The Girls av Lisa Jewell

Från det svenska förlagets hemsida: Du bor vid en pittoresk gemensam park, en oas i Londons storstadsbuller, där dina barn kan springa fritt, in och ut i de andra husen. Du har känt dina grannar i åratal, och du litar på dem.
Du tror att dina barn är säkra. Men är de verkligen det?
Midsommarkväll: en trettonårig flicka hittas medvetslös i ett mörkt hörn av den gemensamma trädgården. Vad hände egentligen med henne? Och vem är ansvarig?

The Girls av Lisa Jewell kom ut 2015. På svenska heter den Flickorna i trädgården och kom ut 2016. Lisa Jewell är en brittisk författare som bl.a. arbetade som PR-assistent och receptionist innan hon 1998 debuterade som författare med Ralph’s party. Hon har totalt gett ut fjorton romaner.

Jag har tidigare läst Syskonmakaren av Lisa Jewell och även om jag tyckte den var bra så hade jag inga direkta planer på att läsa mer av henne. Men så blev Flickorna i trädgården vald i vår bokcirkel, och då lånade jag den på engelska av en av medlemmarna i bokcirkeln (som hade den sen tidigare). Den fick följa med på resan till Gran Canaria och jag läste ut den på den långa flygresan dit.

The Girls är en välskriven och suggestiv berättelse med en stark psykologisk spänning. Ett problem för mig är att boken svajar mellan olika genrer och det är svårt att veta vad man ska tycka. Det är inte feelgood eftersom det mörka och obehagliga genomsyrar hela boken. Det är heller inte en genuin deckare eller thriller. Den verkar ha ambitionen att vara spännande och bitvis så ger den en stark obehagskänsla i sin vardagsspänning. Men samtidigt så levererar den inte den spänning som krävs för mig att bli intresserad, och slutet blir bara ett enda stort ”jaså” vad gäller spänningsmomentet.

Karaktärerna i The Girls är intressanta, men den enda jag kan känna någon som  helst empati med är Pip. Det är intressant hur Lisa Jewell skickligt bygger upp starka bilder, som plötsligt raseras genom ett annat perspektiv. Det ger en dimension till hur man utifrån kan se på en familj, medan internt så pågår något helt annat. Ett exempel är min bild av Adeles hem, som helt förändras när det blir Adele själv som beskriver det.

Jag tyckte det var en fördel att läsa boken på engelska, och jag tror att det intensiva läsandet på flygplanet gjorde sitt till för att boken lästes i ett sträck. Samtidigt så kan jag inte påstå att historien i grunden intresserade mig. Jag kan tänka mig att läsa mer av Lisa Jewell men det är inget jag kommer att prioritera.

Omdöme: Suggestiv berättelse om familjekonstellationer sedda inifrån och utifrån.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Enligt O, hyllan, Mias bokhörna, Bina’s Books,

Mer om boken kan du läsa här eller här (den engelska här)
Förlag: (mitt exemplar)
Sidor: 416

Mitt exemplar lånade jag av en vän.
Utläst 31 mars 2017.

Annonser

Fyrtio dagar utan skugga av Olivier Truc

Kautokeino, Lappland. Polarnatt och iskallt. Snart ska solen stiga igen, efter fyrtio dagars mörker. En flera hundra år gammal trumma har nyligen återlämnats till ett museum och det sägs att trummans kraft kan hjälpa nåjder – samernas schamaner – att kommunicera med de döda. Under mörkrets sista timmar stjäls trumman.
Kort därefter hittas en renägare mördad med öronen avskurna. Klemet och Nina på norska Renpolisen tror att det finns en koppling mellan stölden och mordet.
Det står snart klart att inte alla vill att deras efterforskningar ska lyckas. Och de möter kyla och motstånd från både natur och människor innan de kan ta upp jakten på en mördare.

Fyrtio dagar utan skugga av Olivier Truc kom ut 2014. I original heter den Le dernier lapon och kom ut 2012. Olivier Truc är en fransk journalist och författare som är bosatt i Stockholm. Fyrtio dagar utan skugga som är hans debutroman är såld till flera länder och har blivit prisbelönt. Hans andra bok, Skuggorna vänder tillbaka, kom ut 2016.

