Kod 400 av Sophie Divry

Från förlaget: En morgon finner bibliotekarien en läsare som blivit inlåst över natten i bibliotekets källare. Hon inleder ett enkelriktat samtal som snart svämmar över av frustration, iakttagelser och ångest. Men även om hon klagar högt på Deweys orubbliga klassificeringssystem, utstrålar svadan framför allt en lidelsefull och ovillkorlig kärlek till böcker.
En liten bok om de känsloskatter och drömmar som göms i sinnet på en medelålders lantsortsbibliotekarie. Kod 400 ger röst åt den tysta och anonyma bibliotekarie vi alla känner, i en bitterljuv monolog där besvikelser alltid balanseras upp av hopp och av en evig tro på skönheten i det skrivna ordet.

Kod 400 av Sophie Divry kom ut på svenska september 2012 2010. I original heter den La cote 400 och kom ut. Sophie Divry är en fransk författare och journalist som debuterade med La cote 400.

Kod 400 förekom på en del bloggar när den kom ut 2012. Jag lockades, önskade mig den och fick den i julklapp. Men så blev det en hyllvärmare, vilket ni kan se i Hett i hyllan #21. Sophie Divry har också länge funnits i min Boktolva. Nu behövde jag en bok jag kunde läsa ut på en dag, och då passade den här bra.

Kod 400 är en mycket kort underfundigt skriven… ja, är det en roman eller är det en novell? Gränsfall. Men jag räknar det som en bok i alla fall. Hela boken är en monolog, och jag tycker den är mycket skickligt uppbyggd och välskriven. Man kan tycka att en monolog på 90 sidor skulle bli tjatigt, men jag är mest fascinerad över allt som Sophie Divry lyckas få fram om bibliotekarien som är huvudpersonen, den hon talar till och andra i bibliotekariens närhet. Jag läser korta bitar av den åt gången för att få med mig allt. Tankarna går hit och dit och man får gradvis veta allt mer, och i några fall så lyckas hon på dessa få sidor gradvis ändra min syn på de personer som beskrivs. Sen är den alldeles lagom lång – en längre berättelse i det här formatet tror jag inte hade fungerat lika bra.

Givetvis så är det lite extra roligt för mig, som har gott om bibliotekarier i släkten, att läsa en bok om Dewey decimalsystem. För på så vis är jag nog nördig nog att tycka det är underhållande och intressant. Kopplingen till litteratur och läsning, ”god” och ”dålig” litteratur, olika sätt att närma sig läsandet är också något som bidrar till den positiva upplevelsen av boken.

Någon mer bok av Sophie Divry verkar inte finnas översatt och jag tänker inte ge mig på något på franska…

Omdöme: Underhållande berättelse om en bibliotekaries liv skriven i monologform
Betyg: 4

Bloggat om boken har Bokdamen, Eli läser och skriver, Books ABC, A Room of My Own, Lyrans Noblesser och Ugglan & Boken

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Sekwa
Originaltitel: La cote 400
Översättare: Marianne Öjerskog
Sidor: 93
Betyg på Goodreads: 3,2 baserat på 2152 betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare
Utläst 21 juli 2018.

Annonser

Helgfrågan v. 33: Barns läsning och brädspel

Nu är man igång på jobbet igen ”på riktigt”, och har snart överlevt den första hela jobbveckan. Men först fredag och Mias helgfråga: Har ni några tips för att få dem att tycka om läsning? Bonusfråga: Vilket board game tycker ni bäst om?

Den första frågan handlar ju om barns läsande som jag skrivit en del inlägg om. Det här kommer alltså att bli ett väldigt långt svar!

När jag började blogga hade jag en 8-åring och en 10-åring. Ja nu har jag en (snart) 16-åring och en 18-åring, så barnens läsande ser helt annorlunda ut. Äldsta tjejen är inne i en period när hon slukar romance på engelska. Yngsta killen läser klassiker (i somras Brott och straff) och fackböcker (gärna om politik).

Under en period så skrev jag en hel del om barns läsande, både vad våra barn läste och vad som inspirerar till läsande. Jag tror inte det finns några ”quick fix” och alla barn kanske inte läser. Det handlar inte om uppfostran eller att man missat något som förälder. En del börjar läsa sent, en del aldrig i någon hög grad. Precis som allt annat så är det viktigaste att inte skuldbelägga de som inte ”lyckas” få sina barn att läsa.

