Rött uppror av Pierce Brown

Från förlagets hemsida: Darrow tillhör de röda, en medlem av den lägsta klassen i det färgkodade samhället i framtiden. Precis om alla andra röda arbetar han i gruvorna under Mars. Övertygad om att han och hans folk gör planetens yta beboelig för kommande generationer. Det är det de sliter och offrar sina liv för, en bättre värld för sina barn.
Men Darrow och hans sort har svikits och lurats. Snart upptäcker de att Mars har varit möjligt att bo på under en lång tid. Stora städer och vackra parker finns spridda över planeten. De röda och Darrow är inget annat än slavar som tjänar en dekadent härskande klass.
Driven av hämnd och med längtan efter rättvisa offrar Darrow allt för att infiltrera det legendariska institutet, en skola för den dominerande klassen guld.
Han tvingas slåss för sitt liv och hela civilisationens framtid mot de bästa och mest brutala av samhällets framtida härskare. Han kommer att ta till alla medel för att besegra sina fiender. Även om det innebär att han måste bli en av dem för att göra det.

Rött uppror av Pierce Brown hade recensionsdatum 9 februari 2015. I original heter den Red Rising och kom ut 2014. Pierce Brown är en amerikansk författare som tidigare varit bl.a. chef för sociala medier på ett nystartat högteknologiskt företag och medhjälpare på en senators valkampanj. Rött uppror är hans debut, och den första i en trilogi.

Rött uppror är en bok som jag har väldigt svårt att komma in i. Mitt största problem med Rött uppror är språket, som ibland är irriterande banalt. Jag har svårt för jag-formen i vissa böcker, och Rött uppror är en sådan bok. I början så överöses man som läsare med nya begrepp och benämningar (dessutom gärna med stor bokstav som egennamn). Hela konceptet för boken är att allt utspelar sig i en framtidsvärld, och det är som om Pierce Brown vill klämma in alla förklaringar för läsaren alldeles i början. Han verkar dessutom ha bestämt sig för att komplicera det mesta. Det är så mycket så jag har svårt att komma in i boken, jag får inga bilder av vad som händer eller av hur världen/Mars ser ut. Kartan i början (som kopplar till senare delen av boken) hjälper inte på långa vägar.

Men så en bit in i boken så vänder det. Antalet begrepp minskar, historien tar fart, och det blir en bra balans mellan action och strategi. ”Spelet” (eller vad man nu ska kalla det) är spännande. Karaktärerna byggs också upp, och de och deras roller blir mer intressanta. Vissa vändningar i historien överraskar mig rejält. Sen är jag svag för greppet att blanda in mytologi och gudar i berättelsen! Våldet är dock rejält rått i Rött uppror, och ibland går det över gränsen. Samtidigt är det en del av beskrivningen av den här världen, där man inte längre ser hur rått och brutalt det är.

Det är en rätt intressant värld som Pierce Brown bygger upp, både rent tekniskt och mänskligt. I grunden handlar det förstås om makt och hur man kan lura andra. Jag kan inte låta bli att tycka att han snott rätt friskt från andra dystopier, som Hungerspelen och Divergentserien. Och en del Flugornas herre.

Trots den mycket sega inledningen och språket så är helhetsintrycket relativt bra. Men någon större lust att läsa del två, som dessutom inte fått lika bra omdöme, har jag inte (nu).

Omdöme: Dystopi fylld av action, intriger och våld, med en relativt trög början.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Fridas bokhylla, Litteraturkvalster, Carolina läser, Bokhyllan, Bokhuset, Läsfåtöljens bokblogg och Boktycke

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Originaltitel: Red Rising
Översättare: Patrik Hammarsten
Sidor: 388
Betyg på Goodreads: 4,26 baserat på 155 397 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 29 april 2018.

Annonser

En smakebit på søndag – Rött uppror

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Sista (hela) veckan på mitt gamla jobb har varit minst sagt intensiv, och jag har inte sovit bra. Som det ser ut nu så kommer hela maj att bli minst lika intensiv jobbmässigt. Kul men utmanande. Det gör att jag är extremt trött på kvällarna, och det är klart att det går ut över läsandet. Med andra ord så blir det en smakbit ur samma bok som förra söndagen – Rött uppror av Pierce Brown. Jag har förhoppningar om att hinna läsa ut den i helgen, men har inte valt ny bok än.

Smakbiten kommer från s 228.

