The Grownup av Gillian Flynn

Från förlagets hemsida: A canny young woman is struggling to survive by perpetrating various levels of mostly harmless fraud. On a rainy April morning, she is reading auras at Spiritual Palms when Susan Burke walks in. A keen observer of human behavior, our unnamed narrator immediately diagnoses beautiful, rich Susan as an unhappy woman eager to give her lovely life a drama injection. However, when the “psychic” visits the eerie Victorian home that has been the source of Susan’s terror and grief, she realizes she may not have to pretend to believe in ghosts anymore. Miles, Susan’s teenage stepson, doesn’t help matters with his disturbing manner and grisly imagination. The three are soon locked in a chilling battle to discover where the evil truly lurks and what, if anything, can be done to escape it.

The Grownup av Gillian Flynn kom ut 2015. Den kom ut 2015 på svenska under titeln En sån som du. The Grownup kom ut under titeln What Do You Do? i en antologi av George R R Martin (Rouge). Gillian Flynn är en amerikansk författare som debuterade 2006 med Sharp Objects. Hennes hemsida hittar ni här.

Efter att ha läst Gillian Flynns tre böcker så konstaterar jag att en ny bok av Gillian Flynn är alltid ett måste, även om det är mer som en novell, och dessutom utgiven tidigare. Jag fick den i födelsedagspresent av min mor.

The Grownup är en riktigt bra berättelse. Den är ett exempel på att det inte är antalet sidor som avgör om en historia fångar läsaren eller inte. På några få sidor så bygger Gillian Flynn intressanta karaktärer, en obehaglig stämning och lyckas klämma in mer än en twist i berättelsen.

Som vanligt så låter Gillian Flynn berättelsen utspela sig i samhällets utkant, med white trash i huvudrollerna. Det är det hon kan bäst, och det är det som fångar mig. Det är rätt igenom obehagligt, och människorna är inga trevliga bekantskaper. Men helt klart intressanta.

Men nu tycker jag Gillian Flynn får se till att skriva en bok igen. Det är ju snart fyra år sedan Gone Girl!

Omdöme: Obehaglig välskriven novell om vem det går att lita på.
Betyg: 4+

Bloggat om den svenska översättningen av boken har Johannas deckarhörna, Maddes bokblogg, Beas bokhylla och Romeo and Juliet

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Penguin Random House

Mitt exemplar var en födelsedagspresent 2016 från min mor.
Utläst 23 januari 2016.

Rent-a-Claus av Johan Ring

Från förlagets hemsida: Svårt att hitta tomte till julafton? Går det inte längre att lura barnen med att pappa behöver köpa tidningen?
Nu finns lösningen på det problemet.
Nu finns Rent-A-Claus.
Hyr en jultomte.
Släpp in honom.
Lita på oss.

Rent-A-Claus av Johan Ring är en novell som kom ut 2015. Johan Ring är en svensk författare som har publicerat ett flertal skräcknoveller. Våren 2015 kom första romanen, Fyra Minuter.

Den här novellen kom gratis i e-pubformat från Swedish Zombie. Jag borde förstås läst den innan jul, men så blev det inte. utan det blev januariläsning. Jag brukar inte läsa så mycket skräck, det är för jobbigt helt enkelt, så det var nog anledningen till att jag tvekade lite.

Rent-A-Claus är en välskriven novell där författaren visar att man inte behöver så många sidor på sig för att bygga upp en stämning. Den är välskriven och jag dras från början med i beskrivningen av julen och allt som hör därtill.

Stämningen byggs upp på ett effektivt sätt och jag blir spänd. Men tyvärr så blir jag faktiskt inte skrämd av slutet, utan ler mer åt det. Samtidigt som jag inser att om det på något sätt spelade på mina egna fobier så skulle jag tycka att det var obehagligt.

Jag som inte läser mycket skräck är imponerad av vad Johan Ring har åstadkommit i novellformatet och skulle kunna tänka mig att läsa mer av honom. Möjligen kanske jag ska hålla mig till novellformatet vad gäller skräck…

Omdöme: Välskriven novell om julen och vem man egentligen kan lita på.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, C R M Nilsson, Endast E-böcker och I Elinas hylla

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Swedish Zombie

Mitt exemplar var en e-bok jag laddat ner gratis.
Utläst 9 januari 2016.

