Down Under av Johan Ehn

Från förlagets hemsida: 1987. Jim är nitton år och reser ensam till Nya Zeeland, lämnar Stockholm bakom sig för att bli en ny och bättre version av sig själv. Han flyttar in hos sin farbror och faster, skaffar jobb och försöker bygga upp en tillvaro. Men minnena av det kaos han lämnat förföljer honom, och hans konservativa farbror styr sin familj med järnhand. En dag hämtar Jims faster honom efter jobbet och lämnar av honom på ett hostel. De vill inte att han bor hos dem längre, eftersom de har förstått att han är homosexuell. Nu börjar en omtumlande inre och yttre resa, och till slut vågar Jim äntligen se tillbaka på allt som lett honom till andra sidan jorden – down under.

Down under av Johan Ehn hade recensionsdatum 23 augusti 2017. Johan Ehn är skådespelare och konstnärlig ledare för Teater Barbara i Stockholm. Down under är hans debutroman, en till stora delar självbiografisk berättelse.

Den här boken dök överraskande upp i brevlådan i höstas. Jag satte upp Johan Ehn i Boktolvan och när jag nu behövde något lättläst kändes det bra att prova Down under, som är en ungdomsroman.

Down under är en riktigt bra, välskriven och lättläst berättelse om att hitta sig själv. Jag blev faktiskt överraskad över hur mycket jag gillade den. Det är en berättelse med ett intressant tema och den känns mycket personlig. Historien växlar mellan Jims barndom och det som är ”nutid”, dvs 1987-88 i Nya Zeeland, och jag tycker det är bra ihopvävt ända till slutet. Mot slutet av boken läste jag lite väl snabbt, långa stycken i sträck, och insåg då att boken tjänade på att läsas med lite kortare avsnitt i taget.

Nu ska historien ha självbiografisk grund vilket gör det lite svårare att ha synpunkter på karaktären. Ett tag under läsningen så blir jag rätt trött på alla ”trippar” Jim tar för att fly undan och alla hans ångestattacker. Det blir till viss del upprepningar och leder inte historien framåt. Kan mycket väl vara verklighetsbaserat, men min kommentar gäller uppbyggnaden av berättelsen.

På ett sätt så skulle den kunna utspela sig närsomhelst, men på ett sätt så är den tydligt 80-tal. Jag funderar efteråt en del på vad som hade kunnat vara annorlunda om den utspelat sig i nutid. Hade hans skoltid varit likadan? Hade hans farbrors reaktion varit densamma? Hade han han känt sig mer accepterad i dagens svenska samhälle och skola? Svårt att säga, men många tankar blir det.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att läsa mer av Johan Ehn, om han ger ut något mer framöver.

Omdöme: Välskriven ungdomsroman om att hitta sig själv
Betyg: 4

Bloggat om boken har Skriva läsa leva, C R M Nilsson, hyllan, Fantastiska berättelser, Eli läser och skriver och Enligt O

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Gilla böcker
Sidor: 316
Betyg på Goodreads: 3,69 baserat på 119 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst: 2 mars 2018.

Annonser

Från A till Ö: Nostalgi

N – Nostalgi. En bok du läste som barn.
Den här barndomsboken får dig att le och önska att du var liten igen.

Jag har då och då på bloggen skrivit om mina läsupplevelser som barn och tonåring. En bok som jag nämnt rätt ofta är Historien om Någon av Åke Löfgren. Minns den med en form av skräckblandad förtjusning, det är ju som en deckare för barn. Var glad när även dottern som liten gillade den här boken. Mer ska jag inte säga, för alla detaljer blir ju spoilers 😉

Veckans topplista: Djur

Johannas deckarhörna har skapat en serie hon kallar Veckans topplista, eftersom hon tycker Top Ten Tuesdays inlägg blir svårare och svårare. Jag kan hålla med henne, och hoppar gärna på det här.

Vecka 41 är temat ”Djur”. Idag har jag bestämt mig för ett undertema, nämligen barnböcker. Det är något som jag inte skriver så ofta om här, förmodligen för att barnen är stora och läser vuxen- och ungdomsböcker. Länkarna går till Wikipedia.

