Februari, tröttuari – Nya bokförvärv

Februari har flutit förbi i någon konstant trötthetsdimma, men det har ändå inte hindrat mig från att det blivit några nya tillskott i hyllorna.

Fast efter decembers och januaris excesser så känns det ändå rätt begränsat.

Utförsäljning och igenbomning av en av våra bokhandlar (så trist det är när det händer!) resulterade i en bok som var nedsatt 70%. The Last Man in Tower av Aravind Adiga. Inte helt smart kanske, för jag har en oläst av honom i hyllan.

Ett besök i Uppsala innebar också ett besök på English Bookshop och med mig därifrån följde The Girl on the Train av Paula Hakins och Sheltering Rain av Jojo Moyes. Den första en helt ny (som jag läst) och den andra Jojo Moyes första bok (som inte är översatt).

Och det var allt för egen del! Det var väl inte så mycket?

Som bonusbild kommer här en bild på bokhögen som dottern fick på sin 15-årsdag. Ja, ni ser ju själva vad hon fick. För få böcker enligt hennes åsikt.

 

Topp Tio Tisdag: Tio favoritböcker de senaste tre åren

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: Top Ten Books You Would Classify As ALL TIME FAVORITE BOOKS from the past 3 years (you can extend it to 5 if you need to).

Utöka till fem år? Skulle inte tro det behövs. Med bloggen som faktabas och alla fantastiska böcker jag läst de senaste åren har jag svårt att välja!  Jag har försökt att skriva i rangordning men frågan är om jag lyckats. I alla fall är det några av de allra bästa jag läst.

Det lustiga när jag gjorde listan var att det kändes som om en del av de jag läste 2012 känns bättre än de jag läste 2014, men jag tror att det mer har att göra med att jag hunnit tänka på dem mer efteråt.

Här kommer tio favoritböcker 2012 – nu. Året jag läste respektive bok är ditskrivet.

10. Vi kom över havet av Julie Otsuka. 2014.

9. Polis av Jo Nesbø. 2013.

8. Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson. 2014.

7. Allt för din skull av Christina Stielli. 2013.

6. Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. 2012.

5. Hon är inte jag av Golnaz Hashemzadeh. 2012.

4. En man som heter Ove av Fredrik Backman. 2012.

3. Ru av Kim Thúy. 2013.

2. Där framtidens fötter vandrar av Mattias Edvardsson. 2014

1. Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind. 2013.

 

 

Februari 2015

Antal lästa böcker: 5
Antal sidor: 2012

8. Christian Unge, Turkanarapporten, 500 sidor, Betyg: 4
9. Karen Miller, Star Wars. Clone Wars Gambit – Stealth, 395 sidor, Betyg: 3+
10. Tatiana de Rosnay, Ryskt bläck, 399 sidor, Betyg: 3+
11. Katarina Wennstam, Smuts, 402 sidor, Betyg: 4
12. Paula Hawkins, The Girl on the Train, 316 sidor

Språk som jag läst på: Svenska: 3, Engelska: 2
Originalspråk: Svenska: 2, Engelska: 2, Franska: 1

Ursprungsland: Storbritannien: 1, Australien: 1, Frankrike: 1, Sverige: 2

Kvinnliga författare: 4
Manliga författare: 1
Författare jag inte läst tidigare: 4

Boktolva: 2 (Christian Unge och Katarina Wennstam)
Kaosutmaningen: 2
Makeutmaningen: 1 (Star Wars. Clone Wars Gambit – Stealth)

Recensionsexemplar: 1
Hyllvärmare: 2
Ganska eller helt ny: 1
Lånad på e-lib: 0
Lånad av vän: 1

Inbunden/storpocket/pocket/e-bok: 0/3/2/0

Deckare/spänning/thriller: 3
Drama: 1
Feelgood: 0
Biografi: 0
Fantasy: 1

Månadens bästa: The Girl on the Train
Månadens mest spännande: The Girl on the Train
Månadens överraskning: Turkanarapporten
Månadens besvikelse: Ryskt bläck

Kommentarer:

• Månadens bästa: Den var ingen wow-bok men den får ändå sägas vara månadens bästa.
• Månadens mest spännande: Inte superspännande, men jag hade inget problem med att vända blad…
• Månadens överraskning: Varför läste jag inte den här tidigare? Den ständiga frågan.
• Månadens besvikelse: Nej, Tatiana de Rosnay är inte min typ av författare helt enkelt.
• Allmänt: Sällsynt dålig läsmånad, och recensionerna har inte skrivit sig själva heller. Allting har varit trögt. Hela månaden har försvunnit i en trötthetsdimma, jag har sovit bort det mesta av min fritid. Vi tror det har med dålig inomhusmiljö på jobbet att göra så jag kan bli piggare nu när jag bytt rum.