”Livet är den mest effektiva skola som någonsin har skapats. Förr fick barn sitta med huvudet böjt och läsa böcker. Det kunde ta åratal innan något fastnade. ” Han knackar sig på huvudet. ”Men nu har vi småprogram och plattor, och Guld låter de lägre Färgerna sköta forskningen åt oss. Vi behöver inte läsa kemi eller fysik. Vi låter datorer och andra ta hand om det. Men vi måste studera den mänskliga naturen. Om vi ska kunna härska måste vi studera politik, psykologi och beteendevetenskap – hur desperata människor reagerar på varandra, hur grupper bildas, hur arméer fungerar, hur sakar rasar samman och varför. Det går bara att lära sig här.”

En smakebit på søndag – Rött uppror

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Lite senare inlägg än vanligt blev det idag. Maken och jag har spenderat hela helgen i Stockholm, bl.a. så var vi på Jill Johnsons fantastiska show på China teatern. Bilder från helgen finns på mitt Instagramkonto. Vi valde att inte ta med datorerna alls, så det har inte blivit något bloggande. Nu har vi precis anlänt hem, med ett försenat tåg (förstås). På tåget läste jag ut Gröna fingrar sökes av Annika Estassy och började på en ny bok – Rött uppror av Pierce Brown.

Smakbiten är från början av boken:

Det första ni bör veta om mig är att jag är min fars son. Och när de hämtade honom gjorde jag som han sagt åt mig att göra. Jag grät inte. Inte när Samfundet visade gripandet på HB:n. Inte när de Gyllene åtalade honom. Inte när de Grå hängde honom.

En smakebit på søndag – Inferno

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Den här helgen blev lite extra lång, då maken och jag drog på minisemester till Stockholm fredag-lördag. Konsert på Fryshuset var skälet men vi hann ju med en del annat också. Mentalt laddade jag batterierna men jag är lika trött idag som jag varit hela veckan, så jag har inte så stora förhoppningar på att orka läsa så mycket. Jag började på ny bok i fredags, men trots långa tågresor blev det inte så mycket läst som jag trodde. Boken är Inferno av Dan Brown, och den ingår i Makeutmaningen. För en gångs skull har jag sett filmen innan jag läser boken.

Smakbiten kommer från sid 107

Du överreagerar, försökte hon intala sig. Konsortiets metoder är alldeles för smakfulla för kallblodigt mord.
Ändå kände hon hur hon på nytt genomfors av kalla kårar.
Det var rent instinktivt som hon flytt upp på hotellets tak utan att ge sig till känna när Brüders team kom och hon undrade om det var den instinkten som blivit hennes räddning. 
Ingen vet var jag är nu.
På väg norr utmed Via del Poggio Imperiale förstod hon vilken skillnad bara några timmar hade inneburit för henne. Tidigare hade hon oroat sig för sitt jobb. Nu oroade hon sig för sitt liv.

 

Kodnamn Verity av Elizabeth Wein

Från förlagets hemsida: Året är 1943. En kvinnlig brittisk agent arresteras av Gestapo i det naziockuperade Frankrike. Efter veckor av tortyr går hon med på att avslöja allt, och börjar skriva sin bekännelse. Det blir berättelsen om piloten Maddie som flög henne till Frankrike, om deras vänskap och kamp för överlevnad. Berättelsen om Verity.

Kodnamn Verity av Elizabeth Wein kom ut 2015. i original heter den Codename Verity och kom ut 2012. Elizabeth Wein är en amerikansk författare som numera bor i Skottland. Hon har pilotlicens. Hon debuterade 1993 med The Winter Prince och har skrivit flera romaner och noveller inom genren historisk fiktion för unga vuxna.

Jag hade sett Kodnamn Verity på diverse bloggar när den kom ut 2015, och gav den i julklapp det året till min make. Nu hamnade den i Makeutmaningen och det blev mitt val för februari.

Kodnamn Verity och jag kom inte alls överens till att börja med. Jag gillade varken språket eller berättarrösten. Språket tyckte jag var ”fattigt” och barnsligt, och berättarrösten upplevde jag som oerhört naiv. Det kändes som om det var ett barn som berättade, och inte på ett realistiskt sätt. Allt för mycket av det som jag inte gillar med vissa ungdomsromaner. Det påverkade mitt intryck av historien och personerna. Jag kunde inte uppbåda något större intresse för personerna, och läsningen gick väldigt trögt. Eftersom det handlar om en kvinna som utsätts för tortyr av nazisterna så känns det faktiskt lite underligt att känna så lite under läsningen.

