Judasvaggan av Caroline Engvall

Från förlagets hemsida: Ett dött spädbarn, ömsint inlindat i en filt, hittas i en strandad roddbåt vid Årstaviken och Ulrika Stenhammar, utredare vid Citypolisens sexualbrottsgrupp, kopplas in.
Journalisten Lovisa Ling lider av sviterna efter sexuella övergrepp. Just när hon tänker att hennes karriär är över stöter hon på ett ärende hon inte kan släppa. Ett globalt nätverk på internets skuggsida skyr inga medel för att utnyttja små barn, med stora pengar och makt inblandade.
Ett informellt samarbete mellan den rutinerade polisen och den unga journalisten inleds. Men de båda kvinnornas relation utvecklas i en riktning som ingen av dem hade räknat med. Tills Ulrika Stenhammar inser att Lovisa Ling döljer något för henne, något som kan få livsfarliga konsekvenser för dem båda.

Judasvaggan av Caroline Engvall har recensionsdatum idag, 12 april 2018. Caroline Engvall är en svensk författare och journalist som arbetat som redaktör och nöjesskribent. Hon debuterade som författare 2008 med 14 år och till salu, som har sålt över 200 000 exemplar.  Caroline Engvall har skrivit flera böcker om utsatta ungdomar och är mycket aktiv i samhällsdebatten om hur vi bekämpar sexuellt utnyttjande av unga. Hennes skönlitterära debut kom 2017 med Ärren vi bär, den första i serien om Lovisa Ling och Ulrika Stenhammar. Judasvaggan är den andra boken i serien.

Jag har tidigare läst Skuggbarn och Ärren vi bär av Caroline Engvall. Carolines böcker är ingen enkel läsning, men samtidigt väldigt viktig. Ärren vi bär var en av de värsta böcker jag läst, men också en av de starkaste, så när jag såg att det skulle komma en ny bok i serien visste jag att jag ville läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Judasvaggan är en extremt obehaglig bok. Men också, precis som Ärren vi bär, oerhört viktig läsning. Återigen kan man konstatera att det finns inget mer skrämmande än verkligheten, och utnyttjande av barn är ett av de värsta sakerna som pågår i vårt samhälle just nu. Judasvaggan är en välskriven och språkligt lättläst bok, men temat gör den samtidigt svårläst. Den kräver många pauser, och mycket reflektion. Caroline Engvall är en författare som bygger sin skönlitteratur på verkligheten, och man kan vara säker på att hon gjort ordentlig research. Det gör det svårt att ”gömma sig” och tänka ”det är bara en bok”. Efterordet i Judasvaggan är nästan det allra värsta, och jag lägger ifrån mig boken med tårar i ögonen. Och sen klickar jag mig omedelbart in på ECPATs hemsida.

I Judasvaggan så utvecklas de återkommande karaktärerna från Ärren vi bär på ett intressant sätt. De styckena gör boken något mer lättläst, och jag tycker Caroline Engvall lyckas få fram att det är ”vanliga” människor som jobbar med det här dag ut och dag in (vilka hjältar!) samtidigt som ingen kan gå opåverkad från det. Ett tag tycker jag själva ”mysteriet” lider av samma sjuka som så många andra deckare, med allt för många sammanträffanden, men på slutet så känns det som om trådarna löper samman på ett helt naturligt sätt.

Judasvaggan är en bok som jag önskar att jag hade någon att prata med om. Trots att det är svårt att finna orden och orka prata. Men det är bara genom att prata, informera oss och inte låta det här pågå i det dolda som vi har en chans att komma åt det. Precis som när jag läste Ärren vi bär så kände jag ett behov av att prata med mina tonårsbarn. Återigen så slås jag av vilket bra arbete deras skolor verkar göra i att prata om nätet och vikten av att ”säga nej”.

Jag har svårt att sätta något annat än ett högt betyg på en bok som träffar så i maggropen som Judasvaggan. Samtidigt som jag vill rekommendera den så är jag medveten om att det är långt ifrån alla som orkar igenom en berättelse som den här.

Omdöme: Välskriven berättelse om sexuellt utnyttjande av unga som slår oerhört hårt.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Southside Stories
Sidor: 262
Betyg på Goodreads: Inte inlagd på Goodreads.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 7 april 2018.

Annonser

Hemmets trygga vrå av Cara Hunter

Från förlagets hemsida: Åttaåriga Daisy, utklädd till tusensköna, försvinner spårlöst under en fest. Föräldrarna Sharon och Barry anmäler henne försvunnen sent på kvällen. Men när polisen granskar foton från festen ser de att det inte är Daisy som springer runt i tusenskönadräkt, utan ett annat barn. Ingen på festen verkar ha sett Daisy och ingen verkar ha saknat henne. Var hon ens på festen?
Kriminalkommissarie Adam Fawles leder en utredning som gång på gång ändrar riktning när det visar sig att inget är som det först ser ut. En utredning som hela tiden också påminner honom om det barn han själv har förlorat.
Samtidigt tickar klockan för Daisy, och hoppet om att återfinna henne i livet blir allt mindre.

