MemoRandom av Anders de la Motte

Från förlagets hemsida: David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en våldsam bilolycka förlorar han minnet. Tappar kontrollen över sitt avancerade nät av svek och lögner. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören ”Janus”, som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja ”Janus” rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?

MemoRandom av Anders de la Motte kom ut 2014. Anders de la Motte är en svensk författare som tidigare arbetat som polis och säkerhetschef. Han debuterade 2010 med [geim] som bl.a. belönades med pris från Svenska Deckarakademin. Han har gett ut sju böcker i tre olika serier. MemoRandom är hans fjärde bok, och den första i en serie på två böcker om David Sarac som ska bli TV-serie.

Anders de la Motte är en författare jag varit nyfiken på ett tag, inte minst sedan jag lyssnade på honom vid Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall 2014. MemoRandom fick jag i julklapp 2015 men den har blivit stående, trots att jag satt upp författaren i Boktolvan. Nu behövde jag en pocketbok att ta med på en resa, och då passade den här bra.

MemoRandom är en välskriven och lättäst deckare av det mera hårdkokta slaget. Egentligen så är MemoRandom en deckare av den typ som jag inte är så förtjust i, och David Sarac är verkligen inte den typ av personlighet som jag vill ha som huvudperson. Ändå så flyter läsningen av MemoRandom förvånansvärt lätt. Det har något att göra med Anders de la Mottes sätt att skriva och bygga upp historien, som är skickligt gjort. Berättelsen har ett bra tempo, och är uppdelat i korta stycken.

Hela intrigen bygger på att David Sarac förlorat minnet. Anders de la Motte har själv sagt att mycket av materialet till just minnesförlusten har han fått från sin pappa som tappade minnet. Jag tvivlar inte på att det kan vara en riktig beskrivning, men jag har svårt för när det i en bok är oklart om det som händer är verklighet eller en fantasiprodukt/dröm/hjärnspöke.

Karaktärsbeskrivningarna är bra, men alla personer är mer eller mindre skumma. David Sarac framstår redan från början som en obehaglig typ. Däremot den andra huvudpersonen, Atif, gillar jag som huvudperson, trots att han också gjort en hel del brutala saker och fattat obehagliga beslut. Berättelsen är i huvudsak uppbyggd kring de två som berättare, och det fungerar bra för att driva berättelsen framåt.

Mycket i MemoRandom handlar om grova brott och ”maffiametoder”, och i någon mån närmar sig berättelsen det man brukar kalla ”hårdkokt”. Det är inte min favorittyp av berättelse, men ändå så har den något som väcker mitt intresse och får mig att läsa vidare när jag väl plockar upp boken.

Jag gillar Anders de la Mottes sätt att skriva, och kan tänka mig att läsa mer av honom. Tror dock inte att det i så fall blir den andra delen i den här serien, UltiMatum, utan snarare någon i hans senaste serie som börjar med Slutet på sommaren.

Omdöme: Lättläst deckare av det hårdkokta slaget.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Annikas litteratur- och kulturblogg, Zellys bokhylla och Bokberoende

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum/Månpocket
Sidor: 397
Betyg på Goodreads: 3,44 baserat på 374 satta betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare
Utläst 17 juni 2018.

Annonser

Innan snön faller av Helena Kubicek Boye

Från förlagets hemsida: Höstens mörker sänker sig över den mytomspunna rättspsykiatriska kliniken i Säter. Bakom byggnadernas vackra fasader sitter de brottslingar som bedöms vara för sjuka för att kunna avtjäna sitt straff i vanligt fängelse. Den nyutexaminerade psykologen Anna Varga har fått en tjänst vid kliniken i Säter, och lämnar med glädje Stockholmslivet bakom sig.
Annas glädje försvinner snabbt då hon nås av hotfulla meddelanden. Kort därefter hittas en patient död, och driven av sin nyfikenhet ger sig Anna ut på en jakt som leder henne bakåt i tiden, då gränsen för sjukt och friskt styrdes av kön och social tillhörighet. Hoten mot Anna blir allt allvarligare och det är tydligt att någon inte vill att hon ska gräva djupare. Vem kan Anna egentligen lita på? Och kommer hon någonsin att få reda på sanningen om vad som försiggår på Säter?

