Löftet av Audrey Magee

Från förlagets hemsida: Tyskland 1943: I desperat behov av permission från skyttegravarna ingår den tyske soldaten Peter Faber äktenskap med en kvinna han aldrig har träffat. Hon i sin tur lovas änkepension om han dör.
Under tio dagar firar de smekmånad i Berlin, och överraskas av den passion som uppstår dem emellan. När de skiljs åt är det med en gemensam dröm om framtiden och ett löfte att vänta på varandra. Men väntan blir lång och kriget sätter sina spår.

Löftet av Audrey Magee kom ut i januari 2016. I original heter den The Undertaking och kom ut 2014. Audrey Magee är en irländsk författare och journalist som skrivit för The Observer, The Guardian och The Irish Times. Löftet är hennes debutroman.

Jag hade inte noterat den här boken innan den flyttade hem till oss. Det är makens bok, och uppenbarligen så gillade han den eftersom den dök upp i Makeutmaningen. Det blev januari månads bok.

Löftet är en berättelse som på många sätt avspeglar det sämsta hos människorna. Själva historien är fruktansvärd på så många plan. Förutom att den visar hur hemskt krig är så är det också framträdande hur enkelt det är för människan att skapa hierarkier och se ner på andra. I början av läsningen så irriterar jag mig på det naiva och stolpiga språket, men efterhand så inser jag att den enkelheten också gör att det blir svårt att släppa boken. Å ena sidan så tycker jag om boken trots språket och berättarstilen. Å andra sidan tycker jag om boken eftersom språket på ett unikt sätt förstärker intrycket. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka. Men Löftet lever kvar i mina tankar efter att jag läst ut den.

Jag är inte en person som dras till böcker med historier som utspelar sig under andra världskriget. Det skrivs så många böcker i den genren. Inledningsvis var jag skeptisk till Löftet pga just det. Men Audrey Magee lyckas skriva en unik historia.

Berättelsen cirklar kring två karaktärer – Peter och Katharina – och det är deras berättarröster vi omväxlande får möta. Jag gillade styckena om Katharina bättre. Det berodde på att det är där det tydligast framgår hur man som individ inte ser att man behandlar andra illa. Katharinas familj sympatiserar med nazisterna och får fördelar av det, men får också ta konsekvenserna. Man skulle tycka illa om både Katharina och hennes familj men Audrey Magee lyckas naket och enkelt beskriva förutsättningarna utan att moralisera. Peters berättelse innehåller många svåra val och är fylld av krigsscener. De beskrivs ur ett underligt perspektiv, och är svåra att hänga med i.

Löftet är Audrey Magees enda roman hittills, men jag skulle kunna tänka mig att läsa mer av henne.

Omdöme: Skakande berättelse om människors grymhet
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Boklysten, Ylva kort och gott, Mest Lenas godsaker, Mias bokhörna och Lyrans noblesser

Mer om boken kan du läsa här
Förlag: Lind & Co
Originaltitel: The Undertaking
Översättare: Ylva Mörk
Sidor: 372
Betyg på Goodreads: 3,73 baserat på 2 508 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 15 januari 2019.

Annonser

En smakebit på søndag – Löftet

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Årets första jobbvecka över och det blev en rivstart. Skönt då med en obokad helg med lite av varje som ska fixas. I dag ska julen ut och det ska storhandlas. Igår så hann jag faktiskt läsa lite, vilket innebär att jag precis börjat på en ny bok: Löftet av Audrey Magee. Det är också januari månads bok i Makeutmaningen.

Smakbiten kommer från första raderna i boken:

Han röjde undan taggtråd från den förbrända jorden runt en stolpe och tog upp fotografiet ur fickan på sin vapenrock. Så tryckte han bilden mot stolpen och band fast den med ett snöre över kvinnans hår och hals, men inte över hennes ansikte. Det kunde han fortfarande se, han kunde fortfarande se hennes tjuriga ögon och truliga läppar. Han knöt en knut och spottade på marken. Hon fick duga.

