En smakebit på søndag – Krokas

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar har inte kommit upp ännu. httar ni här.

Veckan som gått var intensiv och den kommande veckan blir ännu värre. Då gäller det att komma ihåg att andas. Inte så lätt för det finns en del att göra på helgerna, som tidig tvättstuga idag… Men förhoppningsvis kan jag hinna läsa en del också. Igår gick jag ner på stan för bokhandelns Höstboksfestival. Målet var främst att lyssna på Elin Olofsson, som pratade om sina böcker. Alltid lika intressant och trevligt. Med mig därifrån fick jag också hennes nya bok, signerad och allt.

Som av en händelse så läste jag ut Stora stygga vargen igår och då unnade jag mig att börja på Krokas. Den utspelar sig i Krokom 1949, dit den tyska kvinnan Uli Hartmann kommer. Hon är på jakt efter Elsa Pettersson, och med sig har hon en bunt brev.

Här kommer en smakbit från de första raderna i boken:

Perrongen var kall under fötterna. Skorna var hennes enda par och de hade så tunna sulo. Kappan däremot var varm och hon hade suttit med den på hela resan, så nu var hon blöt av svett under armarna.
Uli tittade mot stationshuset för att se om det fanns något hotell i närheten, men hon såg inget. Hon skulle bli tvungen att fråga någon.

 

Annonser

Visheten vaknar av Elin Säfström

Från förlagets hemsida: Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta människor ser dem inte – tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra. Det är svårt nog i vanliga fall, utan att trollen springer omkring på stan och beter sig som huliganer. Det visar sig att deras stora högtid, Vishetens dag, närmar sig och det går rykten om att den innefattar en förfärlig rit. Tilda måste se till att ingen skadas samtidigt som hon försöker få ordning på känslorna för Hakim och rädda sin vänskap med Imane. Ingenting blir lättare av att en attraktiv vittra behöver Tildas hjälp och att relationen till Natta börjar bli oväntat komplicerad.

Visheten vaknar av Elin Säfström har recensionsdatum idag, 13 september 2017. Elin Säfström är en svensk författare och programmerare med stort språkintresse. Hon debuterade 2016 med En väktares bekännelser, den första i serien om Tilda. Visheten vaknar är den andra boken i serien.

Det var med viss tveksamhet jag bestämde mig för att läsa En väktares bekännelser av Elin Säfström, för det lät ju inte alls som en bok för mig, fylld med tomtar, troll och andra varelser. Men jag föll pladask! När jag såg att det skulle komma en uppföljare hamnade den högt på önskelistan. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar. Tusen tack!

Visheten vaknar är en välskriven ungdomsroman, skriven med glimten i ögat. Den gör mig på gott humör! Det här är en roman jag gärna skulle sätta i händerna på någon som ser ner på ungdomslitteratur, för att bevisa hur fel de har. Elin Säfström har verkligen lyckats med sin huvudkaraktär, Tilda. Tilda är träffsäker i sina reflektioner och hon sätter den humoristiska tonen i berättelsen med sin självironi. Men ibland blir det lite väl mycket av den egencentrerade tonåringen, allt utgår från hennes problem och ibland skapar hon problem där de inte finns. Som en äkta tonåring förvisso, men i läsningen kan det bli lite mycket.

Den här gången var jag mer beredd på vad jag skulle möta i form av väktare, troll och andra magiska varelser mitt i storstaden Stockholm. Det är liksom i En väktares bekännelser riktigt bra gjort. Jag är svag för böcker med blandning av en verklig miljö och det magiska mitt i det verkliga, som i Engelsforstrilogin, där det magiska bara är synligt för vissa och har andra förklaringar för de som inte ”ser” magin. I En väktares bekännelser var den kombinationen klockren. I Visheten vaknar tycker jag magin får ta överhanden, och det blir stundvis alltför långa beskrivningar, i synnerhet av trollens värld. Det är ju en smaksak vilken balans man tycker är den bästa, och för många läsare tror jag det här passar utmärkt.

Det ska tilläggas att innan jag hann läsa Visheten vaknar hade den 17-åriga dottern, som läst och gillat En väktares bekännelser, snott boken. Hon plöjde den på en eftermiddag och gillade den enormt mycket. Värt att säga eftersom hon också är närmare den målgrupp som förlaget satt till 12-15 år.

Jag gillar den här serien, och ser fram mot fler böcker om Tilda och hennes familj. Inte minst med cliffhangern på slutet i den här boken.

