Små stora saker av Jodi Picoult

Från förlagets hemsida: Ruth Jefferson är barnmorska med över tjugo års erfarenhet och arbetar på förlossningsavdelningen på ett sjukhus i New York. Brit och Turk är nyblivna föräldrar som inte vill att en färgad person ska ta hand om deras barn, Davis.
När Ruth är ensam på sitt skift tillstöter komplikationer och lille Davis slutar andas. Ruth tvekar först och gör sedan allt hon kan för att rädda barnet. Men det är redan för sent.
När Brit och Turk anklagar Ruth för mord får vi följa hela den komplicerade processen genom de inblandades ögon. Ruth, som försöker skydda sin tonårsson från den mediauppståndelse som rättegången innebär. Kennedy, den vita försvarsadvokaten som inte vill blanda in ordet ras i frågan. Turk, som från barnsben formats till en vit-makt-anhängare och som lever enligt sin tro.

Små stora saker av Jodi Picoult hade recensionsdatum 14 februari 2018. I original heter den Small Great Things och kom ut 2016. Jodi Picoult är en amerikansk författare med 14 miljoner sålda böcker. Hon debuterade 1992 med Songs of the Humpback Whale. En av hennes mest kända böcker, Allt för min syster, har sålt 3 miljoner exemplar bara i USA, och filmatiserats med Cameron Diaz i en av huvudrollerna. Även romanen Små stora saker ska bli film, med bland andra Viola Davis och Julia Roberts i rollerna.

Jag är med i en bokjunta där vi träffas, fikar lite och pratar om böcker och författare vi tycker om, läsupplevelser och annat. Sist vi träffades var det en av deltagarna som pratade så varmt om Jodi Picoult att jag fick lust att läsa något av henne, och jag hade på bloggar noterat just den här boken. Så jag lånade den på biblioteket.

Små stora saker är en lättläst och välskriven bok. Jag brukar ju baxna lite numera inför böcker som är 500 sidor eller mer, men Stora små saker är så lättläst att det går riktigt snabbt trots omfånget. Jag ska inte säga att språket är fantastiskt, men det är helt OK, och läsningen flyter utan några störande tankar kring det språkliga. Till att börja med är jag lite skeptisk till de olika berättarrösterna, som jag tycker är lite för lika, men rätt så snart så fångar historien mig.

Berättarperspektiven växlar mellan Ruth, Kennedy och Turk. Till att börja med så har jag svårt att få ordning på karaktärerna, då jag tycker att alla har mer eller mindre samma typ av röst. Det gör också att jag inte gillar karaktärsteckningen, men efterhand så inser jag att karaktärerna växt till liv och att de skiljer sig åt. När jag läst ut boken så tycker jag det är som att skiljas från personer jag lärt känna.

Stora små saker är också en av de mest tänkvärda böcker jag läst på senaste tid. Min skeptisism i början kring berättarrösterna, och vad jag upplever som en ytlig bild av rasfrågan, byts snart ut mot en respekt för hur Jodi Picoult lyckas närma sig ett komplicerat ämne. Just den ytlighet som jag upplever Kennedy har till rasfrågan är det som Jodi Picoult problematiserar. Vid avslutad läsning så är det så många tankar som snurrar i mitt huvud. Vad betyder det när vi säger ”jag tänker inte på ras/färg”? Kan man ens säga det? Kan man ens säga att man inte är rasist om man aldrig ställts inför komplicerade händelser? När man levt ett skyddat liv? Sen börjar jag också fundera på paralleller till alla de runt omkring mig som säger att de aldrig haft några problem pga kön, och vad det innebär. Jag har längtat efter någon att diskutera den här boken med, och envisas med att diskutera den med folk som inte ens läst den! Det är helt enkelt en bok som växer efter att man läst ut den.

Jag vill definitivt läsa mer av Jodi Picoult, och häromdagen så hittade jag en bok av henne i vår bokhylla, som det ser ut som jag köpt vid något besök i England men som jag är rätt säker på att jag inte läst.

