Film: Manchester by the sea

Titel: Manchester by the sea
Originaltitel: Manchester by the sea
Regissör: Kenneth Lonergan
Manus: Kenneth Lonergan
Skådespelare: Casey Affleck, Michelle Williams, Kyle Chandler  m.fl.
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Genre: Drama
Premiär i Sverige på bio: 23 december 2016
Utgiven i Sverige på DVD: 5 juni 2017
Vi (maken, dottern och jag) såg den på DVD 10 juni 2017.

Från Discshop: Livet för en vaktmästare från Boston förändras för alltid då han återvänder till sin hemstad för att ta hand om sin tonårige brorson. När hans äldre bror Joe (Kyle Chandler) går bort får Lee Chandler (Casey Affleck) veta att hans bror utsett honom till ende förmyndare för sin son (Lucas Hedges). Lee tar tjänstledigt och återvänder motvilligt till hemstaden Manchester-by-the-Sea för att ta hand om Patrick, en livlig 16-åring. Väl hemma påminns han om det förflutna som tvingade honom att bryta upp med sin fru (Michelle Williams) och det samhälle där han fötts och vuxit upp. Stärkta av det gemensamma minnet av mannen som höll deras familj samman, tvingas Lee och Patrick kämpa för att anpassa sig en värld utan honom.

Den här filmen fick vi rekommenderad från flera håll, men kom aldrig iväg på när den gick på bio. Så den stod högt på önskelistan och blev inhandlad när den nu kom på DVD.

Manchester by the sea är en mycket melankolisk och intensiv film. Det är ett lugnt tempo, och varje scen får ta sin tid. Replikerna får landa, och man får tid att tänka. Jag vet inte exakt vad jag hade väntat mig av filmen, men det var något annat. Manchester by the sea är en relativt lång film, och även om varje minut fylls ut så har jag stundvis lite svårt att hålla koncentrationen, vilket jag tror främst beror på att det inte finns några andningspauser. Det är svårt att värja sig för vemodet och sorgen som genomsyrar filmen. Det är verkligen ingen feelgood, men högst verkligt och närvarande.

Manchester by the sea är en stark film och stundvis får jag tårar i ögonen (men skrattar inte en enda gång). Ibland förstärker musiken – när man spelar Albinonis Adagio som är min favorit inom klassisk musik så kan jag inte värja mig. Dessutom är det den starkaste delen av filmen, den som förklarar Lee. Oerhört gripande och ofattbart.

Scenbytena mellan nutid och dåtid är i början förvirrande, då de kommer utan förvarning. Men såsmåningom så är det just det som blir styrkan – att se Lee i nutid och i dåtid och såsmåningom förstå allting. Det är svårt att säga något om någon specifik skådespelare. Mest för att de faktiskt blir rollkaraktärerna, vilket är gott betyg. Jag glömmer vem de är i verkliga livet, de blir karaktärerna i berättelsen. Några av dem känner jag svagt igen, men inte mer än att jag kan skjuta bort andra roller de spelat. Överlag mycket bra rollprestationer.

Jag har faktiskt svårt att summera exakt vad jag tyckte om filmen. Den är oerhört välgjord och stark, men samtidigt hade jag väntat mig något annat eller något mer.

Omdöme: Melankoliskt och starkt om oåterkalleliga val i livet
Filmbetyg: 8,0

På IMDB får filmen betyg 7,9 baserat på 138 637 betyg.
På Filmtipset får filmen betyget 5 baserat på 900 betyg.

Recension finns på Moviezine.

Film: Passengers

Titel: Passengers
Originaltitel: Passengers
Regissör: Morten Dyldum
Manus: John Spaihts
Skådespelare: Jesper Christensen, Anders Baasmo Christiansen, Jennifer Lawrence, Chris Pratt, Michael Sheen, Laurence Fishburne m.fl.
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Genre: Äventyr, Science Fiction, Drama, Romantik
Premiär i Sverige på bio: 21 december 2016
Utgiven i Sverige på DVD: 15 maj 2017
Vi (maken, dottern, sonen och jag) såg den på DVD 27 maj 2017.

Från Discshop: Resan för två passagerare ombord på ett rymdskepp, som transporterar dem till ett nytt liv på en annan planet, tar en livsfarlig vändning när deras stasiskapslar av någon mystisk anledning väcker dem 90 år innan de når sin destination. Medan Jim och Aurora försöker lösa mysteriet bakom det tekniska felet, börjar de bli förälskade i varandra, utan att kunna motstå attraktionen som finns mellan dem. Samtidigt hotas deras liv av att skeppet håller på att haverera och av sanningen bakom deras för tidiga uppvaknande.