Hemmets trygga vrå av Cara Hunter kom ut 17 januari 2018. På engelska heter den Close to Home och kom ut 2017. Cara Hunter är en brittisk författare som debuterar med Hemmets trygga vrå, den första i en serien om Adam Fawles.

Hemmets trygga vrå dök upp som en överraskning från förlaget. När en del positiva recensioner började dyka upp så åkte den upp i läshögen.

Hemmets trygga vrå är en otroligt spännande bladvändare. Men den är inte bara en spännande deckare – jag blir också berörd av den. Den är så tragisk på så många plan, och den väcker många tankar om barn och föräldraskap. Jag brukar ju påpeka att jag inte är så förtjust i böcker som är skrivna i jag-formen, så de inledande sidorna är jag skeptisk. Men ganska snart så ändrar jag åsikt. Berättelsen är uppbyggd i växlande perspektiv, och författaren har då också valt att låta det språkliga växla, på ett mycket snyggt sätt. Invävt är inlägg på sociala medier, och även det fungerar bra. Det är tidshopp, dels kapitel i ”nutid”, dvs från det att larmet om den försvunna Daisy kommer in och framåt, och dels tillbakablickar. Det är hela tiden tydligt och klart när saker utspelar sig, och inte det minsta förvirrande. Jag gillar också språket, det är en välskriven bok, och det finns humor insmugen både i repliker och iakttagelser.

Karaktärsteckningarna i Hemmets trygga vrå är bra, både av polisstyrkan och av de som de möter med anledning av Daisys försvinnande. Jag gillar Adam Fawles och hans kollegor och skulle gärna läsa mer om dem. Nu får man reda på en hel del, inte minst om vad som hänt Adam och hur det påverkar hans arbete med fallet, men det finns ändå gott om trådar att nysta vidare i.

Berättelsen i Hemmets trygga vrå är både intressant och spännande. Mer tänker jag inte skriva här, men jag funderar en hel del, inte minst utifrån slutet. Jag läser rätt många deckare och blir sällan överraskad. Det kanske inte är en helt unik historia, men jag förstod faktiskt inte allt förrän alldeles mot slutet av boken.

Hemmets trygga vrå är en av årets bästa deckare hittills och jag vill absolut läsa nästa bok i serien.

Omdöme: Berörande bladvändare om föräldraskap och barn
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Fru E:s böcker, Mitt bokintresse och Mysterierna

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Originaltitel: Close to Home
Översättare: Jan Risheden
Sidor: 304
Betyg på Goodreads: 4,02 baserat på 9 474 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 30 mars 2018.

Maestro av Geir Tangen

Från förlagets hemsida: Journalisten Viljar Ravn Gudmundssons karriär är på väg utför. Förr var han den stora stjärnan på lokaltidningen i den norska småstaden Haugesund, och hade fullt sjå med att stå emot anbuden från Oslotidningarna. Men efter ett ödesdigert misstag går Viljar från stjärna till iskall på redaktionen. Samtidigt kämpar han privat med att ta hand om sin ADHD-diagnostiserade son, och inte minst med att hantera sina egna ångestattacker.
När Viljar en dag får ett mejl av någon som påstår sig vilja straffa människor som undkommit rättvisan, skickar han det bara förstrött vidare till polisen. Nästa dag hittas en kvinna mördad. Och snart trillar ännu ett kryptiskt mejl ner i Viljars inkorg …
Lotte Skeisvoll leder polisutredningen. Många rynkar på näsan åt att hon 32 år ung blivit utnämnd till kriminalkommissarie, men Lotte själv – paragrafryttare och närmast tvångsmässigt överambitiös – tycker att hon borde ha fått chansen betydligt tidigare. Men nu möts hon av en gärningsman som ständigt verkar ligga steget före. Först när det framkommer att morden tycks spegla scener ur populära kriminalromaner står hon inför ett genombrott.

Maestro av Geir Tangen hade recensionsdatum 21 februari 2018. På norska kom den ut med samma titel 2016. Geir Tangen är en norsk författare, bokbloggare (Bokbloggeir) och gymnasielärare. Han har tidigare arbetat som frilansjournalist för tidningar, radio och tv. Maestro är hans debut och har sålts till femton länder.

Jag läser mycket norskt och gärna på norska. Dessutom läser jag gärna norsk krim. Det finns några norska bokbloggar som jag besöker regelbundet, och Bokbloggeir är en av dem – där har jag hittat väldigt många bra tips på för mig nya norska deckare. Klart jag blev nyfiken när jag såg att han nu debuterat som deckarförfattare, men jag hade inte kommit mig för att beställa Maestro på norska innan det kom ett mejl från det svenska förlaget med en fråga om jag ville läsa. Absolut!