Omdöme: Lättläst och tänkvärt kring komplicerade frågor om ras och rasism.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Boktok73, Boktokig och hyllan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Originaltitel: Small Great Things
Översättare: Tove Jansson Borglund
Sidor: 505
Betyg på Goodreads: 4,34 baserat på 140 974 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat på biblioteket
Utläst 5 april 2018.

Annonser

En smakebit på søndag – Slaktaren

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Den här veckan har varit omtumlande och spännande. I måndags blev det (äntligen) officiellt att jag fått nytt jobb. Samma fina arbetsplats, men en ännu mer utmanande chefsposition. Jag börjar 1 maj men jag har redan börjat introduceras. Förhoppningsvis hinner jag fortsätta läsa och blogga i samma omfattning, men jag är inte helt säker eftersom jobbet kommer att bli mer energislukande. Den här veckan blev det inte mycket läst, men igår kunde jag varva ner med läsning, så jag hann läsa ut Little Fires Everywhere och börja på ett recensionsexemplar: Slaktaren av Gabriella Ullberg Westin. Morden i Hudiksvall är en av mina favoritserier och jag har sett fram mot den här boken!

Smakbiten är de första raderna i boken:

”Han var en knarkare, och knarkare tar överdoser.”
Stina Olsdotter stirrar på kvinnan som sitter mitt emot henne med vattniga, rödsprängda ögon. ”Var det så de sa?”
Kvinnan nickar och sluter ögonen.
På bordet mellan dem ligger Stinas mobil och spelar in varje darrande andetag under deras samtal. Ilskan bubblar inom Stins. Den hotar att explodera, men hon tvingar sig själv till lugn. 
”Vet du egentligen vad de där männen är kapabla till?” Kvinnan flämtar till och spänner ögonen i Stins.
”Vill du berätta?”

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Från förlagets hemsida: Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.

Never let me go av Kazuo Ishiguro kom ut (i den här upplagan) 7 november 2017. På engelska kom den ut under samma titel 2005. Kazuo Ishiguro är en brittisk författare född i Japan som fick Nobels litteraturpris 2017. Han har skrivit 8 romaner, flera pjäser, noveller och lyrik.

Jag läste min första bok av Kazuo Ishiguro – Återstoden av dagen – för inte så länge sedan. Jag ville gärna läsa mer av honom och fick chans att låna den här av min mamma. När jag slog till och köpte filmen på rea så bestämde jag mig för att läsa boken.

Never let me go är en välskriven och finstämd bok, med en underliggande ton av obehag. Kazuo Ishiguro har ett speciellt sätt att skriva, och jag kan se tydliga likheter i hur han bygger en historia mellan böckerna. Det är ett lättsamt men ändå eftertänksamt språk. Han låter händelserna tala för sig själv, och som läsare så får man tid att tänka och reflektera. Mycket är underförstått men ändå väldigt tydligt. Miljön är mycket brittisk liksom människorna i den.

Dynamiken mellan Kathy, Tommy och Ruth är på sätt och vis basen för ett triangeldrama, men med tanke på deras speciella situation så innehåller relationen mer. Jag gillar hur karaktärerna är beskrivna, även bifigurerna, och hur historien sakta växer fram. Det är på många sätt en mycket obehaglig framtidsvision, och den väcker tankar. Är det rätt att offra några för att rädda många fler? Vad är en själ? Vad är medmänsklighet?

Jag såg filmen nästan direkt efter att jag läst boken och nu när jag ska skriva recensionen så blandas de ihop något. Dock tyckte jag att boken var bättre än filmen, historien ”höll” på ett tydligare sätt. Jag kommer definitivt att vilja läsa fler böcker av Kazuo Ishiguro.

Omdöme: Välskriven och eftertänksam framtidsskildring om moral och val.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Fiktiviteter, Grönkulla, Eli läser och skriver och Stories from the city

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Wahlström & Widstrand
Originaltitel: Never let me go
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Sidor: 318
Betyg på Goodreads: 3,81 baserat på 24 381 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av min mamma.
Utläst 31 mars 2018.

