Movie Monday: Mother’s Day

Från SFs hemsida: Det är bara några dagar kvar till Mors dag och Sandy, Miranda, Jesse och Bradley planerar på skilda håll hur de ska tillbringa dagen: med en ny kärlek, en förlorad kärlek – eller ingen kärlek alls. Oavsett vilket kommer detta bli en Mors Dag att minnas …

Mother’s Day är en amerikansk film från 2016. Den hade svensk biopremiär 5 maj 2016 och kom ut på DVD i Sverige 22 augusti 2016. Vi (hela familjen) såg den på DVD 24 september 2016.

Jag är en sucker för romantiska komedier och hade spanat in den här filmen. Den fick följa med i en större beställning jag gjorde på Discshop i september.

Mother’s Day är en smått underhållande och charmig historia som bjöd på en hel del leenden och skratt. Jag och resten av familjen hade förväntat oss mer romantik, det var mer en relationskomedi. Vilket gjorde att bägge barnen tyckte den var ”bättre än väntat”. Den var rätt ytlig och enormt amerikansk i de scener som ska vara berörande och fina, då slog det vid några tillfällen över i ren pekoral.  Men jag är som sagt var svag för den här typen av filmer, som handlar om relationer, och är av feelgoodkaraktär. Dessutom så är jag mycket förtjust i filmer där man får möta en mängd olika personer och historier som efterhand löper samman.

Man har dragit ihop en rejält imponerande ensemble, den ena kända skådespelaren efter den andra. De flesta gör en bra insats, även Jennifer Aniston som jag varit besviken på i några tidigare filmer. Jag blir mest förtjust i Jason Sudeikis som spelar Bradley, en ensamstående pappa med hjärtat på rätta stället. Lite besviken är jag på Julia Roberts, som jag normalt tycker är mycket bra, men här känns oengagerad. Men möjligen är det hennes roll och stylingen som begränsar henne.

Den här filmen har fått förödande kritik för att vara tråkig, fördomsfull och fylld av schabloner. The Telegraph skriver Mother’s Day may be the worst thing Hollywood has done to mums since Psycho. Jag kan inte riktigt förstå kritiken till fullo, så dålig var den inte tyckte vi. Min största kritik är nog att man ibland låter fördomar passera obemärkt, i stället för att ta tag i dem och låta de fördomsfulla stå med skammen. Det är en sak jag reagerar på och det är när det plötsligt dyker upp en dvärg och man schabloniserar. Men är den värre än den genomsnittliga amerikanska filmen i den här genren? Nej, det tycker jag inte. Och i vår familj fungerade den som underhållning för stunden.

Omdöme: Väldigt amerikanskt men småroligt och charmigt relationsdrama
Filmbetyg: 4-

På IMDB har den betyg 5,6 baserat på 12 628 betyg.
På Filmtipset har den betyg 2 baserat på 117 betyg.

Filmen recenseras på Moviezine, Metro, DN, SvD och Expressen.

Annonser

Movie Monday: Djungelboken

Från webben: En föräldralös pojke växer upp i djungeln och uppfostras av vargar, björnar och en svart panter. Efter den klassiska sagan skriven av Rudyard Kipling.
I rollen som Mowgli ser vi nykomlingen Neel Sethi, Scarlett Johansson gör rösten till Kaa, Bill Murray har lånat sin röst till Baloo, som Bagheera hör vi Ben Kingsley, Lupita Nyong’o gör rösten till Raksha och som Shere Khan hör vi Idris Elba. I regi av Jon Favreau.

Djungelboken är en amerikansk film från 2016. Den hade svensk biopremiär 13 april 2016 och kom ut på DVD 5 september 2016. Vi (hela familjen) såg den 17 september 2016. Den är baserad på Ruyard Kiplings bok med samma namn, och starkt inspirerad av Disneys filmatisering från 1967.

