Film: Mudbound

Från Moviezine: Två män återvänder hem från andra världskriget, för att arbeta på landet i Mississippi. Där bemöter de fördomar och försöker anpassa sig till ett liv efter kriget.

Mudbound är en amerikansk film från 2017 av Dee Rees med Carey Mulligan, Jason Clarke, Garrett Hedlund, Jason Mitchell, Mary J Blige m.fl. I original har den samma titel och den är baserad på boken Mississippi av Hillary Jordan (som i original heter just Mudbound).

För knappt tre år sedan så läste jag Hillary Jordans bok Mississippi och gillade den. När jag inne hos Bokföring enligt Monika såg att den filmatiserats så blev jag nyfiken. Den fick bli mitt val av film i lördags.

Mudbound är en relativt lång film (2 h 15 min) och tempot är från början rätt långsamt. Det är många scener som är relativt mörka rent fotografiskt, och det blev lite av ett problem när man ser filmen på TV en solig vårkväll… Det var svårt att hänga med i början, och verkligen uppfatta vad som händer. Eftersom jag hade läst boken hade jag hjälp av det, men det blev stundvis rätt frustrerande.

Precis som i boken så växlade berättarperspektivet och det fanns väldigt ofta just en berättarröst som berättar någonting, medan något annat utspelade sig på skärmen. Även det var något förvirrande i början, men relativt snart fick man grepp om vem som berättar.

Det långsamma tempot filmen igenom är tyvärr inte till fördel för historien. Förmodligen var tempot inte högre i boken, men det som här ska förmedlas genom minspel och läsas mellan raderna var enklare att uppfatta i boken. Det var svårt att komma in i filmen, och det intrycket består mycket länge. Det är först i slutet som tempot gick upp och mitt intresse för filmen blev större. Det allra sista slutet gillade jag inte alls – då var bokens slut betydligt mer tänkvärt och tolkningsbart.

Skådespelarinsatserna är helt OK, men det är ingen som riktigt fastnar. Trots att det här är starka karaktärer som jag minns det från boken så väckte inte heller de tillräckligt med intresse. Pappy, som väckte så många känslor när jag läste boken, blev här för mycket en bifigur. Min favorit är Jason Mitchell som spelar Ronsel.

En sak som man i alla fall lyckats med är att göra skäl för namnet Mudbund. Hela filmen genomsyras av regn, lera och elände. Hela naturen utstrålar hopplöshet och man undrar hur någon kan få för sig att odla något alls på denna plats.

Filmen är OK, men jag rekommenderar istället att ni läser boken. Här har jag skrivit om den.

Mitt betyg: 6,5 (av 10)

Recension inne hos Bokföring enligt Monika

Mer om filmen kan du läsa här.
Originaltitel: Mudbound
Genre:
Betyg på IMDB: 7,5 baserat på 26 664 betyg
När jag såg den: 19 maj 2018
Format: Netflix
Med vem: Maken
Recension på Moviezine.

Annonser

Film: Avengers: Infinity War

Från Moviezine:  The Avengers och deras allierade superhjältar riskerar allt i ett försök att besegra den mäktige Thanos innan hans förödande attacker har förstört hela universum. Den största konfrontationen genom tiderna Mväntar.

Avengers: Infinity War är en amerikansk film från 2018 av Christopher Markus och Stephen Mc Feely med Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Scarlett Johansson, Benedict Cumberbatch, Elizabeth Olsen m.fl. I original har den samma titel.

En Avengersfilm är något av ett måste i den här familjen (minst för mig…), och det var inget problem att få hela vår familj att gå och se den här filmen tillsammans. Bara en sån sak gör filmen speciell.

Marvel har byggt upp ett helt universum fyllt av superhjältar och alla filmer om dessa personer är en hel industri. Det är många personer att hålla reda på, och i Avengers: Infinity War samlas många av dem, t.o.m. några som inte setts förut. Jag, som inte sett alla filmerna, var lite orolig att jag inte skulle hänga med i historien, men det visade sig att det kunde jag ändå. Jag har ändå sett Guardians of the Galaxy, Iron Man, Spider Man, Thor och Black Panther. Och The Hulk känner jag förstås till sen originalet. Däremot har jag inte sett några Captain America eller Dr Strange och några av de andra karaktärerna var nya bekantskaper.

