Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

Från förlagets hemsida: Den franska flickan Marie-Laure har nyligen blivit blind och kan bara tolka krigets fasor genom ljud, dofter och beröring.
I Tyskland drömmer barnhemspojken Werner om att bli radiotekniker, men kan bara undslippa ett hårt liv i kolgruvan genom Hitlerjugend.
När Marie-Laure flyr det ockuperade Paris och Werner skickas på ett hemligt uppdrag förenas deras öden i Saint-Malo – en stad som kommer att totalförstöras av kriget.

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr kom ut 2015 på svenska. I original heter den All the Light That We Cannot See och kom ut 2014. Anthony Doerr är en amerikansk författare som debuterade 2002 med The Shell Collector. All the Light We Cannot See, som är hans femte bok, vann Pultizerpriset 2015.

När den här blev mer och mer omskriven på nätet och media så började jag lockas att läsa den. Maken fick den i julklapp förra året, och efter avslutad läsning satte han högsta möjliga betyg. Då bestämde jag mig för att läsa den. Men jag hade inte kommit till skott när han var snäll nog att inkludera den i Makeutmaningen. Den blev augusti månads val.

Ljuset vi inte ser är en fin berättelse med ett alldeles speciellt språk. Texten är kryddad med många liknelser, vilket gör att jag hade svårt att komma in i den. Trots detta så upplevde jag den som lättläst, med ytterst korta kapitel (tror aldrig jag läst en bok med så många kapitel…). När jag började läsa den hade jag bara korta lässtunder, vilket försvårade för mig, jag hittade inte läsrytmen. Jag önskar jag hade haft tid för obruten läsning, när jag hade det så kom jag in i boken på ett helt annat sätt.

Ljuset vi inte ser är uppbyggd med olika POW och de engagerade olika mycket. Personödena var gripande, men jag tror det var Werners historia som berörde mig mest. Hela historien är tragisk men hoppfull på en och samma gång, och jag kan inte komma på att jag läst något liknande. Bara det är fascinerande, med tanke på hur många berättelser om andra världskriget det finns. Speciellt förtjust var jag i hur han lyckats få till slutet. Jag vill egentligen inte skriva mer om historien, för boken vinner på att man inte läst för mycket om den innan.

Som ni märker så sällar jag mig inte till hyllningskören av de som tycker detta är den mest fantastiska bok de läst på flera år. Trots att jag tycker den är fin och tankvärd, men så slår inte an hos mig på det sättet. När jag först läst den så tänkte jag att jag skulle skriva i recensionen att jag inte är så mycket för ett skrivsätt där liknelserna duggar tätt. Men sen läste jag en annan bok full med liknelser som jag verkligen tyckte om. Så min slutsats blir att det är just de här liknelserna som inte fungerar för mig.

Jag skulle kunna tänka mig att prova att läsa något mer av Anthony Doerr, för jag är nyfiken på om det liknelsespäckade språket är något han alltid använder sig av.

Omdöme: Fin berättelse om att göra rätt eller fel eller bara vara mänsklig.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Beas bokhylla, Vargnatts bokhylla, Boklysten, Boktanken, Kulturloggen, Cissigrip och Mest Lenas godsaker

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: All the Light That We Cannot See
Förlag: Bookmark förlag
Översättare: Thomas Andersson

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 14 augusti 2016.

Topp Tio Tisdag: Tio böcker på höstens att-läsa-lista

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: Books On My Fall TBR List

Hurra – ett enkelt tema! Enda svårigheten kan vara att begränsa sig till tio…

1. Flickorna på Englandsbåten av Lone Theils. Recensionsexemplar.
2. Världens lyckligaste kvinna av Jessica Knoll. Recensionsexemplar.
3. Tripprapporter av Tone Schunnesson. Recensionsexemplar.
4. Den ihålige direktören av Hans-Olov Öberg. Recensionsexemplar.
5. Entry Island av Peter May. Recensionsexemplar.
6. Washingtondekretet av Jussi Adler Olsen. Bibliotekslån.
7. Dehlis vackraste händer av Mikael Bergstrand. Hyllvärmare. Den ska komma som TV-serie senare i höst och jag har lust att läsa den.
8. Bok i bokcirkeln – träff i kväll så jag vet ännu inte vilken bok!
9. En bok i månaden  i Makeutmaningen. Inte valt ännu.
10. Minst fyra böcker i Boktolvan. Inte valt ännu.