Den här filmen köpte maken och sonen valde att vi skulle se den en lördag då vi har filmkväll. Jag måste erkänna att jag var ganska tveksam. När jag var liten såg jag ett avsnitt av en rymdserie (Månbas Alpha kanske?) där en person tvingar sig ombord på ett skepp där man ska sövas ner för att färdas länge. Eftersom han inte testats innan så funkar nedsövningen bara en kort stund, och när han vaknar är han helt ensam och han inser att han kommer att dö på skeppet då det ska komma fram flera livstider senare. Jag drömde länge mardrömmar om den scenen. Så konceptet kändes högst obehagligt bekant…

Passengers var en betydligt bättre film än jag hade förväntat mig, och i ett helt annat tempo. Man kunde ju tänka sig att det skulle vara en hel del action, men tempot är ganska långsamt. Det ligger mycket fokus på Jims besatthet av Aurora, och det som såsmåningom blir en romantisk historia. Jag rycktes med av romantiken, men när jag efteråt tänkte mer på det så är det ju egentligen ett ganska obehaglig agerande och en moralisk frågeställning som inte är helt enkelt. Jag uppfattar Jims agerande som outsägligt egoistiskt.

Det är snyggt filmat, med fantastiska rymdscener. Det är en rapp dialog som ger många skratt. Vår favorit blir förstås Arthur – det är också den dialogen som blir andningspauserna i något som annars kunde ha blivit för långsamt och tungt.

Det är inte så mycket att säga om skådespelarna – i princip är det bara fyra stycken varav tre är huvudpersonerna (om man räknar in Arthur som ju trots att han är android spelas av en människa). Jennifer Lawrence är som vanligt bra – hon är en av mina favoriter numera. Chris Pratt är bra också tycker jag, men han får ju i särklass mest av tiden i filmen så det blir lite mycket av honom.

Passengers innehåller en del dramatik men här tycker jag de kunde tagit ut svängarna betydligt mer. Och slutet är knappast någon överraskning.

Omdöme: Snyggt filmad science fiction med romantik och humor.
Filmbetyg: 7,0

På IMDB får filmen betyg 7,0 baserat på 197 358 betyg.
På Filmtipset får filmen betyget 4 baserat på 1013 betyg.

Recension finns på  Moviezine. Bloggat om den har Bokföring enligt Monika.

Film: Kungens val

Titel: Kungens val
Originaltitel: Kongens nei
Regissör: Erik Poppe
Manus: Jan Trygve Røyneland, Harald Rosenløw Eeg, Alf R. Jacobsen (boken den är baserad på)
Skådespelare: Jesper Christensen, Anders Baasmo Christiansen, Tuva Novotny, Karl Markovics, Katharina Schüttler  m.fl.
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: Norge
Genre: Drama, Romantik
Premiär i Sverige på bio: 21 april 2017
Utgiven i Sverige på DVD: 21 augusti 2017
Vi (maken, sonen och jag) såg den på bio 14 maj 2017.

Från SF: Filmen tar sin början 9 april 1940, tiden för nazisternas invasion av Norge, och handlar om det svåra och ödesdigra val som Kung Haakon VII ställs inför för landets väl.

Boken Kongens Nei har stått i min hylla sen hösten 2014 när jag köpte den i Oslo. Jag brukar inte vara historieintresserad, men just de här dagarna i Norges historia intresserar mig av någon anledning, och jag gjorde ett historiearbete i gymnasiet kring Tysklands ockupation av Norge. Nåja, när jag skulle skriva i Hett i hyllan om den här boken så upptäckte jag att den skulle filmatiseras. Det kan tyckas konstigt, men det som är nytt med boken är alltså att Alf R Jacobsen har använt en del innan okända källor för att försöka ta reda på vad som verkligen hände, och filmen utgår från boken. När det nu visade sig att filmen kommit till Sundsvall så föreslog jag för familjen att vi skulle gå, och maken och sonen hakade på.