Som deckarläsare så har jag under årens lopp funderat på att läsa Fyrtio dagar utan skugga, men av någon anledning har jag inte trott att det var riktigt min typ av deckare. Olivier Truc var på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall förra året och var mycket intressant att lyssna på. Men så blev det här valet i Bokcirkeln på jobbet, och då kunde jag ju inte låta bli.

Fyrtio dagar utan skugga är en deckare med högt tempo i en unik miljö. Den var oväntat bra. Jag gillade inte språket, det var stolpigt bitvis, korthugget på ett underligt sätt. Ändå så är Fyrtio dagar utan skugga mycket lättläst, och jag fick trots mina invändningar ganska bra läsflyt. Det är ett högt tempo i berättandet, vilket för mig delvis kompenserar för stolpigheten i språket, och gör att jag hela tiden är intresserad av vad som ska hända härnäst.

Styrkan i boken är definitivt den unika miljön och historien som Olivier Truc format utifrån miljön. Berättelsen känns genomtänkt. Jag är sorgligt okunnig om samerna och deras historia, och medan jag läser så känns det som om jag lär mig mycket på ett naturligt sätt. Det gillar jag. När jag lyssnade på Oliver Truc fick jag också klart för mig vilket jobb han lagt ner, och hur det hela började som en serie artiklar och en fransk dokumentär från området. Det gör att jag känner mig trygg i att fakta är rätt.

Karaktärerna i boken är intressanta utifrån den miljö de befinner sig i men jag hade svårt att komma nära huvudpersonerna, Klemet och Nina. På något sätt så känns det som om jag betraktar dem utifrån. Möjligen kan det bero på att det hela tiden talas om vad personerna känner, något som jag har svårt för.

I bokklubben så hade alla inte hunnit klart men de flesta gillade boken. Vi diskuterade mycket om samer och miljön, hur mycket som var riktigt i beskrivningen, vad som skulle kunna hända personerna, om det fanns en fortsättning. Det var en mycket bra bokcirkelbok.

Tydligen handlar Skuggorna vänder tillbaka också om Klemet och Nina. Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa den, men den står inte högst på listan.

Omdöme: Lättläst spänningsroman i en annorlunda och intressant miljö
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Boklysten, hyllan och Johannas deckarhörna

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Le Dernier Lapon
Förlag: Piratförlaget
Översättare: Maria Björkman

Mitt exemplar lånade jag på biblioteket.
Utläst 3 mars 2017.

En smakebit på søndag – Fyrtio dagar utan skugga

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar du här.

Även den här veckan har präglats av magsjuka, nu har vi tagit tre av fyra utsträckt på en period av två och en halv vecka. Men vi har också gjort roliga saker. I fredags var jag och maken på konsert. Det var Stiftelsen och Takida som hade gemensam konsert. Dessutom med två förband – All that is left (innan Stiftelsen) och Ryan Star (innan Takida). Sammanlagt så var det fyra timmar. Jag älskar Stiftelsen och Takida visade sig vara ett riktigt bra liveband. Efter konserten tittade jag lite på hur deras turné recenserats i media, och det gör mig riktigt irriterad. Här har vi en konsert som säljer slut på flera orter, en publik som sjunger med och två band som säljer skivor bra. Men kritikerna har hela tiden skrivit ner dessa två band som banala och idiotförklarar genom det deras publik. Det får mig att tänka också på deckargenren som inte anses ”fin”, eller andra böcker som säljer fantastiskt bra men som skrivs ner av recensenter. Nåja, det är kanske ett helt annat inlägg. Längst ner har jag lagt in två Youtubeklipp från Takida och Stiftelsen. Hela konserten från igår finns på Youtube 🙂

Men till böcker då. Igår läste jag ut Nötskal av Ian McEwan och påbörjade Fyrtio dagar utan skugga av Olivier Truc som är boken vi ska läsa i bokcirkeln på jobbet. Får se om jag hinner klart innan torsdag när vi ska prata om boken. Huvudpersonerna är två renpoliser uppe i nordligaste Norge/Sverige.

Smakbiten kommer från sid 13

Det var den märkvärdigaste dagen på hela året, den som bar mänsklighetens alla förhoppningar. I morgon skulle solen återfödas. I fyrtio dagar nu hade kvinnorna och männen från vidda varit berövade den källan till liv och överlevt genom att ödmjuka själen. 
Klemet, som var polis och rationell, ja, rationell eftersom han var polis, såg i detta det oantastliga tecknet på en arvssynd. Varför skulle människor annars påtvingas ett sådant lidande? Fyrtio dagar utan att lämna någon skugga efter sig, reducerade till marknivån, som krälande insekter.

