Bränn alla mina brev av Alex Schulman

Från förlagets hemsida: Tre tidsperspektiv. Två generationer. En hemlighet.
Efter ett uppslitande gräl inser Alex att han bär på en vrede, ett odefinierbart mörker. Besatt av att ta reda på dess ursprung följer han ledtrådar som tar honom tillbaka till sommaren 1932 och vintern 1988, och de ödesdigra händelser som kom att förändra allt.

Bränn alla mina brev av Alex Schulman kom ut 12 november 2018. Alex Schulman är en svensk författare, bloggare och programledare som debuterade 2009 med Skynda att älska. 

Jag hade inte läst någon bok av Alex Schulman och det jag tidigare läst av hans kolumner har inte lockat mig. Men när jag fick ett mejl från förlaget om Bränn alla mina brev blev jag så pass lockad att jag tackade ja.

Bränn alla mina brev är en välskriven och intressant historia. Den är mycket vackert skriven, och berör mig som läsare. Jag skulle kategorisera den som biografi, men det är samtidigt en roman. Jag är mer förtjust i den här typen av ”biografi/roman” än rena biografier. Bränn alla mina brev var en fin läsupplevelse, och den var mycket bättre än jag hade förväntat mig. Alex Shulman förmår förmedla känslor och samtidigt sätta dem i ett sammanhang, vilket gör Bränn alla mina brev till en form av tidsdokument.

Berättelsen handlar om tre i svensk nutidshistoria mycket kända personer – Sven Stolpe, Karin Stolpe och Olof Lagercrantz. Ingen av dem är längre i livet. Bränn alla mina brev verkat ha baserats mycket på brev och dagböcker från dessa tre personer, vilket jag inser först efter ett tag. Samtidigt har Alex Schulman tagit ut svängarna en del vad gäller de tre huvudpersonerna, vilket för mig är tudelat. Å ena sidan så gör det berättelsen bättre och mer lättläst, å andra sidan så gillar jag inte när man tillskriver verkliga personer känslor. Det är en stark och sorglig passionerad kärlekshistoria, och några riktigt tragiska livsöden men jag funderar över de demoniska egenskaper som Sven Stople tillskrivs. Jag tycker mycket om Karin Stolpe och hade gärna sett att hon förmått att välja efter sitt hjärta. Samtidigt gör hennes val inte henne mindre stark.

Jag förstår inte riktigt den drivkraft till att skriva den här berättelsen som Alex Schulman lyfter i början. På vilket sätt hjälper det här honom att hantera sitt temprament? Att ens föräldrars beteenden har stor påverkan på barnen är förstås sant, men hur går man vidare efter att man konstaterat det? Och var befinner sig Alex mamma i det här? Jag undrar också hur den här berättelsen återges i den Lagerkrantzka familjen. I Bränn alla mina brev framställs det som om det handlar om en kärlek för livet, men Olof Lagercrantz gifte sig ganska snart efter detta, 1939.

Bränn alla mina brev utspelar sig till relativt stor del i Sigtuna, vid Sigtunastiftelsen. Jag var där på ett internat i somras och gick runt i omgivningarna, vilket jag tror är ett av skälen till att jag inte har några problem att se berättelsen i ”bilder”.

Jag har fått ett helt annat intryck av Alex Schulmans skrivande och är nu mer benägen att läsa mer av honom.

Omdöme: Vackert och tragiskt om kärlek, ägandeskap och ensamhet.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Enligt O, och dagarna går, Romeo and Juliet och Olivias deckarhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Bookmark
Sidor: 274
Betyg på Goodreads: 3,66 baserat på 74 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 29 december 2018.

Annonser

Bokbloggsjerka 15-18 april: Biografier

I veckans bokbloggsjerka skriver Annika: Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit, finns det någon du skulle vilja veta mer om eller är det något som du absolut inte är intresserad av?