Omdöme: Välskriven ungdomsfantasy med humor
Betyg: 4

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Lilla Piratförlaget / Gilla böcker
Sidor: 319
Betyg på Goodreads: För få betyg satta ännu.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack Christina för det!
Utläst 26 augusti 2017.

Vi mot er av Fredrik Backman

Från förlagets hemsida: Det är så enkelt att få människor att hata varandra att det är obegripligt att vi någonsin gör något annat.
Efter de fruktansvärda händelser som skakade Björnstad i första boken berättar Vi mot er historien om månaderna efteråt. De bästa vännerna Maya och Ana lever ut sommaren på en gömd ö och försöker lämna omvärlden bakom sig, men ingenting blir som de hoppas. Rivaliteten mellan Björnstad och grannstaden Hed växer till en ursinnig kamp om pengar, makt och överlevnad som exploderar när städernas hockeylag möts. Samtidigt avslöjas en ung spelares innersta hemlighet och ett helt samhälle tvingas visa vad det egentligen vill stå för. Det kommer sägas att våldet kom till Björnstad det här året, men det är en lögn. Våldet fanns redan här.

Vi mot er av Fredrik Backman hade recensionsdatum 21 augusti 2017. Fredrik Backman är en svensk författare som debuterade 2012 med En man som heter Ove, som gjort succé och även filmatiseras. Vi mot er är hans sjätte bok, och den andra i en serie som börjde med Björnstad.

Jag har läst alla Fredrik Backmans böcker utom en, och han tillhör onekligen en av mina favoritförfattare. När jag såg att han skulle komma med en ny bok så hamnade den omedelbart på läslistan. Tyvärr meddelade förlaget först att de inte hade möjlighet att skicka recensionsexemplar. Men så blev jag kontaktad på Instagram med frågan om jag fortfarande var intresserad. Jag blev verkligen jätteglad och sa förstås ja!

Vi mot er är en stark beskrivning av hat och vad det gör med oss människor. Fredrik Backman har en alldeles egen stil i språk och hur han bygger en historia som jag tycker är imponerande. Jag gillar flera av hans ”tricks” (som jag nu känner igen från bok till bok), som exempelvis att smyga in vad som händer med karaktärerna i framtiden. Jag som är hopplös på att smygtitta i slutet av böcker och undra vad som händer sen, uppskattar det.

Men ändå så är det något med mig och Vi mot er. Vi klickar inte. Jag har för ovanlighetens skull (för att vara en bok av Fredrik Backman) jättesvårt att komma i den. Jag dras inte med i formuleringarna som i tidigare böcker, det blir för mycket av samma, för många speciella uttryck. Hans sätt att repetera uttryck blir inte charmigt utan bara repetetivt. Först de sista 100 sidorna så börjar jag sluka boken, vilket är rätt sent för en bok på drygt 500 sidor. För ovanlighetens skull så blir det heller ingen emotionell berg- och dalbana med skratt och tårar. Jag blir alltigenom ledsen av Vi mot er. Det är inget fel i sig, men det är inte vad jag förväntade mig. Inte heller berör den på djupet på samma sätt som Björnstad gjorde.

Vi mot er handlar om saker och relationer som går i kras, hur hat och desperation förstör människor och deras samspel. Även om jag inte dras med på samma sätt som vanligt så finns det en del beskrivningar som dyker upp då och då som är rent briljanta. En av dem är hans beskrivning av ett äktenskap som är på väg åt fel håll, där han beskriver betydelsen av små ord och små gester. Att kunna notera sådant och sen beskriva det i en bok är inte många som förmår. Likaså träffar hans beskrivningar av hjälplösheten i föräldraskapet mig mitt i hjärtat.

Fredrik Backman är också riktigt bra på att skapa levande karaktärer. I Vi mot er får man både veta mer om några av karaktärerna från Björnstad, och lära känna några nya. Alla berör på något sätt, och deras smärta känns.

När jag skulle läsa Björnstad så var jag skeptisk, då den ”handlade om idrott”. Men idrotten var där bara en ram. Så upplever jag inte att det är i Vi mot er. Den handlar alldeles för mycket om idrott för min smak. Visst handlar den om andra saker, som vänskap, utanförskap, gemenskap, föräldraskap och en massa andra -skap. Men det döljs mer av idrotten. Jag förstår att en författare inte alltid kan visa på alla sidor av ett fenomen, utan använder vissa sidor för att driva hem en poäng. Men för mig som aldrig idrottat i lag, aldrig kommit in det, aldrig haft begåvningen för det så handlar idrott också om de som alltid står utanför, de som aldrig får vara med. För idrotten kan vara väldigt exkluderande också genom att man bara utesluter och ignorerar. I boken synliggörs problematiken med skuldbeläggande och hur man försöker dölja sin egen oförmåga med att kalla de som man upplever som annorlunda med fula ord. Men de som ”bara” är utanför, aldrig kommer in, aldrig ens blir sedda (aldrig får raklödder i skorna…), de saknar jag i orten Björnstad. Alla som beskrivs är på något sätt starkt berörda av hockeyn. Min upplevelse är att vara bra i idrott skapar en respekt i skolan, en respekt i kompisgänget och det är svårt att stå utanför. Karaktären Zachariasär den som närmast skulle kunna representera detta, men han lyckas då i något annat som är av tävlingskaraktär och får respekt av det.

