Det som göms i snö av Carin Gerhardsen

Från förlagets hemsida: Ett otroget kärlekspar sätter sig i bilen för att hitta en avskild mötesplats. En ung, vilsen kvinna får oväntat lift av en främling. En man kör för fort på de snötäckta vägarna. Alla inblandade har passerat samma ravin. Men bara en har kört någon av vägen, bara en har lämnat någon att dö.  
Från att inte ha känt till varandra knyts de samman av en eskalerande våldsspiral, och fastän ingen av dem känner till hela bilden är det ändå någon som vet tillräckligt för att berätta historien.    

Det som göms i snö av Carin Gerhardsen kom ut 29 september 2018. Carin Gerhardsen är en svensk deckarförfattare som är mest känd för Hammarbyserien som sålt i mer än tre miljoner exemplar. Hon debuterade 2008 med Pepparkakshuset, den första boken i serien. Det som göms i snö är hennes nionde bok, och en fristående psykologisk thriller.

Jag har läst alla böcker i Hammarbyserien, och den är en av mina favoritserier. Ett extra plus också till en författare som ”vågar” avsluta en serie i tid! När jag såg att Carin Gerhardsen skulle komma ut med en ny bok så visste jag omgående att jag ville läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Det som göms i snö är en riktigt välskriven psykologisk thriller. Den är spännande och Carin Gerhardsen förmår verkligen att bygga upp stämningen. Boken har relativt korta kapitel, och trots att jag ständigt är trött så gick Det som göms i snö bra att läsa i korta stycken varje kväll. Det är en speciell ton i berättandet, mer skriftspråk än talspråk. Bitvis stör det lite, men när jag läst klart så får även det greppet sin förklaring.

Berättelsen är bra och invecklad. Inte för svårt för att hänga med som läsare, men tillräckligt invecklad för att man ska bli överraskad. Att det dessutom finns en ”berättelse i berättelsen” är något som tilltalar mig. Mer tänker jag inte avslöja, eftersom det är en del av charmen med boken. Att det är olika personer som berättar om samma händelser ur olika perspektiv, är en del av spänningen, och något att fundera på som läsare.

Carin Gerhardsen har ett intressant persongalleri, där alla karaktärerna känns levande, även om de inte alltid är lätta att förstå sig på. Till slut är det Sandra som jag känner mest för, men generellt så är kvinnoporträtten bra.

Jag hoppas Carin Gerhardsen fortsätter skriva spänningsromaner, och jag väntar ivrigt på att få läsa mer av henne.

Omdöme: Välskriven psykologisk thriller med starkt persongalleri
Betyg: 4+

Bloggat om boken har hyllan, boktok73, Mias bokhörna, Bokraden, och dagarna går, Boklysten och Romeo and Juliet

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bookmark
Sidor: 366
Betyg på Goodreads: 3,85 baserat på 39 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 6 oktober 2018.

Annonser

Sömnernas sömn av Elin Säfström

Från förlagets hemsida: Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, älvor och andra väsen, men de flesta människor ser dem inte. Och det är Tildas jobb att se till att det fortsätter så. Men det är inte så lätt, när det är dags för tomteting, och stan svämmar över av berusade tomtar. En morgon hittas flera ihjälbitna getter på Skansen. Både Tilda och de trollfientliga tomtarna är övertygade om att det är ett troll som varit framme. Tomtar och troll ställs mot varandra och konflikten trappas upp, samtidigt som fler döda djur dyker upp, i oväntade konstellationer. Vem är det som dödar djuren och varför?

Sömnernas sömn av Elin Säfstrand hade recensionsdag 12 september 2018. Elin Säfström är en svensk författare och programmerare med stort språkintresse. Hon debuterade 2016 med En väktares bekännelser, den första i serien om Tilda. Sömnernas sömn är den tredje boken i serien.

Jag var lite tveksam innan jag läste del ett i den här serien, men jag föll ju pladask. Det var självklart att jag ville läsa tredje delen, och förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Sömnernas sömn är en välskriven ungdomsroman som träffar precis rätt. När jag plockade upp den här boken så hade jag haft trögt med läsningen ett tag, tröttheten hade tagit överhanden och vad jag än läste så orkade jag inte riktigt bli engagerade. Men Sömnernas sömn var precis vad jag behövde och jag sträckläste den på kort tid!