Jag förhåller mig än så länge rätt skeptisk till biografier. Det baseras på två saker. Det ena är helt enkelt att jag för det mesta bli så besviken när jag läser biografier. Det andra handlar om själva konceptet. Varje upplevelse är subjektiv, två personer kan ha varit med, och det går nästan att garantera att man upplevt samma sak på olika sätt. Därför har jag svårt med intentionen i en del biografier att ”nu ska jag berätta sanningen, vad som verkligen hände”. Jag tror inte på det.

Jag gillar mer biografier som rör sig i gränslandet till fiktion och där författaren villigt erkänner det också. Theodor Kallifatides Det gånga är inte en dröm är en sådan. Men jag älskar ju alltid hans språk. Den senaste riktigt bra som jag läste var Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg. Mig äger ingen av Åsa Lindeborg gillade jag också, trots att den inte är lika tydlig i frågan vad som är verklighet och vad som är författarens frihet.

Vem biografin handlar om är inte det som är det viktigaste. Jag har läst biografier av favoritförfattare eller andra intressanta personer som var usla, jag har läst biografier om personer jag knappt kände till som gav mig mycket. Det handlar mer om språk, angreppssätt och om man har en historia att berätta, än om vem som är huvudföremålet.

För mig är det lite sorgligt att jag inte förmår uppskatta biografier mer, eftersom det var min pappas forskningsfält och vi ofta diskuterade biografier. Hans sista bok hette f.ö. The Art of Biography in Antiquity, för biografier är en form av litteratur med anor långt tillbaka i tiden.

Veckans bokbloggsfråga, v 3: Biografier

Så här skriver Barnboksbloggen i veckans bokbloggsfråga: Den här månadens tema i min utmaning Temaläsning 2016 är Sanna berättelser. Det är förstås ett begrepp som man kan tolka väldigt brett, men biografier och självbiografier är såklart en viktig del. Skulle du vilja skriva en egen självbiografi om något som hänt i ditt liv? Finns det någon person som du gärna skulle vilja läsa en biografi av eller om?

Biografier. Hm. Jag har ett komplicerat förhållande till sådana. Jag skulle gärna vilja läsa fler, och gärna tycka om dem. Inte minst för att det var ett av min pappas forskningsintressen (här hittar ni en länk till hans bok The Art of Biography in Antiquity som publicerades posthumt). Vi hade ofta diskussioner om litteratur, inte minst biografier.

Ska jag vara ärlig så letar jag nog fortfarande efter den där biografin som jag verkligen uppskattar. Den närmsta jag kommit tror jag är Det gångna är inte en dröm av Theodor Kallifatides. Jag är nog mer intresserad av biografier skrivna av skickliga skribenter, än att det ska vara i sig en spännande person. Vilken som helst av mina favoritförfattare som behärskar det språkliga skulle jag därför kunna tänka mig att läsa en biografi av. Och nej – någon självbiografi blir det inte tal om!

Efter knappt 20 sidor…

Det händer väldigt sällan att jag ger upp en bok numera. Kanske jag är noggrannare med vilken jag väljer? Även när det gäller utmaningar så brukar jag vara rätt envis. På jobbet har vi en bokcirkel där vi turas om att välja böcker. Där har jag läst alla böcker utom en, som jag inte hann i en stressig period. Innan sommaren var det dags för en ny bok: Ferry Tales – inte så förbannat tillrättalagt av Björn Ferry.

Jag är ingen biografiälskare men ville ändå prova. Så jag satte mig i solstolen och läste. Jag läste 15-20 sidor och bestämde mig sedan för att helt enkelt ge upp. För det första så har jag svårt med språket. Det är naturligt och hans eget, och det är ju positivt i en biografi. Men det består av korta meningar hela tiden, ofta en-ordsmeningar som ”Skogen.” ”Ymmigt.” ”Långt.” . Och så en massa två-ordsmeningar. Jag har ganska svårt för det, det passar mig inte.

