Favoriter i repris – Før jeg brenner ned

Under årens lopp har det blivit några fullpoängare här på bloggen. I serien ”Favoriter i repris” så återpublicerar jag vad jag skrev när det begav sig.

Nu har turen kommit till Før jeg brenner ned av Gaute Heivoll som jag recenserade 11 juli 2011. Den översattes senare till svenska. Den här boken har jag skrivit om flera gånger sen dess på bloggen. Det blev en stor läsupplevelse, och jag hittade en ny favoritförfattare. Dessutom gav den mig en speciell känsla eftersom detta var den sista bok min pappa tipsade mig om innan han dog, och den sista boken vi diskuterade ingående, som vi tidigare diskuterat så många böcker.

Så här skrev jag då:

Den 4 juni 1978 döps nyfödda Gaute Heivoll i Finsland utanför Kristiansand i södra Norge. Samtidigt härjar en pyroman  i bygden där Gaute och hans föräldrar är bosatta. Vem är det som är pyromanen? Och varför? Redan nästa dag kommer allt att vara över men det vet inte innevånarna i  bygden som lever i skräck. Gaute växer upp och flyttar till Oslo, där han såsmåningom blir författare. Många år senare återvänder Gaute till hembygden för att skriva om sin uppväxt, sin far och hans bortgång och inte minst historien om pyromanen.

Boken är uppbyggd med två parallella historier som vävs in i varandra. Dels är det historien om pyromanen. Vi får möta brandchefen Ingemann, hans hustru Alma och deras enfödde son Dag. Vi får också möta Johanna och Olav, vars hus bränns ned av pyromanen, musiklärarinnan Teresa och Alfred. Dels är det historien om Gaute, hans föräldrar – i synnerhet pappan som insjuknar i cancer och dör när Gaute är i 20-årsåldern – och hur Gaute åter kommer till bygden och får veta mer om vad som hände de där dagarna 1978.

Gaute Heivoll är en ung norsk författare som skrivit romaner, noveller, dikter och barnböcker. ”Før jeg brenner ned” belönades 2010 med Bragepriset, Norges motsvarighet till Augustpriset. I boken väver Gaute Heivoll en skicklig väv mellan nutid och dåtid (främst 1978 och 1998). En del av spänningen ligger i historien om pyromanen och även om man ganska tidigt kan förstå vem det är så låter han bakgrunden sakta växa fram. Den starkaste delen är i mitt tycke dock beskrivningen av relationen mellan Gaute och hans far. När han beskriver sin egen kluvenhet inför fadern och sjukdomen skriver han hur han utåt är som vanligt men ”i virkeligheten drev jeg stille utover”.

”Hvem er det vi ser når vi ser oss selv” skriver han på flera ställen, vilket på sätt och vis binder samman historierna kring självbild och relationen föräldrar-barn. Det fick mig också fick mig att reflektera både en och två gånger. Boken har ett fint språk, är både tänkvärd och spännande, och förmedlar både det norska och det tidstypiska.

Jag läste boken på norska och jag hoppas verkligen att den kommer på svenska snart så ni som inte vill läsa på norska kan ta del av den! Enligt Gaute Heivolls egen hemsida så har Norstedts rättigheterna men jag hittar ingen information på deras hemsida. Förhoppningsvis är det på gång!

Betyg: 5

Annonser

Favoriter i repris – Det gångna är inte en dröm

Under årens lopp har det blivit några fullpoängare här på bloggen. I serien ”Favoriter i repris” så återpublicerar jag vad jag skrev när det begav sig.

Nu har turen kommit till Det gångna är inte en dröm av Theodor Kallifatides som jag skrev om på bloggen 19 juni 2011. Theodor Kallifatides är en av mina favoritförfattare som jag alltid känner att jag borde läsa mer av. Att jag som inte gillar biografier så ofta sätter en femma på den här säger en del.

Så här skrev jag då:

Den första självbiografin som jag recenserar här på bloggen blir ”Det gångna är inte en dröm” av en välkänd författare i Sverige, Theodor Kallifatides. Kallifatides kom 1964 från Grekland till Sverige och blev med tiden en väletablerad författare. Kallifatides böcker är skrivna på svenska, ett språk han lärde sig efter sin ankomst till Sverige, men många av hans böcker går tillbaka till det Grekland han växte upp i.

Theodor Kallifatides föddes 1938 i byn Molai i Grekland. Hans självbiografi ”Det gångna är inte en dröm” börjar när han som åttaåring tas av sin morfar till Aten för att återförenas med sin mamma och pappa som flytt från Molai efter att pappan angivits som kommunist. Kallifatides tar oss genom sin barndom och ungdom, sin ankomst till Sverige, hur han träffar sin fru Gunilla, sin tid här och inte minst hur han efter mer än 60 år senare återvänder till byn Molai på besök. På inte mer än 230 sidor tar han oss igenom ett helt liv, låter oss få glimtar av en ung pojkes förälskelser, det politiska läget och inte minst Grekland under 40-, 50- och 60-talet – ett Grekland under förändring.