Sömnernas sömn är lättsam, humoristisk och spännande. Elin Säfström lyckas verkligen att sy ihop fantasyvärlden med den verkliga världen. Det finns mycket tänkvärt i Sömnernas sömn om utanförskap och vad ”vi och de” kan få för dramatiska konsekvenser. Temat är tyvärr aktuellare än någonsin. Samtidigt så är berättelsen också hoppfull, det finns stöd och vänner om man bara har ett öppet sinne.

Jag gillar huvudpersonen Tilda, och framförallt gillar jag hennes tonläge. Hon är så ironisk att jag sitter och småskrattar. Hennes vardag är en blandning av vanliga tonårsproblem och lite mer extrema fantasyrelaterade problem. Fast i grunden handlar problemen om samma sak – upplevelsen av att vara ensam, att behöva ta ansvar för saker man inte är redo för och relationer till vänner och familj. Sen förmår hon ibland inte se längre än näsan räcker, men så är det för alla ibland. Överhuvudtaget tycker jag Elin Säfström lyckas med karaktärsteckningen.

Sömnernas sömn är också spännande, men det är inte bara det som gör att jag sträckläser. Det är också önskan att få veta hur det ska gå för Tilda och hennes vänner.

Nu ser jag fram mot nästa del i den här serien – hoppas den kommer snart! För det blir väl fler delar så säg? Snälla…! Och har ni den här serien oupptäckt är det hög tid att ni börjar läsa den.

Omdöme: Humoristiskt och tänkvärd fantasy med tomtar och troll.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Mest Lenas godsaker, Zellys bokhylla och Boklysten

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Gilla böcker/Lilla Piratförlaget
Sidor: 314
Betyg på Goodreads: 4,29 baserat på 14 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 30 september 2018.

Mittvatten av Arne Dahl

Från förlagets hemsida: Sam Berger är misstänkt för ett mord han inte har begått, och partnern Molly Blom ligger i koma. Han flyr till skärgården och väntar på direktiv från Säpos högste chef. Ett terrordåd hotar Stockholm och en jagad mördare – som nu har kidnappat en flicka – kan gå fri. Är Berger lösningen eller en del av problemet?

Mittvatten av Arne Dahl hade recensionsdatum 31 augusti 2018. Arne Dahl är den pseudonym under vilken författaren Jan Arnald gett ut 11 böcker i deckarserien om A-gruppen och 4 deckare om gruppen Opcop. Mittvatten är den tredje i en serie om Sam Berger och Molly Blom. Den första, Utmarker, kom 2016.

Som deckarläsare borde jag förstås ha läst mer av Arne Dahl, men det var först med den första i den här serien, Utmarker, som jag verkligen upptäckte hans författarskap. Även andra delen, Inland, har jag läst, och blev glad när jag kunde få den tredje delen från förlaget. Den gick som följetong i tidningen, och jag hade sett att det förekom ett lokalt ortsnamn.

Mittvatten är en välskriven deckare, med hög språklig kvalitet. Den här serien är något att sätta i händerna på de som pratar föraktfullt om deckare och kritiserar just språket. Arne Dahl kan skriva deckare med spänning, men han förmår också måla med språkets hjälp. I de tidigare delarna i serien har jag kunnat uppskatta just de språkliga vindlingarna och liknelserna, men när jag läste Mittvatten var jag för trött. Texten krävde ett fokus som jag inte hade i början, vilket gjorde att första halvan kändes tungläst. Det var först när jag en lördag kunde fokusera och sträckläsa som jag förmådde uppskatta boken och läsningen flöt.

Det är inte bara språkligt avancerat, det är också en bok fylld av referenser, inte minst litterära sådana. I synnerhet hade det varit en fördel att veta mer, och kanske ha läst, James Joyes Ulysses. Alla referenser var inte klara för mig, och då är jag ändå ganska beläst.

Mittvatten är den tredje delen i en serie, och även om det finns en del hänvisningar till tidigare historier, så får man den inte serverad. Det kan vara en fördel, men för mig var det här en nackdel, då jag inte fullt kom ihåg hela historien i Utmarker och Inland. Det gjorde att det tog tid för mig att ta mig in i historien. De tre böckerna utspelar sig i direkt följd tidsmässigt, så de bör med fördel läsas så också – i tät följd.

Historien är spännande – Arne Dahl vet hur man bygger en spänningsroman – men det var först i andra halvan av boken som jag verkligen tyckte att det tog fart. Då rätades mina frågetecken ut och jag fick ihop historien. Mittvatten ska läsas som en ”god historia”, för den är på många sätt fullständigt osannolik.

