Film: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Från Discshop: Filmen handlar om den förtvivlade mamman Mildred Hayes (Frances McDormand) som är frustrerad över den lokala polisens brist på framgång att hitta hennes dotters mördare. 
Hon tar därför saken i egna händer för att hitta de ansvariga som utfört det brutala mordet några månader tidigare. Genom att sätta upp stora reklamskyltar med ett viktigt budskap, ställer hon stadens högt aktade polischef mot väggen (Woody Harrelsson) på ett väldigt kontroversiellt sätt. Situationen förvärras ännu mer när andreofficer Dixon blir involverad i utredningen och det blir en kamp mellan Mildred och den lokala polisen i Ebbing

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är en amerikansk film från 2017 av Martin McDonagh med Frances McDormand, Woody Harrelson, Sam Rockwell  m.fl. I original har den samma titel. Den är flerfaldigt belönad, bl.a. med två Oscars.

När vi var i USA förra sommaren så var vi på bio. Då dök det upp en trailer för en film som jag genast visste att den ville jag se – Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. När den kom på bio till Sverige så gick den så kort tid i Sundsvall så vi missade den. Men omedelbart när den dök upp på DVD/Bluray så inhandlade vi den, och ganska kort därefter så såg vi den.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är en välgjord och berörande film. Det är en film som berättar en historia, en historia om människor som lever i den lilla staden Ebbing. Den är tragisk men också på något outgrundligt sätt vacker. Det mest tragiska är Mildred, eller snarare vad hon har fått utstå och hur hon desperat reagerar på det. Hennes dotter våldtogs och mördades, och ett år senare så är brottet fortfarande olöst. Filmatiseringen är osentimental, och man skrivs aldrig på näsan vad man borde känna. Dessutom så lättas det ibland upp med scener så absurda att man inte kan annat än att skratta. Vissa scener går rätt in i mig och gör mig tårögd – filmen fängslar mig från början till slut.

Genom filmen får man följa Mildred och de andra personerna i nutid, blandat med tillbakablickar. En sak som jag gillar med filmen är att personerna får utvecklas, och allt eftersom så ändras min bild av dem. De som i början framstod som sympatiska visar andra sidor, och de som i början framstod som endimensionellt elaka och brutala visar andra sidor.

Filmen baseras i huvudsak på tre skådespelares insatser – Frances McDormand, Woody Harrelson och Sam Rockwell. Frances McDormand är bättre än jag någonsin sett henne tidigare, hon ”är” Mildred”, och man lider med henne, är arg på henne och är glad för henne, allt på samma gång. Man kan inte annat än att känna respekt för en kvinna som så tydligt står för det hon tror på. Samtidigt är det svårt att acceptera de val hon gör. Woody Harrelson är inte min favorit, men här spelar han strålande, och har en rätt igenom seriös roll, i kontrast till de ”tramsiga” jag sett honom i. Sam Rockwell gör Dixon från att framstå som en simpel våldsbenägen rasist till en komplex person som är präglad av sin uppväxt.

Jag är väldigt kluven till slutet. Å ena sidan så hade jag velat ha ett betydligt tydligare slut, mindre öppet och tolkningsbart. Dessutom så går det emot alla mina värderingar. Å andra sidan så är också slutet en del av att filmen är så bra, man tar inga enkla lösningar, man lämnar det upp till oss att göra det slut vi vill ha.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är en film som jag varm rekommenderar. Det är en av de bästa filmerna jag sett i år.

Mitt betyg: 9,0 (av 10)

Recension inne hos Bokföring enligt Monika

Mer om filmen kan du läsa här och här.
Originaltitel: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Genre: Drama, Spänning, Komedi
Betyg på IMDB: 8,2 baserat på 255 359 betyg
När jag såg den: 14 juli 2018
Format: Bluray
Med vem: Maken och sonen
Recension på Moviezine.

