Den gode lögnaren av Nicholas Searle

Från förlagets hemsida: Han är en man som har ljugit i hela sitt liv. Svindlaren Roy Courtnay, drygt åttio år gammal, bor i en engelsk förort och står inför sitt livs största kupp: Han ska förföra den rika änkan Betty, som han fått kontakt med via en dejtingsida, för att lura åt sig hennes pengar.
Men vem är Roy Courtnay? Vad har han tvingats gå igenom för att klara av att leva med alla sina lögner? Och varför tycks Betty vara så villig att bli hans nästa offer?
Steg för steg börjar historien nystas upp, i en psykologisk thriller som tar sin början i Berlin 1938 och sträcker sig över nästan ett sekel, en tid med inslag av ofattbar ondska, kraftfullt motstånd och anmärkningsvärd godhet.

Den gode lögnaren av Nicholas Searle kom ut i 2016. I original heter den The Good Liar och kom ut 2016. Nicholas Searle är en brittisk kriminalförfattare som arbetat med säkerhetsfrågor som statstjänsteman. Den gode lögnaren är hans debutroman.

Den här boken dök upp som ett överraskningsexemplar från förlaget. Lite senare under hösten blev den nominerad till Svenska Deckarakademins pris för bästa till svenska översatta kriminalroman. Nicholas Searle hamnade också på min Boktolva 2017.

Den gode lögnaren är en spännande och riktigt bra thriller. Jag visste verkligen inte alls vad den här skulle handla om och hade nästan inga förväntningar, vilket visade sig vara riktigt bra. Intrigen överraskade mig och den var betylidgt bättre än väntat. Redan från början fastnade jag i berättelsen, och fann den ovanligt lättläst. Tyvärr så var det en svacka i mitten, sen tog den fart igen, för att landa i ett slut som jag tyckte var ett antiklimax.

Tidshopp är otroligt vanliga i spänningsromaner (och även andra genrer) och det fungerar olika bra. I Den gode lögnaren är tidshoppen till olika tidsåldrar, knutet till vad som händer i nutid snarare än kronologiska. Det gör att man som läsare inte förrän i slutet har en komplett bild av Roy och Betty. Jag gillar greppet, och tycker Nicholas Searle behärskar det.

Karaktärsteckningen är inte den bästa. Roy är en högst osympatisk karaktär, och det finns egentligen ingen som jag riktigt gillar, inte ens Betty. Man behöver ju inte gilla karaktärerna men jag engagerar mig inte i personerna i berättelsen, utan bara vad som händer personerna. Nutidstråden är den tråkigaste, och beskrivningen av åldrande är inte särskild bra, bara deprimerande.

Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa mer av Nicholas Searle, även om jag tror att mitt positiva intryck av Den gode lögnaren i hög grad baseras på överraskning och låga förväntningar.

Omdöme: Intressant och invecklad historia om förräderi, lögner och bedrägeri.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Mest Lenas godsaker och Beas bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: The Good Liar
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Översättare: Boel Unnerstad
Sidor: 320

Mitt exemplar var ett överraskningsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 17 juni 2017.

Tennison av Lynda La Plante

Från förlagets hemsida: I Tennison skildrar Lynda La Plante – författaren bakom den brittiska kriminalserien Prime Suspect [I mördarens spår] – än en gång huvudpersonen Jane Tennison: den här gången som nyutexaminerad polis i problemdistriktet Hackney i östra London.
Året är 1973 och i den manschauvinistiska polismiljön tvingas Tennison snabbt lära sig hantera chockerande situationer utan någon som helst hjälp eller sympati från sina överordnade. Snart blir hon involverad i sitt första mordfall: en ung, heroinberoende kvinna har hittats död. Strypt.
Brittiska Prime Suspect är en av de mest innovativa kriminal-TV-serierna någonsin. För sin realism och råa ton, men mest för huvudpersonen Jane Tennison, en av de första kvinnliga TV-deckarlegenderna (spelad av Helen Mirren).
Även Tennison har nu adapterats för en TV-serie – med manus av Lynda La Plante själv – och kommer att premiärvisas i brittisk TV under hösten 2016.

