Helgfrågan v. 16: Akademin

Fredag och vi har planer för helgen. Men först Mias helgfråga: Vindarna vajar friskt kring Svenska akademin och nu är det bara 11 ledamöter kvar. Den ständige sekreteraren Sara Danius tvingades ju avgå. Vad tycker ni om detta?
Bonusfråga: Sara har är ju som bekant förtjust i knytblus, har du något plagg du gillar speciellt mycket?

Ja, vad ska man säga. Sorgligt. Absurt. Det tog ett tag innan jag lyckades sätta mig in någorlunda i alla turer faktiskt, och allt kanske jag inte förstått. Men det hela verkar ju bisarrt, och skrämmande att detta har fått pågå så länge. New York Times rubrik A Man is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall summerar väl både det tragiska och obehagliga rätt bra.

Jag gillar att klä mig i klänning – i synnerhet sådana som inte sitter åt i midjan och är i bomull eller andra mjuka material. Man kan nog säga att jag snöat in mig på klänningar från Indiska exempelvis.

Ha en trevlig helg! Blir planerna som vi tänkt oss så kommer jag nog inte ha tid att kommentera inne hos er andra, i alla fall inte i närtid.

Annonser

Hett i hyllan #88

Dags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Även det här inlägget har en oläst bok på norska, från oktober 2015. Då hade Beathes bokhjerte en giveaway av ett antal böcker och jag kunde inte motstå två böcker. Den ena var i Hett i hyllan förra veckan och här kommer den andra: Steady av Jarle Sten Olsen. Förmodligen var det beskrivningen som lockade mig. Eller så hade jag sett den på någon norsk blogg. Jag borde verkligen beta av mina olästa böcker på norska!

Steady er en thriller som sentrerer seg rundt kameramannen Erling Verner. Som frilanser tilknyttet NRK arbeider både han og samboeren Astrid med kanalens store TV-produksjoner. Nå skal Nobels fredspris 2014 deles ut, og nobelkomiteens leder Sverre Franzen blir konfrontert med hemmeligheter i sin egen fortid. Disse virker inn på det valget han må ta når årets vinner skal utpekes … Erling befinner seg plutselig i sentrum av en etterforskning som omhandler de to oppdragene han arbeider med for NRK: Utdelingen av fredsprisen og konserten, og en rekke dokumentarer knyttet til påtente branner av gamle bygninger i Oslo. På kort tid skjer det dramatiske ting, der Erling vikles inn i et internasjonalt spill. Etter hvert forstår han også at hans eget liv er i fare

Små stora saker av Jodi Picoult

Från förlagets hemsida: Ruth Jefferson är barnmorska med över tjugo års erfarenhet och arbetar på förlossningsavdelningen på ett sjukhus i New York. Brit och Turk är nyblivna föräldrar som inte vill att en färgad person ska ta hand om deras barn, Davis.
När Ruth är ensam på sitt skift tillstöter komplikationer och lille Davis slutar andas. Ruth tvekar först och gör sedan allt hon kan för att rädda barnet. Men det är redan för sent.
När Brit och Turk anklagar Ruth för mord får vi följa hela den komplicerade processen genom de inblandades ögon. Ruth, som försöker skydda sin tonårsson från den mediauppståndelse som rättegången innebär. Kennedy, den vita försvarsadvokaten som inte vill blanda in ordet ras i frågan. Turk, som från barnsben formats till en vit-makt-anhängare och som lever enligt sin tro.

Små stora saker av Jodi Picoult hade recensionsdatum 14 februari 2018. I original heter den Small Great Things och kom ut 2016. Jodi Picoult är en amerikansk författare med 14 miljoner sålda böcker. Hon debuterade 1992 med Songs of the Humpback Whale. En av hennes mest kända böcker, Allt för min syster, har sålt 3 miljoner exemplar bara i USA, och filmatiserats med Cameron Diaz i en av huvudrollerna. Även romanen Små stora saker ska bli film, med bland andra Viola Davis och Julia Roberts i rollerna.