Annonser

TV-serie: The Handmaid´s Tale, säsong 1

Från Discshop:  Den här dramaserien baseras på Margaret Atwoods prisbelönta, bästsäljande roman och handlar om livet i det dystopiska Gilead, ett totalitärt samhälle i en tidigare del av USA. Gilead står inför miljökatastrofer och ett snabbt sjunkande födelsetal och leds av en galen, fundamentalistisk regim som behandlar kvinnor som statlig egendom. Som en av de få återstående fertila kvinnorna är Offred (Elisabeth Moss) en tjänarinna i överbefälhavarens hushåll, en av de kvinnor som tvingas till sexuellt slaveri i ett sista desperat försök att befolka en ödelagd värld. I detta skrämmande samhälle, där ett enda ord kan innebära döden, rör sig Offred mellan överbefälhavare, deras elaka fruar, Martor och andra tjänarinnor – där alla kan vara spioner för Gilead – med ett enda mål: Att överleva och hitta den dotter som har tagits ifrån henne.

The Handmaid´s Tale är en amerikansk serie från 2017 av Bruce Miller med bl.a. Elisabeth Moss, Max Minghella, Yvonne Strahovski, Joseph Fiennes, Samira Wiley och Alexis Bledel. I original har den samma titel. Den baseras på boken med samma namn av Margaret Atwood.

En gång i tiden, närmare bestämt under 90-talet, var Margaret Atwood en av mina absoluta favoritförfattare och jag läste allt jag kom över av henne. Sen tappade jag tyvärr bort hennes författarskap, jag upptäckte nya författare. En av de böcker som jag tyckte var allra bäst var The Handmaid´s Tale. Jag läste den på engelska, på svenska heter den Tjänarinnans berättelse. När jag såg att den nu skulle komma som TV-serie så visste jag att jag ville se den. Det ville maken också och den hittade hem till oss som DVD-box (innan den kom på SVT-Play). Och nu har vi sett den.

Eftersom det bör vara ca 25 år sedan minst som jag läste den, kanske t.o.m. 30 år sedan (den kom ut 1985), så kan jag omöjligt avgöra om den här TV-serien följer boken. Det är en hel del jag inte känner igen, och jag misstänker att de ändrat en del, i alla fall perspektivet (jag minns inte att man fick veta så mycket om Offred). Men det kan vara mitt minne.

The Handmaid´s Tale är en mycket välgjord TV-serie. Berättelsen är mycket obehaglig, och i dag kan man dra många paralleller till verkliga händelser. Sättet att filma, sättet att berätta och sättet personerna i The Handmaid´s Tale beter sig förstärker det obehagliga. Det är som att man aldrig riktigt kan slappna av, man är spänd hela tiden av det generella obehaget. Det är så utstuderat grymt, samtidigt som man genom berättelsen får bakgrunden till samhället och värderingarna. De moraliska konflikterna inom såväl förtryckarna som de förtryckta framträder tydligt. Att man gradvis i varje avsnitt får reda på mer om personernas bakgrund, samt om hur det nya samhället Gileads uppkom gillar jag. Mer om handlingen skriver jag inte med risk för spoilers.

Skådespelarna är överlag mycket övertygande. Jag är inte så förtjust i Joseph Finnes, och hur bra Alexis Bledel än är, så är hon Rory för mig. Men annars är de riktigt bra. Mycket bygger på Elisabeth Moss som Offred/June, och hon gör en övertygande insats. Yvonne Strahovski som Mrs Waterford är också högst minnesvärd, och allt eftersom så får man en mer nyanserad bild av henne.

Filmatiseringen är bra och tekniskt välgjord. Det mesta utspelar sig hemma hos personer, men det märks på alla delar att man tänkt på detaljerna i Gilead. Sättet man valt kläder är genialiskt, eftersom det förstärker karaktärerna på så många sätt. Det är estetiskt och välproducerat.

Det finns flera säsonger av The Handmaid´s Tale, och även om man med det definitivt går utanför bokens handling skulle jag kunna tänka mig att se mer av serien.