Jag är kluven till Vi mot er. Å ena sidan finns det äkta Backmanska där, å andra sidan så har jag svårigheter att ta till mig berättelsen. Oavsett detta så kommer jag att vilja läsa nästa del om Björnstad, för karaktärerna i det här samhället berör och jag vill veta vad händer med dem.

Omdöme: Starkt men något trögstartat om hat, vänskap och sorg
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Just nu just här, Fantastiska berättelser och och dagarna går,

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 519
Betyg på Goodreads: 4,28 baserat på 54 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack Sofia för det!
Utläst 3 september 2017.

Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde

Från förlagets hemsida: Nahid träffar Masood den kväll de firar att hon kommit in på universitetets läkarlinje. De är båda 18 år. Han berättar om sin tro på frihet och om övertygelsen att gamla strukturer måste rivas ner. För Nahid blir frihetskampen som en barnslig dröm. Revolutionen kommer över dem som ett stjärnregn. De smyger runt i staden och delar ut flygblad, sprider sitt budskap. De vet att de riskerar allt, men det är roligt, kittlande, skrämmande. De är odödliga. Ett folk av sten. Men det är innan de tvingas leva under jorden.
Den dagen allt förändras har Nahid fallit för lillasyster Noorahs tjat och låtit henne följa med dem. En demonstration pågår och tusentals människor skriker slagord på gatorna. Men allt blir långt mer allvarligt och våldsamt än de kunnat föreställa sig och för ett ögonblick släpper hon sin systers hand. Allt som händer efteråt bär färg av det.
För lånade pengar flyr de till Sverige med falska pass. Det gör det för sin egen skull, och för att dottern ska få en framtid. I Sverige skapar hon sig en ny tillvaro, men tryggheten här har en mörk baksida.
30 år senare är Nahid arg – på sjukdomen, på sjukhuspersonalen, på livet, på sina vuxna barn. Allt det där ingen förstår i Sverige fast de vet så mycket. Allt som har med förlust och kamp att göra. Men ett barnbarn är på väg och ett hopp tänds. Kanske var inte allt förgäves ändå? ”Om jag får det här vill jag inte ha någonting mer.” Men det visar sig bli en kamp mot klockan.

Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde har recensionsdatum idag, 31 augusti 2017. Golnaz Hashemzadeh Bonde är en svensk författare som debuterade 2012 med Hon är inte jag. Hon är grundare och VD på Inkludera Invest och bor i Stockholm. Som treåring flydde hon med sina föräldrar från Iran. Hon har examen från Handelshögskolan i Stockholm.

För snart fem år sedan läste jag Golnaz Hashemzadehs bok Hon är inte jag. Den knockade mig fullständigt på alla plan, och jag brukar återkomma till den som en av de starkaste böcker jag läst. Jag har då och då undrat och hoppats att det skulle komma en ny bok. Men ändå höll jag på att missa den här. Tack och lov gjorde jag inte det. Och dessutom skickade förlaget ett recensionsexemplar. Stort tack!

Det var vi är en enormt stark och berörande bok. Jag gillar det korta och kärnfulla språket, det blir en styrka i det som understryker känslorna. Vilket i sig är lite underligt, det är inte alls alltid jag gillar korta meningar, men här hör det ihop med vad boken vill säga och med Nahids personlighet.

Det finns många styrkor med boken, men det finns också delar som jag av personliga skäl har svårt för. Det var vi är en berättelse om att ständigt vara på flykt, att aldrig höra hemma någonstans. Den känns viktig i en tid när mycket fokus ligger på flyktingar, mottagande och integrering. Det var vi visar en komplexitet som är lätt att glömma bort. Språket är målande, och beskrivningarna om att vara ett folk av sand eller ett folk av rötter går rätt in. Jag funderar rätt mycket under läsningen på om den här delen är baserad på författarens föräldrars erfarenheter.