Tennison av Lynda La Plante hade recensionsdatum 29 oktober 2016. Lynda La Plante är en brittisk författare, manusförfattare och skådespelerska. Hon debuterade 1987 med The Legacy. 1991 kom den första delen i hennes TV-serie Prime Suspect (I mördarens spår) som gick i sju säsonger. På svensk TV har även hennes TV-serie om Anna Travis sänts.

Den här boken dök upp som en överraskning från förlaget i höstas. Trots att jag sett och gillat serien så hade jag inte noterat boken. Tyvärr hamnade den i den alltför stora högen av olästa böcker. Jag satte upp Lynda La Plante i Boktolvan, och nu när jag var sugen på en deckare av bladvändarkaraktär så bestämde jag mig för att prova den här.

Tennison är en deckare som utspelas på 70-talet, innan Jane Tennison blir den som hon är i TV-serien. Den ger en slags bakgrundsbeskrivning av hennes karaktär och miljön. 70-talsreferenserna duggar tätt, allt från kläder till musik vidare till politik. Det här är ett årtionde som jag gillar att läsa om och det är en av behållningarna med boken, i synnerhet musiken där en av de återkommande låtarna är en favorit hos mig (dock med en annan artist). En annan är beskrivningen av vardagen för kvinnorna inom poliskåren. Den är minst sagt tuff, och en jargong och behandling som kan klassas som sexuella trakasserier är vardagen. Ibland vill jag bara skaka om karaktärerna, och fråga hur de står ut. Men samtidigt kan jag förstå det – kostnaden för individen kan bli för stor, det skulle innebära slutet på deras karriär.

Tyvärr så är det något som gör att jag inte riktigt kommer överens med Tennison. JAg vill så gärna tycka om den, men lyckas inte. Jag kommer aldrig riktigt in i boken, och den är rejält tjock (inte minst för att vara en deckare). Det är som om beskrivningarna hela tiden är utifrån, jag kommer inte karaktärerna in på livet. Jag upplever språket som något stolpigt, men framför allt så innehåller det för många förklaringar hur personer känner och tycker. Efter en replik så beskrivs gärna hur den som lyssnat tolkat den och reagerar på den. Det blir för mycket och för segt för min smak. Därför blir det inte en bladvändare.

Mysteriet, eller kanske man ska säga mysterierna, är inte det som driver handlingen framåt i Tennison. Det är visserligen en detaljerad beskrivning av hårt polisarbete, men spänningsfaktorn är inte hög.

Jag är ganska säker på att en filmatisering av Tennison skulle fungera utmärkt, eftersom det jag inte tycker fungera i boken inte skulle överleva till en filmatisering. Jag noterar att den fysiska beskrivningen av Jane Tennison i boken inte stämmer med Helen Mirren som spelar henne i Prime Suspect. Tennison är redan filmatiserad, så det återstår att se när den kommer till svensk TV. Tyvärr så hittar jag en del recensioner av den som är minst sagt negativa.

Om jag någon gång ska läsa mer av Lynda La Plante så tror jag att jag ska göra det på engelska istället.

Omdöme: Lite för detaljerat om en ung kvinnlig polis i en tuff polismiljö på 70-talet
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Mest Lenas godsaker och Bokdamen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Tennison
Förlag: Modernista
Översättare: Carla Wiberg
Sidor: 527

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det.
Utläst 6 juni 2017.

En smakebit på søndag – Tennison

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar har inte kommit upp än.

Långhelg igen då, även om det inte riktigt känns så än. I går var det tvättstuga och städning. Idag ska vi vara matchvärdar och sälja fika på fotbollsmatch, vilket förstås ska förbredas. Men sen kanske det kan bli tid för slappande. Och läsning.