 

 

 

 

Flickan och skulden av Katarina Wennstam

Från förlagets hemsida: Jonna, en vanlig tonårstjej, går på fest. Dagen efter är hennes liv förstört. De har kört upp en krycka i underlivet. På stan kallas hon för ”kryckhoran”. Lena blir utsatt för en gruppvåldtäkt. I rättegångsprotokollet står det: ”Hon hade en kort svart klänning, en orange genomskinlig topp, skor samt behå och trosor på sig.”
Det sexuella våldet har alltid funnits. Men har det plötsligt blivit grövre? Har det skett en förändring i inställningen till våldtäkt, hos ungdomar, media, domstolar? Eller är det i själva verket samma urgamla syn på kvinnans – och mannens – rätt som härskar?

Flickan och skulden av Katarina Wennstam kom ut 2002. Den blev då Augustprisnominerad och tilldelades flera priser. En reviderad version kom ut 2012. Katarina Wennstam är en svensk författare och journalist som debuterade 2002 med reportageboken Flickan och skulden. Hon har sedan dess gett ut sex romaner som sålt i en miljon exemplar.

Jag har tidigare läst några av Katarina Wennstams deckare. I höstas läste jag Flickan och skammen av Katarina Wennstam och hade då funderingar på att läsa Flickan och skulden, men det blev inte av. Nu valdes den i bokcirkeln på jobbet och då lånade jag den på biblioteket. Den upplagan är dock den äldre versionen, inte den reviderade.

Flickan och skulden är en mycket välskriven bok som väcker oerhört många känslor. För mig som läst Flickan och skammen rätt nyligen så jämför jag rätt mycket med den. Temat i Flickan och skulden är mer fokuserat än i Flickan och skammen, jag upplever den inte lika spretig. Samtidigt känns den inte lika välutvecklad i resonemanget. Jag tycker mig känna igen en del av fallen från Flickan och skammen, vilket gör att det inte blir lika mycket aha-upplevelser (jag kan ha fel, jag kan ju ha läst om dem på något annat ställe). Flickan och skulden fokuserar på det svenska rättsystemet, till skillnad från Flickan och skammen som handlar mer om det svenska samhället. Det gör att om man vill skydda sig vid läsningen så är det lättare att tänka att det inte rör en själv om man inte varit i just den situationen.

Styrkan med Flickan och skulden är alla de funderingar den väcker, och det är ju något av syftet med den. Framförallt så funderar jag över mina egna barn, som bägge befinner sig i tonåren, och hur de påverkas av detta. Att de är en flicka och en pojke gör att jag funderar mycket över den skillnaden. Sen blir jag nästintill lamslagen av tanken att den här boken kom ut 2002 och den känns fortfarande dagsaktuell i de flesta styckena.

Det här är en bok som (förstås) passade utmärkt som bokcirkelbok. För närvarande är vi en grupp kvinnor på samma arbetsplats, och de flesta av oss har barn (från väldigt små till vuxna). Alla av oss hade reflektioner och funderingar, och kunde plocka stycken ur boken som gjort oss speciellt upprörda. Jag tror vi alla fick oss en rejäl funderar och underlag för många diskussioner framöver. Själv så tog jag med mig frågeställningen hem till mna två tonårsbarn om huruvida de i skolan tagit upp det här med att ”ett nej är ett nej”. Det visade sig att i sonens skola har de tagit upp det frekvent i olika sammanhang sen ett par år tillbaka, medan dottern inte kunde minnas att de tagit upp det så specifikt. Det blev en intressant diskussion av det.

Katarina Wennstam behövs i den svenska samhällsdebatten, och jag ser fram mot att läsa fler böcker av henne, såväl reportageböcker som deckare.

Omdöme: Väldigt viktig bok som alla borde läsa!
Betyg: 4

Bloggat om boken har Boken är tankens barn, Feministbiblioteket och Eli läser och skriver

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonniers förlag

Mitt exemplar lånade jag på biblioteket.
Utläst 14 januari 2017.

