Sargad av Flynn Berry

Från förlagets hemsida: Nora tar tåget från London till sin syster på den engelska landsbygden. Men den mysiga helgen som hon förväntat sig förvandlas till en mardröm när hon hittar Rachel brutalt knivmördad i sitt hus. Polisens frågor väcker minnen av den okände man som attackerade Rachel för femton år sedan. Är han tillbaka?
Nora tror att hon vet allt om sin syster, men när hon börjar göra egna efterforskningar visar det sig att Rachel har många hemligheter.

Sargad av Flynn Berry kom ut 21 augusti 2017. I original heter den Under the Harrow och kom ut 2017. Flynn Berry är en amerikansk författare, och Sargad är hennes debutroman.

Sargad dök överraskande upp från förlaget hösten 2017. Den blev inte läst då, men jag satte upp Flynn Berry på Boktolvan. Eftersom jag läst en positiv recension inne hos Bokföring enligt Monika så blev den mitt val när jag ville ha något spännande och något från Boktolvan.

Sargad är en av de obehagligaste psykologiska thrillers jag läst på senaste tiden. I början kommer jag lite på kant med boken, då det återigen är en bok i jag-form. Men mycket snart så inser jag att det är precis det som gör boken så innerligt otäck. Jag tycker verkligen inte om huvudpersonen, Nora. Hon känns opålitlig, oförutsägbar och rätt otrevlig. Eftersom känslan blir att som att man befinner sig inne i Noras huvud, så vet man inte vad som är sanning och vad som är lögn. Det är hennes bild av hela skeendet, och man får läsa rätt mycket mellan raderna, vilket är ett plus. Hela känslan i Sargad är att något är galet, och man ser sig över axeln hela tiden. Vem kan man egentligen lita på? Vad har hänt på riktigt?

Karaktärsteckningen i Sargad är inte så utförlig, det är mest Nora man får en bild av. Övriga karaktärer framstår så som hon tolkar dem, och blir aldrig riktigt verkliga. På ett sätt är det en nackdel, på ett annat sätt så förstärker det spänningen. Miljön är brittisk, liksom vädret, vilket alltid är ett plus för mig som älskar den typen av miljö.

Det enda jag inte är så förtjust i är slutet på Sargad. Här tycker jag att författaren tar en enkel utväg, och att twisten inte stämmer med den stämning som byggts upp.

Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av Flynn Berry. Tydligen kommer hon med en ny bok i år, A Double Life.

Omdöme: Obehaglig psykologisk thriller där man inte vet vem man kan lita på.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Fru E:s böcker, Beas bokhylla, Bokraden och Läsa & Lyssna

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Originaltitel: Under the Harrow
Översättare: Rebecca Alsberg
Sidor: 236
Betyg på Goodreads: 3,42 baserat på 8 197 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 5 juli 2018.

Annonser

En smakebit på søndag – Prästens lilla flicka

Söndag på bloggen innebär att jag deltar En smakebit på søndag i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Äntligen semester! På pappret började jag på torsdagen, men jag var tvungen att jobba en del både torsdag och fredag. Men fredag vid lunch kan man säga att den verkligen började! Jag befinner mig med familjen hos svärmor i Örebro, en sommartradition och riktig semester. Vi har anpassat aktiviteterna efter vädret, som pendlat mellan 32 grader och 14. Det har blivit mycket läst i familjen – jag är inne på min fjärde bok sen jag kom hit – Prästens lilla flicka av Susan Casserfelt. Den har stått i min hylla ett tag och är med i min boktolva. Den utspelar sig i Ö-vik, så det är nästan på hemmaplan.

Smakbiten kommer från sid 21

”Du där, vad heter du?”
Erik vände sig mot den välkända hockeyprofilen.
”Erik Karlsson” svarade han och ångrade sig genast. ”Men jag tror nog att Kajsa här kan ge er adekvat hjälp.”
Wallbäcks blick sa allt. Han tänkte inte ägna den yngre kvinnan någon mer tid.
”Erik, lyssna nu på mig. Min dotter hade musiklektion på Nolaskolan i går, men kom aldrig hem. Vår dotter … ” Tåget drog tungt in luft. ”Något liknande har helt enkelt aldrig hänt.”
”Jag förstår” svarade Erik, ”vad sa ni att hon heter?”
”Josefin Wallbäck.”
”Och hur gammal är Josefin?”
”Hon är sexton år. Bara barnet.”