Nu är det juni, och oavsett väder så hävdar jag att det är sommar. Vilket innebär att jag vill plocka fritt bland böcker när jag väljer läsning. Jag har ett sug efter en riktig deckare, en bladvändare, och har gjort några försök nu. Häromdagen så letade jag i högen och tänkte jag skulle prova en bok som stått sen förra året när den kom från förlaget: Tennison av Lynda La Plante. Jag har ju sett TV-serien för många år sen som handlar om Jane Tennison med Helen Mirren i huvudrollen. Den här boken utspelar sig före den serien – på 70-talet.

Smakbiten kommer från sid 14.

Inspektör Harris med sina trettion års erfarenhet, som han ständigt påminde alla om, var en förhärdad polis av den gamla skolan som tyckte den nyligen genomförda sammanslagningen av den kvinnliga poliskåren med den manliga var ”rena jävla skandalen”.
Jane var säker på att han som vanligt skulle ge henne en någon långtråkig uppgift. Oftast fick hon sitta i sambandsrummet och ta emot telefonsamtal och skicka patrullerande kollegor på utryckningar via radio. Även när hon fick vara med och patrullera blev hon förbigången – eller till och med ignorerad – om det hände något intressant.

Kongens nei av Alf R Jacobsen

Från Goodreads: I oppfølgeren til Alf R. Jacobsens Krysseren Blücher følger vi det dramatiske hendelsesforløpet som fulgte etter de fremmede styrkenes inntog i Oslo. Forfatterens litterære fortellergrep belyser de begivenhetsrike dagene fra både tysk og norsk side, og lar leseren ta del i nye aspekter ved Kong Haakons kategoriske NEI, flukten gjennom Østerdalen mot Vestlandet og Molde, og konsekvensene av avgjørelsene som ble tatt.
Senkningen av krysseren Blücher i morgentimene 9. april 1940 innledet et kappløp uten sidestykke i nyere norsk historie. Hitlers dristige plan om en rask okkupasjon av Norge hadde mislyktes, og i et forsøk på å unngå et tilbakeslag i Oslo iverksatte der Führer og hans medsammensvorne en kynisk kriseplan: Kongefamilien og regjeringen skulle tvinges til kapitulasjon gjennom morderiske anslag av Nazi-Tysklands elitestyrker. I en forrykende skildring med basis i nye og tidligere ubrukte kilder beskriver forfatteren Alf R. Jacobsen kongen og regjeringens flukt fra Oslo – forfulgt av topptrente fallskjermjegere og bombefly. Kongens nei forteller om kong Haakons og kronprins Olavs ranke holdning i de mørkeste timene da mange ville gi opp. Boken gir også den første beskrivelsen av Hitlers elitesoldater i fallskjermjegerbataljonen, som fikk sin ilddåp i Norge

Kongens Nei av Alf R Jacobsen kom ut 2011. Alf R Jacobsen är en norsk författare och journalist. Han debuterade 1982 med thrillern Stalins gull. Han har skrivit flera böcker som utspelar sig i norsk finansmiljö, samt faktaböcker om andra världskriget. Flera av böckerna har filmatiserats. Kongens nei är den andra boken i en serie om den tyska ockupationen av Norge 1940.

Jag brukar säga att jag inte är speciellt historieintresserad, men det finns några perioder som jag intresserar mig mycket för. Den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget är en sådan. När jag läste en smakbit från Kongens nei i En smakebit på søndag för många år sedan så åkte den upp på ”nyfiken-på-listan”. Vid ett besök i Oslo hösten 2014 så köpte jag den spontant på flygplatsen. Sen blev den ändå stående i bokhyllan. I höstas så skrev jag om den i Hett i hyllan, och satte upp den på min Boktolva 2017. Boken filmatiserades förra året, och när den kom till Sundsvall så gick vi och såg den (som jag skrivit om här). Efteråt så insåg jag att om jag skulle få boken läst så var det lika bra att göra det nu.