Innan snön faller av Helena Kubicek Boye kom ut i januari 2018. Helena Kubicek Boye är en svensk författare, psykolog och föreläsare. Hon är utbildad psykolog och gjorde sin PTP-tjänstgöring inom öppenvårdspsykiatrin i Säter. Hon har skrivit fyra fackböcker, och Innan snön faller är hennes skönlitterära debut.

Den här boken kom som en överraskning i brevlådan. Ett tag tyckte jag den var ”överallt” i mitt flöde. När jag behövde någonting lättläst efter att jag kört fast i en bok så bestämde jag mig för att prova den.

Innan snön faller är en mycket lättläst bok med snabbt tempo. Det är otroligt korta kapitel, mellan en sida och ett par-tre sidor, vilket snabbar upp läsningen. Perspektivet växlar mellan de olika personerna i boken, vilket också gör att det blir lättläst. Ur den synvinkeln så var det också precis den typ av bok som jag behövde för att komma igång med läsningen igen.

Det jag gillar mest med Innan snön faller är miljön den utspelar sig, som passar utmärkt för genren. Det är en intressant historia som är grunden, och det finns många paralleller till nutiden. Berättelsen om hur man hanterade ”obekväma kvinnor” väcker många tankar.

Innan snön faller är lättläst, men språket är för enkelt för mig. Det fungerar för att få ett driv i berättelsen, men hos mig väcker det inga känslor. Berättelsen känns ytlig, vilket jag tycker är synd på en så bra grundmiljö och historia.

Jag har svårt att relatera till karaktärerna i boken. Det är något i språket som jag gör att jag inte kommer dem nära, det är som berättelsen är ”utifrån”, vilket gör att de inte får något djup. Det kortfattade berättandet förstärker också den känslan. Sexscenerna känns inslängda som något extra, men det bekräftar bara klichéer. Det är återkommande underligt beteende av personer som ska vara professionella inom vården, och det är som om Anna inte riktigt bryr sig. Jag har svårt att ta personerna och relationerna på allvar. På det sätt Annas arbetssätt återges så känns det oprofessionellt. Å andra sidan så är ju författaren legitimerad psykolog, och vet naturligtvis hur det går till. Det kan vara så enkelt att det kortfattade berättandet, och bristen på detaljer kring behandlingarna gör att jag inte får en rättvisande bild.

Jag tycker att miljön är intressant, och det verkar som om det skulle kunna komma en uppföljare som utspelar sig på Säter? Jag är fortfarande nyfiken på Anna, och skulle kunna tänka mig att läsa om henne igen om jag fick veta mer om hur hon arbetar.

Omdöme: Lättläst men enkel spänningsroman i en fascinerande miljö
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Romeo and Juliet, Läsa & Lyssna, Vargnatts bokhylla, Boklysten, hyllan och Bokhyllan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bokfabriken
Sidor: 332
Betyg på Goodreads: bara två betyg satta
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 19 maj 2018.

Rött uppror av Pierce Brown

Från förlagets hemsida: Darrow tillhör de röda, en medlem av den lägsta klassen i det färgkodade samhället i framtiden. Precis om alla andra röda arbetar han i gruvorna under Mars. Övertygad om att han och hans folk gör planetens yta beboelig för kommande generationer. Det är det de sliter och offrar sina liv för, en bättre värld för sina barn.
Men Darrow och hans sort har svikits och lurats. Snart upptäcker de att Mars har varit möjligt att bo på under en lång tid. Stora städer och vackra parker finns spridda över planeten. De röda och Darrow är inget annat än slavar som tjänar en dekadent härskande klass.
Driven av hämnd och med längtan efter rättvisa offrar Darrow allt för att infiltrera det legendariska institutet, en skola för den dominerande klassen guld.
Han tvingas slåss för sitt liv och hela civilisationens framtid mot de bästa och mest brutala av samhällets framtida härskare. Han kommer att ta till alla medel för att besegra sina fiender. Även om det innebär att han måste bli en av dem för att göra det.