Nio månader av Cia Sigesgård

Från förlagets hemsida: Emma och Daniel kämpar med hormonbehandlingar och pliktsex för att göra ett kärleksbarn.
När graviditetstestet äntligen är positivt blir lyckan fullständig.
Nästan.

Nio månader av Cia Sigesgård kom ut i september 2015. Cia Sigesgård är en svensk författare som har arbetat med hyresrätter, bostadsrätter och småhus och driver ett företag med egna hyreshus. Hon debuterade 2014 med romanen Inga kelgrisar, inga styvbarn.

När jag lästa Inga kelgrisar, inga styvbarn förra året var jag mycket imponerad av den, i synnerhet som debut betraktad. Det är faktiskt så att jag fortfarande kan gå och fundera på den, det är något av det mest obehagliga jag läst (och gillat). Så när jag såg att hon kommit ut med en novell så var jag tveksam. Skulle jag klara av en obehaglig novell på temat graviditet med mina personliga erfarenheter i bagaget. Efter några recensioner på andra bloggar så bestämde jag mig ändå för att prova. Förlaget var vänligt nog att skicka ett exemplar av novellen.

Nio månader är en högst obehaglig historia. En sån där som äter sig in och stannar kvar efteråt. Jag är djupt imponerad av Cia Sigesgård förmåga att bygga upp en stämning, och skapa så mycket obehag på endast 25 sidor. Det är banne mig ännu mer imponerande än en roman, även om hon inte hinner briljera lika mycket. Inte bara hinner hon bygga upp stämningen, hon hinner också med en twist på slutet. Precis som det ska vara i en bra novell. Mer om twisten ska jag inte säga trots att jag väldigt gärna skulle vilja diskutera den med någon!

Det som hindrar mig från att trots allt ge den toppbetyg är väldigt personligt. Jag ska inte breda ut mig om det här, men jag har genomgått två mycket komplicerade förlossningar (där jag är djupt tacksam över att leva i ett land med så bra sjukvård!) och graviditeter som också satte sina spår. Den där oron och ofrånkomliga rädslan ligger lite för nära mitt personliga för att jag ska kunna ta in den här novellen helt och hållet. Men ändå så blev det inte för mycket som jag befarade.

Det finns ingen tvekan om att jag kommer att hålla utkik efter Cia Sigesgård nästa verk. Och jag hoppas innerligt på en roman!

Omdöme: Vansinnigt obehagligt och välskrivet om en graviditet.
Betyg: 4+

Bloggat om novellen har Bokföring enligt Monika, Vargnatts bokhylla och I Elinas bokhylla

Mer om novellen kan du läsa här och här.
Förlag: Swedish Zombie

Mitt exemplar fick jag från förlaget. Tack för det!
Utläst 11 november 2015.

Tiggarflickan av Alice Munro

Rose växer upp i den fattiga delen av Hanratty, Ontario. Hon bor med sin pappa, sin styvmor Rose och sin yngre halvbror Brian bakom en affär. Från sin fattiga uppväxt gör Rose en klassresa genom att få möjlighet att skaffa sig en god utbildning. När hon sedan gifter sig med en rik man så hamnar hon i de rika kretsarna, där hon ses som en exotisk varelse. Hennes uppväxt och hennes ambitioner präglar hela hennes liv.

Tiggarflickan av Alice Munro kom ut på svenska för första gången 1984, men i nytryck 2013. På engelska heter novellsamlingen om Rose The Beggar Maid och kom ut 1978 (som Who do you think you are). Alice Munro är en kanadensisk författare som fick Nobelpriset i litteratur 2013. Hon debuterade 1968 och har gett ut fjorton novellsamlingar.

Förra året läste jag min första bok av Alice Munro, Brinnande livet, och det lockade till mer läsning. När den här boken dök upp i Bokcirkelhyllan på jobbet så var det ett enkelt val.