Maestro är en deckare som har allt jag vill ha i en deckare. Bra tempo, spännande handling och bra karaktärsteckningar. Dessutom är den välskriven och läsningen flyter obehindrat (utom på något enstaka ställe där jag undrar över översättningen, men det är en annan sak). Kapitlen är lagom långa och snyggt uppbyggda. Trots att jag hade otroligt intensivt på jobbet så lockade Maestro till sträckläsning. Inte för att jag saknar norska deckarfavoritförfattare, men nu har jag i alla fall fått en till!

Maestro är, som så många andra deckare nuförtiden uppbyggd med två olika tidslinjer. Själva greppet är välkänt, och jag tycker Geir Tangen lyckas med balansgången att väva ihop de två trådarna på ett snyggt sätt. Även att låta mördaren få egna kapitel är ett välkänt grepp, och något jag generellt är lite less på. Men i Maestro fungerar det.

Jag kan inte påstå att jag gillar Viljar och Lotte men de är ändå personer som intresserar. Som läsare får man en del ledtrådar kring dem och deras bakgrund, och det känns som där finns material till flera böcker med dem i huvudrollen.

Maestro är något extra för oss alla deckarfans. Den har många bottnar, och flirtar rejält med en del av de ”vanligaste” knepen i en deckare och faktiskt hela genren, men det blir aldrig fånigt, utan bara underhållande. En del av svängarna tror jag faktiskt man måste ha läst deckare för att till fullo uppskatta. Det innebär också att man inte bara kan njuta av en bra deckare, utan dessutom fundera en hel del över genren. En genre som ni vet jag brinner för.

Det enda jag har lite problem med är slutet. Det blir lite mycket ”extra allt” i trådarna, och vad som på sätt och vis är ett snyggt grepp blir för mig helt enkelt… lite mycket. Mer om det kan jag inte säga utan att det blir en spoiler. Min åsikt i den frågan kan möjligen bero på att det blev sträckläsning mot slutet. Sen det allra sista mördaren gör – ja, det är…. nej, jag säger inget om det heller!

Nu har jag bara ett problem. Ska jag beställa bok två, Hjerteknuser, på norska eller ska jag tåla mig till översättningen…

Omdöme: Välskriven och spännande norsk krim för deckarfantaster.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Bokstunder, Boklysten och Bokpool.
Bloggat om den norska upplagan har Beathes bokhjerte, Tine sin blogg och My Criminal Mind

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Originaltitel: Maestro
Översättare: Gösta Svenn, Helena Sjöstrand Svenn
Sidor: 365
Betyg på Goodreads: 3,68 baserat på 255 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst: 27 februari 2018.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Från förlagets hemsida: En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.
Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.
Hon menar att hon kommer från framtiden.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru hade recensiondatum 20 mars 2017. Johannes Anyuru är en mångfaldigt prisbelönt svensk författare som debuterade 2003 med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. Hans romandebut, Skulle jag dö under andra himlar, kom 2010. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är nominerad till årets Augustpris.

Jag får erkänna att trots att Johannes Anyuru är flerfaldigt prisbelönt så var han okänd för mig innan den här boken. När det stod klart vilka böcker som hade nominerats till Augustpriset fick jag ett mejl med ett erbjudande att läsa dem. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var den enda som lockade och som tur var fanns ett exemplar kvar.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar liknar ingen annan bok jag läst. Det är svårt att fånga alla känslor och beskriva vad jag egentligen tycker om den. Annat än att jag tycker väldigt mycket om den!

Det är förbluffande hur olika det kan fungera med ord. Jag slutade nyligen läsa en bok när jag kommit halvvägs, och ett av skälen var att  jag inte mäktade med alla drömsekvenser. I De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är den flytande gränsen mellan verklighet och något annat (framtid? fantasier?) en av styrkorna, och jag sugs in i berättelsen. Johannes Anyururs språk är fantastiskt. Det finns en renhet i språket, något djupt fascinerande. Att han använder återkommande specialord, som delvis (tror jag) är egenuppfunna, och delvis är från andra språk, gillar jag. Jag tror boken kan uppfattas som svårläst, men jag upplevde den som lättläst så länge jag inte gav mig på för långa stycken i taget. Läsningen bara flöt och jag fascinerades.

Jag har inte ord att beskriva berättelsen, som handlar om hat, kärlek, religion, rädsla. Den är både intressant och mäktig. Omöjig att kategorisera, det är både en samhällsskildring i nutid och en dystopi.  Det framtida svenska samhället är extremt segregerat och styrs av hat. Johannes Anyuru klarar av att beskriva terror och bakgrunden utan att ta ställning, eller kräva förståelse. Det är som det är, och frågan är om vi kan påverka skeendet. Flickan i boken kanske kan det. Eller har allt redan hänt? Det är fullständigt öppet för läsaren vad som egentligen händer. Berättelsen är både oändligt sorglig och samtidigt hoppfull. Jag väljer ändå att tolka det som hoppfullt. Kanske vi kan påverka framtiden genom att inte falla för hatet. Det här är en berättelse jag kommer att bära med mig länge.