Men som svar vill jag helt enkelt kopiera ett av mina egna inlägg – en bokbloggsjerka 2016 där jag själv (!) skickat in frågan till Annika.

1. Förebilder.
Alla vuxna är viktiga förebilder. Här handlar det inte om att man ständigt måste vara begravd med näsan i en tegelsten. Men om man som barn aldrig ser en vuxna läsa så hur ska man då veta? Om man inte själv läser så kan man ändå vara en förebild genom en positiv inställning till ett barn som läser, ta barnen till biblioteket, prata positivt om läsande osv

2. Inte klassa läsandet
Jag tycker allt läsande är bra. Vill barnen läsa serietidningar men skyr böcker, så låt det vara så. Använd inte ordet ”skräplitteratur” om det barnet väljer att läsa. Kräv inte att de ska läsa viss sorts litteratur. En datamanual kan motivera mycket bättre än en roman.

3. Hitta böckerna som ”tänder läsandet”
Vår dotter var inte extremt tidig med att läsa böcker (hon var ca 10 år), men när hon genom Angie Sages serie om Septimus Heap (och lite senare Harry Potter) upptäckte tjusningen så blev hon fast. Nu, som tonåring, läser hon extremt mycket och slukar allt (fantasy, romance, feelgood, deckare osv). Man vet inte innan vad som är ”det rätta” men jag tror inte man ska vara rädd för att våga föreslå lite ovanliga böcker.

4. Högläsning
För egen del tror jag högläsningen spelade stor roll. Vi läste också högt för barnen från tidig ålder ända till de sa ”stopp, vi vill läsa själva istället på kvällen”. Lite tråkigt att det kom så tidigt. När min pappa läste högt så valde han verkligen fritt, t.ex. så läste han Selma Lagerlöfs serie Jerusalem. Det finns också en koppling till ”förebild”.

5. Anpassa läsning efter intresse.
Nu är jag inte lärare men ett gott exempel från skolans värld var sonens lärare i klass 1-3 som på eget bevåg sökte pengar och införskaffade en serie böcker med olika svårighetsgrad 1-10. Varje vecka fick varje barn välja en bok utifrån sin nivå och läsa den, och sen redovisa muntligt för henne. När man behärskade en nivå så fick man gå vidare till nästa. En del började på nivå 8, andra kanske på 2, men när projektet var slut hade de alla nått högsta nivån. Det var förstås en kombination av materialet och lärarens engagemang som gjorde det, men det var betydligt roligare läxor än dottern som skulle läsa 10 minuter från en bok varje kväll. Samma bok för alla barn i klassen. Ingen chans att ”växa” i läsandet, bara tradigt.

Varför tycker jag då att man ska inspirera barns läsande? Jo, i grunden tror jag det är en demokratifråga. Får man ett ordförråd, lär sig att uppfatta nyanser i språket så har man ett försteg både i att inhämta viktig information i samhället och göra så att folk lyssnar till ens åsikter

Om ni nu orkat läsa så här långt så ska jag faktiskt svara på bonusfrågan också 🙂 . Jag är ingen bra spelpartner, för jag är helt enkelt en usel förlorare. Men ibland kan det hända att jag spelar spel, och en del tycker jag är helt ok. Resten av familjen gillar spel på en helt annan nivå och vi har en hel garderob fylld. Favoriten just nu är Cards against humanity men det är ju ett kortspel så det räknas inte här. Av brädspel så är mina favoriter Ticket to ride, Carcasonne och Catan. Sen är ju Trivial Pursuit en gammal favorit.

Hett i hyllan #105

Dags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Då har jag nått fram till april 2016, då jag fick fyra böcker som ett tillskott. Två av dem står olästa och kommer alltså här i Hett i hyllan. Den första hade jag förra veckan. Den andra är Bödelns sång av James Oswald. Det är del tre i en serie, och jag har tidigare fått del två. Men del ett har jag inte och ska jag någonsin läsa serien så måste det ju bli från början. Dessutom är jag tveksam om det här är en serie för mig.