Jag älskar Munros berättarstil! Hennes språk är så vackert och ger mig genast associationer och bilder, det blir snabbt en målande historia. Det är fascinerande hur hon lyckas skapa en röd tråd, få in så många stämningar och så många associationer i en novell. Historierna går i cirklar i tid och rum, hit och dit, men ändå så finns det en så solklar logik att man aldrig uppfattar det som förvillande. Det är som att berättandet speglar ett verkligt liv, där det finns kopplingar hit och dit i plats och tid. Hon lyckas teckna både fängslande människoporträtt och starka miljöer som går under huden.

Rose är en mycket levande person och jag fattar sympati för henne. Hon fattar inte alltid rätta och kloka beslut, men däremot högst mänskliga beslut. Hon gör så gott hon kan och menar inte illa. Jag får ångest när hon har ångest över sin relation till sin dotter Anna, jag skäms när hon skäms, och jag blir stolt när hon blir stolt. Mer om innehållet tänker jag inte orda, det måste helt enkelt upplevas i den ordning som författaren tänkt sig.

När jag läser dessa betraktelser över Rose liv så funderar jag på varför det här är en novellsamling. Det är ju inte olikt hur en del romaner är uppbyggda. Visserligen berättar varje kapitel en historia i sig, men samtidigt så finns det kopplingar mellan historierna, och en del av behållningen är att man läser alla. De känns inte fristående.

Novellerna i Tiggarflickan har mer än 35 år på nacken, men känns alldeles aktuella. Helhetsupplevelsen är så stark att jag undrar om jag kommer att våga läsa mer av Munro. Fast samtidigt så är jag helt säker på att jag kommer att läsa mer av henne.

Omdöme: Vacker och fascinerande novellsamling om en stark kvinnas liv.
Betyg: 5

Några andra som bloggat om boken är C R M Nilsson och Bokdamenblog.

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Mitt exemplar lånade jag i bokcirkeln på jobbet.
Utläst 28 mars 2014.

Brasilien berättar: Ljud av steg. Trettiosju noveller och mikronoveller.

Brasilien berättar: Ljud av steg. Trettiosju noveller och mikronoveller. är en novellsamling med brasilianska noveller från 70-talet och framåt. De flesta av berättelserna är från de senaste femton åren. Den innehåller en mängd olika sätt att gestalta den moderna människan. Den brasilianska novellkonsten beskrivs som ”utpräglat urban, och liksom storstaden är den heterogen, bildrik och oförutsägbar.”

Årets bokmässa har brasilianskt fokus och vad passar då bättre än att förbereda sig genom att läsa brasilianska noveller. På initiativ av Anna på och dagarna går så är vi ett gäng bokbloggare som från slutet av januari till början av mars deltagit i en bokcirkel i  en grupp på Facebook. Vi har läst tre noveller (eller samlingar av mikronoveller) varje vecka, och på söndagarna har vi startat diskussionen om dessa. En tråd per novell och man har förstås kunnat bidra när man väl läst novellen.

Det här är så vitt jag minns mitt första möte med brasiliansk litteratur och jag kan inte säga hur representativt det är. Det finns en speciell genomgående stämning i språket och uppbyggnaden. Mina associationer går faktiskt till en argentisk bok jag läst nyligen (Torsdagsänkorna) trots att ursprungsspråken är olika. Jag är glad att jag läst novellsamlingen, och några av novellerna tar jag med mig i minnet, men det väckte inte något generellt begär att läsa mer brasilianskt. I synnerhet den starka symboliken och att man ofta rör sig i gränslandet mellan verkligheten och något ”magiskt” är inte riktigt min grej.

Det var många av novellerna som berörde tunga teman, våld, att förlora ett barn, missbruk, att utnyttja andra osv. Flera av de jag uppskattade förmedlade starka känslor och inte sällan så användes språket på ett ganska eget sätt.

Här följer några korta reflektioner. OBS! De kan innehålla spoilers!