Mitt betyg: 8,5 (av 10)

Mer om serien finns här och här.
Originaltitel: The Handmaid´s Tale
Genre: Drama, Science Fiction
Betyg på IMDB: 8,6 baserat på 78 929 betyg
När jag såg den: 24 juni – 12 juli 2018
Format: DVD
Med vem: Maken
Recension på Moviezine.

TV-serie: Hemmaplan

Från SVT:  När en elitserieklubb blir av med sin tränare precis innan serien ska börja, får Helena chansen att ta steget över till herrfotbollen. Men för att säkra jobbet måste hon lyckas knipa det mitt framför näsan på ett tidigare utlandsproffs med stora tränarambitioner.

Hemmaplan är en norsk serie från 2018 med bl.a. Ane Dahl Torp, Rolf Kristian Larsen, Axel Bøyum och Emma Bones. I original heter den Heimebane.

När jag såg att det kommit en ny norsk serie så blev jag såklart nyfiken, även om den handlade om fotboll… Så jag såg första avsnittet, men tyckte det var lite för många jobbiga scener (pinsamma) så det blev inte fler. Några veckor senare så började maken och jag om och såg den tillsammans från början (han hade också sett några avsnitt själv). Och tur var väl det.

Hemmaplan är en serie med många bottnar och många viktiga teman. I grunden handlar mycket om hur man hanterar personer som inte är ”med i gruppen”, om utanförskap på många olika sätt. Jag tycker man tacklar frågeställningarna på ett genomtänkt sätt, och faller inte i fällan att ta fram ”lätta lösningar”.

Helena uppfattas som en knepig person, men för mig blir det så tydligt att hon har ett beteende som i samhället skulle vara helt accepterat hos en man, men hos en kvinna så triggar det hos oss (som tittare) och de andra i serien vissa reaktioner. Hon uppfattas som självisk, och hård för att hon inte visar känslor. Hon fattar tuffa beslut som är svårt för omgivningen att acceptera. För mig är det knepigaste hur hon hanterar dottern Camilla och deras relation. Den är djup men samtidigt verkar inte Helena se sin dotter. Hon ägnar mer tid åt sitt jobb än åt att lyssna på dottern, men det verkar ändå som de har en bra relation i grunden. Camillas pappa tror jag inte nämns på hela tiden.

Jag gillar att man får lära känna personerna i fotbollslaget. Var och en av spelarna har sin egen historia, och man lär sig mer och mer för varje gång. Det handlar om fotboll, men ännu mer handlar det om gruppdynamik och vad man är villig att offra för framgång.

Mycket av serien bygger på Ane Dahl Torps framträdande och jag tycker hon är helt fantastisk. Jag har sett henne i andra serier men aldrig tidigare tyckt hon varit fullt så bra som hon är här. Axel Bøyums porträtt av Adrian Austnes är också något utöver det vanliga! Överlag så är skådespeleriet bra, ja faktiskt mycket bra! Ibland känns det som en dokumentär snarare än fiktion, och aldrig att någon gör ett ”stopligt” intryck.

En del av det positiva intrycket har förstås att göra med att det är en norsk serie. Att höra den norska dialogen framkallar alltid vissa positiva känslor för mig. Jag tycker också att norska serier som utspelar sig på landsbygden förmedlar något speciellt – de är ofta välgjorda.

Efter en tveksam start så växer den här serien. Inte minst avsnitten som har anknytning till metoo (även om det inte sägs rätt ut) är tänkvärda. Hade ingen aning om att jag skulle kunna bli så engagerad i historien om ett norskt fotbollslag på väg in i elitserien… Det är t.o.m. så att jag får tårar i ögonen vid några tillfällen, och så sitter jag förstås och småler ibland.

Mitt betyg: 8,5 (av 10)

Originaltitel: Hemiebane
Genre: Drama
Betyg på IMDB: 8,3 baserat på 544 betyg
När jag såg den: 20 maj – 22 juni 2018
Format: SVT-play
Med vem: Maken
Ingen recension på Moviezine.

Film: Mudbound

Från Moviezine: Två män återvänder hem från andra världskriget, för att arbeta på landet i Mississippi. Där bemöter de fördomar och försöker anpassa sig till ett liv efter kriget.