Judasvaggan av Caroline Engvall

Från förlagets hemsida: Ett dött spädbarn, ömsint inlindat i en filt, hittas i en strandad roddbåt vid Årstaviken och Ulrika Stenhammar, utredare vid Citypolisens sexualbrottsgrupp, kopplas in.
Journalisten Lovisa Ling lider av sviterna efter sexuella övergrepp. Just när hon tänker att hennes karriär är över stöter hon på ett ärende hon inte kan släppa. Ett globalt nätverk på internets skuggsida skyr inga medel för att utnyttja små barn, med stora pengar och makt inblandade.
Ett informellt samarbete mellan den rutinerade polisen och den unga journalisten inleds. Men de båda kvinnornas relation utvecklas i en riktning som ingen av dem hade räknat med. Tills Ulrika Stenhammar inser att Lovisa Ling döljer något för henne, något som kan få livsfarliga konsekvenser för dem båda.

Judasvaggan av Caroline Engvall har recensionsdatum idag, 12 april 2018. Caroline Engvall är en svensk författare och journalist som arbetat som redaktör och nöjesskribent. Hon debuterade som författare 2008 med 14 år och till salu, som har sålt över 200 000 exemplar.  Caroline Engvall har skrivit flera böcker om utsatta ungdomar och är mycket aktiv i samhällsdebatten om hur vi bekämpar sexuellt utnyttjande av unga. Hennes skönlitterära debut kom 2017 med Ärren vi bär, den första i serien om Lovisa Ling och Ulrika Stenhammar. Judasvaggan är den andra boken i serien.

Jag har tidigare läst Skuggbarn och Ärren vi bär av Caroline Engvall. Carolines böcker är ingen enkel läsning, men samtidigt väldigt viktig. Ärren vi bär var en av de värsta böcker jag läst, men också en av de starkaste, så när jag såg att det skulle komma en ny bok i serien visste jag att jag ville läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Judasvaggan är en extremt obehaglig bok. Men också, precis som Ärren vi bär, oerhört viktig läsning. Återigen kan man konstatera att det finns inget mer skrämmande än verkligheten, och utnyttjande av barn är ett av de värsta sakerna som pågår i vårt samhälle just nu. Judasvaggan är en välskriven och språkligt lättläst bok, men temat gör den samtidigt svårläst. Den kräver många pauser, och mycket reflektion. Caroline Engvall är en författare som bygger sin skönlitteratur på verkligheten, och man kan vara säker på att hon gjort ordentlig research. Det gör det svårt att ”gömma sig” och tänka ”det är bara en bok”. Efterordet i Judasvaggan är nästan det allra värsta, och jag lägger ifrån mig boken med tårar i ögonen. Och sen klickar jag mig omedelbart in på ECPATs hemsida.

I Judasvaggan så utvecklas de återkommande karaktärerna från Ärren vi bär på ett intressant sätt. De styckena gör boken något mer lättläst, och jag tycker Caroline Engvall lyckas få fram att det är ”vanliga” människor som jobbar med det här dag ut och dag in (vilka hjältar!) samtidigt som ingen kan gå opåverkad från det. Ett tag tycker jag själva ”mysteriet” lider av samma sjuka som så många andra deckare, med allt för många sammanträffanden, men på slutet så känns det som om trådarna löper samman på ett helt naturligt sätt.

Judasvaggan är en bok som jag önskar att jag hade någon att prata med om. Trots att det är svårt att finna orden och orka prata. Men det är bara genom att prata, informera oss och inte låta det här pågå i det dolda som vi har en chans att komma åt det. Precis som när jag läste Ärren vi bär så kände jag ett behov av att prata med mina tonårsbarn. Återigen så slås jag av vilket bra arbete deras skolor verkar göra i att prata om nätet och vikten av att ”säga nej”.

Jag har svårt att sätta något annat än ett högt betyg på en bok som träffar så i maggropen som Judasvaggan. Samtidigt som jag vill rekommendera den så är jag medveten om att det är långt ifrån alla som orkar igenom en berättelse som den här.

Omdöme: Välskriven berättelse om sexuellt utnyttjande av unga som slår oerhört hårt.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Southside Stories
Sidor: 262
Betyg på Goodreads: Inte inlagd på Goodreads.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 7 april 2018.