Jag är med i en bokjunta där vi träffas, fikar lite och pratar om böcker och författare vi tycker om, läsupplevelser och annat. Sist vi träffades var det en av deltagarna som pratade så varmt om Jodi Picoult att jag fick lust att läsa något av henne, och jag hade på bloggar noterat just den här boken. Så jag lånade den på biblioteket.

Små stora saker är en lättläst och välskriven bok. Jag brukar ju baxna lite numera inför böcker som är 500 sidor eller mer, men Stora små saker är så lättläst att det går riktigt snabbt trots omfånget. Jag ska inte säga att språket är fantastiskt, men det är helt OK, och läsningen flyter utan några störande tankar kring det språkliga. Till att börja med är jag lite skeptisk till de olika berättarrösterna, som jag tycker är lite för lika, men rätt så snart så fångar historien mig.

Berättarperspektiven växlar mellan Ruth, Kennedy och Turk. Till att börja med så har jag svårt att få ordning på karaktärerna, då jag tycker att alla har mer eller mindre samma typ av röst. Det gör också att jag inte gillar karaktärsteckningen, men efterhand så inser jag att karaktärerna växt till liv och att de skiljer sig åt. När jag läst ut boken så tycker jag det är som att skiljas från personer jag lärt känna.

Stora små saker är också en av de mest tänkvärda böcker jag läst på senaste tid. Min skeptisism i början kring berättarrösterna, och vad jag upplever som en ytlig bild av rasfrågan, byts snart ut mot en respekt för hur Jodi Picoult lyckas närma sig ett komplicerat ämne. Just den ytlighet som jag upplever Kennedy har till rasfrågan är det som Jodi Picoult problematiserar. Vid avslutad läsning så är det så många tankar som snurrar i mitt huvud. Vad betyder det när vi säger ”jag tänker inte på ras/färg”? Kan man ens säga det? Kan man ens säga att man inte är rasist om man aldrig ställts inför komplicerade händelser? När man levt ett skyddat liv? Sen börjar jag också fundera på paralleller till alla de runt omkring mig som säger att de aldrig haft några problem pga kön, och vad det innebär. Jag har längtat efter någon att diskutera den här boken med, och envisas med att diskutera den med folk som inte ens läst den! Det är helt enkelt en bok som växer efter att man läst ut den.

Jag vill definitivt läsa mer av Jodi Picoult, och häromdagen så hittade jag en bok av henne i vår bokhylla, som det ser ut som jag köpt vid något besök i England men som jag är rätt säker på att jag inte läst.

Omdöme: Lättläst och tänkvärt kring komplicerade frågor om ras och rasism.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Boktok73, Boktokig och hyllan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Originaltitel: Small Great Things
Översättare: Tove Jansson Borglund
Sidor: 505
Betyg på Goodreads: 4,34 baserat på 140 974 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat på biblioteket
Utläst 5 april 2018.

Veckans topplista: Bokomslag – gula

Johannas deckarhörna har skapat en serie hon kallar Veckans topplista, eftersom hon tycker Top Ten Tuesdays inlägg blir svårare och svårare. Jag deltar gärna i en sådan serie – här är veckans inlägg.

Vecka 16 är temat: Bokomslag – gula

Jag har dålig koll på vilka färger som bokomslag har, men tack och lov så har jag ju bloggen att kolla i 🙂 Så här kommer fem omslag i gula toner. Jag har läst alla böckerna – och ni kan ju se både titel och författare från bilderna hoppas jag.

TV-serie: Alias Grace

Från Moviezine:  Baserad på den sanna historien om Grace Marks, en husa och immigrant från Irland som 1843 blev fängslad för mordet på sin arbetsgivare Thomas Kinnear. Grace påstår att hon inte minns något av mordet. Tio år senare försöker Dr. Simon Jordan hjälpa Grace att återfå sitt minne. Är hon rent av oskyldig till det fasansfulla dådet?

Alias Grace är en kanadensisk-amerikansk TV-serie från 2017 med bl.a. Sarah Gadon, Edward Holcroft och Rebecca Liddiard. I original heter den Alias Grace och den är baserad på boken av Margaret Atwood med samma namn.