Kongens nei är en intressant och mycket detaljerad beskrivning av händelserna 8-10 april 1940 (plus lite efter) i Norge, som inkluderar både en beskrivning av händelserna på den tyska sidan och på den norska. Det är bra tempo i historien, och Kongens nei är ett bevis på att en berättelse om verkliga händelser kan vara lika rafflande som en helt påhittad thriller.

Det var många aktörer inblandade, och boken är full av namn på personer, varav flera bara förekommer mycket kort. Det gör att jag har svårt att hänga med ibland. Faktum är att jag tror jag hade haft svårt att ta mig igenom boken om jag inte nyss hade sett filmen, jag hade helt gått vilse bland alla personer! Genom filmen hade jag en översiktilig bild av huvudpersonerna och av händelseförloppet.

En sak som jag desperat saknar är kartor! Nu är väl detta en bok för en norsk publik men jag undrar om ens alla norrmän har en sådan lokalkännedom om regionen kring Oslo. På några ställen finns det kartor, och då har jag genast betydligt lättare att följa med i händelserna.

Beskrivningen har en tydlig tonvikt på att lyfta fram kungen som handlingskraftig, medan beskrivningen av den norska regeringen är inte nådig. De beskrivs som panikslagna, ostrukturerade och handlingsförlamade. Det är också på deras passivitet och oförmåga att se hotet som skulden läggs på för att tyskarna mer eller mindre bara kunde marschera in obehindrat. Det förklarar för mig en hel del kring de andra skildringar jag sett och läst kring den norska motståndsrörelsen.

Så här i efterhand kan jag reflektera över skillnader mellan bok och film. I filmen lyfts det tyska sändebudet som betydligt viktigare och mer sympatisk än i boken. I boken förekommer också en hel del krigsscener som underligt nog var väldigt sparsamt förekommande i filmen. En av hjältarna i filmen hittar jag inte alls i boken (men han kan ha varit med, det var ju som sagt var många namn).

Min norska är ju mer eller mindre flytande när det gäller läsning och jag brukar numera sällan ha problem att läsa böcker på norska (bokmål i alla fall). Jag har inga större problem här heller, men ibland så blir det lite detaljerat om strider. Ett helt nytt ord lärde jag mig på kuppen: mitraljøs.

Jag är imponerad över den research som författaren lagt ner, vilket blir speciellt uppenbart av att han hittat tidigare okända källor. Om jag nu hade varit mer intresserad av den här genren hade jag kunnat tänka mig att läsa mer av Alf R Jacobsen. Lite nyfiken är jag på hur hans deckare är…

Omdöme: Välbeskrivet med en stor detaljrikedom om tyskarnas invasion av Norge
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokbloggberit och Bokelskerinnen

Mer information kan du läsa här.
Förlag: Vega forlag

Mitt exemplar var en hyllvärmare.
Utläst 23 maj 2017.

Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan

Från förlagets hemsida: Polly hade allt: jobb, bostad och pojkvän. En konkurs senare är hon alldeles ensam och när hon flyttar till ett rum ovanpå ett nedlagt bageri i en fiskeby återupptar hon sitt största intresse. Snart sprids doften av hennes nybakade bröd över strandpromenaden. Givmilt delar hon det med en skadad lunnefågelunge och de nyfunna vännerna, fiskaren Tarnie och hans besättning. Pollys buttra hyresvärdinna driver ortens bageri, men hennes bröd blir sämre för varje år som går, och hon känner sig hotad när allt fler föredrar Pollys bröd. Fast besluten att nå dit hon vill utan att trampa på någons tår tar Polly små men lyckosamma steg framåt. Och när hon får kontakt med den hemlighetsfulle biodlaren Huck och hans stormrike vän Reuben tar ett nytt kapitel i hennes liv sin början.  

Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan kom ut i september 2015. I original heter den Little Beach Street Bakery och kom ut 2014. Jenny Colgan är en brittisk författare som debuterade 2000 med Amanda’s Wedding. Hon har gett ut 23 romaner inom genren ”romantisk komedi”, men även skrivit barnböcker och science fiction, bl.a. Doktor Who-berättelser. 