Ett av skälen till att jag ville läsa den var att jag trodde den skulle utspela sig i mitten av Sverige, dvs i Sundsvallstrakten. Det gjorde den tyvärr inte…

Mitt intryck är att det här är den sista boken i en serie, men jag hittar inga uppgifter om det är det eller inte. Kommer det ytterligare en bok i serien så kommer jag i alla fall att vilja läsa den.

Omdöme: Välskriven spänningsroman med språkliga vindlingar
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Mysterierna

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonnier förlag
Sidor: 384
Betyg på Goodreads: 3,7 baserat på 53 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 29 september 2018

Blå av Maja Lunde

Från förlagets hemsida: 2017: Signe är snart sjuttio, men skräms inte av havet. Hon seglar ensam bort från sin barndomsbygd i Norge för att konfrontera mannen som hon en gång älskade. Det är bara hon, båten som heter ”Blå” och en märklig last.
2041: David tycker att han är för ung för att vara far, ändå har han blivit ensam med sin lilla dotter. De två är på flykt genom ett Sydeuropa som är drabbat av torka, där nord står mot syd, och där vattnet inte längre räcker till oss alla. Allt förändras den dag då de upptäcker en segelbåt i en övergiven trädgård långt inne i landet.

Blå av Maja Lunde kom ut i maj 2018. I original heter den Blå och kom ut 2017. Det är den andra delen i den s.k. Klimatkvartetten. Maja Lunde är en norsk författare som har skrivit manus för film och tv, och givit ut flera böcker för barn och ungdom, bland annat serien Världens bästa gäng och Battle. Hennes första bok för vuxna, Binas historia som också är del ett i Klimatkvartetten, kom ut på svenska 2016.

Även den här boken fick jag chans att låna inför att jag skulle prata på en Låna & Läs kväll på Akademibokhandeln. Jag hade sett den och blivit nyfiken, men visste inte så mycket om den.

Blå är en ytterst fascinerande och berörande berättelse. Maja Lunde har ett sätt att skriva som gör att läsningen flyter lätt, samtidigt som det finns mycket att reflektera över – både utifrån innehållet och utifrån hur hon strukturellt bygger sin historia. Det är lätt att tröttna i medieflödet på klimatfrågan, att bli blasé eller bli deprimerad. Därför är en bok som Blå extra viktig. Den innehåller mycket som är tänkvärt om jordens klimat, men Maja Lunde undviker i mitt tycke varje antydan till moralpredikan eller skuldbeläggande. Det är en ”tänk om” historia som lever kvar i mig långt efter att jag läst ut boken.

Maja Lunde är bra på att få fram stämningar och känslor genom sitt sätt att skriva. Berättelsen om Signe känns ända in i märgen som kall och blöt, medan berättelsen om David känns varm och torr, det är som om man som läsare lever sig in i känslan. Karaktärsbeskrivningarna är intressanta och de förstärker känslan av den tid de lever i. Berättelsen om Signe är något mer omständlig och ordrik, så ibland känner jag att jag tappar fokus. Berättelsen om David upplever jag som enklare att läsa, samtidigt som den berör mig starkare, inte minst för att Davids band till sin dotter Lou är en viktig komponent.

Jag har nu lust att läsa Binas historia, medan jag samtidigt ser fram mot nästa del i den här serien av fristående böcker. Återigen en norsk författare som levererar.

Omdöme: Berörande och starkt om hur vårt klimat påverkar oss och vi påverkar klimatet
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Breakfast bookclub, hyllan och och dagarna går

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Natur & Kultur
Originaltitel: Blå
Översättare: Lotta Eklund
Sidor: 355
Betyg på Goodreads: 3,74 baserat på 667 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av en vän.
Utläst 29 augusti 2018.

Hon som inte vet av Karen Cleveland

Från förlagets hemsida: Vad gör du när allt du tar för givet kanske är en lögn?
CIA-analytikern Vivian Millers uppdrag är att avslöja ryska spionceller i USA. Hon kommer över en hemlig mapp som innehåller bilder på infiltratörer som lever i landet under täckmantel. Ett par klick senare är allt som betyder något för henne hennes jobb, hennes man, till och med hennes barn hotade. Vivian har svurit på att försvara sitt land mot alla fiender, men nu står hon inför ett omöjligt val. Hon slits mellanplikttrogenhet och förräderi, kärlek och misstänksamhet. Vem kan hon lita på?