Den här filmen ville maken att jag skulle beställa när jag för några veckor sen la in en beställning på Discshop. Jag var något tveksam. Djungelboken? Igen? Hur nytänkande kan det bli?

Disneys tecknade tolkning av Ruyard Kiplings bok kom 1967, samma år som jag föddes, och den har förstås ”alltid” funnits. Jag älskar musiken, kan varenda sång, och har alltid gillat historien så okritiskt som man gör som barn. När den hade nypremiär 1987 så drog vi iväg ett helt gäng med 20-åringar med min sjuåriga lillebror som ”gisslan”. Det här visade sig vara en väldigt god förutsättning för att se 2016 års version, för i mångt och mycket är det just Disneyversionen som man följer.

Djungelboken är en charmig och humoristisk historia som hela familjen, såväl 50-åringar som tonåringar (också uppväxta med Disneyfilmen på DVD) gillade. Den är också tekniskt sett fascinerande gjord. Det är en enda människa med i filmen, Mowgli, allt annat är mycket skickligt animerat. Det skapar oanade möjligheter för ”stunts” förstås, men ganska ofta så glömmer man att det är animerat (nej, jag tror inte att djur kan prata men jag menar detaljerna i miljön).

Min favorit blir Baloo, som man utvecklat något från Disneyfilmen. Han är fortfarande en livsnjutare men framstår inte lika korkad, utan ganska klok. Men med samma humor. Jag saknar gamarna, och är lite skeptisk till Kung Louie (fast samtidigt blir historien troligare). Att Mowgli är människa och avviker från djuren i hur han ”uppfinner” tekniska lösningar tycker jag är snyggt. Dels så visar det tydligt på hur han inte fullt ut passar in, dels så används det för att få honom ur kniporna och samtidigt bli accepterad.

Det är ju inte så mycket att säga om skådespelarna här… Satt och funderade på vems röst det var varje gång det kom en ny. Oavsett så tycker jag alla gör ett bra jobb på den fronten, men lite extra förtjust är jag i Ben Kingsley och Bill Murray!

Eftersom jag gillar musiken i Disneyfilmen har jag inget problem med att den förekommer här också. Det är också mindre av ”musikal”, och mer invävt som soundtrack. Men när de sjunger så går det ju ändå inte lika lätt att sjunga med, då man inte kan låtarna på engelska. Men jag blir glad av dem.

Gillar du Disneyfilmen och musiken så ska du definitivt passa på att se den här. Jag har inte läst boken, men jag antar att den skiljer sig i viss mån på samma sätt som filmen från 67 gjorde, även om man i extramaterialet får se även hur de gått tillbaka till ursprungstexten.

Omdöme: Charmig och humoristisk animerad remake av en klassisk Disneyfilm
Filmbetyg: 4

På IMDB har den betyg 7,6 baserat på 137 655 betyg.
På Filmtipset har den betyg 4 baserat på 1247 betyg.

Filmen recenseras på Moviezine, DN, GP, SvD, Expressen och Kulturbloggen

Movie Monday: Sing Street

Från Discshop: I 1980-talets lågkonjunktursdrabbade Dublin blir Connor tvungen att byta skola, från en trygg privatskola till en ruffig kommunal skola i innerstan. Med sin äldre bror som mentor startar den egensinnige 15-åringen ett band. Connor börjar skriva sångtexter och glambandet hittar sitt eget sound. Han antar namnet Cosmo och lyckas övertyga den mystiska och supercoola Raphina att vara med i bandets musikvideor och försöker samtidigt vinna hennes hjärta.

Sing Street är en irländsk film från 2016. Den verkar inte ha gått på svensk bio men den kommer på DVD i Sverige i november 2016. Vi (jag och maken) såg den på DVD (import) 13 september 2016.