Den eviga elden av Ken Follett

Från förlagets hemsida: Det är jul och Ned Willard är på väg tillbaka till hemstaden Kingsbridge. Än har han ingen aning om att det kommande året, 1558, ska vända upp och ned på hans eget liv, och förändra Europa för all framtid. Stadens mäktiga katedral tornar upp sig över en befolkning delad av religiös extremism och hat, där högt hållna principer ständigt krockar med vänskap, lojalitet och kärlek. Ned finner sig plötsligt stå på motsatt sida i konflikten som kvinnan han drömmer om att gifta sig med, Margery Fitzgerald. När Elisabet I kröns till drottning vänder sig hela Europa mot England. För att skydda sig från lönnmördare, uppror och invasioner grundar den sluga och beslutsamma unga monarken landets första underrättelsetjänst. I Paris bidar Maria Stuart sin tid. Hon har utropats till Englands rätta ledare och hennes anhängare gör upp planer för hur man ska kunna avsätta drottningen. Skyddad av en liten, lojal grupp av spioner och hemliga agenter klamrar sig Elisabet I fast vid tronen. Samtidigt jagar Ned Willard den gåtfulle Jean Langlais, utan att veta att det bakom det tagna namnet gömmer sig en gammal klasskamrat som känner honom alltför väl.Den eviga elden skildrar en ödestid, då våldet sprids från Edinburgh till Genève och Neds och Margerys kärlekshistoria tycks dömd att sluta i tragik. Precis som idag visar sig fienden inte vara rivaliserande trosuppfattningar. Den verkliga kampen utspelas mellan dem som tror på tolerans och kompromisser och de tyranner som vill tvinga sina idéer på andra, kosta vad det kosta vill.

Den eviga elden av Ken Follett kom ut 12 september 2017. I original heter den A Column of Fire och kom ut 2017. Den eviga elden är den tredje delen i serien om Kingsbridge. Ken Follett är en bästsäljande brittisk författare som slog igenom 1978 med Nålens öga. Han är mest känd för sina thrillers och historiska äventyrsromaner. 1989 kom Svärdet och spiran, den första delen i serien om Kingsbridge, ut. Den blev en storsäljare och har även filmatiserats. Andra delen, En värld utan slut, kom 2007. De tre delarna utspelar sig under olika århundraden, men handlar alla om Kingsbridge.

Ken Follett tillhör de författare som skriver historisk fiktion på ett sätt som jag brukar uppskatta. För några år sedan läste jag Svärdet och spiran i Makeutmaningen. I år dök den här upp i Makeutmaningen, och eftersom jag ofta läst Follett just innan jul av någon anledning fick det blir december månads bok.

Den eviga elden är en lättläst och intressant tegelsten. Det tar förstås ett tag att läsa en bok på över 800 sidor, men när jag väl kom mig för att läsa så gick läsningen lätt och det gick att läsa många sidor åt gången. Historiska romaner är inte min favoritgenre men Ken Follett har en förmåga att väcka mitt intresse kring historiska händelser. Han får t.o.m. beskrivningar av slag i det Engelsk-spanska kriget under 1500-talet att vara intressanta.

Styrkan i Den eviga elden är de livsöden som Ken Follett tecknar. Genom att ha intressanta karaktärer blir också de historiska händelser de upplever också intressanta. Såväl kvinnorna som männen är bra tecknade och jag fastnar både för Ned och för Sylvie. Jag skulle hellre ha sett den här boken som flera böcker mer som en släktkrönika. Som ofta är fallet i Ken Folletts historiska romaner så blir hans karaktärer väldigt nära involverade i stora händelser, och jobbar nära personer som är välkända för många. Realistiskt är inte den delen, men ändå intressant. Just Elisabeth I och Mary har jag läst en del om tidigare, utifrån mitt intresse för Lady Jane Grey. Just de händelserna utspelar sig dock ett par år innan Den eviga elden börjar.

Bitvis så är språket lite väl enkelt och banalt men i stort så är Den eviga elden välskriven. En detalj som stör mig är de schablonmässiga beskrivningarna av personer. Ken Follett använder ofta attribut som inte har någon betydelse för handlingen när han beskriver karaktärer. Ofta så beskriver han kvinnornas yttre som det första när man möter en ny karaktär, de är attraktiva eller motbjudande, de har stor byst eller är kanske fetlagda. En sådan sak irriterar mig. I övrigt borde han också strunta i sexscenerna…

Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av Ken Follett. Dock skrämmer omfattningen av böckerna ofta bort mig.