Jag är definitivt sugen på att läsa mer av Johannes Anyuru. Och även om jag inte läst någon av de andra nominerade böckerna så hoppas jag att den här tar hem Augustipriset.

Omdöme: Fascinerande berättelse om kärlek och hat med ett mäktigt språk.
Betyg: 5

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Kulturbloggen, Västmanländskans bokblogg, Stories from the city, Fiktiviteter och Just nu just här

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 301
Betyg på Goodreads:4,16 baserat på 369 betyg
Hur jag fick tag på den: Fick den från Svenska Förläggarföreningen.
Utläst 20 november 2017.

Dödsdömd av Sharon Bolton

Från förlagets hemsida: Strax före gryningen, i bergen nära gränsen till Skottland, mördas en ung kvinna. Samtidigt kraschlandar en luftballong i området. Bara en person, Jessica Lane, överlever mirakulöst.
Jessica har sett mördarens ansikte. Men mördaren har också sett hennes. Och han kommer inte att ge upp förrän han har eliminerat det enda vittnet till brottet.
Ensam och rädd, och utan att kunna lita på någon, flyr Jessica till den plats där hon känner sig tryggast. Men det kan visa sig att just den platsen är den farligaste av alla…

Dödsdömd av Sharon Bolton har recensionsdatum idag, 11 november 2017. I original heter den Dead Woman Walking och kom ut tidigare i år. Sharon Bolton är en brittisk författare som 2008 debuterade med Sacrifice. För den svenska publiken blev hon känd för sin serie om Lacey Flint. Dödsdömd är hennes tionde bok, och är fristående.

Sharon Bolton tillhör mina favoritförfattare och hennes böcker brukar stå på autobuy. Men när jag letade efter Dead Woman Walking i somras, både i USA och i bokhandlar här, så hittade jag den inte. Och så fanns det så många andra böcker… Jag hade tänkt önska mig den i julklapp, men när Modernista skickade ett recensionsexemplar var ju saken löst.

Dödsdömd av Sharon Bolton är en välskriven och otroligt spännande deckare. Det här är i mitt tycke helt klart en av årets bästa spänningsromaner. Den har allt som jag vill ska finnas i en deckare. Språket flyter bra, och min oro att det inte skulle vara samma sak på svenska var ogrundad. Möjligen så känns det inte fullt lika ”brittiskt” (och jag gillar brittiskt…) på svenska som på engelska, men det påverkar inte helhetsintrycket.

En spänningsroman ska ju vara spännande och det är Dödsdömd verkligen. Strukturen med relativt korta kapitel ur olika personers synvinkel funkar utmärkt för att hålla tempot uppe i läsningen. Hela berättelsen har ett bra driv och jag mer eller mindre sträckläser. Men det allra bästa är att jag blir överraskad flera gånger. Jag läser ju väldigt ofta deckare, och ju fler jag läser desto mindre överraskad blir jag. Men vändningarna i Dödsdömd överraskar mig, och dessutom så kan jag inte påminna mig att jag läst någon bok som har en liknande intrig. Skickligt! Historien håller ihop ända till slutet, och jag hittar inga logiska luckor som irriterar.

De flesta av Sharon Boltons böcker som jag har läst utspelar sig i London. Ett smutsigt och slitet London, långt från turiststråken. Den här gången förflyttar hon sig ut till landsbygden (och York) och det visar sig att hon bemästrar den miljön också. Jag kan inte bedöma om beskrivningen av York är korrekt, men hon lyckas med en beskrivning av en brittisk landsortsmiljö som känns autentisk, och även den här gången får hon fram det slitna och fattiga. Karaktärsteckningarna lyckas hon också med i den bemärkelsen att personerna intresserar mig, oavsett deras roll i berättelsen.

Kanske inte förvånar någon om jag säger att jag verkligen ser fram mot nästa bok av Sharon Bolton…

Omdöme: Välskrivet och mycket spännande om familjer, lojalitet och grymhet.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Modernista
Originaltitel: Dead Woman Walking
Översättare: Lilian Fredriksson
Sidor: 398
Betyg på Goodreads: 4,06 baserat på 1638 betyg.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 6 november 2017.