När jag gjorde en större beställning på Discshop för någon vecka sedan så la maken till några filmer, däribland Sing Street som han hade spanat in. Den fanns då bara som import, men jag såg nu att den kommer att komma med svensk textning i november. När vi en helt vanlig vardag skulle se en film föll valet på den här. För vem kan säga till en film med 80-talsmusik?

Sing Street är en mycket charmig och välgjord film. Det finns en värme i historien och i karaktärerna som gör mig glad och berörd. Det är ingen enkel värld Conor lever i, det finns gott om udda karaktärer och tragiska livsöden. Men mitt i det tragiska och eländiga så förmedlas hopp och kärlek. Tonen är finstämd.

Musiken i Sing Street gör mycket till att jag tycker om filmen. Det är 80-talsmusik blandad med musiken som Conor och hans vänner komponerar och framför. Det är Duran Duran, The Cure, Hall & Oates m.fl. men allra mest berör faktiskt Sing Streets egna låtar med bra texter och engagerande framföranden som kopplar starkt till filmens berättelse. Det är underhållande att se reaktionerna på 80-tals videor som visas på TV, och metareferenserna i bandets styling och beteende till de band som Conor får upp ögonen för genom sin bror Brendan gillar jag.

Förutom Aidan Gillen som spelar Conors pappa, är det inga skådespelare som jag känner igen i filmen, och efter en titt på IMDB så konstaterar jag att de flesta har en relativt kort karriär bakom sig. För alla killarna i bandet så är det deras första film. Men de är genomgående mycket bra, och känns verkliga. Speciellt förtjust är jag i Jack Reynor som Conors bror Brendan. I grunden är han en tragisk karaktär som inte klarat att göra något av sitt liv, men ändå klarar han att förmedla hopp till sin bror. Relationen mellan bröderna berör mig oerhört starkt.

Sing Street är en fin berättelse om vänskap och omtanke (mer än kärlek trots kärlekshistorien som finns med) med ett riktigt bra soundtrack. Det som drar ner intrycket något är det överspända slutet som har en biton jag inte gillar. Vad händer efter filmens slut? Eller är det bara jag som läser mycket spänningslitteratur som ser ett potentiellt mörker?

Omdöme: Charmig irländsk film om vänskap med ett riktigt bra soundtrack.
Filmbetyg: 4+

På IMDB har den betyg 8,1 baserat på 16 850 betyg.
På Filmtipset har den betyg 5 baserat på 83 betyg.

Den har en egen hemsida.

Filmen recenseras på The Telegraph och The Guardian

Movie Monday: Like Crazy

Från Discshop: Like Crazy visar på ett fint sätt hur den första kärleken kan vara lika spännande och underbar som den är bräcklig. När en brittisk collegestudent (Felicity Jones, utsedd till Bästa nykomling av National Board of Review) blir kär i en amerikansk klasskompis (Anton Yelchin, Star Trek) påbörjas en passionerad och livsomvälvande resa. Vad de inte vet är att de snart måste skiljas åt.

Like Crazy är en amerikansk film från 2011. Den verkar inte ha gått på bio i Sverige men kom på DVD 1 augusti 2012.  Vi (hela familjen) såg den 3 september 2016.

Den här filmen har förmodligen maken köpt vid något tillfälle, och det var han som valde den när det var hans tur att välja lördagsfilm. Vi andra hade i princip ingen aning om vilken typ av film det skulle vara.

Like Crazy liknar en dokumentär fast den ändå inte är det. Den utspelar sig i scener, där det är tidshopp av en speciell karaktär, ungefär som stillbilder. I filmandet och upplägget liknar det en dokumentär, men i detaljnivån inte. Det är ganska få personer i storyn, och historien cirklar så starkt kring Anna och Jacob att de får överlägset mest tid. Det är överlag bra skådespelare, och Felicity Jones och Anton Yelchin är mycket bra. Men tyvärr saknar jag den där verkliga kemin mellan dem för att göra historien trovärdig. Mest förtjust är jag i Annas föräldrar som spelas av Alex Kingston och Oliver Muirhed. De utstrålar trygghet och föräldraskap samtidigt som de har en kemi sinsemellan.