Mudbound är en amerikansk film från 2017 av Dee Rees med Carey Mulligan, Jason Clarke, Garrett Hedlund, Jason Mitchell, Mary J Blige m.fl. I original har den samma titel och den är baserad på boken Mississippi av Hillary Jordan (som i original heter just Mudbound).

För knappt tre år sedan så läste jag Hillary Jordans bok Mississippi och gillade den. När jag inne hos Bokföring enligt Monika såg att den filmatiserats så blev jag nyfiken. Den fick bli mitt val av film i lördags.

Mudbound är en relativt lång film (2 h 15 min) och tempot är från början rätt långsamt. Det är många scener som är relativt mörka rent fotografiskt, och det blev lite av ett problem när man ser filmen på TV en solig vårkväll… Det var svårt att hänga med i början, och verkligen uppfatta vad som händer. Eftersom jag hade läst boken hade jag hjälp av det, men det blev stundvis rätt frustrerande.

Precis som i boken så växlade berättarperspektivet och det fanns väldigt ofta just en berättarröst som berättar någonting, medan något annat utspelade sig på skärmen. Även det var något förvirrande i början, men relativt snart fick man grepp om vem som berättar.

Det långsamma tempot filmen igenom är tyvärr inte till fördel för historien. Förmodligen var tempot inte högre i boken, men det som här ska förmedlas genom minspel och läsas mellan raderna var enklare att uppfatta i boken. Det var svårt att komma in i filmen, och det intrycket består mycket länge. Det är först i slutet som tempot gick upp och mitt intresse för filmen blev större. Det allra sista slutet gillade jag inte alls – då var bokens slut betydligt mer tänkvärt och tolkningsbart.

Skådespelarinsatserna är helt OK, men det är ingen som riktigt fastnar. Trots att det här är starka karaktärer som jag minns det från boken så väckte inte heller de tillräckligt med intresse. Pappy, som väckte så många känslor när jag läste boken, blev här för mycket en bifigur. Min favorit är Jason Mitchell som spelar Ronsel.

En sak som man i alla fall lyckats med är att göra skäl för namnet Mudbund. Hela filmen genomsyras av regn, lera och elände. Hela naturen utstrålar hopplöshet och man undrar hur någon kan få för sig att odla något alls på denna plats.

Filmen är OK, men jag rekommenderar istället att ni läser boken. Här har jag skrivit om den.

Mitt betyg: 6,5 (av 10)

Recension inne hos Bokföring enligt Monika

Mer om filmen kan du läsa här.
Originaltitel: Mudbound
Genre:
Betyg på IMDB: 7,5 baserat på 26 664 betyg
När jag såg den: 19 maj 2018
Format: Netflix
Med vem: Maken
Recension på Moviezine.

Film: Avengers: Infinity War

Från Moviezine:  The Avengers och deras allierade superhjältar riskerar allt i ett försök att besegra den mäktige Thanos innan hans förödande attacker har förstört hela universum. Den största konfrontationen genom tiderna Mväntar.

Avengers: Infinity War är en amerikansk film från 2018 av Christopher Markus och Stephen Mc Feely med Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Scarlett Johansson, Benedict Cumberbatch, Elizabeth Olsen m.fl. I original har den samma titel.

En Avengersfilm är något av ett måste i den här familjen (minst för mig…), och det var inget problem att få hela vår familj att gå och se den här filmen tillsammans. Bara en sån sak gör filmen speciell.

Marvel har byggt upp ett helt universum fyllt av superhjältar och alla filmer om dessa personer är en hel industri. Det är många personer att hålla reda på, och i Avengers: Infinity War samlas många av dem, t.o.m. några som inte setts förut. Jag, som inte sett alla filmerna, var lite orolig att jag inte skulle hänga med i historien, men det visade sig att det kunde jag ändå. Jag har ändå sett Guardians of the Galaxy, Iron Man, Spider Man, Thor och Black Panther. Och The Hulk känner jag förstås till sen originalet. Däremot har jag inte sett några Captain America eller Dr Strange och några av de andra karaktärerna var nya bekantskaper.