Omdöme: Omfattande men lättläst om historiska händelser på 1500- och 1600-talet.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Ewelinas bokblogg, Mest Lenas godsaker och Sladdertackans bokblogg

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Albert Bonniers förlag
Originaltitel: A Column of Fire
Översättare: Lena Karlin och Jens Ahlberg
Sidor: 862
Betyg på Goodreads: 4,22 baserat på 43 392 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 23 december 2018.

En smakebit på søndag – Den eviga elden

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Så här sista veckorna innan jul är det intensivt på jobbet, mycket som ska falla på plats. Till råga på allt har jag dragit på mig en hemsk förkylning. Så jag har mest bara däckat på kvällarna, verkligen varit toktrött. Den här helgen hade jag helst velat sova, men det är mycket som ska hinnas med privat också innan jul. I eftermiddag ska vi dessutom på teater – det blir roligt!

Jag har i alla fall börjat på en bok som jag räknar med att hålla på med ett tag eftersom den är på över 800 sidor: Den eviga elden av Ken Follett. Den tredje boken om Knightsbridge. Smakbiten kommer från sid 41:

”Och hur kan vi hjälpa er?” sade Swithin.
”Genom att uttala ert stöd för min härskarinna, Elisabet.”
”Ni förutsätter att Elisabet kommer att ärva tronen?” sade Swithin utmanande. 
”Henrik VIII efterlämnade tre barn”, sade Cecil formellt när han konstaterade det alla visste. ”Hans son, Edvard VI, gossekungen, dog utan att frambringa en arvinge, så Henriks äldsta dotter, Maria Tudor, blev drottning. Logiken är ofrånkomlig. Om drottning Maria dör barnlös, som kung Edvard, måste Elisabets andra dotter, Elisabet Tudor, stå härnäst i tronföljden.”
Rollo bestämde sig för att det var dags att tala. Sådant här farligt struntprat kunde inte få stå oemotsagt, och han var den ende juristen i rummet. Han försökte tala lika lugnt och förnuftigt som Cecil, men trots sina ansträngningar uppfattade han en ton av rädsla i sin egen röst. ”Elisabet är inte legitim!” sade han. ”Henens mor och kung Henrik var aldrig gifta på riktigt. Påven bestred hans skilsmässa från hans förra hustru.”

Röd drottning av Victoria Aveyard

Från förlagets hemsida: I sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön, utan efter blod. De silverblodiga – de silvriga – är supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, som regerar över de vanliga röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare.
Mare hör till den röda delen av befolkningen och ser inga tecken på att den världsordning hon växt upp med någonsin kommer att rubbas. Men när hon genom en ödets nyck börjar arbeta som tjänare vid det kungliga Solpalatset förändrats allt. Till sin egen och hovfolkets stora förvåning upptäcker Mare att hon själv besitter en unik och dödlig förmåga, trots sitt röda blod.
Kung Tiberias inser snart att Mare utgör ett hot mot den maktbalans hans rike vilar på. Men medan han smider en plan för att oskadliggöra Mare ser hon en möjlighet att krossa silverregimen inifrån – och öppna dörren till en ny värld. Samtidigt har hennes hjärta börjat dra henne åt helt fel håll…

Röd drottning av Victoria Aveyard hade recensionsdag 10 september 2015. I original heter den Red Queen och kom ut 2015. Victoria Aveyard är en amerikansk författare och manusförfattare. Hon har en examen i Writing for Film & Television från University of Southern California’s School of Cinematic Arts. Röd drottning är hennes debut, och den första i en serie på fyra böcker.

Fantasyböcker upptäcker jag sällan på egen hand, och det här är inget undantag. Maken läste Röd drottning och gillade den så mycket att den hamnade i Makeutmaningen där den blev november månads bok.

Röd drottning är en lättläst och rätt underhållande fantasybok. Victoria Aveyard har lyckats bygga en fascinerande värld, på ett målande sätt som gör att jag undrar om hon haft en filmatisering i åtanke. Det är många spektakulära scener som jag tror skulle göra sig bra som film. Tyvärr blir det lite mycket fokus på just ”action” och händelserna, och för lite fokus på den värld som Victoria Aveyard har skapat. Språket flyter bra, men i jag-formen känns Mare naiv och det förstärker det egocentriska i hennes karaktär.

