensionsdatum idag, 21 september 2016. Fredrik Backman är en svensk författare som debuterade 2012 med En man som heter Ove, som gjort succé och även filmatiseras. Fredrik Backman driver även en framgångsrik blogg. Björnstad är hans femte bok, och den första i en serie.

Jag är evigt tacksam till den person som övertalade mig att läsa En man som heter Ove en gång i tiden, trots att jag inte alls trodde det var min typ av bok. Sen dess så tillhör Fredrik Backman de författare som finns på min ”måste-läsa-lista” och så snart jag såg att Björnstad skulle komma ut så åkte den upp på samma lista. Glädjen blev förstås ännu större när jag fick frågan från förlaget om jag ville ha ett recensionsexemplar. O ja, o ja!

Björnstad är en vacker och välskriven berättelse om några av de stora ämnena i livet. Att våga älska förutsättningslöst. Att våga släppa taget. Att vara förälder. Att våga lita på sina barn. Att våga lita på sig själv. Och inte minst vad grupptryck gör. Det är en fascinerande och smått fantastisk bok där Fredrik Backman återigen med sitt alldeles speciella språk och berättarstil lockar fram de starka känslorna hos mig som läsare. En skillnad från tidigare böcker är att jag inte skrattar en enda gång. Däremot blir jag betydligt mer upprörd och ledsen än jag blivit av tidigare böcker (trots att en och annan tår kommit fram då också). Björnstad är en bok att fundera och reflektera kring. En utmärkt bokcirkelbok tror jag den skulle vara också.

Karaktärerna i Björnstad är tecknade med kärlek och det finns gott om engagerande personer. Allra mest är det Mayas lillebror Leo som jag lider med, samtidigt som jag ser en enorm styrka i den familjen, inte minst genom dynamiken mellan Mira och Peter. Den som får en alldeles egen plats i mitt hjärta är Benji.

Fredrik Backman har en fantastisk förmåga att använda liknelser som är helt obetalbara i sina formuleringar. Han använder greppet att återupprepa vissa uttryck ur olika vinklar, ofta i korta kärnfulla meningar, vilket är oerhört effektivt för att ge läsaren ett verbalt slag i magen. I Björnstad så levererar han också ett antal sanningar med stor träffsäkerhet. Jag älskar ”framåtblickarna” som vävs in, i synnerhet de som handlar om lång tid framöver. De ger en känsla för vad allt det här gjort med personerna.

För mig som har en fjortonårig son och en sextonårig dotter kommer ibland berättelsen för mycket in under huden. Bara beskrivningen i typisk Backmanstil: ”Det krävs inte mycket av dig för att kunna släppa taget om ditt barn. Det krävs bara allt.” säger allt. Just de här tankarna, om att släppa taget, våga lita på sina barns goda omdöme, är något som jag brottas med varje dag som förälder, och Björnstad spär snarare på mina rädslor än gör mig tryggare. Det finns ingenting som garanterar att barnen kommer att agera ”rätt” vad du än gör som förälder. Trots att Kevins föräldrar i viss mån beskrivs som mer skyldiga i sin uppfostran så lider jag lika mycket med dem som med Mayas föräldrar, fast på ett annat sätt.

Jag är inte, och har aldrig varit indragen i en sport på det viset som beskrivs i Björnstad och på sätt och vis har jag svårt att förstå den fullständiga passion och vinnarinstinkt som tar över (och betänk då att jag i stort sett är en lika dålig förlorare som Mira vad gäller spel 😉 ) att man tappar allt perspektiv på livet. Jag kan inte förstå och det gör att jag känner mig som jag betraktar det hela utifrån. Men likafullt så får Fredrik Backman mig intresserad av just den frågeställningen. Vad gör det med oss när vi fostras till att det enda som betyder något är att vinna?

Jag saknar det humoristiska, det blir lite för tung läsning ibland. Det är så svart och så jobbigt att jag nästan inte förmår ta till mig eländet. En bit i mitten av boken så upplever jag en svacka i mitt intresse. Kan möjligen bero på att jag läste boken för fort, trots att den är lättläst så skulle jag behövt mer tid att smälta in i den. Trots detta så ger jag den betyget 5-, då den berör starkt.

Björnstad är den första boken i en serie, och jag ser redan fram mot nästa. Väldigt mycket! Inte minst pga de ”framåtblickar” man får i boken.