Jag tror den här filmen gör sig bäst om man inte vet något om handlingen innan – så har ni inte sett den gå och se den innan ni läser vidare här!

Avengers: Infinity War är action från början till slut, men på det stora hela ”bra” action, dvs lagom långa och luriga scener. Som alltid med superhjältar så blir det lite extra med deras olika superkrafter, vilket man utnyttjar smart. Men det blir lite väl mycket action mot slutet, då man trappar upp det och det blir gigantiska slagfält. Då blir det lite för mycket, och man försöker excellera i olika specialeffekter.

Det finns en hel del humor i Avengers-filmerna, där Guardians of the Galaxy (första filmen) för mig är den som står ut. Lyckligtvis har man lyckats föra över en del av just den humorn till Avengers: Infinity War. Det är möjligt att jag tycker det är lite extra roligt i en del av dialogerna, eftersom jag har en bakgrundshistoria med dynamiken och relationerna mellan personerna. Men humoristiskt är det. Det är underhållande att se dessa superhjältar både ”tävla” mot varandra och gnabbas som gamla vänner. Humorn behövs också för att ge andrum mellan de mer emotionella bitarna.

Ett annat plus med de här filmerna är hur man porträtterar kvinnor. Det är sådant jag brukar notera i filmer, och ganska ofta irritera mig på. Men mot slutet av Avengers: Infinity War så slår det mig att här porträtteras kvinnorna med samma förutsättningar som männen. De är starka, de är smarta, de är centrala för handlingen och de är egna individer (inte ett romantiskt bihang för att förstärka superhjälten). Speciellt förtjust blir jag i Scarlet Witch som är en ny bekantskap för mig. Stort plus till Marvel Comics!

För att vara fantasy och fiktiv så är Avengers: Infinity War rejält engagerande. Det blir extra tydligt när vi sett klart filmen För när slutet kommer så tappar jag andan. Fullständigt. Ja, det är ett slut som… Nej, se filmen så kan vi prata om det sen! Vi stannade dock inte för att se ”post-credits” vilket brukar kunna innehålla ytterligare något i Marvelfilmerna.

Mitt betyg: 8,0 (av 10)

Mer om filmen kan du läsa här.
Originaltitel: Avengers: Infinity War
Genre: Action, äventyr, fantasy
Betyg på IMDB: 8,9 baserat på 296 194 betyg
När jag såg den: 11 maj 2018
Format: Bio
Med vem: Dottern, sonen och maken
Recension på Moviezine.

TV-serie: Alias Grace

Från Moviezine:  Baserad på den sanna historien om Grace Marks, en husa och immigrant från Irland som 1843 blev fängslad för mordet på sin arbetsgivare Thomas Kinnear. Grace påstår att hon inte minns något av mordet. Tio år senare försöker Dr. Simon Jordan hjälpa Grace att återfå sitt minne. Är hon rent av oskyldig till det fasansfulla dådet?

Alias Grace är en kanadensisk-amerikansk TV-serie från 2017 med bl.a. Sarah Gadon, Edward Holcroft och Rebecca Liddiard. I original heter den Alias Grace och den är baserad på boken av Margaret Atwood med samma namn.

Margaret Atwood var en gång i tiden en av mina favoritförfattare, och jag läste rätt många böcker av henne. Alias Grace var en av dem, och som jag vill minnas så tyckte jag den var bra. Men det var väldigt många år sedan, och några detaljer minns jag absolut inte. Jag ville gärna se TV-serien, och maken hakade på.

Alias Grace är en välgjord miniserie, som går i rätt lugnt tempo, trots de dramatiska händelserna. Det är snyggt foto, välkomponerade miljöer och eftertänksamt. Fokus är vem som egentligen har monopol på sanningen. Är historien Grace berättar sann, eller är det någon av de andra som berättar sanningen. Det är obehagliga scener, när man om och om igen återkommer till själva morden, på ett mycket grafiskt sätt. Men mest fokus är det på Grace och hennes till synes stillsamma varelse. Det är ett hårt liv hon beskriver, där allt sker på männens villkor, och de flesta männen hon möter utnyttjar det.