Allt eller inget av Simona Ahrnstedt

Från förlagets hemsida: Lexia Vikander är copywriter på en reklambyrå och älskar sitt arbete. Ändå känns det som om hon inte riktigt passar in. I reklamvärlden är alla kvinnor pinnsmala och kalorifixerade. Alla utom hon. Dessutom är det stökigt på jobbet. En ny ägare har tagit över, och ryktet säger att många ska få sparken.
För att trösta sig sitter Lexia i en bar och dricker alldeles för många rosa drinkar. Ingen flirtar med henne, och hon känner sig misslyckad. Men plötsligt sitter han bredvid henne, den snyggaste man hon kan tänka sig.
Adam Nylund är en hård man. Han är värstingen från förorten som blev vd och är känd för sin hänsynslösa stil. Han har kommit till Stockholm för att rensa upp på bolagets nyinköpta reklambyra. Egentligen fokuserar han enbart på arbete, men kvinnan på barstolen intill väcker hans intresse. I alla fall tills hon fyllekysser honom och sedan kräks på hans skor.

Allt eller inget av Simona Ahrnstedt har recensionsdatum idag, 1 november 2017. Simona Ahrnstedt är leg. psykolog, kbt-terapeut och författare som debuterade 2010 med Överenskommelser. Hon brukar också kallas Sveriges romancedrottning. Allt eller inget är hennes sjunde bok.

Simona Ahrnstedt har fått mig att återupptäcka och uppskatta romance, och när jag fick frågan om jag ville ha hennes nya bok så fanns det ju bara ett enda svar på det: JA! Jag hade ju bara sett fram mot att läsa den här sen hennes senaste bok var utläst…

Allt eller inget befäster återigen Simona Ahrnstedts plats som romancedrottning. För vad hon kan skriva romance! Allt eller inget är en välskriven bok som jag helt enkelt sträckläste.

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk när jag läste baksidestexten på boken, för attraktion mellan en chef och en anställd har ju så många sidor, och det är en linje man inte ska kliva över. Att beskriva det som ju uppenbarligen händer relativt ofta på arbetsplatser, utan att det lämnar en obehagskänsla av att chefen gjort fel är inte enkelt. Inte minst i relation till den aktuella meetoo-debatten. Men jag tycker att Simona Ahrnstedt klarar det bra. Och anledningen är att hon beskriver attraktion så otroligt väl, ur båda parters synvinkel så det är uppenbart att här finns samtycke. Dessutom är just det moraliska dilemmat en del av historien.

Det som lyfter Allt eller inget för mig är två saker. Det ena är grunden i romance – att Simona Ahrnstedt kan beskriva attraktion, passion och sex riktigt bra. Det andra är att hon också vågar ha en handling som handlar om dagens osunda kroppsfixering, grupptryck och mobbing i sociala medier. Det är beskrivningen av Lexias bakgrund och hennes vardag som lever med mig efter att jag läst boken. Trots att jag inte har Lexias erfarenheter så finns det en hög igenkänningsfaktor. Jag är ständigt missnöjd med min kropp, och en stor del av det handlar om kroppsideal och vad jag tror andra ser. Jag tror det är en del av i stort sett varenda kvinnas vardag.

Simona Ahrnstedt är också bra på karaktärer, både huvudkaraktärer och bikaraktärerna. I synnerhet Lexias vän gillar jag skarpt. Karaktärerna blir verkliga och diskussionerna inte tillrättalagda. Möjligen så tycker jag slutet är lite mycket. Men å andra sidan så lämnar det mig med ett fånigt leende på läpparna. Så varför inte? Även det behövs ju ibland.

Så nu är det bara att vänta på nästa bok av Simona Ahrnstedt! Tills dess fortsätter jag att följa henne på Instagram.

Omdöme: Välskriven romance med ett tänkvärt tema.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum förlag
Sidor: 418
Betyg på Goodreads: För få betyg satta.
Hur jag fick tag på den: Från författaren.
Utläst 21 oktober 2017.

För oss är natten ljus av Christoffer Holst

Från baksidan på boken: Kan världens bästa stad laga världens värsta familj?
När familjen Brickman äntligen ska lämna USA och åka hem till Sverige efter den pliktskyldigt besökta begravningen av de vuxna barnens farfar nås de av beskedet att Norwegians piloter har gått ut i strejk. De är strandsatta i New York.
En dröm för många, men en mardröm för Oliver. 
Han försöker ignorera det faktum att han tvingas dela rum med sin pensionärstorra syster, krisande mamma, nya unga styvmor och kärlekskranka pappa och istället fokusera på att han faktiskt är i New York. Möjligheternas och musikalernas stad. Och att drömmen om ett liv på Broadway plötsligt känns inom räckhåll.

För oss är natten ljus av Christoffer Holst hade recensiondatum 27 september 2017. Christoffer Holst är en svensk författare som till vardags arbetar som redaktör på ett bokförlag. Han debuterade 2015 med Mitt hjärta går på, och För oss är natten ljus är hans tredje roman.

Christoffer Holsts första bok, Mitt hjärta går på, tog mig med storm när jag läste den. Trots att jag inte var lika förtjust i den andra, Mindfulness för losers, så fanns det ingen tvekan hos mig att jag ville läsa mer av honom. Så när förlaget skickade För oss är natten ljus blev jag mycket glad och den fick hoppa före i läskön.