Hon som inte vet av Karen Cleveland hade recensionsdatum 4 juni 2018. I original heter den Need to Know och kom ut i januari 2018. Karen Cleveland är en amerikansk författare som har jobbat som analytiker på CIA i åtta år, de sista sex inom området antiterrorism. Hon som inte vet är hennes debutroman.

Den här hade jag missat i utbudet men när jag fick chans att låna några böcker för att läsa inför en kväll när jag skulle framträda på bokhandeln för att prata om böckerna i Låna & Läs, så var det här en av de som jag valde utifrån rekommendation av en vän.

Hon som inte vet är en mycket lättläst och spännande bladvändare. Den är svår att lägga ifrån sig, och läsandet blir något av hetsläsande. Trots att Hon som inte vet är väldigt spännande så var berättelsen tunnare än jag förväntat mig utifrån vad jag hört innan. Efteråt så får jag känslan av att boken inte har så mycket mer än spänning och driv. Vilket i sig kan vara precis vad man behöver i vissa stunder. Den är god avkoppling för en thriller- och deckarälskare.

Historien är Vivians berättelse (i jag-form) av händelserna, och här får jag ett problem. Allt eftersom jag läser blir jag mer och mer irriterad på Vivian. Jag tycker hon agerar oprofessionellt, utan logik och helt orealistiskt, vilket jag har svårt för. Däremot gillar jag att berättelsen innehåller många scener från vardagslivet, samtidigt så har jag svårt att få ihop bilden av Vivian. Övriga karaktärer får man lära känna helt genom Vivians ögon och de blir svåra att få grepp om.

Hon som inte vet är en thriller som bygger på amerikanernas rädsla för ”ryssarna” vilket för en svensk kan vara svårt att helt och hållet förstå. Men samtidigt är det utifrån aktuella händelser i amerikansk politik klart att den rädslan lever och frodas. För att uppleva berättelsen som spännande måste man till stor utsträckning köpa den bilden/vinklingen av det amerikanska samhället och mentaliteten. Författaren är själv analytiker på CIA, vilket bör innebära att bilden av Vivians vardag på CIA och hennes arbetsuppgifter är riktig.

Slutet är förmodligen en vattendelare vad gäller intrycket av boken. Jag gillar verkligen slutet och tycker det höjer slutintrycket.

Jag skulle kunna tänka mig att läsa mer av Karen Cleveland, om hon kan få till en thriller med samma tempo. Men ännu hellre skulle jag se en filmatisering av Hon som inte vet.

Omdöme: Mycket lättläst amerikansk thriller med högt tempo.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Vargnatts bokhylla, Zellys bokhylla, malins bokblogg, och dagarna går och Bokhyllan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Originaltitel: Need to Know
Översättare: Jessica Hallén
Sidor: 316
Betyg på Goodreads: 3,87 baserat på 12 800 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av en vän
Utläst 25 augusti 2018.

Räddaren av förlorade ting av Ruth Hogan

Från förlagets hemsida: En gång var Anthony Peardew en hyllad författare, men på ålderns höst vårdar han främst sin samling av förlorade ting: brottstycken av andra människors liv. Det är saker som han under många, långa år har tagit hand om, för att gottgöra för ett löfte han en gång bröt.
När han inser att tiden håller på att springa ifrån honom lämnar han över sitt hus och alla dess omhändertagna, förlorade skatter till sin assistent Laura – den enda person han litar på kan överta ansvaret att återförena dessa ting med deras rättmätiga ägare.
Men de förlorade tingens vårdares sista önskan visar sig ha oförutsägbara återverkningar, som i sin tur leder till en rad slumpmässiga och lyckosamma möten …

Räddaren av förlorade ting av Ruth Hogan kom ut i juni 2018. I original heter den The Keeper of Lost Things och kom ut i januari 2017. Ruth Hogan är en brittisk författare som tidigare varit HR-chef inom kommunen och receptionist och skrivit på fritiden. Under en cancerbehandling började hon skriva på allvar, och resultatet blev Räddaren av förlorade ting som är hennes debutroman.

Den här boken hade jag sett på en del bloggar, bl.a. inne hos Bokföring enligt Monika som brukar gilla samma typ av böcker som jag i stort sett. När jag fick chans att låna några böcker för att läsa inför en kväll när jag skulle framträda på bokhandeln för att prata om böckerna i Låna & Läs, så var det här en av de som jag valde.

