Makeutmaning 2016/2017 slutförd

För femte (!) året i rad har vi kört en Makeutmaning. Det innebär att min make väljer ut 10 böcker som jag inte läst tidigare, men som han läst och gillat. De ska jag läsa på tio månader.

Första gången var augusti 2012 – maj 2013, andra gången augusti 2013 – maj 2014, tredje gången augusti 2014 – maj 2015 och fjärde gången augusti 2015 – maj 2016. Den här gången var det (förstås) augusti 2016 – maj 2017 som gällde.

Augusti 2016
Anthony Doerr, Ljuset vi inte ser
Omdöme: Fin berättelse om att göra rätt eller fel eller bara vara mänsklig.
Betyg: 4

September 2016:
Siri Pettersen, Odinsbarn
Omdöme: Välskriven nordisk fantasy om utanförskap och att få vara sig själv
Betyg: 4+

Oktober 2016:
Meredith Russo, Om jag var din tjej
Omdöme: Välskriven och viktig bok om att vara transperson
Betyg: 4+

November 2016:
Kass Morgan, The 100
Omdöme: Lättläst dystopisk ungdomsroman om dolda agendor, vänskap och kärlek.
Betyg: 4

December 2016:
David Safier, Ung i ghettot
Omdöme: Lättläst men oengagerande ungdomsbok om ett stycke viktig och berörande historia.
Betyg: 3+

Januari 2017:
Diana Gabaldon, Slända i bärnsten
Omdöme: Tungläst tegelsten om maktkamp, krig och kärlek.
Betyg: 3+

Februari 2017:
Jan Wong, Red China Blues
Omdöme: Välskriven biografi om idealism och fanatism
Betyg: 4-

Mars 2017:
Jan-Philipp Sendker, Konsten att höra hjärtslag
Omdöme: Finstämd berättelse om kärlek, trohet och familj.
Betyg: 4-

April 2017:
George R R Martin, Kråkornas fest
Omdöme: Detaljerade beskrivningar av intriger, maktspel och lögner i en fantasyvärld.
Betyg: 3+

Maj 2017:
Christopher Paolini, Eragon
Omdöme: Lättläst men något oengagerande ungdomsfantasy
Betyg: 3+

• Det har varit tungt för mig att läsa generellt under flera månader i höstas och vintras, och ibland upplevde jag att Makeutmaningsböckerna tog orimligt mycket av min läsork och tid. Vilket förstås också påverkade min upplevelse.
• Det här året så överraskades jag både positivt och negativt. Böcker jag var lätt skeptisk till var lättare och bättre än jag trodde, medan böcker jag sett fram mot inte var så bra som jag hoppats.
• Mina favoriter var Odinsbarn och Om jag var din tjej. Odinsbarn tillhör de som jag blev väldigt positivt överraskad av.
• Jag trodde jag skulle tycka mer om Ljuset vi inte ser, Ung i ghettot och Konsten att höra hjärtslag än vad jag gjorde. Red China Blues hade jag också hoppats aningen mer på, trots att det inte var min typ av bok.
• Positivt överraskad blev jag av Odinsbarn och The 100. Där tror jag definitivt att jag kommer att läsa fler böcker såsmåningom. Eragon var mer lättläst än jag befarade.
• Minst överraskad blev jag av Slända i bärnsten och Kråkornas fest, men de ingår ju i serier som jag läst de tidigare i. Ärligt talat så har jag svårt att förstå att Diana Gabaldons böcker blivit en sådan succé…
• Och jag säger som förra året: Jag tycker väldigt mycket om den här utmaningen. Den breddar mitt läsande och vi får många diskussioner här hemma! Men nu pratar vi om att inför nästa år ha något färre böcker i utmaningen. Vi får se…

Eragon av Christopher Paolini

Från förlagets hemsida: ”Jag ser mäktiga krafterna i vårt land kämpa om kontrollen över din vilja och ditt öde. Oräkneliga är de möjliga framtider som väntar dig men bara en kan bringa dig lycka och fred. Akta dig för att tappa bort din egen väg, för du är en av de få som är verkligt fri att välja sitt eget öde.”
Den fattige bondpojken Eragons liv förändras helt när han en dag hittar en vacker blå sten som visar sig vara ett drakägg. Ägget kläcks och drakungen Saphira och Eragon blir i vänner i hemlighet. Från den dagen knyts deras öden för alltid till varandra.