Sarah Gadon gör en mycket bra insats som Grace Marks, som är tur eftersom det är hon som syns och agerar mest. Jag är inte så förtjust i Edward Holcroft och Kerr Logan, men jag är osäker på om det är karaktärerna eller skådespelarinsatsen, men jag tycker inte karaktärerna framträder med något djup.

Jag hade förväntat mig ett högre tempo i berättelsen, eftersom jag minns boken som spännande, och stundvis tycker jag det är alldeles för utdraget (trots att det bara är sex avsnitt). Slutet på Grace berättande och ”upplösningen” känns inte överraskande. Sen tycker jag det absoluta slutet (”vad hände sedan”) är alldeles för tillrättalagt. Där skiljer sig också verkligheten och filmen dramatiskt.

Mitt betyg: 6,5 (av 10)

Originaltitel: Alias Grace
Genre: Drama, deckare, biografi
Betyg på IMDB: 7,9 baserat på 12 209 betyg
När jag såg den: 27 mars – 8 april 2018
Format: Netflix
Med vem: Maken
Recension på Moviezine.

Film: Never let me go

Från Moviezine:  Vännerna Kathy, Ruth och Tommy växer upp tillsammans på en till synes idyllisk engelsk internatskola där de försöker hitta sina platser i den slutna värld som är deras, samtidigt som deras relation till varandra blir allt starkare. Men vad är det för märkliga omständigheter som fört dem hit?

Never let me go är en brittisk film från 2010 av Mark Romanek med bl.a. Keira Knightley, Carey Mulligan och Andrew Garfield. I original heter den Never Let Me Go och den är baserad på boken av Kazuo Ishiguro med samma namn.

Den här filmen var det flera som pratade positivt om i samband med att Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset. Jag lånade boken av min mamma och har precis läst den (ej recenserad än), och passade på att köpa filmen på rea.

Never let me go är en stillsam och berörande film. Hela grundhistorien är egentligen fruktansvärd, och omänsklig. Men den är också något som berör och som väcker funderingar – skulle vi kunna gå så långt som människor? Är det OK att ”offra” några människor för att andra ska leva? Mer vill jag inte avslöja, i synnerhet för er som vill läsa boken.

Carey Mulligan gör en fantastisk rollprestation – det är mycket hon som gör att filmen är så bra. Hennes kroppspråk och hennes agerande är tillbakahållet, men ändå glasklart. Genom små medel är det tydligt vad hon känner och hela ångesten som de här ungdomarna har över sitt öde framgår av henne. Keira Knightly är inte min favorit, men är rätt så bra här. Andrew Garfield tycker jag inte riktigt om, men förmodligen är det mer vad de gjort av karaktären Tommy än själva skådespelarinsatsen. Även de ungdomar som spelar de tre personerna i början är mycket bra.

Det är mycket vackert, och mycket brittiskt. Det stillsamma och tillbakahållna i hela filmen förstärks också av fotot och miljöerna. Man vågar låta kameran vila i en scen.

Trots att filmen är stillsam och går i sakta mak, så känns det som om de rusar förbi vissa viktiga händelser i boken. Filmen är bara 1 h 39 min, och man har komprimerat en del av det alltför mycket. Framförallt så stör det mig när man låter vissa händelser involvera andra människor än vad som är fallet i boken. Jag tycker också det är synd att man inte får mer från Hailsham. Genom att jag har läst boken så blir jag inte överraskad över det som händer i filmen, och läser in mer än de andra som jag ser med i vissa scener.

Mitt betyg: 8,5 (av 10)

Mer om filmen kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Never let me go
Genre: Drama, romantik, science fiction
Betyg på IMDB: 7,2 baserat på 123 719 betyg
När jag såg den: 7 april 2018
Format: DVD
Med vem: Dottern, sonen och maken
Recension på Moviezine.