Räddaren av förlorade ting är en välskriven och lättläst feelgood. Det är en charmig och fin historia som berör som Ruth Hogan berättar. Jag gillar att berättelsen cirklar kring historierna om de små förlorade sakerna som Anthony samlat på sig. Man får som läsare på ganska få rader en känsla för flera människoöden som är tänkvärda var och en på sitt sätt. I en feelgood ska det finnas delar som får en att le och känna hopp, men också en del svärta. Båda delarna finns i Räddaren av förlorade ting.

Det finns några saker som jag inte är så förtjust i. Mitt huvudproblem är de delar som snuddar vid övernaturliga förklaringar. Jag har svårt för den typen av resonemang i verkliga livet, och även i böcker där det ska förklara saker i verkligheten (fantasy är en annan sak). Jag har också svårt för Laura till viss del, och det gör att jag har svårt att hålla fokus på berättelsen hela vägen.

Det är något schablonartade karaktärsbeskrivningar, exempelvis en person med Downs syndrom. Men det finns också en värme, som uppväger schablonerna. Jag gillar dåtidshistorien mer än nutidshistorien, men uppskattar att de vävs ihop fint på slutet.

Jag skulle gärna läsa mer av Ruth Hogan, Räddaren av förlorade ting är en lovande debut. Tydligen finns det en bok till av henne – Wisdom of Sally Red Shoes. Den vill jag läsa!

Omdöme: Fin feelgood om livets förgänglighet och slumpens betydelse.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Endast e-böcker, hyllan, Västmanländskans bokblogg och Bina´s Books

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Lind & Co
Originaltitel: The Keeper of Lost Things
Översättare: Fredrika Spindler
Sidor: 312
Betyg på Goodreads: 3,83 baserat på 55 828 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av en vän
Utläst 22 augusti 2018.

Skuggorna ruva av Jonas Moström

Från förlagets hemsida: Det är den kallaste vintern på decennier och kylan slår hårt mot det lilla jämtländska samhället Svartviken. Byns uppskattade luciafirande står för dörren, men själva lucian, sextonåriga Ebba Lindgren, dyker inte upp till sin egen kröning. Hon lämnade hemmet för att gå de femhundra meterna till kyrkan, men kom aldrig fram.
Nya och gamla konflikter blossar upp när alla plötsligt misstänker alla. Efter fem dagar lägger polisen i Östersund ner sökandet efter Ebba. Dagen därpå hittas hennes lärare brutalt knivhuggen till döds i sitt kök.
När dagarna går utan att den lokala polisen närmar sig en lösning kallas Nathalie Svensson, Johan Axberg och de andra medlemmarna i Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp in.
Det blir en svår utredning där de snabbt inser att de måste nå in i byns innersta för att ha en chans att lösa fallen.

Skuggorna ruva av Jonas Moström kom ut i september 2018. Jonas Moström är en svensk författare och läkare som debuterade 2004 med Dödens pendel, den första i hans deckarserie med kriminalkommisarie Johan Axberg och läkare Erik Jensen som utspelar sig i Sundsvall med omnejd. Himlen är alltid högre, som var den första i en serie om psyktatriker Nathalie Svensson, som utspelar sig i Uppsala/Stockholm, kom 2014. Därefter har de två serierna sammansmält till en serie. Skuggorna ruva, som är Jonas Moströms trettonde bok, är den femte boken om Nathalie Svensson, Johan Axberg och deras kollegor.

Jag har har läst alla Jonas Moströms böcker, dels för att jag är en deckarfantast, dels för att de utspelat sig i kända miljöer för mig som Sundsvall och Uppsala. När jag såg att Skuggorna ruva skulle komma i september så kom den upp på min önskelista, och förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Skuggorna ruva är en lättläst deckare som i många avseenden är typiskt svensk. Såväl beskrivningen av samhället och dess strukturer som naturen och vädret poängterar det svenska. Jonas Moströms böcker brukar utspela sig i miljöer som jag väl känner till, men den här gången utspelar den sig i ett fiktivt litet samhälle i Jämtland, 10 mil norr om Östersund. Man kan känna igen sig i beskrivningen av den svenska landsbygden på vintern, men annars är igenkänningsfaktorn låg. Det är en nackdel eftersom jag brukar gilla den biten i Jonas Moströms böcker, men det är en fördel eftersom man inte behöver hitta saker som inte stämmer…

Vad gäller miljön så handlar det dels om naturen, samhällets geografi, servicefunktioner och annat. Där är miljön realistiskt beskriven. Men vad gäller samhällsstrukturer och relationer tycker jag att författaren i viss mån faller i fällan att beskriva landsortsbor som fördomsfulla, inte minst mot det okända i form av statsbor eller flyktingar. Det lilla samhället kan förvisso ha sina baksidor, men det behöver inte dominera.