Jag tror den här filmen gör sig bäst om man inte vet något om handlingen innan – så har ni inte sett den gå och se den innan ni läser vidare här!

Avengers: Infinity War är action från början till slut, men på det stora hela ”bra” action, dvs lagom långa och luriga scener. Som alltid med superhjältar så blir det lite extra med deras olika superkrafter, vilket man utnyttjar smart. Men det blir lite väl mycket action mot slutet, då man trappar upp det och det blir gigantiska slagfält. Då blir det lite för mycket, och man försöker excellera i olika specialeffekter.

Det finns en hel del humor i Avengers-filmerna, där Guardians of the Galaxy (första filmen) för mig är den som står ut. Lyckligtvis har man lyckats föra över en del av just den humorn till Avengers: Infinity War. Det är möjligt att jag tycker det är lite extra roligt i en del av dialogerna, eftersom jag har en bakgrundshistoria med dynamiken och relationerna mellan personerna. Men humoristiskt är det. Det är underhållande att se dessa superhjältar både ”tävla” mot varandra och gnabbas som gamla vänner. Humorn behövs också för att ge andrum mellan de mer emotionella bitarna.

Ett annat plus med de här filmerna är hur man porträtterar kvinnor. Det är sådant jag brukar notera i filmer, och ganska ofta irritera mig på. Men mot slutet av Avengers: Infinity War så slår det mig att här porträtteras kvinnorna med samma förutsättningar som männen. De är starka, de är smarta, de är centrala för handlingen och de är egna individer (inte ett romantiskt bihang för att förstärka superhjälten). Speciellt förtjust blir jag i Scarlet Witch som är en ny bekantskap för mig. Stort plus till Marvel Comics!

För att vara fantasy och fiktiv så är Avengers: Infinity War rejält engagerande. Det blir extra tydligt när vi sett klart filmen För när slutet kommer så tappar jag andan. Fullständigt. Ja, det är ett slut som… Nej, se filmen så kan vi prata om det sen! Vi stannade dock inte för att se ”post-credits” vilket brukar kunna innehålla ytterligare något i Marvelfilmerna.

Mitt betyg: 8,0 (av 10)

Mer om filmen kan du läsa här.
Originaltitel: Avengers: Infinity War
Genre: Action, äventyr, fantasy
Betyg på IMDB: 8,9 baserat på 296 194 betyg
När jag såg den: 11 maj 2018
Format: Bio
Med vem: Dottern, sonen och maken
Recension på Moviezine.

TV-serie: Alias Grace

Från Moviezine:  Baserad på den sanna historien om Grace Marks, en husa och immigrant från Irland som 1843 blev fängslad för mordet på sin arbetsgivare Thomas Kinnear. Grace påstår att hon inte minns något av mordet. Tio år senare försöker Dr. Simon Jordan hjälpa Grace att återfå sitt minne. Är hon rent av oskyldig till det fasansfulla dådet?

Alias Grace är en kanadensisk-amerikansk TV-serie från 2017 med bl.a. Sarah Gadon, Edward Holcroft och Rebecca Liddiard. I original heter den Alias Grace och den är baserad på boken av Margaret Atwood med samma namn.

Margaret Atwood var en gång i tiden en av mina favoritförfattare, och jag läste rätt många böcker av henne. Alias Grace var en av dem, och som jag vill minnas så tyckte jag den var bra. Men det var väldigt många år sedan, och några detaljer minns jag absolut inte. Jag ville gärna se TV-serien, och maken hakade på.

Alias Grace är en välgjord miniserie, som går i rätt lugnt tempo, trots de dramatiska händelserna. Det är snyggt foto, välkomponerade miljöer och eftertänksamt. Fokus är vem som egentligen har monopol på sanningen. Är historien Grace berättar sann, eller är det någon av de andra som berättar sanningen. Det är obehagliga scener, när man om och om igen återkommer till själva morden, på ett mycket grafiskt sätt. Men mest fokus är det på Grace och hennes till synes stillsamma varelse. Det är ett hårt liv hon beskriver, där allt sker på männens villkor, och de flesta männen hon möter utnyttjar det.