Eragon av Christopher Paolini kom ut på svenska 2005. I original heter den också Eragon och kom ut 2002. Christopher Paolini är en amerikansk författare som var bara 15 år när han skrev Eragon, den första boken i serien Arvtagaren. Han gick inte i skolan utan utbildades av sina föräldrar, som bägge var författare. Eragon gavs först ut på föräldrarnas förlag, men blev senare uppköpt av Random House och blev en internationell succé. Christopher Paolini var då 19 år. Totalt består serien av fyra böcker. Eragon är också filmatiserad.

Efter att ha läst Ärren vi bär av Caroline Engvall hade jag ett stort behov av att läsa något helt fiktivt, långt från verkligheten. Då passade det bra att plocka upp den sista boken i Makeutmaningen 2016/2017, nämligen Eragon av Christopher Paolini. Jag är sist ut i familjen att läsa den.

Eragon är mycket lättläst fantasy och en skön verklighetsflykt. Jag brukar ha problem med persongalleriet i fantasy som brukar kunna vara.. tja, rikligt. I Eragon är det lagom med karaktärer för att jag ska kunna hänga med. Plus också förstås för kartan i början av boken, även om den kunde varit något mer detaljerad.

Det är väldigt detaljerade beskrivningar av utseenden och miljöer. Lite för detaljerat för min smak, men man får i alla fall en bild av om det är överdådigt, ödsligt, torrt, fuktigt, hotande osv. Men lite färre beskrivande ord hade varit passande. Det tråkar ut med alla detaljer.

Eragon är en ungdomsbok skriven av en femtonåring och det kan förklara att jag upplever språket som lite torftigt (fast många ungdomar kan skriva målande) och hela historien naiv. Det är också något som gör att jag har svårt att känna med Eragon. Jag berörs inte riktigt av hans öde och är inte speciellt nyfiken på hur historien ska utveckla sig.

Men trots mina invändningar så var de över 500 sidorna förvånansvärt lättlästa och den blev den verklighetsflykt jag hade väntat mig. Om nästa bok i serien är lika lättläst skulle jag nog kunna tänka mig att läsa den. Men prioriterat är det inte.

Omdöme: Lättläst men något oengagerande ungdomsfantasy
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika och Bokparadiset

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bonnier Carlsén
Sidor: 519

Mitt exemplar lånade jag av sonen.
Utläst 16 maj 2017.

Kråkornas fest av George R R Martin

OBS! Innehåller spoilers!

Från förlagets hemsida: Efter århundraden av bittra strider råder nu en osäker vapenvila. Robb Stark, Joffrey Baratheon, Renly Baratheon och Balon Greyjoy är alla döda och Joffreys blott åttaårige bror Tommen regerar i Kungshamn under överinseende av sin mor, den maktgalna Cersei Lannister som har många liv på sitt samvete.
Men kampen om makten över de sju konungarikena är inte slut. Stannis Baratheon har farit till Muren, på Järnöarna smider huset Greyjoy nya planer, i Dornien vill huset Martell hämnas prins Oberyns död, medan Brienne, jungfrun av Tarth, beger sig iväg på det omöjliga uppdraget att söka efter Sansa Stark. Och över havet kommer envisa rykten om att draklordens dotter fortfarande lever.
Tiden är kommen för de visa och de ärelystna, för de starka och de svekfulla, för ädlingar och ofrälse, för magiker och mördare, för de rättrogna och de fredlösa. De mänskliga asätarna är inte sena att samlas och nya intriger uppstår och farliga allianser bildas när krafter från det förflutna dyker upp igen i spåren efter strider och kaos, beredda att än en gång ta upp kampen om järntronen.
Till kråkornas fest är många inbjudna men bara ett fåtal överlever.