En ung man hittas hängd i sitt hem i Edinburgh. Det ser ut som ett simpelt, sorgligt självmord, men kriminalkommissarie Tony McLean blir förbryllad av det egendomliga självmordsbrevet. En andra hängd man och ytterligare ett underligt meddelande pekar mot ett olycksbådande mönster.
McLean är mitt uppe i en utredning om prostitution och trafficking, och kämpar samtidigt med att försöka koppla ihop de två självmorden. Upptäckten av ett tredje självmord övertygar honom om att det ligger ont uppsåt bakom. När han gräver djupare finner McLean svar som kommer honom närmare inpå livet än han kunnat föreställa sig. Något skräckinjagande stryker omkring på stadens gator och jakten på det riskerar att förgöra allt som McLean håller kärt.

Ready Player One av Ernest Cline

Från webben: A world at stake. A quest for the ultimate prize. Are you ready? It’s the year 2044, and the real world has become an ugly place. We’re out of oil. We’ve wrecked the climate. Famine, poverty, and disease are widespread. Like most of humanity, Wade Watts escapes this depressing reality by spending his waking hours jacked into the OASIS, a sprawling virtual utopia where you can be anything you want to be, where you can live and play and fall in love on any of ten thousand planets. And like most of humanity, Wade is obsessed by the ultimate lottery ticket that lies concealed within this alternate reality: OASIS founder James Halliday, who dies with no heir, has promised that control of the OASIS – and his massive fortune – will go to the person who can solve the riddles he has left scattered throughout his creation. For years, millions have struggled fruitlessly to attain this prize, knowing only that the riddles are based in the culture of the late twentieth century. And then Wade stumbles onto the key to the first puzzle. Suddenly, he finds himself pitted against thousands of competitors in a desperate race to claim the ultimate prize, a chase that soon takes on terrifying real-world dimensions – and that will leave both Wade and his world profoundly changed.

Ready Player One av Ernest Cline kom ut 2011. Ernest Cline är en amerikansk författare och manusförfattare som även tävlat i ”National Poetry Slam”. Ready Player One är hans debutroman, och den har även filmatiserats.

Det här är den första boken som jag läser i Makeutmaningen 2018-2019. Att den blev augusti månads bok beror på att jag har en aning om att filmen snart kommer att hitta hem till oss.

Ready Player One är en fascinerande och väldigt spännande bok. Den liknar ingenting annat jag läst. Jag måste säga att jag var mycket förvånad över att jag gillade den så mycket, då den till ”det yttre” hade en del som talade emot den. För det första hade jag fördomsfullt inga högre förväntningar på en bok som utspelar sig i hög grad i en virtuell värld. Sen är den skriven på ett sätt som normalt brukar göra att jag får taggarna utåt. Det är jag-form och den innehåller sida upp och sida ned med ytterst detaljerade beskrivningar av miljöer som i huvudsak är virtuella.

Vad är det då som gör den så bra? De detaljerade beskrivningarna fungerar utmärkt eftersom de ger mig en tydlig bild av spelen (som jag inte känner till hälften), miljöerna och händelserna. Det är så ingående beskrivet att jag får påminna mig om att det inte ens i boken är den verkliga omgivningen, utan något virtuellt. Trots att jag har begränsad kunskap om spel, så räcker min erfarenhet och kunskap för att jag ska kunna förstå vad det rör sig om, exempelvis när olika typer av spel beskrivs i facktermer. Sen ska jag inte sticka under stol med att dominansen av 80-talets popkultur gör en hel del för att jag ska gilla boken. 80-talet är ju mitt tonårsårtionde. Det finns en hel del av musiken och filmerna som jag inte känner till, men boken lockar till att leta information, vilket jag då och då gör. Inte minst efter läsningen, då jag hamnar på de mest nördiga sajterna.

Boken är relativt välskriven, men det är framförallt spänningen och tempot som gör att jag inte kan sluta läsa. Jag sträckläste, vilket inte är vanligt att jag gör med böcker i den genren. Ernest Cline har verkligen lyckats bygga en spännande historia.

Jag gillar hur karaktärerna i boken utvecklas, i synnerhet Wade/Parzival. Det är förhållandevis få karaktärer, och de flesta möter Wade bara i den virtuella världen. Där kan ju alla vara jämlika, man behöver inte ha en avatar som ser ut och agerar som man gör i verkliga världen, vilket ger intressanta reflektioner kring fördomar om kön/etnicitet och andra faktorer. Boken innehåller väldigt få kvinnliga karaktärer, och även om de som finns upplevs som starka och jämbördiga, så är det en svaghet.