Men så plötsligt så händer något när berättarrösten byts ut, och historien blir både spännande och intressant. När jag läst ut den så konstaterar jag att historien är otroligt snyggt uppbyggd, och liknar inget annat jag läst. jag var tvungen att bläddra tillbaka och inse att jag inte ”sett” saker första gången jag läste om dem. Berättelsen berörde starkt och vid ett tillfälle fick jag tårar i ögonen (det händer mig inte så ofta). Personerna var fortfarande inte i min stil språket var”fattigt” hela vägen igenom. Berättelsen är för omständlig ibland.

Ett plus till Elizabeth Wein är att Kodnamn Verity berättar en berättelse med kvinnor i centrum med yrken och uppgifter som man inte traditionellt förknippar med kvinnor, och att vänskapen mellan Queenie och Maddie i mångt och mycket är det som bär historien. Det sakliga efterordet förstärker också betydelsen och sätter den i ett sammanhang. Elizabeth Wein vet vad det är hon skriver om.

I februaris sammanfattning så valde jag den här som ”Månadens överraskning”. Det var inte för att den var så mycket bättre än jag trodde utan för att det gick från att jag kände att jag knappt skulle kunna läsa ut den till att den blev spännande och berörande.

Omdöme: Ungdomsroman om vänskap och att skenet bedrar.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Ms Hisingen, Zellys bokhylla, C R M Nilsson, Annas bokhylla, Nilmas bokhylla, Fantasygrottan och hyllan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Gilla böcker/Lilla Piratförlaget
Originaltitel: Code Name Verity
Översättare: Carina Jansson
Sidor: 331
Betyg på Goodreads: 4,07 baserat på 71 751 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 20 februari 2018.

En smakebit på søndag – Kodnamn Verity

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Idag tänkte jag bjuda på två ”smakbitar”. Det ena är en video från Youtube, tagen här i Sundsvall. Vi har rätt mycket snö, med höga snöhögar lite varstans i centrum (jag har lagt ut några på mitt Instagramkonto). Ändå har man kört bort en hel del, och efter att ha fyllt depån uppe vid sjukhuset har man kört det till ett annat ställe. Den ”högen” (som syns in till centrum) med dumpad snö har filmats med en drönare. Rätt mäktigt…

Den andra smakbiten blir förstås från boken jag läser. Det är mitt val i Makeutmaningen i februari: Kodnamn Verity av Elizabeth Wein.

Hauptsturmführer von Linden puffade ut lite luft, som om han blåste ut ett ljus. Både jag och Engel stirrade på honom som om han plötsligt fått horn. (Det var ett skratt. Han drog inte på munnen – jag tror hans ansikte är gjort av gips – men jag är säker på att han skrattade.)
”Du är ingen litteraturkännare, Fräulein Engel”, sa han. ”Den engelska flygofficeren har lärt sig kreativt skrivande. Hon arbetar med spänning och förebådande.”
Som Engel stirrade på honom. Jag tog naturligtvis tillfället i akt och insköt med tjurskallig Wallace-stolthet: ”Jag är inte engelsk, din trögfattade tysk, jag är SKOTSK.”

 

Buss på villovägar av John Steinbeck

Från Adlibris: Juan och Alice Chicoy äger en restaurang med tillhörande bilverkstad i en öde vägkorsning nära den mexikanska gränsen. Medan den koleriska Alice passar restaurangen tillsammans med en romantiskt drömmande servitris, tar den lugna, manliga Juan hand om verkstaden och busskörningen tillsammans med lärlingen ”Blemman”, vars tankar främst kretsar kring olika kvinnor. Under ett hemskt oväder kör bussen en dag fast på en öde, lerig väg i Kalifornien. Och i den ovanliga situationen uppstår en rad spänningar mellan de åtta tillfälligt sammanförda personerna, som får den polerade ytan att brista och personerna till att avslöja sina sanna jag och uppnå nya erkännanden.

Buss på villovägar av John Steinbeck kom ut 1947. I original heter den The Wayward Bus och kom ut 1947. John Steinbeck är en amerikansk författare som fick Nobelpriset i litteratur 1962. Han debuterade 1929 med Blod och guld. Till hans mer kända verk hör Möss och människor (1937) samt Vredens druvor (1939). Av hans 27 böcker har sjutton stycken filmatiserats.

I januari så började jag läsa en av George R R Martins böcker i Makeutmaningen, men fick inte alls något läsflyt. Tillfälligt så pausade jag den och valde den här boken ur Makeutmaningen istället. Jag har läst Steinbeck tidigare, men det var mycket länge sedan.