Det tog ett bra tag för mig att komma in i filmen, kanske för att jag väntade mig något annat. På ett sätt så var den både intressant och fin, men jag saknar något. En vändpunkt kanske, eller ett budskap. Jag blir aldrig riktigt engagerad i historien. Samtidigt så kan jag njuta av skådespelarna och detaljerna.

Jag och min man (då pojkvän) har under två perioder på sammanlagt ca 2,5 år bott ifrån varandra, stundvis på olika kontinenter. Utifrån det blir jag väldigt frustrerad på Anna och Jacob, och ifrågasätter om de verkligen vill vara tillsammans. De ser hela tiden problem, och ”ger upp” så lätt. Till viss del kan jag förstå det med tanke på omständigheterna, men det finns många sätt att komma varandra nära när man är ifrån varandra, då man tvingas på ett annat sätt att sätta ord på sina känslor. De använder inte heller de tekniska möjligheter som fanns 2011 (eftersom de har smartphones så antar jag att det ska utspela sig ungefär då och inte tidigare) för att hålla kontakten och prata. Då och då får jag lust att bara skaka om dem. Men det är också den starkaste känslan filmen väcker.

Vad gäller dokumentärkänslan så står det så här på Wikipedia: Rather than writing a traditional screenplay, he and Ben York Jones compiled a 50-page outline of the film from which the actors improvised almost all of the dialogue. Det förklarar definitivt känslan.

Omdöme: Långsam berättelse med dokumentärkänsla om kärlek och långdistansförhållanden.
Filmbetyg: 4-

På IMDB har den betyg 6,7 baserat på 47 156 betyg.
På Filmtipset har den betyg 2 baserat på 761 betyg.

Filmen recenseras på Moviezine och The Guardian

Movie Monday: Allegiant

Från SF: Efter de omvälvande insikterna i Insurgent, måste nu Tris fly tillsammans med Four och ta sig bortom den höga mur som omringar Chicago. För första gången någonsin, måste de att lämna den enda stad och den enda familj de någonsin har känt. Väl ute, är gamla kunskaper snabbt meningslösa i ljuset av chockerande nya sanningar. Tris och Four måste snabbt bestämma sig för vilka de kan lita på då ett uppror innanför muren blossar upp och hotar hela mänskligheten För att överleva, måste Tris göra omöjliga val som handlar om mod, lojalitet, uppoffring och kärlek.

Allegiant är en amerikansk film från 2016. Den hade svensk biopremiär 9 mars 2016 och kom ut på DVD 12 juli 2016. Vi  (jag, maken och sonen) såg den 27 augusti 2016. Den är baserad på boken av Veronica Roth med samma namn.

Som framgick i Bokblogsjerkan i fredags så läser jag allra helst böcker innan jag ser filmatiseringen. Men jag gillar filmatiseringar av böcker. Jag hade tidigare läst Divergent och Insurgent och vi har förstås sett filmerna. När det nu var dags för Allegiant på film så fick jag en knuff att läsa den i somras. Förvånande nog så tyckte jag det var den bästa boken i trilogin. Mer exakt varför kan ni läsa här.

Det är lite knepigt att skriva om den här filmen efter att jag läst boken. För det här är nästintill en helt annan story. Det är så mycket som skiljer sig så jag inte vet vad jag ska tycka om filmen. Gång på gång medan vi såg filmen tänkte jag på allt som skilde och hur mycket det irriterade mig. Personerna är desamma, men de har andra roller i historien och är annorlunda.