Det lilla bageriet på strandpromenaden förekom flitigt på bloggar ett tag, och jag noterade den som intressant. När det var dags att handla julklappar 2016 så insåg jag att den skulle förmodligen passa bra för dottern som då fick den i julklapp. När jag efter att jag läst ut Häxan kände behov av något annat än deckare så plockade jag den ur dotterns hylla. Jenny Colgan stod också på min Boktovla.

Det lilla bageriet på strandpromenaden är lättläst feelgood på gränsen till chick lit. När jag började läsa den så hade jag mycket stort behov av feelgood, och den passade verkligen mitt läshumör. Jag tyckte den var mycket bra första halvan, men sen tappade jag gradvis intresset för Polly. Ja, faktiskt blev jag (som ofta i chick lit) rätt irriterad på henne och hennes velande. Jag förstod egentligen aldrig riktigt vad hon såg hos karlarna som hon attraherades av. För mig var det noll kemi i relationerna som beskrivs. Jag tror att det berodde på att Det lilla bageriet på strandpromenaden innehöll lite för många schabloner, inte minst i beskrivningarna av människorna.

Det låter som jag inte alls gillade boken men det fanns bra saker. Den stora fördelen var lättsamheten, trots bitvis ganska sorgliga händelser. Beskrvningarna av miljön i Cornwall gör att jag riktigt kan känna vattnet och vinden. Sen har vi bakandet. Trots att jag inte är någon stor brödätare så blev jag otroligt sugen på bröd, det vattnades i munnen. Ett extra plus för min läsning blev också referenser till gruppen The Waterboys som vi lyssnade en hel del på en period. När jag läst klart boken satte jag faktiskt på Fisherman’s Blues.

Jenny Colgan har skrivit många böcker, och fler om Polly och hennes vänner. Ska jag läsa någon mer? Tja, det beror nog på om någon annan i familjen fastnar för den här boken och vill läsa fler. Fast hennes senaste bok handlar visst om en bokhandel, och det brukar ju alltid vara speciellt.

Omdöme: Lättsamt och schabloniserat om kärlek, naturen och brödbak
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, C R M Nilsson, Mias bokhörna, och dagarna går, hyllan, och Endast E-böcker

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Little Beach Street Bakery
Förlag: Massolit
Översättare: Birgitta Karlström
Sidor: 402

Mitt exemplar lånade jag av dottern.
Utläst 20 april 2017.

Tysteren av Jan-Erik Fjell

Från Bokus: New York, 1960-tal. En ung man tas upp i den ökända maffiafamiljen Locatelli och får sitt första uppdrag: att avrätta en angivare. I nutidens Fredrikstad i Norge hittas stadens rikaste man mördad, ett dåd som vid första anblicken verkar ha ekonomiska motiv.
I Jan-Erik Fjells hyllade deckardebut flätas två parallella historier samman till en tät och överraskande berättelse. I centrum står Anton Brekke från kriminalpolisen som kallas in för att lösa fallet. Han är orädd och oförskämd, svag för kvinnor och har dessutom en hemlig last: poker. Med hjälp av den ivrige polisstudenten Magnus börjar han nysta i de trådar som till slut leder dem fram till den oväntade upplösningen.

Tysteren av Jan-Erik Fjell kom ut 2010. I svensk översättning heter den Angivaren och kom ut i mars 2017. Jan-Erik Fjell är en norsk författare med utbildning inom IT och administration. Han debuterade 2009 med Pus. 2010 fick han, som den yngsta författaren någonsin, Bokhandlerprisen för Tysteren, den första i serien om Anton Brekke. Han har hittills gett ut fem böcker i serien.

Den här boken köpte jag under höstlovet 2014 när vi var till Oslo för att hälsa på mina syskon. Naturligtvis passade jag på att köpa en bunt norska böcker som jag läst om på nätet eller som lockade i bokhandeln. Tyvärr blev den här stående i bokhyllan och det var först nu när den skulle komma på svenska som jag kände att jag borde ta itu med den. Så den fick följa med på vår semester på Gran Canaria. Jan-Erik Fjell står dessutom på min Boktolva.