Men sen passar inte tonen mig heller, eller så är jag inte tillräckligt intresserad för att klara av tonen. På första sidan beskriver han hur han skämtar med en annan skidskytte om onani. sen avverkarar han ett antal exempel på hans kiss- och bajsskämt i gruppen. Men det som får mig att ge upp är beskrivningen när han kommer hem till sin fru Heidi:

Heidi kommer hem strax innan nio, rosenkindad och glad. Kram, kram! Puss! Ekorre i blocken. Fika, duscha och sen mysa. Dante hade somnat för natten. Jag läste, eller hörde, att över femtio procent av Sveriges kvinnor vill bli dominerade i sängen, oklart varför. Har funderat lite på det där. Jag tog en snabbdusch och sen flög jag på Heidi ordentligt. Jag bjöd henne på en rejäl åktur och efteråt sa hon:
”Jag tycker om dig.”

När jag läser omdömena på nätet så inser jag hur olika vi uppfattar böcker. Jag undrar om jag läst samma bok? Smaken är verkligen delad. Det enda jag kan säga är att det verkligen inte är tillrättalagt, så där är marknadsföringen helt rätt.

Hur gick det då i bokcirkeln? Jo, det var riktigt intressant för vi hade ganska olika syn på boken. Flera hade lyssnat på ljudboken som Björn Ferry själv läst in, och det verkade helt klart vara en fördel. Vi lyssnade på en bit, och med den tydliga norrländska dialekten blev språket en annan sak. Flera av de som läst den (lyssnat på den) sa att den växte efterhand, och att Ferry framstod som en smart och intressant person, med en speciell humor och speciellt språk.

Det här visar på att en bok verkligen kan upplevas olika. Spännande!

 

Norkorea – nio år på flykt från helvetet av Eunsun Kim och Sébastien Faletti

Eunsun Kim är elva år 1997 när hungersnöden är som störst i Nordkorea. Hennes pappa har redan dött, hennes mamma och syster ger sig ut på jakt efter mat. Ensum tror att hon ska dö när mamman och systern inte kommer tillbaka. De kommer tillbaka, men utan mat. När mamman äntligen hämtar sig har hon bestämt sig. De ska fly. Så påbörjas deras mödosamma kamp att ta sig ur Nordkorea. De tar sig under stora besvär till Kina, men där hamnar de i en outhärdlig situation hemma hos en man som behandlar dem illa. De kommer tillbaka till Nordkorea men flyr igen. Efter nio långa år på flykt hamnar Eunsun Kim och hennes mamma äntligen i Sydkorea och kan känna sig fri. Men den nya livsstilen är inte enkel att anpassa sig till, och allra helst skulle hon vilja ha hela sin familj med sig.

Nordkorea – nio år på flykt från helvetet av Eunsun Kim och Sébastien Faletti kom ut 2014. I original heter den Corée du Nord, 9 ans pour fuir l’enfer och kom ut 2012. Eunsun Kim, som är en pseudonym för att skydda släkten i Nordkorea, bor och studerar i Seoul, Sydkorea. Hon har skrivit den självbiografiska boken i samarbete med journalisten Sébastien Faletti.

Mitt intresse för Nordkorea väcktes i och med att jag läste boken Flykten från Läger 14 av Blaine Harden. Nordkorea är ett slutet land, och ett fruktansvärt exempel på hur människor kan behandla andra människor. Nordkorea – nio år på flykt från helvetet fick jag som recensionsexemplar från förlaget.

Nordkorea – nio år på flykt från helvetet berättar en fruktansvärd historia, även om det på sätt och vis finns ljuspunkter mot slutet. Det är verkligen ofattbart att det finns människor som idag lever i detta. Eller ännu värre, att det i dag finns människor som behandlar sina medmänniskor så illa. Det sätter ens egna problem i ett annat perspektiv.

Eunsuns historia är väl värd och berätta men tyvärr så tycker jag inte att detta görs på ett rättvisande sätt. Språket är väldigt torrt och tråkigt och historien blir på det sättet inte särskilt levande. När man tar hjälp av en professionell journalist att berätta sin historia så blir förväntningarna högre på att det faktiskt ska vara bra skrivet. Och det är inte det här. Det blir mest ”först hände det och sen hände det”. En sån här historia borde få läsaren att gråta och känna sig i grunden skakad. Nu blir jag skakad av fakta men inte på ett känslomässigt plan. Vilket gör att jag mest känner mig känslokall under läsandet. Det enda som jag verkligen blir sorgsen över är historien om Eunsuns lillebror.

