Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Från förlagets hemsida: Till formen en släktkrönika om den bortglömde författaren Jonas Gardell och hans familj. En familj som nog är bra på många sätt, men den tror inte på svaghet. Och kring sina hemligheter och icke önskvärda sanningar bygger man legender.
Men främst är Till minne av en villkorslös kärlek ett oemotståndligt kvinnoporträtt av Jonas Gardells mor, Ingegärd Rasmussen. Den excentriska frikyrkodottern, född i mitten av 1920-talet och kringskuren av sin tids alla begränsningar för kvinnor, som går till storms mot hela världen med stridsropet: jag måste vara fri!
Ingegärd lierar sig med Bertil, en framtidsman i 1900-tals Sverige, ett land i snabb förändring. Två drömmare som ska erövra världen.
När yngste sonen Jonas föds är Ingegärd nära att dö. Men när hon ligger med spädbarnet på sitt bröst och ser in i den nyföddes ögon förstår hon att för den här hjälplösa krakens skull måste hon fortsätta leva. Där och då bildar modern och sonen ett förbund som de aldrig ska bryta.

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell har recensionsdatum idag, 17 september 2018. Jonas Gardell är svensk komiker, författare, artist och dramatiker. Han debuterade som författare 1979 med diktsamlingen Den tigande talar. Mer om Jonas Gardell finns att läsa här.

Jag har tyckt mycket om de böcker jag läst av Jonas Gardell, men jag var inte helt säker på när/om jag skulle läsa Till minne av en villkorslös kärlek då jag hade uppfattat den som en biografi. Sen hörde jag Monica Gullman prata om den, när hon och jag pratade böcker i Lån & Läs på Akademibokhandeln, och då blev jag sugen på att läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar i formen av en e-bok.

Till minne av en villkorslös kärlek är en stark berättelse om föräldraskap – framförallt relationer mellan barn och föräldrar. Den börjar helt fantastiskt bra, och jag är mållös inför den helt unika inledningen. Berättelsen börjar på ett sådant sätt att den berör mig starkt, den är skakande. Jonas Gardell har en berättarstil som jag gillar, och som jag känner igen från det jag läst tidigare av honom.

Tyvärr så tycker jag att Till minne av en villkorslös kärlek inte håller hela vägen (alla dryga 400 sidor). Det blir för mycket på flera sätt. Framförallt så är det många omtag och ältande. Det upprepas saker, och istället för att stärka berättelsen (som upprepningar ibland kan göra) så blir det efterhand så att inget nytt tillkommer utan det refereras till samma saker om och om igen. Det gör att jag såsmåningom märker att jag skumläser vissa bitar.

Ett annat problem som jag har med boken var mycket personligt, och handlar om att tidpunkten för läsandet inte var idealt. Till minne av en villkorslös kärlek handlar mycket om Ingegärds, och delvis även Bertils, ålderdom och deras respektive insjuknande i allvarliga sjukdomar. Jag läste Till minne av en villkorslös kärlek under en period när jag behövde distraktion från en oro, och det gjorde att det snarare blev jobbigt att plocka upp boken.

Boken är intressant ur många aspekter, inte minst så finns det mycket intressant nutidshistoria inbyggd, både från Ingegärds uppväxt och från Jonas uppväxt. Det svenska samhället beskrivs mycket väl, och jag hade gärna sett mer sådant. Att jag är 60-talist som Jonas Gardell gör mig extra intresserad av perioderna han beskriver. Styckena om hur Ingegärd och Bertil hade gemensamma yrkesmässiga planer, som sedan hamnade i konflikt med deras respektive föräldraroll ger upphov till en del tankar.

I artiklarna och intervjuerna om den här boken så sägs det att det är en berättelse om mamma Ingegärd, och hennes och Jonas relation. Jag har läst att Jonas Gardell först tänkt skriva en bok om utvecklingen i Sverige från 70-talet men att under skrivandet utvecklades till en bok om hans mamma. Ingegärd står förvisso i centrum, men jag upplever att det också står en hel del om pappa Bertil, och att vissa stycken är väldigt fokuserade på Jonas själv. Och Sveriges utveckling finns där som en betydande del. Som vanligt när jag läser en biografi så undrar jag över hur vinklad berättelsen är, och hur de släktingar som är i livet uppfattar den, då den på flera punkter är rätt skarp.

Jag har många olästa böcker av Jonas Gardell som jag definitivt kommer att läsa. Det blir då extra intressant att relatera till det han i Till minne av en villkorslös kärlek skriver om sina böcker och om sin uppväxt.

Omdöme: Intressant berättelse om hur ett föräldraskap kan formas och utvecklas.
Betyg: 4-

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 438
Betyg på Goodreads: 4,13 baserat på 39 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 8 september 2018.