Margaret Atwood var en gång i tiden en av mina favoritförfattare, och jag läste rätt många böcker av henne. Alias Grace var en av dem, och som jag vill minnas så tyckte jag den var bra. Men det var väldigt många år sedan, och några detaljer minns jag absolut inte. Jag ville gärna se TV-serien, och maken hakade på.

Alias Grace är en välgjord miniserie, som går i rätt lugnt tempo, trots de dramatiska händelserna. Det är snyggt foto, välkomponerade miljöer och eftertänksamt. Fokus är vem som egentligen har monopol på sanningen. Är historien Grace berättar sann, eller är det någon av de andra som berättar sanningen. Det är obehagliga scener, när man om och om igen återkommer till själva morden, på ett mycket grafiskt sätt. Men mest fokus är det på Grace och hennes till synes stillsamma varelse. Det är ett hårt liv hon beskriver, där allt sker på männens villkor, och de flesta männen hon möter utnyttjar det.

Sarah Gadon gör en mycket bra insats som Grace Marks, som är tur eftersom det är hon som syns och agerar mest. Jag är inte så förtjust i Edward Holcroft och Kerr Logan, men jag är osäker på om det är karaktärerna eller skådespelarinsatsen, men jag tycker inte karaktärerna framträder med något djup.

Jag hade förväntat mig ett högre tempo i berättelsen, eftersom jag minns boken som spännande, och stundvis tycker jag det är alldeles för utdraget (trots att det bara är sex avsnitt). Slutet på Grace berättande och ”upplösningen” känns inte överraskande. Sen tycker jag det absoluta slutet (”vad hände sedan”) är alldeles för tillrättalagt. Där skiljer sig också verkligheten och filmen dramatiskt.

Mitt betyg: 6,5 (av 10)

Originaltitel: Alias Grace
Genre: Drama, deckare, biografi
Betyg på IMDB: 7,9 baserat på 12 209 betyg
När jag såg den: 27 mars – 8 april 2018
Format: Netflix
Med vem: Maken
Recension på Moviezine.

En smakebit på søndag – Slaktaren

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Den här veckan har varit omtumlande och spännande. I måndags blev det (äntligen) officiellt att jag fått nytt jobb. Samma fina arbetsplats, men en ännu mer utmanande chefsposition. Jag börjar 1 maj men jag har redan börjat introduceras. Förhoppningsvis hinner jag fortsätta läsa och blogga i samma omfattning, men jag är inte helt säker eftersom jobbet kommer att bli mer energislukande. Den här veckan blev det inte mycket läst, men igår kunde jag varva ner med läsning, så jag hann läsa ut Little Fires Everywhere och börja på ett recensionsexemplar: Slaktaren av Gabriella Ullberg Westin. Morden i Hudiksvall är en av mina favoritserier och jag har sett fram mot den här boken!

Smakbiten är de första raderna i boken:

”Han var en knarkare, och knarkare tar överdoser.”
Stina Olsdotter stirrar på kvinnan som sitter mitt emot henne med vattniga, rödsprängda ögon. ”Var det så de sa?”
Kvinnan nickar och sluter ögonen.
På bordet mellan dem ligger Stinas mobil och spelar in varje darrande andetag under deras samtal. Ilskan bubblar inom Stins. Den hotar att explodera, men hon tvingar sig själv till lugn. 
”Vet du egentligen vad de där männen är kapabla till?” Kvinnan flämtar till och spänner ögonen i Stins.
”Vill du berätta?”

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Från förlagets hemsida: Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.

Never let me go av Kazuo Ishiguro kom ut (i den här upplagan) 7 november 2017. På engelska kom den ut under samma titel 2005. Kazuo Ishiguro är en brittisk författare född i Japan som fick Nobels litteraturpris 2017. Han har skrivit 8 romaner, flera pjäser, noveller och lyrik.

Jag läste min första bok av Kazuo Ishiguro – Återstoden av dagen – för inte så länge sedan. Jag ville gärna läsa mer av honom och fick chans att låna den här av min mamma. När jag slog till och köpte filmen på rea så bestämde jag mig för att läsa boken.