1. Sven Nordqvists serie om Pettson och Findus. Det här var min absoluta favoritserie att läsa högt ur när barnen var små. Det fanns så många bottnar och så fantastiska illustrationer att även som vuxen kunde man läsa om den många gånger.
2. Jujja och Tomas Wieslanders serie om Mamma Mu och Kråkan. Blev inte lika omedelbart en favorit men innehåller många godbitar. Kråkans sätt att städa älskar jag.
3. Marie Louise Rudolfssons serie från 70-talet om det lilla russet Vitnos var min första favoritserie när jag växte upp, och jag slukade bok efter bok.
4. Resan till Landet Längesen av Elsa Beskow. Historien om barnen Kaj och Kajsa och inte minst stocken som förvandlades till en drake fascinerade mig som barn. För en drake får väl ändå ses som ett djur i sagornas värld.
5. Historien om Någon av Åke Löfgren. Det var förmodligen min allra första deckare, och att sätta den på den här listan får förmodligen anses som någon form av spoiler 😉

En väktares bekännelser av Elin Säfström

Från förlagets hemsida: Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta människor ser dem inte – tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra.
I vanliga fall delar Tilda jobbet som stans väktare med sin mormor, men eftersom hon är i Norrland på ett särskilt uppdrag, är allt upp till Tilda nu. Ett angrepp av jordvättar i skolans källare hade räckt gott, och när det börjar rapporteras i nyheterna om folk som försvinner är det verkligen för mycket för en femtonåring, med bara en skabbig gammal hund till hjälp (även om han kan lukta sig till magiska överträdelser). I skolan finns dessutom Hakim, killen med världens brunaste ögon. Om han bara inte var helt trollbunden av överjordiskt vackra Natta, som av någon outgrundlig anledning verkar vilja bli vän med Tilda.

En väktares bekännelser av Elin Säfström hade recensionsdatum 21 september 2016. Elin Säfström är en svensk författare och programmerare med stort språkintresse. En väktares bekännelser är hennes debut.

Jag fick ett mejl i höstas från författaren om den här boken. Nog för att den lät trevlig, men jag brukar inte vara rätt målgrupp för böcker som innehåller övernaturliga fenomen, som jag uppfattade att den här gjorde. Men så började recensionerna komma, och jag funderade på om jag missbedömt det hela, så jag kontakade författaren igen som var vänlig nog att ordna ett exemplar.

En väktares bekännelser är en humoristisk och mycket välskriven debut. Det här är ungdomslitteratur med hög kvalitet! Det som charmar mig och drar med mig in i historien är den fullkomligt obetalbara tonen i berättandet. Jag brukar säga att jag inte gillar ”jag-formen” men här passar det utmärkt. Stundvis skrattar jag högt, och jag har inte tråkigt en sekund. Dessutom är boken lättläst, vilket var vad jag behövde. Skämmas över mina fördomar får jag också – övernaturligt funkar hur naturligt som helst i den här boken.

Tilda är på många sätt en helt vanlig tonåring, men också högst ovanlig. Just hennes humor, och Elin Säfströms förmåga att blanda in det övernaturliga i Tildas tonårsvardag (med tonårsbekymmer) är en styrka i boken. Den typen av fantasy är den som jag lättast rycks med i och gillar. Jag brukar vara högst tveksam till övernaturliga, men här dras jag fullständigt med.

Själva spänningsfaktorn är inte jättestor, men jag är hela tiden nyfiken på hur det ska gå och hur det ska sluta. Till skillnad från en del andra som läst boken så listade jag inte ut alla delar av upplösningen utan blir överraskad av vissa detaljer. Däremot så förstod jag innan Tilda några viktiga detaljer om andra personer.

Målgruppen är 12-15 år och jag ville absolut att vår 17-åriga dotter skulle läsa den då hon brukar uppskatta fantasy med humor. Hon gillade den väldigt mycket – hennes omdöme är att den är underbar med en bra blandning mellan en urban miljö och en övernaturlig värld.

Jag blev glad av att läsa En väktares bekännelser och skulle verkligen vilja läsa mer av Elin Säfström. Och gärna mer om Tilda!

Omdöme: Lättläst och mycket humoristisk ungdomsfantasy.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Romeo and Juliet, Boklysten, C R M Nilsson, Zellys bokblogg, Ms Hisingen, hyllan och Bokhuset

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Gilla böcker.

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar som jag fick via författaren.
Utläst 12 februari 2017.

En smakebit på søndag – En väktares bekännelser

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar du här.

Veckan har bjudit på både det ena och det andra, både trevligt och tja… mindre trevligt (som magsjuka i familjen). Till trevligheterna hörde definitivt fredag eftermiddag när jag blev firad av en ganska stor församling av kollegor. Jag fick stå till svars i ett quiz med citat från TV-serier (mer om det i morgon här på bloggen), och så fick jag presenter.