Kråkornas fest av George R R Martin kom ut på svenska 2012. I original heter den A Feast for Crows och kom ut 2005. George R R Martin är en amerikansk fantasyförfattare som förutom sin populära serie A Song of Ice and Fire skrivit manus till TV och film. Han har även givit ut ett antal noveller.

Jag är den enda i familjen som inte läst George R R Martins böcker på egen hand, och det kompenseras i den s.k. Makeutmaningen. Ända sedan starten så har det alla år utom ett ingått en bok i den här serien. I 2016/2017 års utmaning ingår bok nummer fyra, och den fick bli april månads val. Den fick följa med på läsplattan på semestern, och jag började läsa den där, för att sedan fortsätta i den fysiska mycket omfattande boken när vi kom hem.

Kråkornas fest är fantasy där författaren frossar i detaljerna. Det är oändligt många karaktärer, och det är alltid omöjligt att veta om man stött på dem förut eller inte, förutom ett begränsat antal huvudkaraktärer. Dessutom har George R R Martin en förkärlek för att i detalj beskriva allt, från skepp till sköldar till olika slag och intriger. Det är inte riktigt min grej, för jag förmår helt enkelt inte hålla reda på allt, och det gör mig frustrerad och orolig.

Till att börja med gick läsningen av Kråkornas fest trögt, men när jag gav upp att försöka förstå detaljerna och helt enkelt skummade vissa delar så flöt läsningen betydligt bättre, även om jag kan tycka det var synd. Kanske jag missade något väsentligt, men jag tyckte att jag kunde följa med någorlunda i huvudkaraktärernas berättelser. Att läsa på läsplattan var heller ingen hit, där saknades kartorna och det var svårt att bläddra fram och tillbaka till släktträden.

George R R Martin är bra på det här med olika POVs, att få olika vinklar, och olika personligheter att framträda. Bäst i den här boken gillar jag nog Sams berättelse. Cerseis och Sansas är också någorlunda enkla att följa. Det finns karaktärer jag saknar, men vad jag förstår så utspelar sig bok fem i serien under samma period men med andra POVs. Sen får jag upprepa min åsikt att genom att jag sett första säsongen av Game of Thrones så hjälper det mig i att få en bild av karaktärerna. Det blir skillnad med helt nya karaktärer.

En fördel med Kråkornas fest är att det inte är detaljerade beskrivningar av slag utan att det är mer politiska intriger. Det är också förhållandevis lite ”fantasy” om man tänker sig magiska inslag eller främmande varelser.

När jag läste Kråkornas fest så tänkte jag då och då att jag inte står ut med en bok till i serien. Men det är klart, det är ju bara en bok kvar. Av de som kommit ut. Men jag ser inte direkt fram mot den.

Omdöme: Detaljerade beskrivningar av intriger, maktspel och lögner i en fantasyvärld.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Fantastiska berättelser, Maddes bokblogg och Beas bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: A Feast for Crows
Förlag: Forum
Översättare: Louise Thulin
Antal sidor: 683

Mitt exemplar lånade jag av maken (började med e-bok lånad på biblioteket).
Utläst 14 april 2017.

En smakebit på søndag- Kråkornas fest

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar har inte kommit upp än.

För er som följer mig på Instagram kommer det inte som någon överraskning om jag säger att jag i fredags återkom fråm en underbar vecka med semester på Gran Canaria med min man (min 50-årspresent från honom). Vi har bott på ett fint hotell och bara tagit det lugnt. I vår värld innebär det att vi läst. Och läst och läst. Jag hann med fem böcker, och att börja på den sjätte! Solstolar är verkligen utmärkta platser för läsning.

Den boken jag började på mot slutet av resan är en tegelsten som är april månads bok i Makeutmaningen – Kråkornas fest av George R R Martin. På sätt och vis hade det varit bra om jag börjat på den tidigare, men samtidigt så var det skönt att ägna semestern åt att sluka deckare.