För oss är natten ljus är perfekt feelgood! Det finns värme, det finns humor men det finns också lite svärta. För så är ju livet. Jo, den är precis lika bra som Mitt hjärta går på, och när jag avslutar läsningen har jag både ett stort leende på läpparna och en tår i ögonvrån.

För oss är natten ljus är välskriven och läsningen flyter lätt. Att börja varje kapitel med ett citat från en 80-tals låt är förstås helt i min smak, det blir som ett eget soundtrack kopplat till min egen ungdom. Och Olivers föräldrar är ju lika gamla som jag..

Jag gillar att Christoffer Holst inte väjer för det vardagliga mörka. I För oss är natten ljus behandlas många av delarna som blir så komplexa när ett äktenskap eller förhållande går i kras. Det är fint men ärligt brutalt tecknat, och så verkligt. Sen är det tonåringens ångest. Över hur man är som människa, hur man ser ut och hur man så lätt kan utnyttjas av andra. Det kan låta underligt att det blir feelgood av sådant, men det blir det. För i botten så finns det relationer och en familj, om än inte av den konventionella typen.

Karaktärerna i För oss är natten ljus är alla väl och ömt tecknade, men det är trots allt Oliver som kommer mitt hjärta närmast. En liten bit av mitt hjärta får också Olivers mamma Maggan. Hon står mitt i det trasiga och försöker vara hel, samtidigt som hon kanske är den som klarar det minst av alla. Christoffer Holst förmår att teckna människor med fel och brister, och ändå göra dem lätta att tycka om. När boken är slut så längtar jag redan efter dem igen.

Jag kommer att rekommendera För oss är natten ljus både hit och dit och längtar redan efter nästa feelgood av Christoffer Holst.

Omdöme: Varm och humoristisk feelgood med ett stråk av smärta
Betyg: 5

Bloggat om boken har hyllan och Stories from the city

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bokfabriken
Sidor: 223
Betyg på Goodreads:För få betyg satta
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack!
Utläst 2 oktober 2017.

Krokas av Elin Olofsson

Från förlagets hemsida: I september 1949 kommer den unga tyska kvinnan Uli Hartmann till Krokoms tågstation. På sig har hon en kappa som hon stulit av sin tidigare arbetsgivare Fru Cederstam och med sig har hon en bunt brev. Alla breven är skrivna av en Elsa Pettersson, som enligt adressen ska finnas någonstans i Krokom. Uli tänker leta reda på Elsa för att få veta vad som egentligen hände mellan henne och Ulis älskare Hansi, som deserterade och dog i Norge under kriget.
Samtidigt står Elsa Pettersson i lanthandeln där hon arbetar och packar varor åt kunderna. Hon grubblar över hur hon ska göra sig av med den stora hemlighet som hotar hela hennes tillvaro.
När de två kvinnorna möts förändras livet för alltid.

Krokas av Elin Olofsson har recensionsdatum idag, 28 september 2017. Elin Olofsson är en svensk författare och journalist från Jämtland som debuterade 2013 med Då tänker jag på Sigrid. Krokas är hennes fjärde roman.

Elin Olofsson tillhör en av mina favoritförfattare och så fort jag hörde att det var en fjärde bok på gång så åkte den upp på läslistan. Ännu lyckligare blev jag när ett signerat exemplar levererades av författaren vid Höstbokfestivalen här i stan.

Krokas är en liten pärla till bok som var en njutning att läsa. Det tog mig fler dagar att läsa den än vad 240 sidor skulle kunna ta, men i det här fallet berodde det på att jag efter ett kapitel ofta ville pausa och grunna lite på vad jag läst. Stanna upp och njuta som jag så sällan gör när jag läser. Elin Olofsson har ett fantastiskt vackert språk, där varje ord är avvägt. Det är något i hennes bildspråk som tilltalar mig oerhört. Som exempel kan jag nämna hennes liknelser för att få fram den ångest som Uli brottas med.

Jag har läst alla fyra böckerna som Elin Olofsson skrivit, och tycker det är intressant hur hennes språk och berättelser utvecklas och förändras. Ingen bok är den andra lik och ändå är det tveklöst Elin Olofssons alldeles egna ton. Krokas och hennes förra bok Gånglåt är två olika typer av läsupplevelser. Gånglåt upplevde jag som mer intensiv och omdelbar, medan Krokas har en eftertänksamhet och det är mycket efter avslutad läsning som jag kommer tillbaka i tanken till vad jag egentligen läst.

I Krokas står kvinnorna i centrum, vilket är ytterligare något jag gillar med Elin Olofssons böcker. Det handlar om vänskap och kvinnornas liv i ett litet svenskt samhälle i efterdyningarna av andra världskriget. Det finns många skarpa betraktelser över det lilla samhället, både dess styrkor och dess svagheter. Jag tycker också det är intressant att läsa om just den här tidsperioden i Sverige, jag tror inte jag läst någon bok tidigare som utspelar sig under samma tid. Den är samtidigt dagsaktuell då den också handlar om hur flykt, främlingskap och krig förändrar människor.