 

MemoRandom av Anders de la Motte

Från förlagets hemsida: David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en våldsam bilolycka förlorar han minnet. Tappar kontrollen över sitt avancerade nät av svek och lögner. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören ”Janus”, som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja ”Janus” rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?

MemoRandom av Anders de la Motte kom ut 2014. Anders de la Motte är en svensk författare som tidigare arbetat som polis och säkerhetschef. Han debuterade 2010 med [geim] som bl.a. belönades med pris från Svenska Deckarakademin. Han har gett ut sju böcker i tre olika serier. MemoRandom är hans fjärde bok, och den första i en serie på två böcker om David Sarac som ska bli TV-serie.

Anders de la Motte är en författare jag varit nyfiken på ett tag, inte minst sedan jag lyssnade på honom vid Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall 2014. MemoRandom fick jag i julklapp 2015 men den har blivit stående, trots att jag satt upp författaren i Boktolvan. Nu behövde jag en pocketbok att ta med på en resa, och då passade den här bra.

MemoRandom är en välskriven och lättäst deckare av det mera hårdkokta slaget. Egentligen så är MemoRandom en deckare av den typ som jag inte är så förtjust i, och David Sarac är verkligen inte den typ av personlighet som jag vill ha som huvudperson. Ändå så flyter läsningen av MemoRandom förvånansvärt lätt. Det har något att göra med Anders de la Mottes sätt att skriva och bygga upp historien, som är skickligt gjort. Berättelsen har ett bra tempo, och är uppdelat i korta stycken.

Hela intrigen bygger på att David Sarac förlorat minnet. Anders de la Motte har själv sagt att mycket av materialet till just minnesförlusten har han fått från sin pappa som tappade minnet. Jag tvivlar inte på att det kan vara en riktig beskrivning, men jag har svårt för när det i en bok är oklart om det som händer är verklighet eller en fantasiprodukt/dröm/hjärnspöke.

Karaktärsbeskrivningarna är bra, men alla personer är mer eller mindre skumma. David Sarac framstår redan från början som en obehaglig typ. Däremot den andra huvudpersonen, Atif, gillar jag som huvudperson, trots att han också gjort en hel del brutala saker och fattat obehagliga beslut. Berättelsen är i huvudsak uppbyggd kring de två som berättare, och det fungerar bra för att driva berättelsen framåt.

Mycket i MemoRandom handlar om grova brott och ”maffiametoder”, och i någon mån närmar sig berättelsen det man brukar kalla ”hårdkokt”. Det är inte min favorittyp av berättelse, men ändå så har den något som väcker mitt intresse och får mig att läsa vidare när jag väl plockar upp boken.

Jag gillar Anders de la Mottes sätt att skriva, och kan tänka mig att läsa mer av honom. Tror dock inte att det i så fall blir den andra delen i den här serien, UltiMatum, utan snarare någon i hans senaste serie som börjar med Slutet på sommaren.

Omdöme: Lättläst deckare av det hårdkokta slaget.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Annikas litteratur- och kulturblogg, Zellys bokhylla och Bokberoende

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum/Månpocket
Sidor: 397
Betyg på Goodreads: 3,44 baserat på 374 satta betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare
Utläst 17 juni 2018.

En smakebit på søndag – MemoRandom

Söndag på bloggen innebär att jag deltar En smakebit på søndag i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Skolavslutningsvecka och nu har de två ungdomarna i familjen sommarlov. Väl unt så som de slitit det här året. Nu har vi inte längre några barn i grundskolan! Vi andra jobbar på ett tag till, trots sommarväder och sommarkänsla. I fredags var det rätt få på jobbet. Läsningen går så där. Det dråsar in fantastiska recensionsexemplar, men boken jag läser nu är faktiskt en hyllvärmare och en författare i min Boktolva. På en kortare resa i veckan behövde jag en lätt pocketbok att bära med mig och då fick det bli MemoRandom av Anders de la Motte.