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

Från förlagets hemsida: Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.
De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.
När journalisten Jenny Nordberg först berättade om det okända fenomenet i New York Times 2010 blev de förklädda flickorna en världsnyhet. Boken fortsätter att följa flera familjer på nära håll i Kabul och är en fascinerande historia om uppfinningsrikedom och kollektivt självbedrägeri, men blir också ett skakande reportage om hur lite en kvinnas liv är värt efter tretton års krig i Afghanistan.
I sökandet efter hemligheter i en krigszon ställer författaren förbjudna frågor om sex och könsidentitet, om Gud och religiösa lagar, och om vad skillnaden mellan pojkar och flickor – eller män och kvinnor – egentligen består i. Det hon till slut finner i ett av världens farligaste länder lär oss något om vår egen historia och om människors vägran att acceptera förtryck genom alla tider.

De förklädda flickorna i Kabul kom ut i mars 2015. Jenny Nordberg är en undersökande och prisbelönt journalist och författare bosatt i New York. De förklädda flickorna i Kabul är hennes andra bok.

Den här boken hade jag noterat och var nyfiken på. Blev därför positivt överraskad när den blev vald i bokcirkeln jag är med i.

De förklädda flickorna i Kabul är en välskriven bok, med en bra blandning av det personliga och faktamässiga stycken. Det är oerhört omskakande läsning, och mycket svårt att förstå. Samtidigt drog jag hela tiden paralleller till liknande företeelser, om än lika extrema. För även i mer jämställda länder så klär sig många kvinnor (och en del män) för att anpassa sig till en mansdominerad miljö, och de anpassar även sitt beteende. Ta t.ex. kvinnor i ledande ställning i större organisationer, de är oftast klädda för att smälta in bland de kostymklädda männen. Jo, jag vet, detta är inte samma sak, men det är för mig ändå olika symptom på samma grundproblematik kring vad som är normgivande.

Det som jag funderar mest på under läsningen är vad detta gör för de flickor som kläs ut, vilka svårigheter de får senare i livet. Visserligen hävdar en del i boken att det inte behöver ha så stor betydelse om man går tillbaka tillräckligt tidigt, men jag undrar ändå.  En av de mest intressanta sakerna i boken är också fädernas roll, där några framstår som progressiva. Som alltid när jag läser en bok av den här sorten slås jag av hur långt vi kommit på många plan, och hur glad jag är att leva i ett samhälle där jag i de flesta avseenden har samma rättigheter som en man.

I början av boken så gick läsningen lätt och blandningen mellan fakta och personliga berättelser var bra. Men drygt halvvägs in i boken så tyckte jag den blev tyngre, och även spretigare, vilket gjorde att jag fastnade. Men mot slutet så tog den sig igen.

Det var en bra bok för en bokcirkel, vi hade bra diskussioner om innehållet. Varje gång jag läser en bok av den här typen så känner jag att jag borde läsa fler.

Omdöme: Intressant och skakande läsning om fenomenet bacha posh.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Annas bokblogg, C R M Nilsson, Enligt O, Feministbiblioteket, Kulturbloggen och Ms Hisingen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonniers förlag

Mitt exemplar lånade jag som e-bok på biblioteket.
Utläst 14 december 2016.

Not That Kind of Girl av Lena Dunham

Från förlagets hemsida: Den här boken innehåller berättelser om underbara nätter med vidriga killar och vidriga dagar med underbara vänner, om ambitioner och de två livskriser jag genomgick före tjugo års ålder. Om mode och dess många tvångströjor. Om att visa upp sin kropp offentligt, vara tvungen att hävda sig på ett möte med en massa femtioåriga män och de hälsobetingade rädslor (tinnitus, lampdamm och infertilitet) som håller mig vaken om nätterna. Jag förbereder mig redan på den skam jag förmodligen kommer att känna över att jag någonsin trodde mig ha något att erbjuda dig med denna bok, men också på den glädje som lika gärna kan drabba mig över att jag lyckats hindra dig från att testa en dyr juicefasta eller ha sex med skorna på. Nej, jag är ingen sexpert, psykolog eller legitimerad dietist. Jag är inte en gift trebarnsmor och jag äger ingen framgångsrik underklädeskedja. Däremot är jag en tjej med ett passionerat intresse för självförverkligande, en tjej som skickar hoppfulla rapporter från fronten i denna kamp.

Not that kind of girl av Lena Dunham kom ut på svenska i november 2014. I original kom den ut under samma titel i september 2014. Lena Dunham är en amerikansk producent, manusförfattare och regissör, och skapare av TV-serien Girls. Not that kind of girl är hennes första bok.