Smakbiten kommer från sid 229

”Dräparen.” Dareon dök upp vid hans sda och tycktes inte märka hur Sam led. ”En ljuvlig natt för en gångs skull. Se, stjärnorna tittar fram. Vi kanske till och med får se månen. Det värsta är kanske över.”
”Nej.” Sam torkade sig om näsan och pekade mot söder med ett tjockt finger där mörkret tätnade. ”Där”, sa han. I samma stund syntes en blixt, plötslig, tyst och bländande. För en kort sekund glödde molnen långt borta, likt berg ovanpå berg, purpurlila, röda och gula, högre än världen. ”Det värsta är inte över, det värsta har bara börjat och det finns inga lyckliga slut.”
”Vid alla gudar!” utbrast Dareon och skrattade. ”Du är så feg, Dräparen.”

Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker

Från förlagets hemsida: Tin Win är framgångsrik advokat i New York. Han kommer ursprungligen från Burma men hans amerikanska familj, hustru och två barn, vet nästan ingenting om hans uppväxt och bakgrund.
En dag strax efter att dottern Julia avlagt sin juridikexamen försvinner han utan ett ord. Familjen tvingas till slut acceptera att spåren slutar i Bangkok. Fyra år senare hittar Julia ett fyrtio år gammalt kärleksbrev som hennes far skrivit till en okänd kvinna i en by i Burma.
Hos Julia tänds åter hoppet och hon bestämmer sig för att söka upp kvinnan i brevet. När Julia kommer till den lilla byn bland bergen hamnar hon i en främmande värld. I byns tehus lär hon känna en man som berättar en märklig historia om den blinde pojken och flickan med de missbildade fötterna, om det som står skrivet i stjärnorna och om kärlek som övervinner allt.

Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker kom ut 2014. I original heter den Das Herzenhören och kom ut 2002. 2012 kom den ut på engelska som The Art of Hearing Heartbeats. Jan-Philipp Sendker är en tysk författare och journalist som varit korrespondent för Stern i Amerika och Asien. Han debuterade 2000 med Cracks in the Great Wall, som handlar om Kina. Konsten att höra hjärtslag är hans skönlitterära debut.

När Konsten att höra hjärtslag kom ut blev den en ”snackis” och jag har många vänner som läst den och rekommenderat den. Samtidigt så har jag ryggat lite för överorden som använts. Men även maken har läst den och därför hamnade den i min Makeutmaning. Den fick bli mars månads bok, då jag kände att jag hade rätt lite lästid, och trodde det här skulle vara en bok som skulle vara relativt lättläst för mig.

Konsten att höra hjärtslag är en fin historia som berättas med en varm och intensiv ton. Den är lättläst, samtidigt som den bitvis kräver viss eftertanke och koncentration. Jag tycker om tonen i berättandet, det finns en respekt och en genuin berättarröst. Lite är det som att läsa en historia från en traditionell berättartradition, det liknar de berättelser som går från generation till generation och ska sluta i någon form av sedelärande slutsats (den typen av historier finns också invävda i berättandet).

Styrkan med Konsten att höra hjärtslag tycker jag är de intressanta miljöerna och kulturen. Jag tror aldrig jag läst en bok som utspelar sig i Burma. Hur realistiskt det är kan jag inte säga, men jag kan i alla fall inte hitta några störande schabloner. De livsöden som beskrivs är gripande och intressanta, men själva kärlekshistorien upplever jag som överdriven.

Innan jag läste boken hade jag hört/läst om vilken fantastisk läsupplevelse den varit för andra, men riktigt så kände inte jag. En varm och fin berättelse som sagt var, men ingenting som berörde mig till tårar (eller skratt). Mot slutet av boken tyckte jag t.o.m. att det blev lite väl mycket av allt. I grunden har jag faktiskt svårt att tro på förutbestämd kärlek.

Jan-Philipp Sendker har skrivit en uppföljare, Hjärtats innersta röst, och han har nyss kommit ut med en tredje bok, Viskande skuggor. Den nya låter intressant, och kanske att jag någon gång vill läsa mer av honom.