Mina favoriter bland novellerna var följande:

• Modlöshet av Tatiana Salem Levy. Med språket och uppbyggnaden (som först störde mig lite) så förmedlade hon en känsla som var en fantastisk beskrivning av bland det jobbigaste som finns. Att sörja.
• Mina memoarer av André Sant’Anna. Extremt skruvad språkligt, men jag gillar den typen av kringelikrokar trots att det kräver en hel del uppmärksamhet i läsningen.
• Taket och spelmannen av Cintia Moscovich. Den berättade en tydlig historia och hade en fin ton. Jag hann bli både arg och ledsen under läsningen, den engagerade trots det korta formatet.
• DT av Tércia Montenegro. En novell som var smärtsamt sorglig på så många vis. Att låta flickan börja som berättare gjorde det hela än smärtsammare. Flera tragiska komponenter förstärkte känslorna.
• Rost av Marçal Aquino. Charmig, fin ton och en tydlig knorr (som jag gillar i noveller…).
• De där båda av Caio Fernando Abreu. Vackert om vänskap och kärlek, Jag tyckte mycket om både stämning och slutkläm, trots att jag inte greppade alla referenser. Intressant var här att vi i bokcirkeln faktiskt hade tolkat slutet helt olika, så det blev en givande diskussion.

Jag vill också nämna

• Utan de andra av Rubens Figueiredo. En av de få jag läste om för att få med mig nyanserna. Här kände jag igen mig i huvudpersonen. På gott och ont… Så här skrev jag på FB: Jag kände igen mig lite i henne, att man engagerar sig i något, men jämfört med andra så känns det som om man saknar den där passionen i livet som gör att man vet precis vad man ska jobba med eller syssla med.
• Navelsträngslikt av João Anzanello Carrascoza. Språket fungerade effektivt för att förmedla en känsla av beroende, fast jag är samtidigt kluven till det här sättet att skriva.
• Den andre av Rubem Fonseca. En novell som förmedlade en obehagskänsla på ett mycket skickligt sätt, en slags psykologisk stämning som jag egentligen inte gillade helt.

Två noveller som jag inte förmådde uppskatta var Olivia Tandpetare av Veronica Stigger och Ljud av steg av Clarice Lispector. Den första gav mig oerhörda obehagskänslor och jag tyckte inte alls om vad jag tolkade in i den. Den andra blev mest ett stort ”Jaha?”. Även om diskussionerna i bokcirkeln gav lite andra perspektiv så fick det mig inte att tycka bättre om dessa två noveller.

Att bokcirkla på Facebook om en omfattande novellsamling på det här sättet har många fördelar. För mig blir det en bra takt att läsa noveller i, jag läser lagom många i taget och hinner fundera på dem. Att diskutera med andra ger mer, man får andra inspel, andra tolkningar vilket berikar upplevelsen. Det är fortfarande så att jag inte helt tycker att novellen är ”min” form, jag vill kunna fördjupa mig i handlingen och karaktärerna på ett annat sätt. Det blev också extra tydligt i de så kallade mikronovellerna som inte alls passade mig.

Omdöme: Ett intressant brasilianskt smörgåsbord av stilar och stämningar.
Betyg: Novellsamling, ingen betygssättning.

Några andra i bokcirkeln som bloggat om boken är: En trave böcker, Havsdjupens sal, min bokblogg, och dagarna går och Feministbiblioteket i en serie inlägg.

Mitt exemplar lånade jag på biblioteket.
Utläst 9 mars 2014.

Munromania: Brinnande livet av Alice Munro, nätcirklande och det här med noveller

Brinnande livet av Alice Munro är en novellsamling med 14 noveller som kom ut på svenska 2013. I original heter den Dear Life. Alice Munro är en kanadensisk författare som främst skriver noveller, och har kommit ut med fjorton böcker. 2013 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.

Idag är det Nobeldagen. Vad passar då bättre än att skriva om årets nobelpristagare i litteratur, Alice Munro? Och jag är inte ensam i bokbloggarvärlden. I regi av Anna hos och dagarna går så anordnas Munromania. Kika in här så hittar du alla som hakat på i den allmänna festyran!