Smakbiten kommer från sid 204:

”Han bommade en cigg av mig häromkvällen innan han drog. Trevlig snubbe, kanske lite väl självmedveten för min smak. Dessutom gillar jag inte sådana där vältrimmade små hakskägg. I vilket fall berättade han lite om vad ni jobbade med. Alltså inga detaljer eller så, bara att det var viktigt att du fick tillbaka minnet ganska snart. Mycket viktigt till och med.”
Hon log och återigen dök den där krypande obehagskänslan upp inom Sarac. Att ingenting riktigt var vad det verkade.

Boktolva 2018

För sjätte året i rad tänkte jag vara med i Boktolvan som ursprungligen dök upp hos Enligt O. Årets bild har jag snott lånat från Bokföring enligt Monika. I den här utmaningen så väljer jag att inte lista exakta böcker utan bara författare. Det är författare jag inte läst tidigare men gärna vill läsa något av. Flera finns olästa i hyllan, men inte alla. Listan är lång, men då kanske jag har chans att läsa tolv av dem 😉

Aravind Adiga
Flynn Berry
Pierce Brown
Susan Casserfelt
Armando Lucas Correa
Mason Cross
Lydia Davis
Sophie Divry
Johan Ehn
Richard Flanagan
Emily Fridlund
Neil Gaiman
Sissel-Jo Gauzan
Melanie Gideon
Kati Hiekkapelto
Anna Jakobsson Lund
Magnus Jonsson
Jessica Knoll
Hanna Lindberg
Merethe Lindström
Margaret Mazzantini
Stephanie Meyer
Anders de la Motte
Anne Rambach
Jarle Sten Olsen
Felicia Stenroth
Sarah Waters
Elizabeth Wein
Eli Åhman Owetz

Summering av Boktolva 2017

För femte året i rad har jag deltagit i en utmaning som kallas ”Boktolvan” (idén kom ursprungligen från Enligt O) och nu är det dags för en summering. Året är inte riktigt slut, men jag det blir inte några fler böcker lästa av författare i den här utmaningen.

Som tidigare år så listade jag rätt många författare att välja från – på det sättet så minimerar jag risken att utmaningen dämpar min läslust. Det var väldigt segt i år och jag gick i land sent. Det beror inte på utmaningen utan bristande läslust och tid.  Det blev tretton av författarna som jag listat. Egentligen så har jag börjat på en bok av en fjortonde författare, Lydia Davis, men eftersom jag totalt kört fast i den men inte beslutat om jag ska ge upp den eller inte så räknas inte den har jag bestämt mig för.

Aravind Adiga
Elisabeth Akteus Rex
Elisabeth Andersson – Lyckostarnas klubb. Januari 2017.
Peo Bengtsson
Jenny Colgan – Det lilla bageriet på strandpromenaden. April 2017.
Lydia Davis
Sophie Divry
Jan-Erik Fjell – Tysteren. April 2017.
Richard Flanagan
Neil Gaiman
Péter Gárdo
Sissel-Jo Gauzan
Melanie Gideon
Alf R Jacobsen – Kongens nei. Maj 2017.
Jessica Knoll
Hanna Landahl – Välkommen till Himmelsta. Januari 2017.
Harper Lee – To Kill a Mockingbird. December 2017.
Merethe Lindström
Margaret Mazzantini
Tara McKinley
Stephanie Meyer
Anders de la Motte
Christopher Paolini – Eragon. Maj 2017.
Lynda La Plante – Tennison. Juni 2017
Nicholas Searle – Den gode lögnaren. Juni 2017.
Claire Sandy – Snöfall, mirakel och frusna hjärtan. November 2017.
Jean-Philipp Sendker – Konsten att höra hjärtslag. Mars 2017.
Jarle Sten Olsen
Felicia Stenroth
Elin Säfström – En väktares bekännelser. Februari 2017. Visheten vaknar. September 2017.
Sarah Waters
Jan Wong – Red China Blues. Februari 2017.

Årets boktolva har bara resulterat i en ny favoritförfattare – Elin Säfström – som jag hann med två böcker av. Elisabeth Andersson, Jan-Erik Fjell och Hanna Landahl kommer jag förmodligen också att läsa mer av för de var ändå positiva överraskningar. Christopher Paolini och Nicholas Searle tror jag också det kan bli fler av, eftersom det finns fler böcker av dem här hemma, men de kommer inte att hamna längst upp på läslistan.