Kungens val är en typ av film som jag normalt inte brukar gilla, och faktiskt inte brukar se, så jag kan inte riktigt sätta den till relation till andra filmer jag sett. Men det som slog mig främst är det lugna tempot hela filmen igenom, trots att detta är en mycket dramatisk tid. Filmen handlar mer om kung Haakon, kungafamiljen, den norska regeringen och det tyska sändebudet än om själva striderna. Den är mer reflekterande och fundersam, även om det förekommer en del strider i den. Det jag saknar i filmen (och kanske även boken då?) är reflektioner kring vad Kungens nej, vad det gjorde för det norska folket. Ett ja eller nej får ju ändå konsekvenser.

Jag är mycket svag för det som kommer från Norge i form av film och TV, jag gillar helt enkelt det mesta norska som produceras. Kungens val är inget undantag. Den är snyggt filmat, bra regisserat och så är det några riktigt bra skådespelare. Kung Haakon var dansk och han porträtteras av Jesper Christensen som gör ett helt enkelt strålande jobb. Även Anders Baasmo Christiansens gestaltning av kronprins Olav är mycket bra. Jag är personligen inte så förtjust i Karl Markovics, men hans roll är förstås mer komplex och svårare att framställa. Det är helt klart mest män i filmen, men jag gissar att det ganska realistiskt återspeglar grupperingarna det handlar om.

Kungens val var den mest besökta filmen i Norge 2016, den sågs av över 713 000 personer.  Filmen var en av nio filmer som blev kortlistade i kategorin bästa icke-engelskspråkiga film, för nomineringarna vid Oscarsgalan 2017. I salongen i Sundsvall var vi totalt sex personer två dagar efter premiär… Väldigt synd! Sen kan jag inte begripa varför man översatt Kongens nei till Kungens val?

Jag håller precis nu på att läsa boken, och det jag märkt hittills är att man tagit bort en hel del i form av personer och krigshändelser (exempelvis bombningen av Fornebu), men det är ju naturligt i en filmatisering. Man har också introducerat en person som har stor betydelse för händelserna, som så vitt jag kan bedöma hittills inte hade det (men jag har inte läst boken).

Jag rekommenderar filmen, men förmodligen behöver man ha ett visst intresse för händelserna och för komplexiteten i det som hände för att verkligen uppskatta den. En annan norsk film om ockupationen som jag rekommenderar är för övrigt Max Manus.

Omdöme: Välgjord norsk film i relativt lugnt tempo om några dramatiska dygn.
Filmbetyg: 7,0

På IMDB får filmen betyg 7,4 baserat på 2 276 betyg.
På Filmtipset får filmen betyget 4 baserat på 31 betyg.

Recension finns på GP, SVT, Metro, SVD och Moviezine

TV-serie: Castle, säsong 8

Titel: Castle, säsong 8
Originaltitel: Castle, season 8
Skapare: Andrew W Marlowe
Skådespelare: Nathan Fillion, Stana Katic, Susan Sullivan, Jon Huertas, Seamus Dever, Molly C. Quinn, Tamala Jones m.fl.
Utgivningsår: 2015/16
Produktionsland: USA
Genre: Drama, Deckare, Komedi
Premiär i Sverige: –
Utgiven i Sverige på DVD: 14 november 2016
Vi (maken, sonen, dottern och jag) såg den på DVD 15 april – 10 maj 2017.

Från CDON (Spoilers): Deras passionerade kärleksaffär har hållit pulsen bultandes vecka efter vecka under de senaste sju säsongerna. När det sista kapitlet om Rick Castle och Kate Beckett nu når sitt slut ställs ett av TV:s mest älskade par mot sina ultimata rivaler i en kamp som kommer att definiera deras framtid. Det hela leder till den fantastiska seriefinalen som kommer hålla dig på kanten av stolen och avsluta den otroliga historian om Castle och Beckett.

Det var i mitten av september 2016 som vi började se Castle. Sen dess har det blivit vårt gemensamma familjenöje. Det är många kvällar nu som vi avrundat med med ett avsnitt eller flera. Jag har tidigare skrivit om säsong 1, säsong 2, säsong 3, säsong 4, säsong 5, säsong 6 och säsong 7 av serien, och nu är är det då dags att skriva något om den sista säsongen. När den här gick i USA var det bara klart att Stana Katic, som spelar Kate Beckett skulle hoppa av serien. Under pågående säsong så kom beskedet att det här var den allra sista säsongen, det skulle inte bli flera. Och med facit i handen så kan jag säga att trots detta har varit en av våra favoritserier så var det nog rätt beslut.