Rött uppror av Pierce Brown hade recensionsdatum 9 februari 2015. I original heter den Red Rising och kom ut 2014. Pierce Brown är en amerikansk författare som tidigare varit bl.a. chef för sociala medier på ett nystartat högteknologiskt företag och medhjälpare på en senators valkampanj. Rött uppror är hans debut, och den första i en trilogi.

Rött uppror är en bok som jag har väldigt svårt att komma in i. Mitt största problem med Rött uppror är språket, som ibland är irriterande banalt. Jag har svårt för jag-formen i vissa böcker, och Rött uppror är en sådan bok. I början så överöses man som läsare med nya begrepp och benämningar (dessutom gärna med stor bokstav som egennamn). Hela konceptet för boken är att allt utspelar sig i en framtidsvärld, och det är som om Pierce Brown vill klämma in alla förklaringar för läsaren alldeles i början. Han verkar dessutom ha bestämt sig för att komplicera det mesta. Det är så mycket så jag har svårt att komma in i boken, jag får inga bilder av vad som händer eller av hur världen/Mars ser ut. Kartan i början (som kopplar till senare delen av boken) hjälper inte på långa vägar.

Men så en bit in i boken så vänder det. Antalet begrepp minskar, historien tar fart, och det blir en bra balans mellan action och strategi. ”Spelet” (eller vad man nu ska kalla det) är spännande. Karaktärerna byggs också upp, och de och deras roller blir mer intressanta. Vissa vändningar i historien överraskar mig rejält. Sen är jag svag för greppet att blanda in mytologi och gudar i berättelsen! Våldet är dock rejält rått i Rött uppror, och ibland går det över gränsen. Samtidigt är det en del av beskrivningen av den här världen, där man inte längre ser hur rått och brutalt det är.

Det är en rätt intressant värld som Pierce Brown bygger upp, både rent tekniskt och mänskligt. I grunden handlar det förstås om makt och hur man kan lura andra. Jag kan inte låta bli att tycka att han snott rätt friskt från andra dystopier, som Hungerspelen och Divergentserien. Och en del Flugornas herre.

Trots den mycket sega inledningen och språket så är helhetsintrycket relativt bra. Men någon större lust att läsa del två, som dessutom inte fått lika bra omdöme, har jag inte (nu).

Omdöme: Dystopi fylld av action, intriger och våld, med en relativt trög början.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Fridas bokhylla, Litteraturkvalster, Carolina läser, Bokhyllan, Bokhuset, Läsfåtöljens bokblogg och Boktycke

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Originaltitel: Red Rising
Översättare: Patrik Hammarsten
Sidor: 388
Betyg på Goodreads: 4,26 baserat på 155 397 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 29 april 2018.

Kvinnan på bänken av Anna Jansson

Från förlagets hemsida: Kriminalinspektör Jesper Ek har blivit blixtförälskad. Men hans nya kärlek Julia är en gåta. Vad är det hon inte vill berätta? När hennes förflutna hinner ikapp har fällan slagit igen om Ek, som hamnar i en fruktansvärd knipa och inte ens kan ta hjälp av sina kollegor.
Maria Wern kallas till prästgården i Lärbro, och inser att den bär på många hemligheter. Enligt sägnen blev en präst dräpt i kyrkan på 1200-talet, och det sägs att dråparen går igen. Den unga prästen Alva har blivit hotad, och diakonen Ragnar är djupt oroad över att hon inte tar hoten på allvar. När Maria hittar klippböcker om Alva som diakonen gjort väcks nya frågor.

