Kvinnan på bänken av Anna Jansson

Från förlagets hemsida: Kriminalinspektör Jesper Ek har blivit blixtförälskad. Men hans nya kärlek Julia är en gåta. Vad är det hon inte vill berätta? När hennes förflutna hinner ikapp har fällan slagit igen om Ek, som hamnar i en fruktansvärd knipa och inte ens kan ta hjälp av sina kollegor.
Maria Wern kallas till prästgården i Lärbro, och inser att den bär på många hemligheter. Enligt sägnen blev en präst dräpt i kyrkan på 1200-talet, och det sägs att dråparen går igen. Den unga prästen Alva har blivit hotad, och diakonen Ragnar är djupt oroad över att hon inte tar hoten på allvar. När Maria hittar klippböcker om Alva som diakonen gjort väcks nya frågor.

Kvinnan på bänken av Anna Jansson har recensiondatum idag, 26 mars 2018. Anna Jansson är sjuksköterska och debuterade 2000 med första delen i serien om Maria Wern och hennes kollegor, Stum sitter guden. Anna Jansson skriver också en Feelgoodserie om hårfrisörskan/äktenskapsmäklerskan Angelika Lagermark och en serie för barn om Maria Werns dotter Emil. Kvinnan på bänken är den nittonde boken i serien om Maria Wern.

Jag har läst alla delar i den här serien om Maria Wern och hennes kollegor, och fortsätter gärna att läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar, och det åkte direkt upp på läslistan.

Kvinnan på bänken är en lättläst svensk kriminalroman av typiskt Anna Jansson snitt. Här finns de välkända karaktärerna, med några nya tillfälliga tillskott. I serien har mitt intresse för huvudkaraktärerna gått lite upp och ner men i Kvinnan på bänken så intresserar de mig, i synnerhet Jarita. Även vid utläst bok så känner jag att jag definitivt inte är klara med dem. Maria Wern är relativt förutsägbar, men samtidigt så känns det som om hon mognat.

I vanlig ordning så väver Anna Jansson in trådar som handlar om något samhällsfenomen, något som är en styrka i hennes böcker. Den delen som handlar om kvinnomisshandel är välskriven och tänkvärd, men den andra tråden som är av mytologisk/historisk form fångar mig aldrig. Det blir också problemet med boken, att den aktuella tråden som allt vävs kring fångar aldrig mitt intresse. För en gångs skull så tycker jag också att språket är stolpigt och det haltar i en del beskrivningar.

Själva ”mysteriet” är invävt tillsammans med de aktuella trådarna och slutet blir lite väl mycket (det är många galningar som befolkar den svenska landsbygden). Jag är nyfiken på vem det kan vara, men har mina misstankar relativt tidigt, i alla fall vad gäller delar av upplösningen. Mer säger jag inte med risk för spoilers.

Trots att jag tycker att Kvinnan på bänken är långtifrån den starkaste i den här serien så vill jag definitivt fortsätta läsa den.

Omdöme: Lättläst svensk deckare om kvinnlig kraft.
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 306
Betyg på Goodreads:
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 15 mars 2018.

Annonser

Kolibri av Kati Heikkapelto

Från förlagets hemsida: Anna Fekete har ett förflutet – som barn flydde hon kriget i Jugoslavien – och nu är hon precis i början av sin karriär som brottsutredare i en nordlig finsk kuststad. Hon har blivit inkastad i ett högprofilerat, till synes olösligt fall som fångat hela nationens intresse. Och det hjälper inte att hennes nya medelålders partner, Esko, inte ens bryr sig om att dölja sina rasistiska fördomar.
En ung kvinna har mördats i ett joggingspår och ett smycke föreställande en aztekisk gud har återfunnits i hennes ägo. Inom kort följer ännu ett mord, och allt tyder på en seriemördare, som får smeknamnet Kolibrin. Men kan Anna spåra upp mördaren innan han – eller hon – slår till igen? Och i så fall: till vilket pris för henne själv?

Kolibri av Kati Heiikapelto hade recensionsdatum 6 maj 2017. Kati Heiikapelto är en finsk deckarförfattare som debuterade 2017 med Kolibri, den första boken om Anna Fekete, som har fått ett internationellt genombrott.  De försvarslösa, den andra boken i serien om Anna Fekete, kommer ut 2018.