TV-serie: Tretton skäl varför

Från Wikipedia: Baserad på boken av Jay Asher följer serien Clay Jensen (Dylan Minnette) som hittar ett mystiskt paket på sin veranda. Inuti paketet ligger kassettband inspelade av Hannah Baker, hans klasskompis och hemliga kärlek som begick självmord två veckor tidigare. På banden berättar Hannah att det finns tretton olika skäl till hennes tragiska beslut.

Tretton skäl varför är en amerikansk TV-serie från 2017 av Brian Yorkey med bl.a. Dylan Minnette, Katherine Langford och Christian Navarro. I original heter den Thirteen Reasons Why och den är baserad på boken av Jay Asher med samma namn.

Boken Tretton skäl varför läste jag 2011 (recension här) och när jag såg att den blivit TV-serie blev jag nyfiken på den. Så när maken och jag var ute efter en gemensam serie att se föll valet på den här.

Tretton skäl varför är en välproducerad TV-serie som tar upp viktiga ämnen på ett realistiskt och seriöst sätt. Att ”våga” diskutera grupptryck, hur unga tjejer objektifieras, mobbing, våldtäkt, utanförskap på det här sättet är oerhört viktigt. På det stora hela tycker jag den är bra, men det är några saker som drar ner intrycket. Det är två parallella historier: nutiden när Clay lyssnar på banden och det händer saker med de andra personerna på banden och dåtiden som är de händelser som Hanna berättar om. Nutiden tar överhanden, och jag tycker att saker dras ut onödigt mycket. Clays ångest ältas om och om igen, och det blir upprepningar som drar ner intrycket. Serien håller inte för 13 avsnitt som vardera är nästan en timme långt. Att man ville ha 13 avsnitt förstår jag, men de kunde varit betydligt kortare. Det här gör också att det är svårt att ibland hålla fokus på just de viktiga ämnena.

Överlag så är skådespelarinsatserna mycket bra. De flesta av karaktärerna är i tonåren, och en hel del av skådespelarna är unga – och mycket duktiga. Starkast tycker jag Catherine Langford, som spelar Hanna, är. Hon och Dylan Minnette (som spelar Clay Jensen) bär mycket av filmen. Alisha Boe, som spelar Jessica, har en tung uppgift i sin karaktär, vilket hon klarar galant. Vissa av hennes scener berör mig oerhört mycket. Kate Walsh, som spelar Hannas mamma, är den enda jag känner igen eftersom jag följde både Grey´s Anatomy och Private Practice slaviskt, och det gör att jag har svårt att köpa henne som Hannas mamma, trots att hon är en bra skådespelerska.

Eftersom det är sju år sedan så kommer jag alls inte ihåg vad som skiljer boken och filmen, men maken som passade på att läsa boken i samband med att vi såg serien hade mer koll. Den största ändringen (som jag också kom ihåg) är att i boken sträcklyssnar Clay på banden under en dag, och den parallella historien finns inte. Utan den ändringen hade det förstås inte varit material till en hel TV-serie, men det är också det som blir en del av mitt problem med serien – att allting dras ut för att fylla avsnitten. Sen var det en del andra ändringar också, en del begripliga, en del mindre begripliga (som att en av karaktärerna får nytt namn). De har också lyckats få en rimlig förklaring varför Hanna väljer kassettband som medium.

Serien i sig är tänkvärd, men den har också fått en del kritik för att ”förhärliga” självmord. Med scenen i slutavsnittet så kan jag inte riktigt förstå det, men det är en serie som man definitivt bör ha möjlighet att diskutera efteråt, i synnerhet om man är tonåring. Tydligen håller man på att producera en andra säsong, men jag antar att den handlar om andra personer?

Mitt betyg: 6,5 (av 10)

Originaltitel: Thirteen Reasons Why
Genre: Drama, mysterium
Betyg på IMDB: 8,3 baserat på 157 032 betyg
När jag såg den: 22 februari – 12 mars 2018
Format: Netflix
Med vem: Maken
Recension på Moviezine.