Karaktärsteckningarna blir något stereotypa av invånarna i samhället, de är extrema åt antingen det ena eller andra hållet i sitt sätt. Vad gäller huvudpersonerna Johan och Nathalie så är jag aningen trött på dem, och deras tankar (mest Nathalies) men jag gillar slutet. Dessutom ligger fokus mer på karaktärerna i det lilla samhället än på relationerna i utredningsgruppen.

Att placera utredningen på en ort dit ingen av utredarna har någon koppling höjer kvaliteten och gör att boken inte hamnar i den vanliga fällan att det visar sig att mysteriet är kopplat till utredarna, som det varit i tidigare böcker i den här serien. Jag lyckas inte lista ut upplösningen i förväg trots att det fanns ledtrådar på vägen.

Skuggorna ruva är en bra bok för den som önskar en lättläst svensk deckare till julklapp. För den gör sig förmodligen bättre när det är kallt ute. Jag kommer definitivt att vilja läsa nästa bok i den här serien, även om den enligt den här artikeln mer handlar om Nathalie och Johan personligen.

Omdöme: Lättläst mysterium om relationer i ett litet svenskt samhälle
Betyg: 4-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Lind & Co
Sidor: 423
Betyg på Goodreads: Inga betyg satta på Goodreads
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 15 september 2018.

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Från förlagets hemsida: Till formen en släktkrönika om den bortglömde författaren Jonas Gardell och hans familj. En familj som nog är bra på många sätt, men den tror inte på svaghet. Och kring sina hemligheter och icke önskvärda sanningar bygger man legender.
Men främst är Till minne av en villkorslös kärlek ett oemotståndligt kvinnoporträtt av Jonas Gardells mor, Ingegärd Rasmussen. Den excentriska frikyrkodottern, född i mitten av 1920-talet och kringskuren av sin tids alla begränsningar för kvinnor, som går till storms mot hela världen med stridsropet: jag måste vara fri!
Ingegärd lierar sig med Bertil, en framtidsman i 1900-tals Sverige, ett land i snabb förändring. Två drömmare som ska erövra världen.
När yngste sonen Jonas föds är Ingegärd nära att dö. Men när hon ligger med spädbarnet på sitt bröst och ser in i den nyföddes ögon förstår hon att för den här hjälplösa krakens skull måste hon fortsätta leva. Där och då bildar modern och sonen ett förbund som de aldrig ska bryta.

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell har recensionsdatum idag, 17 september 2018. Jonas Gardell är svensk komiker, författare, artist och dramatiker. Han debuterade som författare 1979 med diktsamlingen Den tigande talar. Mer om Jonas Gardell finns att läsa här.

Jag har tyckt mycket om de böcker jag läst av Jonas Gardell, men jag var inte helt säker på när/om jag skulle läsa Till minne av en villkorslös kärlek då jag hade uppfattat den som en biografi. Sen hörde jag Monica Gullman prata om den, när hon och jag pratade böcker i Lån & Läs på Akademibokhandeln, och då blev jag sugen på att läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar i formen av en e-bok.

Till minne av en villkorslös kärlek är en stark berättelse om föräldraskap – framförallt relationer mellan barn och föräldrar. Den börjar helt fantastiskt bra, och jag är mållös inför den helt unika inledningen. Berättelsen börjar på ett sådant sätt att den berör mig starkt, den är skakande. Jonas Gardell har en berättarstil som jag gillar, och som jag känner igen från det jag läst tidigare av honom.

Tyvärr så tycker jag att Till minne av en villkorslös kärlek inte håller hela vägen (alla dryga 400 sidor). Det blir för mycket på flera sätt. Framförallt så är det många omtag och ältande. Det upprepas saker, och istället för att stärka berättelsen (som upprepningar ibland kan göra) så blir det efterhand så att inget nytt tillkommer utan det refereras till samma saker om och om igen. Det gör att jag såsmåningom märker att jag skumläser vissa bitar.