I boken uppskattade jag att man tagit saker från 2000-talet som vi tycker är självklara (som flygplatsen O’Hare) och man får se den genom ögonen på de som vuxit upp i en helt annan verklighet. Men i filmen har man brassat på med en massa framtidseffekter, det ska vara så avancerat teknologiskt som möjligt. Det blir en ”vanlig” sciencefiction film och det är inte styrkan i böckerna. Samhällskritiken försvinner också i alla effekterna. Men det värsta är att de ändrat så mycket i historien att man knappast kan komma fram till samma slut som i boken (för ja – eländet har delats upp på två filmer).

Finns det då något som är bra? Jo, om jag för ett ögonblick kan koppla bort boken så kan jag se att det är snygga miljöer, imponerande samhällen som de byggt upp (om än inte i Hungerspelsklass). Det är en bra actionfilm i sig, och utan boken som referensram fungerar historien. Jag gillar också hur Tris och David ser olika på den nya miljön de kommer till och de konflikter som uppstår. Jeff Daniels är en riktigt bra David – obehaglig på ett krypande sätt i början.

Mer om hur filmen och boken skiljer sig (inklusive spoilers) finns att läsa här eller här.

Har du inte läst boken så kan du nog se filmen. Men har du läst boken rekommenderar jag att du undviker filmen!

Omdöme: Dystopi med snygga miljöer och action utan större likheter med boken
Filmbetyg: 3+

På IMDB har den betyg 5,8 baserat på 48 609 betyg.
På Filmtipset har den betyg 2 baserat på 335 betyg.

Filmen recenseras på Moviezine, DN, Expressen och Zellys bokblogg

Movie Monday: Die Another Day

Från Moviezine: Historien har sin början i en zon mellan Nord- och Syd-Korea med en spektakulär svävarjakt och fortsätter via Hong Kong till Kuba och London där Bond möter de två kvinnor som ska komma att spela så viktiga, men olika roller i hans strävan att avslöja en förrädare och att förhindra ett krig med katastrofala konsekvenser.

Die Another Day är en amerikansk film från 2002. Den hade svensk biopremiär 28 november 2002 och kom ut på DVD 16 april 2003. Vi (hela familjen) såg den 13 augusti 2016.

Den här filmen har ju några år på nacken och jag var absolut säker på att jag sett den tidigare. Nu var det sonens tur att välja lördagsfilm och han hade inte sett den. Oavsett om jag sett den eller inte så var det som att se en ny film för jag kände inte igen den. Så därför får den också vara med på bloggen 🙂

Die Another Day är en Bondfilm och med det så får man ju vissa förväntningar på hur den ska vara uppbyggd. Och jo – det är den. Den är lika förutsägbar som alla Bondfilmer, men det är också rikligt med action om man gillar det. Faktiskt är det lite väl många acitionscener, och de är på tok för lika. Jag blir dessutom förvirrad över hur historien hänger ihop, jag fattar inte ens hur de tänkt att den ska hänga ihop. Men den fullständiga orealismen behöver jag knappast nämna, för realistisk är sällan en Bondfilm.

Den ”riktiga” James Bond är för mig Roger Moore, för det är den skådespelare som var Bond när jag såg mina första Bondfilmer. Men därefter tycker jag nog att Pierce Brosnan kommer. Egentligen tycker jag inte att han är en bra skådespelare, men det är ju inte kriteriet för att vara Bond. Han passar som Bond! Jag gillar de kvinnliga karaktärernai Die Another Day, i synnerhet Hale Berry. Där tycker jag att de moderna Bondfilmerna är att föredra, genom att kvinnorna får ta en lite annan roll.

Vill man ha mycket action, häftiga scener i vinterlandskap, en del snärtiga repliker och en fullständigt bisarr historia är detta en film att se. Underhållning för stunden.

Omdöme: Actionspäckad Bondfilm, men inte mycket mer.
Filmbetyg: 3

På IMDB har den betyg 6,1 baserat på 170 244 betyg.
På Filmtipset har den betyg 2 baserat på 14 065 betyg.