Film: Återstoden av dagen

Från Wikipedia: England på 1930- och 1950-talen. Butlern Stevens tjänstgör på lord Darlingtons slott, där lorden tar emot politiker från hela Europa. Lorden är övertygad om att Tyskland vill ha fred och gör sitt bästa för att få alla att inse det. Stevens har ett särskilt förhållande till miss Kenton.

Återstoden av dagen är en brittisk film från 1993 av James Ivory med bl.a. Anthony Hopikns, Emma Thompson, James Fox, Christopher Reeves och Hugh Grant. I original heter den The Remains of the Day och den är baserad på boken av Kazuo Ishiguro med samma namn.

Den här filmen har jag fått rekommenderad av flera personer. När Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset åkte den upp på min önskelista och jag fick den i födelsedagspresent. Samtidigt så fick jag boken, så innan jag skulle se filmen läste jag boken. Min recension finns här.

Återstoden av dagen är en finstämd och ytterst välgjord film. Det är ingen action, men ändå händer det väldigt mycket. Genom små medel, dialog, blickar och kroppsspråk så förmedlas en berörande historia. Mycket av filmens storhet beror på Anthony Hopkins och Emma Thompsons skådespeleri. Nog för att de är skickliga skådespelare och brukar göra bra insatser, men i den här filmen briljerar de, särskilt Anthony Hopkins. Hans porträtt av den reserverade och hämmade butlern Stevens är helt enkelt lysande. För en utomstående tittare så står det så klart vad han känner men man förstår också att det är mer eller mindre omöjligt för de runtomkring honom.

Emma Thompson är mycket bra, och växelverkan mellan hennes Miss Kenton och butlern Stevens bär historien. Jag tycker Christopher Reeves gör ett bra porträtt av amerikanen Lewis, och flera av birollerna spelas bra av skådespelare som sedan dess gjort karriär (som Lena Heady). Hugh Grant har en för honom en annorlunda karaktär, och i just det fallet har jag svårt att bortse från att han är just… Hugh Grant.

Det är också en intressant historia ur ett historiskt perspektiv. Klassamhället framstår tydligt på ett nästan brutalt sätt, och tron på Tyskland och Hitlers förmåga som ledare innan kriget är mycket tänkvärd.

Det var relativt nyligen jag läste boken, och eftersom jag visste vilka som spelade huvudrollen i filmen var det också de två jag såg framför mig. Jag tycker man fångat stämningen i boken, och alla väsentliga händelser finns med. Det är betydligt mindre ”nutid” (dvs 50-tal) än i boken, och man har vävt ihop vissa händelser så det är andra personer som säger saker än i boken. Men det är på det stora hela en bra filmatisering av en läsvärd bok. Fast filmen är faktiskt ännu bättre än boken! Precis som alla de som rekommenderat den sa…

Mitt betyg: 9,5 (av 10)

Mer om filmen kan du läsa här eller här.
Originaltitel: The Remains of the Day
Genre: Drama, romantik
Betyg på IMDB: 7,9 baserat på 51 551 betyg
När jag såg den: 10 mars 2018
Format: DVD
Med vem: Dottern och maken
Ingen recension på Moviezine.

Helgfrågan v. 9: Bok till film

Fredag och jag är ledig. Tjoho! Fredag är också dagen jag svarar på Mias helgfråga: Vilken bok som blir film 2018 ser du framemot? (annars kan du tipsa om en bok som blivit en bra film). Bonusfråga: Hur ser ditt skrivbord ut, eller där du sitter och bloggar?

Jag hade inte alls koll på vilka böcker som ska bli film men efter lite googlande hittade jag bl.a. den här som jag definitivt vill se. Boken var bra!:

Den här veckan blir det spännande att se vad ni tipsat om!

Svaret på bonusfrågan blir att jag inte har något skrivbord hemma. Det prioriterade vi bort när vi flyttade till lägenhet. Bloggar gör jag oftast på laptopen, och oftast i soffan.