Jag håller tummarna för att det blir en femte bok av Elin Olofsson, och den kommer omedelbart att hamna på min läslista.

Omdöme: Vacker och finstämd pärla om vänskap, kvinnor och främlingskap.
Betyg: 5

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Wahlström & Widstrand
Sidor: 240
Betyg på Goodreads: För få betyg satta ännu.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar. Tack för det!
Utläst 19 september 2017.

Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde

Från förlagets hemsida: Nahid träffar Masood den kväll de firar att hon kommit in på universitetets läkarlinje. De är båda 18 år. Han berättar om sin tro på frihet och om övertygelsen att gamla strukturer måste rivas ner. För Nahid blir frihetskampen som en barnslig dröm. Revolutionen kommer över dem som ett stjärnregn. De smyger runt i staden och delar ut flygblad, sprider sitt budskap. De vet att de riskerar allt, men det är roligt, kittlande, skrämmande. De är odödliga. Ett folk av sten. Men det är innan de tvingas leva under jorden.
Den dagen allt förändras har Nahid fallit för lillasyster Noorahs tjat och låtit henne följa med dem. En demonstration pågår och tusentals människor skriker slagord på gatorna. Men allt blir långt mer allvarligt och våldsamt än de kunnat föreställa sig och för ett ögonblick släpper hon sin systers hand. Allt som händer efteråt bär färg av det.
För lånade pengar flyr de till Sverige med falska pass. Det gör det för sin egen skull, och för att dottern ska få en framtid. I Sverige skapar hon sig en ny tillvaro, men tryggheten här har en mörk baksida.
30 år senare är Nahid arg – på sjukdomen, på sjukhuspersonalen, på livet, på sina vuxna barn. Allt det där ingen förstår i Sverige fast de vet så mycket. Allt som har med förlust och kamp att göra. Men ett barnbarn är på väg och ett hopp tänds. Kanske var inte allt förgäves ändå? ”Om jag får det här vill jag inte ha någonting mer.” Men det visar sig bli en kamp mot klockan.

Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde har recensionsdatum idag, 31 augusti 2017. Golnaz Hashemzadeh Bonde är en svensk författare som debuterade 2012 med Hon är inte jag. Hon är grundare och VD på Inkludera Invest och bor i Stockholm. Som treåring flydde hon med sina föräldrar från Iran. Hon har examen från Handelshögskolan i Stockholm.

För snart fem år sedan läste jag Golnaz Hashemzadehs bok Hon är inte jag. Den knockade mig fullständigt på alla plan, och jag brukar återkomma till den som en av de starkaste böcker jag läst. Jag har då och då undrat och hoppats att det skulle komma en ny bok. Men ändå höll jag på att missa den här. Tack och lov gjorde jag inte det. Och dessutom skickade förlaget ett recensionsexemplar. Stort tack!

Det var vi är en enormt stark och berörande bok. Jag gillar det korta och kärnfulla språket, det blir en styrka i det som understryker känslorna. Vilket i sig är lite underligt, det är inte alls alltid jag gillar korta meningar, men här hör det ihop med vad boken vill säga och med Nahids personlighet.

Det finns många styrkor med boken, men det finns också delar som jag av personliga skäl har svårt för. Det var vi är en berättelse om att ständigt vara på flykt, att aldrig höra hemma någonstans. Den känns viktig i en tid när mycket fokus ligger på flyktingar, mottagande och integrering. Det var vi visar en komplexitet som är lätt att glömma bort. Språket är målande, och beskrivningarna om att vara ett folk av sand eller ett folk av rötter går rätt in. Jag funderar rätt mycket under läsningen på om den här delen är baserad på författarens föräldrars erfarenheter.

Jag kan inte förmå mig att tycka om Nahid. Det finns mycket att säga om allt hon varit med om, men det verkar som om hon alltid varit egoistisk, ända sen uppväxten. Hennes inställning till föräldraskap stör mig. Närmare bestämt så tycker jag hon och Masood fullständigt missar det ansvar man har som förälder och jag mår fysiskt illa av det sätt de behandlar dottern på.

Lyckligtvis så handlar Det var vi i huvudsak om just flykt, om Nahids ungdom i en tid av revolution och om hennes föräldraskap. Men den handlar också om Nahids upplevelse av cancer och där har jag stora svårigheter. Mycket beror på mina egna tankar och erfarenheter från de månader mellan att min pappa fick en cancerdiagnos till att han dog. Precis som för Nahid så satte sig cancern såsmåningom på hjärnan och han försvann innan han försvann. Här tycker jag boken går för långt. Att beskriva Nahids tankar när hon försvinner in i dimman, det har jag enormt svårt att köpa. Det är så omöjligt att beskriva inifrån. Jag tror helt enkelt att tankarna försvinner, de blir inte formulerbara i ord.