Den här varianten av Boktolva funkar för mig – nya författare men en längre lista än tolv som jag kan välja fritt från. Några av årets författare får hoppa över till 2018. Men mer om det efter nyår.

To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Från det svenska förlagets hemsida: Lilla nioåriga Scout växer upp i amerikanska Södern i en loj småstadsidyll, när ohyggliga och dramatiska händelser vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat tar sig an försvaret, men hatet och indignationen i det lilla samhället växer som en lavin.
Inför Scouts oskuldsfulla ögon omstörtas den sömniga lilla staden och hon blir seende: hennes berättelse blir till en anklagelse, som ingen av oss undslipper.

To Kill a Mockingbird av Harper Lee kom ut 1960. I svensk översättning heter den Dödssynden och kom ut 1960. 2015 gavs en nyöversättning ut. Dödssynden vann Pulitzerpriset 1961 och anses vara en modern klassiker. Harper Lee var en amerikansk författare som publicerat två böcker – Dödssynden och Ställ ut en väktare som kom 2015, strax innan hennes död 2016.

Det är inte ofta jag numera läser böcker som anses vara klassiker, men To Kill a Mockingbird har jag varit nyfiken på ett tag. När vi var i Salt Lake City 2015 inhandlade jag den, men den lyckades (trots att jag satte upp den i Boktolvan redan förra året) bli en hyllvärmare. Men mitt i läsningen av recensionsexemplar kände jag ett behov av att läsa något helt annat.

To Kill a Mockingbird är en tänkvärd skildring av rasism, fördomar och ett litet samhälles villkor. Det är i mångt och mycket ett tidsdokument, i språk och uppbyggnad. Tyvärr är temat med fördomar och rasism lika aktuellt nu som då. Språkligt så upplever jag den som omständig, och det är en hel del ord och ordvändningar som jag får tänka på. Normalt så brukar jag inte ha problem med att läsa böcker på engelska, men här så tappar jag då och då tråden, och ibland så känns det som om det är språket. Nu vet jag inte hur en flicka på den tiden i USA pratade men det känns inte naturligt med ordvalen i hennes tankar.

I berättelsen låter Harper Lee den unga flickan Scout vara berättarrösten. På ett sätt så gillar jag det, eftersom det låter läsaren dra egna slutsatser utan att Scout egentligen tar ställning. Hon berättar historien som hon ser den, och det innebär också att hon har sina fördomar och föreställningar. På ett annat sätt så gillar jag det inte, det blir många röriga trådar, och jag får inte ihop allting. Det blir långa redogörelser av detaljer i Scouts liv, bl.a. från skolan, som jag inte tycker tjänar till att förstärka historien utan bara blir ointressanta.

Det är några karaktärer som jag tycker beskrivs väl, och det är pappan Atticus Finch och brodern Jem. En del andra karaktärer får man en känsla för, men andra framstår som mycket schablonartade (vilket skulle kunna vara ett grepp, att just Scout får dem att framstå så). Atticus Finch är den verkliga hjälten, inte bara sitt rättvisetänk och ambition att behandla alla lika, utan också i sitt sätt att uppfostra barnen, vilket framstår som mycket progressivt. Utöver rasism så finns här också en hel del saker att fundera över jämställdhet. Men inte ens Atticus är perfekt, han anser t.ex. att kvinnor inte skulle klara att sitta i en jury, de skulle prata för mycket…

Jag upplever To Kill a Mockingbird som ojämn. Vissa delar, i synnerhet när pappan Atticus Finch får stå i centrum, är väldigt bra och jag läser med iver. I andra delar så kör jag helt fast och har svårt att läsa mer än ett par sidor åt gången. To Kill a Mockingbird är inte många sidor men tog mig väldigt lång tid att läsa. Samtidigt kan jag uppskatta och förstå vilken betydelse en bok som den här hade när den kom, och fortfarande kan ha.