Annonser

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

Från förlagets hemsida: Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.
De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.
När journalisten Jenny Nordberg först berättade om det okända fenomenet i New York Times 2010 blev de förklädda flickorna en världsnyhet. Boken fortsätter att följa flera familjer på nära håll i Kabul och är en fascinerande historia om uppfinningsrikedom och kollektivt självbedrägeri, men blir också ett skakande reportage om hur lite en kvinnas liv är värt efter tretton års krig i Afghanistan.
I sökandet efter hemligheter i en krigszon ställer författaren förbjudna frågor om sex och könsidentitet, om Gud och religiösa lagar, och om vad skillnaden mellan pojkar och flickor – eller män och kvinnor – egentligen består i. Det hon till slut finner i ett av världens farligaste länder lär oss något om vår egen historia och om människors vägran att acceptera förtryck genom alla tider.

De förklädda flickorna i Kabul kom ut i mars 2015. Jenny Nordberg är en undersökande och prisbelönt journalist och författare bosatt i New York. De förklädda flickorna i Kabul är hennes andra bok.

Den här boken hade jag noterat och var nyfiken på. Blev därför positivt överraskad när den blev vald i bokcirkeln jag är med i.

De förklädda flickorna i Kabul är en välskriven bok, med en bra blandning av det personliga och faktamässiga stycken. Det är oerhört omskakande läsning, och mycket svårt att förstå. Samtidigt drog jag hela tiden paralleller till liknande företeelser, om än lika extrema. För även i mer jämställda länder så klär sig många kvinnor (och en del män) för att anpassa sig till en mansdominerad miljö, och de anpassar även sitt beteende. Ta t.ex. kvinnor i ledande ställning i större organisationer, de är oftast klädda för att smälta in bland de kostymklädda männen. Jo, jag vet, detta är inte samma sak, men det är för mig ändå olika symptom på samma grundproblematik kring vad som är normgivande.

Det som jag funderar mest på under läsningen är vad detta gör för de flickor som kläs ut, vilka svårigheter de får senare i livet. Visserligen hävdar en del i boken att det inte behöver ha så stor betydelse om man går tillbaka tillräckligt tidigt, men jag undrar ändå.  En av de mest intressanta sakerna i boken är också fädernas roll, där några framstår som progressiva. Som alltid när jag läser en bok av den här sorten slås jag av hur långt vi kommit på många plan, och hur glad jag är att leva i ett samhälle där jag i de flesta avseenden har samma rättigheter som en man.

I början av boken så gick läsningen lätt och blandningen mellan fakta och personliga berättelser var bra. Men drygt halvvägs in i boken så tyckte jag den blev tyngre, och även spretigare, vilket gjorde att jag fastnade. Men mot slutet så tog den sig igen.

Det var en bra bok för en bokcirkel, vi hade bra diskussioner om innehållet. Varje gång jag läser en bok av den här typen så känner jag att jag borde läsa fler.

Omdöme: Intressant och skakande läsning om fenomenet bacha posh.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Annas bokblogg, C R M Nilsson, Enligt O, Feministbiblioteket, Kulturbloggen och Ms Hisingen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonniers förlag

Mitt exemplar lånade jag som e-bok på biblioteket.
Utläst 14 december 2016.

Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman

Från förlagets hemsida: Alla Toms vänner är superhjältar – bokstavligen. Tom har till och med gift sig med en superhjälte, Perfektionisten. Men på deras bröllop blir Perfektionisten hypnotiserad av sin före detta pojkvän, Hypno, att tro att Tom är osynlig. Inget han gör kan få henne att se honom.
Sex månader senare är Perfektionisten säker på att Tom har övergivit henne, så hon är på väg att flytta till Vancouver. När hon kliver på planet vet hon inte att Tom finns vid hennes sida. Han har bara till dess planet landar på sig att övertyga henne om att han är där, annars kommer han att förlora henne för alltid.

Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman kom ut 2012 på svenska. I original heter den All My Friends Are Superheroes och kom ut 2003. Andrew Kaufman är en kanadensisk författare, filmregissör och radioproducent.

Det här är en bok som jag sneglat på i bokhandeln och varit nyfiken på men inte riktigt fått grepp om. Men så valdes den av en av de andra i bokcirkeln.

Alla mina vänner är superhjältar är en kort och helt bisarr historia. Den handlar om Tom som inte är någon superhjälte, medan alla hans vänner är det. Men de är inte superhjältar i vanlig mening, utan har sina speciella framträdande egenskaper. Tom blir förälskad i Perfektionisten men hennes ex, Hypno, lyckas göra så att Tom blir osynlig för Perfektionisten samma dag som de gift sig. Genom hela boken försöker Tom få Perfektionisten att se honom. På ett sätt är det en kärlekshistoria, och jag tycker det är en av styrkorna med boken.