I somras när jag var inne på Vängåvans bokhandel här i stan så stack Monica till mig en bok. Läs den här! sa hon. Boken var Brinnande livet av Alice Munro. Och eftersom hon är en person med utmärkt boksmak så började jag läsa några av novellerna. Jag kom inte så långt, inte beroende på att jag inte gillade vad jag läste utan för att jag är en ovan novelläsare, och ofta distraheras av någon längre bok jag håller på med. Men hjälpen kom under hösten när Anna ordnade en nätcirkel på Facebook där vi diskuterade novellerna i boken, några varje vecka. Eftersom jag varit med i en sådan tidigare, när vi diskuterade en annan novellsamling så var jag snabb att haka på.

Nätcirklande? Kan det vara något? Måste man inte träffas för att prata böcker? Nej, det är inte samma sak, det är ett annat format. Men det är något som jag rekommenderar starkt. Kanske man skriver en kort reflektion om någon del av novellen. Sen kommer någon annan och man får helt nya tankar. Men så tänkte ju inte jag? Att jag inte ”såg” det? Oerhört spännande! Högt i tak tycker jag också att det är, och god stämning. Ingen tolkning är nämligen fel, för det är litteratur det rör sig om.

Så mina egna intryck av boken då. Det finns flera saker som ”kommer igen” i Munros noveller. I de flesta är berättaren en kvinna, även om det finns en del där det är en man. Berättaren är ofta någon som står lite utanför och iakttar huvudpersonerna eller händelserna. Berättelserna spänner ganska ofta över en lång tidsperiod, ibland från barndomen till ålderdomen.

Det är mycket språket och de fantastiska stämningarna som gör att jag tycker om Munro. Av en novell brukar jag normalt ”kräva” att det finns en knorr, en snabb vändning som ändrar förutsättningarna på slutet. Det gör det sällan hos Munro, ibland känns det som om den slutar mitt i något. Men ändå så är det flera av dem som stannar kvar hos mig. Trots att jag läste de två första i somras så minns jag fortfarande vad de handlar om! Lustigt nog så finns det gott om personer i hennes noveller som jag irriterar mig på, inte förstår mig på. Men det engagerar också.

Jag har markerat ”spoilers” med vit text nedan…

Min favorit av novellerna är Corrie. Så här skrev jag om den i nätbokcirkeln: Den här novellen är den som hittills för mig är mest som jag förväntar mig en novell, med en rejäl skruv på slutet. Jag såg inte alls att den skulle sluta så, och sen satt jag och bläddrade tillbaka och letade ledtrådar till att hela utpressningshistorien var påhittad av honom.

En som jag tyckte var bra men samtidigt väldigt obehaglig (och därför skickligt skriven!) var Paradis. Så här skrev jag i cirkeln: Den här novellen var den som jag kände som obehagligast av någon anledning, vet inte riktigt varför. Jag kände ett stort obehag över stämningen hemma som det påverkade flickan, och relationen mellan Jasper och Dawn. Mot slutet används det religiösa som ett maktmedel tyckte jag. 

Den som jag gillade minst var Tåg. Så här skrev jag när jag läst den: Den här novellen hade jag svårt för. Fick lägga ifrån mig den ett tag. Den tog inte alls tag i mig. När jag väl kom in i den så blev jag ändå frustrerad. Hur kunde han bara överge henne på sjukhuset efter alla år tillsammans och flytta in i ett hus han bara gick förbi. Han hade verkligen problem, så fort det ställdes krav på honom så stack han iväg.

De fyra sista novellerna börjar med ett förord, där Alice Munro skriver att de är självbiografiska ”till känslan”. De var synnerligen intressanta att läsa av det skälet.

Jag är fortfarande en ovan novelläsare, och heller inte helt novellfrälst. Men nog kan jag tänka mig att läsa mer av just Alice Munro.

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Kina berättar: Solskenet i munnen. Tio noveller.

Kina berättar: Solskenet i munnen. Tio noveller. är en novellsamling från 2004 som är enligt baksidan på boken ett smakprov på vad dagens unga kinesiska litteratur har att erbjuda. Författarna är födda under eller före kulturrevolutionen och debuterade som författare efter 1980. Några av dem är etablerade författare, andra tillhör en grupp som skriver om sex, droger och rockmusik. En blandad samling noveller och författare.