Filmen recenseras på Moviezine

Movie Monday: The Perfect Man

Efter att Hollys mamma Jean ännu en gång beslutat att de ska flytta efter att ett förhållande till en man som hon trott varit drömmannen tagit slut så har Holly ledsnat. Hon beslutar sig för att med hjälp av en ny kompis konstruera den perfekta mannen. De tar hjälp av kompisens morbror Ben för att lista ut hur den perfekta mannen ska bete sig. Medan Jean blir mer och mer övertygad om att hon har hittat den rätta mannen så kommer Holly närmare sina nya vänner, samtidigt som hon inte vill komma för nära. Men när ska Jean upptäcka sanningen?

The Perfect Man är en amerikansk film från 2005. Den kom ut på DVD i Sverige 14 december 2005. Vi (jag, maken och dottern) såg den 6 augusti 2016 hyrd från Microsoft Play.

Dottern hade sett en bit av den här filmen när den sändes tidigare i år på TV men hade inte kunnat se klart den. Så när det var hennes tur att välja lördagsfilm letade vi efter andra möjligheter att se den, och hittade den till slut som hyrfilm på nätet.

The Perfect Man är en amerikansk romantisk komedi, med allt vad det innebär. Den är lite småcharmig och gullig, men också väldigt förutsägbar. Tyvärr är rolluppsättningen och historien schablonmässig. Jag är svag för romantiska komedier, och kan överse med det mesta i genren, så jag har behållning av filmen. Men jämfört med en hel del annat i samma genre håller den inte riktigt måttet. Det är dock värt att lägga till att dottern, som kanske är närmare i målgrupp, gillade filmen.

Ett av mina problem är nog att jag inte är så förtjust i Heather Locklear. För mig är hon alltid förbunden med Melrose Place där hon var en bitch, och hennes rollprestation är inte sådan att jag kan glömma vem hon är och bara se rollkaraktären. Chris North passar som bäst i den här typen av roller, hans karaktär har en del bra repliker, och när han ler lite snett så kan man förstå att han ska vara en charmig karl. Och i den här filmen behövs inte så mycket mer.

Å ena sidan är sensmoralen lite tveksam, att man ska jaga den ”sanna” kärleken. Fast å andra sidan så tycker jag utvecklingen i förhållandet mellan mamman och dottern är något som är värt att fundera över (mer vill jag inte säga med risk att det blir en spoiler). För föräldrar påverkar sina barn genom sitt sätt att vara mer än man ibland tänker på.

Omdöme: Förutsägbar romantisk komedi om att leva upp till förväntningar.
Filmbetyg: 3+

På IMDB har den betyg 5,5 baserat på 23 553 betyg.
På Filmtipset har den betyg 2 baserat på 2135 betyg.

Filmen recenseras på Cinemablend

Movie Monday: The Railway Man

Från Discshop: Eric Lomax var en brittisk officer som tillfångatogs under Andra världskriget och tillsammans med tusentals allierade krigsfångar tvingades bygga järnvägen mellan Burma och Thailand. Tortyren och upplevelserna i fånglägret har lämnat honom djupt traumatiserad och avstängd från omvärlden. År senare förälskar han sig i Patti, en kvinna som blir fast besluten om att befria Eric från hans demoner. Med hjälp av Patti och sin bästa vän Finlay återvänder Eric till fånglägret och lyckas spåra rätt på den japanske officeren som kidnappade och torterade honom.

The Railway Man är en brittisk/australiensisk film från 2013. Jag hittar ingen information om svensk biopreminär men den kom ut på DVD 3 september 2014. Vi (hela familjen) såg den 30 juli 2016. Den är baserat på en biografi av Eric Lomax med samma namn.