Omdöme: Välskrivet och engagerande om föräldraskap, grupptryck och att våga.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Just här – just nu, Romeo and Juliet, Midnatts ord, Fantastiska berättelser och Carolina läser

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Piratförlaget

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tusen tack!
Utläst 21 september 2016.

Miira av Eija Hetekivi Olsson

Från förlagets hemsida: Hon kastade sig över honom. Kampkramade hans lärarkropp hårt bakifrån med hela sin collegekropp. Brandbrusade. Gjorde fällben på honom så att de båda föll framåt och dök in bland bladen. Pressade pannan mot hans mansnacke och mörkmorrade.
Hjärnan var överhettad, hon kunde inte hålla sig och bet i hans hals med blodsugartänderna. Ville sluka fångsten som inte gav sig utan spjärnade emot och nu fällde upp rumpan precis som de andra som nyss startat stafettloppet hade gjort. Det var ju så hon skulle göra, när hon ville. Inte han. Hon skrattade till. Borrade in dojorna i dyngan och band armarna runt hans bröst. Hennes hjärta hårdbankade. Bröstvårtorna stelnade och sände elstötar mot skrevet. Låren darrade.

Miira är född och uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Hon kan äntligen lämna hemspråksklassen och den ofria grundskoletiden bakom sig och påbörja den fria grymmetiden. Plugga järnet på gymnasiet, bli proffs. I hjärnkirurgi. Flytta hemifrån, hetshångla när hon vill. Bli fri från trappstädarjobbet också. Men vägen är krokig, livet krulligt, och Miira får blåmärken av krockarna. Trots det vägrar hon att ge sig. Med en brinnande vildvilja slår hon sig fram genom hindren i ett hårt segregerat system.

Miira av Eija Hetekivi Olsson har recensionsdatum idag, 19 september 2016. Eija Hetekivi Olsson är uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Hon har bland annat arbetat som trappstädare och restaurangbiträde, innan hon läste in gymnasiet på komvux och utbildade sig till lärare. Hon debuterade 2012 med Ingenbarnsland och gav 2014 ut, tillsammans med fotograf Jerker Andersson, Fuck skolan, en samling röster från elever i nian. Miira är hennes andra roman.

2012 fick jag Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson som recensionsexemplar av förlaget. Jag läste och fascinerades, men var ändå lite tveksam till delar av boken. Men allt eftersom tiden gick så insåg jag att det var en sådan bok som jag gärna återkom till i tankarna och funderade på. En bok som satte sig fast. I min recension skrev jag att jag gärna skulle läsa mer om Miira som Ingenbarnsland handlade om, och min lycka var stor när jag upptäckte att det skulle komma en uppföljare. Även den här gången fick jag den som recensionsexemplar.

Miira är en helt unik roman med ett fantastiskt språk. Som jag skrev i smakebiten på bloggen igår så är den fylld av alldeles egenpåhittade ord (se även beskrivningen ovan) men det fantastiska är att de är så komponerade att man snarare undrar varför de inte används oftare än irriterar sig på det. Ord som hetshångla, jaktspackla, hetsleta, bestämmarsidan, tvärtomtänka, ordmogna sätter sig fast. Det är ingen lätt bok att ta sig in i, den kräver stor koncentration just beroende på språket. Men när jag väl tagit sig in så flyter läsandet på ett alldeles eget sätt och jag är fast. Jag känner igen känslan från Ingenbarnsland trots att det är såpass länge sedan jag läste den. Kan dock tänka mig att om man inte kommer in i den så blir språket ett hinder.

Miira är född av finska föräldrar i Sverige, och genom sin uppväxt (som skildras i Ingenbarnsland) så kämpar hon mot fördomar och segregation. I början av Miira så går hon ut grundskolan och ska börja gymnasiet. Hon har sökt naturvetenskaplig linje, och är den enda från sin klass som gjort det. Kulturkrocken är fullständig och några av de starkaste kapitlen i boken är de som beskriver de första dagarna i gymnasiet. Överhuvudtaget känner jag mig omruskad och skakad när jag läser, det är en verklighet genom ett par helt andra ögon. Eija Hetekivi Olsson använder konkreta texter, som exempelvis läroböcker i som Miira stöter på, eller vanliga svenska barnböcker för att illustrera hur långt de ligger från den verklighet som många i Sverige befinner sig i. Enormt effektfullt och skakande.