En smakebit på søndag – Offer utan ansikte

Söndag och härligt ledigt. Inga speciella planer, vilket känns alldeles utmärkt. Lördagskvällen har inneburit födelsedagsmiddag för 15-åringen och mello för oss vuxna. Veckan har försvunnit i en trötthetsdimma, jag har sovit bort (eller förtvivlat försökt kämpa mot att slockna) större delen av min fritid. Teorin är att det beror på dålig inomhusmiljö på jobbet, men nu har jag bytt arbetsrum, så kanske får jag energin tillbaka. Hoppas gör jag i alla fall.

Söndag på bloggen innebär att jag delta i En smakebit på søndag i regi av Flukten fra virkeligheten. Det har blivit mindre läst än vanligt pga tröttheten men jag har i alla fall börjat på en ny bok. Ett recensionsexemplar som legat sen i höstas och gnagt på samvetet. Det är en debutroman – Offer utan ansikte av Stefan Ahnhem. En riktig ”tjockis” men jag måste säga att den är lättläst. Trots att jag började häromdagen tror jag den kanske kan bli utläst idag. Huvudpersonen är Fabian Risk, en polis som flyttat från Stockholm hem till Helsingborg där han växt upp. En av hans gamla högstadieklasskamrater hittas brutalt mördad och det står ganska snart klart att det inte är den enda som mördaren är ute efter.

Smakbiten kommer från sid 19

”Ingen fara” sa Fabian med blicken på klassfotot och Jörgens överkorsade ansikte. Varför hade han så svårt att komma på vem Jörgen Pålsson var? Om det var någon han borde komma ihåg så var det just Jörgen. Han hade i och för sig aldrig gillat honom och kanske var det där förklaringen låg. Han hade helt enkelt förträngt honom. ”Var hittades han?”
”Fredriksdalsskolan. Vad jag förstod arbetade han där som slöjdlärare.”
”Dessutom gick han där på högstadiet.”
”Ja, det är inte alla som rör sig så långt som till Stockholm. Förresten, vad vet du om honom?”
”Mer eller mindre ingenting. Vi umgicks aldrig.” Fabian kom att tänka på Lyle Scott- och Lacostetröjor i lamull och på hur tv:n rullades in och avbröt lektionen så fort Stenmark skulle kasta sig ut i backen. ”Ska jag vara helt ärlig gillade jag inte honom.”
”Inte? Varför inte det?”
”Han var klassens tuffing och allmänt jobbig. Du vet, gjorde precis vad som föll honom in.”

Smuts av Katarina Wennstam

Jonas Wahl är en framgångsrik och uppskattad advokat, och på ytan lever han ett lyckat liv. Nu har han blivit ombedd att vara expertkommentator i TV i samband med en stor traffickingrättegång. Men han döljer en hemlighet, och riskerar en enorm skandal om den blir avslöjad. Hans fru Rebecca har ett bra jobb, och trivs i sin lyxtillvaro, men hon börjar alltmer inse att något inte är som det ska med Jonas och deras äktenskap. Deras 14-åriga dotter Emma drar sig undan på sitt rum och ger sig ut på nätet i hopp om att bli bekräftad. För killarna i hennes närhet tycks inte kunna hantera hennes sätt att bekräfta sin egen sexualitet. Vem är det som skäms mest, oc vad är det som är så skamligt?

Smuts av Katarina Wennstam kom ut 2007. Katarina Wennstam är en svensk journalist och författare som gjort sig känd för sitt brinnande engagemang för utsatta kvinnor och sitt ifrågasättande. Smuts är hennes skönlitterära romandebut.

Jag har varit nyfiken på Katarina Wennstams författarskap ett tag och vid något tillfälle köpte jag Smuts för ynka 20 kronor. Hon stod på min Boktolva 2014 och flyttades (oläst) över till Boktolva 2015. När jag såg det sista avsnittet av SVTs serie Deckarna, där Katarina Wennstam var huvudperson, så bestämde jag mig för att nu var det dags.

