Svenska Deckarakademins pristagare 2016

Den 10 november tillkännagavs Svenska Deckarakademins nomineringar 2016. Vi hade ett event inom ramen för Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall som jag skrev om här.

Idag har Svenska Deckarakademin haft sammanträde och nu står det klart vilka årets pristagare blir:

Årets bästa svenska kriminalroman

Malin Persson Giolito Störst av allt (Wahlström & Widstrand)

Motiveringen var: ”Ett originellt berättat psykologiskt rättegångsdrama på vasst och roligt språk”.

Årets bästa till svenska översatta kriminalroman

Ray Celestin Yxmannen (”The Axeman’s Jazz”, översättning Hanna Williamsson, Kalla Kulor)

Motiveringen var: ”Om mord, musik och mysterier i mustig New Orleans-miljö”.

Svenska Deckarakademins hemsida hittar ni här

Spännade! Grattis till pristagarna!

Jag har läst Störst av allt och gav den betyg 5. Recension finns här.
Yxmannen har jag inte läst. Ännu 😉

En smakebit på søndag – Signeringar

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar har inte kommit upp än men sen hittar du dem här. Nu är smakbitarna uppe här.

Den här veckan har jag läst väldigt lite. De flesta kvällar har jag inte orkat, och flera kvällar har jag varit borta. Både i onsdags och torsdags så var jag på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall (Läs mer här).

Jag håller fortfarande på att läsa Helvete åpent av Gard Sveen som jag gav smakbit ur förra veckan. Så istället för att ge en smakbit ur den så får det bli en annan typ av smakbitar. När jag är och lyssnar på författare så tar jag ofta med mig böcker (eller köper) och får signerade. Många av de här författarna signerar ju ofta böcker och det märks att de har lite olika strategi.

Här är några som valde att signera mer i standard.

Katarina Wennstam (råkade bli fel datum)

Viveca Sten

Stefan Ahnhem

Några som relaterade till att de uppfattat jag var med och arrangerade:

Gard Sveen

Jørn Lier Horst

 

Tove Alsterdal

 

Sen de två mest ambitiösa som uppfattade något om mig i det korta samtalet som vi hade innan.

Håkan Nesser uppfattade att jag varit elev på 80-talet på den skola då han var lärare där:

Och Malin Persson Giolito skrev den längsta och personligaste där hon relaterar till mitt bokbloggande:

Jag är faktiskt lite imponerad av de som ger personligt riktade hälsningar, det blir någonting extra, även om jag förstås uppskattar de andra också.

Har ni några fina signeringar som ni tyckte speciellt mycket om?

Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall: Mord i mästarklass

I torsdags kväll var jag med på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall som medarrangör – intensiv kväll blev det. Här kommer en rapport från kvällen med temat Mord i mästarklass. Det är lite i efterhand (pga egen trötthet) så det kan ses som ett kort reportage med några godbitar.

Moderatorer var Kerstin Bergman och Tomas Melander. Först ut på scenen var Tove Alsterdal. Hennes senaste bok, Vänd dig inte om, utspelas på Beckomberga. Hennes drivkraft att skriva den handlar om att galenskap finns inom oss alla. När hon kom till Beckomberga helt nyligen och möttes av banderollen från byggbolaget som bygger bostäder på området ”Vi bevarar idyllen på Beckomberga” så tyckte hon den var en stark kontrast mot det mörka förflutna. Samtalet handlade om just galenskap och kontraster. På frågan om en mästerlig deckarförfattare så svarade hon Malin Persson Giolito och på ett mästerligt mord det i Rosor, kyssar och döden av Maria Lang.

Nästa gäst var Stefan Ahnhem. Han började som manusförfattare till TV-serier, bl.a. Wallander. Han gav några underhållande exempel på när han kommit på bra saker att skriva in i manuset, som fått plockas bort pga tid eller för att karaktären måste vara som den i boken. Då bestämde han sig för att skriva böcker där han själv fick bestämma om karaktären och längden på boken. Han beskriver sig själv som ett ”barn av Star Wars”, han gillar Game of Thrones och böcker/filmer där man bygger upp världar med många karaktärer och historier. I hans nya bok, Arton grader minus, så inspirerades han av en verklig historia om tvillingar som sysslade med identitetsstöld, och bytte plats i fängelset. Identitetsstöld är det vanligaste brottet idag. På frågan om mästerlig deckarförfattare svarade han Henning Mankell, och på mord det i Mankells bok Steget efter.