Jag kan inte förmå mig att tycka om Nahid. Det finns mycket att säga om allt hon varit med om, men det verkar som om hon alltid varit egoistisk, ända sen uppväxten. Hennes inställning till föräldraskap stör mig. Närmare bestämt så tycker jag hon och Masood fullständigt missar det ansvar man har som förälder och jag mår fysiskt illa av det sätt de behandlar dottern på.

Lyckligtvis så handlar Det var vi i huvudsak om just flykt, om Nahids ungdom i en tid av revolution och om hennes föräldraskap. Men den handlar också om Nahids upplevelse av cancer och där har jag stora svårigheter. Mycket beror på mina egna tankar och erfarenheter från de månader mellan att min pappa fick en cancerdiagnos till att han dog. Precis som för Nahid så satte sig cancern såsmåningom på hjärnan och han försvann innan han försvann. Här tycker jag boken går för långt. Att beskriva Nahids tankar när hon försvinner in i dimman, det har jag enormt svårt att köpa. Det är så omöjligt att beskriva inifrån. Jag tror helt enkelt att tankarna försvinner, de blir inte formulerbara i ord.

Eftersom mina invändningar mot boken främst gäller de delar som handlar om sjukdomen och de är i hög grad baserade på mina egna erfarenheter så ger jag ändå nästhögsta betyg, 5-, till boken. För det är en omtumlande upplevelse att läsa den, och den kommer med all säkerhet att leva kvar länge i mitt sinne. Nu hoppas jag det tar mindre än fem år till nästa bok av Golnaz Hashemzadeh Bondes nästa bok.

Omdöme: Omtumlande och starkt om flykt, föräldraskap och en sjukdom om förgör
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Feelgoodbiblioteket.

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Wahlström och Widstrand
Sidor: 220
Betyg på Goodreads: Endast fåtal betyg satta
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 28 augusti 2017.

En smakebit på søndag – Det var vi

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar ni här.

Den här helgen har vi ovanligt lite inbokat, vilket innebär att vi kan komma ifatt med en del som vi skjutit upp. Bra det också. Sömnen borde jag nog ha ägnat mig mer åt, är trött hela tiden. På jobbet har det varit full fart, då vi bytt lokaler. Allt är inte klart än, men det blir nog bra när allt är fixat. Jag gissar att även kommande vecka kommer att handla en del om det…

Det har ramlat in så många fantastiska böcker, att jag har lite ångest. Jag vill ju läsa alla! Igår läste jag ut en bok och fick börja på en ny – Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde. Jag läste hennes Hon är inte jag för många år sedan – en fantastiskt bra bok. Vissa förväntningar har jag alltså på den här…

Smakbiten är från sid 10:

”Du har max ett halvår kvar att leva”, sa den jävla häxan.
Hon sa det som man meddelar något tråkigt som hänt. Som när dagisfröknarna sa att Aram hade slagit sig. Tråkigt. Lite skuldtyngt. Hon tittade inte på mig när hon sa det. Hon stirrade in i sin datorskärm. Som att det var den som satt på sanningen. 

 

Hon som vakar av Caroline Eriksson

Från förlagets hemsida: Författaren Elena har nyligen separerat från sin man och bor tillfälligt i ett radhus utan mycket kontakt med omvärlden. Den enda hon träffar regelbundet är sin syster, men deras relation är ansträngd och fylld av hemligheter.
Håglös och med skrivkramp börjar hon iaktta grannfamiljen tvärs över gården. Bakom den prydliga fasaden tycks ett mörkt drama pågå mellan mannen och hustrun. Elena kan inte motstå impulsen att följa familjen Storm i smyg och ju längre hon går i sina ansträngningar, desto större blir oron för att något fruktansvärt är på väg att ske.
När tonårssonen Leo söker kontakt med Elena får hon direktinsyn i familjens liv. Det blir tydligt att hans mamma är en kvinna med ett mörkt förflutet, en kvinna kapabel till fruktansvärda handlingar. Elena dras in i en karusell som snurrar allt snabbare och som snart hotar att leda till katastrof för både henne och familjen Storm.

Hon som vakar av Caroline Eriksson har recensionsdatum idag, 23 augusti 2017. Caroline Eriksson är en svensk författare och socialpsykolog som debuterade som författare 2013 med Djävulen hjälpte mig. Både Djävulen hjälpte mig, och hennes andra roman Inga gudar jämte mig, är historiska spänningsromaner som baseras på verkliga mord. 2015 kom hennes psykologiska thriller De försvunna som sålts till 26 länder. Hon som vakar är hennes fjärde skönlitterära bok.