Smuts är en kriminalroman med samhällsengagemang. För mig är den inte en ”deckare” som jag tänker mig, utan just en kriminalroman. Det är inte ett mord eller dödsfall som står i centrum, utan brott som ger korta straff. Alltför korta straff, och det är bokens kärna. Boken utspelar sig främst inom domstolsväsendet, och här märks det att Katarina Wennstam har en journalistisk bakgrund med gedigen kunskap om hur det fungerar. Eller inte fungerar ibland.

Smuts är välskriven och lättläst. Den har inte en ”gåta”, inte en spänning som driver historien framåt, men ändå så känner jag ett behov av att läsa vidare som gör att jag nästintill sträckläser.

Katarina Wennstam tecknar en deprimerande bild av mänskligheten. Männen är skitstövlar och kvinnorna rätt svaga. Den starkaste personen är den unga tonårstjejen Emma, men i hennes historia så ryms mycket kring hur kvinnors sexualitet blir hotande om den går utanför vissa ramar. Obegripliga ramar. Boken har ett mycket obehagligt tema, och lämnar efter sig en stark obehagskänsla. Vilket förmodligen är en del av syftet. Men den starka polariseringen mellan könen gör att karaktärerna blir lite för ensidiga. För mig är det bara Emma som beskrivs med djup.

Det var rätt intressant att läsa boken efter att sett Deckarna. Emma blir mycket lätt att förstå utifrån Katarina Wennstams berättelse om sin egen uppväxt. Motivet till temat och syftet med boken – att hon skulle nå en bredare krets än med sina fackböcker – framträder också starkt.

Jag kommer definitivt att läsa fler böcker av Katarina Wennstam, men då jag förstått att hennes senare böcker även de rör sig i samma område, så avvaktar jag ett tag. För det är också historier man måste smälta.

Omdöme: Välskrivet och starkt samhällskritiskt om maktstrukturer och sexköp.
Betyg: 4

Några som bloggat om boken är Bokföring enligt Monika, En bok om dagen, Feministbiblioteket, och dagarna går och Lingonhjärta.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Månpocket

Mitt exemplar var en hyllvärmare (inköpt för 20 kr!).
Utläst 21 februari 2014.

Bokbloggsjerka 27 februari – 2 mars: Serier jag slutat läsa

Fredag och jag är helt slut. Men innan jag slocknar i soffan så vill jag ju delta i veckans bokbloggsjerka. Idag frågar Annika: Den mest uppenbara frågan borde väl egentligen handla om bokrean, men i stället väljer jag att fråga dig om du har läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? Om du inte läser serier kan du väl i stället berätta om vilken bok som har haft det perfekta slutet (utan att lämna ut för många detaljer förstås). Naturligtvis finns det ingenting som stoppar dig från att besvara båda frågorna om du vill.

För några år sedan hade jag jättesvårt att sluta läsa serier, men det börjar bli enklare. Den enkla anledningen är att jag är trött på huvudpersonerna och tycker att mönstret upprepar sig. Böckerna blir inte längre roliga att läsa.

Liza Marklunds serie om Annika Bengtzon slutade jag med 2011. Elizabeth Georges serie om Lynley och Havers så funderar jag nu på att sluta följa, de senaste böckerna var en besvikelse, och jag har ju faktiskt läst nitton stycken. Jag känner inget sug efter nästa bok.

Men man ska inte alltid ge upp. Jag hade funderat på att sluta läsa Camilla Läckbergs serie om Erika och Patrik, men när det nu dröjde så länge innan Lejontämjaren kom så gav jag den en chans till och tyckte faktiskt den var ganska bra.

Nej, den andra frågan passar jag på. När jag läser era andras svar kanske jag kommer på ett eget…

Ryskt bläck av Tatiana de Rosnay

Nicolas Duhamel har publicerat den mycket framgångsrika romanen ”Brevet”. Den har sålt i miljontals exemplar över hela världen och blivit en succéartad film. Nicolas har många fans runt om i världen, och han har daglig kontakt med dem på sociala medier. Mest tillbringar han sin tid med att gå på fina fester, twittra, facebooka, och vara kändis. Det han egentligen borde göra, och det som hans förläggare tror han gör, är att skriva på en uppföljare. Han åker iväg med sin unga flickvän till ett lyxhotell utanför den toscanska kusten. Nicolas försöker få inspiration, men det är svårt. Mest tillbringar han sin tid med att fundera över historien om hans pappa, den som han upptäckte när han skulle söka nytt pass, den som blev upprinnelsen till hans debutroman. Kan han någonsin få samma inspiration?