Kolibri dök upp överraskande från förlaget förra året, och jag hade lust att läsa den då, men det blev inte av. Nu när jag fick veta att författaren kanske kommer till Sundsvall senare i år så bestämde jag mig för att prioritera den.

Kolibri är en finsk deckare som utspelar sig i en helt annan miljö än jag är van vid att läsa om, vilket är positivt. Det känns som om jag lär mig rätt mycket om Finland och hur det är att vara flykting i Finland. En del av frågorna kring flyktingskap är ju tyvärr också relevanta i många länder. Jag hade rätt höga förväntningar på Kolibri, men det var trögt för mig att komma in i boken. I inledningen så stör omständliga och detaljerade beskrivningar av omgivningen. Jag är inte så förtjust i en detaljnivå som inte är nödvändig för historien, som vilken färg olika hus är. Efter ett tag så vänjer jag mig i läsningen, samtidigt som historierna tar fram och boken blir mer lättläst.

Poliskaraktärerna är rätt schablonmässiga, där finns alla de som man förväntar sig i en deckare. Jag har svårt för Anna Fekete, i synnerhet de återkommande beskrivningarna av hennes ångest hela tiden och tankar hit och dit. Det är svårt att följa och förstå henne. Samtidigt så är hennes levnadshistoria intressant.. Så trots att jag inte riktigt kan med henne, så är jag lite nyfiken på att veta mer, både om hennes bakgrund och hennes tid i Finland. Hennes relationer med de andra på polisstationen är också intressanta, i synnerhet Esko som jag skulle vilja läsa mer om.

Det är inte från början klart för mig hur huvudfallet ska utveckla sig, men upplösningen tycker jag är ”sådär”, tagen som ur vilken deckare som helst. Däremot är ”bihistorien” intressant och inte riktigt vad man tror från början.

Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa del 2 i den här serien, även om jag inte kastar mig över den. Oavsett så kommer det att bli intressant att lyssna på författaren i höst.

Omdöme: Finsk deckare i en annorlunda miljö om utanförskap
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Just nu just här, Johannas deckarhörna, Enligt O, hyllan, Mest Lenas godsaker och Den läsande kaninen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Modernista
Originaltitel: Kolibri
Översättare: Marjut Hökfelt
Sidor: 376
Betyg på Goodreads: 3,76 baserat på 901 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 12 mars 2018.

Alla hjärtans mirakel av Simona Ahrnstedt

Från förlagets hemsida: Det är svårt det där med kärlek, tycker Minoo. Om det ändå vore lika lätt – och njutbart – att hitta en bra man som det är utforska Stockholms restaurangutbud. Men vad hon inte vet är att kärleksängeln Astrild ruvar på en plan. Och när Minoo en mörk februarieftermiddag lockas in i en erotisk butik på Drottninggatan, blir ett mystiskt möte en upplevelse hon sent kommer glömma … 

Alla hjärtans mirakel av Simona Ahrnstedt hade recensionsdatum 26 februari 2018. Simona Ahrnstedt är leg. psykolog, kbt-terapeut och författare som debuterade 2010 med Överenskommelser. Hon har gett ut sju romaner i genren romance. Alla hjärtans mirakel är en erotisk novell som gavs ut till Alla hjärtans dag 2018.

Simona Ahrnstedt är min favorit i genren romance, och det är klart jag blev nyfiken på Alla hjärtans mirakel när den började synas på sociala medier. Vid ett besök i den lokala bokhandeln så lyckades jag få tag på ett exemplar – den ingick i en kampanj där den delades ut gratis i Akademinbokhandeln.

Alla hjärtans mirakel är en välskriven erotisk novell i bokform. Simona Ahrnstedt visar att hon behärskar även novellformen. Hon är fantastiskt bra på att beskriva en modern kvinnas dilemman, som exempelvis vikthets och kraven på hur en kvinna ska bete sig i ett förhållande. På bara dessa få sidor finns humor och Simona Ahrnstedt är en fena på att beskriva attraktion mellan två människor så att det känns helt och hållet verkligt och realistiskt. Och väldigt vackert. Jag gillar slutet av novellen i synnerhet.