Omdöme: Finstämd berättelse om kärlek, trohet och familj.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Bokhyllan, Bloggbohemen, Beas bokhylla, Boklysten och Zellys bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: The Art of Hearing Heartbeats
Förlag: Forum
Översättare: Lena Torndahl

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 23 mars 2017.

En smakebit på søndag – Konsten att höra hjärtslag

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar har inte kommit upp än men jag kör ändå. (Nu hittar man smakbitarna här).

Ännu en vecka, och även om dett är ganska kallt här fortfarande så är våren helt klart på väg. Helgen ska ägnas åt diverse praktiska göromål. Som vanligt. Bokmässigt så har jag läst ut en riktigt bra bok (recension kommer snart) som jag gav smakbit från förra veckan – The Dry av Jane Harper. Gillar ni deckare ska ni spana in den! Eftersom det brukar kunna ta lite tid att läsa böckerna i Makeutmaningen så började jag häromdagen på mars månads bok. Men jag valde också den jag tror ska vara mest lättläst – Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker. Jag har hunnit halvvägs så det känns inte helt omöjligt (peppar peppar) att jag läser ut den rätt snart, om jag bara lyckas klämma in lite lästid. Den går i alla fall att följa även när jag är toktrött och det är en förutsättning.

Smakbiten kommer från sid 43

Jag mådde inte bra. Jag kände mig ledsen, ängslig och rädd. Jag hade aldrig förstått att mamma varit så olycklig i sitt äktenskap. Jag tänkte på det hon hade sagt till mig dagen innan: ”Din far lämnade mig långt innan den dagen han försvann.” Än jag då, tänkte jag. Hur länge sen var det som min far hade lämnat mig?

Red China Blues av Jan Wong

Från Goodreads: Jan Wong, a Canadian of Chinese descent, went to China as a starry-eyed Maoist in 1972 at the height of the Cultural Revolution. A true believer–and one of only two Westerners permitted to enroll at Beijing University–her education included wielding a pneumatic drill at the Number One Machine Tool Factory. In the name of the Revolution, she renounced rock & roll, hauled pig manure in the paddy fields, and turned in a fellow student who sought her help in getting to the United States. She also met and married the only American draft dodger from the Vietnam War to seek asylum in China.

Red China Blues: My Long March from Mao to Now av Jan Wong kom ut 1996. Jan Wong är en kanadenisk journalist av kinesiskt ursprung. Hon har gett ut fem biografiska böcker, varav Red China Blues är den första.

Den här boken läste jag om inne hos C R M Nilsson, och tyckte det lät som en bok för min make så han fick den i present. Mycket riktigt så tyckte han den var bra – tillräckligt bra för att hamna i Makeutmaningen. Den fick bli februari månads bok.

Red China Blues är en mycket intressant och personlig biografi. Den är också välskriven, och det känns som om detta är författarens egna ord och betraktelser. Jag är mycket förtjust i den stundvis självironiska tonen när Jan Wong beskriver sitt unga jag.

Men för mig krävde den väldigt mycket uppmärksamhet i läsningen. Var jag det minsta trött så missade jag detaljerna, för i varje stycke finns intressanta detaljer. Eftersom jag i februari var trött nästan hela tiden så läste jag den här boken i omgångar under nästan hela månaden. I början av boken, när Jan Wong kommer till Kina så upplevde jag den som lättläst, men i mitten så tyckte jag den var mindre intressant, för att mot slutet ta sig igen. Ett problem för mig var att det var oändligt många namn, som jag hade svårt att komma ihåg. Möjligen kan det delvis bero på att jag är ovan vid den kinesiska namnsättningen, men mest tror jag det beror på att Jan Wong berättar så många historier i historien.

Red China Blues väcker många funderingar och jag tycker jag lär mig mycket. Även om jag efter att ha läst en del andra böcker, samt följt händelserna under 80-talet i media tycker mig kunna en del, så får man här en mer detaljerad och personlig kunskap.

Efter att jag läst boken så googlade jag en del på Jan Wong, och upptäckte att hon är en kontroversiell journalist. Det påverkar ändå inte mitt intryck av att Red China Blues är en läsvärd biografi. Och jag brukar minst sagt vara kräsen på den punkten. Hon har också skrivit fler böcker, både om Kina och om hur hon behandlades senare i livet av bl.a. sin arbetsgivare.