Tysteren är välskrivet och lättläst norskt krim. Språket flyter bra, inte en enda gång stannar jag upp i läsningen, och jag sträckläste boken på två dagar (i solstolen). Det är en spännande historia Jan-Erik Fjell målar upp och jag tycker han lyckas bra med det något utslitna greppet att ha två historier i olika tidsåldrar. Historien är såpass spännande och väl uppbyggd att jag inte lyckades lista ut hur det låg till förrän alldeles mot slutet, och det är ett bra betyg för en deckare.

Det går inflation i poliser som har personliga problem och Anton Brekke är en av dem. På det hela taget är jag lite skeptisk till Anton Brekke som karaktär, det är svårt att säga om han är en mansgris eller inte, om han är otrevlig eller om han bara är brutalt ärlig. Mansgrisdelen gillar jag i alla fall inte. Hans personliga problem är i alla fall beskedliga jämfört med vad som numera är standarden i polisromaner. Tysteren innehåller en hel del karaktärer som jag gärna skulle läsa mer om, och det är alltid lovande för en serie.

Samtidigt som jag höll på att läsa den här boken så åkte några arbetskamrater till Trondheim och jag la in en beställning på del två i den här serien, Skyggerom. Eftersom den kommer på svenska redan i höst så måste jag skynda mig att läsa den…

Omdöme: Lättläst och välskriven norsk krim
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna (den svenska översättningen), Bokelskerinnen och Krimbloggeren

Mer om boken kan ni läsa här, här och här.
Förlag: Juritzen (mitt exemplar) – den svenska har kommit ut på Harper Collins Nordic
Sidor: 383

Mitt exemplar var en hyllvärmare.
Utläst 5 april 2017.

Boktolva 2017

För femte året i rad tänkte jag vara med i Boktolvan som ursprungligen dök upp hos Enligt O. Årets bild har jag snott lånat från Bokföring enligt Monika. I den här utmaningen så väljer jag att inte lista exakta böcker utan bara författare. Det är författare jag inte läst tidigare men gärna vill läsa något av. Flera finns olästa i hyllan, men inte alla. Listan är lång, men då kanske jag har chans att läsa tolv av dem 😉

Aravind Adiga
Elisabeth Akteus Rex
Elisabeth Andersson
Peo Bengtsson
Jenny Coglan
Lydia Davis
Sophie Divry
Jan-Erik Fjell
Richard Flanagan
Neil Gaiman
Péter Gárdo
Sissel-Jo Gauzan
Melanie Gideon
Alf R Jacobsen
Jessica Knoll
Hanna Landahl
Harper Lee
Merethe Lindström
Margaret Mazzantini
Tara McKinley
Stephanie Meyer
Anders de la Motte
Christopher Paolini
Lynda La Plante
Nicholas Searle
Claire Sandy
Jean-Philipp Sendker
Jarle Sten Olsen
Felicia Stenroth
Elin Säfström
Sarah Waters
Jan Wong

Boktolva 2016

För femte året i rad har jag deltagit i en utmaning som kallas ”Boktolvan” och nu är det dags för en summering. Året är inte riktigt slut, men jag tror det inte blir några fler böcker lästa av författare i den här utmaningen.

Som tidigare år så listade jag rätt många författare att välja från – på det sättet så minimerar jag risken att utmaningen dämpar min läslust. I år var det segare än någonsin tidigare, ett tag undrade jag om jag skulle nå målet. Det beror inte på utmaningen utan bristande läslust och tid. Men till slut gick jag i mål. Det blev tretton av författarna som jag listat. Dock så läste jag aldrig klart en av böckerna, så den kanske inte räknas?