I hennes romaner så förekommer förstås en hel del sexscener. Så även i Alla hjärtans mirakel – det är ju en erotisk novell. Medan jag i romanerna tycker det är en perfekt balans mellan attraktion och sex så  tycker jag inte fungerar i samma utsträckning i novellformatet. Det blir för mycket sex, och det är dessutom beskrivet på ett annat sätt än vad det brukar vara. Jag är inte heller så förtjust i Astrilds väldigt konkreta inblandning.

Det blir för mycket för min smak, trots att jag var beredd på det med tanke på genren. Kanske det helt enkelt är skillnaden mellan ”romance” och ”erotisk novell” som inte fungerar för mig. Är det däremot ”din grej” så rekommenderar jag Alla hjärtans mirakel.

Omdöme: Välskriven erotik – inget för den pryda
Betyg: 3+

Bloggat om boken har IHeartFantasy, Bokhyllan i Pepparkakshuset och Bokbesatt 

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 81
Betyg på Goodreads: 3,55 baserat på 40 betyg
Hur jag fick tag på den: Akademibokhandeln
Utläst 22 februari 2018.

Kodnamn Verity av Elizabeth Wein

Från förlagets hemsida: Året är 1943. En kvinnlig brittisk agent arresteras av Gestapo i det naziockuperade Frankrike. Efter veckor av tortyr går hon med på att avslöja allt, och börjar skriva sin bekännelse. Det blir berättelsen om piloten Maddie som flög henne till Frankrike, om deras vänskap och kamp för överlevnad. Berättelsen om Verity.

Kodnamn Verity av Elizabeth Wein kom ut 2015. i original heter den Codename Verity och kom ut 2012. Elizabeth Wein är en amerikansk författare som numera bor i Skottland. Hon har pilotlicens. Hon debuterade 1993 med The Winter Prince och har skrivit flera romaner och noveller inom genren historisk fiktion för unga vuxna.

Jag hade sett Kodnamn Verity på diverse bloggar när den kom ut 2015, och gav den i julklapp det året till min make. Nu hamnade den i Makeutmaningen och det blev mitt val för februari.

Kodnamn Verity och jag kom inte alls överens till att börja med. Jag gillade varken språket eller berättarrösten. Språket tyckte jag var ”fattigt” och barnsligt, och berättarrösten upplevde jag som oerhört naiv. Det kändes som om det var ett barn som berättade, och inte på ett realistiskt sätt. Allt för mycket av det som jag inte gillar med vissa ungdomsromaner. Det påverkade mitt intryck av historien och personerna. Jag kunde inte uppbåda något större intresse för personerna, och läsningen gick väldigt trögt. Eftersom det handlar om en kvinna som utsätts för tortyr av nazisterna så känns det faktiskt lite underligt att känna så lite under läsningen.

Men så plötsligt så händer något när berättarrösten byts ut, och historien blir både spännande och intressant. När jag läst ut den så konstaterar jag att historien är otroligt snyggt uppbyggd, och liknar inget annat jag läst. jag var tvungen att bläddra tillbaka och inse att jag inte ”sett” saker första gången jag läste om dem. Berättelsen berörde starkt och vid ett tillfälle fick jag tårar i ögonen (det händer mig inte så ofta). Personerna var fortfarande inte i min stil språket var”fattigt” hela vägen igenom. Berättelsen är för omständlig ibland.

Ett plus till Elizabeth Wein är att Kodnamn Verity berättar en berättelse med kvinnor i centrum med yrken och uppgifter som man inte traditionellt förknippar med kvinnor, och att vänskapen mellan Queenie och Maddie i mångt och mycket är det som bär historien. Det sakliga efterordet förstärker också betydelsen och sätter den i ett sammanhang. Elizabeth Wein vet vad det är hon skriver om.

I februaris sammanfattning så valde jag den här som ”Månadens överraskning”. Det var inte för att den var så mycket bättre än jag trodde utan för att det gick från att jag kände att jag knappt skulle kunna läsa ut den till att den blev spännande och berörande.

Omdöme: Ungdomsroman om vänskap och att skenet bedrar.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Ms Hisingen, Zellys bokhylla, C R M Nilsson, Annas bokhylla, Nilmas bokhylla, Fantasygrottan och hyllan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Gilla böcker/Lilla Piratförlaget
Originaltitel: Code Name Verity
Översättare: Carina Jansson
Sidor: 331
Betyg på Goodreads: 4,07 baserat på 71 751 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 20 februari 2018.