Det här är inte en typ av bok som jag normalt hade valt, men eftersom den blev september månads val i bokcirkeln på jobbet så gav jag den en chans. Jag har sett några enstaka delar av avsnitt av Girls, men annars var Lena Dunham okänd för mig.

Not that kind of girl är en mycket lättläst bok, jag läste ut den på bara ett par dagar, trots bristande läsflyt. Den har vissa poänger, men jag upplever den som tjatig, då samma tema upprepas om och om igen. Den är hoppig och ostrukturerad, men jag har ändå viss behållning av den.

Framförallt bygger Not that kind of girl på två komponenter – en kvinnas enorma dåliga självförtroende och sex. Väldigt mycket sex. Det känns som om hon har hur många män som helst, men det kan vara ett fåtal som hon återkommer till, det är oklart för mig. Allt eftersom jag läser blir jag mer och mer frustrerad över att det inte blir mer än detta. Inga reflektioner, och inga förklaringar, bara en massa anekdoter. Det verkar i beskrivningen som detta är en feministisk bok, men jag upplever den inte alls så, just pga bristen på egna reflektioner. Ska man läsa en bättre bok, så rekommenderar jag Catlin Moran.

Att jag skriver om den så långt i efterhand beror på att vi sköt upp bokcirkelträffen flera gånger. När vi väl träffades (och pratade om två böcker) så visade det sig att jag var den enda som läst hela boken…

Jag kommer inte att läsa mer av Lena Dunham, så mycket är i alla fall klart. Inte minst för att hon inte skrivit någon mer bok. Än i alla fall.

Omdöme: Lättläst men tjatig berättelse om en ung kvinna
Betyg: 3

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Not that kind of girl
Förlag: Norstedts
Översättare: Annika Ruth Persson

Mitt exemplar hade jag lånat på biblioteket.
Utläst 23 september 2016.

Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt

Från förlagets hemsida: Där sitter han till slut, på andra sidan av ett skottsäkert glas. Fyrtioettåringen hon flugit över Atlanten för att träffa. Mannen som snart ska dö. Han lyfter telefonluren och presenterar sig.
När den prisbelönta reportern och kolumnisten Carina Bergfeldt möter Vaughn Ross återstår en vecka av hans liv. Han är dömd till döden i Texas, den amerikanska delstat som avrättar flest fångar. I tio år, nio månader och tio dagar har Vaughn Ross väntat på att dö, för att sona de mord han dömdes för 2002.
Samtalet blir starten på en vecka i Texas som involverar en pastor, en fängelsedirektör, en kvinna som älskar en mördare, en familj som vill ha hämnd och en polis som avgett ett löfte som infrias först när giftet injiceras.
Men allt börjar med mannen som har sju dagar kvar att leva.

Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt kom ut i maj 2015. Carina Bergfeldt är en svensk författare som är reporter och kolumnist på Aftonbladet. Hon tilldelades 2012 Stora Journalistpriset i kategorin Årets Berättare för sitt reportage ”Dagen vi aldrig glömmer” om massakern på Utøya. Hon debuterade som författare 2012 med Fadersmord.

Jag blev nyfiken på Sju dagar kvar att leva när jag läst om den på nätet. Samtidigt har jag dragit mig lite för att läsa den, eftersom jag förväntat mig jobbig läsning. Dessutom gillar jag inte genren True Crime, och även om detta är mer seriöst så var jag orolig att jag skulle känna likadant inför det här. Men när det nu var min tur att välja bok i vår bokcirkel så blev det Sju dagar kvar att leva eftersom jag förväntade mig att detta var en bok som skulle väcka känslor och kunna diskuteras.

Sju dagar kvar att leva är en välskriven och extremt känsloväckande historia. Medan jag läser blir jag mer och mer upprörd, vill diskutera och citerar statistik och fakta för resten av familjen. Efter avslutad läsning är jag upprörd, ledsen och förbannad. Hur kan människor göra så här mot varandra? Hur kan vi skapa ett sådant här system? Jag blir också skakad över vilket enormt klassproblem som framträder. Bakgrunden är avgörande. Ett citat som exempel: ”Sannolikheten att en vit man i USA någon gång ska hamna i fängelse är en på etthundrasex. För en latinamerikansk man är siffran en på trettiosex. Och för en svart man är sannolikheten en på femton att han någon gång i livet hamnar bakom galler.” Kort och koncist och oerhört skakande.