Eftersom mina invändningar mot boken främst gäller de delar som handlar om sjukdomen och de är i hög grad baserade på mina egna erfarenheter så ger jag ändå nästhögsta betyg, 5-, till boken. För det är en omtumlande upplevelse att läsa den, och den kommer med all säkerhet att leva kvar länge i mitt sinne. Nu hoppas jag det tar mindre än fem år till nästa bok av Golnaz Hashemzadeh Bondes nästa bok.

Omdöme: Omtumlande och starkt om flykt, föräldraskap och en sjukdom om förgör
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Feelgoodbiblioteket.

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Wahlström och Widstrand
Sidor: 220
Betyg på Goodreads: Endast fåtal betyg satta
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 28 augusti 2017.

Hon som vakar av Caroline Eriksson

Från förlagets hemsida: Författaren Elena har nyligen separerat från sin man och bor tillfälligt i ett radhus utan mycket kontakt med omvärlden. Den enda hon träffar regelbundet är sin syster, men deras relation är ansträngd och fylld av hemligheter.
Håglös och med skrivkramp börjar hon iaktta grannfamiljen tvärs över gården. Bakom den prydliga fasaden tycks ett mörkt drama pågå mellan mannen och hustrun. Elena kan inte motstå impulsen att följa familjen Storm i smyg och ju längre hon går i sina ansträngningar, desto större blir oron för att något fruktansvärt är på väg att ske.
När tonårssonen Leo söker kontakt med Elena får hon direktinsyn i familjens liv. Det blir tydligt att hans mamma är en kvinna med ett mörkt förflutet, en kvinna kapabel till fruktansvärda handlingar. Elena dras in i en karusell som snurrar allt snabbare och som snart hotar att leda till katastrof för både henne och familjen Storm.

Hon som vakar av Caroline Eriksson har recensionsdatum idag, 23 augusti 2017. Caroline Eriksson är en svensk författare och socialpsykolog som debuterade som författare 2013 med Djävulen hjälpte mig. Både Djävulen hjälpte mig, och hennes andra roman Inga gudar jämte mig, är historiska spänningsromaner som baseras på verkliga mord. 2015 kom hennes psykologiska thriller De försvunna som sålts till 26 länder. Hon som vakar är hennes fjärde skönlitterära bok.

Jag har läst två av Caroline Erikssons böcker – Djävulen hjälpte mig och De försvunna. I synnerhet den andra tyckte jag var mycket bra. Så när jag fick ett mejl med frågan om jag ville läsa Hon som vakar så blev jag mycket glad.

Hon som vakar är en vansinnigt spännande och välskriven psykologisk thriller. En riktig bladvändare, som jag läste ut på en dag. Fast jag var tvungen att pausa och andas då och då… Caroline Eriksson är otroligt bra på att bygga upp en obehaglig hjärtklappningsstämnig av till synes vardagliga situationer. Redan efter första sidan så var jag fast. Jag som läser många deckare tycker det är befriande att läsa en bok som inte är blodig, inte är grotesk men ändå så oerhört spännande och obehaglig. Allt bygger på stämningar. Boken är också förhållandevis kort, men definitivt tillräckligt lång för att bygga en historia.

Det är bra karaktärsbeskrivningar, men grunden i en spänningsroman av den här sorten är förstås att man inte riktigt ska lita på de som berättar sina historier. Så det går inte riktigt att säga att man kommer någon in på livet. Jag gillar hur berättelsen växlar i berättarröster, det driver historien framåt. Någonstans i mitten av boken så slår det mig hur det ligger till. På sätt och vis visar det sig stämma när jag läst hela boken, men ändå så har jag inte alla delar vilket skapar överraskning. Dessutom gillar jag verkligen slutet på flera plan. Mer kan jag inte säga utan att spoila.

Hon som vakar är mer än bara spänning, det finns en hel del att fundera på om relationer. Vad man ser utifrån vad gäller relationer mellan andra människor är inte alltid rättvisande, och man ska inte dra alltför många slutsatser som utomstående. Just den delen är något jag funderat en hel del på i sommar, med anledning av en del händelser i min närhet. Man är så snabb på att dra slutsater och döma i dagens samhälle. Och just det bygger Hon som inte vakar på, för även jag som läsare inser att jag dragit vissa förhastade slutsatser.

Och jo Caroline – den där fjärde boken lyckades du verkligen med 😉 Jag ser fram emot den femte boken och hoppas den redan är på gång. Tillsvidare så ser jag fram mot Svenska deckarfestivalen i Sundsvall.

Omdöme: Vansinnigt spännande psykologisk thriller om vad som kan dölja sig under ytan.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 238
Betyg på Goodreads: Recensionsdag idag, för få betyg.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det.
Utläst: 20 augusti 2017