Att vi fastnade för den här serien berodde mycket på charmen, humorn och dynamiken mellan Castle och Beckett. Tyvärr så höll den inte hela serien igenom. I säsong 8 så anspelas det på sex mellan Castle och Beckett i varenda avsnitt. De kan inte hålla sig från sängen, utan ska antingen börja med detta eller avsluta. Skämten kring det ska väl vara charmiga, men för mig så blir det bara konstigt, det är ju inte det deras attraktion byggt på i tidigare säsonger (även om det förstås var en del när de till slut blev ett par).

Istället så är det en del av bikaraktärerna som blir behållningen. Jag gillar verkligen Ryan och Esposito, och de hade i mitt tycke gärna kunnat få ta mer plats. Jag gillar också Hayley, och hennes bitska lite brittiska humor. Alexis däremot har fått en roll som jag inte alls förstår mig på. Hur blev hon plötsligt en fullfjädrad privatdetektiv? Martha hade jag lätt kunnat se mer av, i den här säsongen reduceras hon till att vara en mamma som oroar sig.

Så har vi då fallen. Det finns några avsnitt som är rätt roande, där det finns en egen historia. Men detta LokSat. Suck och stön. Det är så bisarrt på alla sätt, hur de på arbetstid hela tiden ägnar sig åt lösa något som inte alls är deras uppgift. Och vad är Vikrams roll egentligen?

Men allra mest frustrerande är slutet? Vad sjutton hände där??? Och nu ska jag introducera spoilers om ni inte sett serien [spoiler] Hur kunde Lanie upptäcka Calebs DNA från liket i bilen? Varför tog inte Mason dem direkt vid överfallet när han räddade dem? Eller långt tidigare? Vi hade olika teorier om slutet. Var det sju år framåt från slutet? Hur överlevde de i så fall? Eller var det en alternativ verklighet sju år från det avsnitt man hör Castle som ”voice over” från? Om Beckett då släppt greppet om att utreda mammans död? Eller var någon av historierna bara en av Castles böcker? Allt var så ologiskt att vi mest bara blev arga. Kunde den inte fått sluta lyckligt när nu serien avslutades? De kunde tagit bort Calebs hämnd. [spoiler]

Det låter som jag bara tycker den här säsongen var dålig. Nej, det var den inte. Vi kunde inte sluta tycka om karaktärerna, som efter alla dessa månader känns som våra vänner. Det är fortfarande mycket svårt att hitta en serie med den här blandningen av spänning och humor för att tillfredställa hela familjen. Så det är med sorg vi säger adjö till serien, inklusive den här säsongen.

Omdöme: Säsong 8 av en charmig och humoristisk deckarserie som går hem i vår familj.
Filmbetyg: 6,0

På IMDB får hela serien betyg 8,2 baserat på 123 379 betyg.

Bloggat om säsong 8 har Bokföring enligt Monika.

Film: Fyren mellan haven

Titel: Fyren mellan haven
Originaltitel: The Light Between Oceans
Regissör: Derek Cianfrance
Manus: Derek Cianfrance, M L Stedman (boken den är baserad på)
Skådespelare: Michael Fassbender, Alicia Vikander, Rachel Weisz  m.fl.
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Genre: Drama, Romantik
Premiär i Sverige på bio: 2 december 2016
Utgiven i Sverige på DVD: 14 april 2017
Vi (maken, dottern och jag (och sonen en bit)) såg den på DVD 29 april 2017.

Från SF: Tom Sherbourne, en fyrvaktare, och hans fru Isabel lever vid kusten i västra Australien. En dag hittar de en död man och ett ensamt spädbarn i en livbåt som blivit uppspolad på stranden. De bestämmer sig snabbt för att ta sig an den lilla flickan som sitt eget barn. Några år hinner passera innan de stöter på en kvinna som har förlorat sin dotter och sin man till sjöss under samma tid som Tom och Isabel hittade sin baby …

När Fyren mellan haven kom som bok var den rätt omskriven och hyllad. Jag läste den 2014 (recension här) men var inte så överväldigad som många andra, den var för sentimental för min smak. Helt OK var den dock. Maken däremot var betydligt mer förtjust när han läste den för inte så länge sedan. Givetvis så inhandlade han också filmen när den kom, och när det var min tur att välja film en lördag så valde jag den.