Ryskt bläck av Tatiana de Rosnay kom ut 2014. I original heter den À l’èncre russe. Tatiana de Rosnay är en fransk journalist och författare som skrivit elva romaner. Mest känd är hon för bästsäljaren Sarahs nyckel. Ryskt bläck är hennes senaste roman.

För fyra år sedan läste jag Sarahs nyckel men sen dess har det inte blivit några fler böcker av Tatiana de Rosnay. Ryskt bläck blev januari-februaris val i vår Bokcirkel på jobbet.

Ryskt bläck är en rätt lång bok, på ca 400 sidor, och den hade mått bra av att kortas en del. Den är mycket lättläst, språket enkelt och den har en viss charm. Jag är inte så förtjust i Tatiana de Rosnays sätt att skriva, det är något i ordvalen som stör mig. Det jag definitivt kan peka på är hennes sätt att beskriva människor som ofta blir rätt schabloniserat. Men medan det störde mig i Sarahs nyckel så stör det mig inte lika mycket här, eftersom det är i stil med huvudpersonens karaktär.

Nicolas är en så otroligt osympatisk person. Storyn i boken är i grunden bra uppbyggd och fångar intresset. Med lite stramare historia så hade idén stor potential. Nu tar allt runtomkring med Nicolas kvinnoförakt, alla sociala medier, och alla lösa trådar överhanden. Det är en otrolig fixering vid utseende och nationalitet i beskrivningen av människorna. Den innehåller en hel del utläggningar, en del långrandiga, en del (som t.ex. den om författares skrivprocess) mer underhållande.

Vid vår träff i bokcirkeln så diskuterade vi mest alla lösa trådar i boken som aldrig fångades upp. Det finns många ouppklarade frågor, som vi tyckte författaren kunde ha tagit vara på för att utveckla historien. Och slutet. Så frustrerande! Ett riktigt antiklimax.

Ryskt bläck är lättläst feelgood men innehåller så många störningsmoment att själv så känner jag att nu ska det en hel del till för att jag ska läsa ytterligare någon bok av Tatiana de Rosnay.

Omdöme: Lättläst och schablonartad historia om en sällsynt självcentrerad författare.
Betyg: 3+

Några som bloggat om boken är Bokparet, Beas bokhylla, Läsresan, Endast eböcker, Bokdamen, Kajsas bokblogg  och och dagarna går.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: À l’èncre russe
Förlag: Sekwa
Översättare: Elisabet Fredholm

Mitt exemplar lånade jag av en vän.
Utläst 19 februari 2015.

Bloggstafett hos Kulturkollo på söndag

På söndag, den 8 mars, på internationella kvinnodagen kör Kulturkollo en bloggstafett.

Så här skriver de:

Ditt inlägg ska på något sätt lyfta fram en eller flera kvinnor som haft betydelse för dig. Verkliga, fiktiva, levande, döda, någon känd eller någon du känner.  Det får gärna ha en kulturell anknytning, men det är inte nödvändigt. Det finns inte heller något krav på att inlägget egentligen handlar om kvinnodagen och behöver inte alls vara politiskt, snarare är det bra om det inte är det. Det viktigaste är att lyfta fram kvinnor som gjort skillnad för en eller många människor. Självklart är det totalt ointressant vilket kön du själv har. 

I en anda av tidsoptimism och tro att jag har ork (just nu vill jag bara sova…) så anmälde jag mig. För det är ju fortfarande oceaner av tid tills på söndagen den 8 mars, eller hur? Jag var faktiskt med i en bloggstafett 8 mars 2012 och då skrev jag det här inlägget. Det var riktigt kul!

Anmäl dig du också! Anmälan senast 5 mars. Mer information hittar du här.

Topp Tio Tisdag: Tio favorithjältinnor från böcker

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: Top Ten Favorite Heroines From Books (Or you could pick movies/tv): We’ve done this topic before so you could always do heroines you love since the last time we did this topic, heroines in a particular genre, etc.

Jag brukar nog inte fundera så mycket på det, men här kommer en lista på tio kvinnor/tjejer som jag tycker står på egna ben och vågar agera.