Jag har läst två av Caroline Erikssons böcker – Djävulen hjälpte mig och De försvunna. I synnerhet den andra tyckte jag var mycket bra. Så när jag fick ett mejl med frågan om jag ville läsa Hon som vakar så blev jag mycket glad.

Hon som vakar är en vansinnigt spännande och välskriven psykologisk thriller. En riktig bladvändare, som jag läste ut på en dag. Fast jag var tvungen att pausa och andas då och då… Caroline Eriksson är otroligt bra på att bygga upp en obehaglig hjärtklappningsstämnig av till synes vardagliga situationer. Redan efter första sidan så var jag fast. Jag som läser många deckare tycker det är befriande att läsa en bok som inte är blodig, inte är grotesk men ändå så oerhört spännande och obehaglig. Allt bygger på stämningar. Boken är också förhållandevis kort, men definitivt tillräckligt lång för att bygga en historia.

Det är bra karaktärsbeskrivningar, men grunden i en spänningsroman av den här sorten är förstås att man inte riktigt ska lita på de som berättar sina historier. Så det går inte riktigt att säga att man kommer någon in på livet. Jag gillar hur berättelsen växlar i berättarröster, det driver historien framåt. Någonstans i mitten av boken så slår det mig hur det ligger till. På sätt och vis visar det sig stämma när jag läst hela boken, men ändå så har jag inte alla delar vilket skapar överraskning. Dessutom gillar jag verkligen slutet på flera plan. Mer kan jag inte säga utan att spoila.

Hon som vakar är mer än bara spänning, det finns en hel del att fundera på om relationer. Vad man ser utifrån vad gäller relationer mellan andra människor är inte alltid rättvisande, och man ska inte dra alltför många slutsatser som utomstående. Just den delen är något jag funderat en hel del på i sommar, med anledning av en del händelser i min närhet. Man är så snabb på att dra slutsater och döma i dagens samhälle. Och just det bygger Hon som inte vakar på, för även jag som läsare inser att jag dragit vissa förhastade slutsatser.

Och jo Caroline – den där fjärde boken lyckades du verkligen med 😉 Jag ser fram emot den femte boken och hoppas den redan är på gång. Tillsvidare så ser jag fram mot Svenska deckarfestivalen i Sundsvall.

Omdöme: Vansinnigt spännande psykologisk thriller om vad som kan dölja sig under ytan.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 238
Betyg på Goodreads: Recensionsdag idag, för få betyg.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det.
Utläst: 20 augusti 2017

Pappas pojke av Emelie Schepp

Från författarens hemsida: En varm sommarkväll ringer sexårige Jonathan till sin pappa Sam som är på väg hem. Skräckslagen berättar han att någon har tagit sig in i familjens hus i Norrköping. Det är det sista Sam hör från pojken innan han försvinner spårlöst.
Åklagare Jana Berzelius leder förundersökningen av det komplicerade fallet. Tillsammans med kriminalkommissarie Henrik Levin och kriminalinspektör Mia Bolander försöker hon ta reda på vad som har hänt Jonathan. Spåren leder bakåt i tiden, och ju längre Jonathan är borta desto mer personlig blir utredningen för Jana. Hon inser att det är bråttom, mycket bråttom att hitta pojken.
Samtidigt begär den skoningslöse Danilo Peña att Jana ska besöka honom i häktet. När hon till slut går med på att träffa honom kastas hon in i en fruktansvärd kamp på liv och död, där allt sätts på spel och ingen går säker.

Pappas pojke av Emelie Schepp har recensionsdatum idag, 21 augusti 2017. Det är den fjärde delen i serien om Jana Berzelius och hennes kollegor. Emelie Schepp är en svensk författare och föreläsare som tidigare arbetat som projektledare inom reklambranschen. Hon debuterade 2013 med Märkta för livet, den första i serien om Jana Berzelius, då som egenutgivare.

Mitt första ”möte” med Emelie Schepp var när jag fick ett mejl från henne med en fråga om jag ville läsa Märkta för livet. Hon var då egenutgivare, och jag brukar inte så ofta tacka ja till sådana erbjudanden. Men nu gjorde jag det och det är jag himla glad för – för så upptäckte jag en författare som nu tillhör mina favoriter i deckargenren. Jag blev glad när hennes nya bok kom från förlaget! Först fick jag en förhandsutgåva men innan jag hann läsa den så kom den slutliga versionen, så recensionen handlar om den.

Pappas pojke är en vansinnigt spännande bladvändare. Jag kunde helt enkelt inte släppa den, och läste ut den på en dag. Pappas pojke är mycket välskriven. Det finns ingenting överflödigt i texten, men ändå så upplever jag den som fyllig. Det här är helt enkelt Emelie Schepps bästa bok hittills. Och då har jag ju gillat de tidigare böckerna.