Därefter tog Viveca och Camilla Sten plats på scenen. De har debuterat som författarpar med en ungdomsbok, Djupgraven, som är den första i en trilogi. Men samtalet började med ett kort resonemang om Vivecas Sandhamsserie. Det är tänkt som tio böcker, fast hon har fått frågan om tolv. Hon berättade en del om filmatiseringarna, där hon förekommer i alla ”som Hitchcock” och om vedermödorna att spela in en replik på sju ord. Camilla har skrivit en bok, En annan gryning, som är mer av en dystopi.
Camilla har alltid läst Vivecas manus, och Viveca har läst Camillas. När de hade en gemensam lucka i sina scheman så drog de en synopsis till en ungdomsdeckare. Ingen var nöjd med det manuset och när de lyckades erkänna det så skrev de ett nytt synopsis, nu till en ungdomsfantasy som Harry Potter möter skärgården. Sen skrev Camilla ett manus, och det skrev Viveca om. Mycket underhållande berättade Camilla om hur hon på en lång flygresa skulle läsa det omskrivna manuset och bröt ihop. Deras böcker baseras på den svenska sagotraditionen, och andra delen, Sjörök, kommer 2017 och den tredje, Marelden, 2018.
Som mästerlig författare nämnde de Agatha Christie och som mästerligt mord Mordet på Orientexpressen.

Sedan var det paus med mingel och boksigneringar.

Direkt efter pausen så delade Svenska Deckarakademin ut diplom till två nominerade författare: Malin Persson Giolito och Håkan Nesser.

Första författaren att intervjuas på scenen efter paus var Malin Persson Giolito, som gjort succé med Störst av allt (också nominerad till Årets bästa svenska kriminalroman). Hon hade först tänkt döpa boken till Kvicksand, inspiererad av David Bowies låt, eftersom både boken och låten handlar om att tappa kontrollen. Men så kom en annan bok ut med det namnet. Därefter så funderade hon på titeln Klassrummet, eftersom det handlar en hel del om klass i olika betydelse, men den titeln var för mycket 70-talsrealism. För att boken skulle bli av var det helt avgörande att hon hittade fram till Maja, och Maja lever med henne fortfarande. Den största stöttningen under skrivprocessen har hon fått av sin vän och författarkollega Åsa Larsson.
På frågan om kriminalförfattare kunde hon inte låta bli att svara just Åsa Larsson. Som mästerligt mord citerade hon meningen ”Eunice Parchman dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva” ur Ruth Rendells Stenarna skola ropa.

Sista författare på scenen var Håkan Nesser som även han i år är nominerad med Eugen Kallmanns ögon. Han och moderatorerna samtalde om kriminalitet, den svenska skolan som miljö för en deckare och olika berättarröster. I hans skrivprocess så har han en idé men hela bilden har han inte klar för sig innan. I hans senaste bok så nämns orterna K och Ö (som jag skrev om i min recension) och han gav ytterligare ett exempel (trots att det är fel breddgrad): Kumla/Örebro.
Som mästerlig författare nämnde han John Le Carré och som mästerligt mord beskrev han i detalj ett från en bok av Per Gunnar Evander som involverar råttor och jordkällare…

Det var en härlig kväll med en fantastisk publik, författare som bjöd på sig själva och många skratt. Efter avslutad kväll så fick vi arrangörer äta middag med författarna och andra inbjudna som deltagit i festivalen på olika sätt. Här nedan syns Malin Persson Giolito, Camilla Sten, Viveca Sten, Stefan Ahnhem, Tove Alsterdal, Håkan Nesser, Åsa Larsson och Ingela Korsell. De två sistnämnda har hela veckan åkt runt till skolor i regionen och pratat om PAX-serien.

På fredagen var det fler arrangemang inom festivalen, som jag tyvärr inte kunde gå på pga mitt jobb.

Mer information om festivalen och programmet hittar du på hemsidan.

Svenska Deckarfestivalen: Peter James och Håkan Nesser

En kort rapport från två av eftermiddagens punkter på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall.

Förra året hade vi den brittiska författaren Peter James som gäst. Då kom han och vår ordförande Tomas Melander att tala om att han också skriver pjäser. Efteråt så skickade han sin pjäs ”The Perfect Murder” till Tomas som översatte pjäsen. Nu i eftermiddags var det världspremiär på den svenska översättningen i form av en ”reading” av tre skådespelare ur delar av pjäsen. Mycket skickligt framfört och en intressant programpunkt. Mer om den engelska uppsättningen av pjäsen kan ni läsa här.