Kvinnan på bänken av Anna Jansson har recensiondatum idag, 26 mars 2018. Anna Jansson är sjuksköterska och debuterade 2000 med första delen i serien om Maria Wern och hennes kollegor, Stum sitter guden. Anna Jansson skriver också en Feelgoodserie om hårfrisörskan/äktenskapsmäklerskan Angelika Lagermark och en serie för barn om Maria Werns dotter Emil. Kvinnan på bänken är den nittonde boken i serien om Maria Wern.

Jag har läst alla delar i den här serien om Maria Wern och hennes kollegor, och fortsätter gärna att läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar, och det åkte direkt upp på läslistan.

Kvinnan på bänken är en lättläst svensk kriminalroman av typiskt Anna Jansson snitt. Här finns de välkända karaktärerna, med några nya tillfälliga tillskott. I serien har mitt intresse för huvudkaraktärerna gått lite upp och ner men i Kvinnan på bänken så intresserar de mig, i synnerhet Jarita. Även vid utläst bok så känner jag att jag definitivt inte är klara med dem. Maria Wern är relativt förutsägbar, men samtidigt så känns det som om hon mognat.

I vanlig ordning så väver Anna Jansson in trådar som handlar om något samhällsfenomen, något som är en styrka i hennes böcker. Den delen som handlar om kvinnomisshandel är välskriven och tänkvärd, men den andra tråden som är av mytologisk/historisk form fångar mig aldrig. Det blir också problemet med boken, att den aktuella tråden som allt vävs kring fångar aldrig mitt intresse. För en gångs skull så tycker jag också att språket är stolpigt och det haltar i en del beskrivningar.

Själva ”mysteriet” är invävt tillsammans med de aktuella trådarna och slutet blir lite väl mycket (det är många galningar som befolkar den svenska landsbygden). Jag är nyfiken på vem det kan vara, men har mina misstankar relativt tidigt, i alla fall vad gäller delar av upplösningen. Mer säger jag inte med risk för spoilers.

Trots att jag tycker att Kvinnan på bänken är långtifrån den starkaste i den här serien så vill jag definitivt fortsätta läsa den.

Omdöme: Lättläst svensk deckare om kvinnlig kraft.
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 306
Betyg på Goodreads:
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 15 mars 2018.

Kolibri av Kati Heikkapelto

Från förlagets hemsida: Anna Fekete har ett förflutet – som barn flydde hon kriget i Jugoslavien – och nu är hon precis i början av sin karriär som brottsutredare i en nordlig finsk kuststad. Hon har blivit inkastad i ett högprofilerat, till synes olösligt fall som fångat hela nationens intresse. Och det hjälper inte att hennes nya medelålders partner, Esko, inte ens bryr sig om att dölja sina rasistiska fördomar.
En ung kvinna har mördats i ett joggingspår och ett smycke föreställande en aztekisk gud har återfunnits i hennes ägo. Inom kort följer ännu ett mord, och allt tyder på en seriemördare, som får smeknamnet Kolibrin. Men kan Anna spåra upp mördaren innan han – eller hon – slår till igen? Och i så fall: till vilket pris för henne själv?

Kolibri av Kati Heiikapelto hade recensionsdatum 6 maj 2017. Kati Heiikapelto är en finsk deckarförfattare som debuterade 2017 med Kolibri, den första boken om Anna Fekete, som har fått ett internationellt genombrott.  De försvarslösa, den andra boken i serien om Anna Fekete, kommer ut 2018.

Kolibri dök upp överraskande från förlaget förra året, och jag hade lust att läsa den då, men det blev inte av. Nu när jag fick veta att författaren kanske kommer till Sundsvall senare i år så bestämde jag mig för att prioritera den.