Hemmets trygga vrå av Cara Hunter

Från förlagets hemsida: Åttaåriga Daisy, utklädd till tusensköna, försvinner spårlöst under en fest. Föräldrarna Sharon och Barry anmäler henne försvunnen sent på kvällen. Men när polisen granskar foton från festen ser de att det inte är Daisy som springer runt i tusenskönadräkt, utan ett annat barn. Ingen på festen verkar ha sett Daisy och ingen verkar ha saknat henne. Var hon ens på festen?
Kriminalkommissarie Adam Fawles leder en utredning som gång på gång ändrar riktning när det visar sig att inget är som det först ser ut. En utredning som hela tiden också påminner honom om det barn han själv har förlorat.
Samtidigt tickar klockan för Daisy, och hoppet om att återfinna henne i livet blir allt mindre.

Hemmets trygga vrå av Cara Hunter kom ut 17 januari 2018. På engelska heter den Close to Home och kom ut 2017. Cara Hunter är en brittisk författare som debuterar med Hemmets trygga vrå, den första i en serien om Adam Fawles.

Hemmets trygga vrå dök upp som en överraskning från förlaget. När en del positiva recensioner började dyka upp så åkte den upp i läshögen.

Hemmets trygga vrå är en otroligt spännande bladvändare. Men den är inte bara en spännande deckare – jag blir också berörd av den. Den är så tragisk på så många plan, och den väcker många tankar om barn och föräldraskap. Jag brukar ju påpeka att jag inte är så förtjust i böcker som är skrivna i jag-formen, så de inledande sidorna är jag skeptisk. Men ganska snart så ändrar jag åsikt. Berättelsen är uppbyggd i växlande perspektiv, och författaren har då också valt att låta det språkliga växla, på ett mycket snyggt sätt. Invävt är inlägg på sociala medier, och även det fungerar bra. Det är tidshopp, dels kapitel i ”nutid”, dvs från det att larmet om den försvunna Daisy kommer in och framåt, och dels tillbakablickar. Det är hela tiden tydligt och klart när saker utspelar sig, och inte det minsta förvirrande. Jag gillar också språket, det är en välskriven bok, och det finns humor insmugen både i repliker och iakttagelser.

Karaktärsteckningarna i Hemmets trygga vrå är bra, både av polisstyrkan och av de som de möter med anledning av Daisys försvinnande. Jag gillar Adam Fawles och hans kollegor och skulle gärna läsa mer om dem. Nu får man reda på en hel del, inte minst om vad som hänt Adam och hur det påverkar hans arbete med fallet, men det finns ändå gott om trådar att nysta vidare i.

Berättelsen i Hemmets trygga vrå är både intressant och spännande. Mer tänker jag inte skriva här, men jag funderar en hel del, inte minst utifrån slutet. Jag läser rätt många deckare och blir sällan överraskad. Det kanske inte är en helt unik historia, men jag förstod faktiskt inte allt förrän alldeles mot slutet av boken.

Hemmets trygga vrå är en av årets bästa deckare hittills och jag vill absolut läsa nästa bok i serien.

Omdöme: Berörande bladvändare om föräldraskap och barn
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Fru E:s böcker, Mitt bokintresse och Mysterierna

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Originaltitel: Close to Home
Översättare: Jan Risheden
Sidor: 304
Betyg på Goodreads: 4,02 baserat på 9 474 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 30 mars 2018.

Inferno av Dan Brown

Från webben: Skottskadad och drabbad av minnesförlust vaknar Robert Langdon i en sjukhussäng i Florens. Vid sin sida har han den vackra läkaren Sienna Brooks och med hennes hjälp försöker han få fast boven som har låtit sig inspireras av Dantes helvetesskildring Inferno. Följ med på en hisnande resa till en mystisk värld full av symboler och hemliga koder och lär dig massor på köpet.