Ett annat problem som jag har med boken var mycket personligt, och handlar om att tidpunkten för läsandet inte var idealt. Till minne av en villkorslös kärlek handlar mycket om Ingegärds, och delvis även Bertils, ålderdom och deras respektive insjuknande i allvarliga sjukdomar. Jag läste Till minne av en villkorslös kärlek under en period när jag behövde distraktion från en oro, och det gjorde att det snarare blev jobbigt att plocka upp boken.

Boken är intressant ur många aspekter, inte minst så finns det mycket intressant nutidshistoria inbyggd, både från Ingegärds uppväxt och från Jonas uppväxt. Det svenska samhället beskrivs mycket väl, och jag hade gärna sett mer sådant. Att jag är 60-talist som Jonas Gardell gör mig extra intresserad av perioderna han beskriver. Styckena om hur Ingegärd och Bertil hade gemensamma yrkesmässiga planer, som sedan hamnade i konflikt med deras respektive föräldraroll ger upphov till en del tankar.

I artiklarna och intervjuerna om den här boken så sägs det att det är en berättelse om mamma Ingegärd, och hennes och Jonas relation. Jag har läst att Jonas Gardell först tänkt skriva en bok om utvecklingen i Sverige från 70-talet men att under skrivandet utvecklades till en bok om hans mamma. Ingegärd står förvisso i centrum, men jag upplever att det också står en hel del om pappa Bertil, och att vissa stycken är väldigt fokuserade på Jonas själv. Och Sveriges utveckling finns där som en betydande del. Som vanligt när jag läser en biografi så undrar jag över hur vinklad berättelsen är, och hur de släktingar som är i livet uppfattar den, då den på flera punkter är rätt skarp.

Jag har många olästa böcker av Jonas Gardell som jag definitivt kommer att läsa. Det blir då extra intressant att relatera till det han i Till minne av en villkorslös kärlek skriver om sina böcker och om sin uppväxt.

Omdöme: Intressant berättelse om hur ett föräldraskap kan formas och utvecklas.
Betyg: 4-

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 438
Betyg på Goodreads: 4,13 baserat på 39 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 8 september 2018.

Under ytan av Gilly Macmillan

Från förlagets hemsida: Vännerna Noah och Abdi har alltid gått sida vid sida. En sen natt när Noah hittas medvetslös, flytande i en kanal, förändras allt. Vad som först tycks vara ett skämt som gått snett förvandlas till en öppen strid. Noah är född i Storbritannien, Abdi är flykting från Somalia. Och Bristol håller på att kollapsa av sociala spänningar.
Polisen Jim Clemo vill försäkra sig om att Noah – som befinner sig i koma – verkligen råkat ut för en olycka. Men Abdi vägrar berätta vad som har hänt. När kriminalreportern Emma Zhang, som också är Jim Clemos före detta älskare, söker upp Noahs föräldrar kommer också stadens rasism upp till ytan.
Två familjer slåss nu för sina söner – och för sanningen. Ingen av dem förstår ännu hur långt de kommer att gå, vilka demoner de kommer att konfrontera, och vilken smärta de ska behöva utstå.

Under ytan av Gilly MacMillan hade recensionsdatum 3 augusti 2018. I original heter den Odd Child Out och kom ut 2017. Gilly Macmillan är en brittisk författare som debuterade 2015 med Bränd himmel, den första delen i serien om Jim Clemo. Under ytan är andra delen i samma serie.

Efter att ha läst Bränd himmel av Gilly MacMillan så hade jag satt upp bevakning på hennes nästa bok. När jag såg den här på engelska i en bokhandel var det mycket nära att den fick följa med mig hem. Men så blev det inte. När den svenska översättningen kom från förlaget fick den hög läsprioritet.

Under ytan är en mycket välskriven berättelse med en stark närvaro. Det är något med Gilly MacMillans sätt att skriva och behandla berättarperspektiv som gör att berättelsen kommer väldigt nära. Det känner jag igen från Bränd himmel och det är främst det som gör att jag tycker väldigt mycket om hennes böcker. Under ytan är inte en thriller eller deckare i så hög grad som ett starkt drama. Den handlar om relationer, känslor, rasmotsättningar, segregation och flyktingars situation i dagens samhälle. Om allt detta skriver hon engagerat. Men väntar man sig en traditionell deckare/thriller så finns risk att man blir besviken.