Kolibri är en finsk deckare som utspelar sig i en helt annan miljö än jag är van vid att läsa om, vilket är positivt. Det känns som om jag lär mig rätt mycket om Finland och hur det är att vara flykting i Finland. En del av frågorna kring flyktingskap är ju tyvärr också relevanta i många länder. Jag hade rätt höga förväntningar på Kolibri, men det var trögt för mig att komma in i boken. I inledningen så stör omständliga och detaljerade beskrivningar av omgivningen. Jag är inte så förtjust i en detaljnivå som inte är nödvändig för historien, som vilken färg olika hus är. Efter ett tag så vänjer jag mig i läsningen, samtidigt som historierna tar fram och boken blir mer lättläst.

Poliskaraktärerna är rätt schablonmässiga, där finns alla de som man förväntar sig i en deckare. Jag har svårt för Anna Fekete, i synnerhet de återkommande beskrivningarna av hennes ångest hela tiden och tankar hit och dit. Det är svårt att följa och förstå henne. Samtidigt så är hennes levnadshistoria intressant.. Så trots att jag inte riktigt kan med henne, så är jag lite nyfiken på att veta mer, både om hennes bakgrund och hennes tid i Finland. Hennes relationer med de andra på polisstationen är också intressanta, i synnerhet Esko som jag skulle vilja läsa mer om.

Det är inte från början klart för mig hur huvudfallet ska utveckla sig, men upplösningen tycker jag är ”sådär”, tagen som ur vilken deckare som helst. Däremot är ”bihistorien” intressant och inte riktigt vad man tror från början.

Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa del 2 i den här serien, även om jag inte kastar mig över den. Oavsett så kommer det att bli intressant att lyssna på författaren i höst.

Omdöme: Finsk deckare i en annorlunda miljö om utanförskap
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Just nu just här, Johannas deckarhörna, Enligt O, hyllan, Mest Lenas godsaker och Den läsande kaninen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Modernista
Originaltitel: Kolibri
Översättare: Marjut Hökfelt
Sidor: 376
Betyg på Goodreads: 3,76 baserat på 901 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 12 mars 2018.

Alla hjärtans mirakel av Simona Ahrnstedt

Från förlagets hemsida: Det är svårt det där med kärlek, tycker Minoo. Om det ändå vore lika lätt – och njutbart – att hitta en bra man som det är utforska Stockholms restaurangutbud. Men vad hon inte vet är att kärleksängeln Astrild ruvar på en plan. Och när Minoo en mörk februarieftermiddag lockas in i en erotisk butik på Drottninggatan, blir ett mystiskt möte en upplevelse hon sent kommer glömma … 

Alla hjärtans mirakel av Simona Ahrnstedt hade recensionsdatum 26 februari 2018. Simona Ahrnstedt är leg. psykolog, kbt-terapeut och författare som debuterade 2010 med Överenskommelser. Hon har gett ut sju romaner i genren romance. Alla hjärtans mirakel är en erotisk novell som gavs ut till Alla hjärtans dag 2018.

Simona Ahrnstedt är min favorit i genren romance, och det är klart jag blev nyfiken på Alla hjärtans mirakel när den började synas på sociala medier. Vid ett besök i den lokala bokhandeln så lyckades jag få tag på ett exemplar – den ingick i en kampanj där den delades ut gratis i Akademinbokhandeln.

Alla hjärtans mirakel är en välskriven erotisk novell i bokform. Simona Ahrnstedt visar att hon behärskar även novellformen. Hon är fantastiskt bra på att beskriva en modern kvinnas dilemman, som exempelvis vikthets och kraven på hur en kvinna ska bete sig i ett förhållande. På bara dessa få sidor finns humor och Simona Ahrnstedt är en fena på att beskriva attraktion mellan två människor så att det känns helt och hållet verkligt och realistiskt. Och väldigt vackert. Jag gillar slutet av novellen i synnerhet.

I hennes romaner så förekommer förstås en hel del sexscener. Så även i Alla hjärtans mirakel – det är ju en erotisk novell. Medan jag i romanerna tycker det är en perfekt balans mellan attraktion och sex så  tycker jag inte fungerar i samma utsträckning i novellformatet. Det blir för mycket sex, och det är dessutom beskrivet på ett annat sätt än vad det brukar vara. Jag är inte heller så förtjust i Astrilds väldigt konkreta inblandning.