På lördagar har Feministbiblioteket Novellördag och det passar bra att hänga på den i det här inlägget. På initiativ av några bokbloggare, bl.a. Anna på och dagarna går så arrangerades det i augusti en bokbloggarcirkel med en grupp på Facebook där vi diskuterat ett urval av novellerna i novellsamlingen Kina berättar: Solskenet i munnen. Jag gick ett steg längre och läste alla tio novellerna.

Generellt så var det här en novellsamling som jag gillade. Jag tilltalades av språket i flera av novellerna, enkelt och avskalat, och flera av dem hade också vad jag söker i en novell, nämligen ett budskap och en knorr på slutet. Min önskan att läsa mer från Asien och lära mig mer tillgodosågs också både av novellerna och diskussionen i cirkeln.

Varje novell föregås av en kort beskrivning av författaren, hans/hennes bakgrund och en beskrivning av den litterära produktionen. Det var enkelt och värdefullt för mig som inte läst kinesisk litteratur i någon större omfattning tidigare.

Jag får också rekommendera sättet att ha en bokcirkel på. En Facebooksida med en tråd för varje novell funkade bra, och att det inte var alla noveller som vi läste allihopa tror jag minskade trycket (även om jag sen valde att läsa alla). Även Anna har skrivit om det här.

Mina favoriter var följande:

• Lika vackra som änglar av Su Tong. Den hade mycket av det jag tycker om i en novell. Jag funderade mycket på grupptryck, hur just tjejer påverkas av varandra och hur en liten kommentar kan påverka så mycket mer än man någonsin förstår. Diskuterades i novellcirkeln
• Ute på fältet av Hong Ying. Den var dramatisk och enkel, men innehöll en del symbolik också. Fick mig att fundera. Den ingick inte direkt i bokcirkeln men eftersom även Hanna hade läst den diskuterade vi i en egen tråd.
• Bara ett skämt av Yu Gu. Den var enkel i språk och uppbyggnad, och hade en tydlig knorr. Diskussionerna i gruppen kring hur tabu AIDS och HIV fortfarande är i Kina gjorde det extra intressant.

Helt OK var:

• En patient av Mian Mian. I det här fallet så var det inledande stycket innan novellen om författaren, bakgrunden och vad hon själv geomgått betydelsefullt för min upplevelse. Jag gillade det avskalade språket men tyckte den var lite poänglös.
• Nu flyger jag av Zhu Wen. Här fanns många tolkningsmöjligheter som jag hade lite svårt att förhålla mig till. Vad innebär flygandet? Finns det metaforer? Kändes oavslutad på något sätt.
• Peruken av Han Dong. Den var bisarr men underhållande och lättläst. På något sätt så saknade jag en avslutande poäng men uppskattade den ändå.
• Solskenet i munnen av Chen Ran. Den var rätt lång och innehöll många bottnar. I början var den svår att få grepp om. Här uppstod en intressant diskussion i cirkeln om olika tolkningsmöjligheter. Själv så tyckte jag det var samma person som det handlade om, fast ur två olika perspektiv.
• Drömmar av Wu Chenjun. Jag tyckte om strukturen men inte språket. Rätt dramatisk!

De jag tyckte minst om var:

• Ett skådespel till massornas förnöjelse av Tsering Dondrup. Den var medvetet starkt påverkad av äldre tibetanska texter och innehöll sedelärande poetiska bitar. Det gjorde den svårläst men också övertydlig i sensmoralen.
• En berättelse om döden av Yu Hua. Den började intressant men urartade sen. Den slutade underligt och drömlikt och jag förstod mig inte på den även om poängen väl var ganska tydlig. Vi diskuterade den i cirkeln.

The Boat av Nam Le – en novellsamling

En man från Vietnam som bor i USA får besök av sin far som han inte träffat på länge. En ung pojke i Colombia blir ”hitman” men får ett uppdrag han inte vill ta. En åldrande konstnär i New York ska träffa sin dotter på första gången på många år. En pojke i en liten stad i USA inleder ett förhållande med en flicka, ett förhållande som ställer till problem. En ung flicka evakueras under andra världskriget i Japan.  En amerikansk kvinna besöker en vän i Teheran. En vietnamesisk flicka genomlider en oändligt svår båtresa som båtflykting. Alla dessa personer får vi möta i noveller i boken The Boat.