Never let me go är en välskriven och finstämd bok, med en underliggande ton av obehag. Kazuo Ishiguro har ett speciellt sätt att skriva, och jag kan se tydliga likheter i hur han bygger en historia mellan böckerna. Det är ett lättsamt men ändå eftertänksamt språk. Han låter händelserna tala för sig själv, och som läsare så får man tid att tänka och reflektera. Mycket är underförstått men ändå väldigt tydligt. Miljön är mycket brittisk liksom människorna i den.

Dynamiken mellan Kathy, Tommy och Ruth är på sätt och vis basen för ett triangeldrama, men med tanke på deras speciella situation så innehåller relationen mer. Jag gillar hur karaktärerna är beskrivna, även bifigurerna, och hur historien sakta växer fram. Det är på många sätt en mycket obehaglig framtidsvision, och den väcker tankar. Är det rätt att offra några för att rädda många fler? Vad är en själ? Vad är medmänsklighet?

Jag såg filmen nästan direkt efter att jag läst boken och nu när jag ska skriva recensionen så blandas de ihop något. Dock tyckte jag att boken var bättre än filmen, historien ”höll” på ett tydligare sätt. Jag kommer definitivt att vilja läsa fler böcker av Kazuo Ishiguro.

Omdöme: Välskriven och eftertänksam framtidsskildring om moral och val.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Fiktiviteter, Grönkulla, Eli läser och skriver och Stories from the city

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Wahlström & Widstrand
Originaltitel: Never let me go
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Sidor: 318
Betyg på Goodreads: 3,81 baserat på 24 381 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av min mamma.
Utläst 31 mars 2018.

Helgfrågan v. 15: Kommentarsgranskning

Fredag och slutet på en spännande vecka. Det är förstås dags för Mias helgfråga: Vad tycker du om kommentargranskning på bloggen? Bonusfråga: Vad är du inte så bra på, där du skulle behöva en hjälpande hand?

För mig är det nödvändigt att ha kommentarsgranskning, annars så kommer det igenom en mängd spam. Sen har jag inställt så att om en person har fått en kommentar godkänd ska alla följande kommentarer (med exakt samma uppgifter) bli automatiskt godkända. Om jag fyller i på en annan blogg och det står ”din kommentar inväntar granskning” så stänger jag bara det fönstret i webbläsaren.

Däremot blir jag som har wordpress tokig på en del blogspot-bloggar… En del har inställt så man bara kan kommentera om man är inloggad på sitt google konto. En del funkar inte att kommentera på, utan kommentarerna bara försvinner. Alla blogspot har så att jag måste fylla i mitt namn, min webbadress och sen klicka att jag inte är en robot. Ibland måste man dessutom klicka på bilder. Om man sitter och kommenterar på Helgfrågan så tar varje sånt här rätt lång tid…

Bonusfrågan… Hm, det är förmodligen rätt mycket. Jag tycker reparationer och fixande är urtråkigt, så där tar jag gärna hjälp. Men jag kan om jag bara försöker. Sen vi flyttade till lägenhet är sådant oändligt mycket lättare, det blir väldigt mycket mindre. Trädgård var inte heller min starka sida visade det sig. Festfixande är inte heller min bästa gren, om man pratar stora fester.

Hett i hyllan #87

Dags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Förra inlägget i Hett i hyllan handlade om en oläst norsk bok. Nu är det dags för en till, från oktober 2015. Då hade Beathes bokhjerte en giveaway av ett antal böcker och jag kunde inte motstå två böcker. Den ena var en bok av Ida Løkås jag som läst en bok av (Det fine som flyter forbi – recension här). Hennes Pappa er et postkort stod redan på min önskelista. Men ändå står den oläst i hyllan fortfarande.

Hvert eneste år har Una fått et postkort på bursdagen sin. Et postkort fra pappa. Men dette året er postkassen tom. For første gang i sitt liv begynner Una virkelig å lure på hvem han er og hvorfor han sluttet å skrive. Selvfølgelig har hun tenkt på det før, men postkortene har alltid kommet, og livet har egentlig vært helt greit uten pappa. Men når Leo – den mystiske, kjekke filmstudenten – dukker opp i livet hennes og begynner å stille spørsmål, endrer alt seg.