The Railway man är ett tungt och starkt drama med en imponerande uppsättning huvudrollsinnehavare. I huvudrollen som den äldre Eric Lomax ser vi Colin Firth. Hans fru Patti spelas av Nicole Kidman och hans vän Finlay spelas av Stellan Skarsgård. Jag gillar Colin Firth såpass mycket så jag gärna ser en film om han är med. Mycket mer behövs inte för att övertyga mig. Stellan Skarsgård är riktigt skicklig här, och passar oerhört bra i rollen. Lite mot strömmen så är jag inte förtjust i Nicole Kidman, men jag tror detta är en av hennes absolut bästa rollprestationer. Även flera av de mindre kända skådespelarna är mycket bra.

The Railway Man är en oerhört gripande och riktigt tung historia, inte minst för att man vet att det finns en verklighet bakom. Det känns också som en viktig berättelse om möjligheter till förlåtelse, och vad krig innebär för mänskligheten. Men den är också så tung att jag inte riktigt förmår hålla koncentrationen uppe, det blir lite för jobbigt att ta in, det finns inga andningspauser, och stundvis är det som det hela tas om och om. Jag tycker också det finns en svacka i berättandet just innan Eric återvänder till fånglägret, vilket gör att min koncentration svajar ännu mer.

Efter att vi sett filmen så googlar jag förstås lite och läser mer om Eric Lomax. Vilket gör att mitt intryck blir betydligt sämre av honom. Enligt de artiklar som publicerades i engelska tidningar (t.ex. här) i samband med filmpremiären hade han en familj med fru och två barn innan Patti, och de fick stå ut med en hel del. Anledningen till att de är utelämnade ur filmen verkar vara att de också är utelämnade ur hans egen biografi. Mycket märkligt! Det är ett riktigt tragiskt människoöde vi får ta del av. Själva mötet mellan Eric Lomax och Nagese Takashi finns också filmat som en dokumentär!

Omdöme: Sevärd stark berättelse om förlåtelse mot alla odds
Filmbetyg: 4

På IMDB har den betyg 7,1 baserat på 27 853 betyg.
På Filmtipset har den betyg 4 baserat på 318 betyg.

Filmen recenseras på The Guardian och Moviezine

Movie Monday: Lantana

Från Filmtipset: Fyra äktenskap binds samman i en blandning av kärlek, vänskap och svek. Ett thriller-drama om de misstag vi gör, om konsekvenserna man får ta och om om de försök vi gör för att ställa allt till rätta.

Lantana är en australiensisk film från 2001 som bygger på pjäsen Speaking in Tongues av Andrew Bovell. Den hade svensk biopremiär 28 mars 2003 och kom ut på DVD i Sverige 6 september 2006. Vi (jag, maken och sonen) såg den på DVD 27 juli 2016.

Hur den här filmen hittade hem till oss har vi delade meningar om, men klart är att den stått ett bra tag i hyllan och väntat. Varför den gjort det är också oklart…

Av någon anledning så hade jag förväntat mig en deckare/thriller. Kanske för att det på baksidan talas om en försvunnen kvinna och de första scenerna visar en död kvinna. Eller ”fängslande thriller” på framsidan? Men trots mysteriet i med vem kvinnan är och vad som hänt henne så skulle jag varken kalla detta en deckare eller thriller. Ett drama med med mystiska förtecken, definitivt.

Lantana överraskade mig positivt. Jag hade rätt låga förväntningar (vilket också kan förklara att den var osedd så länge). Trots en hel del skillnader så får jag tydliga Short Cuts-vibbar, och eftersom jag tyckte den filmen var helt fantastisk så är det positivt. Berättartricket att ha flera parallella historier om människor som visar sig ha oväntade beröringspunkter är något jag faller för pladask. Om det är bra gjort, som jag tycker det är i Lantana.

Lantana är en mörk fim, och med ett lugnt tempo. Det är intressanta karaktärer i Lantana, och överlag är skådespelarna riktigt bra. Av någon anledning tar det mig minst halva filmen innan jag förstår att det är en australiensisk film. Möjligen beroende på att jag nog inte förstått att Anthony LaPaglia är australiensare! För mig är han evigt förknippad med Brottskod: Försvunnen och eftersom han även i Lantana är polis, om än med en helt annan framtoning, så associerar jag hela tiden till Jack Malone. Det blir rätt frustrerande.