Karaktärerna är intressanta och jag känner med dem. Karaktärerna ändras efterhand, eller läsarens bild ändras i alla fall. Likaså ändras bilden av relationerna mellan karaktärerna. Jag har lättast att känna med Abdis syster Sofia, medan jag har klart svårast med Nohas berättarröst (varför kan jag inte säga utan att spoila). Det här är ju del två i en serie, där jag läst och tyckt mycket om del ett, men jag inser att jag inte minns allt som hände karaktärerna. I synnerhet har jag glömt Emma Zhangs roll i förra boken.

Under ytan är en mycket stark berättelse, även om den inte väcker fullt så starka känslor hos mig som Bränd himmel gjorde. Helt klart är att det här är en författare som nu kommer att vara auto-buy för mig, oavsett om det är en del till i samma serie, eller om hon skriver något annat. För er som inte läst Gilly Macmillan än rekommenderar jag att ni omedelbart gör det.

Omdöme: Stark berättelse om utsatthet, segregation och relationer
Betyg: 4+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Modernista
Originaltitel: Odd Child Out
Översättare: Åsa Brolin
Sidor: 318
Betyg på Goodreads: 3,76 baserat på 4902 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 19 augusti 2018.

Den tyska flickan av Armando Lucas Correa

Från förlagets hemsida: Innan allt förändrades levde unga Hannah Rosenthal ett sorglöst liv. Men nu, 1939, är Berlins gator draperade med röd-vit-svarta flaggor, hennes familjs ägodelar fraktas bort, och de är inte längre välkomna på platser som tidigare känts som hemma. Hannah och hennes bästa vän, Leo Martin, sluter en pakt: vad framtiden än har i sitt sköte, så ska de möta den tillsammans.
Nytt hopp anländer när familjerna Rosenthal och Martin lyckas få visum till Kuba och avseglar med den transatlantiska lyxångaren SS St. Louis mot Havanna. Men snart börjar det gå illavarslande rykten om Kuba. Från ena dagen till nästa verkar det fartyg som varit deras räddning förvandlas till deras undergång.
Sjuttiofem år senare, i New York, får tolvåriga Anna Rosen ett egendomligt paket från en okänd släkting på Kuba. Anna och hennes mamma beslutar sig för att resa till Havanna för att ta reda på sanningen om familjens mystiska och tragiska förflutna.

Den tyska flickan av Armando Lucas Correa kom ut i maj 2017. I original heter den The German Girl och kom ut 2016. Armando Lucas Correa är en amerikansk författare och journalist, född i Kuba. Den tyska flickan är hans debutroman.

Den här boken dök överraskande upp i posten förra året. Trots att den verkade lockande var det inte förrän nu jag kom mig för att läsa den. Armando Lucas Correa ingår också i min Boktolva 2018.

Den tyska flickan är en fascinerande och på många sätt en fruktansvärd historia. I grunden ligger en verklig händelse, om båten SS St Louis som fylld med flyktingar från Tyskland vägrades tillträde till flera länder, och till slut vände om tillbaka. Det här var en för mig helt okänd händelse, och den förtjänar att lyftas till ljuset. Det är ett grymt exempel på vad bristen på medmänsklighet kan göra, och tyvärr kan man dra paralleller till vad som händer i nutid.

I början av boken så går läsandet trögt, då jag stör mig på några saker. Det främsta är berättarrösterna, som jag tycker känns för lika och för naiva. Jag har svårt att skilja på Anna och Hannah. Jagformen fungerar inte heller så bra. Men efterhand så slukas jag upp av historien och även berättarrösterna känns mer och mer rimliga relaterat till ålder och kön. Karaktärerna växer med berättelsen.

Berättelsen i Den tyska flickan trollbinder mig till slut, och efter att jag läst ut den så kan jag inte sluta fundera på den. I huvudsak rör det naturligtvis grunden, passagerarnas tragiska öde, men också karaktärernas personliga öden är fascinerande. Tyvärr så känns det som att författaren försöker klämma in lite väl mycket i samma bok, när han också väver in Kubas nutidshistoria. Det blir mycket att ta in och det blir lite väl översiktligt bitvis.

Den tyska flickan är en tänkvärd bok och jag skulle kunna tänkak mig att läsa mer av Armando Lucas Correa.

Omdöme: En fascinerande och på vissa sätt skrämmande historia om brist på medmänsklighet.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Johannas deckarhörna, Mest Lenas godsaker, Den läsande kaninen, Endast E-böcker och Just nu – just här.

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Originaltitel: The German Girl
Översättare: Jessica Hallén
Sidor: 342
Betyg på Goodreads: 3,81 baserat på 13 662 betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare
Avslutad: 14 augusti 2018.