1. Hemione i Harry Potter. Klok och påläst och den som tillslut räddar situationen.
2. Marianne Jidhoff i Denise Rudbergs deckare. Kvinna 50+ som är trygg i sig själv.
3. Katniss i Hungerspelen. Försvarar sin familj till det yttersta.
4. Alla i gruppen tjejer i Engelsforstrilogin. Kommentarer överflödiga.
5. Tova i Vinteräpplen. Hon lämnar sin misshandlande man. Det kräver styrka.
6. Jana Berzelius i Emelie Schepps serie. Skadad, komplex och inte helt lätt att förstå sig på. Men stark.
7. Maj i Kristina Sandbergs trilogi. Är inte en helt vanlig kvinna den största hjältinnan av de alla?
8. Cinder i Marissa Meyers serie. En kick-ass-cyborg…
9. Lacey Flint i Sharon Boltons serie. Jo, men ska man ha en kvinnlig polis på sin sida skulle jag inte säga nej till Lacey.
10. Parvaneh i En man som heter Ove. Hon har det där vardagsmodet, att våga bry sig som sina medmänniskor.

Star Wars. Clone Wars Gambit – Stealth av Karen Miller

Republiken ligger i krig med Separatisterna, och de tycks kämpa i motvind. De förlorar slag efter slag och ryktet börjar gå att de kommer att förlora kriget. Efter ett slag om planeten Kothlis, där de förlorade många av sina krigare, får jediriddarna Anakin och Obi-Wan Kenobi ett ovanligt uppdrag. Det har kommit obekräftade uppgifter om att något pågår på Lanteeb, en annars bortglömd del av riket. Anakin och Obi-Wan skickas dit under täckmantel, och när de kommer dit upptäcker de att General Lok Durd håller en vetenskapsman fånge för att ta fram ett biovapen som skulle få förödande konsekvenser. Ska de kunna frita vetenskapsmannen och hindra framställningen av vapnet utan att deras identitet och planer röjs?

Star Wars. Clone Wars Gambit – Stealth av Karen Miller kom ut 2010. Det är den första delen i en tvådelsbok, där andra delen har undertiteln Siege. Den är en av många böcker som beskriver Star Warsuniversumet, skrivna av olika författare. Karen Miller är en australiensisk författare inom genren ”speculative fiction”.

En bok om Star Wars är långt utanför min vanliga bekvämlighetszon, och det finns förstås en förklaring till att jag läser den: Makeutmaningen. Dock har det funnits ett stort Star Wars och Clone Wars intresse hos barnen (och maken) under årens lopp, så jag har basen i de klassiska filmerna, enklare barnböcker och den tecknade serien om Clone Wars. Som tur är…

Clone Wars Gambit – Stealth var väldigt trög att komma in i. Den börjar med en massa krigsscener med beskrivningar som innehåller ett otal obegripliga begrepp och namn, även för någon som jag som ändå har en grundläggande kunskap om vad Star Wars handlar om. Boken var helt enkelt tråkig till att börja med. Väldigt lite lästid just när jag började på den gjorde säkert sitt till också för att det var svårt att hålla intresset.

Men med en utmaning kan jag ju inte ge upp, och faktum är att en bit in i boken (knappt halvvägs?) så börjar den ta sig. När man passerat de mest detaljerade krigsscenerna, och det börjar handla om det hemliga uppdraget så flyter texten betydligt bättre. När de väl anländer till planeten, ja då är jag riktigt intresserad av vad som ska hända och mot slutet blir det spännande. Nu visade det sig vara den första delen av en bok som är uppdelad på två (det där greppet förstår jag inte!) så det avslutades verkligen med en cliffhanger.

Personteckningarna är lite schablonartade, vilket också är ett drag i Star Wars generellt. Man får mer än en gång veta att Anakin har ett temprament han inte kan behärska, och att han bär mer sig sår från barndomen, medan Obi-Wan framstår som behärskad och kylig. Ibland kan det bli lite väl övertydligt, och det är överhuvudtaget starkt utmejslade karaktärer. Men jag kan ändå acceptera det schablonartade i de flesta sammanhangen. Mina favoriter är Ashoka och den för mig nya karaktären Taria. Två starka ”kvinnor”.

Om man tänker bortom att det är ett fantasyuniversum så kan man också få sig en tankeställare kring några intressanta moraliska frågeställningar, t.ex. värderingen kring om man ska offra några få närstående för att rädda många flera okända.

Eftersom historien slutade ”mitt i” så blev jag lockad att läsa nästa bok också vid tillfälle. Fast ytterligare fler böcker om Star Wars planerar jag inte att läsa.

Omdöme: Ojämn bok i ett fiktivt universum om vad man är villig att offra för att rädda världen
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Ballantine books

Mitt exemplar var makens och stod i hyllan.
Utläst 15 februari 2015.