Omdöme: Välskriven biografi om idealism och fanatism
Betyg: 4-

Bloggat om boken har C R M Nilsson och MS Hisingen

Mer om boken kan du läsa här eller här.

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 21 februari 2017.

Slända i bärnsten av Diana Gabaldon

Från Goodreads: Claire har den magiska gåvan att kunna resa i tiden. Hon är född på 1900-talet men lever nu tvåhundra år tidigare. Klanledaren Jamie Fraser blir hennes beskyddare och älskare. En kärlek bortom tid och rum binder dem samman.
Claire Randall gav sin kropp och sitt hjärta till Jamie Fraser. Hon älskade den skotske klanledaren passionerat och bortom allt förnuft. Och hon älskar honom fortfarande hon kan inte glömma honom. Tillsammans reser de till Frankrike för att rädda Skottland från undergång. Deras mål är att hindra Bonnie Prince Charlie att få penar till det tragiska fälttåget mot engelsmännen. De möter intrigerna vid Solkungens hov och tvingas kämpa för sina liv och för sin kärlek. De tror att kärleken kan klara allt men Claire lämnar Jamie; hon överger sin älskade för att rädda deras ofödda barn. Hon måste vinna honom igen.

Slända i bärnsten av Diana Gabaldon kom ut på svenska i nyutgåva 2014. I original heter den Dragonfly in Amber och kom ut 1992. Diana Gabaldon är en amerikansk författare med en bakgrund inom bl.a. programmering innan hon debuterade som skönlitterär författare. Hon är mest känd för Outlanderserien, som även filmatiserats. Slända i bärnsten är del två i serien.

Den första i den här serien, Främlingen, läste jag inom ramen för Makeutmaningen förra året. Och i den här upplagan kom del två med. Det var väl inte exakt så att jag jublade men envis är jag, och utmaningen ska jag göra. Först började jag läsa lite innan jul, men insåg att jag inte skulle orka hela då, då jag tog nya tag i början av januari när jag fortfarande var ledig. Sen glömde jag att skriva ner vad jag tyckte så nu får det bli ur minnet…

Slända i bärnsten är en riktig tegelsten och jag är numera inte särskilt van att läsa sådana. Det tar mig helt enkelt en evig tid, och det gör att jag har svårt att hålla koncentrationen uppe hela tiden. Samtidigt så tycker jag den är mer lättläst än Främlingen. Möjligen beror det på att jag är förberedd på stilen och innehållet. Det här är romantik och historia, inte fantasy. Jag är inte tillräckligt bevandrad i den historiska perioden för att avgöra hur väl Diana Gabaldon gjort sin research, men det känns som om jag lär mig en del på vägen. En förbättring från första boken är också kopplingen mellan de två tidsåldrarna, den är faktiskt intressant och kittlar fantasin.

Det är mycket av det som var problemet för mig med första boken som kvarstår i Slända i bärnsten. Jag har fortfarande svårt att hitta någon sympati för Claire, jag tycker hon är rätt egoistisk. Att förstå sig på hennes och Jamies förhållande är heller inte helt enkelt. En förbättring från Främlingen är dock att sexscenerna är färre, och mindre utförliga. Och att det är bara vid ett tillfälle som jag noterar den bisarra kopplingen att efter ett våldsdåd/nära våldtäkt så löser Claire spänningarna med att vilja ha sex. Ska man säga något positivt så är det att Claire definivt är en stark kvinna som är i centrum i hela boken.

Hade böckerna varit en tredjedel så långa så hade jag kanske alldeles på egen hand kunnat tänka mig att fortsätta serien. Nu bär det något emot. Men se säsong två i serien kommer jag definitivt att vilja göra.

Omdöme: Tungläst tegelsten om maktkamp, krig och kärlek.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Lexie läser och Kattugglan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Dragonfly in Amber
Förlag: Bookmark
Översättare: Sven Christer Swahn

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 10 januari 2017.