Blev lite tråkig lista där på slutet🙂

Movie Monday: Djungelboken

Från webben: En föräldralös pojke växer upp i djungeln och uppfostras av vargar, björnar och en svart panter. Efter den klassiska sagan skriven av Rudyard Kipling.
I rollen som Mowgli ser vi nykomlingen Neel Sethi, Scarlett Johansson gör rösten till Kaa, Bill Murray har lånat sin röst till Baloo, som Bagheera hör vi Ben Kingsley, Lupita Nyong’o gör rösten till Raksha och som Shere Khan hör vi Idris Elba. I regi av Jon Favreau.

Djungelboken är en amerikansk film från 2016. Den hade svensk biopremiär 13 april 2016 och kom ut på DVD 5 september 2016. Vi (hela familjen) såg den 17 september 2016. Den är baserad på Ruyard Kiplings bok med samma namn, och starkt inspirerad av Disneys filmatisering från 1967.

Den här filmen ville maken att jag skulle beställa när jag för några veckor sen la in en beställning på Discshop. Jag var något tveksam. Djungelboken? Igen? Hur nytänkande kan det bli?

Disneys tecknade tolkning av Ruyard Kiplings bok kom 1967, samma år som jag föddes, och den har förstås ”alltid” funnits. Jag älskar musiken, kan varenda sång, och har alltid gillat historien så okritiskt som man gör som barn. När den hade nypremiär 1987 så drog vi iväg ett helt gäng med 20-åringar med min sjuåriga lillebror som ”gisslan”. Det här visade sig vara en väldigt god förutsättning för att se 2016 års version, för i mångt och mycket är det just Disneyversionen som man följer.

Djungelboken är en charmig och humoristisk historia som hela familjen, såväl 50-åringar som tonåringar (också uppväxta med Disneyfilmen på DVD) gillade. Den är också tekniskt sett fascinerande gjord. Det är en enda människa med i filmen, Mowgli, allt annat är mycket skickligt animerat. Det skapar oanade möjligheter för ”stunts” förstås, men ganska ofta så glömmer man att det är animerat (nej, jag tror inte att djur kan prata men jag menar detaljerna i miljön).

Min favorit blir Baloo, som man utvecklat något från Disneyfilmen. Han är fortfarande en livsnjutare men framstår inte lika korkad, utan ganska klok. Men med samma humor. Jag saknar gamarna, och är lite skeptisk till Kung Louie (fast samtidigt blir historien troligare). Att Mowgli är människa och avviker från djuren i hur han ”uppfinner” tekniska lösningar tycker jag är snyggt. Dels så visar det tydligt på hur han inte fullt ut passar in, dels så används det för att få honom ur kniporna och samtidigt bli accepterad.

Det är ju inte så mycket att säga om skådespelarna här… Satt och funderade på vems röst det var varje gång det kom en ny. Oavsett så tycker jag alla gör ett bra jobb på den fronten, men lite extra förtjust är jag i Ben Kingsley och Bill Murray!

Eftersom jag gillar musiken i Disneyfilmen har jag inget problem med att den förekommer här också. Det är också mindre av ”musikal”, och mer invävt som soundtrack. Men när de sjunger så går det ju ändå inte lika lätt att sjunga med, då man inte kan låtarna på engelska. Men jag blir glad av dem.

Gillar du Disneyfilmen och musiken så ska du definitivt passa på att se den här. Jag har inte läst boken, men jag antar att den skiljer sig i viss mån på samma sätt som filmen från 67 gjorde, även om man i extramaterialet får se även hur de gått tillbaka till ursprungstexten.