Det blir för mycket för min smak, trots att jag var beredd på det med tanke på genren. Kanske det helt enkelt är skillnaden mellan ”romance” och ”erotisk novell” som inte fungerar för mig. Är det däremot ”din grej” så rekommenderar jag Alla hjärtans mirakel.

Omdöme: Välskriven erotik – inget för den pryda
Betyg: 3+

Bloggat om boken har IHeartFantasy, Bokhyllan i Pepparkakshuset och Bokbesatt 

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 81
Betyg på Goodreads: 3,55 baserat på 40 betyg
Hur jag fick tag på den: Akademibokhandeln
Utläst 22 februari 2018.

Kodnamn Verity av Elizabeth Wein

Från förlagets hemsida: Året är 1943. En kvinnlig brittisk agent arresteras av Gestapo i det naziockuperade Frankrike. Efter veckor av tortyr går hon med på att avslöja allt, och börjar skriva sin bekännelse. Det blir berättelsen om piloten Maddie som flög henne till Frankrike, om deras vänskap och kamp för överlevnad. Berättelsen om Verity.

Kodnamn Verity av Elizabeth Wein kom ut 2015. i original heter den Codename Verity och kom ut 2012. Elizabeth Wein är en amerikansk författare som numera bor i Skottland. Hon har pilotlicens. Hon debuterade 1993 med The Winter Prince och har skrivit flera romaner och noveller inom genren historisk fiktion för unga vuxna.

Jag hade sett Kodnamn Verity på diverse bloggar när den kom ut 2015, och gav den i julklapp det året till min make. Nu hamnade den i Makeutmaningen och det blev mitt val för februari.

Kodnamn Verity och jag kom inte alls överens till att börja med. Jag gillade varken språket eller berättarrösten. Språket tyckte jag var ”fattigt” och barnsligt, och berättarrösten upplevde jag som oerhört naiv. Det kändes som om det var ett barn som berättade, och inte på ett realistiskt sätt. Allt för mycket av det som jag inte gillar med vissa ungdomsromaner. Det påverkade mitt intryck av historien och personerna. Jag kunde inte uppbåda något större intresse för personerna, och läsningen gick väldigt trögt. Eftersom det handlar om en kvinna som utsätts för tortyr av nazisterna så känns det faktiskt lite underligt att känna så lite under läsningen.

Men så plötsligt så händer något när berättarrösten byts ut, och historien blir både spännande och intressant. När jag läst ut den så konstaterar jag att historien är otroligt snyggt uppbyggd, och liknar inget annat jag läst. jag var tvungen att bläddra tillbaka och inse att jag inte ”sett” saker första gången jag läste om dem. Berättelsen berörde starkt och vid ett tillfälle fick jag tårar i ögonen (det händer mig inte så ofta). Personerna var fortfarande inte i min stil språket var”fattigt” hela vägen igenom. Berättelsen är för omständlig ibland.

Ett plus till Elizabeth Wein är att Kodnamn Verity berättar en berättelse med kvinnor i centrum med yrken och uppgifter som man inte traditionellt förknippar med kvinnor, och att vänskapen mellan Queenie och Maddie i mångt och mycket är det som bär historien. Det sakliga efterordet förstärker också betydelsen och sätter den i ett sammanhang. Elizabeth Wein vet vad det är hon skriver om.

I februaris sammanfattning så valde jag den här som ”Månadens överraskning”. Det var inte för att den var så mycket bättre än jag trodde utan för att det gick från att jag kände att jag knappt skulle kunna läsa ut den till att den blev spännande och berörande.

Omdöme: Ungdomsroman om vänskap och att skenet bedrar.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Ms Hisingen, Zellys bokhylla, C R M Nilsson, Annas bokhylla, Nilmas bokhylla, Fantasygrottan och hyllan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Gilla böcker/Lilla Piratförlaget
Originaltitel: Code Name Verity
Översättare: Carina Jansson
Sidor: 331
Betyg på Goodreads: 4,07 baserat på 71 751 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 20 februari 2018.