Film: Dumma mej

Från Discshop:Mitt i en idyllisk villaförort med välskötta trädgårdar och vita staket står ett hus som skiljer sig från mängden – en svart villa med en livlös gräsmatta. Här har Gru (Steve Carell) sitt hemliga gömställe, där han tillsammans med sina små gula minioner planerar att TA ÖVER VÄRLDEN. Beväpnade med en arsenal av krympstrålar, fryspistoler och stridsklara farkoster för både land och luftrum är Gru van vid att besegra allt som kommer i hans väg. Men när tre små föräldralösa flickor dyker upp, och som är fast beslutna att göra honom till deras pappa, är plötsligt hans rykte som SUPERSKURK i stor fara!

Dumma mej är en tecknad amerikansk film från 2010 av Pierre Coffin och Chris Renaud. Den är den första i en serie av fyra filmer: Dumma mej 1-3 och spin-offen Minioner.

Serien ”Dumma mej” består av tre filmer och dottern har alla fyra. Jag har sett dem i helt fel ordning – först 2:an, sen Minioner, sen 3:an och nu 1:an. Det var dotterns tur att välja film, och eftersom det bara var jag som inte sett den tidigare var det hon och jag som till slut blev sittande.

Ibland så behöver man en humoristisk och smågullig film för att bli glad. Som filmen Dumma mej som passade mitt humör perfekt! Det är roliga och kluriga skurkar, och naturligtvis så visar det sig att Gru har ett stort hjärta som tjejerna lyckas locka fram. ”Brotten” är fantasirika och rätt humoristiska – det är ju så mycket enklare när det är tecknade karaktärer som blir manglade eller skadade, för de överlever ju vad som helst. Det finns en hel del galghumor och ironi, vilket jag gillar.

Karaktärerna har en helt omöjlig fysiologi, flera med på tok för stora huvuden, och andra konstiga drag. Men det är också vad som gör dem charmiga. Vi såg den engelska versionen med svensk text, och jag tycker de som gör rösterna gör ett mycket bra jobb.

Är du ute efter en smårolig och gullig tecknad film så rekommenderar jag Dumma mej. I en rangordning av de här filmerna så rankar jag den här överst tillsammans med 2:an, sen 3:an och sist Minioner.

Mitt betyg: 7,0 (av 10)

Mer om filmen kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Despicable Me
Genre: Tecknat, äventyr, komedi
Betyg på IMDB: 7,7 baserat på 432 078 betyg
När jag såg den: 24 februari 2018
Format: DVD
Med vem: Dottern
Recension på Moviezine.

Film: To Kill a Mockingbird

Från Discshop: Filmen utspelar sig i en fattig stad i amerikanska Södern under depressionen. En vit kvinna beskyller en svart man för våldtäkt. Även om hans oskuld är uppenbar har både juryn och domaren så förutfattade meningar att ingen advokat vill ställa upp och försvara honom – utom Atticus Finch (Gergory Peck), en av stadens mest respekterade medborgare. Hans passionerade försvar kostar honom många vänner, men han vinner i stället sina barns respekt och beundran.

To Kill a Mockingbird är en amerikansk film från 1962 av Robert Mulligan med bl.a. Gregory Peck, John Megna, Frank Overton, Robert Duvall och Mary Badham. Den är baserad på Harper Lees Pulitzerprisbelönade roman med samma namn. När den kom till Sverige 1964 hette den Skuggor över södern. Gregory Peck vann en Oscar för sin huvudrollsprestation.

När jag läste To Kill a Mockingbird förra året så upptäckte jag att den filmatiserats. Önskade mig filmen och fick den som födelsedagspresent.

To Kill a Mockingbird är en välgjord film som förvånande nog håller än i dag. Ännu mer förvånande att hela familjen, inklusive en 17-åring och en 15-åring tyckte den var bra och intressant. Jämfört med moderna filmer så var tempot lugnt, men trots detta (och trots att jag läst boken) så var den spännande och intressant rätt igenom. Varje scen fick ta sin tid, utan det kändes utdraget. Det var nästan befriande att se en spännande film utan en enda biljakt eller liknande.