Om ni är, som jag, nyfiken på att läsa en berättelse ”inifrån” Nordkorea så är det här en bok att läsa. Men mer än så är det inte.

Omdöme: Torrt men skakande om situationen i Nordkorea

Bloggat om boken är Bokhyllan i pepparkakshuset

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: Corée du Nord, 9 ans pour fuir l’enfer
Förlag: Libris förlag
Översättare: Maria Store

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar. Tack för det.
Utläst 29 april 2015.

Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg

Ester växer upp i en familj med två storasystrar, en mamma som är forskare och en pappa som är präst. Under hela sin uppväxt står Ester pappan nära, han finns som en trygghet i vardagen. Så en dag när Ester är vuxen och sambo kommer pappan på besök. Han säger att han vill berätta något. Något som han levt med hela sitt liv. En kvinnlig sida som han alltid haft. Efteråt är pappan lättad. Han går från att vara Åke till att vara Ann-Christine. Men är han fortfarande Ester pappa? Ester kämpar med att acceptera och förstå. Min pappa Ann-Christine är Esters berättelse.

Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg kom ut 2014. Ester Roxberg är en svensk författare och skribent, bl.a. som krönikör för Smålandsposten. År 2004 vann hon Lilla Augustpriset för diktsviten Se upp lilla människa för snart smäller det. Hösten 2011 debuterade hon med ung-vuxen-romanen Antiloper. Min pappa Ann-Christine är hennes tredje bok.

Jag är vanligtvis inte så förtjust i biografier, men utifrån det jag läste om Min pappa Ann-Christine så lockades jag att ge den en chans. Såpass att jag önskade mig den, och fick den i födelsedagspresent i januari.

Min pappa Ann-Christine är en riktig liten pärla och jag tycker oerhört mycket om den. Det är en relativt tunn bok, 191 sidor med korta kapitel, vissa bara en halv sida. Men boken kräver ändå en långsam och eftertänksam läsning. Språket är vackert, det träffar och berör. Jag gillar uppbyggnaden i korta kapitel, och trots att de hoppar i tid så har jag inget problem att följa med, då det finns en röd tråd i berättandet.

Under läsningen väcks många känslor och funderingar hos mig. Det kan tyckas att en bok om en pappa som visar sig vara en transperson är en rätt speciell situation men boken handlar i grunden om relationen mellan barn och föräldrar och det skapar en igenkänningsfaktor hos mig som läsare. Det är också där som jag funderar och reflekterar. Det här med att man som barn faktiskt inte vet helt och hållet vilka föräldrarna är har jag funderat en del på. Man kommer in i deras liv när de är vuxna och det är deras berättelse om vad som hände innan som blir sanningen och det är vad man som förälder väljer att berätta för barnen som formar bilden.

Språk, berättelse och ton stämmer och bidrar till att jag tycker så mycket om Min pappa Ann-Christine, men det som framförallt gör att jag blir tagen är den innerliga kärlek den utstrålar. Ester vänder och vrider på sina tankar och känslor, men i grunden så finns en stabil kärlek mellan en pappa och en dotter. Det gör mig tårögd.

En sak som förvånar mig är beskrivningen av omgivningens reaktioner. På det stora hela så verkar det som om de flesta i familjens närhet accepterar nyheten om Ann-Christine helt och hållet.

Utan övriga liknelser så väcker den här boken lite av samma känslor hos mig som jag fick när jag läste Mig äger ingen av Åsa Lindeborg. En annan berättelse om en pappa och en dotter. Jag gillar den här typen av biografi.

Omdöme: Självbiografiskt och kärleksfullt om en dotter som ska hantera en pappas dramatiska avslöjande.
Betyg: 5

Några som bloggat om boken är och dagarna går, Feministbiblioteket, Den läsande kaninen, pocketblogg.se, Enligt O och Fiktiviteter

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Månpocket

Mitt exemplar fick jag i födelsedagspresent av min man.
Utläst 28 januari 2015.