Alla mina vänner är superhjältar är uppbyggd i extremt korta kapitel, och den är bara strax över 60 sidor (som ebok) vilket gör det mycket lättläst. En del kapitel som beskriver någon superhjälte är ibland bara en halv sida. Språket är relativt flytande, men det är ibland för många liknelser som är svåra att ta till sig. Jag har lite svårt att greppa den från början och känner mig avvaktande. Men såsmåningom blir den charmig och man hoppas att Tom ska lyckas. Det finns en hel del att fundera på medan man läser den, inte minst vem man själv är och vilka egenskaper som är mest framträdande. En del av superhjältarna är klockrena (och man kan tänka sig någon i sin närhet), medan andra som Amfibien förstår jag mig inte på.

I bokcirkeln så var det blandade synpunkter, men det fanns mycket att diskutera kring. Som vad Toms osynlighet betydde, vad vissa superhjälteegenskaper innebar, symboliken – och inte minst vilka superhjältar vi själva var. Den rekommenderas som bokcirkelbok, för även om man som jag tyckte den var lite väl bisarr så var det inga problem att läsa ut den och vi hade riktigt roliga diskussioner.

Några i bokcirkeln blev så frälsta att de omedelbart läste ytterligare en bok av samma författare. Det har jag inga planer på, men jag är nöjd med att ha läst och diskuterat den här.

Omdöme: Helt bisarr kortroman om relationer och mänskliga egenskaper.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Bokmania, Lost in Books, Tina O och Böcker, böcker, böcker.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: All My Friends Are Superheroes
Förlag: Printz Publishing
Översättare: Pia Printz

Mitt exemplar var en e-bok som jag lånade på biblioteket.
Utläst 9 januari 2016.

Rent-a-Claus av Johan Ring

Från förlagets hemsida: Svårt att hitta tomte till julafton? Går det inte längre att lura barnen med att pappa behöver köpa tidningen?
Nu finns lösningen på det problemet.
Nu finns Rent-A-Claus.
Hyr en jultomte.
Släpp in honom.
Lita på oss.

Rent-A-Claus av Johan Ring är en novell som kom ut 2015. Johan Ring är en svensk författare som har publicerat ett flertal skräcknoveller. Våren 2015 kom första romanen, Fyra Minuter.

Den här novellen kom gratis i e-pubformat från Swedish Zombie. Jag borde förstås läst den innan jul, men så blev det inte. utan det blev januariläsning. Jag brukar inte läsa så mycket skräck, det är för jobbigt helt enkelt, så det var nog anledningen till att jag tvekade lite.

Rent-A-Claus är en välskriven novell där författaren visar att man inte behöver så många sidor på sig för att bygga upp en stämning. Den är välskriven och jag dras från början med i beskrivningen av julen och allt som hör därtill.

Stämningen byggs upp på ett effektivt sätt och jag blir spänd. Men tyvärr så blir jag faktiskt inte skrämd av slutet, utan ler mer åt det. Samtidigt som jag inser att om det på något sätt spelade på mina egna fobier så skulle jag tycka att det var obehagligt.

Jag som inte läser mycket skräck är imponerad av vad Johan Ring har åstadkommit i novellformatet och skulle kunna tänka mig att läsa mer av honom. Möjligen kanske jag ska hålla mig till novellformatet vad gäller skräck…

Omdöme: Välskriven novell om julen och vem man egentligen kan lita på.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, C R M Nilsson, Endast E-böcker och I Elinas hylla

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Swedish Zombie

Mitt exemplar var en e-bok jag laddat ner gratis.
Utläst 9 januari 2016.

Skuggorna av Katarina Wennstam

Från förlagets hemsida: Slår man upp ordet ”talionsprincipen” får man veta att det är en juridisk grundsats enligt vilken brottslingen tillfogas lika stor skada som den han åstadkommit. Populärt uttryckt i Andra mosebok: ”liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma”. Man kanske kan säga att den fortfarande tillämpas som idé: ju grövre brott, desto längre straff.
Men för ”skuggorna” är fängelse eller böter inte nog.
För dem gäller bränt för bränt, sår för sår.
Bokstavligen.

I Katarina Wennstams nya roman får vi möta en annorlunda sorts brottslingar. De ser sig mer som rättsinstans. Om en man blivit dömd för ett brott, suttit av sitt straff och kommit ut igen, är det inte säkert att skuggorna tycker att han sonat sin skuld till samhället. För om det är en man som misshandlat eller förgripit sig på en kvinna så står de där och väntar på honom, på att få slå till och tillfoga sår för sår, brännmärke för brännmärke, syra för syra. De är starka, snabba och osynliga, och lika snabbt som de dyker upp ur skuggorna försvinner de igen. Det blir Charlotta Lugns uppgift att spåra och gripa dem. Och försvarsadvokat Shirin Sundin ställs inför ett både moraliskt och juridiskt dilemma: vem är offer och vem är förövare i de här fallen?