Artemis av Andy Weir

Från förlagets hemsida: Månstaden Artemis är paradiset i rymden – för rika turister och excentriska miljardärer, alltså.
För Jazz är det alger till frukost, ölsubstitut på kvällen och en brits under marken. Till den dag hon erbjuds en oemotståndlig summa för att begå det perfekta brottet.
Men givetvis är inget så enkelt som det framstår. Jazz upptäcker snart att hon hamnat mitt i en konspiration för kontrollen av hela Artemis – och att hennes enda chans att överleva hänger på en plan som är betydligt mer riskfylld än det brott hon lovat att utföra.

Artemis av Andy Weir hade utgivningsdatum 22 januari 2018. På engelska kom den ut i november 2017 med samma titel . Andy Weir är en amerikansk författare med bakgrund som systemutvecklare. Han debuterade 2014 med The Martian (Ensam på Mars) som också filmatiserats.

Jag läste Ensam på Mars 2016. Vissa saker gillade jag med den, andra inte. Jag var ändå tillräckligt nyfiken på vad en uppföljare skulle kunna innebära så jag tackade ja när jag fick frågan från förlaget om jag ville läsa Artemis.

Artemis är en detaljerad framtidsvision med en ung kvinna i huvudrollen. Jag har rätt svårt att komma in i berättelsen, och det tar ungefär en tredjedel av boken innan jag tycker berättelsen tar fart. Det som intresserar mig är själva intrigen, det är det som får mig att läsa vidare, och den är som mest driven i mitten av boken. Mot slutet tappar jag lite intresset igen.

Det här visade sig inte riktigt vara min typ av bok trots allt, och det har främst två skäl. Det första är de tekniska detaljerna, som faktiskt tråkar ut mig. Jag förstår att det kan vara intressant för vissa, men trots att jag är fysiker i grunden, så har jag inte riktigt intresse för alla detaljer precis hur man svetsar i vakuum exempelvis… Det andra är berättarrösten. Hela berättarstilen blir snabbt uttjatad. Jag är mycket kluven till Jazz som person och berättare. Å ena sidan så tycker jag hon är rätt cool och efterhand så gillar jag henne mer. Men hennes ”röst” är helt fel för en mycket ung tjej. I början av boken så finner jag viss underhållning i hennes kommentarer men efterhand så blir de mer och mer grova och är mest förpubertala sexskämt som bara är … osmakliga. Hon visar en kvinnosyn och självbild som är förskräcklig. Sen finns kommentarer om sex med barn som är rent ut sagt hemska.

Detta till trots så hade Artemis vissa kvaliteter som bok. Jag gillar rymdmiljön och att författaren har tänkt en hel del på hur en sådan ska utformas (tack för kartan i början!). Även om Jazz berättarröst stör mig så växer hon allt eftersom och jag gillar henne på sätt och vis när boken väl är utläst. Greppet med breven mellan henne och Kevin på jorden som är infogade som en parallell historia som knyts ihop först i slutet är bra, och ökar mitt intresse. Intrigen är helt OK för en spänningsroman, även om detaljnivån är lite hög ibland.

Jag har fortfarande inte gett upp hoppet om Andy Weir och hoppas att han kan slipa fram en riktigt bra tredje bok. Filmatiseringen av Artemis kan bli bra, om man städar i Jazz kommentarer och får bort de stötande sexskämten och kvinnosynen.

Omdöme: Tekniskt detaljerad framtidsvision med bra intrig men osmakliga jargong.
Betyg: 3

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, En blogg för bokugglor, Vargnatts bokhylla, Fru E:s böcker, Boklysten, Nellons bokblogg och Litterementärt

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bookmark
Originaltitel: Artemis
Översättare: John-Henri Holmberg
Sidor: 340
Betyg på Goodreads: 3,69 baserat på 51 689 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 9 februari 2018.