Kallifatides språk är helt och fulllkomligt underbart. Små nyanser beskriver stora känslor på ett sätt som går rätt in, ibland är tårarna nära, ibland ler jag. Det är realistiskt och det är vackert och det är allmänbildande. Det är kärlek och humor och det är ett stort mått av självdistans. Och det är förstås mycket Grekland. Lite extra ler jag när jag på sid 12 läser ”På andra sidan det smala sundet fanns en citronträdsskog, en riktig skog, inte en eller två lundar.” och inser att det förmodligen är den skogen jag besökte för mer än tjugo år sedan.

Oavsett vad det är som gör det, så tycker jag det är en fantastisk bok!

Betyg: 5

Favoriter i repris – Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson

Under årens lopp har det blivit några fullpoängare här på bloggen. I serien ”Favoriter i repris” så återpublicerar jag vad jag skrev när det begav sig.

Nu har turen kommit till Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson som jag skrev om på bloggen 13 april 2011. Det var dessutom min första bokbloggsvinst! Sedan jag läste den boken har jag nu läst alla böcker Linda Olsson skrivit och hon är en av mina favoritförfattare.

Så här skrev jag då:

Den unga författaren Veronika kommer till en by i Dalarna, för att få vara ensam, sörja och skriva på sin bok. I grannhuset bor den gamla kvinnan Astrid, en enstöring som bott hela livet i samma hus. Båda bär de på sorg och stora hemligheter. De båda kvinnorna närmar sig varandra med stor försiktighet och bygger trots sina yttre olikheter såsmåningom ett band och en vänskap som förändrar deras liv.

”nu vill jag sjunga dig milda sånger” är skriven av Linda Olsson, som är en svenska som flyttade från Sverige 1986 och som sedan länge bor på Nya Zeeland. Boken är skriven på engelska (let me sing you gentle songs) och översatt av en annan person än författaren (som alltså har svenska som modersmål).

Boken vann jag på en blogg och när jag började läsa den så överrumplade den mig fullständigt. Den är oerhört finstämt skriven, språket är ljuvligt (fantastiskt översatt), stämningarna går rätt in i hjärtat liksom personerna. Det är så oerhört svenskt och jag undrar om det är som Olsson skriver i förordet, att man behöver avståndet och längtan för att kunna skriva så om den svenska naturen och människorna. Citaten ur dikter och sånger blir som en del av boken (även titeln är ett citat ur en dikt av Karin Boye, en av mina favoritdiktare). Det är en bok som man stilla flyter med och njuter av, ända in i slutet.

Betyg: 5.

Favoriter i repris – One Day av David Nicholls

I början av sommaren efterlyste jag tips på vad jag kunde skriva om, och fick en del bra förslag. Ett var att återanvända recensioner, dvs lite ”gamla favoriter”. Ett tag funderade jag på att fokusera på en genre, men till slut bestämde jag mig för att gräva i arkivet och hitta de böcker jag satt högsta betyg på när jag recenserat dem på bloggen.

Först ut är: One Day av David Nicholls. Jag recenserade den 30 januari 2011 och det var den första 5:an på bloggen.

Så här skrev jag då:

Den 15 juli 1988 möts Emma och Dexter i Edinburgh på en fest kvällen efter att de tagit examen från universitetet. De kommer från vitt skilda miljöer och är så olika man kan tänka sig. De tillbringar en stund tillsammans och ett band formas mellan dem. Men var kommer de att befinna sig exakt ett år senare? Och ytterligare ett år senare?

I David Nicholls roman ”One Day” (jag läste den på engelska men den finns översatt till svenska, ”En dag”) får vi träffa Emma och Dexter den 15 juli varje år från 1988 fram till 2007, vare sig de befinner sig på samma plats eller olika platser. Nicholls väver med små enkla medel en underbar bild av två människor som utveckas från 20-åringar till 40-åringar. Språket talar direkt till läsaren, och utan att skrivas på näsan eller genom en regelrätt återblick i varje kapitel så får läsaren veta vad som hänt under det gångna året. In i relationsdramat mellan Em och Dex väver också Nicholls dagsaktuella händelser under dessa årtionden och framförallt Storbritanniens utveckling.

En såpass ”hypad” bok möter jag med viss skepsis. Men jag kunde inte lägga den ifrån mig! Jag trollbinds av Emmas och Dexters livsöden, när ett kapitel är slut undrar jag var de befinner sig nästa år. Jag älskar Nicholls sätt att göra berättelsen verklig, både Emma och Dexter blir som vänner man återser en gång om året. Att Em och Dex i stort sett är årsbarn med mig ger förstås boken en extra dimension, de upplever olika skeden i livet ungefär när jag upplevde dem. Alltihopa är personligt och väldigt verkligt. Det finns så mycket jag tycker om med den här boken, så jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Läs den!