Skuggorna av Katarina Wennstam kom ut 2014. Katarina Wennstam är en svensk författare och journalist som slog igenom 2002 med reportageboken Flickan och skulden. Hennes första skönlitterära bok, Smuts, kom 2007. Skugggorna är den tredje fristående delen i en serie om Shirin Sundin, och den nominerades till Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa svenska kriminalroman 2014.

Normalt så är jag noga med att läsa böcker i ordning, och efter att ha läst Smuts tidigare i år så hade jag planen att läsa Katarina Wennstams böcker i ordning. Då hade det tagit ett tag innan jag kom till den här boken. Men så ville det sig så att den här boken valdes i bokcirkeln jag är med i. Och då läser jag ju så klart.

Skuggorna är väldigt bra, välskriven och spännande. Jag är mycket imponerad av Katarina Wennstams förmåga att blanda verkliga skrämmande händelser, med deckarformatet utan gå över en gräns där det blir för likt ”true crime”. Temat i Skuggorna är fruktansvärt aktuellt. De fall som är grunden till historien upplever jag som ytterst verklighetstrogna och förstår att författaren gjort en grundlig research. Men det är inte förrän vi diskuterar den i bokcirkeln som jag förstår att det ÄR verkliga fall! Vad sen Skuggorna gör är inte verklighetsbaserat men känslan är att det här skulle kunna hända.

Jag funderar mycket över det här med hämnd. I grunden så anser jag att det är staten som ska straffa brottslingarna. Annars övergår vi i något annat. Men samtidigt märker jag att en liten del av mig själv kan tycka att de här männen får vad de förtjänar. Och det i sig är skrämmande nog.

Skuggorna är en mycket spännande bok, även om det jag främst tar med mig är att den är mycket skakande. Det är en bra balans mellan det samhällsaktuella och spänningsmomentet. Historien om Skuggorna, vilka de är och deras bakgrundshistoria får man som läsare gradvis, och det håller spänningen uppe ända till de sista sidorna. Jag gillar också twisterna som överraskar.

Det är en bra blandning mellan miljöer och personer. Oavsett vilken miljö som beskrivs – den invandrartäta förorten eller den akademiska universitetssstaden, så är det bra gjort. Huvudpersonerna är inte helt igenom sympatiska, men ytterst mänskliga, och det är lätt att känna sympati med dem. Alla huvudpersonerna är kvinnor, vilket är mycket medvetet och tyvärr ovanligt i deckare. Det enda jag saknar i boken är någon man som faktiskt är sympatisk. Jag hittar en enda som verkar (vad jag har läst) vara någorlunda, och det är Mats.

I bokklubben så hade vi Nobeltema eftersom träffen var den 10 december :-). Vi tyckte alla att den var lättläst och engagerande, och var imponerade av hur författaren höll läsarens intresse uppe. Vi pratade om männen i boken, bredden i karaktärer, vilka som var skyldiga (och till vad). Utöver detaljer om boken så diskuterade vi rättssamhället, hämnd, våld mot kvinnor. Såsmåningom så konstaterade vi att det måste baseras på riktiga fall (olika deltagare kände igen olika fall) – något som jag missat. En väldigt bra bok för en bokcirkel!

Redan nu kan jag avslöja att jag läst nästa bok i serien, Skymningsflickan. Jag kommer definitivt att läsa fler böcker. Om jag läser de äldre böckerna har jag inte bestämt än, då man i den här boken får läsa en del om vad som hänt i de tidigare. Att jag har en ny favoritförfattare är i alla fall klart.

Omdöme: Välskrivet och omskakande om våld och hämnd, i deckarformatet.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Kulturbloggen, hyllan, Boktanken, Eli läser och skriver och Johannas deckarhörna.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Albert Bonniers förlag

Mitt exemplar har jag lånat som e-bok på biblioteket.
Utläst 27 november 2015.

Leona – Tärningen är kastad av Jenny Rogneby

En liten flicka kommer in på en bank i centrala Stockholm. Hon är helt naken och blodig. Hon sätter ner en bandspelare som spelar upp ett hotfullt meddelande. När hon går därifrån har hon fått med sig ett miljonbelopp. Sedan försvinner hon spårlöst. Det blir Roteln för Grova Brott vid Citypolisen som får fallet och ansvarig blir brottsutredaren Leona Lindberg. Hon är känd för att få resultat, men är också en person som inte faller inom ramen och är udda och svår att samarbeta med. Brottet följs av ett annat liknande, och spåren leder åt ett oväntat håll. Omgivningen börjar undra om Leona är den rätta personen att utreda brottet med sina annorlunda metoder?

Leona – tärningen är kastad av Jenny Rogneby kom ut 2014. Det är den första boken i en serie om Leona. Jenny Rogneby är kriminolog och arbetar som brottsutredare vid Citypolisen i Stockholm.