Assisted av John Stockton

John Stockton föddes 1962 i Spokane, Washington som tredje barnet av fyra till Jack och Clemy Stockton. Han växte upp i ett område nära Gonzaga University som dominerades av romersk katolska familjer och som kallades ”lilla Vatikanen”. Uppväxt i en familj intresserad av sport och med flera aktiva atleter så deltog John aktivt i flera lagsporter. Med tiden blev han mer och mer fokuserad på basket. Under sin tid som student vid Gonzaga University så spelade han i deras basketlag. Under den perioden träffade han även Nada Steopvich, som han senare gifte sig med och fick sex barn med. 1984 så draftades han till NBA-laget Utah Jazz, som han spelade med ända till sin pension 2003. Han spelade också i USAs Dream Team i OS 1992 och 1996. Han innehar rekordet för assists i NBA och anses vara en av de bästa point guarderna någonsin. Om sin uppväxt och sin karriär berättar han med egna ord i biografin Assisted.

Assisted var septembers månads val i Makeutmaningen. Basket tillhör en av mina mans intressen, Utah Jazz är favoritlaget och John Stockton är favoritspelaren. Så det var ingen för mig okänd person, man kan nog säga att för att vara ganska ointresserad av sport så känner jag till rätt mycket om basket, och rätt mycket om spelaren John Stockton. När jag var i Salt Lake City i jobbet för många år sedan så kollade jag in statyn utanför Delta Center – en rejält stor John Stockton.

Assisted är den andra biografin över en sportpersonlighet som jag läst. Någonsin. Den första var Zlatans bok som jag läste förra sommaren. Det blir ofrivilligt så att jag jämför. Zlatans bok passade mig inte alls, men Assisted är betydligt mer intressant än jag hade förväntat mig.

I början så hade jag lite svårt att komma in i boken, trots att det är rätt intressant att läsa om John Stocktons familj och uppväxt. Men det är efter halva boken som läsningen lossnar. Assisted är välskriven, det känns som om varje ord valts noggrannt för att budskapet ska nå fram. För mig underlättar det också att den i huvudsak utspelar sig 90-talet som är den period då jag var som mest intresserad av NBA-basket. Det gör att jag (till skillnad mot i boken om Zlatan) faktiskt känner igen i stort sett varenda namn på spelare och de mer kända coacherna. Därför blir det inte tjatigt som det hade blivit om jag inte känt till dem innan.

John Stockton är en mycket privat person som under hela sin karriär försökt undvika media och det är inte speciellt mycket han ”avslöjar” egentligen. Det är lite en predikande ton i boken, där han tydliggör sina egna ståndpunkter. Assisted är en mycket amerikansk bok, där det amerikanska samhället hyllas, allting är fantastiskt, alla chanser han fått är fantastiska, alla personer han mött är fantastiska. Det är några saker som jag studsar på när jag läser, exempelvis hans väldigt tydliga ståndpunkt som abortmotståndare. Det är mycket kring moral och han framställer sig själv som rätt präktig och gammaldags i åsikter.

Samtidigt som boken är rätt många sidor, och det är rätt många detaljer från hans uppväxt så lämnas jag med känslan att inte har fått veta så mycket om honom egentligen. Den som är ute efter smaskiga detaljer göre sig icke besvär.

Jag tror inte jag aktivt kommer att läsa fler sportbiografier, men om jag ska göra det så ska det handla om någon atlet i en sport som jag redan känner till en del om. Det var fallet här och det gjorde att jag kunde uppskatta boken.

Omdöme: Biografi om en känd basketspelare, skriven i sann amerikansk anda.
Betyg: 4-

Mer om boken kan man läsa här och här.
Förlag: Shadow Mountain

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 11 oktober 2014.

