Bokbloggsjerka 15-18 april: Biografier

I veckans bokbloggsjerka skriver Annika: Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit, finns det någon du skulle vilja veta mer om eller är det något som du absolut inte är intresserad av?

Jag förhåller mig än så länge rätt skeptisk till biografier. Det baseras på två saker. Det ena är helt enkelt att jag för det mesta bli så besviken när jag läser biografier. Det andra handlar om själva konceptet. Varje upplevelse är subjektiv, två personer kan ha varit med, och det går nästan att garantera att man upplevt samma sak på olika sätt. Därför har jag svårt med intentionen i en del biografier att ”nu ska jag berätta sanningen, vad som verkligen hände”. Jag tror inte på det.

Jag gillar mer biografier som rör sig i gränslandet till fiktion och där författaren villigt erkänner det också. Theodor Kallifatides Det gånga är inte en dröm är en sådan. Men jag älskar ju alltid hans språk. Den senaste riktigt bra som jag läste var Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg. Mig äger ingen av Åsa Lindeborg gillade jag också, trots att den inte är lika tydlig i frågan vad som är verklighet och vad som är författarens frihet.

Vem biografin handlar om är inte det som är det viktigaste. Jag har läst biografier av favoritförfattare eller andra intressanta personer som var usla, jag har läst biografier om personer jag knappt kände till som gav mig mycket. Det handlar mer om språk, angreppssätt och om man har en historia att berätta, än om vem som är huvudföremålet.

För mig är det lite sorgligt att jag inte förmår uppskatta biografier mer, eftersom det var min pappas forskningsfält och vi ofta diskuterade biografier. Hans sista bok hette f.ö. The Art of Biography in Antiquity, för biografier är en form av litteratur med anor långt tillbaka i tiden.