En annan svaghet är att det är alldeles för lite om den verkliga dystopiska världen. Jag förstår att det hela handlar om att man (Wade) vill fly från verkligheten, men det hade varit intressant att få veta mer om den. Det hade gett mera djup till historien.

Eftersom Ernest Clines andra bok, Armada, hittat hem till oss kan det hända att jag läser den såsmåningom. Beroende på vad maken tycker om den. Filmen har vi inskaffat så den kommer vi att se mycket snart.

Omdöme: Otroligt spännande virtuellt 80-talsinfluerat äventyr.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Bokbabblaren, Carolina läser, Tickmick´s Bokblogg och Bokhyllad

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Arrow Books
Sidor: 372
Betyg på Goodreads: 4,29 baserat på 617 120 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken.
Utläst 2 augusti 2018.

Veckans topplista: Böcker som var för långa

Johannas deckarhörna har skapat en serie hon kallar Veckans topplista, eftersom hon tycker Top Ten Tuesdays inlägg blir svårare och svårare. Jag deltar gärna i en sådan serie – här är veckans inlägg.

Vecka 33 är temat: Böcker som var för långa

Ja, det finns en del författare som hade kunnat begränsa sig och boken hade blivit bättre. Om man verkligen gillar boken så kan det ju vara en njutning att läsa en lång bok.

1. Drakarnas dans av George R R Martin, I och för sig är mitt problem med den här serien inte i huvudsak att de är för långa. Men det bidrar.
2. Slända i bärnsten av Diana Gabaldon. Jag förstår inte storheten i den här serien. Och på tok för långa är de.
3. Just One Evil Act av Elizabeth George. Hennes första böcker, som jag tyckte var fantastiskt bra låg på drygt 300 sidor. Numera ligger de på 7-800 sidor och det är ingen bra utveckling. De hade gott kunna kortas ner.
4. Aagat av Marlene van Niekerk. Det var inte bara språket som gjorde att jag gav upp den här efter 368 sidor. Det var också att jag bara hunnit halvvägs.
5. Nattfilm av Marisha Pessl. Boken var bra, ja den började fantastiskt bra. Men den hade mått ännu bättre av att kortas ned.

Makeutmaning 2017-2018 slutförd (till slut…)

För sjätte (!) året i rad har vi kört en Makeutmaning. Det innebär att min make väljer ut 10 böcker som jag inte läst tidigare, men som han läst och gillat. De ska jag läsa på tio månader.

Första gången var augusti 2012 – maj 2013, andra gången augusti 2013 – maj 2014, tredje gången augusti 2014 – maj 2015, fjärde gången augusti 2015 – maj 2016 och femte gången augusti 2016 – maj 2017. Den här gången var det (förstås) augusti 2017 – maj 2018 som gällde.

Tyvärr blev det inte som tänkt – jag lyckades inte läsa alla tio böckerna på tio månader. Men i juli i år läste jag till slut ut den tionde boken.

Augusti 2017
Martha Hall Kelly, Lilac Girls
Omdöme: Välskriven men något trögstartad roman om grymhet, vänskap och lojalitet.
Betyg: 4

September 2017:
Cynthia Hand, Brodi Ashton och Jodi Meadows, My Lady Jane
Omdöme: Lättläst och charmig romantisk fantasy
Betyg: 4+

Oktober 2017:
Nicholas Sparks, The Notebook
Omdöme: Finstämt om kärlek och åldrande
Betyg: 4-

November 2017:
Michael Crichton, Dragon Teeth
Omdöme: Lättläst och spännande historisk fiktion från USA.
Betyg: 4+

December 2017:
Bernard Cornwell, Det sista kungadömet
Omdöme: Lättläst och lärorikt om vikingar och engelsmän.
Betyg: 4-

Januari 2018:
John Steinbeck, Buss på villovägar
Omdöme: En lättläst betraktelse av människans natur, med en underlig syn på mäns våld mot kvinnor
Betyg: 3+

Februari 2018:
Elizabeth Wein, Kodnamn Verity
Omdöme: Ungdomsroman om vänskap och att skenet bedrar.
Betyg: 3+

Mars 2018:
Dan Brown, Inferno
Omdöme: Omfattande thriller med ett spännande tema, men som ibland mer liknar en guidebok.
Betyg: 4-

April 2018:
Pierce Brown, Rött uppror
Omdöme: Dystopi fylld av action, intriger och våld, med en relativt trög början.
Betyg: 3+