Därefter så samtalade Kerstin Bergman med Håkan Nesser på scenen. De pratade om definitionen av en deckare där de hade delvis olika syn. Håkan tyckte själv inte att Eugen Kallmanns ögon är en deckare, medan Kerstin menade att den innehåller de rätta elementen. Att det inte är en polisroman var de däremot eniga om. De pratade om vad som är en god historia, att Håkan berättar långsamma historier, det speciella språket i Eugen Kallmanns ögon, och en hel del annat. Nästa bok kommer 2018, den heter De vänsterhäntas förening, och i den knyts Barbarottis och van Veeterens historier samman. Det var ett mycket intressant och underhållande samtal, där det bjöds på många skratt från publiken.

På eftermiddagen hade vi också en programpunkt med nomineringarna från Svenska Deckarakademin (läs om det här) och ett samtal med Tove Alsterdal (som jag tyvärr inte kunde vara med på).

Svenska Deckarfestivalen: Svenska Deckarakademins nomineringar

En av mina favoritpunkter på Svenska Deckarfestivalen är när Kerstin Bergman berättar om de böcker som Svenska Deckarakademin nominerat. Om ni följer mig på twitter eller instagram så vet ni redan vad som gäller 😉

De böcker som nominerats till Årets bästa svenska kriminalroman är:

• Slutet på sommaren av Anders de la Motte (Forum)
• Luften är fri av Sara Lövestam (Piratförlaget)
• Eugen Kallmanns ögon av Håkan Nesser (Bonniers)
• Störst av allt av Malin Persson Giolito (W&W)
• Tre minuter av Anders Roslund & Börge Hellström (Piratförlaget)

De böcker som nominerats till Årets bästa till svenska översatta kriminalroman är:

• Yxmannen av Ray Celestin (”The Axeman’s Jazz”, översättning Hanna Williamsson, Kalla Kulor)
• Generation loss av Elizabeth Hand (”Generation Loss”, översättning Linda Skugge, Constant Reader)
• Var du än är av Jax Miller (”Freedom’s Child”, översättning Ulla Danielsson, Lind & Co)
• Den gode lögnaren av Nicholas Searle (”The Good Liar”, översättning Boel Unnerstad, Louise Bäckelin förlag)
• Den siste pilgrimen av Gard Sveen (”Den siste pilegrimen”, översättning Per Olaisen, Lind & Co)

Den 20 november får vi veta vinnarna!

Extra roligt att tre av författarna är med på Svenska Deckarfestivalen!

Mina favoriter är Eugen Kallmanns ögon respektive Den siste pilgrimen! Vilka är era?

Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall – Gränslösa brott

I går, 9 november, startade årets upplaga av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall – Sveriges första deckarfestival, vi kör nu fjärde året i rad. Dagen inleddes med seminarier. Jag kunde tyvärr inte vara med på dagen men anslöt till kvällens programpunkt: ”Gränslösa brott”. Kerstin Bergman var moderator tillsammans med föreningens ordförande Tomas Melander.

Först ut på scenen var Katarina Wennstam, och som Kerstin sa så behöver väl hon knappast någon utförligare introduktion. Diskussionen började i frågeställningen varför hon väljer deckaren som format för att nå ut med sina budskap. Katarina liknade fackboken som en spujtspets medan fiktionen blir en matta som breds ut. Man når en större publik och det blir en annan grund för diskussion då.
I boken Skuggorna så är det män som blir attackerade, och de pratade om styrkan i att använda de motsatta händelserna som ett medel att lyfta det absurda i att skuldbelägga offren. Hon berättade hur den centrala scenen med en presskonferens där polisen rekommenderar männen att stanna inne var det hon skrev boken runt.