Leona – Tärningen är kastad är en bra modern svensk deckare med högt tempo. Den är välskriven och flyter bra. För varje kapitel så känner man ”bara lite till”, och läsningen går riktigt snabbt. Jag är inget fan av ”jag-formen” i böcker, den är knepig om man inte kan ta till sig personen som pratar, men här fungerar den.

Leona – Tärningen är kastad är på många sätt unik, med sin huvudperson och sin intrig. Men samtidigt så känns den inte så unik som den kunde ha gjort för några år sedan. Jag läser många deckare, och faktum är att jag börjar bli lite less på alla dessa udda eller störda personer inom rättsväsendet i modern kriminallitteratur. De måste vara så överrepresenterade. Vad gäller intrigen och mysteriet så vill jag inte säga så mycket, för jag vet inte hur jag skulle kunna göra det utan att avslöja för mycket. Ungefär halvvägs in i boken så är jag lite skeptisk, men efter avslutad läsning är jag ändå nöjd.

En av de mest intressanta sakerna boken är just Leona som person. En kvinna med familj som inte framställs som mammor brukar i böcker – minst sagt – och det tror jag skapar intressanta reaktioner hos läsarna. Detta har författaren själv kommenterat i ett citat här. Det gör det faktiskt till något mer än bara ännu en deckare. Jag funderar en del på sjukdomen hennes son har, som jag har en del kunskap om. Nu är det inte så detaljerat än om den, men det är en väldigt ovanlig sjukdom för barn.

Det här är en mycket spännande bo och jag vill läsa fortsättningen. Synd att den inte kommer förrän nästa år. Cliffhangern som den här slutar med är väldigt bra!

Omdöme: Välskriven modern deckare om det som ligger utanför ramen
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Bokmalen.nu, Maddes bokblogg, Läsa & Lyssna och Bokpar

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Wahlström & Widstrand

Mitt exemplar hade jag lånat på e-lib.
Utläst 8 juli 2015

Alla kan se dig av Anna Jansson

Sten Hörsne har gjort några ofölåtliga saker i sitt liv, men ute ur fängelset och nyfrälst anländer han till Gotland. Han söker upp sin son som han haft dålig kontakt med för att rensa luften och be om förlåtelse. På vägen därifrån så blir han påkörd och dör, utan att veta att han genom sitt behov av förlåtelse utlöst en serie händelser. Tomas Hartman och hans team tampas med en rad mycket grymma och sadistiska överfall på åldringar, vilka upprör allmänheten. Men Tomas är disträ och lyckas inte hålla fokus vilket gör att Maria Wern övertar utredningen. Mitt i utredningen hotar någon med att lägga ut en film som avslöjar Marias privatliv på nätet. Hon tvingas, som så många andra, göra avvägningen hur långt hon är villig att gå, och hur hotfull en offentliga skammen är. En skam som flera drabbats av, en skam som driver några alltför långt.

Alla kan se dig av Anna Jansson hade recensionsdatum i går, 7 april 2015. Det är den sextonde boken i serien om Maria Wern, Tomas Hartman och de övriga. Anna Jansson är sjuksköterska och debuterade 2000 med första delen i serien, Stum sitter guden. Hon har tidigare i vår varit aktuell i SVTs serie Deckarna.

Jag har läst alla i serien om Maria Wern och blev förstås glad över recensionsexemplaret från förlaget. När jag började läsa Alla kan se dig så hade jag just bytt från en bok jag inte orkade med, och min förväntning var att den här skulle vara lättläst.

Alla kan se dig är en typisk Maria Wern/Anna Jansson bok. Den har det typiska lätta språket, ganska sakligt och kortfattat. Den har en historia som väver ihop spänning och ett samhällsfenomen som i alla böcker i serien. I den här boken är det offentligheten på nätet, att vem som helst kan lägga ut material och att det blir grunden för skam och mobbing.

I mitt tycke är det just samhällsaspekten som inflikas tillsammans med spänningshistorien som gör att jag fortsätter att läsa den här serien. Just offentligheten på nätet och att vem som helst kan filma eller spela in ljud och sedan använda det är något jag funderat en hel del på den senaste tiden pga händelser i min närhet. Ett annat skäl att jag håller fast vid serien är nog också att jag vet vad jag får. Enkelt och lättläst. Och effektivt. Men ändå så faller inte Anna Jansson i de allra grövsta fällorna som en hel del svenska nutida deckarförfattare gör, där utredarna blir väldigt personligt iblandade. Ibland kan jag tycka att Maria blir lite för inblandad, men för det mesta beror det ändå på att hon är just polis.

Precis som vid läsningen av förra boken så måste jag erkänna att jag är lite trött på gruppen av poliser, i synnerhet just Maria Wern. I den här boken var Tomas Hartman lite mer i centrum för det personliga, men jag saknade en förklaring till hans agerande och tyckte det blev lite abrupt. Språket är lättläst men ibland så är det lite väl korthugget och opersonligt.