Buss på villovägar är en lättläst berättelse. Nu för tiden läser jag mest relativt nya böcker, och jag upplever att Buss på villovägar har ett gammaldags språk och uppbyggnad. Inte så konstigt när den är från 40-talet, men det färgar mitt intryck av boken. I början så stör det mig att det är många detaljerade beskrivningar av personer och deras reaktioner på i mitt tycke ovidkommande detaljer. Men efterhand så vänjer jag mig vid berättarstilen och språkrytmen, och mot slutet så kan jag t.o.m. uppskatta dessa detaljer.

Det är svårt att skriva något om Buss på villovägar för även efter att jag läst ut den så har jag svårt att säga vad den egentligen handlade om. Vilket är budskapet, vad är det Steinbeck vill förmedla? Det är som om historien börjar mitt i något och slutar mitt i något, det blir aldrig något att ta på. Samtidigt förstår jag att man kan se det som en fin betraktelse av mänskligt beteende.

Det finns en sak som stör mig oerhört med Buss på villovägar som jag inte hittar någon annan som tagit upp och det är kvinnornas syn på hur männen behandlar dem. Jag vet inte om det är ett tidsdokument, om boken inte åldrats med värdighet eller om det är en poäng som jag missar. Det är flera rätt brutala övergrepp på kvinnor i boken, som tas som männens självklara rätt att utföra. Och kvinnorna i boken resonerar så, att männen helt enkelt inte kan låta bli att agera våldsamt och det är något kvinnor får antingen uppgivet acceptera eller utnyttja till sin fördel. Det här påverkar min syn på Buss på villovägar – annars hade betyget kunnat bli högre. jag är faktiskt inte säker på att jag när jag läste Steinbeck som ung nödvändigtvis skulle reagerat lika starkt…

Lite nyfiken är jag på att läsa något annat av John Steinbeck, om inte annat för att se hur han beskriver relationer mellan män och kvinnor. Men det är inte högprioriterat.

Omdöme: En lättläst betraktelse av människans natur, med en underlig syn på mäns våld mot kvinnor
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bonniers (mitt exemplar)
Originaltitel: The Wayward Bus
Översättare: Nils Holmberg
Sidor: 288
Betyg på Goodreads: 3,82 baserat på 6 985 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 22 januari 2018.

 

En smakebit på søndag – Buss på villovägar

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Söndagar är bra och idag hoppas jag på en bra dag. Det är ju trots allt min födelsedag. Och om man börjar dagen med några hårda paket så är ju det alltid en bra början 🙂

Veckan har varit en berg- och dalbana och läsningen har lidit av det. Återigen så körde jag fast i tegelstenen jag skulle läsa. Den passar verkligen inte mitt humör. Eftersom det är en utmaningsbok och jag började känna att jag inte kommer att hinna läsa ut den i januari så tog jag en annan utmaningsbok: Buss på villovägar av John Steinbeck.

Hon visste att hon var annorlunda än andra flickor, men hon visste inte riktigt på vad sätt. Å ena sidan var det trevligt att alltid få de bästa platserna, att bli bjuden på lunch, att bli hjälpt över gatorna. Herrarna kunde inte låta bli att röra vid henne. Men å andra sidan var det också besvärligheter. Hon var tvungen att vädja och övertala och gräla och slåss för att klara sig. Alla män vill en och samma sak med henne. Men sådant var livet, antog hon, och det var sant.

En smakebit på søndag – Drakarnas dans

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Nu börjar det kännas verkligt att vardagen kör igång med full fart i morgon, och att smakbitarna är igång förstärker ju också känslan (på ett bra sätt). Jag jobbade två dagar förra veckan, men det här blir första hela veckan. Och när jag tittar på kalendern för januari så är den… full. Som tur är har vi i alla fall haft ett lugnt och skönt jullov, som avslutades med gäster igår kväll. Jag hade tänkt bjuda på en ”smakbit” därifrån också, men bilderna blev, minst sagt suddiga…

Häromdagen började jag läsa en ny bok, och eftersom den är på dryga 1000 sidor så lär det ta mig ett tag att ta mig igenom den. Det är femte boken i George R R Martins serie – Drakarnas dans – och det är förstås januaris bok i Makeutmaningen.

Smakbiten kommer från sid 79 (och passar i alla fall här uppe med all snö och den kraftiga blåsten som ska komma hit idag…).

Älgen gick dit han ville, oavsett vad Meera och Jojen på hans rygg önskade. För det mesta höll han sig inne under träden, men där stranden krökte sig bort mot väster tog han den rakare vägen över den istäckta sjön och pulsade fram genom snödrivor som var högre än Bran medan isen knakade under hans klövar. Där ute var blåsten starkare, en kall nordanvind som ven över sjön, skar genom deras lager av ylle och läder och fick dem allihopa att börja huttra. När den blåste i ansiktet på dem drev den in snön i ögonen på dem och gjorde dem så gott som blinda.