Omdöme: Charmig och humoristisk animerad remake av en klassisk Disneyfilm
Filmbetyg: 4

På IMDB har den betyg 7,6 baserat på 137 655 betyg.
På Filmtipset har den betyg 4 baserat på 1247 betyg.

Filmen recenseras på Moviezine, DN, GP, SvD, Expressen och Kulturbloggen

En smakebit på søndag – Stöld av babian

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar ni här.

Efter en jobbvecka som började intensivt, bl.a. med en resa, och slutade i att jag tvingades vara hemma från jobbet med en migränliknande huvudvärk så kändes prognosen för helgen osäker. Men igår så gav sig huvudvärken bara till känna någon enstaka stund och vi hade en mycket bra dag där vi bara gjorde trevliga saker tillsammans. Jag fick inte så himla mycket läst, men det gjorde faktiskt inget. Idag har vi ingenting på schemat än så länge och det var länge sedan vi hade en sådan söndag.

Jag har precis börjat på en ny bok – Stöld av babian av Anna Karolina. Den här har jag planerat att läsa sen den kom, med det har inte blivit av. Nu kommer Anna Karolina på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall och innan dess ville jag åtminstone ha läst hennes första bok.

Smakbiten kommer från sid 15
”Sorry att jag inte fixade det förut.” Tobbe satt med huvudet tungt lutat mot nackstödet.
Amanda styrde polisbilen på de mörka gatorna. ”Det är lugnt.”
”Jag är glad att jag åkte med dig.”
”Jag vet, nästa gång är det jag som inte pallar.” Hon log mot Tobbe och han såg tacksam ut. 
Hon tänkte att det aldrig skulle hända. Att hon inte pallade. Hon hade sagt det för hans skull. Ville inte att han skulle känna sig dum för att han hade gråtit. En stor, stark polis med vapen och batong som grät. Men det var okej. Hon önskade att det var hon som kunde gråta. Det hade hon inte gjort på flera år. Inte sedan…

Vad är väl en … bokmässa… [Cybermingel]

Vad är väl en bal på slottet bokmässa… Nej, jag är inte där i år heller. Helt enkelt för att jag inte tyckte jag kunde ta ledigt från mitt jobb. Som jag skrev på Instagram så har jag istället varit hemma med en hemsk huvudvärk. Så jag har sovit rätt mycket. Men det var inte det som inlägget skulle handla om.

Fyra år i rad har jag ordnat ”cybermingel” på bloggen och det har varit rätt kul att läsa lite om vad andra som inte är på mässan gör och tänker just de här dagarna. Första året körde jag fler dagar, men övriga år bara en dag. Vill ni läsa från
2015 så finns det här,
2014 här,
2013 här, och
2012 här.

Så här skrev jag förra året och det gäller i år också:

Hur går det till? Ja, som när man minglar som vanligt. Dvs vi småpratar i kommentarsfältet. Inget ämne är fånigt så länge tonen är vänlig. Så kör på!

Jag kastar ut den första frågan: Vad har ni pysslat med den här helgen? Eller de här dagarna som bokmässan pågår? Bokrelaterat eller inte spelar ingen roll, jag är bara nyfiken 🙂. Ni får gärna fortsätta med andra frågor i kommentarsfältet!

Monster av Jørgen Jæger

Från förlagets hemsida:11 år gamle Thea Dahl går av skolebussen og løper glad hjemover.
Når hun kommer hjem, er hun i sjokk. Hva så hun, hva skjedde?
Familien Dahl lever med skjult identitet, de er drapstruet av Anne Dahls eksmann og Theas far.
Har han klart å spore dem opp? Terroren hjemsøker den lille familien.
Så skjer et drap. Som endrer alt.
Med god hjelp av en sykemeldt Ole Vik og hans vikar Marte Mellingen avdekker Cecilie Hopen en kriminell ondskap de erfarne etterforskerne knapt har sett maken til.