 

Vilda svanar: tre döttrar av Kina av Jung Chang

År 1909 föds Yu-fang i Manchuriet, 40 mil nordöst om Peking. När hon bara är 15 år blir hon konkubin åt krigsherren, polischefen och generalen Xue. Förbindelsen arrangeras av hennes far. 1931 föder hon en flicka, Bao Qin. Hon är isolerad och lever mer eller mindre som en fånge, med spionerande tjänare, ensam med sin dotter. När generalen dör så flyr hon med sin dotter. Hon träffar en ny man, en äldre läkare som hon gifter sig med. Dottern växer upp under den japanska och sedan den ryska ockupationen. Under inbördeskriget sedan bryter ut så blir Bao Qin aktiv i motståndsrörelsen, och hamnar i fängelse. Hon engagerar sig därefter helhjärtat i den kommunistiska rörelsen, där hon också träffar sin man, Wang Yu. Tillsammans uppfostrar de sina barn i den sanna kommunistiska andan, de är lojala med saken. Men under kulturrevolutionen splittras familjen, och de hamnar i arbetsläger. Deras näst äldsta barn, dottern Jung Chang kommer till Himalaya där hon arbetar i lantbruket och vantrivs. Hon ifrågasätter alltmer Maos tyranni, vilket skapar konflikter och försätter henne i fara. I Vilda svanar – Tre döttrar av Kina berättar Jung historien om sin mormor, sin mamma och sig själv.

Vilda svanar – Tre döttrar av Kina av Jung Chang kom ut första gången på svenska 1992. I pocket kom den i nyutgåva så sent som 2014. I original heter den Wild Swans – Three Daughters of China och kom ut 1991. Jung Chang är en kinesiskfödd författare, sedan 1987 bosatt i Storbritannien. Hennes internationella genombrott var den självbiografiska Vilda svanar som sålt i mer än 10 miljoner exemplar, och som är förbjuden i Kina. Hon har tillsammans med sin man, Jon Halliday, publicerat en omdebatterad biografi om Mao och helt nyligen kommit ut med en bok om den kinesiska kejsarinnan Cixi.

Den här boken ingår i min Makeutmaning och jag hade precis valt den till april månads bok (för att läsa på påsklovet då den är över 500 sidor) när vi också bestämde att vi skulle läsa den i vår bokcirkel på jobbet. Det skulle vi göra under maj, så därför kommer recensionen först nu.

Vilda svanar är en bra och mycket lärorik bok. Gång på gång så frågar jag mig hur mycket en familj egentligen ska orka gå igenom (och reflekterar över vilket skyddat liv jag själv levt). Det är bitvis helt sanslöst skakande. Under läsningen lär jag mig mycket (inte minst genom att parallellt kolla upp en del saker på nätet) och jag tycker om det. Inte minst lär jag mig mycket om de traditioner som lever kvar årtionde efter årtionde. Trots alla försök att få bort en del traditioner så tycks det finnas en kluven inställning till dem,  exempelvis till hur kvinnor som är ”ärbara” bör bete sig.

Mitt helhetsintryck av Vilda svanar är positivt, just för att det är en så stark historia, det gör boken väldigt speciell. Ett klart plus är fotografierna som finns i boken, det gör den personlig. Stundvis så upplever jag språket som rätt träigt, lite stolpigt. Många av beskrivningarna i boken är väldigt detaljerade, inte minst miljöer, men sen plötsligt så blir det väldigt övergripande. Det gör att jag börjar slarvläsa i de detaljerade styckena, medan jag nästan missar andra viktiga saker som smygs in väldigt kort (och som jag gärna hade velat veta mer om).

Jag tycker Vilda svanar är som bäst i början när det är mormors och mammas historia som beskrivs, då blir det en balans och någon form av ”kritiskt öga”. Efter ca 400 sidor börjar jag irritera mig över vissa saker, och det har att göra med att författaren inte har någon som helst distans till sina egna upplevelser. Det smyger sig in en hel del överlägsenhet, hur hon minsann är så mycket intelligentare än många andra och hur hon klarat sig på egna meriter (trots att det framgår att mamman gör vad alla andra gör, nämligen verkar för att dottern ska få möjligheter).