Läsmässigt har det väl inte varit någon höjdarvecka, det har blivit mycket TV-tittande och när jag väl lägger mig i sängen så orkar jag knappt hålla ögonen öppna. Jag håller fortfarande på med Red China Blues, och även om den är förvånansvärt bra, så är den inte lättläst. Så nu i helgen så kände jag att jag behövde en paus med något mer lättläst och underhållande. Ett recensionsexemplar fick det bli: En väktares bekännelser av Elin Säfström. Den handlar om Tilda som är femton och väktare. Det innebär att hon håller ordning på alla sagoväsen i Stockholm, som tomtar, troll, älvor och annat.

Smakbiten kommer från sid 53:

Det jag kan göra är att få rådare (de flesta, alltså – självklart inte älvor och så) att tillfälligt, om än högst motvilligt, lyda tydliga kommandon och säga sanningen när jag frågar någonting. That’s it. Jag kan aldrig få dem att uppföra sig längre än jag konfronterar dem. Så det är dessvärre ingen mirakelkur. Lika lite som schampon i den typ av reklamfilm där folk har vita rockar och ser allvarligt vetenskapliga ut, och som utlovar tjockare, friskare och mer glansigt hår.

 

Harry Potter och det fördömda barnet av J K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne

Från förlagets hemsida: Den åttonde berättelsen. Nitton år senare …
Det har alltid varit svårt att vara Harry Potter, och det är inte mycket enklare nu när han är en överarbetad anställd på Trolldomsministeriet, make och pappa till tre skolbarn.
Medan Harry brottas med ett förflutet som ständigt gör sig påmint, måste hans son Albus slåss mot ett arv han aldrig velat ta del av. Det förflutna och nutiden smälter samman på ett olycksbådande sätt och både far och son blir medvetna om den obekväma sanningen: Ibland kommer mörkret från platser man inte väntat sig.

Harry Potter och det fördömda barnet av J K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne kom ut i oktober 2016. I original heter den Harry Potter and the Cursed Child och kom ut 18 november 2015. Boken är ett teatermanus till en pjäs. J K Rowling är en brittisk författare som är känd över hela världen för sin succéserie om Harry Potter. Jack Thorne är en brittisk manusförfattare som skrivit manus för TV, radio och teater. John Tiffany är en brittisk teaterregissör. Pjäsen hade premiär den 30 juli 2016.

Serien om Harry Potter tillhör de få serier jag läst två gånger. Först läste jag den 2004-2007 själv, sen läste jag den högt för barnen. Barnen har läst den hur många gånger som helst. När jag hörde talas om att det skulle komma en uppföljare så var jag mycket skeptisk. För dottern var det självklart att hon ville läsa, och hon fick den i julklapp av sin bror. När hon hade läst den så bestämde jag mig för att låna den.

Harry Potter och det fördömda barnet är en riktigt bra historia. Jag har bara en gång tidigare läst ett pjäsmanus som bok – Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt, som jag läste någon gång på 80-talet – men det visade sig att det var inte något som helst problem. I ett pjäsmanus så beskrivs förstås känslor sparsmakat men det går att läsa ut mycket av replikerna och att läsa ”mellan raderna” gillar jag. Pjäsformen och hur karaktärerna agerar fungerar utmärkt för att få en tydlig känsla för karaktärerna.

Det som imponerar mig mest är att de lyckats få till precis rätt Harry Potterstämning. Jag får samma varma och djupa känsla i kroppen som när jag läste Harry Potter förr i tiden. Även om jag inte är en uttalad Harry Potterexpert så är min bedömning att den stämmer bra med tidigare böcker. Utvecklingen av berättelsen fungerar, och den nya tråden är mycket bra.

Det gamla gardet från de tidigare böckerna har blivit vuxna, och de är vuxna, inte bara förvuxna barn. Dessutom tillkommer nya personer, den yngre generationen i synnerhet, och även där så är det en trovärdig karaktärsbeskrivning. Det är omöjligt att inte känna med Albus Potter och Scorpius Malfoy, som djupt färgas av relationen mellan sina pappor, och tyngs av arvet. Harry Potter och det fördömda barnet är i allra högsta grad en bra bok om en jobbig tonårstid, där man ska bryta sig loss från sina föräldrar och stå på egna ben.