Buss på villovägar av John Steinbeck

Från Adlibris: Juan och Alice Chicoy äger en restaurang med tillhörande bilverkstad i en öde vägkorsning nära den mexikanska gränsen. Medan den koleriska Alice passar restaurangen tillsammans med en romantiskt drömmande servitris, tar den lugna, manliga Juan hand om verkstaden och busskörningen tillsammans med lärlingen ”Blemman”, vars tankar främst kretsar kring olika kvinnor. Under ett hemskt oväder kör bussen en dag fast på en öde, lerig väg i Kalifornien. Och i den ovanliga situationen uppstår en rad spänningar mellan de åtta tillfälligt sammanförda personerna, som får den polerade ytan att brista och personerna till att avslöja sina sanna jag och uppnå nya erkännanden.

Buss på villovägar av John Steinbeck kom ut 1947. I original heter den The Wayward Bus och kom ut 1947. John Steinbeck är en amerikansk författare som fick Nobelpriset i litteratur 1962. Han debuterade 1929 med Blod och guld. Till hans mer kända verk hör Möss och människor (1937) samt Vredens druvor (1939). Av hans 27 böcker har sjutton stycken filmatiserats.

I januari så började jag läsa en av George R R Martins böcker i Makeutmaningen, men fick inte alls något läsflyt. Tillfälligt så pausade jag den och valde den här boken ur Makeutmaningen istället. Jag har läst Steinbeck tidigare, men det var mycket länge sedan.

Buss på villovägar är en lättläst berättelse. Nu för tiden läser jag mest relativt nya böcker, och jag upplever att Buss på villovägar har ett gammaldags språk och uppbyggnad. Inte så konstigt när den är från 40-talet, men det färgar mitt intryck av boken. I början så stör det mig att det är många detaljerade beskrivningar av personer och deras reaktioner på i mitt tycke ovidkommande detaljer. Men efterhand så vänjer jag mig vid berättarstilen och språkrytmen, och mot slutet så kan jag t.o.m. uppskatta dessa detaljer.

Det är svårt att skriva något om Buss på villovägar för även efter att jag läst ut den så har jag svårt att säga vad den egentligen handlade om. Vilket är budskapet, vad är det Steinbeck vill förmedla? Det är som om historien börjar mitt i något och slutar mitt i något, det blir aldrig något att ta på. Samtidigt förstår jag att man kan se det som en fin betraktelse av mänskligt beteende.

Det finns en sak som stör mig oerhört med Buss på villovägar som jag inte hittar någon annan som tagit upp och det är kvinnornas syn på hur männen behandlar dem. Jag vet inte om det är ett tidsdokument, om boken inte åldrats med värdighet eller om det är en poäng som jag missar. Det är flera rätt brutala övergrepp på kvinnor i boken, som tas som männens självklara rätt att utföra. Och kvinnorna i boken resonerar så, att männen helt enkelt inte kan låta bli att agera våldsamt och det är något kvinnor får antingen uppgivet acceptera eller utnyttja till sin fördel. Det här påverkar min syn på Buss på villovägar – annars hade betyget kunnat bli högre. jag är faktiskt inte säker på att jag när jag läste Steinbeck som ung nödvändigtvis skulle reagerat lika starkt…

Lite nyfiken är jag på att läsa något annat av John Steinbeck, om inte annat för att se hur han beskriver relationer mellan män och kvinnor. Men det är inte högprioriterat.

Omdöme: En lättläst betraktelse av människans natur, med en underlig syn på mäns våld mot kvinnor
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bonniers (mitt exemplar)
Originaltitel: The Wayward Bus
Översättare: Nils Holmberg
Sidor: 288
Betyg på Goodreads: 3,82 baserat på 6 985 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 22 januari 2018.

 

To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Från det svenska förlagets hemsida: Lilla nioåriga Scout växer upp i amerikanska Södern i en loj småstadsidyll, när ohyggliga och dramatiska händelser vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat tar sig an försvaret, men hatet och indignationen i det lilla samhället växer som en lavin.
Inför Scouts oskuldsfulla ögon omstörtas den sömniga lilla staden och hon blir seende: hennes berättelse blir till en anklagelse, som ingen av oss undslipper.

To Kill a Mockingbird av Harper Lee kom ut 1960. I svensk översättning heter den Dödssynden och kom ut 1960. 2015 gavs en nyöversättning ut. Dödssynden vann Pulitzerpriset 1961 och anses vara en modern klassiker. Harper Lee var en amerikansk författare som publicerat två böcker – Dödssynden och Ställ ut en väktare som kom 2015, strax innan hennes död 2016.