Det här gör också att jag blir mer kritisk till historiebeskrivningen kring de politiska ledarna. Vad vet man och vad är myten? Kanske man aldrig kan få en ”objektiv” sanning, det är för stora sår i landets historia, men jag har alltid haft svårt för när personer beskrivs på ett ensidigt sätt. Egentligen så spelar det här inte så stor roll, för om bara hälften är sant så är det fruktansvärt. Efter att jag läst boken och började skriva den här recensionen så har jag sett på nätet att en del historiker kritiserar hennes framställningar.

Omdöme: Detaljerad och skakande självbiografisk historia om tre generationer kvinnor i 1900-talets Kina.
Betyg: 4

Bloggat om boken har också C R M Nilsson, Bokslukarnas blog, Lyrans noblesser, Feministbiblioteket och och dagarna går.

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.
Originaltitel: Wild Swans – Three Daughters of China
Översättare: Margareta Eklöf
Förlag: Stenströms (mitt exemplar)

Mitt exemplar inhandlade jag sommaren 2013 på antikvariat i Wadköping, Örebro.
Utläst 25 april 2014.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg

Den 2 augusti 1947 så anländer David Rosenberg till Södertälje efter en lång resa. Ännu vet han inte att detta ska bli hans slutdestination, för honom kan det lika gärna vara ett uppehåll på vägen. En period senare ansluter hans älskade Hala och de ordnar lägenhet och jobb. De får två barn, och många år senare bestämmer sig deras äldste son Göran att skriva en bok om sin pappas färd. Den började en gång i ghettot i Łódz, passerade de mörka ställena som Auschwitz, Ravensbrück och Wöbbelin. I Sverige ska David få en chans att börja om, få en chans, men skuggorna och hans upplevelser släpper aldrig taget. Hans son gräver och försöker förstå. Men går det någonsin att verkligen förstå?

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg kom ut 2012. Den belönades samma år med Augustpriset. Göran Rosenberg är en svensk författare och journalist som arbetat som programledare och TV-producent. Han är författare till flera böcker, bl.a. Det förlorade landet.

Jag hade fått låna den här boken av en vän som rekommenderade den och beslutade mig för att läsa den innan förkvällen inför rean. Inte en minut för tidigt! Det här är en bok som är oerhört vacker men samtidigt smärtsam på så många sätt. Språket är otroligt, det rör sig mellan en form av en poetisk beskrivning och en mer berättande form. Det är vackert och berör.

En biografi över någon annan är inte lätt att skriva, man måste utgå från något och det finns alltid en fundering hos läsaren ”hur mycket är nu sant?”. Göran Rosenbergs sätt att bygga upp sin pappas historia utifrån det han kallar sina egna ”minnesskärvor”, berättelser från andra personer (som hans mamma, syster och vänner), fakta han samlar på en resa och att citera direkt ur dokument skapar en utmärkt balans. Det finns hela tiden en ödmjukhet i beskrivningen, han är medveten om att han inte beskriver sanningen, men han vill desperat förstå. Om man nu någonsin kan förstå? Jag som inte vanligtvis är så förtjust i biografier köper sättet att beskriva.

Det är mycket som inte att går att förstå i den här delen av vår samtidshistoria. Situationen i ghettot i Łódz är i sig både intressant och ofattbar, och i de bitarna väcks mitt minne från läsningen av en annan mycket läsvärd bok, De fattiga i Łódz. Sen är det förstås Auschwitz och de andra ställena som David hamnar i. Hur han gång på gång tycks undvika döden. Om det han hamnar i är bättre eller inte kan diskuteras, men han överlever. De styckena som jag tycker är mest intressanta handlar om upplevelsen av Sverige. Det finns mycket tankeväckande uppbyggnaden av det svenska samhället och hur det klarar av (eller inte) att ta emot sargade flyktingar. Tyvärr aktuellt än i dag. Det blir också ett dokument över vår samtidshistoria.