Inferno av Dan Brown hade recensionsdatum 14 maj 2013. I original kom den ut 2013 med samma titel. Dan Brown är en amerikansk författare som debuterade 1996 med Gåtornas palats. Den första i serien om Robert Langdon, Änglar och demoner, kom ut 2000. Hans stora genombrott kom med da Vinci-koden 2003, en bok som sålt i över 80 miljoner exemplar. Inferno är hans sjätte bok och den fjärde i serien om Robert Langdon. Böckerna om Robert Langdon har filmatiserats, så även Inferno.

Jag läste da Vinci-koden när den kom ut och tyckte den var riktigt bra. Därefter läste jag några av Dan Browns tidigare böcker, men nu var det länge sedan jag läste något av honom. Jag hade egentligen inte tänkt läsa Inferno, men så blev den en bok i Makeutmaningen. Filmen såg vi tillsammans tidigare – recension här.

Inferno är en intressant bok i typisk Dan Brown-stil. Det är både en fördel och en nackdel att alla böcker om Robert Langdon är uppbyggda enligt samma mönster. Det är en gåta med symboler som Langdon ska lösa i en stad någon stans i Europa med många kulturella landmärken, och till sin hjälp har han en ung kvinna. På köpet får läsaren en detaljerad utbildning i konsthistoria, litteraturhistoria, lokal geografi och modern teknik. Det är med andra ord mer än en medelmåttig thriller. Samtidigt blir alla dessa detaljer som ska utbilda läsaren stundvis rätt tröttsamma, i synnerhet den geografiska delen. Det är på tok för hög detaljnivå på många delar för min smak.

De geografiska beskrivningarna ger mer om man känner platsen väl. Inferno utspelar sig i huvudsak i tre städer. Jag har varit i alla tre, men kan ändå inte till fullo uppskatta beskrivningarna (som jag t.ex. gjorde i beskrivningen av Rom i Änglar och demoner). Florens har på tok för hög detaljnivå, och jag orkade inte googla på bilder, vilket jag tror hade förenklat läsningen. Det stället jag känner igen mig bäst på är den tredje staden, och då märker jag också att läsningen flyter bättre.

Inferno är över 500 sidor, och det är först på slutet som jag tycker den blir riktigt spännande och intressant. I mitten tycker jag den är riktigt trögläst, det är då den som är som mest guidebok. Samtidigt så läser jag den snabbt för att vara så många sidor. Vanligtvis så brukar jag tycka att det är bättre att läsa boken innan man ser filmen, men i det här fallet så underlättas min läsning av att jag sett filmen. Jag får snabbare bilder av karaktärerna och miljöerna och har lättare att följa med. Robert Langdon är ju sen tidigare Tom Hanks för mig, så i det fallet hade det inte spelat så stor roll för bilden av karaktären. Samtidigt så är Dan Brown mycket skicklig på att bygga spänning, och själva ”mysteriet” är både tankeväckande och obehagligt. Slutet blir faktiskt riktigt obehagligt! Det är en skillnad i slutet mellan boken och filmen, och i mitt tycke är bokens slut betydligt bättre då det är mer tänkvärt. Överhuvudtaget så är boken bättre än filmen.

Jag tror inte jag kommer att kasta mig över nästa bok i serien, men det behöver inte vara helt otänkbart att jag läser den. Beror nog mycket på vad maken tycker om den.

Omdöme: Omfattande thriller med ett spännande tema, men som ibland mer liknar en guidebok.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Helenas bokhylla, Jag och mina böcker och Bokpool

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonniers förlag
Originaltitel: Inferno
Översättare: Peter Samuelsson och Lena Karlin
Sidor: 541
Betyg på Goodreads: 3,81 baserat på 374 573 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 23 mars 2018.

Kvinnan på bänken av Anna Jansson

Från förlagets hemsida: Kriminalinspektör Jesper Ek har blivit blixtförälskad. Men hans nya kärlek Julia är en gåta. Vad är det hon inte vill berätta? När hennes förflutna hinner ikapp har fällan slagit igen om Ek, som hamnar i en fruktansvärd knipa och inte ens kan ta hjälp av sina kollegor.
Maria Wern kallas till prästgården i Lärbro, och inser att den bär på många hemligheter. Enligt sägnen blev en präst dräpt i kyrkan på 1200-talet, och det sägs att dråparen går igen. Den unga prästen Alva har blivit hotad, och diakonen Ragnar är djupt oroad över att hon inte tar hoten på allvar. När Maria hittar klippböcker om Alva som diakonen gjort väcks nya frågor.