Sarah Gadon gör en mycket bra insats som Grace Marks, som är tur eftersom det är hon som syns och agerar mest. Jag är inte så förtjust i Edward Holcroft och Kerr Logan, men jag är osäker på om det är karaktärerna eller skådespelarinsatsen, men jag tycker inte karaktärerna framträder med något djup.

Jag hade förväntat mig ett högre tempo i berättelsen, eftersom jag minns boken som spännande, och stundvis tycker jag det är alldeles för utdraget (trots att det bara är sex avsnitt). Slutet på Grace berättande och ”upplösningen” känns inte överraskande. Sen tycker jag det absoluta slutet (”vad hände sedan”) är alldeles för tillrättalagt. Där skiljer sig också verkligheten och filmen dramatiskt.

Mitt betyg: 6,5 (av 10)

Originaltitel: Alias Grace
Genre: Drama, deckare, biografi
Betyg på IMDB: 7,9 baserat på 12 209 betyg
När jag såg den: 27 mars – 8 april 2018
Format: Netflix
Med vem: Maken
Recension på Moviezine.

Film: Never let me go

Från Moviezine:  Vännerna Kathy, Ruth och Tommy växer upp tillsammans på en till synes idyllisk engelsk internatskola där de försöker hitta sina platser i den slutna värld som är deras, samtidigt som deras relation till varandra blir allt starkare. Men vad är det för märkliga omständigheter som fört dem hit?

Never let me go är en brittisk film från 2010 av Mark Romanek med bl.a. Keira Knightley, Carey Mulligan och Andrew Garfield. I original heter den Never Let Me Go och den är baserad på boken av Kazuo Ishiguro med samma namn.

Den här filmen var det flera som pratade positivt om i samband med att Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset. Jag lånade boken av min mamma och har precis läst den (ej recenserad än), och passade på att köpa filmen på rea.

Never let me go är en stillsam och berörande film. Hela grundhistorien är egentligen fruktansvärd, och omänsklig. Men den är också något som berör och som väcker funderingar – skulle vi kunna gå så långt som människor? Är det OK att ”offra” några människor för att andra ska leva? Mer vill jag inte avslöja, i synnerhet för er som vill läsa boken.

Carey Mulligan gör en fantastisk rollprestation – det är mycket hon som gör att filmen är så bra. Hennes kroppspråk och hennes agerande är tillbakahållet, men ändå glasklart. Genom små medel är det tydligt vad hon känner och hela ångesten som de här ungdomarna har över sitt öde framgår av henne. Keira Knightly är inte min favorit, men är rätt så bra här. Andrew Garfield tycker jag inte riktigt om, men förmodligen är det mer vad de gjort av karaktären Tommy än själva skådespelarinsatsen. Även de ungdomar som spelar de tre personerna i början är mycket bra.

Det är mycket vackert, och mycket brittiskt. Det stillsamma och tillbakahållna i hela filmen förstärks också av fotot och miljöerna. Man vågar låta kameran vila i en scen.

Trots att filmen är stillsam och går i sakta mak, så känns det som om de rusar förbi vissa viktiga händelser i boken. Filmen är bara 1 h 39 min, och man har komprimerat en del av det alltför mycket. Framförallt så stör det mig när man låter vissa händelser involvera andra människor än vad som är fallet i boken. Jag tycker också det är synd att man inte får mer från Hailsham. Genom att jag har läst boken så blir jag inte överraskad över det som händer i filmen, och läser in mer än de andra som jag ser med i vissa scener.

Mitt betyg: 8,5 (av 10)

Mer om filmen kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Never let me go
Genre: Drama, romantik, science fiction
Betyg på IMDB: 7,2 baserat på 123 719 betyg
När jag såg den: 7 april 2018
Format: DVD
Med vem: Dottern, sonen och maken
Recension på Moviezine.

TV-serie: Tretton skäl varför

Från Wikipedia: Baserad på boken av Jay Asher följer serien Clay Jensen (Dylan Minnette) som hittar ett mystiskt paket på sin veranda. Inuti paketet ligger kassettband inspelade av Hannah Baker, hans klasskompis och hemliga kärlek som begick självmord två veckor tidigare. På banden berättar Hannah att det finns tretton olika skäl till hennes tragiska beslut.

Tretton skäl varför är en amerikansk TV-serie från 2017 av Brian Yorkey med bl.a. Dylan Minnette, Katherine Langford och Christian Navarro. I original heter den Thirteen Reasons Why och den är baserad på boken av Jay Asher med samma namn.

Boken Tretton skäl varför läste jag 2011 (recension här) och när jag såg att den blivit TV-serie blev jag nyfiken på den. Så när maken och jag var ute efter en gemensam serie att se föll valet på den här.

Tretton skäl varför är en välproducerad TV-serie som tar upp viktiga ämnen på ett realistiskt och seriöst sätt. Att ”våga” diskutera grupptryck, hur unga tjejer objektifieras, mobbing, våldtäkt, utanförskap på det här sättet är oerhört viktigt. På det stora hela tycker jag den är bra, men det är några saker som drar ner intrycket. Det är två parallella historier: nutiden när Clay lyssnar på banden och det händer saker med de andra personerna på banden och dåtiden som är de händelser som Hanna berättar om. Nutiden tar överhanden, och jag tycker att saker dras ut onödigt mycket. Clays ångest ältas om och om igen, och det blir upprepningar som drar ner intrycket. Serien håller inte för 13 avsnitt som vardera är nästan en timme långt. Att man ville ha 13 avsnitt förstår jag, men de kunde varit betydligt kortare. Det här gör också att det är svårt att ibland hålla fokus på just de viktiga ämnena.

Överlag så är skådespelarinsatserna mycket bra. De flesta av karaktärerna är i tonåren, och en hel del av skådespelarna är unga – och mycket duktiga. Starkast tycker jag Catherine Langford, som spelar Hanna, är. Hon och Dylan Minnette (som spelar Clay Jensen) bär mycket av filmen. Alisha Boe, som spelar Jessica, har en tung uppgift i sin karaktär, vilket hon klarar galant. Vissa av hennes scener berör mig oerhört mycket. Kate Walsh, som spelar Hannas mamma, är den enda jag känner igen eftersom jag följde både Grey´s Anatomy och Private Practice slaviskt, och det gör att jag har svårt att köpa henne som Hannas mamma, trots att hon är en bra skådespelerska.

Eftersom det är sju år sedan så kommer jag alls inte ihåg vad som skiljer boken och filmen, men maken som passade på att läsa boken i samband med att vi såg serien hade mer koll. Den största ändringen (som jag också kom ihåg) är att i boken sträcklyssnar Clay på banden under en dag, och den parallella historien finns inte. Utan den ändringen hade det förstås inte varit material till en hel TV-serie, men det är också det som blir en del av mitt problem med serien – att allting dras ut för att fylla avsnitten. Sen var det en del andra ändringar också, en del begripliga, en del mindre begripliga (som att en av karaktärerna får nytt namn). De har också lyckats få en rimlig förklaring varför Hanna väljer kassettband som medium.

Serien i sig är tänkvärd, men den har också fått en del kritik för att ”förhärliga” självmord. Med scenen i slutavsnittet så kan jag inte riktigt förstå det, men det är en serie som man definitivt bör ha möjlighet att diskutera efteråt, i synnerhet om man är tonåring. Tydligen håller man på att producera en andra säsong, men jag antar att den handlar om andra personer?

Mitt betyg: 6,5 (av 10)

Originaltitel: Thirteen Reasons Why
Genre: Drama, mysterium
Betyg på IMDB: 8,3 baserat på 157 032 betyg
När jag såg den: 22 februari – 12 mars 2018
Format: Netflix
Med vem: Maken
Recension på Moviezine.

Film: Återstoden av dagen

Från Wikipedia: England på 1930- och 1950-talen. Butlern Stevens tjänstgör på lord Darlingtons slott, där lorden tar emot politiker från hela Europa. Lorden är övertygad om att Tyskland vill ha fred och gör sitt bästa för att få alla att inse det. Stevens har ett särskilt förhållande till miss Kenton.

Återstoden av dagen är en brittisk film från 1993 av James Ivory med bl.a. Anthony Hopikns, Emma Thompson, James Fox, Christopher Reeves och Hugh Grant. I original heter den The Remains of the Day och den är baserad på boken av Kazuo Ishiguro med samma namn.

Den här filmen har jag fått rekommenderad av flera personer. När Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset åkte den upp på min önskelista och jag fick den i födelsedagspresent. Samtidigt så fick jag boken, så innan jag skulle se filmen läste jag boken. Min recension finns här.

Återstoden av dagen är en finstämd och ytterst välgjord film. Det är ingen action, men ändå händer det väldigt mycket. Genom små medel, dialog, blickar och kroppsspråk så förmedlas en berörande historia. Mycket av filmens storhet beror på Anthony Hopkins och Emma Thompsons skådespeleri. Nog för att de är skickliga skådespelare och brukar göra bra insatser, men i den här filmen briljerar de, särskilt Anthony Hopkins. Hans porträtt av den reserverade och hämmade butlern Stevens är helt enkelt lysande. För en utomstående tittare så står det så klart vad han känner men man förstår också att det är mer eller mindre omöjligt för de runtomkring honom.

Emma Thompson är mycket bra, och växelverkan mellan hennes Miss Kenton och butlern Stevens bär historien. Jag tycker Christopher Reeves gör ett bra porträtt av amerikanen Lewis, och flera av birollerna spelas bra av skådespelare som sedan dess gjort karriär (som Lena Heady). Hugh Grant har en för honom en annorlunda karaktär, och i just det fallet har jag svårt att bortse från att han är just… Hugh Grant.

Det är också en intressant historia ur ett historiskt perspektiv. Klassamhället framstår tydligt på ett nästan brutalt sätt, och tron på Tyskland och Hitlers förmåga som ledare innan kriget är mycket tänkvärd.

Det var relativt nyligen jag läste boken, och eftersom jag visste vilka som spelade huvudrollen i filmen var det också de två jag såg framför mig. Jag tycker man fångat stämningen i boken, och alla väsentliga händelser finns med. Det är betydligt mindre ”nutid” (dvs 50-tal) än i boken, och man har vävt ihop vissa händelser så det är andra personer som säger saker än i boken. Men det är på det stora hela en bra filmatisering av en läsvärd bok. Fast filmen är faktiskt ännu bättre än boken! Precis som alla de som rekommenderat den sa…

Mitt betyg: 9,5 (av 10)

Mer om filmen kan du läsa här eller här.
Originaltitel: The Remains of the Day
Genre: Drama, romantik
Betyg på IMDB: 7,9 baserat på 51 551 betyg
När jag såg den: 10 mars 2018
Format: DVD
Med vem: Dottern och maken
Ingen recension på Moviezine.

Helgfrågan v. 9: Bok till film

Fredag och jag är ledig. Tjoho! Fredag är också dagen jag svarar på Mias helgfråga: Vilken bok som blir film 2018 ser du framemot? (annars kan du tipsa om en bok som blivit en bra film). Bonusfråga: Hur ser ditt skrivbord ut, eller där du sitter och bloggar?

Jag hade inte alls koll på vilka böcker som ska bli film men efter lite googlande hittade jag bl.a. den här som jag definitivt vill se. Boken var bra!:

Den här veckan blir det spännande att se vad ni tipsat om!

Svaret på bonusfrågan blir att jag inte har något skrivbord hemma. Det prioriterade vi bort när vi flyttade till lägenhet. Bloggar gör jag oftast på laptopen, och oftast i soffan.