Därefter tog den norska författaren Gard Sveen plats på scenen. Han debuterade nyligen i Sverige med Den siste pilgrimen (min recension hittar ni här) men i Norge har han just gett ut sin tredje bok i serien om Tommy Bergmann (jag håller just på att läsa den andra!). När han började skriva så arbetade han som seniorrådgivare på Försvarsdepartementet men där har han precis slutat, och skriver nu på heltid. Den siste pilgrimen baseras på den norska motståndsmannen Kai Holst livsöde. Han hittades död i en lägenhet på Gärdet i Stockholm, och fallet avskrevs som självmord. Många, däribland Gard Sveen, är övertygade om att det var mord.
Diskussionen handlade också om svårigheten att ha en huvudperson som är kvinnomisshandlare, och svårigheten att skriva en uppföljare, bok 2. Den andra boken har en seriemördare, Anders Rask, med och publiken var snabb på att dra paralleller till en verklig person…

Tredje författaren som intervjuades var Lisa Bjurwald. Hon är journalist och har nyligen debuterat som deckarförfattare med Tills bara aska återstår. Lisa Bjurwald tillbringade en tid som journalist i Italien där hon skrev om trafficking. Det gav henne så mycket material att hon valde deckarens format, och precis som Katarina Wennstam ser hon fördelarna med att nå en bredare publik. Samtalet på scenen handlade om hennes huvudkaraktär Rebecka Born, överklassdragen, Värmland som miljö, hur vidskepelse och religion kan användas som maktmedel. Hon håller nu på att skriva på sin andra bok om Rebecka Born.

Sen var det dags för paus, och i vanlig ordning kunde man köpa böcker och få de signerade av samtliga författare.

Efter pausen så kom Olivier Truc upp på scenen. Det blev för moderatorerna en ofrivillig lektion i det franska utttalet  😉 även om samtalet fördes på svenska. Olivier Truc är en fransk journalist som mest intresserade sig för frågor i Mellanöstern. Men så mötte han en svensk tjej från Robertsfors och flyttade till Sverige. Han blev ganska snart förvånad över hur lite det skrivs om våra norra delar i svenska rikstidningar, och inte minst om frågor som rör samer. Han började undersöka frågor som rör renägare och det resulterade i sex artiklar i den franska tidningen Libération och en fransk TV-dokumentär. Han hade sen tänkt skriva en reportagebok men det blev en deckare om en renpolis. Fyrtio dagar utan skugga. Han har just gett ut den tredje boken i serien i Frankrike, de första två finns översatta till svenska.

Sist upp för kvällen var en norsk författare, Jørn Lier Horst. I Norge har han gett ut tio böcker om William Wistling, men i Sverige finns fyra översatta (och serien är inte översatt från början!). Han skriver också barn- och ungdomsböcker. Han arbetade som efterforskningsledare i polisen 1995-2013, och debuterade som författare 2005. Han baserar sina böcker på situationer han mött i sitt yrkesliv, bl.a. är hans första bok, Nøkkelvitnet, baserat på ett fall som han stötte på sin första arbetsdag. Han har inspirerats av Kurt Wallander efter att ha läst Mördare utan ansikte. Samtalet på scenen handlade bl.a. om William Wistling, som är så ovanligt (i litteraturen) som en polis som inte är korrupt och inte har uttryckliga laster. Vi fick också höra en del om hur han tagit fram delar av historien i Blindgång.
Jørn Lier Horst pratade också på dagen och om det kan ni läsa här.

Allt som allt en mycket trevlig och intressant kväll. Jag fick också möjlighet att prata lite extra efteråt med de två norska författarna, och fick höra lite mer om hur det är att se tillbaka på de första böckerna man skrivit, eller hur man skriver uppföljaren. Med Gard Sveen diskuterade jag också en del om Helvete åpent som jag just nu läser.

Kulturkollos utmaning: Sämst och bäst

I veckans utmaning skriver Kulturkollo:

1. Berätta om den bästa kulturupplevelsen du haft under det senaste året! Bok du läst, film du sett, något på scen som var alldeles magiskt…. Hylla, hissa, beröm!
2. Och berätta om den sämsta kulturupplevelsen du haft under senaste året! Uslaste boken, värsta kalkonfilmen, pinsammaste föreställningen… Plocka fram stora motorsågen, bara!

Jag trodde jag ju verkligen hade koll på detta, men när jag nu började fundera ett år tillbaka så inser jag att det var svårt. Vi har varit på några bra evenemang, men alldeles för få konserter eller teatrar. Att välja det det bästa… I vanlig ordning så anlitade jag familjen som mitt vikarierande minne. Och då blev det ju självklart.

1. Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Jo, jag vet – jag tjatar. Men det är något alldeles speciellt. Den äger rum v. 45 här i Sundsvall, och jag sitter i styrelsen för den ideella förening som organiserar den. Den internationella kvällen i höstas var helt fantastiskt lyckad, inte minst ur författarnas synvinkel. Jag har skrivit mer om det här. Elly Griffiths, Peter James, Arne Dahl och Linda Olsson var dessutom väldigt trevliga och generösa att prata med efteråt.
   
2. Det har funnits bra och mindre bra upplevelser på film-, musik- och bokfronten. Men de där riktiga bottennappen har faktiskt lyst med sin frånvaro. Jag har inte gett betyg 1 till någon bok. Men två stycken har fått betyg 2 och för att göra saken enkel så väljer jag en av de två: Apple Tree Yard av Louise Doughty. I översättning heter den Kvinna inför rätta och den har verkligen hyllats. Men så här skrev jag i min recension (hela kan ni läsa här): Jag finner inte Apple Tree Yard det minsta spännande, och förutom att det är en dramatisk händelse som är navet i historien så finns det inget som gör att jag förstår att den karakteriseras på det här sättet. Så jag blir besviken. Det här är för mig en relationsroman, en psykologisk studie. Den saluförs som ”årets bästa thriller”, och det sätter helt andra förväntningar.
   

Kolbarnet av Monica Kristensen

Femåriga Ella försvinner spårlöst från förskolan i Longyearbyn. Hennes mamma Tone arbetar på förskolan, och hennes pappa Steinar är ingenjör i kolgruvan. Han har alkoholproblem, och det har varit konflikter i hemmet, vilket gör att man först förutsätter att det är han som tagit med sig Ella utan att meddela. Men tiden går, och varken Ella eller Steinar syns till. Det är mitt i vintern, kallt och mörkt, och polisen börjar befara att Ella befinner sig ute i kylan på egen hand. Det är sysselmansbetjenten Knut Fjeld som har huvudansvaret, men man väljer att ta in förstärkningar från fastlandet. Kanske är det någon annan som passat på att ta ett barn? Har det hela något att göra med skumraskaffärerna som Steinar blandats in i? I det lilla samhället där alla känner alla är det svårt att bevara en hemlighet, men det tycks som om någon lyckats med det ändå.

Kolbarnet av Monica Kristensen kom ut i Sverige 2015. På norska heter den Kullungen och kom ut 2008. Det är den andra i Monica Kristensens serie som utspelar sig på Svalbard, i vilken det på norska kommit ut fem böcker. Monica Kristensen är född i Torsby av svensk-norska föräldrar men flyttade senare till Kongsvinger. Hon har en utbildning i matematik och fysik, är meteorolog och glasiolog. Hon har varit på både Antarktis och Arktis. Hon har skrivit flera böcker, men som skönlitterär författare debuterade hon 2007 med Hollændergraven, den första i serien om Svalbard.

Jag hade utifrån en del andra bokbloggar blivit nyfiken på den här boken, inte minst för att den utspelar sig på Svalbard. Att den blev nominerad av Svenska Deckarakademin för 2015 års pris som Bästa till svenska översatta kriminalromaner avgjorde saken. Tyvärr så var den slut på förlaget så jag fick en PDF. Lite knepigt att läsa på läsplattan vilket delvis påverkade mitt läsflyt.

Kolbarnet utspelar sig i en fantastisk miljö, som passar utmärkt för en deckare. Det är kallt, mörkt och intrigerna tätnar snabbt. Till att börja med är jag helt fascinerad. Persongalleriet byggs upp snyggt, och miljöbeskrivningarna förstärker rysningarna som går längs ryggen. Men någonstans på vägen så börjar jag skumma texten. Delvis har det nog att göra med att jag är för trött och det är jobbigt att läsa PDF, delvis är det nog att jag är ute efter mer spänning, och färre tekniska beskrivningar av gruvdrift och Svalbards historia. Jag kan inte hålla intresset uppe i de detaljerade beskrivningarna av gruvor. Inte heller intresserar smugglingshistorien mig, den har också trådar som jag inte begriper varför de är med. Det är en hel del tidshopp mellan kapitlen, vilket jag missar i början. Det gör mig bitvis förvirrad. Några av personerna blandar jag också ihop en bra bit in i boken.