Artemis av Andy Weir

Från förlagets hemsida: Månstaden Artemis är paradiset i rymden – för rika turister och excentriska miljardärer, alltså.
För Jazz är det alger till frukost, ölsubstitut på kvällen och en brits under marken. Till den dag hon erbjuds en oemotståndlig summa för att begå det perfekta brottet.
Men givetvis är inget så enkelt som det framstår. Jazz upptäcker snart att hon hamnat mitt i en konspiration för kontrollen av hela Artemis – och att hennes enda chans att överleva hänger på en plan som är betydligt mer riskfylld än det brott hon lovat att utföra.

Artemis av Andy Weir hade utgivningsdatum 22 januari 2018. På engelska kom den ut i november 2017 med samma titel . Andy Weir är en amerikansk författare med bakgrund som systemutvecklare. Han debuterade 2014 med The Martian (Ensam på Mars) som också filmatiserats.

Jag läste Ensam på Mars 2016. Vissa saker gillade jag med den, andra inte. Jag var ändå tillräckligt nyfiken på vad en uppföljare skulle kunna innebära så jag tackade ja när jag fick frågan från förlaget om jag ville läsa Artemis.

Artemis är en detaljerad framtidsvision med en ung kvinna i huvudrollen. Jag har rätt svårt att komma in i berättelsen, och det tar ungefär en tredjedel av boken innan jag tycker berättelsen tar fart. Det som intresserar mig är själva intrigen, det är det som får mig att läsa vidare, och den är som mest driven i mitten av boken. Mot slutet tappar jag lite intresset igen.

Det här visade sig inte riktigt vara min typ av bok trots allt, och det har främst två skäl. Det första är de tekniska detaljerna, som faktiskt tråkar ut mig. Jag förstår att det kan vara intressant för vissa, men trots att jag är fysiker i grunden, så har jag inte riktigt intresse för alla detaljer precis hur man svetsar i vakuum exempelvis… Det andra är berättarrösten. Hela berättarstilen blir snabbt uttjatad. Jag är mycket kluven till Jazz som person och berättare. Å ena sidan så tycker jag hon är rätt cool och efterhand så gillar jag henne mer. Men hennes ”röst” är helt fel för en mycket ung tjej. I början av boken så finner jag viss underhållning i hennes kommentarer men efterhand så blir de mer och mer grova och är mest förpubertala sexskämt som bara är … osmakliga. Hon visar en kvinnosyn och självbild som är förskräcklig. Sen finns kommentarer om sex med barn som är rent ut sagt hemska.

Detta till trots så hade Artemis vissa kvaliteter som bok. Jag gillar rymdmiljön och att författaren har tänkt en hel del på hur en sådan ska utformas (tack för kartan i början!). Även om Jazz berättarröst stör mig så växer hon allt eftersom och jag gillar henne på sätt och vis när boken väl är utläst. Greppet med breven mellan henne och Kevin på jorden som är infogade som en parallell historia som knyts ihop först i slutet är bra, och ökar mitt intresse. Intrigen är helt OK för en spänningsroman, även om detaljnivån är lite hög ibland.

Jag har fortfarande inte gett upp hoppet om Andy Weir och hoppas att han kan slipa fram en riktigt bra tredje bok. Filmatiseringen av Artemis kan bli bra, om man städar i Jazz kommentarer och får bort de stötande sexskämten och kvinnosynen.

Omdöme: Tekniskt detaljerad framtidsvision med bra intrig men osmakliga jargong.
Betyg: 3

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, En blogg för bokugglor, Vargnatts bokhylla, Fru E:s böcker, Boklysten, Nellons bokblogg och Litterementärt

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bookmark
Originaltitel: Artemis
Översättare: John-Henri Holmberg
Sidor: 340
Betyg på Goodreads: 3,69 baserat på 51 689 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 9 februari 2018.