Det här är en bok som jag är glad över att jag läste och jag skulle inte ha något emot att läsa mer av Göran Rosenberg

Omdöme: Skakande och berörande om minnesskärvorna av en överlevare.
Betyg: 5

Några andra som bloggat om boken är Fiktiviteter, Bokgalleriet, Bokdamenblog, och dagarna går, Bokhyllan och Romeo and Juliet.

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Mitt exemplar lånade jag av en vän.
Utläst 24 februari 2014.

En lång dag i Athen av Theodor Kallifatides

Theodor återvänder till Athen för att tillsammans med sin bror se till att deras fars kropp flyttas från kyrkogården. Deras mamma har fått ett brev att pappan inte längre får plats, Kyrkogårdsförvaltningen vill att graven ska tömmas. De beger sig till kyrkogården, och medan de väntar på att dödgrävarna ska kunna göra sitt jobb så ger det sig av på en bilfärd. Theodor reser i minnet under den dagen i Athen, och väl tillbaka i Sverige så fortsätter han att fundera och reflektera över sin far. Fylld av vemod funderar han och minns sin egen tid i Grekland. Tre år senare beslutar han sig för att skriva ner sina tankar.

En lång dag i Athen av Theodor Kallifatides kom ut 1989. Som e-bok kom den 2012. Theodor Kallifatides är född i Grekland, och flyttade 1964 till Sverige. Han debuterade 1969 med diktsamlingen Minnet i exil: Dikter. Han har sedan dess gett ut drygt 30 böcker, mest romaner.

Det finns något i Theodor Kallifatides språk och sätt att skriva som talar till mig direkt. Han har en i mitt tycke fantastisk förmåga att genom sin berättarstil och sin användning av språket få fram stämningar och känslor. Han är helt enkelt en av mina favoritförfattare.

Mitt i flödet av recensionsexemplar och andra ”måsten” så kände jag plötsligt att jag ville läsa den här hyllvärmaren. Den flyttade hem till mig sommaren 2011 när jag fick den av min pappa, vid ett av de sista tillfällena vi träffades. Jag vet inte vad som fick behovet att uppstå just nu, men pappa fanns i mina tankar och på något sätt var det därför jag ville läsa den. Nu. Men efter några dagars letande så fick jag ge upp, mitt exemplar gick inte att hitta. Ledsen blev jag. Men genom att den fanns som ebok på elib så kunde jag i alla fall läsa den. Och letandet har jag inte gett upp. Idag, på pappas födelsedag 16 november så recenserar jag den här boken.

Min pappa finns i mina tankar hela tiden under läsandet, och i början av boken så stämmer allt så väl. Författaren funderar över sin relation till sin pappa, hur han var, vad som hände. Från detaljer, som när han tog den sista bilden av sin pappa, av hans åldrande händer, till de stora dragen. Jag dras in i berättelsen och bara älskar den.

Reflektionerna över hur det grekiska och det svenska krockar är klockrena. Han inser hur svensk han blivit när han sätter på sig säkerhetsbältet, inte tycker brodern ska köra när han druckit och framförallt när han saknar sina promenader i ett öde landskap, utan människor. Han lyckas både hylla det grekiska och det svenska.

Det är svårt att skriva något rättvisande om innehållet. Det är en tunn bok, men den är full av tankar och funderingar, som tar sin egen väg. Den rymmer mycket, men måste upplevas. Tyvärr så håller inte boken samma nivå hela vägen. Det blir mot slutet lite för mycket om grova sexuella skämt i ungdomen, för mycket om Theodors militärtjänstgöring, för mycket som inte förmår hålla mitt intresse. Annars hade den här boken varit en femma för mig.

Kommer jag att läsa mer om Kallifatides? Nå, jag tror inte jag ens behöver svara på den frågan, det har ni nog redan förstått.

Omdöme: Tänkvärt och vindlande om ett son-pappaförhållande och kulturkrockar
Betyg: 4+

Boken finns att köpa som e-bok på Adlibris och Bokus.

Mitt exemplar lånade jag från e-lib eftersom jag inte hittade mitt eget exemplar.