Kommer det ännu fler i serien om Harry Potter kommer jag att läsa dem. Definitivt!

Omdöme: Gripande pjäs om ondska, godhet och arvet från våra förfäder
Betyg: 5-

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Feministbiblioteket, Bokskåpet, Mitt liv i ord och Kulturbloggen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Harry Potter and the Cursed Child
Förlag: Rabén och Sjögren
Översättare: Jessika Gedin och Lena Fries Gedin

Mitt exemplar lånade jag av dottern (som fått det av sin bror i julklapp).
Utläst 28 december 2016.

Ung i ghettot av David Safier

Från förlagets hemsida: 16-åriga Mira smugglar mat för att hon och hennes familj ska överleva ghettot i Warszawa. När hon får veta att ghettots alla invånare ska skickas till koncentrationslägren för utrotning ansluter hon sig till motståndsrörelsen. Tillsammans lyckas de stå emot SS-styrkorna längre än förväntat. Mycket längre. I hela 28 dagar. 
28 dagar för att leva ett helt liv.
28 dagar för att bli en legend. 

Ung i ghettot av David Safier hade recensionsdatum i september 2015. I original heter den 28 Tages Lang och kom ut 2014. David Safier är en tysk författare som även skrivit manus till TV-serien Berlin, Berlin. Han debuterade 2007 med Mieses Karma (Dålig karma).

När december började lida mot sitt slut insåg jag att jag inte skulle hinna någon av de tyngre böckerna i Makeutmaningen så då valde jag istället Ung i ghettot. Det är en bok jag läst mycket positivt om på diverse bloggar, och gav till maken i julklapp 2015.

Ung i ghettot är en relativt lättläst berättelse om en mycket intressant historia. Miira och de övriga i boken är fiktiva karaktärer men händelserna är verkliga. 19 april – 16 maj 1943 gjorde judiska motståndsrörelsen uppror mot tyskarna i Warsawas ghetto. Jag kände inte till den här historien innan. Det jag mest gillar med Ung i ghettot är att den förmedlar en stark och lärorik historia.

Tyvärr så klickar jag och Ung i ghettot inte riktigt, och jag har svårt att sätta fingret på varför. I början så är den intressant men efterhand så tappar jag helt intresset. Jag har svårt att komma in i historien, det är något i berättarrösten som skär i mig. Berättelsen är tänkt att väcka frågor om hur man själv skulle agerat i omöjliga valsituationer, men eftersom jag inte kan känna med Miira överhuvudtaget, trots att hon är jag-personen, så blir jag mest frustrerad. Först mot slutet så blir jag engagerad och intresserad av karaktärerna. Jag får ingen känsla för karaktärerna, utan upplever Ung i ghettot mest som en uppräkning av händelser och agerande. Fantasihistorien som Miras lillasyster flyr in i för att orka med förstår jag mig inte heller på.

Jag kan förstå att många tycker om den här boken, och utifrån det historiska perspektivet så tycker jag den är viktig läsning. Tyvärr var den inte min typ av bok, och just nu är jag tveksam till om jag ska läsa fler böcker av David Safier

Omdöme: Lättläst men oengagerande ungdomsbok om ett stycke viktig och berörande historia.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Mias bokhörna, Boklysten, Fantastiska berättelser, Västmanländskans bokblogg och Mest Lenas godsaker

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: 28 Tages Lang
Förlag: Bazar
Översättare: Ulrika Junker

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 24 december 2016.

Om jag var din tjej av Meredith Russo

Från förlagets hemsida: Amanda Hardys uppväxt har varit allt annat än enkel. Hon har mobbats och misshandlats av sina klasskamrater, och hon har hatat sig själv och kroppen hon fötts i. Varför? För att Amanda brukade vara Andrew.
Efter att ha genomgått en könskorrigering flyttar Amanda till sin pappa som bor i en liten stad i den amerikanska Södern. Här vet ingen vem hon är – eller vem hon var – och hon kan börja om på nytt. När Amanda faller för Grant, den snälla killen som redan första skoldagen blir hennes vän, uppstår snart en djup och uppriktig kärleksrelation. Och ju närmare Amanda och Grant kommer varandra, desto mer vill hon dela sin bakgrund med honom. Men kommer han fortfarande att se henne som den hon är? Vad betyder kön och identitet egentligen?

Om jag var din tjej av Meredith Russo kom ut 9 maj 2016. I original heter den If I Was Your Girl och kom ut 2013. Meredith Russo är en amerikansk författare som debuterade med If I Was Your Girl. Boken baseras delvis på hennes egna erfarenheter.