Kvinnan på bänken av Anna Jansson har recensiondatum idag, 26 mars 2018. Anna Jansson är sjuksköterska och debuterade 2000 med första delen i serien om Maria Wern och hennes kollegor, Stum sitter guden. Anna Jansson skriver också en Feelgoodserie om hårfrisörskan/äktenskapsmäklerskan Angelika Lagermark och en serie för barn om Maria Werns dotter Emil. Kvinnan på bänken är den nittonde boken i serien om Maria Wern.

Jag har läst alla delar i den här serien om Maria Wern och hennes kollegor, och fortsätter gärna att läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar, och det åkte direkt upp på läslistan.

Kvinnan på bänken är en lättläst svensk kriminalroman av typiskt Anna Jansson snitt. Här finns de välkända karaktärerna, med några nya tillfälliga tillskott. I serien har mitt intresse för huvudkaraktärerna gått lite upp och ner men i Kvinnan på bänken så intresserar de mig, i synnerhet Jarita. Även vid utläst bok så känner jag att jag definitivt inte är klara med dem. Maria Wern är relativt förutsägbar, men samtidigt så känns det som om hon mognat.

I vanlig ordning så väver Anna Jansson in trådar som handlar om något samhällsfenomen, något som är en styrka i hennes böcker. Den delen som handlar om kvinnomisshandel är välskriven och tänkvärd, men den andra tråden som är av mytologisk/historisk form fångar mig aldrig. Det blir också problemet med boken, att den aktuella tråden som allt vävs kring fångar aldrig mitt intresse. För en gångs skull så tycker jag också att språket är stolpigt och det haltar i en del beskrivningar.

Själva ”mysteriet” är invävt tillsammans med de aktuella trådarna och slutet blir lite väl mycket (det är många galningar som befolkar den svenska landsbygden). Jag är nyfiken på vem det kan vara, men har mina misstankar relativt tidigt, i alla fall vad gäller delar av upplösningen. Mer säger jag inte med risk för spoilers.

Trots att jag tycker att Kvinnan på bänken är långtifrån den starkaste i den här serien så vill jag definitivt fortsätta läsa den.

Omdöme: Lättläst svensk deckare om kvinnlig kraft.
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 306
Betyg på Goodreads:
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 15 mars 2018.

Kolibri av Kati Heikkapelto

Från förlagets hemsida: Anna Fekete har ett förflutet – som barn flydde hon kriget i Jugoslavien – och nu är hon precis i början av sin karriär som brottsutredare i en nordlig finsk kuststad. Hon har blivit inkastad i ett högprofilerat, till synes olösligt fall som fångat hela nationens intresse. Och det hjälper inte att hennes nya medelålders partner, Esko, inte ens bryr sig om att dölja sina rasistiska fördomar.
En ung kvinna har mördats i ett joggingspår och ett smycke föreställande en aztekisk gud har återfunnits i hennes ägo. Inom kort följer ännu ett mord, och allt tyder på en seriemördare, som får smeknamnet Kolibrin. Men kan Anna spåra upp mördaren innan han – eller hon – slår till igen? Och i så fall: till vilket pris för henne själv?

Kolibri av Kati Heiikapelto hade recensionsdatum 6 maj 2017. Kati Heiikapelto är en finsk deckarförfattare som debuterade 2017 med Kolibri, den första boken om Anna Fekete, som har fått ett internationellt genombrott.  De försvarslösa, den andra boken i serien om Anna Fekete, kommer ut 2018.

Kolibri dök upp överraskande från förlaget förra året, och jag hade lust att läsa den då, men det blev inte av. Nu när jag fick veta att författaren kanske kommer till Sundsvall senare i år så bestämde jag mig för att prioritera den.