Det är inte ofta jag numera läser böcker som anses vara klassiker, men To Kill a Mockingbird har jag varit nyfiken på ett tag. När vi var i Salt Lake City 2015 inhandlade jag den, men den lyckades (trots att jag satte upp den i Boktolvan redan förra året) bli en hyllvärmare. Men mitt i läsningen av recensionsexemplar kände jag ett behov av att läsa något helt annat.

To Kill a Mockingbird är en tänkvärd skildring av rasism, fördomar och ett litet samhälles villkor. Det är i mångt och mycket ett tidsdokument, i språk och uppbyggnad. Tyvärr är temat med fördomar och rasism lika aktuellt nu som då. Språkligt så upplever jag den som omständig, och det är en hel del ord och ordvändningar som jag får tänka på. Normalt så brukar jag inte ha problem med att läsa böcker på engelska, men här så tappar jag då och då tråden, och ibland så känns det som om det är språket. Nu vet jag inte hur en flicka på den tiden i USA pratade men det känns inte naturligt med ordvalen i hennes tankar.

I berättelsen låter Harper Lee den unga flickan Scout vara berättarrösten. På ett sätt så gillar jag det, eftersom det låter läsaren dra egna slutsatser utan att Scout egentligen tar ställning. Hon berättar historien som hon ser den, och det innebär också att hon har sina fördomar och föreställningar. På ett annat sätt så gillar jag det inte, det blir många röriga trådar, och jag får inte ihop allting. Det blir långa redogörelser av detaljer i Scouts liv, bl.a. från skolan, som jag inte tycker tjänar till att förstärka historien utan bara blir ointressanta.

Det är några karaktärer som jag tycker beskrivs väl, och det är pappan Atticus Finch och brodern Jem. En del andra karaktärer får man en känsla för, men andra framstår som mycket schablonartade (vilket skulle kunna vara ett grepp, att just Scout får dem att framstå så). Atticus Finch är den verkliga hjälten, inte bara sitt rättvisetänk och ambition att behandla alla lika, utan också i sitt sätt att uppfostra barnen, vilket framstår som mycket progressivt. Utöver rasism så finns här också en hel del saker att fundera över jämställdhet. Men inte ens Atticus är perfekt, han anser t.ex. att kvinnor inte skulle klara att sitta i en jury, de skulle prata för mycket…

Jag upplever To Kill a Mockingbird som ojämn. Vissa delar, i synnerhet när pappan Atticus Finch får stå i centrum, är väldigt bra och jag läser med iver. I andra delar så kör jag helt fast och har svårt att läsa mer än ett par sidor åt gången. To Kill a Mockingbird är inte många sidor men tog mig väldigt lång tid att läsa. Samtidigt kan jag uppskatta och förstå vilken betydelse en bok som den här hade när den kom, och fortfarande kan ha.

Omdöme: Tankeväckande, men trögläst om fördomar
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Ms Hisingen och Bokgalleriet

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Grand Central Publishing
Sidor: 376
Betyg på Goodreads: 4,26 baserat på 3 424 063 betyg
Hur jag fick tag på den: Från bokhyllan. Inköpt 2015 i Salt Lake City.
Utläst 18 december 2017.

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan av Claire Sandy

Från förlagets hemsida: Det har gått sexton år sedan Asta lämnade Irland med ett krossat hjärta och ett barn i magen. Tillsammans med dottern Kitty trivs hon bra med livet i London men när hennes chef, den snygga tidningsmogulen Conan, vill att hon undersöker en gråtande madonnastaty i sin gamla hemby tvingas hon tillbaka till sin hemby Tobercree.
Det som skulle bli en snabbvisit blir plötsligt något helt annat när en vinterstorm sveper in över Irland. Och samtidigt som Asta måste lösa mysteriet med madonnan och återknyta kontakten med sin excentriska familj, dyker den mystiske Jake upp. Att något klickar mellan dem är uppenbart, men går det verkligen att tina upp ett hjärta som varit fruset i så många år?