Jag hade inte noterat den här boken förrän maken köpte den och läste den i somras. Han gillade den såpass mycket att han inkluderade den i Makeutmaningen, och den fick bli oktober månads bok.

Om jag var din tjej är en lättläst och välskriven bok. Den tar upp ett mycket intressant tema och jag tycker att Meredith Russo lyckas göra det på ett eftertänksamt och unikt sätt. Om jag var din tjej är en bok som många, inte minst föräldrar, borde läsa. Den skulle också passa utmärkt som bokcirkelbok, eftersom den väcker många tankar. Även vår 16-åriga dotter har läst den här boken. Hon tyckte om boken och anser att den tar upp många viktiga saker.

Jag brukar då och då säga att jag inte gillar när ungdomsboksförfattare underskattar sin publik språkligt. Det märks att Om jag var din tjej främst riktar sig till en yngre publik, men Meredith Russo lyckas ändå med balansen i det språkliga.

Ämnet som Meredith Russo tar upp ur sin synvinkel är oerhört aktuellt, och i efterordet så framgår det att hon också gör det ur sina egna erfarenheter. Det finns många fördomar om transpersoner, och trots den skönlitterära formen så känns det som min kunskap och förståelse ökar väsentligt. Amanda är en person som är lätt att känna sympati med. Relationen mellan Amanda och hennes föräldrar, som tacklar det hela på vitt skilda sätt, är det som jag främst tar med mig från läsningen och berörs starkast av.

Det finns en sak som stör mig under läsningen, och det är känslan av att jag befinner mig i en amerikansk TV-serie. Amanda går igenom något oerhört omvälvande, och tyvärr i dagens samhälle så är det något som inte mottas med förståelse och empati. I mitt tycke så möter hon ett oproportionerligt stort antal människor som ställer upp för henne utan att vara fördömande. Meredith Russo tar upp just detta i sitt efterord, och jag köper hennes förklaring i efterhand, men det påverkar ändå mitt intryck av boken.

Jag skulle definitivt kunna tänka mig att läsa mer av Meredith Russo.

Omdöme: Välskriven och viktig bok om att vara transperson
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Fiktiviteter, Feministbiblioteket, Enligt O, Bokfreak, Eli läser och skriver, Litteraturkvalster & Småtankar och Stories from the city
Kulturkollo har konfererat om boken.

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: If I was Your Girl
Förlag: Lavender Lit
Översättare: Cecilia Falk

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 5 oktober 2016

Oktober är den kallaste månaden av Christoffer Carlsson

Från förlagets hemsida: Han stod på vår lilla stentrappa iklädd uniform och sa att han hette Viktor Franzén. Jag tyckte inte om honom. Han frågade om mamma var hemma.
”Nej.”
”Vet du var hon är någonstans?”
”Nej.”
”Vet du när hon kommer hem?”
Jag sa nej en tredje gång och lade armarna i kors.
”Vad gäller det?”
”Din bror Jakob.”
Vega är sexton år och håller tyst när polisen frågar – om hennes bror, om hans bil och om hagelgeväret. Om var han är, och vad som har hänt. Samtidigt vet hon alldeles för mycket och blir själv indragen.
Oktober är den kallaste månaden handlar om ett brott, och om en syster som söker efter sin bror. Det är berättelsen om en enslig bygd där någon ljuger, och om priset man betalar för att växa upp.

Oktober är den kallaste månaden av Christoffer Carlsson har recensionsdatum idag, 7 september 2016. Christoffer Carlsson är kriminolog och författare som debuterade 2010 med Fallet Vincent Franke. Oktober är den kallaste månaden är hans sjätte bok, och första ungdomsbok.

Efter att ha läst alla tre böckerna i Christoffer Carlssons serie om Leo Junker så kan man gott säga att han tillhör mina favoritförfattare. I alla tre böckerna har jag fascinerats av hans berättarröst och språk. Jag blev därför mycket glad när förlaget skickade ett recensionsexemplar av hans första ungdomsroman.

Oktober är den kallaste månaden är en bok med en miljö och stämning som kryper under skinnet. Christoffer Carlsson visar återigen hur skicklig han är att förmedla en väldigt speciell stämning och visa en mörk sida av den svenska landsbygden. Jag slås igen av det vackra språket, där han med små medel spelar på stora känslor. Det slår an något speciellt hos mig. Svärtan i skildringen av relationer och miljön berör starkt, det lilla samhällets baksidor är central i berättelsen.