Juli 2018:
George R R Martin, Drakarnas dans
Omdöme: Extremt detaljerad berättelse om en annan värld, fylld av konflikter och misstänksamhet.
Betyg: 3-

• Jag har haft svårt att orka läsa i samma takt som tidigare, och vissa månader har det känts som att jag inte hinner läsa allt jag velat. På det sättet är Makeutmaningen lite negativ. Men samtidigt finns det en hel del positivt också.
• Mina favoriter var Dragon Teeth av Michael Crichton och My Lady Jane av Cynthia Hand, Brodi Ashton och Jodi Meadows.
• Jag trodde jag skulle tycka mer om Lilac Girls av Martha Hall Kelly och The Notebook av Nicholas Sparks. De var bra bägge, men jag trodde de skulle komma i topp.
• Positivt överraskad blev jag av Dragon Teeth av Michael Crichton och My Lady Jane av Cynthia Hand, Brodi Ashton och Jodi Meadows. Att jag skulle gilla historisk fiktion och ungdomsfantasy av ett annorlunda slag hade jag inte väntat mig. Även Det sista kungadömet av Bernard Cornwell överraskade positivt.
• Minst överraskad blev jag av Inferno av Dan Brown. Dels så hade vi sett filmen, dels så använder han liknande koncept varje år.
• Jobbigast att läsa var Drakarnas dans av George R R Martin, och den var också den som jag tyckte minst om.
• Och jag säger som förra året: Jag tycker väldigt mycket om den här utmaningen. Den breddar mitt läsande och vi får många diskussioner här hemma! Jag har fått nästa års utmaning, och den ser lite annorlunda ut.

En smakebit på søndag – Den tyska flickan

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Den här helgen har vårt årliga augustibesök till Höga kusten för att gästa vänner ägt rum. Vilsamt och trevligt som vanligt, och ett bra sätt att ladda batterierna. Innan vi åkte läste jag ut Hjerteknuser och kunde börja på en ny bok. Det blev en som legat i läshögen länge nu och som ingår i min Boktolva – Den tyska flickan av Armando Lucas Correa.

Smakbiten kommer från sid 79:

Det fanns morgnar när jag vaknade och det kändes som om jag inte kunde andas, dagar då jag anade en tragedi som ständigt nalkades och hjärtat började bulta vilt. Sedan tycktes det, väldigt hastigt och plötsligt, stanna helt och hållet. Levde jag fortfarande? En av de där dagarna var en tisdag. Jag hatade tisdagar. De borde raderats ur almanackan. Så snart vi kom till Khuba skulle Leo och jag tillkännage: ”Inga fler tisdagar”.

Samarbete med fluga och andra noveller av Lydia Davis

Från förlagets hemsida: I sin fjärde novellsamling, Samarbete med fluga, spänner Lydia Davis bågen i noveller som antar alla upptänkliga former, från sociologiska studier till kortfattade dikter. Hon berör ämnen som våra fem sinnen, fjärdeklassares brevskrivningsförmåga, vad som är god smak och tropiska oväder. Begreppet sömnlöshet ger hon en ny innebörd och hon låter oss möta Kafka när han våndas i köket. Hon funderar över hur långt man bör gå för att rädda livet på en fjärilslarv, redogör för ett samlag, åker buss, resonerar kring vad som egentligen är äktenskaplig trohet och avslöjar hemligheterna bakom ett långt och lyckligt liv. Här är inte en novell den andra lik, men i dem alla utmanar Lydia Davis vår syn på världen genom att se bortom våra fördomar mot en bisarr sanning till vår förtjusning och förvåning.

Samarbete med fluga och andra noveller kom ut på svenska 2012. I original heter den Varieties of Disturbance och kom ut 2007. Lydia Davis är en amerikansk prisbelönt författare, framförallt känd för sina noveller. Hon är även översättare från franska.

Samarbete med fluga och andra noveller fick jag i present av en vän tillsammans med en bunt andra böcker (se här i Hett i hyllan). 2017 hade jag satt Lydia Davis i Boktolvan och började läsa en bit i boken. Jag hade svårt att förstå mig på novellerna, och la ifrån mig boken. Nu under sommaren bestämde jag mig för att göra ett nytt försök då jag hade kvar Lydia Davis i Boktolvan även 2018.