Carina Bergfeldt lyckas med att med stor saklighet, i en kombination av statistik och medmänsklighet visa det absurda i dödsstraff. Egentligen tar hon inte själv ställning uttryckligen, men som läsare är det den enda slutsatsen jag kan dra. Att det skulle ge ett avslut för inblandade är omöjligt, och såväl fakta som berättelserna visar att det inte fungerar i avskräckande syfte. Att ge staten befogenheten att mörda en människa som hämnd för mord blir en ond cirkel. Jag kan inte begripa hur mord är OK när staten står för det. Samtidigt så lyckas Carina Bergfeldt skapa någon form av förståelse för de som drabbas på olika sätt, och man känner för dem också. En del av ödena berör enormt. Boken ger också en bild av förhållandena i amerikanska fängelser.

En styrka i boken är att det är så skickligt berättat att det handlar inte om rätt eller fel i fallet Vaughan Ross.  Det är troligt att han gjorde det, men det finns ingen som kommer att veta sanningen mer än han.

För mig som läser mycket deckare så gav läsningen också upphov till vissa funderingar om hur mycket värre verkligheten är än fiktionen. Mitt ”behov” av att läsa deckare handlar definitivt om något annat än att läsa om verkliga tragiska livsöden.

Jag tyckte den fungerade bra som bokcirkelbok, den engagerade och även om den i några aspekter var mycket tung så tyckte alla den var läsvärd. Den var en bra grund för diskussion, i alla fall i en grupp av svenskar (som inte lever i ett land med dödsstraff…).  Vi hade en intensiv diskussion om dödsstraff ur olika aspekter, diskuterade syftet med boken, de olika personerna som får komma till tals och blandningen av olika berättelser. Ingen av oss kunde förstå hur man inleder ett förhållande med en dödsdömd. Flera av oss hade haft en bild av att boken skulle ge svar på om Vaughan Ross var oskyldig eller skyldig. Jag gillar verkligen när det blir en bra diskussion och trots det tunga ämnet hade jag en verkligt trevlig kväll. Jag tror att alla av oss också fått ett annat perspektiv och lite av en tankeställare.

Omdöme: En välskriven och enormt skakande berättelse om dödsstraff.
Betyg: 5

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Enligt O, Kulturbloggen, hyllan och Bibliotekskatten 

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts

Mitt exemplar lånade jag på biblioteket.
Utläst 28 juli 2016.

En smakebit på søndag – De våra

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar du här.

Det har varit en intensiv och mycket händelserik vecka med en längre tjänsteresa, husvisningar, husförsäljning och så förstås Eurovision. Både semifinalerna och finalen i går kväll/natt. Grattis till Ukraina! Helt otippat för min del. Vill ni se mina Eurovisionfavoriter så finns de i det här inlägget.

Det har inte blivit många rader läst, tempot har varit för högt och inte ens på kvällarna har jag orkat läsa så mycket, ögonlocken har varit för tunga. Så egentligen håller jag på med samma bok som förra veckan. Den kommande torsdagen är det träff i Bokcirkeln på jobbet och jag hade tänkt läsa boken. Men det har inte funkat att ladda ner den från bibliotekets hemsida, så om jag ska läsa den måste det ske strömmande på datorn. Får se om jag orkar det. Boken är De våra av Lars Andersson. Det är en kriminalroman som utspelar sig 1944 i Värmland. Smakbiten kommer från början av boken.

Han lutade sig framåt. Det hade blivit ytterligare lite ljusare och en del av dagsljuset letade sig ner mellan grenarna och föll på föremålet vid hans fot. Det var en människa. När han vände upp ansiktet grinade det emot honom som ett spelfält för mörka och vita fläckar, de gick ihop och isär, där fanns också några stora, stelnade sårytor som hade bakats in i jord och barr.

 

Vanishing games av Roger Hobbs

Från förlagets hemsida: Jag jobbar ensam.
Jag kanske är den bästa tjuven i världen men ingen kommer någonsin att veta någonting om mig. Eller ja, nästan ingen. För en livstid sedan hade jag en mentor, Angela. Hon lärde mig att bli kriminell, hur man genomför riktigt stora jobb.
Och nu, sex år efter att hon dumpade mig under ett jobb i Kuala Lumpur, skickar hon ett SOS till mig. Jag tror åtminstone att det är från henne. Och är det så, måste jag dit. Det är jag skyldig henne. Snart sitter jag på ett plan till Macau, antingen för att träffa en vän eller för att gå rakt i en fälla. Eller båda på samma gång.
Men det är så jag vill ha det. Att riskera livet är ibland det enda som gör mig riktigt lycklig.