The Boat av Nam Le kom ut 2008. Den finns utgiven på svenska, som Båten (2010). Nam Le föddes i Vietnam men växte upp i Australien dit han kom som båtflykting. Numera delar han sin tid mellan Australien, Storbritannien och USA. Han började utbilda sig till advokat men övergick sedan till författande. The Boat är hans debut. Den är prisbelönt och har översatts till fjorton språk.

Den här boken lånade jag av några vänner. Jag hade rätt stora förhoppningar om att gilla den, och efter att ha läst den fantastiska boken Ru så var jag ännu mer taggad att läsa mer om Vietnam.

Novellsamlingar är knepiga. Noveller är knepiga. Författaren har för det mesta inte så många sidor på sig att fånga in läsaren. Samtidigt så har i alla fall jag förväntningen att det ska finnas en ”knorr” av något slag i en novell. Den behöver inte vara särskilt listig eller knepig, men någon form av tänkvärdhet eller ”tvist” förväntar jag mig. Eller helt enkelt att novellen har en sådan stämning att den fångar mig.

Det är få av de här novellerna i den här boken som lever upp till mina förväntningar. Kanske hade språket kunnat väga upp en del, det är stundvis rätt fint språk, men inte ens det räcker. Nam Le fångar definitivt inte in mig särskilt mycket och de flesta av novellerna lämnar mig med ett ”och?”. Jag förstår helt enkelt inte poängen, vart han vill komma. Ett problem för mig är detta hattande över världen, där en del av miljöerna ger mig noll känsla, jag känner det inte alls som om jag befinner mig på plats i Colombia, Japan osv.

Den jag gillar bäst är den inledande Love and Honor and Pity and Pride and Compassion and Sacrifice om den unga mannens möte med sin far som han intre träffat på många år. Där finns trådar som jag tror ska dyka upp i senare noveller men något sådant tema finns inte. Det enda är att den kan sägas sätta ramen för varför de andra novellerna inte alla utspelar sig i Vietnam eller Australien. Tehran Calling som utspelar sig i Iran gillar jag också. Titelnovellen The Boat är skrämmande och otäck men ändå suggestiv. Cartagena från Colombia tycker jag alls inte om, och Hiroshima från Japan är jag inte heller speciellt förtjust i, trots att den faktiskt har en tvist på slutet.

Det är svårt att skriva om en novellsamling då man kan tycka väldigt olika om olika noveller i en och samma bok. Men det fanns ingen av novellerna jag verkligen tyckte bra om! Som vanligt när jag inte blir förtjust i en hyllad bok så undrar jag vad jag missat.

Några andra som bloggat om boken (på svenska) är Bokmoster, Bokfetischist och Pocketpinglorna.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia

Omdöme: Spretigt om livsavgörande ögonblick från olika delar av världen.
Betyg: Novellsamling, ingen betygssättning

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander är en novellsamling med åtta noveller som kom ut på svenska 2013. Den kom ut på engelska 2012, men novellerna har tidigare publicerats på olika ställen, några så tidigt som 2005, andra så sent som 2011. Samtliga noveller berör ur något perspektiv den judiska historien och vad det judiska folket fått gå igenom. Nathan Englander är en amerikansk författare som skrivit i tidningar och publicerat en roman och en novellsamling tidigare.

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank har jag läst under något ovanliga förutsättningar. Tillsammans med ett annat gäng bokbloggare så har jag varit med och novellcirklat om boken. Vi har läst en novell i taget, och sedan diskuterat våra tolkningar och funderingar i gemensamma dokument i Google Drive. Hela idéen kom från Anna och Erika, och vi sponsrades med böcker av förlaget.