Monster av Jørgen Jæger kom ut 2015. Jørgen Jæger är en norsk författare som debuterade 2003 med Skyggejakten, den första i serien om länsman Ole Vik och hans kollegor. Jørgen Jæger har arbetat med försäljning och administration och innan han blev författare på heltid skrev han kriminalnoveller i veckotidningar. Monster är den åttonde boken i serien om Ole Vik.

Jag hade läst om Monster på en del norska bokbloggar och satt upp den på min nyfikenlista. När vi var i Trondheim i augusti så stod den bland pocketnyheter och jag slog till. Började läsa den där på plats. Vad jag inte hade uppfattat var att det var den åttonde boken i en serie!

Monster är en lättläst och välskriven deckare i nordisk stil. Det här är den typen av krim som jag gillar, med flyt i beskrivningarna och en vardaglig miljö. I synnerhet så gillar jag karaktärerna, och drar en lättandens suck över att poliserna beter sig professionellt. Jag är less på alla böcker där poliser hamnar mitt i mysteriet, och antingen beter sig oprofessionellt eller rent av kriminellt. Den är som sagt var lättläst, och norskan är inget problem, men ändå tar den ett tag för mig att läsa. Den är bra, men ändå ingen bok jag kastar mig över varenda ledig minut. Det är också många miljöbeskrivningar – vackert, men lite för långrandigt ibland.

Det är synd att jag kom in i den här serien i den åttonde boken, för även om den i princip är ”fristående” och jag inte tycker jag saknar någon väsentlig information för att följa huvudmysteriet så är det väldigt många referenser till tidigare händelser i serien när det kommer till poliserna. ”Mysteriet” är helt OK tycker jag, det håller. Jag blir inte överraskad, men kan känna skräcken och spänningen. Det känns som om författaren försöker göra ett politiskt ställningstagande, men samtidigt får inte den delen inte tillräckligt med utrymme.

Jag skulle definitivt kunna tänka mig att läsa mer av Jørgen Jæger, men undrar om inte tidigare böcker är lite ”spoilade” nu. Monster slutar med en cliffhanger så jag kanske helt enkelt ska satsa på nästa bok i serien, som faktiskt redan kommit ut.

Omdöme: Välskriven norsk krim om att ständigt leva på flykt
Betyg: 4

Bloggat om boken har Tine sin blogg, Artemisias verden, I Bokhylla och Min bok- og maleblogg

Mer om boken kan du läsa här.
Förlag: Juritzen

Mitt exemplar var nyinköpt i Trondheim.
Utläst 7 augusti 2016.

Hett i hyllan #13

Dags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi är fortfarande i augusti 2012 när det nu är dags för trettonde inlägget i den här serien. Vid hemkomsten från en resa så ligger det en bok och väntar. Om jag inte minns fel så var det här vinsten i en utlottning inne på bokbloggen Tidningsida. Vinsten var två böcker, den ena (En dag till skänks av Anna Gavalda) har jag läst men inte Jävla John av Eva Dozzi. Så här står det på nätet om boken:

Året är 1963 och Beatles är på sitt första Sverigebesök. Det är fortfarande några månader kvar innan Beatles slår igenom riktigt stort över hela världen. På hotellet finns långa, blonda Katja som pluggar musik och jobbar extra som hotellstäderska. En kväll blir hon uppkallad på ett av rummen för att städa upp efter en av killarna i bandet. Där möter hon en stupfull John Lennon. Och det blir ett möte ingen av dem kan glömma, och som får konsekvenser för både John och Katja många år framåt. Jävla John är en underbar, tidstrogen berättelse om musik och kärlek, men också om idoldyrkan och kändisskap.

Det låter som en bok jag kunde tänka mig att läsa och Eva Dozzi har varit mer flera år i min Boktolva utan att jag kommit till skott.

 

Björnstad av Fredrik Backman

Från förlagets hemsida: Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?
Bara allt. Den betyder bara allt.
Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.
Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.

Björnstad av Fredrik Backman har recensionsdatum idag, 21 september 2016. Fredrik Backman är en svensk författare som debuterade 2012 med En man som heter Ove, som gjort succé och även filmatiseras. Fredrik Backman driver även en framgångsrik blogg. Björnstad är hans femte bok, och den första i en serie.