En smakebit på søndag – Red China Blues

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar du här.

Det går fortfarande trögt med läsandet av olika skäl, men i veckan så bestämde jag mig för att ge upp en bok som jag inte kunde komma in i och som bromsade min läslust. Helt mot mina normala principer men jag vill inte tappa läsglädjen. Istället så bestämde jag mig för att börja på februari månads bok i Makeutmaningen och mitt val föll på Red China Blues av Jan Wong. Jan Wong är en kanadensare med kinensisk härkomst med en stark kärlek till maoism som åkte till Kina 1972. Det här är hennes berättelse.

Smakbiten kommer från sid 61:

The more I learned, the better I understood the psyche. Communism was the holy grail, unattainable, pure, otherwordly. China was still a ”socialist” country, not yet perfect enough to be a ”Communist” one. Words such as privacy didn’t exist. Honorifics like Miss and Mrs. hade been replaced by the unisex Comrade. Still other words, like please and thank you, had disappeared under decades of Communist influence. If I said ”Please pass the soy sauce,” I would he the same look I would if i curtsied a bus driver in Montreal. ”Thank you” was now appropriate only for big favors, such as when someone saved your life.

Ung i ghettot av David Safier

Från förlagets hemsida: 16-åriga Mira smugglar mat för att hon och hennes familj ska överleva ghettot i Warszawa. När hon får veta att ghettots alla invånare ska skickas till koncentrationslägren för utrotning ansluter hon sig till motståndsrörelsen. Tillsammans lyckas de stå emot SS-styrkorna längre än förväntat. Mycket längre. I hela 28 dagar. 
28 dagar för att leva ett helt liv.
28 dagar för att bli en legend. 

Ung i ghettot av David Safier hade recensionsdatum i september 2015. I original heter den 28 Tages Lang och kom ut 2014. David Safier är en tysk författare som även skrivit manus till TV-serien Berlin, Berlin. Han debuterade 2007 med Mieses Karma (Dålig karma).

När december började lida mot sitt slut insåg jag att jag inte skulle hinna någon av de tyngre böckerna i Makeutmaningen så då valde jag istället Ung i ghettot. Det är en bok jag läst mycket positivt om på diverse bloggar, och gav till maken i julklapp 2015.

Ung i ghettot är en relativt lättläst berättelse om en mycket intressant historia. Miira och de övriga i boken är fiktiva karaktärer men händelserna är verkliga. 19 april – 16 maj 1943 gjorde judiska motståndsrörelsen uppror mot tyskarna i Warsawas ghetto. Jag kände inte till den här historien innan. Det jag mest gillar med Ung i ghettot är att den förmedlar en stark och lärorik historia.

Tyvärr så klickar jag och Ung i ghettot inte riktigt, och jag har svårt att sätta fingret på varför. I början så är den intressant men efterhand så tappar jag helt intresset. Jag har svårt att komma in i historien, det är något i berättarrösten som skär i mig. Berättelsen är tänkt att väcka frågor om hur man själv skulle agerat i omöjliga valsituationer, men eftersom jag inte kan känna med Miira överhuvudtaget, trots att hon är jag-personen, så blir jag mest frustrerad. Först mot slutet så blir jag engagerad och intresserad av karaktärerna. Jag får ingen känsla för karaktärerna, utan upplever Ung i ghettot mest som en uppräkning av händelser och agerande. Fantasihistorien som Miras lillasyster flyr in i för att orka med förstår jag mig inte heller på.

Jag kan förstå att många tycker om den här boken, och utifrån det historiska perspektivet så tycker jag den är viktig läsning. Tyvärr var den inte min typ av bok, och just nu är jag tveksam till om jag ska läsa fler böcker av David Safier

Omdöme: Lättläst men oengagerande ungdomsbok om ett stycke viktig och berörande historia.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Mias bokhörna, Boklysten, Fantastiska berättelser, Västmanländskans bokblogg och Mest Lenas godsaker

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: 28 Tages Lang
Förlag: Bazar
Översättare: Ulrika Junker

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 24 december 2016.