Det som möjligen inte hållit för tidens tand är musikvalet och det stundvis teatraliska i olika reaktioner. I synnerhet saknar jag minspel och känslor i rättssalen, medan i vissa andra lägen så spelar en del över. En som definitivt inte spelar över är Gregory Peck, och jag är grymt imponerad över hans rollprestation. Den ständigt lugne och korrekte Atticus som älskar sina barn villkorslöst och har en beundransvärd människosyn.

Eftersom jag nyligen läst boken så kunde jag jämföra rätt väl. Några saker har de hoppat över vilket gjorde andra händelser mer obegripliga, men på det hela taget tycker jag man har fångat både stämningen i boken och handlingen. Det som störde mig mest i boken, nämligen Scouts berättarröst, blir inte lika framträdande i filmen, då fler scener lämnas åt tittaren och ”berättas” inte med en röst.

Mitt betyg: 8,0 (av 10)

Mer om filmen kan du läsa här eller här.
Originaltitel: To Kill a Mockingbird
Genre: Drama, Crime
Baserat på en bok av Harper Lee
Betyg på IMDB: 8,3 baserat på 246 300 betyg
När jag såg den: 3 februari 2018
Format: DVD
Med vem: Maken, dottern och sonen.
Ingen recension på Moviezine.

Film: Catch me if you can

Från Discshop: Catch Me If You Can är inspirerad av en otrolig men sann historia om en lysande ung bedragare och en FBI-agent som är honom tätt i hälarna. Huvudrollerna spelas av Oscarnominerade Leonardo DiCaprio och den tvåfaldigt Oscarbelönade Tom Hanks och handlar om Frank W. Abegnale Jr, som framgångsrikt lyckas dupera sin omgivning och uppträda som pilot, advokat och läkare – innan han ens fyllt 21 år!

Catch me if you can är en amerikansk film från 2002 av Steven Spielberg med bl.a. Leonardo diCarpio, Tom Hanks, Christopher Walken och Martin Sheen.

På något vis trodde jag att jag sett den här filmen men det hade jag inte. Sonen valde att vi skulle se den när det var hans tur att välja och den fanns ju på Netflix.

Catch me if you can är en rätt underhållande film. Den är hela 2 h 20 min och jag tycker faktiskt den blir lite för lång. Frank är en skicklig bedragare och hittar på olika saker, men det blir lite för många upprepningar. Det är som om de har känt behov av att klämma in så många olika varianter på samma tema som möjligt. Det gör att filmen saknar lite i tempo. Hade den haft högre tempo hade mitt betyg varit betydligt högre.

Det är lite kittlande att det är verklighetsbaserat, men vad jag förstått har man ändå tagit sig en del friheter med historien. Lite svårt är det att förstå att Frank kunde bedra så många så enkelt. Jag gissar att det inte skulle gå på samma sätt idag, med dagens identitetskontroller, men det skulle säkert finnas andra sätt.

Det är en imponerande rollista, jag känner igen nästan alla skådespelarna från andra filmer. Leonardo DiCaprio är faktiskt inte min favorit, men jag tycker han gör bra ifrån sig, även om han inte direkt är en övertygande 16-åring. Tom Hanks gör en riktigt bra gestaltning av Carl och är en stor del av behållningen. Christopher Walken är inte heller en favorit hos mig, jag tycker ofta han spelar över, och han är också en stor del av historien – det påverkar att filmen inte riktigt går hem hos mig.

Filmen är välgjord och snygg. Men den är från 2002 och den känns betydligt äldre i vissa bitar. Jag hade gissat på mitten av 90-talet. Det är något i färgsättningen och filmkvaliteten som gör det.

Mitt betyg: 6,5 (av 10)

Mer om filmen kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Catch me if you can
Genre: Biografi, Drama, Thriller
Baserat på en bok av Frank Abagnale Jr
Betyg på IMDB: 8,1 baserat på 631 476 betyg
När jag såg den: 20 januari 2018
Format: Netflix
Med vem: Maken, dottern och sonen.
Ingen recension på Moviezine.