Jag är evigt tacksam till den person som övertalade mig att läsa En man som heter Ove en gång i tiden, trots att jag inte alls trodde det var min typ av bok. Sen dess så tillhör Fredrik Backman de författare som finns på min ”måste-läsa-lista” och så snart jag såg att Björnstad skulle komma ut så åkte den upp på samma lista. Glädjen blev förstås ännu större när jag fick frågan från förlaget om jag ville ha ett recensionsexemplar. O ja, o ja!

Björnstad är en vacker och välskriven berättelse om några av de stora ämnena i livet. Att våga älska förutsättningslöst. Att våga släppa taget. Att vara förälder. Att våga lita på sina barn. Att våga lita på sig själv. Och inte minst vad grupptryck gör. Det är en fascinerande och smått fantastisk bok där Fredrik Backman återigen med sitt alldeles speciella språk och berättarstil lockar fram de starka känslorna hos mig som läsare. En skillnad från tidigare böcker är att jag inte skrattar en enda gång. Däremot blir jag betydligt mer upprörd och ledsen än jag blivit av tidigare böcker (trots att en och annan tår kommit fram då också). Björnstad är en bok att fundera och reflektera kring. En utmärkt bokcirkelbok tror jag den skulle vara också.

Karaktärerna i Björnstad är tecknade med kärlek och det finns gott om engagerande personer. Allra mest är det Mayas lillebror Leo som jag lider med, samtidigt som jag ser en enorm styrka i den familjen, inte minst genom dynamiken mellan Mira och Peter. Den som får en alldeles egen plats i mitt hjärta är Benji.

Fredrik Backman har en fantastisk förmåga att använda liknelser som är helt obetalbara i sina formuleringar. Han använder greppet att återupprepa vissa uttryck ur olika vinklar, ofta i korta kärnfulla meningar, vilket är oerhört effektivt för att ge läsaren ett verbalt slag i magen. I Björnstad så levererar han också ett antal sanningar med stor träffsäkerhet. Jag älskar ”framåtblickarna” som vävs in, i synnerhet de som handlar om lång tid framöver. De ger en känsla för vad allt det här gjort med personerna.

För mig som har en fjortonårig son och en sextonårig dotter kommer ibland berättelsen för mycket in under huden. Bara beskrivningen i typisk Backmanstil: ”Det krävs inte mycket av dig för att kunna släppa taget om ditt barn. Det krävs bara allt.” säger allt. Just de här tankarna, om att släppa taget, våga lita på sina barns goda omdöme, är något som jag brottas med varje dag som förälder, och Björnstad spär snarare på mina rädslor än gör mig tryggare. Det finns ingenting som garanterar att barnen kommer att agera ”rätt” vad du än gör som förälder. Trots att Kevins föräldrar i viss mån beskrivs som mer skyldiga i sin uppfostran så lider jag lika mycket med dem som med Mayas föräldrar, fast på ett annat sätt.

Jag är inte, och har aldrig varit indragen i en sport på det viset som beskrivs i Björnstad och på sätt och vis har jag svårt att förstå den fullständiga passion och vinnarinstinkt som tar över (och betänk då att jag i stort sett är en lika dålig förlorare som Mira vad gäller spel😉 ) att man tappar allt perspektiv på livet. Jag kan inte förstå och det gör att jag känner mig som jag betraktar det hela utifrån. Men likafullt så får Fredrik Backman mig intresserad av just den frågeställningen. Vad gör det med oss när vi fostras till att det enda som betyder något är att vinna?

Jag saknar det humoristiska, det blir lite för tung läsning ibland. Det är så svart och så jobbigt att jag nästan inte förmår ta till mig eländet. En bit i mitten av boken så upplever jag en svacka i mitt intresse. Kan möjligen bero på att jag läste boken för fort, trots att den är lättläst så skulle jag behövt mer tid att smälta in i den. Trots detta så ger jag den betyget 5-, då den berör starkt.