I slutet av juni 2008 var jag några dagar i Longyearbyen på konferens och jag måste erkänna att det förhöjer läsningen dramatiskt. När en av personerna ska bjuda sin fru på restaurang, och de tar sig till ”Huset” inser jag snabbt att det är samma restaurag som vi åt första kvällen. Dessutom så bodde jag på hotellet som beskrivs i boken. Vi var också på besök i en av de övergivna ryska bosättningarna – en spöklik upplevelse. Då var det sommar, men jag har inte problem att föreställa mig kylan och mörkret. Sist i det här inlägget så bifogar jag några bilder.

Styrkan i boken är miljöskildringarna och hur de förstärker stämningen. En del av personbeskrivningarna är bra, inte minst när hon ska beskriva olyckliga människor. Och det finns det gott om. Förvånansvärt bra är också beskrivningarna av de små barnen. Tyvärr så tycker jag Kolbarnet tappar i spänning, och allt blir bara outhärdligt sorgligt och tragiskt.

Jag kan tänka mig att läsa fler böcker av Monica Kristensen. Visserligen läser jag gärna krim på norska, men jag tror jag ändå väntar på den svenska översättningen av del 3, Operation Fritham, som kommer nästa år. Jag hoppas också att man översätter den första delen i serien – för oss som gärna läser serier kronologiskt…

Omdöme: Sorgligt om olyckliga människor på ett kallt och mörkt Svalbard.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Boklysten, Bloggbohemen, hyllan och Endast E-böcker.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: Kullbarnet
Förlag: Leopard förlag
Översättare: Ulf Gyllenhak

Mitt exemplar var en PDF från förlaget. Tack för det!
Utläst 20 november 2015.

Mina bilder från Svalbard:

Klockan två på natten i juni.

Longyearbyen

Huvudgatan i Longyearbyen

En övergiven kolgruva

Ryssarna bröt också kol i området, men man övergav så småningom bosättningarna helt. Vi besökte ett sådant område – obehagligt spöklikt.

Ute på vattnet utanför Longyearbyen:

Galveston av Nic Pizzolatto

Året är 1987. Roy Cady är i 40-årsåldern, och har precis fått reda på av sin läkare att han har lungcancer och kommer att dö inom kort. Han jobbar för maffian, driver in skulder och tar ibland livet av folk på uppdrag av sin chef Stan. Roys tjej Carmen har gjort slut och hon och Stan har inlett ett förhållande, vilket inte gör relationen mellan Roy och Stan bättre. Så får Roy och en av de andra ett uppdrag av Stan. När de kommer dit så blir de istället attackerade. Roy tycker inte han har så mycket att förlora, han ska ju ändå dö, och försvarar sig aggressivt. Och han överlever. Den enda andra överlevande är en ung flcka, Raquel (Rocky) Arceneaux, som är prostituerad. Roy bestämmer sig för att fly från New Orleans, och tillsammans med Rocky åker han mot Texas. På vägen säger Rocky att hon har ett ärende, vilket slutar med att de får sällskap på färden på ett överraskande sätt. De slår sig ner på Emerald Shores motel i Galveston, Texas. Men de kan inte riktigt slå sig till ro. När kommer Stan och hans hejdukar att hinna i kapp dem? Och hur ska de kunna fly från sitt förflutna?

Galveston av Nic Pizzolatto kom ut i oktober 2015. Den kom ut på engelska 2010 under samma titel. Nic Pizzolatto är en amerikansk författare född och uppvuxen i Louisiana. Han är främst känd som manusförfattare för TV och producent, och bl.a. står han bakom TV-serien True Detective. Han har tidigare skrivit noveller, men Galevston är hans debutroman.

Tillägg: Igår utsåg Svenska Deckarakademin den till  Bästa till svenska översatta kriminalroman 2015 med motiveringen ”En mörk roadmovie där medmänsklighet bryter fram som blixtar på en brutal sydstatshimmel”. Recensionen nedan skrev jag innan priset tillkännagavs.

Trots att jag läser många deckare så får jag erkänna att jag missat den här. När Svenska Deckarakademin vid Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall tillkännagav de nominerade så var det första gången jag hörde talas om den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett exemplar till mig.

Galveston är en välskriven amerikansk kriminalroman inom subgenren ”hårdkokt”, Begreppet ”noir” skulle också kunna användas. I den delen av genren så uppfattar jag det här som en stämningsfull deckare som osar amerikanskt i varje por. Nästan lite Ellorykänsla. Samtidigt så får jag ett problem. Jag har tidigare konstaterat att ofta när huvudpersonen är en ”hårdkokt” privatdetektiv så fungerar det inte för mig. Eftersom jag för det mesta (med några undantag) inte kan uppbåda något större intresse för maffiarelaterade historier så talar ju det inte heller till Galvestons fördel.