Jag älskar verkligen hur Miira framställs. Hennes föräldrar visar sin kärlek genom att fullständigt acceptera hur hon är. Hon är en tjej som inte tar skit från någon, karlar som behandlar henne eller andra kvinnor illa får veta det. Hon avskyr daltande och ömsinthet, vill mötas som en jämlik. Det är en ständig uppförsbacke men hon är outtröttlig. Hon är en förebild.

Vissa bitar av historien greppar jag inte riktigt, som resan hon gör, och ibland så hattar hon för snabbt fram och tillbaka. Slutet förstår jag inte heller riktigt. Det är som det slutar mitt i.

När jag läser om Eija Hetekivi Olssons bakgrund så stämmer det med hur Miiras tid i samma ålder beskrivs, och jag blir väldigt nyfiken på hur mycket som är självupplevt. Jag skulle gärna vilja läsa mer om Miira, och jag vill definitivt läsa mer av Eija Hetekivi Olsson.

Omdöme: Språkligt fascinerande om en tjej som outtröttligt står upp för sig själv och andra.
Betyg: 5-

Mer om boken finns att läsa här och här.
Förlag: Norstedts

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 18 september 2016.

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson

Från förlagets hemsida: I mitten av 1990-talet påbörjar Zackarias Levin en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet – och kanske av hela livet.
Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt mediejobb, flickvännen dumpar honom och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord.
Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson har recensionsdatum idag, 7 september 2016. Mattias Edvardsson är en svensk författare och gymnasielärare i svenska och psykologi som debuterade 2012 med Dit drömmar färdas för att dö. En nästan sann historia är hans femte bok.

Jag läste min första bok av Mattias Edvardsson 2014 och blev helt tagen av språket (Där framtidens fötter vandrar). Sedan dess har jag läst alla hans böcker, och han är en av mina svenska favoritförfattare. Redan när jag såg att han skulle komma ut med en ny bok så hamnade den högt på min önskelista. Den kom hem till mig redan i juni, men eftersom recensionsdatum var först i september så försökte jag medvetet dra på läsandet. Lite nervös var jag, det är ju inte alltid som en bok som man sett fram mot är bra.

En nästan sann historia är en fängslande berättelse som lever kvar efter avslutad läsning. Det är något med Mattias Edvardssons språk och historieberättande som passar mig. Jag skrev nyligen om en bok att jag inte gillar liknelser. Men när jag läser En nästan sann historia så inser jag att det gör jag visst det. Om de talar till mig, som de gör i En nästan sann historia. Och det är ju väldigt individuellt.

Jag började läsa En nästan sann historia när jag hade lite tid att läsa, vilket gjorde att läsningen blev upphackad. Det gjorde att jag hade svårt att komma in i boken. När jag mot slutet av veckan fick mer sammanhängande lästid och mer koncentration så vände det. Då kunde jag knappt lägga ifrån mig boken.

Personerna är skickligt tecknade, där hoppen i tid mellan 90-tal och nutid gör att man får en nyanserad bild. Men efteråt så inser jag att det inte finns någon som är riktigt sympatisk. Vilket det inte behöver göra för att man ska gilla en bok. Jag gillar miljöbeskrivningarna. Personligen så pluggade jag i Uppsala, men stämningen i studentmiljön känner jag igen, och ett besök förra sommaren i Lund gör att jag i grova drag vet hur det ser ut och känner igen en del.

Jag älskar den här typen av metahistorier där historierna går i varandra och det är en historia i en historia. Dessutom är det blinkningar till Mattias Edvardssons eget författarskap. Trots att det är hopp i tiden och berättelserna länkar i varandra på olika sätt har jag inget problem att hänga med. Genren är ytterst svårbestämd. Jag skulle nog inte klassa den som en deckare, men möjligen som en spänningsroman. Eller relationsroman? Om man nu alls behöver klassa en bok.

Efter avslutad läsning så har jag många funderingar: Vad är en sanning? Vems berättelse i boken är den sanna? Är frågan ens relevant? Måste man veta sanningen?

I vanlig ordning så ser jag fram mot nästa bok av Mattias Edvardsson.

Omdöme: Fascinerande och välskriven berättelse om den ultimata sanningen. Om den finns.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum

Mitt exemplar skickade författaren. Tusen tack!
Utläst 27 augusti 2016.