Omdöme: Tankeväckande, men trögläst om fördomar
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Ms Hisingen och Bokgalleriet

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Grand Central Publishing
Sidor: 376
Betyg på Goodreads: 4,26 baserat på 3 424 063 betyg
Hur jag fick tag på den: Från bokhyllan. Inköpt 2015 i Salt Lake City.
Utläst 18 december 2017.

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan av Claire Sandy

Från förlagets hemsida: Det har gått sexton år sedan Asta lämnade Irland med ett krossat hjärta och ett barn i magen. Tillsammans med dottern Kitty trivs hon bra med livet i London men när hennes chef, den snygga tidningsmogulen Conan, vill att hon undersöker en gråtande madonnastaty i sin gamla hemby tvingas hon tillbaka till sin hemby Tobercree.
Det som skulle bli en snabbvisit blir plötsligt något helt annat när en vinterstorm sveper in över Irland. Och samtidigt som Asta måste lösa mysteriet med madonnan och återknyta kontakten med sin excentriska familj, dyker den mystiske Jake upp. Att något klickar mellan dem är uppenbart, men går det verkligen att tina upp ett hjärta som varit fruset i så många år?

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan av Claire Sandy hade recensionsdatum 1 november 2016. I original heter den Snowed in for Christmas och kom ut 2015. Claire Sandy är pseudonym för den brittiska författaren Bernie Strachan som  har skrivit flera böcker i romcom-genren under flera olika namn.  Hon debuterade 2004 med The Reluctant Landlady.

Efter att ha läst Johannes Auyurus bok behövde jag något lätt. Claire Sandy hade jag satt upp i Boktolvan, där jag också behövde läsa en bok, så därför valde jag Snöfall, mirakel och frusna hjärtan som dottern fick i julklapp förra året.

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan är en lättläst bok som passar i jultid. I början av boken så gillar jag den riktigt mycket – i synnerhet så gillar jag relationen mellan Asta och Kitty. Men allt eftersom läsningen fortskrider så dyker det upp en del saker som stör mig och drar ner intrycket väsentligt. Boken är mycket lättläst, men språket är inte alls särskilt bra. Det som också stör är användningen av rätt så grova ord, som att man slentrianmässigt använder ”slinka” som tilltal. Jag vet inte om det är ett sätt att visa att det här är en naturlig och enkel familj, men det landar inte väl hos mig.

I feelgood så ska det vara kemi mellan personerna, och tyvärr så saknar jag det. Asta tänker mycket på sex i samband med Jake, men jag har svårt att tro på vare sig hennes förälskelse i Jake eller i Conan, det är bara ord. Det finns också en grundton i deras jargong som delvis hänger ihop med orden, och delvis är en relationsbeskrivning. Hon återkommer till att hon gillar att bli dominerad av Jake. Hennes handlingar motsäger visserligen det, men hennes tankar och ord visar på den tendesen. Och sen kommer vi till det största problemet. Feelgood kan visserligen innehålla mörker, men i Astas bakgrund finns en dramatisk och tragisk händelse, som jag tycker författaren behandlar vårdslöst och utan förståelse. Så lätt skakar man inte av sig en sådan sak, och beskrivningen av det lämnar en mycket sur eftersmak.

Vad tycker jag då om med boken? Jo, det finns bikaraktärer som jag gillar, som Rory, Oona, Kitty och Ma t.ex. Jag gillar att familjen innehåller många starka kvinnor. Beskrivningen av den irländska landsbygden och småsamhället är ganska bra, och vintervädret gör sitt till för att det ska bli bra stämning.

Tveksamt om jag kommer att välja Claire Sandy igen om jag ska ha feelgood, när det finns Lucy Dillon exempelvis.

Omdöme: Lättläst och vintrig irländsk feelgood
Betyg: 3

Bloggat om boken har hyllan, med näsan i en bok, Bina’s Books och Feelgoodbiblioteket

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Printz Publishing
Originaltitel: Snowed in for Christmas
Översättare: Ann Margret Forsström
Sidor: 376
Betyg på Goodreads: 3,65 baserat på 139 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånade av dottern.
Utläst  november 2017.