Björnstad är den första boken i en serie, och jag ser redan fram mot nästa. Väldigt mycket! Inte minst pga de ”framåtblickar” man får i boken.

Omdöme: Välskrivet och engagerande om föräldraskap, grupptryck och att våga.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Just här – just nu, Romeo and Juliet, Midnatts ord, Fantastiska berättelser och Carolina läser

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Piratförlaget

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tusen tack!
Utläst 21 september 2016.

Veckans bokbloggsfråga v. 38: Hemtamt eller utmaning?

I veckans bokbloggsfråga frågar Barnboksbloggen: Vad föredrar du – att välja sådana böcker som du vet att du kommer att tycka om eller att läsa varierat för att utmanas i din läsning? Föredrar du alltså att läsa en genre du är van vid eller väljer du hellre nya genrer? Gillar du att prova böcker från för dig nya världsdelar eller böcker som handlar om för dig nya ämnen, eller föredrar du det hemtama som du vet är säkra kort? 

Det här blir nog ett å ena sidan å andra sidan svar.

När jag numera säger ja till recensionsexemplar så försöker jag verkligen välja sådana som jag tror jag ska gilla, och fokuserar gärna på deckare. Det blir helt enkelt för jobbigt annars, inte rättvist mot författaren att skriva en recension om det är en bok som jag redan innan är tveksam till. Är jag dessutom stressad och trött, ja då väljer jag definitivt böcker jag tror jag ska gilla och som flyter lätt. Det behöver inte vara en bok i en serie jag följer, men jag ska i alla fall ha läst om den så jag tror att den är rätt för mig.

Men samtidigt så deltar jag ju i utmaningar. Makeutmaningen är en, och i det konceptet ingår att jag ska bredda min läsning också. Dessutom är jag med i en bokcirkel och där väljer jag ju inte bok men vill i möjligaste mån läsa den bok som valts.

Så å ena sidan hemtamt, å andra sidan utmaningar🙂

Topp Tio Tisdag: Tio favoritlåtar på min ipod just nu

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: All About Audio freebie —  aka top ten audiobooks you should listen to, 10 books I want to listen to on audio,10 bands you should check out, 10 podcasts you should be listening to, 10 of my all time favorite albums, 10 songs I love, really whatever you can come up with.

Jag lyssnar inte på ljudböcker så den här gången får det vara musikrelaterat. En gång i tiden så köpte jag mycket musik men med åren har det blivit allt mindre. Jag har mina favoritartister som jag bevakar när de kommer med nytt. Min make är betydligt mer musikintresserad, och i år har vi infört att han gör spellistor till min ipod då och då. Jag får ny musik att lyssna på och blir lite mer insatt i hans musiksmak. Här kommer tio låtar på min ipod just nu som jag är speciellt förtjust i. Det är både från makens spellistor och min egen samling.

1. The Best Damn Thing med Rick Springfield. Det här är min absoluta favorit just nu. Jag blir glad i hela kroppen av den!
2. Let it be Me med Jill Johnson och Joel Alme. Så vackert att jag blir tårögd.
3. The Sound of Silence med Disturbed. En riktigt stark cover.
4. World has Gone Mad med Martina Edhoff. Det svänger.
5. Mother Like Mine med The Band Perry. Min dotter spelade den här för mig på Mors Dag och tala om att jag blev tårögd.
6. Hypocrisy med Nordic Union. Svenska Erik Mårtensson från Eclipse och W.E.T. tillsammans med Ronnie Atkins från Pretty Maids.
7. Giftet med Stiftelsen. Ingen lista är komplett utan det här bandet från Ljungaverk och jag kunde valt någon annan. Men Texten här är väldigt viktig.
8. Dear Daughter med Halestorm. Vackert av ett av mina favoritband.
9. Stand by You med Rachel Platten. Snygg låt som jag gärna sjunger med i.
10. Waiting for Love med Avicii. Musik jag blir glad av.

Tyvärr verkar inte Rick Springfields låt finnas på Youtube och WordPress ville inte infoga Joels och Jills låt så det får bli The Sound of Silence som illustrerar det här: