En smakebit på søndag – Inferno

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Den här helgen blev lite extra lång, då maken och jag drog på minisemester till Stockholm fredag-lördag. Konsert på Fryshuset var skälet men vi hann ju med en del annat också. Mentalt laddade jag batterierna men jag är lika trött idag som jag varit hela veckan, så jag har inte så stora förhoppningar på att orka läsa så mycket. Jag började på ny bok i fredags, men trots långa tågresor blev det inte så mycket läst som jag trodde. Boken är Inferno av Dan Brown, och den ingår i Makeutmaningen. För en gångs skull har jag sett filmen innan jag läser boken.

Smakbiten kommer från sid 107

Du överreagerar, försökte hon intala sig. Konsortiets metoder är alldeles för smakfulla för kallblodigt mord.
Ändå kände hon hur hon på nytt genomfors av kalla kårar.
Det var rent instinktivt som hon flytt upp på hotellets tak utan att ge sig till känna när Brüders team kom och hon undrade om det var den instinkten som blivit hennes räddning. 
Ingen vet var jag är nu.
På väg norr utmed Via del Poggio Imperiale förstod hon vilken skillnad bara några timmar hade inneburit för henne. Tidigare hade hon oroat sig för sitt jobb. Nu oroade hon sig för sitt liv.

 

Annonser

Kodnamn Verity av Elizabeth Wein

Från förlagets hemsida: Året är 1943. En kvinnlig brittisk agent arresteras av Gestapo i det naziockuperade Frankrike. Efter veckor av tortyr går hon med på att avslöja allt, och börjar skriva sin bekännelse. Det blir berättelsen om piloten Maddie som flög henne till Frankrike, om deras vänskap och kamp för överlevnad. Berättelsen om Verity.

Kodnamn Verity av Elizabeth Wein kom ut 2015. i original heter den Codename Verity och kom ut 2012. Elizabeth Wein är en amerikansk författare som numera bor i Skottland. Hon har pilotlicens. Hon debuterade 1993 med The Winter Prince och har skrivit flera romaner och noveller inom genren historisk fiktion för unga vuxna.

Jag hade sett Kodnamn Verity på diverse bloggar när den kom ut 2015, och gav den i julklapp det året till min make. Nu hamnade den i Makeutmaningen och det blev mitt val för februari.

Kodnamn Verity och jag kom inte alls överens till att börja med. Jag gillade varken språket eller berättarrösten. Språket tyckte jag var ”fattigt” och barnsligt, och berättarrösten upplevde jag som oerhört naiv. Det kändes som om det var ett barn som berättade, och inte på ett realistiskt sätt. Allt för mycket av det som jag inte gillar med vissa ungdomsromaner. Det påverkade mitt intryck av historien och personerna. Jag kunde inte uppbåda något större intresse för personerna, och läsningen gick väldigt trögt. Eftersom det handlar om en kvinna som utsätts för tortyr av nazisterna så känns det faktiskt lite underligt att känna så lite under läsningen.

Men så plötsligt så händer något när berättarrösten byts ut, och historien blir både spännande och intressant. När jag läst ut den så konstaterar jag att historien är otroligt snyggt uppbyggd, och liknar inget annat jag läst. jag var tvungen att bläddra tillbaka och inse att jag inte ”sett” saker första gången jag läste om dem. Berättelsen berörde starkt och vid ett tillfälle fick jag tårar i ögonen (det händer mig inte så ofta). Personerna var fortfarande inte i min stil språket var”fattigt” hela vägen igenom. Berättelsen är för omständlig ibland.

Ett plus till Elizabeth Wein är att Kodnamn Verity berättar en berättelse med kvinnor i centrum med yrken och uppgifter som man inte traditionellt förknippar med kvinnor, och att vänskapen mellan Queenie och Maddie i mångt och mycket är det som bär historien. Det sakliga efterordet förstärker också betydelsen och sätter den i ett sammanhang. Elizabeth Wein vet vad det är hon skriver om.

I februaris sammanfattning så valde jag den här som ”Månadens överraskning”. Det var inte för att den var så mycket bättre än jag trodde utan för att det gick från att jag kände att jag knappt skulle kunna läsa ut den till att den blev spännande och berörande.

Omdöme: Ungdomsroman om vänskap och att skenet bedrar.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Ms Hisingen, Zellys bokhylla, C R M Nilsson, Annas bokhylla, Nilmas bokhylla, Fantasygrottan och hyllan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Gilla böcker/Lilla Piratförlaget
Originaltitel: Code Name Verity
Översättare: Carina Jansson
Sidor: 331
Betyg på Goodreads: 4,07 baserat på 71 751 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 20 februari 2018.

En smakebit på søndag – Kodnamn Verity

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Idag tänkte jag bjuda på två ”smakbitar”. Det ena är en video från Youtube, tagen här i Sundsvall. Vi har rätt mycket snö, med höga snöhögar lite varstans i centrum (jag har lagt ut några på mitt Instagramkonto). Ändå har man kört bort en hel del, och efter att ha fyllt depån uppe vid sjukhuset har man kört det till ett annat ställe. Den ”högen” (som syns in till centrum) med dumpad snö har filmats med en drönare. Rätt mäktigt…

Den andra smakbiten blir förstås från boken jag läser. Det är mitt val i Makeutmaningen i februari: Kodnamn Verity av Elizabeth Wein.

Hauptsturmführer von Linden puffade ut lite luft, som om han blåste ut ett ljus. Både jag och Engel stirrade på honom som om han plötsligt fått horn. (Det var ett skratt. Han drog inte på munnen – jag tror hans ansikte är gjort av gips – men jag är säker på att han skrattade.)
”Du är ingen litteraturkännare, Fräulein Engel”, sa han. ”Den engelska flygofficeren har lärt sig kreativt skrivande. Hon arbetar med spänning och förebådande.”
Som Engel stirrade på honom. Jag tog naturligtvis tillfället i akt och insköt med tjurskallig Wallace-stolthet: ”Jag är inte engelsk, din trögfattade tysk, jag är SKOTSK.”

 

Buss på villovägar av John Steinbeck

Från Adlibris: Juan och Alice Chicoy äger en restaurang med tillhörande bilverkstad i en öde vägkorsning nära den mexikanska gränsen. Medan den koleriska Alice passar restaurangen tillsammans med en romantiskt drömmande servitris, tar den lugna, manliga Juan hand om verkstaden och busskörningen tillsammans med lärlingen ”Blemman”, vars tankar främst kretsar kring olika kvinnor. Under ett hemskt oväder kör bussen en dag fast på en öde, lerig väg i Kalifornien. Och i den ovanliga situationen uppstår en rad spänningar mellan de åtta tillfälligt sammanförda personerna, som får den polerade ytan att brista och personerna till att avslöja sina sanna jag och uppnå nya erkännanden.

Buss på villovägar av John Steinbeck kom ut 1947. I original heter den The Wayward Bus och kom ut 1947. John Steinbeck är en amerikansk författare som fick Nobelpriset i litteratur 1962. Han debuterade 1929 med Blod och guld. Till hans mer kända verk hör Möss och människor (1937) samt Vredens druvor (1939). Av hans 27 böcker har sjutton stycken filmatiserats.

I januari så började jag läsa en av George R R Martins böcker i Makeutmaningen, men fick inte alls något läsflyt. Tillfälligt så pausade jag den och valde den här boken ur Makeutmaningen istället. Jag har läst Steinbeck tidigare, men det var mycket länge sedan.

Buss på villovägar är en lättläst berättelse. Nu för tiden läser jag mest relativt nya böcker, och jag upplever att Buss på villovägar har ett gammaldags språk och uppbyggnad. Inte så konstigt när den är från 40-talet, men det färgar mitt intryck av boken. I början så stör det mig att det är många detaljerade beskrivningar av personer och deras reaktioner på i mitt tycke ovidkommande detaljer. Men efterhand så vänjer jag mig vid berättarstilen och språkrytmen, och mot slutet så kan jag t.o.m. uppskatta dessa detaljer.

Det är svårt att skriva något om Buss på villovägar för även efter att jag läst ut den så har jag svårt att säga vad den egentligen handlade om. Vilket är budskapet, vad är det Steinbeck vill förmedla? Det är som om historien börjar mitt i något och slutar mitt i något, det blir aldrig något att ta på. Samtidigt förstår jag att man kan se det som en fin betraktelse av mänskligt beteende.

Det finns en sak som stör mig oerhört med Buss på villovägar som jag inte hittar någon annan som tagit upp och det är kvinnornas syn på hur männen behandlar dem. Jag vet inte om det är ett tidsdokument, om boken inte åldrats med värdighet eller om det är en poäng som jag missar. Det är flera rätt brutala övergrepp på kvinnor i boken, som tas som männens självklara rätt att utföra. Och kvinnorna i boken resonerar så, att männen helt enkelt inte kan låta bli att agera våldsamt och det är något kvinnor får antingen uppgivet acceptera eller utnyttja till sin fördel. Det här påverkar min syn på Buss på villovägar – annars hade betyget kunnat bli högre. jag är faktiskt inte säker på att jag när jag läste Steinbeck som ung nödvändigtvis skulle reagerat lika starkt…

Lite nyfiken är jag på att läsa något annat av John Steinbeck, om inte annat för att se hur han beskriver relationer mellan män och kvinnor. Men det är inte högprioriterat.

Omdöme: En lättläst betraktelse av människans natur, med en underlig syn på mäns våld mot kvinnor
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bonniers (mitt exemplar)
Originaltitel: The Wayward Bus
Översättare: Nils Holmberg
Sidor: 288
Betyg på Goodreads: 3,82 baserat på 6 985 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 22 januari 2018.

 

En smakebit på søndag – Buss på villovägar

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Söndagar är bra och idag hoppas jag på en bra dag. Det är ju trots allt min födelsedag. Och om man börjar dagen med några hårda paket så är ju det alltid en bra början 🙂

Veckan har varit en berg- och dalbana och läsningen har lidit av det. Återigen så körde jag fast i tegelstenen jag skulle läsa. Den passar verkligen inte mitt humör. Eftersom det är en utmaningsbok och jag började känna att jag inte kommer att hinna läsa ut den i januari så tog jag en annan utmaningsbok: Buss på villovägar av John Steinbeck.

Hon visste att hon var annorlunda än andra flickor, men hon visste inte riktigt på vad sätt. Å ena sidan var det trevligt att alltid få de bästa platserna, att bli bjuden på lunch, att bli hjälpt över gatorna. Herrarna kunde inte låta bli att röra vid henne. Men å andra sidan var det också besvärligheter. Hon var tvungen att vädja och övertala och gräla och slåss för att klara sig. Alla män vill en och samma sak med henne. Men sådant var livet, antog hon, och det var sant.

En smakebit på søndag – Drakarnas dans

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Nu börjar det kännas verkligt att vardagen kör igång med full fart i morgon, och att smakbitarna är igång förstärker ju också känslan (på ett bra sätt). Jag jobbade två dagar förra veckan, men det här blir första hela veckan. Och när jag tittar på kalendern för januari så är den… full. Som tur är har vi i alla fall haft ett lugnt och skönt jullov, som avslutades med gäster igår kväll. Jag hade tänkt bjuda på en ”smakbit” därifrån också, men bilderna blev, minst sagt suddiga…

Häromdagen började jag läsa en ny bok, och eftersom den är på dryga 1000 sidor så lär det ta mig ett tag att ta mig igenom den. Det är femte boken i George R R Martins serie – Drakarnas dans – och det är förstås januaris bok i Makeutmaningen.

Smakbiten kommer från sid 79 (och passar i alla fall här uppe med all snö och den kraftiga blåsten som ska komma hit idag…).

Älgen gick dit han ville, oavsett vad Meera och Jojen på hans rygg önskade. För det mesta höll han sig inne under träden, men där stranden krökte sig bort mot väster tog han den rakare vägen över den istäckta sjön och pulsade fram genom snödrivor som var högre än Bran medan isen knakade under hans klövar. Där ute var blåsten starkare, en kall nordanvind som ven över sjön, skar genom deras lager av ylle och läder och fick dem allihopa att börja huttra. När den blåste i ansiktet på dem drev den in snön i ögonen på dem och gjorde dem så gott som blinda.

Det sista kungadömet av Bernard Cornwell

Från förlagets hemsida: Northumbria år 866. Uhtred är bara nio år när han möter danerna för första gången, och redan samma dag är hans barndom för evigt över. I slaget om York mellan engelsmän och daner tas Uhtred till fånga av jarl Ragnar och blir dennes fosterson. Han möter en brutal men hjärtlig värld, och inser att danernas sätt att leva och tänka passar honom.
Danerna erövrar rike efter rike från engelsmännen; ingenting tycks kunna stoppa dem. Under tiden växer Uhtred upp till en duglig krigare som är lojal mot Ragnar och danerna, men han drömmer om att återvända till Northumbria och återta det arv som hans farbror stulit från honom.
Maktkamp uppstår i det danska lägret och ett fruktansvärt förräderi gör det omöjligt för Uhtred att stanna kvar hos danerna. Han byter sida och beger sig till engelsmännen. Hans nye herre är Alfred, kung över Wessex och den ende som fortfarande står emot danernas erövring. Uhtred har svårt för Alfreds religiositet, men motvilligt imponeras han av dennes kunskap och list. Med Alfred som ledare har engelsmännen kanske en möjlighet att besegra danerna.

Det sista kungadömet av Bernard Cornwell kom ut 2007. I original heter den The Last Kingdom och kom ut 2004. Bernard Cornwell är en brittisk författare bosatt i USA som debuterade 1981 med Sharpe´s Eagle. Hans historiska romaner har sålt i över 20 miljoner exemplar. Det sista kungadömet är den första delen i en serie på nio böcker (The Saxon Stories). Det sista kungadömet har även filmatiseras som TV-serie.

Inte överraskande när det dyker upp historisk fiktion här på bloggen så är det en bok i Makeutmaningen. Själva boken är sonens, och han och maken har sett TV-serien tillsammans. Det sista kungadömet kändes som en lagom bok att ta sig an precis innan början av jullovet, och med en intensiv spurt på slutet hann jag nästan klart den till jul…

Det sista kungadömet är en lättläst bok som är intressant och lärorik på flera sätt. Personteckningarna är såpass bra att jag intresserar mig för personerna och förmår att följa dem och deras tankar, även om många av karaktärerna är osympatiska. Jag lär mig mycket om nordisk mytologi under läsandets gång (inser jag när jag senare under lovet spelar Quizkampen…) och tycker för första gången att det är intressant att läsa om vikingarnas invasion.

Språket är ojämnt, och ibland alldeles för naivt och torrt. Jag gillar inte berättarrösten som är både barnslig och överlägsen på en och samma gång. Vissa saker behandlas mycket översiktligt, stora händelser i en halv mening, medan andra saker behandlas i allt för stor detalj. Det är inte bara den språkliga rösten som jag inte gillar, inte heller Uhtred som person tycker jag är speciellt sympatisk. Sen verkar han högst opålitlig, som mitt i alltihopa byter sida (utan att hans tidigare vapenbröder tycks ta illa upp?).

Det sista kungadömet är en blodig historia med många brutala krigsscener. Vissa av de scenerna skummar jag igenom, men på det stora hela stör det mig inte så mycket som det brukar. Däremot är det för många krigsscener som är förvillande lika, och som jag inte tycker tillför något till karaktärens utveckling eller berättande.

I början av boken finns dels en karta, dels en lista över alla ortsnamn med ”översättning” till dagens ortsnamn. Eftersom jag har en hyfsad koll på brittisk geografi så räcker en snabb koll i listan till att jag ska veta var de befinner sig. Den här typen av hjälp är ovärderlig för mig som har svårt att hålla ordning på sådan information annars. I vanliga fall så brukar jag också i den här genren behöva någon form av redogörelse för persongalleriet och hur de är släkt/relaterade men i det här fallet behöver jag till min förvåning inte det. Några personer är förvillande lika, men huvudpersonerna är tillräckligt få för att jag ska kunna hålla reda på dem, och flera andra namn fastnar faktiskt (kanske de danska något mer?)

Jag är positivt förvånad över Det sista kungadömet och skulle nog kunna tänka mig att läsa mer av Bernard Cornwell. Men det står inte högt upp på prioriteringslistan.

Omdöme: Lättläst och lärorikt om vikingar och engelsmän.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Carolina läser 

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bazar
Originaltitel: The Last Kingdom
Översättare: Leif Jacobsen
Sidor: 379
Betyg på Goodreads: 4,24 baserat på 49 648 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av sonen
Utläst 25 december 2017.

Dragon Teeth av Michael Crichton

Från Goodreads: The year is 1876. Warring Indian tribes still populate America’s western territories even as lawless gold-rush towns begin to mark the landscape. In much of the country it is still illegal to espouse evolution. Against this backdrop two monomaniacal paleontologists pillage the Wild West, hunting for dinosaur fossils, while surveilling, deceiving and sabotaging each other in a rivalry that will come to be known as the Bone Wars.
Into this treacherous territory plunges the arrogant and entitled William Johnson, a Yale student with more privilege than sense. Determined to survive a summer in the west to win a bet against his arch-rival, William has joined world-renowned paleontologist Othniel Charles Marsh on his latest expedition.  But when the paranoid and secretive Marsh becomes convinced that William is spying for his nemesis, Edwin Drinker Cope, he abandons him in Cheyenne, Wyoming, a locus of crime and vice. William is forced to join forces with Cope and soon stumbles upon a discovery of historic proportions.  With this extraordinary treasure, however, comes exceptional danger, and William’s newfound resilience will be tested in his struggle to protect his cache, which pits him against some of the West’s most notorious characters.

Dragon Teeth av Michael Crichton kom ut i juni 2017. Michael Crichton är en amerikansk författare som dog 2008, 66 år gammal. Han debuterade som författare 1966 med Odds On under pseudonymen John Lange. Han skrev ett trettiotal böcker, mest thrillers och science fiction. Dragon Teeth publicerade postumt.

Jag har tidigare läst flera böcker av Michael Crichton men maken har läst fler. När vi var i USA i somras köpte han den här boken och läste. Och den hamnade sen i Makeutmaningen där jag valde den som november månads bok.

Dragon Teeth är en spännande, välskriven och lättläst berättelse i genren historisk fiktion. Jag har gillat flera av de böcker jag läst av Michael Crichton, men Dragon Teeth är i en annan genre än de jag läst av honom tidigare, och känns därför ovanlig. Historiska romaner brukar inte vara min sak men Dragon Teeth gillar jag verkligen! Det är en snygg blandning av verkliga historiska händelser och fiktion. Det är bra tempo i boken, jag ville hela tiden läsa mer, och eftersom den dessutom är lättläst så läste jag den relativt snabbt.

En viss kunskap har jag om den här tiden i USAs historia, men jag lär mig mycket av Dragon Teeth och det är fascinerande läsning. Jag hade ingen aning om att man verkligen hittat lämningar av dinosaurier under 1800-talet i USA. Det är också intressant med de kända personligheter av olika karaktär som dyker upp i berättelsen.

Karaktärerna i Dragon Teeth är stundvis lite som karikatyrer, men det är också en del av berättelsen, att de ska vara extrema och av den anledningen tycker jag det fungerar. Det som gör berättelsen spännande är inte vad som ska hända i slutet, utan spänningen i varje enskild del av berättelsen och det gillar jag.

Jag rekommenderar Dragon Teeth som en underhållande och lättläst bok. Kanske jag skulle återuppta bekantskapen med Michael Crichtons tidigare verk också, det står några (för mig) olästa i hyllan.

 

Omdöme: Lättläst och spännande historisk fiktion från USA.
Betyg: 4+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Harper Collins
Sidor: 285
Betyg på Goodreads: 3,74 baserat på 10 046 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånade av maken
Utläst 11 november 2017.

The Notebook av Nicholas Sparks

Från Amazon: Every so often a love story so captures our hearts that it becomes more than a story-it becomes an experience to remember forever. The Notebook is such a book. It is a celebration of how passion can be ageless and timeless, a tale that moves us to laughter and tears and makes us believe in true love all over again… At thirty-one, Noah Calhoun, back in coastal North Carolina after World War II, is haunted by images of the girl he lost more than a decade earlier. At twenty-nine, socialite Allie Nelson is about to marry a wealthy lawyer, but she cannot stop thinking about the boy who long ago stole her heart. Thus begins the story of a love so enduring and deep it can turn tragedy into triumph, and may even have the power to create a miracle…

The Notebook av Nicholas Sparks kom ut 1996. Nicholas Sparks är en amerikansk författare, manusförfattare och producent. Han har gett ut ett 20-tal böcker. The Notebook är hans debutroman.

När jag såg hur oktober verkade bli på jobbet så insåg jag att jag skulle behöva något lättläst i Makeutmaningen. The Notebook är ganska få sidor och verkade lovande. Jag har också läst Nicholas Sparks tidigare inom Makeutmaningen – Undrens tid.

The Notebook är en finstämd bok om kärlek. Den är enormt romantisk, men också på många sätt sorglig. Underligt nog är den faktiskt lite för romantisk för mig. Det finns något nästan naivt ibland som gör att jag får svårt att relatera. Sen är beskrivningarna väldigt detaljerade, det beskrivs varenda steg som Noah och Allie tar, utan någon tanke på vad som är relevant eller inte. Trots att jag brukar ha svårt för beskrivningar när inget lämnas åt fantasin men i The Notebook fungerar det ändå relativt bra.

The Notebook är välskriven och lättläst men lämpar sig inte för korta pass av läsning när man är trött på kvällen. Jag hade väldigt svårt att hålla fokus på den intensiva stillsamma kärleksbeskrivningen, det ”hände” för lite. Det som höjer boken över en vanlig kärlekshistoria är delen som handlar om hur det är att leva med en partner som ha Alzheimer. Det är tänkvärt och tragiskt och gör berättelsen till något extra.

Jag kan tänka mig att läsa mer av Nicholas Sparks, även om han inte står högst på min läslista. Är också sugen på filmatiseringen av The Notebook.

Omdöme: Finstämt om kärlek och åldrande
Betyg: 4-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Grand Central Publishing
Sidor: 207
Betyg på Goodreads: 4,07 baserat på 1 084 804 betyg
Hur jag fick tag på den: Makens bok.
Utläst 14 oktober 2017.

My Lady Jane av Cynthia Hand, Brodi Ashton och Jodi Medows

Från Goodreads: The comical, fantastical, romantical, (not) entirely true story of Lady Jane Grey. In My Lady Jane, coauthors Cynthia Hand, Brodi Ashton, and Jodi Meadows have created a one-of-a-kind fantasy in the tradition of The Princess Bride, featuring a reluctant king, an even more reluctant queen, a noble steed, and only a passing resemblance to actual history—because sometimes history needs a little help.
At sixteen, Lady Jane Grey is about to be married off to a stranger and caught up in a conspiracy to rob her cousin, King Edward, of his throne. But those trifling problems aren’t for Jane to worry about. Jane is about to become the Queen of England.

My Lady Jane av Cynthia Hand, Brodi Ashton och Jodi Meadows kom ut 2016. Det är den första i en serie, The Lady Janies, som är alternativa återberättelser av kända ”Janes” i historien. Cynthia Hand är en ungdomsboksförfattare som bl.a. är känd för sin serie Unearthly. Brodi Ashton och Jodi Meadows är också ungdomsboksförfattare som givit ut böcker tidigare.

När vi var i Salt Lake City i somras så köpte min man flera böcker, varav en var My Lady Jane. Vi har bägge intresserat oss för Lady Jane Greys öde sen vi för många år sedan var i London och såg The Execution of Lady Jane Grey av Paul Delaroche på National Gallery. Vi har läst både fakta och skönlitterära berättelser om unga Lady Jane Grey som var Englands drottning i nio dagar innan hon halshöggs. My Lady Jane kom i Makeutmaningen och blev september månads bok.

My Lady Jane är en lättläst, underhållande och charmig bok men en underlig blandning av olika genres. Det är en ungdomsbok, den är historisk, den är romance, den är fantasy och den har ett stort mått av glimten i ögat. I början hade jag svårt att komma in i den, jag hade trott något annat och var alldeles för trött för att förstå mig på den minst sagt bisarra historien. Sen kom helgen, och jag kunde ägna mig mer åt boken, och då dröjde det inte länge innan jag var fast. Jag läste den med ett stort leende på läpparna och läsningen flög fram.

Även om My Lady Jane baseras på Lady Jane Greys öde, så är det minst sagt en fri tolkning, eller närmare bestämt en omskrivning av historien. Jane i boken är en riktig bokmal, hon går ingenstans utan en bok, och redan där så gillar jag henne! Överhuvudtaget så gillar jag flera av huvudpersonerna, eftersom de beskrivs med humor och självironi.

Det är svårt att skriva om historien utan att avslöja för mycket, men det finns alltså rejäla element av fantasy och magi. Dessutom så är det här charmig romance, där man efterhand blir övertygad om att det ska sluta lyckligt. Men med tanke på den verkliga historiebakgrunden är det inte säkert. Jag är imponerad över hur författarna lyckats väva in de historiska elementen, med kontroverserna och striden om tronen som ägde rum, för de finns där.

My Lady Jane passar säkert inte alla, och jag var först tveksam. Men tillslut blev jag verkligen charmad av den. Lite sugen är jag på att läsa de andra delarna, men eftersom jag inte kan den verkliga historien om Jane Eire eller Calamity Jane så är jag inte helt säker.

Omdöme: Lättläst och charmig romantisk fantasy
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Tickmicks bokblogg

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Harper Teen
Sidor: 491
Betyg på Goodreads: 4,12 baserat på 16 115 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånade den av maken som köpte den i Salt Lake City i somras.
Utläst 10 september 2017.