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan av Claire Sandy hade recensionsdatum 1 november 2016. I original heter den Snowed in for Christmas och kom ut 2015. Claire Sandy är pseudonym för den brittiska författaren Bernie Strachan som  har skrivit flera böcker i romcom-genren under flera olika namn.  Hon debuterade 2004 med The Reluctant Landlady.

Efter att ha läst Johannes Auyurus bok behövde jag något lätt. Claire Sandy hade jag satt upp i Boktolvan, där jag också behövde läsa en bok, så därför valde jag Snöfall, mirakel och frusna hjärtan som dottern fick i julklapp förra året.

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan är en lättläst bok som passar i jultid. I början av boken så gillar jag den riktigt mycket – i synnerhet så gillar jag relationen mellan Asta och Kitty. Men allt eftersom läsningen fortskrider så dyker det upp en del saker som stör mig och drar ner intrycket väsentligt. Boken är mycket lättläst, men språket är inte alls särskilt bra. Det som också stör är användningen av rätt så grova ord, som att man slentrianmässigt använder ”slinka” som tilltal. Jag vet inte om det är ett sätt att visa att det här är en naturlig och enkel familj, men det landar inte väl hos mig.

I feelgood så ska det vara kemi mellan personerna, och tyvärr så saknar jag det. Asta tänker mycket på sex i samband med Jake, men jag har svårt att tro på vare sig hennes förälskelse i Jake eller i Conan, det är bara ord. Det finns också en grundton i deras jargong som delvis hänger ihop med orden, och delvis är en relationsbeskrivning. Hon återkommer till att hon gillar att bli dominerad av Jake. Hennes handlingar motsäger visserligen det, men hennes tankar och ord visar på den tendesen. Och sen kommer vi till det största problemet. Feelgood kan visserligen innehålla mörker, men i Astas bakgrund finns en dramatisk och tragisk händelse, som jag tycker författaren behandlar vårdslöst och utan förståelse. Så lätt skakar man inte av sig en sådan sak, och beskrivningen av det lämnar en mycket sur eftersmak.

Vad tycker jag då om med boken? Jo, det finns bikaraktärer som jag gillar, som Rory, Oona, Kitty och Ma t.ex. Jag gillar att familjen innehåller många starka kvinnor. Beskrivningen av den irländska landsbygden och småsamhället är ganska bra, och vintervädret gör sitt till för att det ska bli bra stämning.

Tveksamt om jag kommer att välja Claire Sandy igen om jag ska ha feelgood, när det finns Lucy Dillon exempelvis.

Omdöme: Lättläst och vintrig irländsk feelgood
Betyg: 3

Bloggat om boken har hyllan, med näsan i en bok, Bina’s Books och Feelgoodbiblioteket

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Printz Publishing
Originaltitel: Snowed in for Christmas
Översättare: Ann Margret Forsström
Sidor: 376
Betyg på Goodreads: 3,65 baserat på 139 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånade av dottern.
Utläst  november 2017.

The Travelers av Chris Pavone

Från Goodreads: Meet Will Rhodes: travel writer, recently married, barely solvent, his idealism rapidly giving way to disillusionment and the worry that he’s living the wrong life. Then one night in Argentina a beautiful woman makes him an offer he can’t refuse. Soon Will’s bad choices – and dark secrets – take him across Europe, from a Bordeaux chateau to a midnight raid in Paris, from a Dublin dive-bar to a mega-yacht in the Mediterranean and an isolated cabin perched on the cliffs of Iceland.
As Will is drawn further into a tangled web of international intrigue, it becomes clear that the network of deception ensnaring him is part of an immense and deadly conspiracy with terrifying global implications – and that the people closest to him may pose the greatest threat of all.

The Travelers av Chris Pavone kom ut 2016. Den är inte översatt till svenska. Chris Pavone är en amerikansk författare med en mångårig bakgrund i förlagsbranschen. Han var bl.a. spökskrivare innan han debuterade 2012 med The Expats, som är översatt till 20 språk. The Travelers är hans tredje bok.

The Travelers valdes till sommarens bok i bokcirkeln som jag är med i. Jag hade inte tidigare hört talas om vare sig författare eller böcker.