Kolibri är en finsk deckare som utspelar sig i en helt annan miljö än jag är van vid att läsa om, vilket är positivt. Det känns som om jag lär mig rätt mycket om Finland och hur det är att vara flykting i Finland. En del av frågorna kring flyktingskap är ju tyvärr också relevanta i många länder. Jag hade rätt höga förväntningar på Kolibri, men det var trögt för mig att komma in i boken. I inledningen så stör omständliga och detaljerade beskrivningar av omgivningen. Jag är inte så förtjust i en detaljnivå som inte är nödvändig för historien, som vilken färg olika hus är. Efter ett tag så vänjer jag mig i läsningen, samtidigt som historierna tar fram och boken blir mer lättläst.

Poliskaraktärerna är rätt schablonmässiga, där finns alla de som man förväntar sig i en deckare. Jag har svårt för Anna Fekete, i synnerhet de återkommande beskrivningarna av hennes ångest hela tiden och tankar hit och dit. Det är svårt att följa och förstå henne. Samtidigt så är hennes levnadshistoria intressant.. Så trots att jag inte riktigt kan med henne, så är jag lite nyfiken på att veta mer, både om hennes bakgrund och hennes tid i Finland. Hennes relationer med de andra på polisstationen är också intressanta, i synnerhet Esko som jag skulle vilja läsa mer om.

Det är inte från början klart för mig hur huvudfallet ska utveckla sig, men upplösningen tycker jag är ”sådär”, tagen som ur vilken deckare som helst. Däremot är ”bihistorien” intressant och inte riktigt vad man tror från början.

Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa del 2 i den här serien, även om jag inte kastar mig över den. Oavsett så kommer det att bli intressant att lyssna på författaren i höst.

Omdöme: Finsk deckare i en annorlunda miljö om utanförskap
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Just nu just här, Johannas deckarhörna, Enligt O, hyllan, Mest Lenas godsaker och Den läsande kaninen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Modernista
Originaltitel: Kolibri
Översättare: Marjut Hökfelt
Sidor: 376
Betyg på Goodreads: 3,76 baserat på 901 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 12 mars 2018.

Synd av Robert Warholm

Från författarens hemsida: Det är sent 1800-tal. I den värmländska socknen Frykeboda mördas klockaren, tillika poststationsföreståndaren, mördad. Någon har uppenbarligen brutit mot femte budordet: Du skall icke dräpa. Men det visar sig att det finns fler synder att bekänna.
Detta är uppföljaren till Skam. På nytt får vi följa länsmannen Nathanael Efraimsson och fjärdingsmannen Alfred Karlsson i deras arbete med att försöka få tag i gärningsmannen.

Synd av Robert Warholm kom ut i oktober 2017. Robert Warholm är en svensk författare som debuterade i mars 2017 med Skam. Synd är hans andra bok, och en uppföljare till Skam.

Den här boken, liksom den första i serien, har dykt upp i mitt flöde då och då, men eftersom jag inte alltid brukar kunna göra historiska kriminalromaner rättvisa så var jag lite tveksam. Men efter ett mejl från författaren (som också är en bokbloggare på Mitt skrivna ord) så bestämde jag mig för att ge den en chans.

Synd är en lättläst och välskriven historisk kriminalgåta. Den är också befriande kort med sina 241 sidor i dessa dagar där kriminalromanerna tycks bli allt längre och längre. Historiska kriminalromaner brukar som sagt var inte alltid fungera för mig – de ligger helt enkelt alldeles för nära ”true crime” för att jag ska känna mig riktigt bekväm med berättelsen. Men tydligen finns det undantag, för Synd passar mig. Möjligen är faktumet att det tydligt klargörs att även om det baseras på en verklig historia så har författaren gjort fiktion av en hel del, inte minst upplösningen. Efter utläst bok så googlar jag en del på ”Östervålamordet” som det baseras på, och inser att det är precis det Östervåla som jag växte upp i närheten av.

Jag är speciellt förtjust i språket. Det lite gammaldags och lättläst, och dessutom ger det en extra känsla för tidsåldern. Invävt i berättelsen finns det små blinkningar till företeelser som med tiden blivit naturliga trots att man då såg det som en omöjlighet. Jag gillar också kontrasten mellan vad som är accepterat i de olika samhällsklasserna, även om det blir lite väl ofta vi som läsare påminns om t.ex. olika syn på alkoholmissbruk. Kapitellängden gör Synd lättläst, och jag gillar att författaren vågar göra tidshopp relativt långt fram i tiden mellan kapitlen på slutet. Det ger en realistisk bild.