Då och då i de tidigare böckerna har det dykt upp scener som jag upplevt som lite väl dramatiska och groteska, men det gör det inte i Pappas pojke. Ändå är den nog dramatisk. Jana, som jag inte alls gillade i början, har blivit mer samlad, även om hon är fortsatt sargad av sin uppväxt och en olycklig person som stöter bort andra. Men det blir mer och mer förståeligt varför hon gör som hon gör. Däremot kan jag inte med karaktären Mia, och det skulle jag inte i verkligheten heller.

Historien i Pappas pojke är väl sammanhållen, spännande och dessutom tänkvärd. Slutet är mycket snyggt, och jag går och tänker på slutet och historiens olika bottnar långt efter att jag läst ut boken. Berättelsen berör helt enkelt.

Det finns ett problem. Det dröjer alldeles för länge till nästa bok i serien. För det blir väl fler böcker???

Omdöme: Spännande bladvändare om föräldraskap, relationer och att utnyttja andra människor.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Harper Collins Nordic
Sidor: 394
Betyg på Goodreads – inte satt ännu.
Hur jag fick tag på den: Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tusen tack för det.
Utläst: 31 juli 2017.

Den blå poetens kärlek av Lone Theils

Från förlagets hemsida: Den världsberömde diktaren, nobelpristagaren Manash Ishmail har under sin flykt från Iran skilts från sin hustru Amina. Nu är hon spårlöst försvunnen. Han har vägrat helt att ge intervjuer, men när Globalt tar kontakt säger han ok på ett villkor – Nora Sand ska göra intervjun. När de träffas får Nora snabbt klart för sig att han vill ha hennes hjälp att hitta Amina, som senast synts till i London.
Jakten på Amina leder Nora till dolda platser, där illegala flyktingar håller sig gömda på flykt från myndigheterna. Nora kastas med fara för sitt eget liv in i en mörk värld där vissa människoliv är mycket mindre värda än andra. Samtidigt blir hennes romans med Andreas allt mer komplicerad.

Den blå poetens kärlek av Lone Theils har recensionsdatum idag, 14 augusti 2017. I original heter den Den blå digters kone och kom ut 2016.  Lone Theils är en dansk författare som har arbetat både som skrivande journalist och i TV och radio. Hon debuterade som författare 2015 med Pigerne fra Englandsbåten (Flickorna på Englandsbåten).

Jag läste den första i den här serien, Flickorna på Englandsbåten, när den kom ut och tyckte den var riktigt bra. Så jag blev extra glad när förlaget skickade mig ett recensionsexemplar av den här boken.

Den blå poetens kärlek är en välskriven deckare och intressant deckare. Lone Theils styrka är att historierna i hennes böcker känns väl underbyggda. Det är tydligt att hon kan sin sak, och hon förmår använda det för att skapa intresse och spänning i deckarformatet. Det här är den andra boken i en serie som jag tror kan hålla för flera delar till.

Jag upplever inte Den blå poetens kärlek som en bladvändare, där man andfått vänder blad, men den förmår definitivt att hålla uppe mitt intresse utan problem – jag läste ut den på drygt ett dygn. ”Mysteriet” intresserar mig och väcker funderingar. Efter genomförd läsning så återvänder jag också till den flera gånger i tanken, och funderar på det som Nora upptäcker, och det som Manash m.fl. får uppleva. Fungerar verkligen flyktinghanteringen och förläggningarna på det viset i Storbritannien (egentligen har jag en mer konkret fundering, men är lite rädd att spoila handlingen)? Hela historien känns dessutom högaktuell.

Böckernas Nora har en del gemensamt med författaren, vad gäller profession och länder hon verkat i. Nora framstår som en kompetent och duktig person, om än lite velig ibland. Trots de kärleksbekymmer hon har, så framstår hon som befriande ”normal” i jämförelse med de huvudpersoner som annars befolkar i synnerhet skandinaviska deckare nu förtiden… Jag gillar Nora! Överhuvudtaget så tycker jag att Lone Theils lyckas mycket bra med sin karaktärsteckning, det är verkliga personer vi möter. Hon lyckas också beskriva personerna, samtidigt som man som läsare vill veta mer.

Jag ser fram emot kommande delar i den här serien. Lone Theils skriver bra och jag vill väldigt gärna läsa mer om Nora.