The Travelers är en thriller med många tvister och bra tempo. Den är annorlunda än någonting jag läst tidigare. Det är svårt att sätta ord på vad jag upplever som unikt, men jag tycker författaren har lyckats få till något eget i uppbyggnad av historien. Nu ska sägas att även om jag läser mycket spänningslitteratur så läser jag sällan rena thrillers numera, så det kan hända att det finns liknande historier. Den som jag tycker den mest liknar är Slutet av kedjan av Fredrik T Ohlson.

The Travelers är en lättläst bok, men det tog ändå rätt lång tid att läsa. Dels så är den relativt många sidor, och den hade vunnit på att vara betydligt kortare. Dels var det också så att även om jag upplevde den som lättläst och det gick fort när jag väl läste så var det ingen bok jag längtade efter att läsa vidare, så jag gjorde mycket ”emellan”.

Det går inte att säga så mycket om handlingen, utan risk för spoilers. Så det får bli kort. Jag gillade historien och alla turer hit och dit men allt var (naturligtvis) helt osannolikt. Framförallt så upplevde jag det som osannolikt att man skulle kunna dölja saker för vänner och familj på det sättet som några av personerna i boken gör. På sätt och vis var boken som en film, uppbyggd i scener. Jag hade inga problem att visualiera varje ”scen” i boken, inte minst utifrån actionfilmer.

The Travelers var en intressant läsupplevelse men jag tvivlar på att jag kommer att läsa något mer av Chris Pavone.

Vad vi tyckte i bokcirkeln får jag komplettera med när vi haft vårt möte.

Omdöme: Osannolikt invecklad men lättläst thriller.
Betyg: 3+

Jag hittar ingen svensk bloggare som bloggat om boken.

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Faber Faber
Sidor: 433
Betyg på Goodreads: 3,6 baserat på 3731 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånade på biblioteket
Utläst: 12 augusti 2017

Theft av B K Loren

Från författarens hemsida: Willa Robbins is a master tracker working to reintroduce the Mexican wolf, North America’s most endangered mammal, to the American Southwest. But when Colorado police recruit her to find her own brother, Zeb, a confessed murderer, she knows skill alone will not sustain her. Willa is thrown back into the past, surfacing memories of a childhood full of intense love, desperate mistakes, and gentle remorse. Trekking through exquisite New Mexico and Colorado landscapes, with Zeb two steps ahead and the police two steps behind, Willa must wrangle her desire to reunite with her brother and her own guilt about their violent past.

Theft av BK Loren kom ut 2012. BK Loren är en amerikansk prisbelönt författare som framförallt skrivit noveller och essäer. Hon har haft en mängd olika jobb för att få tid för att skriva. Theft är hennes första roman, och den håller på att bli film, till vilken BK Loren själv skriver manus. Hennes hemsida finns här.

Theft hittade jag i en bokhandel i centrala Boulder. Eftersom jag gillar att läsa böcker som knyter an till stället vi befinner oss på när vi reser, och Theft utspelar sig i Colorado, så köpte jag den och började läsa.

Theft är en välskriven tunn (ca 200 sidor) roman med en alldeles speciell stämning. En styrka med boken är miljöskildringarna, både vad gäller natur, fauna och djuren. Närheten till naturen präglar männinskorna i Theft. De lever ett enkelt liv, anpassar sig till naturen, men plågas också av att inte passa in. Miljön spelar stor roll och jag tror den här skulle passa för att bli film, då skulle känslorna kunna komma fram genom starka bilder.

Theft är mycket välskriven, men språket är intensivt och ”tätt”, och jag tyckte bitvis att den var svårläst. Inte så att orden i sig var svåra att förstå, utan mer för att varje ord och mening hade någon betydelse. Trots det angelägna temat så upplevde jag den som trög att komma in i. Jag avbröt t.o.m. läsandet ett tag för att läsa en annan bok. För mig var den här boken annorlunda och speciell, men ändå på något sätt vacker i både språk och tankar.

BK Loren verkar inte ha skrivit någon mer skönlitterär bok, och även om hon gör det lär jag inte läsa fler böcker av henne. Trots skönheten och styrkan i boken var den inte riktigt min typ av bok.

Omdöme: Välskriven och intensiv om ett naturnära liv.
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Counterpoint
Sidor: 206
Betyg på Goodreads 4,02.

Mitt exemplar var nyinköpt i Boulder.
Utläst 10 juli 2017.