Fyren mellan haven är en film i långsamt tempo, i synnerhet första halvan. Vi får många panoramabilder över en vacker miljö, vita kläder (blir de aldrig smutsiga, och varför klär de sig så ensamma på en ö?) som fladdrar, blickar som dröjer kvar och passionerad kärlek. Det är vackert och en njutning för ögonen, men det är först i andra halvan av filmen som berättelsen berör. I synnerhet slutet finner jag mer berörande än när jag läste boken, det kom t.o.m. lite tårar i ögonvrån. Det är en sådan fullständigt omöjlig situation för alla inblandade att det skär i hjärtat. För mig fungerar sentimentaliteten bättre på film. Eller så är jag bara mer förberedd.

Miljön är som sagt var vacker, men jag hade velat ha lite mer kargt. Det blåser och stormar dramatiskt ibland, men annars känns det mer idylliskt än ödsligt. I huvudsak så är det två skådespelare som får speltid – Alicia Vikander och Michael Fassbender. De gör en ganska bra insats, men det blir väldigt många scener med sorgsna längtande blickar. Alicia Vikander är bra, men jag tyckte hon var starkare i The Danish Girl. Tydligen är de två ett par i verkliga livet också.

Det är för länge sedan som jag läste boken för att jag ska kunna avgöra hur bra filmen stämmer, men maken tyckte den stämde bra i det stora hela.

Omdöme: Långsamt och sentimentalt om livsavgörande val
Filmbetyg: 6,5

På IMDB får filmen betyg 7,2 baserat på 26 536 betyg.
På Filmtipset får filmen betyget 4 baserat på 266 betyg.

Recension finns på DN, SVT, Aftonbladet, SVD och Moviezine

Film: Arrival

Titel: Arrival
Originaltitel: Arrival
Regissör: Denis Villeneuve
Manus: Eric Heisserer, Ted Chiang (novellen den är baserad på)
Skådespelare: Amy Adams, Jeremy Renner, Forest Whitaker m.fl.
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Genre: Drama,Sciene Fiction
Premiär i Sverige på bio: 2 december 2016
Utgiven i Sverige på DVD: 17 april 2017
Vi (maken, sonen, dottern och jag) såg den på DVD 22 april 2017.

Från SF: Ett antal mystiska rymdskepp landar samtidigt på olika platser över hela världen. I USA sätts en elitstyrka samman under ledning av expert inom lingvistik, Dr Louise Banks, för att undersöka om rymdskeppets besättning har fientliga avsikter eller inte. Hon och hennes team arbetar dock under extrem tidspress då utomjordingarnas besök orsakat globala krisstituationer. Banks måste ensam fatta ett beslut som kan hota hennes liv – och förmodligen hela mänskligheten.

Arrival hade gått mig mer eller mindre spårlöst förbi, medan resten av familjen tydligen kände till den från trailers. Maken inhandlade den när vi var iväg och handlade mat, och samma dag valde sonen ut den som kvällens film. Mina förväntningar var därför ungefär lika med noll, även om ordet ”aliens” inte direkt fick mig att jubla.

Arrival är en mycket välgjord film som överraskade mig mycket positivt på många sätt. Uttrycket ”you’re messing with my head” kom upp flera gånger i mitt huvud medan vi tittade, för det här är en film som utmanar tankeförmågan. Det är imponerande långsamt tempo jämfört med vad jag trodde, vad det brukar vara i thrillers/science fiction. Det är dramatiskt men mer på ett psykologiskt plan än den andlösa typen av spänning med jaktscener.

I science fiction där det förekommer utomjordingar så är det alltid ett avgörande ögonblick för mig när man första gången får se dem. Ska det bli komik av det hela eller blir det övertygande. En kort stund i Arrival står det och balanserar, men väldigt fort så köper jag konceptet. Förmodligen är det mycket tack vare den mycket starka scenen precis innan när de kommer in i rymdskeppet och vad de då upplever som de med sina mänskliga tankar och förutsättningar inte kan greppa.

Jag gillar filmer där man mot slutet eller efter att man sett klart den inser att man får omvärdera saker som hänt i början av filmen. Vi resonerade väldigt mycket i familjen om vad det var som egentligen hände, och vad det var vi hade sett. Det var en blandning av förvirring och tolkningar. Tyvärr så vill jag inte här skriva exakt vad som hände, eftersom jag tror det kan förstöra upplevelsen av filmen.