Omdöme: Välskriven dansk deckare med aktuellt tema
Betyg: 4

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Den blå digters kone
Förlag: Norstedts
Översättare: Margareta Järnebrand
Sidor: 326
Betyg på Goodreads: 3,76 baserat på 62 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst: 5 augusti 2017

Och blomstren dö av Rebecka Edgren Aldén

Från förlagets hemsida: Gloria följer med sin nye pojkvän Adam till hans familjs skärgårdshus för några lugna dagar i värmen. De har helt olika bakgrund, men båda har minnen från ön Adam har alltid semestrat på Ekudden, medan Gloria tillbringade ett par somrar på ön i tidiga tonåren då hennes mamma hyrde ett hus med sitt feministiska kollektiv.
Hon känner sig inte helt välkommen på Ekudden, och redan första kvällen kommer hon på kant med Adams familj. Det är också något märkligt med stämningen bland öns bofasta. De är uppdelade i två läger som inte talar med varandra. Under sina promenader på ön får hon dessutom känslan av att vara iakttagen.
Allt detta väcker obehagliga minnen och frågor. Vad är det hennes mamma velat dölja under alla år? Och vad hände egentligen den där sista sommaren på ön när 16-årige Jimmy dog? En dag går Gloria förbi kollektivhuset, som stått övergivet i tjugo år. Där gör hon en fasansfull upptäckt, som hon snart förstår har med hennes förflutna att göra.

Och blomstren dö av Rebecka Edgren Aldén har recensionsdatum idag, 14 augusti 2017. Rebecka Edgren Aldén är konceptansvarig och chef över kreativa studion på Bonnier Tidskrifter, och har tidigare arbetat på Damernas Värld, Mama och Family Living. 2009 kom Skriet från kärnfamiljen som hon skrev med Tinni Ernsjöö Rappe. Hennes debutroman, Den åttonde dödssynden, kom ut 2015.

När Den åttonde dödssynden kom ut 2015 så läste jag den och var mycket imponerad. I slutet av min recension skrev jag så här: Jag ser fram mot nästa bok av Rebecka Edgren Aldén, och hoppas att hon väljer att skriva mer i den här genren, gärna ”stand alones”. Det var Minette Walters styrka en gång i tiden och jag tror det kan bli Rebecka Edgren Aldéns också. När jag nu såg att Rebecka Edgren Aldén skulle komma ut med en ny psykologisk thriller som inte var en fortsättning på den förra så blev jag riktigt glad och förväntansfull. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Och blomstren dö är en välskriven och nagelbitande spännande psykologisk thriller. Rebecka Edgren Aldén är mycket bra på att bygga upp en stark psykologisk stämning, vilket gör att jag som läsare hela tiden sitter på helspänn. Och blomstren dö utspelar sig i en svensk lantlig miljö och allting andas svensk sommar och svensk ödebygd. Och inte på ett positivt sätt. Beskrivningarna av vädret, naturen och människorna som befolkar bygden bidrar till spänningen på ett mycket skickligt sätt. Jag råkade läsa boken under ungefär den tidsperiod som den utspelar sig (början av augusti) och även om vädret den här sommaren inte stämde överens så kände jag så väl igen väderskiftningarna och naturen.

Som av en händelse så var det här den tredje deckaren jag läste på kort tid där ”hemvändartrenden” spelar stor roll. Gloria återvänder till sin hembygd och i och med det sätts en del i rullning. Jag har lite svårt att köpa det här med förträngda minnen och folk som går och döljer saker så länge. Men det är kanske så att det kan hända på det viset.

Jag blir också lite frustrerad över Gloria som stannar så länge i den miljön hon känner sig förföljd i. Även om inte allt är logiskt här i världen, så förstår jag inte heller riktigt vad som blir tvingande för henne. Ett spår handlar om Glorias uppväxt med sin mamma. De korta tillbakablickarna och berättelsen om det feministiska kollektivet var starka, och jag hade gärna velat läsa mer om den tiden.

Jag sträckläste verkligen boken (på ett dygn) vilket å ena sidan är ett gott betyg till boken. Men å andra sidan gjorde det nog att det blev lite för mycket mot slutet, lite för mycket spänning, lite för mycket irritation över beteenden, och kanske t.o.m. lite ”slarvläsning”.  Därför upplevde jag slutet (eller förklaringarna) som ett antiklimax.

Barnen noterade den här boken och vi diskuterade titeln. De tyckte det saknades något, att det var en grammatisk konstig titel. I boken framgår varifrån titeln kommer, men jag är inte helt säker på att jag greppar kopplingen till handlingen. Någon som funderat mer på det?

Det är inget tvivel om att jag vill läsa mer av Rebecka Edgren Aldén och allra helst vill jag läsa mer i den här genren – den psykologiska thrillern – där hon är en av de starkaste svenska författarna.