För ovanlighetens skull så tog det lite tid för mig att komma in i berättelsen, förmodligen för att jag inte tog mig tid att pausa. Det var många namn och jag hade svårt att få grepp om berättelsen. Jag hade inte läst på baksidan så noga och det tog mig en stund att förstå att det var en 16-årig tjej som var berättarrösten. Jag trodde det var en manlig berättare, och det intrycket hade jag svårt att skaka av mig. Den 16-åriga Vega är så långt från mitt 16-åriga jag både i beteende och tankar att det skapar en konflikt under läsandet, vilket gör att jag helt har svårt att ta till mig berättelsen fullt ut.

Funderar också mycket under läsandet på kategorisering och genre. Vad gör det här till en bok för 15+? Jag kan inte förflytta mig så långt tillbaka, och sätta mig in vad jag hade tyckt i den åldern. Så för att riktigt göra boken rättvisa skulle jag vilja höra vad ungdomar i målgruppen tycker om den. Kanske de har en helt annan inställning till Vega?

Christoffer Carlsson har en alldeles egen berättarröst som gör att jag ser mycket fram mot att läsa fler böcker av honom.

Omdöme: Kusligt vackert och obehagligt om lojalitet och familj
Betyg: 4

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Gilla böcker/Lilla Piratförlaget

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 28 augusti 2016.

Den femte vågen av Rick Yancey

Från förlagets hemsida: Cassie har överlevt de tre första faserna av en utomjordisk attack. Hennes föräldrar är döda och lillebrodern tillfångatagen. Nu flyr hon för livet, hon flyr från De andra. De andra ser ut som människor, men de har ett uppdrag som de sköter med kallblodig perfektion – att döda alla de ser. Cassie har valt att inte lita på någon. Hon vet att ensam är stark inte bara är ett utnött uttryck, utan det kanske enda sättet att hålla sig vid liv.

Den femte vågen av Rick Yancey kom ut 2013. I original heter den The fifth wave och kom ut 2913. Rick Yancey är en amerikansk författare med bakgrund som lärare och inom IRS. Han debuterade 2003 med A Burning in Homeland och har sedan dess gett ut flertalet ungdoms- och vuxenböcker. Den femte vågen är den första i en trilogi med samma namn.

Jag har tänkt läsa den här ett tag då både maken och dottern läst den, och jag hade satt upp den på min Boktolva. När maken nu köpte filmen så åkte boken högst upp på läslistan. För jag bara måste läsa boken innan jag ser filmen.

Den femte vågen är en dystopi och science fiction i dess rätta bemärkelse, med en fascinerande grundhistoria. Jag tycker det är en skickligt uttänkt framtidsvision som lever kvar efter läsningen, men tyvärr så är Den femte vågen väldigt ojämn. Ibland är den spännande och jag lockas vända sidor snabbt, men ibland är den så trög att jag har svårt att motivera mig att läsa. Jag märker att jag ibland ”slarvläser” bara för att komma framåt i boken. Hade jag inte läst den under semestern hade det tagit en evig tid.

Mitt största problem är att det finns en ambition att vara ”filosofisk” som jag inte tycker passar i sammanhanget. Det är både en språklig ambition och en innehållslig ambition. Tyvärr blir det mest jamsigt. När jag förväntar mig action vill jag ha action, även om språket gärna får vara bra. Dessutom så blir historien tjatig när flera personers bild av samma ”upptäckt” (den femte vågen) ska beskrivas.

Det finns ändå en viss humor i boken, i synnerhet när det är Cassies POV. Jag gillar hennes blandning av cynism och värme (för Sammy), och rappa tanker. De övriga POVs är inte lika starka. Berättelsen får mig också att fundera en del, bl.a. över hur realistiskt det är att barn tar de initiativ som de gör i Den femte vågen.

Trots att detta är den första delen i en trilogi och del två står i hyllan så känner jag mig inte lockad att läsa den. Fast det beror nog på hur filmen är och huruvida del två kommer att filmas…

Omdöme: Lite trög science fiction med en fascinerande grundhistoria om manipulation
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Mest Lenas godsaker, Emilias bokstäver och Annas bokhörna

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: The fifth wave
Förlag: Rabén och Sjögren
Översättare: Jan Risheden

Mitt exemplar lånade jag av dottern.
Utläst 13 juli 2016.