Än så länge så kommer jag att hålla fast vid serien och ser fram mot nästa bok. För det verkar ju inte som Anna Jansson är klar med Maria Wern.

Omdöme: Lättläst svensk deckare om skam och skuld, inom familjen och i offentlighetens ljus.
Betyg: 4-

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Norstedts

Mitt exemplar var en e-bok, ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det.
Utläst 2 april 2015

Vedergällning av Thomas Erikson

OBS! Kan innehålla spoilers

Efter många år av enträget arbete har Zoran Roskic häktats och åtalas för en lång rad brott, bl.a. mord och misshandel. Utredningen har letts av Gabriel Hellmark och hans grupp. Fallet väcker stor uppmärksamhet, inte minst i media. Roskic har varit svår att fälla, men nu finns det personer som är villiga att vittna mot honom. Roskics försvarare blir en man som tidigare försvarat honom, Leo Colak. Men så skjuts Leo till döds. Man tror att det är ett misslyckat mordförsök på Roskic, ända tills nästa försvarare dör under dramatiska former. Det verkar som om någon verkligen vill försäkra sig om att Roskic blir fälld. Gabriel Hellmark, Nina Mander och de andra inleder jakten på mördaren. Ninas sambo, beteendevetaren Alex King, anlitas av Hellmark för att undersöka möjliga läckor från gruppen av poliser, och han dras längre och längre in i utredningen. Men det är något som inte stämmer, mördaren beter sig helt oförutsägbart.

Vedergällning av Thomas Erikson kom ut i oktober 2014. Det är den fjärde boken i serien om Alex King, Nina Mander och Gabriel Hellmark. Thomas Erikson är en svensk författare men även konsult specialiserad på beteenden, coach och föredragshållare. Han debuterade som författare 2011 med Bländverk.

Jag har läst de tidigare böckerna i serien om Alex King (Bländverk, Illdåd och Vanmakt)och tycker de är både spännande och välskrivna. När jag såg möjligheten till att få ett recensionsexemplar av Vedergällning så blev jag förstås glad.

Vedergällning är en spännande och välskriven bok, men för ovanlighetens skull vad gäller böckerna om Alex King har jag lite svårt att komma in i den. Det kan bero på att jag började läsa den precis efter att jag slukat en riktig bladvändare. Vedergällning känns ytligare och underligt nog lite långsammare (underligt för det händer verkligen saker) än tidigare böcker i serien.

En styrka i böckerna är den beteendevetenskapliga analysen av olika personligheter, som illustreras i färgkoder. Den är intressant och de flesta läsare börjar nog funder på vilken färg man själv är. Men ändå är det så att beskrivningen av Alex analyser inte griper tag i mig som i tidigare böcker.

När jag läste den förra boken var jag lite irriterad över utvecklingen av Alex och Ninas förhållande. I Vedergällning så tycker jag deras relation utvecklats, och jag får känslan av att det gått en tid sen förra boken. Kring alla huvudpersonerna i serien så händer det saker på ett sätt som för handlingen framåt, och jag får intrycket av slutet att man kan förvänta sig fler böcker i serien. Plus också till sättet som Alex på ett inte alltför konstlat sätt knyts till gruppen av poliser.

Jag tycker det är synd att inte fler läser och skriver om Thomas Eriksons böcker. De kanske drunknar i floden av deckare, då de går en lite annan väg i berättandet. Trots att Vedergällning inte tog mig på samma sätt som tidigare böcker så kommer jag att hålla utkik efter nästa bok i serien.

Omdöme: Svensk thriller om hämnd, sammansvärjningar och det svenska rättssystemet.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Deckarhuset 

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Massolit.

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 13 december 2014.

En av oss: en berättelse om Norge av Åsne Seierstad

Den 22 juli 2011 briserar en bomb i centrala Oslo. Senare samma dag kommer rapporter om att ungdomar på AUF-läger på ön Utøya skjutits ihjäl. Dagen efter står det ofattbara klart – en ensam man har dödat totalt 77 personer och skadat många fler i ett terroristdåd. Norge och världen är i chock, och sorgen går djupt. Vem var den mannen? Varför gjorde han detta? Vilka var de människor som miste livet den dagen? Vad stod de för? Och vad betydde dådet för Norge och vår tro på mänskligheten? I En av oss: en berättelse om Norge får vi möta mannen som många ser som ett monster: Anders Behring Breivik. Vi får också möta några av de engagerade ungdomar som miste livet den dagen genom deras föräldrar och syskon, och några av de som överlevde.