Omdöme: Psykologisk klaustrofobisk thriller i svenskt sommarlandskap
Betyg: 4

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 310
Betyg på Goodreads: Bara två betyg satta.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det.
Utläst: 3 augusti 2017

Annabelle av Lina Bengtsdotter

Från förlagets hemsida: En varm sommarnatt försvinner sjuttonåriga Annabelle från det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Hennes föräldrar är utom sig av oro, lokalpolisen står handfallen och Missing people letar förgäves. 
Kriminalinspektör Charlie Lager skickas dit tillsammans med sin kollega. Hon är utredare vid Nationella operativa avdelningen, en skicklig polis som i arbetet funnit de rutiner som hennes kaotiska inre behöver. Hon värjer sig, vill inte åka, men gör till slut som alltid: följer order. Det blir en resa bakåt i tiden. Hon tvingas återvända till platsen hon lämnade när hon var fjorton, ett förflutet och en barndom som hon gjort sitt bästa för att fly från. Väl där väcks minnena till liv. Av att växa upp där valmöjligheterna är få och drömmen om att ge sig av stark. Av mamman, som var allt det som Charlie är rädd för att bli, alkoholiserad och sjuk.
Medan hon försöker få fram sanningen om vem Annabelle var och vad som hänt henne, gör Charlie skrämmande upptäckter om sin bakgrund. Och hon tvingas möta sitt värsta minne: den gången hon lät en annan människa dö.

Annabelle av Lina Bengtsdotter hade recensionsdatum 27 juni 2017. Lina Bengtsdotter är en svensk författare som är uppvuxen i Gullspång och bor numera i Stockholm. Hon är utbildad lärare i svenska och psykologi och har publicerat en rad noveller i tidningar i Sverige och Norden. Annabelle är hennes debutroman.

Jag får tyvärr erkänna att den här boken först gick ”under radarn”. Det var först när det började dyka upp positiva recensioner på diverse bloggar som jag började bli riktigt nyfiken. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Annabelle är en mycket välskriven och imponerande debut. Det märks att författaren är en van skribent, här finns inga nybörjarmisstag. Berättelsen flyter väl och jag gillar språket. Centralt i en deckare är förstås mysteriet, och här är jag lika imponerad. Historien håller ihop från början till slut, och det finns flera trådar som växer ihop till en helhet.

Trots att mysteriet är snyggt uppbyggt med många bottnar så upplever jag inte detta som en bladvändare i den bemärkelse att jag ”hetsläser”. För mig är det en deckare där orden har betydelse, och den vinner på att man bromsar in lite och funderar över de olika lagren i historien. Sen ska tilläggas att jag på många sätt gillar slutet.

Gullspång framstår som ett praktexempel på en ort i svensk landsbygd som håller på att avfolkas, där människorna är fast i sina relationer till varandra, och där jobben sakta försvinner. Det är smutsigt, det är hopplöst men ändå finns det en stolthet hos människorna. Det är väl beskrivet och miljön blir en stark komponent i berättelsen. Kulturkrocken mellan stockholmarna och den lokala befolkningen bidrar också till att driva historien framåt.

I början kommer jag lite på kant med Charlie som huvudperson. Alltså, hon är välbeskriven och intressant för historien, men hon liknar alltför många andra kvinnliga poliser i svenska deckare. Inget riktat mot just den här boken, men jag är lite less på alla trasiga kvinnor och män som på något sätt missbrukar (sex, alkohol, droger eller vad det nu är) som huvudpersoner i svenska deckare. Som tur är så får man ändå efterhand mer förståelse för henne, även om hon inte är så snäll mot de som bryr sig om henne. Jag hade gärna läst lite mer om Annabelle, nu kommer hon i skymundan av Charlie och hennes berättelse.

Flera svenska deckare jag läst den senaste tiden handlar just om ”hemvändare” och förträngda minnen av hemska händelser. Undrar varför? Slumpen?

Jag vill definitivt läsa mer av Lina Bengtsdotter, men även om jag gillade Charlie Lager som huvudperson så behöver det inte nödvändigtvis bli en serie för att jag ska läsa mer. Om nu nästa bok också handlar om Charlie, hoppas jag att själva mysteriet blir frånkopplat från henne.

Omdöme: Imponerande debut om ånger, svek och vänskap.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Just nu just här, och dagarna går, Boktanken, Booze’n’books, Läsa & Lyssna, Fru Es böcker och hyllan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 314
Betyg på Goodreads: 3,64 beräknat på 61 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst: 2 augusti 2017