Filmen handlar allra mest om Louise Banks, spelad av Amy Adams som gör ett mycket bra jobb. Jag köper henne helt och hållet. Maken gav exempel på andra filmer vi sett henne i, och jag känner igen henne vagt, men är glad att jag inte kopplar henne till någon annan roll. Därefter är det mest Jeremy Renner och Forest Whitaker som syns mest, och de är också bra. Övriga är mer eller mindre statister.

Jag gillar att man satt en linguist i fokus istället för det vanliga med någon med tekniska kunskaper. Det finns också en hel del humoristiska ögonblick mitt i allvaret – plus för det.

Oavsett om du brukar gilla science fiction eller inte så rekommenderar jag den här filmen!

Omdöme: Välgjord science fiction som ställer begreppet tid på ända
Filmbetyg: 8,0

På IMDB får filmen betyg 8,0 baserat på 322 002 betyg.
På Filmtipset får filmen betyget 5 baserat på 2002 betyg.

Recension finns på DN, SVT, SVD och Moviezine

TV-serie: Castle, säsong 7

Titel: Castle, säsong 7
Originaltitel: Castle, season 7
Skapare: Andrew W Marlowe
Skådespelare: Nathan Fillion, Stana Katic, Susan Sullivan, Jon Huertas, Seamus Dever, Molly C. Quinn, Tamala Jones m.fl.
Utgivningsår: 2014/15
Produktionsland: USA
Genre: Drama, Deckare, Komedi
Premiär i Sverige: –
Utgiven i Sverige på DVD: 16 november 2015
Vi (maken, sonen, dottern och jag) såg den på DVD 20 mars – 14 april 2017.

Från CDON (Spoilers): Bröllopsklockorna ringer, men kommer Castle och Beckett verkligen att gifta sig? Det är den största dagen i hans liv, men Castle är spårlöst försvunnen… och inte för att han fått kalla fötter. Nu, i den spännande sjunde säsongen av Castle måste det karismatiska paret ta sig an New Yorks mest fascinerande brottsfall samtidigt som de försöker lösa mysteriet med deras eget förhållande.

Castle har blivit vårt familjenöje, i synnerhet på vardagskvällar. Det blir alltid Castle som väljs om vi ska få bägge barnen med på gemensamt TV-tittande.

Jag har tidigare skrivit om säsong 1, säsong 2, säsong 3, säsong 4, säsong 5 och säsong 6 av serien, och egentligen så är det inte mycket som ändras. Karaktärerna utvecklas, men det som gör att vi gillar serien är kvar. Sen finns det en del som tyvärr är samma säsong efter säsong.

I början av den här serien så fanns det ett skäl till att Castle fick hänga med Beckett och lösa fall. Men allteftersom serien går, personer försvinner, Castles och Becketts förhållande utvecklas så försvinner det ursprungliga skälet. Det gör det mer och mer krystat att de får och kan jobba ihop, och man försöker komma på nya kombinationer. Det blir mer och mer orealistiskt att en privatperson, och inte minst en som är gift med en av poliserna, får delta i undersökningarna på det här viset.

Även i den här säsongen så envisas man med spektakulära mord (finns det inga ”vanliga” mord för dem att lösa?) och 3XK. Dessutom ska man förklara Castles försvinnande och jag tycker inte alls man lyckas. Varenda avsnitt som kopplar till de här trådarna framkallar djupa suckar hos hela familjen.

Gudskelov så finns humorn och dynamiken mellan Castle och Beckett kvar. Castles mamma utvecklas och jag gillar henne skarpt. Alexis däremot gjorde sig bättre som yngre än som vuxen. Vi skrattar mer än en gång, och att se ett avsnitt känns hemtrevligt, som att återse gamla bekantskaper. De avsnitt som inte bygger på mord som inte har med Castle eller Beckett att göra är dessutom spännande. Det avsnitt där mordet kommer riktigt nära Ryan tycker jag berör alldeles extra. Ryan och Esposito fortsätter vara favoriter, trots deras käbblande så känner man att de verkligen ställer upp för varandra.

Nu är det bara en säsong kvar av den här serien och vi har redan börjat titta på den.

Omdöme: Säsong 7 av en charmig och humoristisk deckarserie som går hem i vår familj.
Filmbetyg: 7,0

På IMDB får hela serien betyg 8,2 baserat på 123 010 betyg.

Bloggat om säsong 7 har Bokföring enligt Monika.