Samarbete med fluga och andra noveller är en samling berättelser som inte liknar någonting annat jag läst. Och tyvärr är det inte positivt. Lydia Davis är, läser jag efteråt, en författare som är känd för att experimentera med former utöver det vanliga. Hon är en av de främsta användarna av s.k. ”Flash Fiction”. Det fungerar inte alls för mig – jag fattar verkligen ingenting av hennes noveller.

En novell för mig ska fånga min uppmärksamhet på ganska kort tid, hålla uppmärksamheten, och gärna överraska. Eller ha ett fängslande språk. Novellerna i den här boken tycker jag rätt igenom är tråkiga, de talar inte alls till mig. Om de talar till läsaren, så förstår jag att de kan upplevas starkt. Men det här var inte alls en bok för mig.

Vad gäller experimenterandet med formen så är det uppenbarligen inte heller något för mig – kanske jag är för fyrkantig. En av novellerna består av mycket korta meningar och sen en stor mängd fotnötter där allt förklaras i detalj. I en annan novell beskrivs i detalj ur ett språkligt och grammatiskt perspektiv ett antal brev som en klass barn skriver. De beskrivs verkligen in i minsta detalj. Andra noveller är bara en mening. Här är två exempel på två noveller. För mig är det inte noveller, mer lyrik. Och den andra är förstås lite underfundig:

Idé till en kort dokumentärfilm: Representanter för olika livsmedelstillverkare försöker öppna sina egna förpackningar.

Samarbete med fluga: Jag skrev det där ordet på papperet, men han lade till apostrofen.

Efter två försök beslutade jag mig för att ge upp boken, och då hade jag läst 91 sidor av 281. Ja, fast en del sidor är då bara en mening…

Omdöme: Noveller där författaren experimenterar med formen
Betyg: 1

Bloggat om boken har Kulturloggen och Bokmania

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Sekwa
Originaltitel: Varieties of disturbance
Översättare: Malin Bylund Westfelt
Sidor: 281 (jag läste 91)
Betyg på Goodreads: 3,81 baserat på 1 831 betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare
Avslutad: 21 juli 2018.

Helgfrågan v. 32: Sommaren

Fredag och första (halva) jobbveckan är snart slut. Mias helgfråga handlar om ljudböcker, men den kan jag inte svara på så jag tar alternativfrågan och bonusfrågan: Alternativfråga: Hur har läsningen gått i sommar? Bonusfråga: Hur har sommaren varit?

Läsningen har gått väldigt bra. Trots värmen har jag orkat läsa, och det känns som om det vissa dagar varit typ det enda jag orkat. Sommaren har varit lugn. Vi har haft mycket tid att ta det lugnt och göra vad vi velat, och då har det förstås blivit mycket läsning. 13 böcker lyckades jag få lästa i juli, och det var i stort sett på semestern. De första dagarna hos svärmor så läste jag ut fyra böcker. I sidantal har läsningen också flutit bra. Annars har vi ägnat åt oss umgänge med släkten, småprojekt här hemma, en del bad och små utflykter. I stort sett så.

Hett i hyllan #104

Dags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Då har jag nått fram till april 2016, då jag fick fyra böcker som ett tillskott. Två av dem står olästa och kommer alltså här i Hett i hyllan. Den första är Näbbar och klor av Ian Rankin som kom som överraskning från förlaget. Det är tredje delen i en serie där jag varken läst eller har de övriga delarna, så det är förstås förklaringen till att den här fortfarande inte är läst. Det här är en serie som jag känner saknas i min allmänbildning vad gäller deckare, men den bör läsas från början.

De kallar honom Vargmannen för att han tar en tugga av sina offer, och för att de hittade det första offret på den ensliga Wolf Street i East End.
Scotland Yard är ivriga att hitta mördaren och kommissarie Rebus kallas in för att hjälpa till. Men hans motsvarighet på Scotland Yard, George Flight, är inte förtjust i den extra inblandningen, och Rebus finner sig i en situation där han blir tvungen att hantera rasfördomar såväl som en galnings våldsattacker.
När en attraktiv kvinnlig psykolog erbjuder Rebus en seriemördar-profil av Vargmannen kan han inte annat än tacka ja: det vore en alltför bra möjlighet att missa. Men genom att hitta en allierad kan han samtidigt ha gett sina fiender en lätt angreppspunkt.