Karaktärerna är något schablonartade uppbyggda, och jag blir inte särskilt förvånad över de som visar sig vara falskare än vad man kunde tro. De riktigt intressanta personerna tycker jag man finner bland bikaraktärerna, t.ex. Julian. Världen som Victoria Aveyard byggt är intressant, och jag blir nyfiken på att veta mer om hur världen blev som den blev, och varför människorna är så segregerade. Jag tolkar det (framförallt från det som Julian berättar) som att berättelsen utspelar sig på jorden, där något dramatiskt hänt som förändrat alla förutsättningar. Röd drottning är som en blandning av dystopi, fantasy och science fiction.

Mitt problem med Röd drottning är att jag saknar det riktigt unika. Trots att jag inte läser så väldigt mycket fantasy så känns det här som en bok som är en blandning av flera andra – Divergentserien, Rött upprorserien, Hungerspelen – osv osv. Nu tog jag några av de mer kända serierna jag läst. Det är samma, eller i alla fall liknande, recept med olika samhällsklasser där hjältinnan kommer från den lägre klassen men visar sig ha oanade egenskaper. Hon blir en symbol för upproret. Det finns unga män som är (oförklarligt) dragna till henne. Ja, jag skulle kunna göra listan längre. Det gör att boken inte ”står ut” bland andra, och jag kommer nog att blanda ihop den med andra såsmåningom. Det som jag saknar är också djupet i förklaringar kring varför världen ser ut som den gör, och varför vi har rödblodiga och silverblodiga. Men det kanske kommer i senare delar.

Jag skulle kunna tänka mig att läsa nästa del i den här serien, för att se vad som händer med karaktärerna och världen, men jag kommer inte att kasta mig över den.

Omdöme: Lättläst och underhållande fantasy i en intressant uppbyggd värld.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Zellys bokhylla, Bokhuset, Nilmas bokhylla, Fridas bokhylla, Vargnatts bokhylla, Bokfrossa, Bokpandan, Bokstund, Carolina läser och Enligt O

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Modernista
Originaltitel: Red Queen
Översättare: Katarina Falk
Sidor: 379
Betyg på Goodreads: 4,07 baserat på 406 006 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 25 november 2018.

En smakebit på søndag – Röd drottning

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Efter många energidränerande händelser på rad så är det skönt att tillbringa en helg på SPA med en god vän. Det innebär att det här inlägget helt enkelt är förprogrammerat. Jag sträckläste Ewa Klingbergs bok förra helgen och när jag lagt ifrån mig den var det dags att plocka upp november månads bok i Makeutmaningen: Röd drottning av Victoria Aveyard.

Smakbiten kommer från sid 38

Det är ett marknadstorg som inte liknar någonting som jag sett tidigare. Det är fyllt av prunkande rabatter, träd och fontäner. De röda här är få och kvicka. De springer ärenden och säljer varor och alla har det röda bandet kring handleden. Silvrarna är inte svåra att känna igen. De är behängda med juveler och ädla metaller. Varenda en av dem bär omkring på en förmögenhet. Tanken på så mycket rikedom alldeles inom räckhåll får det att svindla. Silvrarna är långa, vackra och kyliga och de rör sig med en långsam elegans som jag aldrig har sett hos en röd. Vi har helt enkelt inte tid att röra på det sättet.

The Orphan´s Tale av Pam Jenoff

Från Goodreads: Sixteen-year-old Noa has been cast out in disgrace after becoming pregnant by a Nazi soldier and being forced to give up her baby. She lives above a small rail station, which she cleans in order to earn her keep… When Noa discovers a boxcar containing dozens of Jewish infants bound for a concentration camp, she is reminded of the child that was taken from her. And in a moment that will change the course of her life, she snatches one of the babies and flees into the snowy night. 
Noa finds refuge with a German circus, but she must learn the flying trapeze act so she can blend in undetected, spurning the resentment of the lead aerialist, Astrid. At first rivals, Noa and Astrid soon forge a powerful bond. But as the facade that protects them proves increasingly tenuous, Noa and Astrid must decide whether their friendship is enough to save one another—or if the secrets that burn betweenthem will destroy everything.

The Orphan´s Tale av Pam Jenoff kom ut 2017. På svenska heter den Cirkusflickan och kom ut i juni 2018. Pam Jenoff är en amerikansk författare som bl.a. arbetat vid Utrikesdepartementet med frågor som rör Förintelsen. Hon debuterade 2007 med The Kommandant’s Girl. The Orphan´s Tale är hennes tionde bok.

Jag hade inte hört talas om The Orphan´s Tale förrän maken köpte den. Den hamnade i Makeutmaningen och blev oktober månads bok.

The Orphan´s Tale är en fin berättelse om starka kvinnor berättad med känsla och omtanke. Jag är kluven både till språket och till själva historien, men efterhand så dras jag in i berättelsen. Det är en historia som inte liknar något jag tidigare läst, fast den känns ändå inte helt unik. Det som framförallt är unikt är cirkusmiljön. Språket är något för ”fattigt” för min smak i den bemärkelsen att författaren inte utnyttjar språket fullt ut för att förstärka berättelsen, men eftersom jag läste på engelska så fungerade det ändå.

Det tog ett tag innan jag fastnade för karaktärerna, men när jag läst ut boken så märkte jag att både Noa och Astrid hade berört mig och fastnat. Det är två i grunden mycket starka kvinnor och Pat Jenoff förmår att förmedla deras historia. Fakta i berättelsen känns underbyggt, vad gäller såväl cirkusmiljön som situationen för judar under den här perioden. Det är svårt att greppa det stora steg som Noa gör, från att aldrig ha kastat sig i en trapets, till att kunna uppträda på cirkus. Det känns lite för mycket som ett sammanträffande att hon har den begåvningen.

Jag hade ingen aning om att Pam Jenoff skrivit så många böcker. Till svenska verkar det finnas två översatta? Även om hon inte är en ny favoritförfattare så skulle jag kunna tänka mig att läsa mer av henne.

Omdöme: Finstämd berättelse om starka kvinnor under andra världskriget
Betyg: 4-

Bloggat om den svenska översättningen har Boklysten och Bina’s Books

Mer om boken kan du läsa här eller här. (svenska här eller här)
Förlag: Mira Books
Sidor: 342
Betyg på Goodreads: 4,01 baserat på 36 032 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 23 september 2018.

En smakebit på søndag – Kindred

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Otroligt intensiv vecka, där jag dessutom varit hemifrån i tre dygn i jobbet. Vi avslutade med vår årshögtid och efterföljande fest (bild finns på Instagram). Hur trevlig avslutning som helst med många fantastiska människor men på tok för lite sömn har det blivit. Idag hoppas jag på sömn och vila. Läst har det inte heller blivit så mycket och jag läser fortfarande Pappaklausulen. Men smakbiten får komma från den bok jag hoppas börja på här näst: Kindred av Octavia E Butler. Det blir oktober månads bok i Makeutmaningen.

Smakbiten är från bokens början:

I lost an arm on my last trip home. My left arm.
And I lost about a year of my life and much of the comfort and security I had not valued until it was gone. When the police released Kevin, he came to the hospital and stayed with me so that I would know I hadn´t lost him too. 

En smakebit på søndag – The Orphan’s Tale

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Det är hektiska tider nu på många sätt, med resor, jobb och annat som tar tid. Lite för högt tempo, och definitivt för lite lästid. Igår hann jag i alla fall läsa ut deckaren av Jonas Moström som jag började på förra helgen, och så smått börja på nästa bok. Det var hög tid att börja på septembers månads bok i Makeutmaningen (trots alla recensionsexemplar). Valet föll på The Orphan´s Tale av Pam Jenoff som handlar om sextonåriga Noa och utspelar sig till att börja med under andra världskriget. På svenska heter den Cirkusflickan och kom ut i somras. Maken köpte den i USA förra sommaren, så jag läser den på engelska.

Smakbiten kommer från sid 14:

No, they do not notice me. I see them, though, the soldiers on leave and the mothers and wives who come each day to scan the platform hopefully for a son or husband before leaving alone. You can always tell the ones who are trying to flee. They try to look normal, as if just going on vacation. But their clothes are too tight from the layers padded underneath and bags so full they threaten to burst at any second. They do not make eye contact, but hustle their children along with pale, strained faces.