Film: Inferno

Titel: Inferno
Originaltitel: Inferno
Regissör: Ron Howard
Manus: David Koepp, Dan Brown (boken den är baserad på)
Skådespelare: Tom Hanks, Felicity Jones, Irrfan Khan, Omar Sy, Sidsen Babsett Knudsen m.fl.
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Genre: Drama, Action, Thriller
Premiär i Sverige på bio: 14 oktober 2016
Utgiven i Sverige på DVD: 27 februari 2017
Vi (maken, sonen, dottern och jag) såg den på DVD 8 april 2017.

Från Discshop: När Robert Langdon vaknar upp på ett italienskt sjukhus med minnesförlust måste han slå sig samman med läkaren Sienna Brooks som förhoppningsvis kan hjälpa honom få minnet åter. Tillsammans, och i tät kamp mot klockan, beger de sig kors och tvärs över Europa för att försöka stoppa en global konspiration.

Den här filmen hamnade på makens önskeslista inför födelsedagen, och mycket riktigt fick han den också. Under vår semester så läste han ut boken så i lördags var det dags för filmen. Jag har inga ambitioner att läsa boken den närmaste tiden, trots att jag för många år sedan läst flera av Dan Browns böcker.

Inferno är en actionfilm från början till slut, så fylld av jakter från första minuten att hälften hade varit nog. Som i alla Dan Browns historier så finns det en gåta att lösa. Tyvärr får gåtorna för lite plats, och den hetsiga jakten för stor plats, så jag har svårt att hänga med i Robert Langdons och Sienna Brooks resonemang. Det är som man (filmmakarna?) inte vågar låta Dantes Inferno ta för stor plats, kanske är man rädd att skrämma bort publiken? Tyvärr så innebär det att vissa delar blir obegripliga. När jag mot slutet har lättare att hänga med tycker jag också att filmen blir bättre, trots att den då liknar mer en vanlig actionfilm. Jag blir dessutom överraskad över en komponent i historien i den senare delen av filmen.

Det är snyggt filmat, och man får se en hel del av Florens, samt en del av Venedig och Istanbul (jag har faktiskt varit på alla tre ställena!). Men det är också en dejavukänsla när man ser Tom Hanks leta gåtor i en utrymd kyrka, eller på ett museum. Det är förvillande likt Dan Browns tidigare historier. Dessutom påminner det om en Bondfilm.

Tiden har inte farit väl fram med Tom Hanks, och han är inte lika övertygande som vanligt. Däremot tycker jag Felicity Jones återigen gör ett bra jobb, även om hon var bättre i Rogue One. Såväl Irrfan Khan som Sidse Babett Knudsen tillhör mina favoriter och de två blir en stor del av behållningen när de får ta mer plats.

Jag har som sagt var inte läst boken och kan inte jämföra. Vad jag förstod på maken så är det en hel del som skiljer, inte bara i detaljer.

Omdöme: Snyggt filmad actionfilm, men inte så mycket mer.
Filmbetyg: 6.5

På IMDB får filmen betyg 6,2 baserat på 91 680 betyg.
På Filmtipset får filmen betyget 3 baserat på 567 betyg.

Recension finns på DN, Expressen, GP, SVD och Moviezine

Film: Bridget Jones baby

Titel: Bridget Jones baby
Originaltitel: Bridget Jones’s Baby
Regissör: Sharon Maguire
Manus: Helen Fielding (även boken den baseras på), Dan Mazer, Emma Thompson
Skådespelare: Renée Zellweger, Colin Firth, Patrick Dempsey, Emma Thompson m.fl.
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: Storbritannien
Genre: Komedi, Romantik
Premiär i Sverige på bio: 16 september 2016
Utgiven i Sverige på DVD: 6 februari 2017
Vi (maken, sonen, dottern och jag) såg den på DVD 25 mars 2017.

Från Discshop: Efter att ha lämnat Mark Darcy (Firth) blir det plågsamt uppenbart för Bridget Jones (Zellweger) att ”lyckliga till döden skiljer oss åt” inte var en löfte hon kunde leva upp till. Som fyrtio-nånting och singel igen, bestämmer sig Bridget för att satsa på sin karriär och omge sig med gamla och nya vänner. För en gångs skull har hon fullständig kontroll på saker och ting. Vad skulle någonsin kunna gå fel?

När den här filmen kom var jag väl lite nyfiken, mest för att jag läst den ursprungliga boken och mer än en gång sett den första filmen. Sen fick dottern filmen i födelsedagspresent, men det var jag som valde den när det var min tur.