Vanishing games av Roger Hobbs kom ut 2015. I original kom det ut 2014 med samma titel. Roger Hobbs är en amerikansk författare som studerat filmvetenskap, språk och litteraturvetenskap. Han debuterade 2013 med Ghostman, och Vanishing games är hans andra bok.

Jag hade läst om Ghostman på diverse bloggar men hade inga planer på att läsa den eller ännu mindre uppföljaren Vanishing games. Men så kom den i vår bokcirkel, och jag hade dessutom lust att läsa något lättläst.

Vanishing games är en thriller med extremt högt tempo. Den är lättläst, men jag får hela tiden känslan av att jag läser en film. Det är scen på scen, den ena mer dramatisk än den andra och där huvudpersonerna undkommer allt mer bisarra situationer.

Jag är van att läsa thrillers och deckare som är hyfsat blodiga, men i Vanishing games så är det några sidor jag faktiskt hoppar över, för de är för groteska. En av dem involverar en glasbit (för er som läst boken). Thrillers behöver inte vara realistiska men även här så kliver boken över någon gräns. Det känns helt overkligt (återigen – som en film!) att flera personer i boken blir extremt sårade/skadade och ändå överlever, eller att det är jakter som bryter mot alla fysikens lagar.

Det är väldigt många tillbakablickar. Eftersom jag inte läst Ghostman så kan jag inte värdera dessa, men jag skulle tro att det är en hel del upprepningar från den historien. För mig som inte läst den är det förstås en fördel eftersom jag får en bättre bild av ”Jack”. Jack intresserar mig inte särskilt mycket som person, men dynamiken mellan honom och Angela är intressant. De verkar ha väldigt starka band till varandra, samtidigt som de inte verkar lita på varandra.

Jag läste boken väldigt snabbt, och förmodligen lite småslarvigt, men som tidsfördriv/underhållning för stunden så var den helt ok. Dock känner jag inget sug att läsa fler böcker i serien.

När vi träffades i bokcirkeln så diskuterade vi graden av blodighet. Två hade lyssnat på den som ljudbok och konstaterade att då är det svårare att undvika blodigheten, och en av dem hade gett upp boken. Vi tyckte alla att den kändes väldigt orealistisk, och frågan ”är det ens möjligt att…?” återkom. Det som vi var mest oeniga om var relationen mellan Jack och Angela. Fanns det något underliggande romantiskt eller inte? Meningarna var delade.

Omdöme: Lättläst och extremt grotesk thriller i högt tempo om lojalitet och svek.
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: Vanishing games
Förlag: Bokfabriken
Översättare: John-Henri Holmberg

Mitt exemplar hade jag lånat på jobbet.
Utläst 19 april 2016.

En smakebit på søndag – Vanishing Games

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar du här.

Det har varit en rätt uttröttande vecka, med två tjänsteresor på sammanlagt fyra dagar. Ovanpå det så är det fullt fokus på att göra huset presentabelt för kommande fotografering. Ingen rast, ingen ro. Jag hann inte läsa så mycket när jag var ute och reste, men jag hann ändå avsluta Utmarker i fredags kväll, och börja på en ny bok. Det är en bok som vi ska läsa i bokcirkeln på jobbet: Vanishing Games av Roger Hobbs. Träffen är redan nu i veckan, men jag har inte gett upp hoppet om att hinna läsa klart den. Det är en thriller, och andra delen i en serie, där Ghostman var den första.

Smakbiten kommer från sid 91-92

Jag reste mig upp och skyfflade igenom pappren på skrivbordet tills jag hittade ett gem och rätade ut det. Jag hade sett likadana hål förut. Inne i det fanns en spärr som öppnade skåpet. Jag körde in spetsen på gemet i hålet och använde kanten på kretditkortet för att vrida runt tills jag kände att spärren gav efter. När den elektriska bulten drogs in hav kassaskåpet ifrån sig ett kort surrande. Voilá. Jag grep i handtaget och öppnade dörren.
Jag kunde inte tro på det som fanns där inne.