Men i grunden så är det ett annat grepp som jag har svårt att förhålla mig neutral till, och det är Roys fördomsfullhet när han uttrycker sig om andra människor. Han sätter rasepitet, eller använder kvinnoföraktande uttryck. Det är troligt att det är ett medvetet grepp från författaren men efterhand så stör det mig mer och mer. I synnerhet så är det Roys tankar när han betraktar den unga flickan Rocky. Det är som vi ska vara fulla av beundran för att han lyckas undertrycka sitt sexuella begär. Jag vet inte hur många gånger vi får en beskrivning av Rockys kropp genom Roys ögon.

Styrkan med Galveston är den sorgsna tonen. Det är en svart och tragisk historia, och det slår an något hos mig. Samtidigt som det kanske inte når hela vägen. Det blir för mycket ”jag” och för mycket upprepningar i berättelserna. Mot slutet tar det sig. Nic Pizzolatto är skicklig på att använda landskapet och kulturen i södra USA för att förstärka tonen. Miljöbeskrivningarna är starka på många sätt. Trots att vi bodde på motell med bättre standard och rörde oss i andra miljöer finns det en igenkänningsfaktor från våra resor i USA.

När Roy sätter sig i bilen vid ett tillfälle så sätter han på musik. Billy Joe Shaver. Bara dagen innan hade jag sett det första avsnittet av den briljanta TV-serien Jills Veranda där han gästspelade. Hans outlaw country passar den bilden jag hade börjat göra mig av Roy. Ytterligare ett snyggt grepp av författaren, även om det hänger på att man vet vilken typ av musik det är.

Jag tror mitt problem är förväntningarna. Eller genren. Visst är det en kriminalroman. Men det är nästan mer en beskrivning av miljön den utspelar sig. Lite som en roadmovie. Jag kan ändå förstå att den var nominerad till Svenska Deckarakademins pris, för i sin subgenre är den bra. Jag ska också tillägga att jag inte sett mer än första avsnittet av True Detective, men om man gillar den serien så tror jag man kan ha förutsättningar att tycka om Galveston.

Tillägg: Motiveringen från Svenska Deckarakademin som jag nu läst använder ord som jag redan skrivit här i recensionen innan jag läste den! För dem är ”roadmovie” positivt, för mig är det inte det i deckargenren.

Omdöme: Hårdkokt kriminalroman från amerikanska södern med en sorgsen ton.
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: Galveston
Förlag: Kalla Kulor
Översättare: Lina Erkelius

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det.
Utläst 15 november 2015.

Svenska Deckarakademins pristagare 2015

Den 6 november tillkännagavs Svenska Deckarakademins nomineringar 2015. Vi hade ett event inom ramen för Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall som jag skrev om här.

Idag har Svenska Deckarakademin haft sammanträde och nu står det klart vilka årets pristagare blir:

Årets bästa svenska kriminalroman

Anders de la Motte Ultiamatum (Forum)

Motiveringen var: ”En spännande och intrikat konstruerad modern rövarhistoria”.

Årets bästa till svenska översatta kriminalroman

Nic Pizzolatto Galveston (övers. Lina Erkelius, Kalla Kulor Förlag)

Motiveringen var: ”En mörk roadmovie där medmänsklighet bryter fram som blixtar på en brutal sydstatshimmel”.

Årets debutant

Sara Lövestam Sanning med modifikation 

Motiveringen var: ”Ett mångbottnat drama med en detektiv som finner mänskliga sanningar snarare än ledtrådar”.

De norske kriminalförfattaren Gunnar Staalesen tilldelades Deckarakademins hedersutmärkelse Grand Master.

Liza Marklund tilldelades ett specialpris för sin banbrytande insats för den moderna kvinnliga deckarvågen i Sverige.

Svenska Deckarakademins hemsida hittar ni här

Spännade! Grattis till alla pristagarna!

Jag har läst Galveston. Recension kommer på bloggen i morgon.
Min recension av Sanning med modifikation hittar ni här.
Gunnar Staalesen har jag läst flera tidiga böcker av, de finns recenserade på bloggen. Liza Marklund har jag också läst en del av.
Återstår Anders de la Motte – och nog har jag tänkt läsa något av honom!