Bridget Jones Baby är en ganska förutsägbar berättelse, med en hel del enkla lösningar. Men samtidigt så är den gullig och charmig. Det var länge sedan vi skrattade så mycket åt en film som vi gjorde åt den här. En del av skratten åtföljdes naturligtvis av att vi (jag och barnen) dök ner bakom kuddarna i soffan med ett ”åååh” av pinsamhetskaraktär. Men likafullt var det befriande att få skratta så mycket.

Karaktärerna var som karikatyrer av sig själva, eller av sig själva som skådespelare. Bridget/Renée är rätt härlig men jag kan inte sluta stirra på hennes ansikte som ser helt plastikopererat ut. Mark/Colin är torrare än fnöske och jag har svårt att förstå vad hon ser i honom. Jack/Patrick är samma charmör som Patrick Dempsey ”brukar” spela. Därmed inte sagt att de gör dåliga insatser som skådespelare. Men höjdpunkten är ändå Emma Thompson, både som karaktär och insatsen som skådespelare. I vanlig ordning kanske man ska säga. Och Ed Sheeran som Ed Sheeran var riktigt underhållande.

Man kan fundera en hel del över sensmoralen i Bridget Jones Baby men bäst gör den sig om man helt enkelt förväntar sig en romantisk komedi. För som sådan leverar den rätt bra.

Omdöme: Charmig men förutsägbar romantisk komedi
Filmbetyg: 6.5

På IMDB får filmen betyg 6,7 baserat på 39 939 betyg.
På Filmtipset får filmen betyget 3 baserat på 609 betyg.

Recension finns på SVT, Expressen, Metro, SVD och Moviezine

TV-serie: Valkyrien

Titel: Valkyrien, säsong 1
Originaltitel: Valkyrien, sesong 1
Skapare: Erik Richter Strand
Skådespelare: Sven Nordin, Pål Sverre Hagen, Pia Halvorsen m.fl.
Utgivningsår: 2017
Produktionsland: Norge
Genre: Drama, Thriller
Premiär i Sverige: 18 januari 2017
Utgiven i Sverige på DVD: 6 april 2017
Jag såg den på TV4Play 18 januari – 25 mars 2017.

Från TV4: En norsk dramaserie om läkaren Ravn och den korrupta civilförsvararen Leif som driver en illegal underjordisk klinik i centrala Oslo.Ravn behandlar kriminella och andra personer som inte kan eller vill söka upp ett vanligt sjukhus. Samtidigt försöker han hitta ett botemedel till sin frus dödliga sjukdom.

När det börjar en norsk eller dansk serie på TV så är det nästan oundvikligt att jag kollar in vad det är för typ av serie. Så även när Valkyrien dök upp, men den här gången var det ingen annan i familjen som var intresserad, så jag har sett den själv på TV4Play på mobilen (då min dator inte fungerar med hörlurar). Det gav en extra intensiv känsla.

Först och främst kan jag konstatera att är det norskt så är det hög kvalitet. Det är fantastiskt bra filmat. Trots att jag känner Oslo så ser man här en okänd del av Oslo – underjorden – och även de delar som utspelar sig ovan jord ger en obehaglig stämning. Historien är också unik och ger mig en rejäl tankeställare kring sårbarhet och vad som kan hända om man börjar experimentera med människor.

Historien är väldigt obehaglig, och jag tror det är delvis därför som det tar mig rätt lång tid att ta mig igenom hela serien. Jag kan inte se flera avsnitt på raken för jag får en klump i magen. Dessutom så finns det ingen av karaktärerna som jag kan sympatisera med. Alla huvudpersonerna är i någon mån egoistiska och ute efter att utnyttja andra och Ravn, som är en av de två som förekommer mest, finner jag rent av obehaglig. Leif går från att vara bara avskyvärd, till att bli mer komplex. Skådespelarna däremot gör ett bra jobb med att framställa dessa karaktärer. Några av dem känner jag igen från andra norska produktioner, men inte så att jag förknippar dem med någon annan karaktär.

Det är svårt att skriva mer om serien utan spoilers. Gillar du välproducerad thriller i närmiljö, som ger starka obehagskänslor så är det något för dig.

Omdöme:Ytterst obehaglig men välgjord norsk domedagsserie.
Filmbetyg: 6,5

På IMDB får hela serien betyg 7,8 baserat på 524 betyg.

Om serien finns att läsa på Aftonbladet, Aftenposten, VG och Dagbladet