Summering av utmaningar 2013: Författarfemman 2013

Under årets sista dagar återstår nu att på bloggen summera två utmaningar. Den näst sista är Författarfemman 2013:

Författarfemman 2013

Det var hos Malin som jag hittade Författarfemman.

Den gick ut på att återuppta bekantskapen med författare som man läst någon bok av som man gillat, men inte läst mer av ändå. Mina val blev följande författare, och ni kan också se vilka böcker som blev lästa:

I bokstavsordning:
1. Kristina Appelqvist
2. Arne Dahl – Viskleken. December 2013.
3. Kerstin Ekman
4. Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen. Januari 2013. Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden. Augusti 2013
5. Carin Hjulström
6. Theodor Kallifatides- En lång dag i Athen. November 2013.
7. Stephen King
8. Val McDermid – Trick of the Dark. December 2013.
9. David Nicholls
10. Jeanette Winterson – Oranges are not the only fruit. April 2013.

Totalt sett så läste jag just fem författare, och klarade därför utmaningen. Gardell och Winterson läste jag mina första böcker av 2012 så det var väl egentligen lite tidigt att ta med dem. De kommer jag definitivt att läsa mer av. Kallifatides förstår jag inte varför jag inte läser mer av, för varje gång så blir det ju en läsupplevelse. Dahl och McDermid blev jag lite besviken på.

Den här utmaningen var nog inte riktigt min typ av utmaning. Visserligen så fick den mig att läsa några hyllvärmare, men å andra sidan så stimulerade den inte min läslust, det blev mer ett tyngande krav. Det syns också i att jag tog tag i den i november/december…

Viskleken av Arne Dahl

En ny grupp, Opcop, har bildats inom Europol. Medlemmarna kommer från olika delar av Europa och trots att de inte har något officiellt mandat än ska de kunna bistå i utredningar som går över gränserna. Gruppen leds av Paul Hjelm, en svensk som tidigare arbetade i den s.k. A-gruppen, och med sig har han två tidigare medlemmar från samma grupp.
I London ska världens ledare samlas och någon har twittrat att Barack Obama ska dyka upp. En observatör från Opcop finns på plats och blir vittne till hur en asiatisk man blir brutalt påkörd och dör. Kort därefter hittas kroppen av en kvinna, bisarrt arrangerat och med ett budskap till Opcop gömt inne i henne. Gruppen får sitt allra första uppdrag. De kastas in i en väv av ekonomisk brottslighet, miljöbrottslighet, maffia och mord.

Viskleken av Arne Dahl kom ut 2011. Det är den första i hans serie om Opcop. Arne Dahl är en pseudonym för Jan Arnald. Arne Dahl har tidigare gett ut en serie på 11 böcker om den s.k. A-gruppen, vilka också filmatiserats. Viskleken utsågs till Årets bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin 2011.

Arne Dahl är en författare som jag väldigt gärna vill gilla. Det är många vars omdöme brukar stämma med mitt som tycker hans deckare är bra. Förra året läste jag Ont Blod, om A-gruppen, vilken jag tyckte var bra. Jag har också sett några av filmatiseringarna. När Arne Dahl var här på Bokens Afton förra året var det så intressant så jag köpte två av hans böcker om Opcop. I utmaningen Författarfemman var det nu dags att prova Arne Dahl igen.

Tyvärr så är det här ingen bok för mig. Från början har jag svårt att sätta fingret på vad det är. Språket är bra och på ytan finns de rätta ingredienserna. Men efterhand så inser jag att det är två saker som gör att jag inte är så förtjust i det.

Det är alldeles för grabbigt. Jag klarar inte de schablonmässiga omdömena om hur folk från olika länder är, och sättet att beskriva människorna och deras handlingar. Ordvalet andas någon form av tuffhet som jag i brist på bättre beskrivningar får kalla grabbighet. Jag borde ha noterat citat tydligare under tiden, för nu hittar jag dem inte.

Boken är 500 sidor och det för många trådar och för förvirrat ibland. Jag är inte intresserad av ekonomisk brottslighet, och inte heller av maffia. Det är mycket i början att hålla reda på och om man inte har det rätta intresset så blir det väldigt svårt. Ett tag är jag nästan redo att ge upp, men så tar det sig. Mot alla odds så lyckas han knyta ihop historien och det blir ganska spännande (även om det blir lite väl groteskt även för min smak).

Karaktärerna har jag ett blandat förhållande till. De som tidigare ingick i A-gruppen känns det som man känner och förstår, men jag tycker de tecknas mer fyrkantigt än tidigare. Kerstin och Sara i Sverige blir nästan lite karikatyrer. De nya bekantskaperna lider av det schablonmässiga jag nämner ovan, och det är många att lära känna. Jutta Beyer är den som man kommer mest in på livet.

Som sagt var – jag önskar jag kunde vara mer positiv. Det totala omdömet blir ändå ”OK”, eftersom slutet blir spännande trots att jag inte förstått allt på vägen. Nästa del står i hyllan redan så förr eller senare ska jag ge Opcop en andra chans.

Omdöme: Snårigt om gränsöverskridande brutal brottslighet
Betyg: 3

Några andra som bloggat om boken är Bokföring enligt Monika, Bokbrus, Annikas litteratur- och kulturblogg, och dagarna går, Mysterierna, Booksri och Sladdertackans bokblogg.

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Mitt exemplar köpte jag på Bokens Afton i maj 2012.

Trick of the Dark av Val McDermid

Charlie Flint är hemma och väntar på att få reda på om hon ska kunna fortsätta arbeta som klinisk psykiater när hon får ta emot tidningsurklipp om ett mord i Oxford. En brudgum har slagits till döds samtidigt som bröllopsmottagningen pågick i närheten. Eftersom det hela hände på det college där Charlie själv läste väcks hennes nyfikenhet. Ganska snart listar hon ut vem som skickat henne paketet, nämligen någon som hon en gång kände, någon som inte tror rätt personer fällts för mordet. Charlie åker iväg till Oxford för att träffa brudgummen Philips änka Magda. Det visar sig att Magda nu har ett förhållande med en kvinna, Jay, som Charlie också känner till sen sin ungdomstid i Oxford. Ju mer hon gräver i vad som hänt och vem som mördat Philip, desto mer är det någon som känner sig hotad. Samtidigt så genomgår Charlie en mindre kris då hon attraheras av en kvinna hon träffat, Lisa, och hon funderar på att bryta upp från sitt äktenskap med Maria.

Trick of the Dark av Val McDermid kom ut 2010. Den finns översatt till svenska som Mörkrets gärning (2011). Val McDermid är en brittisk deckarförfattare som skrivit över 20 böcker som sålt över 30 miljoner exemplar. Hon är mest känd för sin serie om Tony Hill och Carol Jordan, som också filmatiserats. Trick of the Dark är en fristående deckare.

Under en period för många år sedan så tillhörde Val McDermid de författare som både jag och maken läste mycket av, och gärna köpte nyutkomna böcker av. Någonstans så ”tappade jag bort” henne, förmodligen för att hon kommit ut med rätt många böcker. Därför inkluderade jag henne i Författarfemman, utmaningen där man återstiftar bekantskapen med författare.

Trick of the Dark är en fristående bok av en författare som skrivit en framgångsrik serie. Tyvärr så övertygar inte Val McDermid mig om att det är ett framgångsrecept. För det här är en inte första gången jag blir besviken när en bra författare inte riktigt klarar av att skriva en ”standalone”.

Det som jag tycker om med boken är Val McDermids språk. Det är bra, välformulerat och passar i deckargenren. Min svaghet för det brittiska, i miljöer (college!), karaktärer och stämningar får sitt lystmäte många gånger om. Så ur de aspekterna är jag alls inte besviken.

Men historien då. Tja, den är faktiskt inte så väldigt spännande. Eller ja, det är klart att man undrar vad som hänt personerna i Jays närhet, och sättet den historien sakta kommer fram är intressant. Men mot slutet så blir det helt enkelt för många sammanträffande. Och så det här med att det är en amatör som listar ut något som polisen inte ens misstänkt, jag har svårt för det. Egentligen så är det hela rätt ointressant och småtråkigt.

Boken är ovanlig i genren då samtliga huvudpersoner är kvinnor. Ännu mer ovanligt är att de allihopa är lesbiska. Att det är så ovanligt är förstås en tankeställare men jag funderar då och då på vad Val McDermid vill ha sagt med detta. För jag kan inte släppa den tanken, att det finns ett budskap någonstans, ett skäl till att hon valt detta. Jag funderar då och då på om historien skulle kunnat utvecklas på samma sätt om paren varit heterosexuella. Något direkt svar har jag inte, men har en gnagande känsla av att jag missar en poäng. Som jag nu känner det så blir det mest schabloner.

Nästa gång jag läser något av Val McDermid så ska det vara om Tony Hill och Carol Jordan!

Omdöme: Småtråkig brittisk deckare om besatthet, galenskap och passion.
Betyg: 3

Några andra som bloggat om boken är Annikas litteratur- och kulturblogg, Deckarhuset, Hellre barfota än boklös och Mysterierna.

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Mitt exemplar lånade jag av maken.

En smakebit på søndag – Viskleken

Söndag igen innebär förstås En smakebit på søndag här på bloggen. Det är den norska bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i det, och veckans smakbitar hittar ni här. Det är sista gången för i år som Mari håller i det.

Nu har snön kommit, och det med besked. Flera decimeter kom i fredags. Jag kan inte för mitt liv lära mig att tycka om snöskottning eller köra bil i vinterväglag, men det ser onekligen vackert ut med allt det vita. Andra advent är det i dag också, men det vi bakade förra veckan räcker i dag också så det blir annat pyssel. Och läsning hoppas jag.

Boken jag håller på med är Viskleken av Arne Dahl. Han är en svensk deckarförfattare som skrivit 11 böcker om den s.k. A-gruppen där en av de centrala figurerna var Paul Hjelm. Samme Paul Hjelm är nu chef för Opcop, en operativ enhet inom Europol, och Viskleken är den första boken i serien om den gruppen. Boken kom ut 2011 och den har stått i min hylla sen våren 2012 då jag fick den signerad av författaren.

Smakbiten kommer från sid 79. 

Audrey betraktade scenen. Det var som om tiden hade hakat upp sig. Hon visste att hon skulle skrika i panik. Men inte just nu. I stället för människan reagerade ornitologen inom henne, den som alltid hade kameran redo. Hon lyfte upp mobiltelefonen ur jackfickan, centrerade scenen med dammen i bakgrunden, tog bilden. Alldeles lugn sms:ade hon bilden till Cuthbert, precis som hon brukade, och stoppade tillbaka mobilen i fickan.
Sedan sköt tiden fart igen. När det väl kom hade hennes skrik inte den ringaste likhet med knipans lockrop.

En smakebit på søndag – Trick of the Dark

Veckan placeras i glömskefacket, och vi fokuserar på att det är helg. Trots att det innebär en viss stress att det är så kort tid kvar till jul så kan jag inte låta bli att tycka om första advent. Lussebullar, pepparkakor, glögg och tända ljus. Det behövs i mörkret. Här är en ”smakbit” från lördagens bak:

På bloggen är det En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Vi delar med oss av smakbitar från böcker vi läser och veckans exempel hittar ni här.

December är årets sista månad och då gäller det att ta tag i läsutmaningarna. Som ett led i min författarfemma plockade jag upp en bok som stått ett tag i hyllan: Trick of the Dark av Val McDermid. Den är från 2010 och finns översatt till svenska. Jag gillar hennes Hill/Jordan-böcker men det här är en fristående. Får se vad det kan innebära… Huvudpersonen är Charlie Flint, som är klinisk psykiatriker. Hon får en dag ett anonymt paket med posten, med urklipp som rör ett mord i Oxford, där rättegången pågår.

Smakbiten kommer från sid 5:

Under normal circumstances, Charlie Flint would have consumed all the media coverage of the trial of Philip Carling’s killers. It wasn’t quite the sort of murder that was right up her alley, but there were good reasons why this particular case would have interested her. But nothing was normal right now. Her professional life was in shreds. The distruction of reputation, the prohibition against doing the one thing she’d ever been any good at and the continued threat of legal sanction would have been enough to distract Charlie from the news stories. But there was more.

En lång dag i Athen av Theodor Kallifatides

Theodor återvänder till Athen för att tillsammans med sin bror se till att deras fars kropp flyttas från kyrkogården. Deras mamma har fått ett brev att pappan inte längre får plats, Kyrkogårdsförvaltningen vill att graven ska tömmas. De beger sig till kyrkogården, och medan de väntar på att dödgrävarna ska kunna göra sitt jobb så ger det sig av på en bilfärd. Theodor reser i minnet under den dagen i Athen, och väl tillbaka i Sverige så fortsätter han att fundera och reflektera över sin far. Fylld av vemod funderar han och minns sin egen tid i Grekland. Tre år senare beslutar han sig för att skriva ner sina tankar.

En lång dag i Athen av Theodor Kallifatides kom ut 1989. Som e-bok kom den 2012. Theodor Kallifatides är född i Grekland, och flyttade 1964 till Sverige. Han debuterade 1969 med diktsamlingen Minnet i exil: Dikter. Han har sedan dess gett ut drygt 30 böcker, mest romaner.

Det finns något i Theodor Kallifatides språk och sätt att skriva som talar till mig direkt. Han har en i mitt tycke fantastisk förmåga att genom sin berättarstil och sin användning av språket få fram stämningar och känslor. Han är helt enkelt en av mina favoritförfattare.

Mitt i flödet av recensionsexemplar och andra ”måsten” så kände jag plötsligt att jag ville läsa den här hyllvärmaren. Den flyttade hem till mig sommaren 2011 när jag fick den av min pappa, vid ett av de sista tillfällena vi träffades. Jag vet inte vad som fick behovet att uppstå just nu, men pappa fanns i mina tankar och på något sätt var det därför jag ville läsa den. Nu. Men efter några dagars letande så fick jag ge upp, mitt exemplar gick inte att hitta. Ledsen blev jag. Men genom att den fanns som ebok på elib så kunde jag i alla fall läsa den. Och letandet har jag inte gett upp. Idag, på pappas födelsedag 16 november så recenserar jag den här boken.

Min pappa finns i mina tankar hela tiden under läsandet, och i början av boken så stämmer allt så väl. Författaren funderar över sin relation till sin pappa, hur han var, vad som hände. Från detaljer, som när han tog den sista bilden av sin pappa, av hans åldrande händer, till de stora dragen. Jag dras in i berättelsen och bara älskar den.

Reflektionerna över hur det grekiska och det svenska krockar är klockrena. Han inser hur svensk han blivit när han sätter på sig säkerhetsbältet, inte tycker brodern ska köra när han druckit och framförallt när han saknar sina promenader i ett öde landskap, utan människor. Han lyckas både hylla det grekiska och det svenska.

Det är svårt att skriva något rättvisande om innehållet. Det är en tunn bok, men den är full av tankar och funderingar, som tar sin egen väg. Den rymmer mycket, men måste upplevas. Tyvärr så håller inte boken samma nivå hela vägen. Det blir mot slutet lite för mycket om grova sexuella skämt i ungdomen, för mycket om Theodors militärtjänstgöring, för mycket som inte förmår hålla mitt intresse. Annars hade den här boken varit en femma för mig.

Kommer jag att läsa mer om Kallifatides? Nå, jag tror inte jag ens behöver svara på den frågan, det har ni nog redan förstått.

Omdöme: Tänkvärt och vindlande om ett son-pappaförhållande och kulturkrockar
Betyg: 4+

Boken finns att köpa som e-bok på Adlibris och Bokus.

Mitt exemplar lånade jag från e-lib eftersom jag inte hittade mitt eget exemplar.

Oranges are not the only fruit av Jeanette Winterson

Jeanette är adopterad och växer upp i skuggan av sin starkt religiösa mamma. Mamman är säker på att Jeanette är utvald av Gud att uträtta storverk, bli missionär och fostrar henne efter bibeln. Såsmåningom är Jeanetta tvungen att börja skolan, men har svårt att anpassa sig i den nya miljön. Inom kyrkan känner hon sig hemma, leder studiegrupper och får predika. Så förälskar hon sig i en annan ung flicka inom kyrkan och de inleder ett förhållande. När de upptäcks så blir det uppror i församlingen. När Jeanette inte vill ändra på sig, så förskjuts hon av mamman och flyttar hemifrån som sextonåring.

Oranges are not the only fruit av Jeanette Winterson kom ut 1985. Det är henens debutbok och är självbiografisk. Den har också filmatiserats. På svenska heter den Det finns annan frukt än apelsiner. Jeanette Winterson är en brittisk författare som skrivit ett tiotal romaner, noveller, barnböcker, pjäser och artiklar. När hon skrev Oranges are not the only fruit kom ut var hon endast 24 år.

Efter att ha läst Jeanette Wintersons självbiografiska Varför vara lycklig när du kan vara normal, så bestämde jag mig för att jag ville läsa fler böcker av Jeanette Winterson. I utmaningen Författarfemman så placerade jag henne för att trigga mig själv ytterligare. Ganska snart insåg jag att jag först ville prova Oranges are not the only fruit och den inhandlades i London i april.

Även Oranges are not the only fruit är på sätt och vis självbiografisk då den baseras  samma period i Jeanettes liv som Why be happy when you can be normal? Av skriverierna runt den senare boken så framgick att den är närmare sanningen än den första, som har fler drag av ren fiktion, i synnerhet i beskrivningen av mamman.

Språket i Oranges are not the only fruit är lika starkt som jag upplevde i Varför vara lycklig när du kan vara normal?, och man känner igen berättarrösten trots att det är så många år emellan dem. Då grundhistorien, kring den adopterade flickan som växer upp i ett starkt religiöst hem och förskjuts då hon visar sig vara lesbisk, är den samma så är det oundviktligt att jag jämför de bägge historierna. Det är lite synd, för de är nog till nackdel för Oranges are not the only fruit. Jag var helt enkelt mer imponerad av Varför vara lycklig när du kan vara normal?.

Det är i grunden en fruktansvärd historia om hur en vuxen människa försöker forma ett barn efter sina önskningar, och när barnet visar sig ha en egen vilja så sviker den vuxna fullständigt. Tragiskt. Men det är också en beskrivning av en flicka som ser världen med öppna ögon, trots att hon uppfostras på ett väldigt speciellt sätt, en flicka som har en så grundläggande styrka att man inte kan undgå att bli imponerad. Det är också mycket intressant att läsa om den kristna miljön, som får ta mer utrymme i den här boken, hur de åker runt i England och missionerar. Pappan är underligt frånvarande (mer så än i den andra boken) och det är kyrkan som är familjen. Mamman får jag blandade känslor inför. Att förskjuta sin dotter på det viset är helt obegripligt. Men hon verkar heller inte ha det lätt, det är som om hon lever i en alldeles egen värld.

Jag tycker om Jeanette Wintersons röst och ska försöka läsa ytterligare böcker av henne framöver.

Några andra som bloggat om boken är Bokhyllan och och dagarna går.

Boken går att köpa på Adlibris, Bokus eller Bokia.

Omdöme: Tragiskt men ändå hoppfullt om en flicka med en inneboende styrka, i ett starkt religiöst hem
Betyg: 4

Författarfemman 2013

Då kommer här den fjärde och för tillfället sista utmaningen. Framöver ska jag nog också skriva något om min förkärlek för utmaningar, men det får bli senare.

Inne hos Malin så hittade jag Författarfemman. Det går ut på att återuppta bekantskapen med författare som man läst någon bok av som man gillat, men inte läst mer av ändå. Jag gör som Malin och Enligt O, jag listar tio författare varav jag ska läsa minst fem.

Min lista innehåller tio författare vars böcker jag läst och uppskattat, fast de kanske inte (ännu) är mina defintiva favoritförfattare. Några av dem är gamla godingar men någrra av dem är nya bekantskaper som jag lärde känna under 2011 och 2012. Jag har hållt mig från att inkludera sådana som jag läst alla av men som kommer med nya böcker under 2013. Lite ”fusk” har jag tillåtit mig, Kallifatides finns även på Hyllvärmarlistan, men jag har flera böcker av honom stående i bokhyllan.

I bokstavsordning:

1. Kristina Appelqvist
2. Arne Dahl
3. Kerstin Ekman
4. Jonas Gardell
5. Carin Hjulström
6. Theodor Kallifatides
7. Stephen King
8. Val McDermid
9. David Nicholls
10. Jeanette Winterson