En smakebit på søndag – Snöfall, mirakel och frusna hjärtan

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Faktiskt en riktigt normal vecka, som avrundats med en totalt oplanerad helg. Väldigt skönt, för nu är det dags för två mycket intensiva veckor med resor. Igår hann vi med att simma, handla lite, baka lussekatter och faktiskt så hann jag både färglägga och läsa. Dock hann jag inte läsa ut boken jag håller på med, men det räknar jag med hinna idag. Det är Snöfall, mirakel och frusna hjärtan av Claire Sandy som dottern fick i julklapp förra året. Julig feelgood. Det är också en författare på min Boktolva.

Smakbiten kommer från sid 241:

De fladdrande lågorna fungerade som en magnet och drog alla närmare. Familjemedlemmarna bildade en gyllene cirkel, en snöglob mitt i det karga vinterlandskapet. Peg drog fram sin picknickstol nära brasan. Gerry balanserade tafatt på en jättelik kudde. Oona satt med korslagda ben och försökte pilla ut en bakad potatis ur elden.
Skenet från brasan värmde deras ansikten. Det här är mina människor, tänkte Asta och märkte hur känslorna vällde upp inom henne. Nedräkningen var plågsam. Det jär skulle bli ett lyckligt minne, men bara det – ett minne som hon kunde ta fram när hon fortsatte sitt liv i London.

Den gode lögnaren av Nicholas Searle

Från förlagets hemsida: Han är en man som har ljugit i hela sitt liv. Svindlaren Roy Courtnay, drygt åttio år gammal, bor i en engelsk förort och står inför sitt livs största kupp: Han ska förföra den rika änkan Betty, som han fått kontakt med via en dejtingsida, för att lura åt sig hennes pengar.
Men vem är Roy Courtnay? Vad har han tvingats gå igenom för att klara av att leva med alla sina lögner? Och varför tycks Betty vara så villig att bli hans nästa offer?
Steg för steg börjar historien nystas upp, i en psykologisk thriller som tar sin början i Berlin 1938 och sträcker sig över nästan ett sekel, en tid med inslag av ofattbar ondska, kraftfullt motstånd och anmärkningsvärd godhet.

Den gode lögnaren av Nicholas Searle kom ut i 2016. I original heter den The Good Liar och kom ut 2016. Nicholas Searle är en brittisk kriminalförfattare som arbetat med säkerhetsfrågor som statstjänsteman. Den gode lögnaren är hans debutroman.

Den här boken dök upp som ett överraskningsexemplar från förlaget. Lite senare under hösten blev den nominerad till Svenska Deckarakademins pris för bästa till svenska översatta kriminalroman. Nicholas Searle hamnade också på min Boktolva 2017.

Den gode lögnaren är en spännande och riktigt bra thriller. Jag visste verkligen inte alls vad den här skulle handla om och hade nästan inga förväntningar, vilket visade sig vara riktigt bra. Intrigen överraskade mig och den var betylidgt bättre än väntat. Redan från början fastnade jag i berättelsen, och fann den ovanligt lättläst. Tyvärr så var det en svacka i mitten, sen tog den fart igen, för att landa i ett slut som jag tyckte var ett antiklimax.

Tidshopp är otroligt vanliga i spänningsromaner (och även andra genrer) och det fungerar olika bra. I Den gode lögnaren är tidshoppen till olika tidsåldrar, knutet till vad som händer i nutid snarare än kronologiska. Det gör att man som läsare inte förrän i slutet har en komplett bild av Roy och Betty. Jag gillar greppet, och tycker Nicholas Searle behärskar det.

Karaktärsteckningen är inte den bästa. Roy är en högst osympatisk karaktär, och det finns egentligen ingen som jag riktigt gillar, inte ens Betty. Man behöver ju inte gilla karaktärerna men jag engagerar mig inte i personerna i berättelsen, utan bara vad som händer personerna. Nutidstråden är den tråkigaste, och beskrivningen av åldrande är inte särskild bra, bara deprimerande.

Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa mer av Nicholas Searle, även om jag tror att mitt positiva intryck av Den gode lögnaren i hög grad baseras på överraskning och låga förväntningar.

Omdöme: Intressant och invecklad historia om förräderi, lögner och bedrägeri.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Mest Lenas godsaker och Beas bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: The Good Liar
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Översättare: Boel Unnerstad
Sidor: 320

Mitt exemplar var ett överraskningsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 17 juni 2017.