Det sista kungadömet av Bernard Cornwell

Från förlagets hemsida: Northumbria år 866. Uhtred är bara nio år när han möter danerna för första gången, och redan samma dag är hans barndom för evigt över. I slaget om York mellan engelsmän och daner tas Uhtred till fånga av jarl Ragnar och blir dennes fosterson. Han möter en brutal men hjärtlig värld, och inser att danernas sätt att leva och tänka passar honom.
Danerna erövrar rike efter rike från engelsmännen; ingenting tycks kunna stoppa dem. Under tiden växer Uhtred upp till en duglig krigare som är lojal mot Ragnar och danerna, men han drömmer om att återvända till Northumbria och återta det arv som hans farbror stulit från honom.
Maktkamp uppstår i det danska lägret och ett fruktansvärt förräderi gör det omöjligt för Uhtred att stanna kvar hos danerna. Han byter sida och beger sig till engelsmännen. Hans nye herre är Alfred, kung över Wessex och den ende som fortfarande står emot danernas erövring. Uhtred har svårt för Alfreds religiositet, men motvilligt imponeras han av dennes kunskap och list. Med Alfred som ledare har engelsmännen kanske en möjlighet att besegra danerna.

Det sista kungadömet av Bernard Cornwell kom ut 2007. I original heter den The Last Kingdom och kom ut 2004. Bernard Cornwell är en brittisk författare bosatt i USA som debuterade 1981 med Sharpe´s Eagle. Hans historiska romaner har sålt i över 20 miljoner exemplar. Det sista kungadömet är den första delen i en serie på nio böcker (The Saxon Stories). Det sista kungadömet har även filmatiseras som TV-serie.

Inte överraskande när det dyker upp historisk fiktion här på bloggen så är det en bok i Makeutmaningen. Själva boken är sonens, och han och maken har sett TV-serien tillsammans. Det sista kungadömet kändes som en lagom bok att ta sig an precis innan början av jullovet, och med en intensiv spurt på slutet hann jag nästan klart den till jul…

Det sista kungadömet är en lättläst bok som är intressant och lärorik på flera sätt. Personteckningarna är såpass bra att jag intresserar mig för personerna och förmår att följa dem och deras tankar, även om många av karaktärerna är osympatiska. Jag lär mig mycket om nordisk mytologi under läsandets gång (inser jag när jag senare under lovet spelar Quizkampen…) och tycker för första gången att det är intressant att läsa om vikingarnas invasion.

Språket är ojämnt, och ibland alldeles för naivt och torrt. Jag gillar inte berättarrösten som är både barnslig och överlägsen på en och samma gång. Vissa saker behandlas mycket översiktligt, stora händelser i en halv mening, medan andra saker behandlas i allt för stor detalj. Det är inte bara den språkliga rösten som jag inte gillar, inte heller Uhtred som person tycker jag är speciellt sympatisk. Sen verkar han högst opålitlig, som mitt i alltihopa byter sida (utan att hans tidigare vapenbröder tycks ta illa upp?).

Det sista kungadömet är en blodig historia med många brutala krigsscener. Vissa av de scenerna skummar jag igenom, men på det stora hela stör det mig inte så mycket som det brukar. Däremot är det för många krigsscener som är förvillande lika, och som jag inte tycker tillför något till karaktärens utveckling eller berättande.

I början av boken finns dels en karta, dels en lista över alla ortsnamn med ”översättning” till dagens ortsnamn. Eftersom jag har en hyfsad koll på brittisk geografi så räcker en snabb koll i listan till att jag ska veta var de befinner sig. Den här typen av hjälp är ovärderlig för mig som har svårt att hålla ordning på sådan information annars. I vanliga fall så brukar jag också i den här genren behöva någon form av redogörelse för persongalleriet och hur de är släkt/relaterade men i det här fallet behöver jag till min förvåning inte det. Några personer är förvillande lika, men huvudpersonerna är tillräckligt få för att jag ska kunna hålla reda på dem, och flera andra namn fastnar faktiskt (kanske de danska något mer?)

Jag är positivt förvånad över Det sista kungadömet och skulle nog kunna tänka mig att läsa mer av Bernard Cornwell. Men det står inte högt upp på prioriteringslistan.

Omdöme: Lättläst och lärorikt om vikingar och engelsmän.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Carolina läser 

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bazar
Originaltitel: The Last Kingdom
Översättare: Leif Jacobsen
Sidor: 379
Betyg på Goodreads: 4,24 baserat på 49 648 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av sonen
Utläst 25 december 2017.