En av oss: en berättelse om Norge av Åsne Seierstad kom ut på svenska 2013, samma år som den kom på norska. Den behandlar bakgrunden till dådet, själva händelserna den 22 juli och en del av efterdyningarna. Åsne Seierstad är en norsk journalist som arbetat som utrikesreporter och bl.a. rapporterat från kriget i Afghanistan och kriget i Irak. Hon debuterade 2002 som författare med Bokhandlaren i Kabul: ett familjedrama.

Dådet på Utøya och bomben i Oslo tillhör de där händelserna som skakat oerhört många människor, och jag tror många vet exakt vad de gjorde den dagen. Vi hade besök på kvällen och när de första rapporterna kom från Norge så rörde det sig om få personer. Jag skickade genast SMS till mina syskon som bor i Norge för att höra att de inte var i Oslo. Dagen efter när omfattningen stod klar så satt jag och såg på SVT som sände norsk TV hela dagen. Det var svårt att få det att gå in helt och hållet. Hade jag läst en bok om det så hade jag säkert skrivit att det var helt osannolikt. Nu finns det flera böcker om dådet och gärningsmannen, och en av de mer omtalade är En av oss. Jag har velat ett tag om det här var en bok jag ville läsa eller inte. Men tillslut så beslutade jag mig för att läsa den.

En av oss: en berättelse om Norge är oerhört skakande och jobbig att läsa. I början av boken tycker jag den är riktigt bra, det finns mycket i beskrivningen av de starka ungdomarna, om Norges politik och av Breiviks uppväxt som är intressant och gripande. Beskrivningen av själva dådet är helt fruktansvärd, jag sitter med tårar i ögonen och kan inte sova natten efteråt, drömmer mardrömmar om att det händer våra barn. Svagheten i boken är att det blir ett glapp mellan beskrivningen av hans uppväxt och det läge när han börjar förbereda själva dådet som jag inte riktigt förstår. De mycket detaljerade redogörelserna för hur han tillverkar bomben kunde ha kortats, där blir det opersonligt och lätt att skjuta ifrån sig.

Författaren har valt ett relativt ”kliniskt” sätt att beskriva vissa delar, det är mycket fakta. För mig är det styrkan i berättelsen, det är just de bitarna som slår mig i magen och skakar om mig. I de delar där såväl Breiviks känslor som de delar där offrens känslor i olika lägen blir en del av historien så vaknar skeptikern i mig, för där måste ju författaren ha tagit sig en hel del friheter. Samtidigt så ger det en personlig prägel. Jag gillar tonen i boken, det finns inga förklaringar, inga ursäkter, det är i huvudsak en beskrivning av vad som hänt.

Det som förvånar mig är hur beskrivningen av Breiviks uppväxt (han benämns som ”Anders” ända fram till dådet, då byter författaren till ”Breivik”) drabbar mig. När familjen utreds av Barnevernet och jag läser om den fyraåriga pojkens överlevnadsstrategier för att anpassa sig till mammans nycker så får jag en klump i magen. Jag funderar mycket på konflikten i den beskrivningen i början av boken och den som kommer på slutet när Wenche själv ska berätta. Det är också där man börjar fundera på ”om man ändå gjort så istället”, t.ex.vad gäller pappans agerande och myndigheternas flathet.

På slutet blir jag väldigt berörd och arg av beskrivningen av de ”små” misstag som polisen gör den 22 juli, som får förödande konsekvenser. Ledsen blir jag också av beskrivningen av hur AUF sedan behandlat föräldrarna till de som dog, vilket inte stämmer med den bild som annars framträtt i media av enhet och kärlek som motverkar ondskan.

På ett sätt så är jag kluven till en bok av den här typen. Å ena sidan så tror jag det här är en beskrivning som är gjord med respekt för de döda och de överlevande, men å andra sidan så ger det också en uppmärksamhet som var ett av Breiviks egna mål. Han kanske inte skulle uppskatta bilden av honom, men lika fullt så får han en massa ytterligare uppmärksamhet.

Alltihopa är så ofattbart, och jag tycker att boken är ett steg mot att inte avfärda det här som en galnings verk. Ingen verkar offentligt vilja stödja Breiviks åsikter, men det är klart att han inte är ensam om att se islam som ett hot mot samhället. Eftersom det är så ofattbart så kan det ibland kännas enklare att bara avfärda det. Och det gör det hela värre.

Efter läsningen så googlade jag en hel del och lärde mig mer. Jag hittade också en intervju med Bano som norsk TV gjorde efter Gros besök på ön tidigare samma dag (Banos familj har godkänt att intervjun visas). Jag läste också att omslaget på den svenska upplagan inte godkändes i Norge. Och det kan jag förstå. Bilden på en bortvänd Breivik i kombination med titeln (som jag tycker är mycket bra!) är ganska uppseendeväckande.

Trots att detta var en mycket jobbig bok att läsa så är jag glad att jag gjorde det. Det stärker mig i övertygelsen om hur vi måste agera mot de starka nationalistiska strömningarna i dagens samhälle. Inte minst ett valår som det här.