Aravind Adiga
Elisabeth Akteus Rex
Peo Bengtsson
Barbara Constantine – och sen Paulette. Oktober 2016.
Torkil Damhaug – Ildmannen. Augusti 2016.
Lydia Davis
Sophie Divry
Eva Dozzi – Jävla John (delar av). Oktober 2016.
Jan-Erik Fjell
Richard Flanagan
Diana Gabaldon – Främlingen. Januari 2016.
Neil Gaiman
Robert Galbraith
Sissel-Jo Gauzan
Melanie Gideon
Emma Granholm – Simon & Sophie. Mars 2016.
Nadja Hashimi
Andrew Kaufman – Alla mina vänner är superhjältar. Januari 2016.
Jonas Karlsson – God Jul. December 2016.
Anna Karolina – Stöld av babian. September 2016.
Harper Lee
Merethe Lindström
Scott Lynch – Locke Lamoras lögner. Maj 2016.
Clare Mackintosh – I Let You Go. Februari 2016.
Tara McKinley
Anders de la Motte
Rainbow Rowell – Eleanor & Park. Mars 2016.
Jarle Sten Olsen
Felicia Stenroth
Akli Tajder
Sarah Waters
Andy Weir – Ensam på Mars. Februari 2016.
Rick Yancey – Den femte vågen. Juli 2016.

Jag har inte hittat några nya favoritförfattare i år, men det är några som jag kan tänka mig att läsa mer av vid tillfälle: Barbara Constantine, Torkil Damhaug, Emma Granholm, Jonas Karlsson, Ana Karolina och Rainbow Rowell. Dessutom vet jag att jag kommer att läsa mer av Diana Gabaldon eftersom bok två i den serien är med i Makeutmaningen i år.

Utmaningen är en av de bästa jag vet, eftersom det alltid finns ”nya” författare jag vill läsa. Några av årets kommer att flytta över till 2017. Vilka tänker jag inte avslöja än.

God Jul av Jonas Karlsson

Från förlagets hemsida: Det lackar mot jul i kommunhuset och ledningen diskuterar hur de ska kunna göra något festligt med husets fasad. Trots nedskärningar och stundande eventuella varsel är alla överens om att det vore trevligt att i år överraska med en spännande julhälsning för att sprida lite glädje till kommuninvånarna. Något speciellt och lite extra läckert, dock med noggranna krav på nollbudget.
Snart bjuds lokalpressen in för att dokumentera projektet som vittnar om den fina lagandan som råder i kommunhuset. Men julpyntningen visar sig vara svårare att genomföra än man först har trott. När Gunvald på fritidsförvaltningen har svårt att förstå vikten av att samarbeta förbyts julglädjen till regelrätt krigsföring. Bra. Välskriven. Väldigt svenskt. Både komiskt och tragiskt. Alla karaktärerna känns igen, det är en svensk arbetsplats. Hur något med en bra tanke kan gå så fel.

God Jul av Jonas Karlsson kom ut 2013. Jonas Karlsson är en svensk författare, skådespelare och dramatiker. Han debuterade 2007 med novellsamlingen Det andra målet. Han har sedan dess kommit ut med flera novellsamlingar och kortromaner.

Skådespelaren Jonas Karlsson har jag sett i flera filmer, men jag hade hittills inte läst någon bok av honom. Jag hade satt upp honom på min boktolva 2016, och när Kulturkollo annonserade God Jul som gemensam bokcirkelbok så blev det av att jag lånade den på biblioteket och läste.

God Jul är en välskriven och humoristisk skildring av det svenska samhället. Jonas Karlsson använder sig väl av sina karaktärer och med små medel får han fram mänskilga fel och brister. Styrkan i boken är förstås igenkänningsfaktorn och det är också där humorn kommer in. När det blir så absurt men ändå så välbekant. Jag jobbar inte i kommunal verksamhet, men något sådant här skulle nog (nästan) kunna hända på min arbetsplats. Man har en idé, det finns en grundtanke, men man missar totalt att förmedla den, vilket gör att alla läser in något annat. Jo, det förekommer varje dag faktiskt. Vad tänker egentligen ledningsgruppen? Hur bildades den där arbetsgruppen och varför får de bestämma? Och vilken hemlig agenda finns, för det måste ju finnas en hemlig agenda?