För mig är spänningsfaktorn inte speciellt hög, och mordgåtan lyckas aldrig riktigt fånga mitt intresse. Det är snarare personerna och tiden som formar dem som är intressanta i Synd.

Vid ett tillfälle så lockar boken till skratt, men det är av högst personliga skäl. Mot slutet så spelar biskopen J A Eklund en roll, vilket roar mig mycket eftersom han var min styvfars farfar 😉

Omdöme: Välskriven och lättläst kriminalroman baserat på ett verkligt fall
Betyg: 4-

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Boklysten, Bokhyllan och Vargnatts bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: FramSteget Bokförlag
Sidor: 241
Betyg på Goodreads: Färre än 10 betyg satta
Hur jag fick tag på den: Från författaren. Tack för det!
Utläst 4 mars 2018.

Down Under av Johan Ehn

Från förlagets hemsida: 1987. Jim är nitton år och reser ensam till Nya Zeeland, lämnar Stockholm bakom sig för att bli en ny och bättre version av sig själv. Han flyttar in hos sin farbror och faster, skaffar jobb och försöker bygga upp en tillvaro. Men minnena av det kaos han lämnat förföljer honom, och hans konservativa farbror styr sin familj med järnhand. En dag hämtar Jims faster honom efter jobbet och lämnar av honom på ett hostel. De vill inte att han bor hos dem längre, eftersom de har förstått att han är homosexuell. Nu börjar en omtumlande inre och yttre resa, och till slut vågar Jim äntligen se tillbaka på allt som lett honom till andra sidan jorden – down under.

Down under av Johan Ehn hade recensionsdatum 23 augusti 2017. Johan Ehn är skådespelare och konstnärlig ledare för Teater Barbara i Stockholm. Down under är hans debutroman, en till stora delar självbiografisk berättelse.

Den här boken dök överraskande upp i brevlådan i höstas. Jag satte upp Johan Ehn i Boktolvan och när jag nu behövde något lättläst kändes det bra att prova Down under, som är en ungdomsroman.

Down under är en riktigt bra, välskriven och lättläst berättelse om att hitta sig själv. Jag blev faktiskt överraskad över hur mycket jag gillade den. Det är en berättelse med ett intressant tema och den känns mycket personlig. Historien växlar mellan Jims barndom och det som är ”nutid”, dvs 1987-88 i Nya Zeeland, och jag tycker det är bra ihopvävt ända till slutet. Mot slutet av boken läste jag lite väl snabbt, långa stycken i sträck, och insåg då att boken tjänade på att läsas med lite kortare avsnitt i taget.

Nu ska historien ha självbiografisk grund vilket gör det lite svårare att ha synpunkter på karaktären. Ett tag under läsningen så blir jag rätt trött på alla ”trippar” Jim tar för att fly undan och alla hans ångestattacker. Det blir till viss del upprepningar och leder inte historien framåt. Kan mycket väl vara verklighetsbaserat, men min kommentar gäller uppbyggnaden av berättelsen.

På ett sätt så skulle den kunna utspela sig närsomhelst, men på ett sätt så är den tydligt 80-tal. Jag funderar efteråt en del på vad som hade kunnat vara annorlunda om den utspelat sig i nutid. Hade hans skoltid varit likadan? Hade hans farbrors reaktion varit densamma? Hade han han känt sig mer accepterad i dagens svenska samhälle och skola? Svårt att säga, men många tankar blir det.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att läsa mer av Johan Ehn, om han ger ut något mer framöver.

Omdöme: Välskriven ungdomsroman om att hitta sig själv
Betyg: 4

Bloggat om boken har Skriva läsa leva, C R M Nilsson, hyllan, Fantastiska berättelser, Eli läser och skriver och Enligt O

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Gilla böcker
Sidor: 316
Betyg på Goodreads: 3,69 baserat på 119 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst: 2 mars 2018.