Omdöme: Starkt, skakande och mycket läsvärt om det ofattbara

Bloggat om boken har Romeo and Juliet, Bokmoster, Malin Johansson, Den läsande kaninen och Beroende av böcker

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.
Originaltitel: En av oss
Förlag: Albert Bonniers förlag
Översättare: Jan Stolpe

Mitt exemplar lånade jag på elib.
Utläst 28 juli 2014.

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt

New York, 1987. Fjortonåriga June och hennes storasyster Greta sitter modell åt sin morbror Finn Weiss som målar det som ska bli hans sista konstverk. Han är döende i aids och June, som står sin morbror väldigt nära, har svårt att förstå att han inte kommer att finnas mer. När han dör får de tavlan som han kallat Låt vargarna komma, och som visar sig vara värd en stor summa pengar, då han varit en känd konstnär som under många år skytt offentligheten. June sörjer sin morbror och drar sig undan sin familj. Då tar Toby kontakt med henne och i hemlighet börjar hon träffa honom. Toby är en person som June inte ens visste fanns, trots att han är den som Junes mamma kallar ”Finns specielle vän”. Allt ont som har hänt Finn tycker Junes mamma är Tobys fel, så June måste hålla deras vänskap hemlig. Det visar sig att Toby och June delar saknaden efter Finn, men genom Toby så får June en bild av sin morbror som inte stämmer med den hon hade tidigare. Och det visar sig att det finns fler i familjen som har hemligheter.

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt kom ut på svenska 2013. I original heter den Tell the Wolves I’m Home och kom ut 2012. Carol Rifka Brunt är en amerikansk författare som numera bor i England. Hon har tidigare publicerat noveller och faktatexter, men Låt vargarna komma är hennes romandebut.

Den här boken blev jag nyfiken på när den var en av tio som nominerades till Bokbloggarpriset. Jag hade läst de flesta av de som nominerades men inte den här. När den kom ut på elib så bestämde jag mig för att sätta upp den på listan över böcker att ladda ner under sommaren.

Låt vargarna komma var en bok jag hade höga förhoppningar på. Men… nja… Jag blir inte överväldigad, jag blir inte tårögd. Kort sagt jag blir inte allt det där som man ”förväntas” bli och det färgar mitt intryck av en bok som i grunden är rätt bra.

Låt vargarna komma är en välskriven ungdomsbok som försöker tackla stora frågor. Till viss del så lyckas författaren med detta, men alltihopa känns lite för förutsägbart, lite för uppenbart vad det är man som läsare ska tycka och känna. Jag tycker om det stillsamma sättet som historien berättas på, att författaren inte tar till alltför dramatiska ord.

Mitt största problem med boken är att jag inte lyckas hålla intresset uppe i läsningen hela vägen, en bit i mitten så känns det som om allting tas om och tas om. Jag har svårt att förstå mig på Gretas nattliga utflykter, de blir i alla fall alldeles för många, utan att ge något nytt till historien. Att June slits mellan sin lojalitet till sin familj och sin önskan att komma ihåg Finn tillsammans med Toby är uppenbart men ett tag känns det som om det upprepas. Sedan går berättelsen plötsligt väldigt snabbt på slutet, och det dramatiska skeendet nästan skyndas över.

Jag gillar att boken utspelar sig 1987 och att författaren försöker beskriva hur okänt det var med aids. Det ger ett bra perspektiv och är en bra påminnelse för dagens unga. Möjligen kan jag tycka att det är lite naivt hur June och hennes familj bemöts, de bemöts med lite förundran och nyfikenhet snarare än ett fördömande och avståndstagande som mycket väl kunde varit fallet. Jag tycker också om det självklara sättet som Finns och Tobys kärlek beskrivs på, trots att de mött mycket fördomar och tvingats smyga. Däremot så finns det något som stör mig i beskrivningen av Junes kärlek till Finn och sedan till Toby. Det finns en underton som skorrar.

En fundering till omslaget. Det är verkligen fint, men samtidigt så stör jag mig lite på att det ska föreställa Finns målning, samtidigt som den inte stämmer med beskrivningen i boken av målningen.

Det här är Carol Rifka Brunts debut, men jag kan tänka mig att läsa fler böcker av henne, beroende på vad de kommer att handla på. I alla fall håller hon på att skriva på sin andra roman.

Omdöme: Amerikansk ungdomsroman om vänskap, kärlek och att förlora den man älskar.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har och dagarna går, Enligt O, C R M Nilsson, Bokälskaren och Romeo and Juliet

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.
Originaltitel: Tell the Wolves I’m Home
Förlag: X-publishing
Översättare: Christina Stalby

Mitt exemplar lånade jag på elib.
Utläst 15 juli 2014.