God Jul är en sådan bok som jag skulle vilja sätta i händerna på alla de som ska försöka förstå sig på den svenska mentaliteten. Med viss risk förstås, för det går så galet, och blir verkligen så absurt som man kan tänka sig.

På Kulturkollos Facebooksida diskuterade vi favoritkaraktärer, kortromanformatet, hur rolig den egentligen är, persongalleriet, likheten med The Office, berättarstilen och en hel del annat.

God Jul gav mersmak och jag kan tänka mig att läsa mer av Jonas Karlsson

Omdöme: Välskriven humoristisk betraktelse över det typiskt svenska.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, C R M Nilsson, Bokhyllan och Bokblomma

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Wahlström & Widstrand

Mitt exemplar hade jag lånat på biblioteket.
Utläst 3 december 2016.

Jävla John av Eva Dozzi

Från förlagets hemsida: Året är 1963 och Beatles är på sitt första Sverigebesök. Det är fortfarande några månader kvar innan Beatles slår igenom riktigt stort över hela världen. På hotellet finns långa, blonda Katja som pluggar musik och jobbar extra som hotellstäderska. En kväll blir hon uppkallad på ett av rummen för att städa upp efter en av killarna i bandet. Där möter hon en stupfull John Lennon. Och det blir ett möte ingen av dem kan glömma, och som får konsekvenser för både John och Katja många år framåt.
Jävla John är en underbar, tidstrogen berättelse om musik och kärlek, men också om idoldyrkan och kändisskap.

Jävla John av Eva Dozzi kom ut 2008. Eva Dozzi är en svensk författare och programpresentatör som debuterade med Jävla John.

Den här boken vann jag i en bokbloggstävling 2012 (läs mer här i Hett i hyllan). Eva Dozzi är med i min Boktolva och av Hett i hyllan blev jag inspirerad att ge mig på den här boken.

Jävla John är en lättläst bok som blandar fakta och fiktion. Någonstans såg jag den beskriven som fanfiction, men jag tycker mer den är som en fejkad biografi. Det är en kittlande tanke, att det ”kunde ha hänt” och jag tror författaren har gjort en hel del research kring Beatles turnéer och musik. Beatles gjorde sin första turné utanför Storbritannien 1963, och det var i Sverige.

Trots att jag trodde på beskrivningen av boken att detta skulle vara något för mig så var det tyvärr inte alls det. Boken är lättläst, men ändå kändes det mest som om jag vände blad för att se om det blev mer intressant. Jag kunde inte intressera mig för berättelsen. Efter 122 sidor gav jag upp och konstaterade att det inte var något för mig.

I grunden så finns det två problem. Det ena borde jag insett innan, och det är att jag har svårt för det här med fiktion runt verkliga människor, i synnerhet sådana som har vänner eller släktingar i livet (handlar det om en person på 1500-talet stör det mig inte lika mycket!). Det är samma problem som jag har med en del för fiktiva biografier eller exempelvis styckena om Lee Harvey Oswald i 11/22/63. Det blir förstås värre när det är en person som beskrivs som en riktigt skitstövel.

Det andra problemet är att de sidor jag läste i stort sett bara handlade om attraktionen och sexet mellan Katja och John, och det är beskrivet på ett så pinsamt sätt så jag bara sitter och vrider mig. Kanske det finns en ironisk eller humoristisk ton som går mig förbi.

Det kan hända att historien utvecklades i boken på ett sätt så att den tog sig, men de första 122 sidorna var det inte min typ av bok alls. Men som tur är så finns det andra som gillar den.

Omdöme: Inte min typ av bok helt enkelt
Betyg: 1 (det är det betyget jag ger alla böcker som jag gett upp innan jag läst ut dem så det behöver inte spegla hela boken)

Bloggat om boken har Enligt O och Tidningsida

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Alfabeta

Mitt exemplar var en hyllvärmare.
Avbrutit läsandet 25 oktober 2016.