Om jag inte hade novellcirklat och fått ta del av andras funderingar så tror jag inte att den här boken hade gett mig lika mycket. Nathan Englander är förvisso en skicklig novellist, med en agenda med varje novell, och i de flesta fall också ett slut som är värdigt en novell. Men ändå så fastnar jag inte riktigt. Det är intressant och lärorikt, jag lärde mig mycket om den judiska traditionen och en del politiska förutsättningar. Men samtidigt så är balansgången mellan det lättsamma och det tunga svår att gå, och jag tycker författaren lyckas olika bra i olika noveller. I några fall berör det mig starkt, i några fall berör det mig inte alls.

Några nyckelfrågor som novellerna tar upp: när det är OK med våld (om någonsin?), varför människor tar till våld samt vikten av försoning och förlåtelse. Allt i perspektivet av ett folks historia, där Förintelsen och dess påverkan på människorna löper som en tråd genom historierna.

Mer om mina intryck av var och en av novellerna kan ni läsa i de här inläggen: Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank, Systerkullarna, Hur vi utkrävde hämnd för familjen Blum, Peep Show, Allt jag vet om släkten på min mors sida, Sommarlägret Solnedgången, Läsaren och Gratis frukt till unga änkor.

Vad gäller själva novellcirklandet så var det intensivt, och har kanske genererat lite väl många inlägg. Men det är en form jag gillar och definitivt skulle vilja prova igen. Kanske på en roman. Stort tack till Anna och Erika och förlaget!

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Omdöme: Djupsinnigt, underfundigt och komplicerat i perspektiv av den judiska historien i novellform.
Betyg: Novellsamling, ingen betygssättning.

Novellcirkeln om Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank – Novell 8: Gratis frukt till unga änkor

Novellcirkeln går vidare och nu är det dags för den avslutande novellen, nämligen novell nummer 8 i boken Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander.

Novellen heter Gratis frukt till unga änkor. Den handlar om Etgar Gezer som tillsammans med sin pappa Shimmy Gezer står i ett marknadsstånd på Jerusalems Mahane Yehuda-marknad och säljer frukt. Pappan ger bort frukt och grönsaker till krigsänkor som offrat så mycket men också till en gammal professor som heter Tendler. Professor Tendler och Shimmy delar en gemensam historia från Sinaifälttåget 1956 och Etgar försöker förstå när pappan berättar. Det visar sig att professor Tendler har en våldsam och traumatisk bakgrund.

Det här var några av mina ursprungliga tankar i novellcirkeln: Den här novellen var i mitt tycke den mest dramatiska och den mest komplicerade i sina moraliska spörsmål. Jag kan inte för mitt liv se på Tendler på samma sätt som Shimmy gör. Och egentligen förstår jag fortfarande inte i slutet av novellen varför även sonen gör det. I den här novellen, till skillnad mot den om familjen Blum, så tycker jag Englander visar att det är bättre att ta till våld än att utsätta sig själv för våld. Jag undrar precis som Etgar varför han inte bara går ifrån sitt gamla hem istället. Visst är han oerhört traumatiserad av sina lägerupplevelser och skadad för livet, vilket förklarar hans beteende både då och senare. Men är förklaring och förståelse samma sak? .

Som första replik på detta skrev Gittan så här, vilket ledde mina tankar i andra banor: Englander slutar med som du Lotten skriver ett moraliskt dilemma som kan diskuteras ur olika perspektiv. Rätten att döda en annan människa? Jag tror inte det går att förstå om man inte är där själv vilket jag hoppas att vi aldrig kommer att uppleva sådana situationer.  Tandler hade en hög status hos Shimmy och senare sonen- han var en överlevare av den högre sorten för där finns också en rangordning; vem som överlevt det värsta, hur man överlevt, vem som varit i det värsta lägret osv. Att få det hemska förklarat kan skapa en förståelse men inte att man förlåter eller accepterar ett sådant beteende.

I novellcirkeln upplevde vi att den var våldsam men att det kanske handlade om att leva vidare och acceptera, att börja om från början.

Ett avslutande och summerande inlägg om boken och formen ”novellcirkel” kommer till veckan.

De andra som deltar i novellcirkeln är:
och dagarna går
Erikas bokprat
Bibliotekskatten
Fru E:s böcker
Enochannanbok
Breakfast Book Club
Henrik Elstad
Min bokblogg
Cum libris non solus
Café de la Nouvelle