Judasvaggan av Caroline Engvall

Från förlagets hemsida: Ett dött spädbarn, ömsint inlindat i en filt, hittas i en strandad roddbåt vid Årstaviken och Ulrika Stenhammar, utredare vid Citypolisens sexualbrottsgrupp, kopplas in.
Journalisten Lovisa Ling lider av sviterna efter sexuella övergrepp. Just när hon tänker att hennes karriär är över stöter hon på ett ärende hon inte kan släppa. Ett globalt nätverk på internets skuggsida skyr inga medel för att utnyttja små barn, med stora pengar och makt inblandade.
Ett informellt samarbete mellan den rutinerade polisen och den unga journalisten inleds. Men de båda kvinnornas relation utvecklas i en riktning som ingen av dem hade räknat med. Tills Ulrika Stenhammar inser att Lovisa Ling döljer något för henne, något som kan få livsfarliga konsekvenser för dem båda.

Judasvaggan av Caroline Engvall har recensionsdatum idag, 12 april 2018. Caroline Engvall är en svensk författare och journalist som arbetat som redaktör och nöjesskribent. Hon debuterade som författare 2008 med 14 år och till salu, som har sålt över 200 000 exemplar.  Caroline Engvall har skrivit flera böcker om utsatta ungdomar och är mycket aktiv i samhällsdebatten om hur vi bekämpar sexuellt utnyttjande av unga. Hennes skönlitterära debut kom 2017 med Ärren vi bär, den första i serien om Lovisa Ling och Ulrika Stenhammar. Judasvaggan är den andra boken i serien.

Jag har tidigare läst Skuggbarn och Ärren vi bär av Caroline Engvall. Carolines böcker är ingen enkel läsning, men samtidigt väldigt viktig. Ärren vi bär var en av de värsta böcker jag läst, men också en av de starkaste, så när jag såg att det skulle komma en ny bok i serien visste jag att jag ville läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Judasvaggan är en extremt obehaglig bok. Men också, precis som Ärren vi bär, oerhört viktig läsning. Återigen kan man konstatera att det finns inget mer skrämmande än verkligheten, och utnyttjande av barn är ett av de värsta sakerna som pågår i vårt samhälle just nu. Judasvaggan är en välskriven och språkligt lättläst bok, men temat gör den samtidigt svårläst. Den kräver många pauser, och mycket reflektion. Caroline Engvall är en författare som bygger sin skönlitteratur på verkligheten, och man kan vara säker på att hon gjort ordentlig research. Det gör det svårt att ”gömma sig” och tänka ”det är bara en bok”. Efterordet i Judasvaggan är nästan det allra värsta, och jag lägger ifrån mig boken med tårar i ögonen. Och sen klickar jag mig omedelbart in på ECPATs hemsida.

I Judasvaggan så utvecklas de återkommande karaktärerna från Ärren vi bär på ett intressant sätt. De styckena gör boken något mer lättläst, och jag tycker Caroline Engvall lyckas få fram att det är ”vanliga” människor som jobbar med det här dag ut och dag in (vilka hjältar!) samtidigt som ingen kan gå opåverkad från det. Ett tag tycker jag själva ”mysteriet” lider av samma sjuka som så många andra deckare, med allt för många sammanträffanden, men på slutet så känns det som om trådarna löper samman på ett helt naturligt sätt.

Judasvaggan är en bok som jag önskar att jag hade någon att prata med om. Trots att det är svårt att finna orden och orka prata. Men det är bara genom att prata, informera oss och inte låta det här pågå i det dolda som vi har en chans att komma åt det. Precis som när jag läste Ärren vi bär så kände jag ett behov av att prata med mina tonårsbarn. Återigen så slås jag av vilket bra arbete deras skolor verkar göra i att prata om nätet och vikten av att ”säga nej”.

Jag har svårt att sätta något annat än ett högt betyg på en bok som träffar så i maggropen som Judasvaggan. Samtidigt som jag vill rekommendera den så är jag medveten om att det är långt ifrån alla som orkar igenom en berättelse som den här.

Omdöme: Välskriven berättelse om sexuellt utnyttjande av unga som slår oerhört hårt.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Southside Stories
Sidor: 262
Betyg på Goodreads: Inte inlagd på Goodreads.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 7 april 2018.