Filmen är klart sevärd och rekommenderas om du gillar australiensiskt, lite långsammare eller har en svaghet för parallella historier à la Short Cuts.

Omdöme: Mörk australiensisk historia om svek och hemligheter
Filmbetyg: 4

På IMDB har den betyg 7,4 baserat på 16 465 betyg.
På Filmtipset har den betyg 4 baserat på 1231 betyg.

Filmen recenseras på SVD

Movie Monday: The 5th Wave

Från Discshop: Fyra attackvågor av tilltagande styrka har lämnat Jorden i spillror. I en värld av fruktan och misstro befinner sig Cassie (Chloë Grace Moretz) på flykt i ett desperat försök att rädda sin yngre bror.
Medan hon förbereder sig på den oundvikliga och dödliga femte vågen, slår sig Cassie ihop med en ung man som skulle kunna vara hennes sista hopp – om hon bara vågar lita på honom.

The 5th Wave är en amerikansk film från 2015. Den hade svensk biopremiär 22 januari 2016, och kom ut på DVD 7 juni 2016. Vi såg den på DVD 25 juli 2016. Historien baseras på boken med samma namn av Rick Yancey.

Jag läste boken Den femte vågen tidigare i somras efter att ha funderat på det ett bra tag (hade tagit med Rick Yancey i Boktolvan) men fick en knuff när boken flyttade hem till oss. Vad jag tyckte finns att läsa här. Kortfattat kan man säga att jag inte tyckte det var en höjdarbok. Språket samt en hel del upprepningar var det som störde mig mest. Grundhistorien var ändå intressant och det gjorde att jag hade vissa förhoppningar på filmen.

The 5th Wave är i mitt tycke bättre än boken, eftersom tempot är högre. De filosofiska betraktelserna är borta och upprepningarna likaså. Kvar är en bra grundhistoria och en del action. Mitt intresse hålls uppe hela vägen, och det är inte illa, men jag kan inte påstå att jag njuter.

Jag tror att det är en fördel att ha läst boken när man ser filmen, man kan tolka in lite mer i vad som händer och man är mer förberedd. Personerna blir lite mer levande om man tänker på dem som karaktärerna i boken. För tyvärr så är jag inte alls imponerad av karaktärsteckningarna och rollprestationerna. Träigast är Evan, spelad av Alex Roe. Det är långt från bokens Evan, och väldigt fyrkantigt. Tyvärr så är jag inte heller imponerad av Cassie. Om det är Chloë Grace Moretz eller om det är instruktionerna hon fått att gå med öppen mun och se förvirrad och olycklig ut är inte klart. I jämförelse med Jennifer Lawrence som Katniss i Hungerspelen står hon sig slätt.  T.o.m Shailene Woodley som Tris i Divergent är bättre. Det är noll kemi mellan Cassie och Evan vilket gör utvecklingen i filmen nästintill oförståelig. 

Jag hade läst boken rätt nyligen så jag kunde upptäcka många skillnader mellan bok och film, några oförklarliga, men ingen som förstörde filmupplevelsen. Slutet bäddar förstås för en uppföljare baserat på nästa bok. Återstår att se om det blir en sådan med tanke på den kritik filmen fått.

Omdöme: Ungdomsdystopi med hyfsat tempo men halvdana karaktärer
Filmbetyg: 3+
(först satte jag 4- men så har jag smält den lite och försökt fundera på vad jag gillade och inte…)

På IMDB har den betyg 5,2 baserat på 54 307 betyg.
På Filmtipset har den betyg 2 baserat på 361 betyg.

Filmen recenseras på Metro, DN, Aftonbladet och Moviezine