Ready Player One av Ernest Cline

Från webben: A world at stake. A quest for the ultimate prize. Are you ready? It’s the year 2044, and the real world has become an ugly place. We’re out of oil. We’ve wrecked the climate. Famine, poverty, and disease are widespread. Like most of humanity, Wade Watts escapes this depressing reality by spending his waking hours jacked into the OASIS, a sprawling virtual utopia where you can be anything you want to be, where you can live and play and fall in love on any of ten thousand planets. And like most of humanity, Wade is obsessed by the ultimate lottery ticket that lies concealed within this alternate reality: OASIS founder James Halliday, who dies with no heir, has promised that control of the OASIS – and his massive fortune – will go to the person who can solve the riddles he has left scattered throughout his creation. For years, millions have struggled fruitlessly to attain this prize, knowing only that the riddles are based in the culture of the late twentieth century. And then Wade stumbles onto the key to the first puzzle. Suddenly, he finds himself pitted against thousands of competitors in a desperate race to claim the ultimate prize, a chase that soon takes on terrifying real-world dimensions – and that will leave both Wade and his world profoundly changed.

Ready Player One av Ernest Cline kom ut 2011. Ernest Cline är en amerikansk författare och manusförfattare som även tävlat i ”National Poetry Slam”. Ready Player One är hans debutroman, och den har även filmatiserats.

Det här är den första boken som jag läser i Makeutmaningen 2018-2019. Att den blev augusti månads bok beror på att jag har en aning om att filmen snart kommer att hitta hem till oss.

Ready Player One är en fascinerande och väldigt spännande bok. Den liknar ingenting annat jag läst. Jag måste säga att jag var mycket förvånad över att jag gillade den så mycket, då den till ”det yttre” hade en del som talade emot den. För det första hade jag fördomsfullt inga högre förväntningar på en bok som utspelar sig i hög grad i en virtuell värld. Sen är den skriven på ett sätt som normalt brukar göra att jag får taggarna utåt. Det är jag-form och den innehåller sida upp och sida ned med ytterst detaljerade beskrivningar av miljöer som i huvudsak är virtuella.

Vad är det då som gör den så bra? De detaljerade beskrivningarna fungerar utmärkt eftersom de ger mig en tydlig bild av spelen (som jag inte känner till hälften), miljöerna och händelserna. Det är så ingående beskrivet att jag får påminna mig om att det inte ens i boken är den verkliga omgivningen, utan något virtuellt. Trots att jag har begränsad kunskap om spel, så räcker min erfarenhet och kunskap för att jag ska kunna förstå vad det rör sig om, exempelvis när olika typer av spel beskrivs i facktermer. Sen ska jag inte sticka under stol med att dominansen av 80-talets popkultur gör en hel del för att jag ska gilla boken. 80-talet är ju mitt tonårsårtionde. Det finns en hel del av musiken och filmerna som jag inte känner till, men boken lockar till att leta information, vilket jag då och då gör. Inte minst efter läsningen, då jag hamnar på de mest nördiga sajterna.

Boken är relativt välskriven, men det är framförallt spänningen och tempot som gör att jag inte kan sluta läsa. Jag sträckläste, vilket inte är vanligt att jag gör med böcker i den genren. Ernest Cline har verkligen lyckats bygga en spännande historia.

Jag gillar hur karaktärerna i boken utvecklas, i synnerhet Wade/Parzival. Det är förhållandevis få karaktärer, och de flesta möter Wade bara i den virtuella världen. Där kan ju alla vara jämlika, man behöver inte ha en avatar som ser ut och agerar som man gör i verkliga världen, vilket ger intressanta reflektioner kring fördomar om kön/etnicitet och andra faktorer. Boken innehåller väldigt få kvinnliga karaktärer, och även om de som finns upplevs som starka och jämbördiga, så är det en svaghet.

En annan svaghet är att det är alldeles för lite om den verkliga dystopiska världen. Jag förstår att det hela handlar om att man (Wade) vill fly från verkligheten, men det hade varit intressant att få veta mer om den. Det hade gett mera djup till historien.

Eftersom Ernest Clines andra bok, Armada, hittat hem till oss kan det hända att jag läser den såsmåningom. Beroende på vad maken tycker om den. Filmen har vi inskaffat så den kommer vi att se mycket snart.

Omdöme: Otroligt spännande virtuellt 80-talsinfluerat äventyr.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Bokbabblaren, Carolina läser, Tickmick´s Bokblogg och Bokhyllad

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Arrow Books
Sidor: 372
Betyg på Goodreads: 4,29 baserat på 617 120 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken.
Utläst 2 augusti 2018.