Buss på villovägar av John Steinbeck

Från Adlibris: Juan och Alice Chicoy äger en restaurang med tillhörande bilverkstad i en öde vägkorsning nära den mexikanska gränsen. Medan den koleriska Alice passar restaurangen tillsammans med en romantiskt drömmande servitris, tar den lugna, manliga Juan hand om verkstaden och busskörningen tillsammans med lärlingen ”Blemman”, vars tankar främst kretsar kring olika kvinnor. Under ett hemskt oväder kör bussen en dag fast på en öde, lerig väg i Kalifornien. Och i den ovanliga situationen uppstår en rad spänningar mellan de åtta tillfälligt sammanförda personerna, som får den polerade ytan att brista och personerna till att avslöja sina sanna jag och uppnå nya erkännanden.

Buss på villovägar av John Steinbeck kom ut 1947. I original heter den The Wayward Bus och kom ut 1947. John Steinbeck är en amerikansk författare som fick Nobelpriset i litteratur 1962. Han debuterade 1929 med Blod och guld. Till hans mer kända verk hör Möss och människor (1937) samt Vredens druvor (1939). Av hans 27 böcker har sjutton stycken filmatiserats.

I januari så började jag läsa en av George R R Martins böcker i Makeutmaningen, men fick inte alls något läsflyt. Tillfälligt så pausade jag den och valde den här boken ur Makeutmaningen istället. Jag har läst Steinbeck tidigare, men det var mycket länge sedan.

Buss på villovägar är en lättläst berättelse. Nu för tiden läser jag mest relativt nya böcker, och jag upplever att Buss på villovägar har ett gammaldags språk och uppbyggnad. Inte så konstigt när den är från 40-talet, men det färgar mitt intryck av boken. I början så stör det mig att det är många detaljerade beskrivningar av personer och deras reaktioner på i mitt tycke ovidkommande detaljer. Men efterhand så vänjer jag mig vid berättarstilen och språkrytmen, och mot slutet så kan jag t.o.m. uppskatta dessa detaljer.

Det är svårt att skriva något om Buss på villovägar för även efter att jag läst ut den så har jag svårt att säga vad den egentligen handlade om. Vilket är budskapet, vad är det Steinbeck vill förmedla? Det är som om historien börjar mitt i något och slutar mitt i något, det blir aldrig något att ta på. Samtidigt förstår jag att man kan se det som en fin betraktelse av mänskligt beteende.

Det finns en sak som stör mig oerhört med Buss på villovägar som jag inte hittar någon annan som tagit upp och det är kvinnornas syn på hur männen behandlar dem. Jag vet inte om det är ett tidsdokument, om boken inte åldrats med värdighet eller om det är en poäng som jag missar. Det är flera rätt brutala övergrepp på kvinnor i boken, som tas som männens självklara rätt att utföra. Och kvinnorna i boken resonerar så, att männen helt enkelt inte kan låta bli att agera våldsamt och det är något kvinnor får antingen uppgivet acceptera eller utnyttja till sin fördel. Det här påverkar min syn på Buss på villovägar – annars hade betyget kunnat bli högre. jag är faktiskt inte säker på att jag när jag läste Steinbeck som ung nödvändigtvis skulle reagerat lika starkt…

Lite nyfiken är jag på att läsa något annat av John Steinbeck, om inte annat för att se hur han beskriver relationer mellan män och kvinnor. Men det är inte högprioriterat.

Omdöme: En lättläst betraktelse av människans natur, med en underlig syn på mäns våld mot kvinnor
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bonniers (mitt exemplar)
Originaltitel: The Wayward Bus
Översättare: Nils Holmberg
Sidor: 288
Betyg på Goodreads: 3,82 baserat på 6 985 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 22 januari 2018.

 

To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Från det svenska förlagets hemsida: Lilla nioåriga Scout växer upp i amerikanska Södern i en loj småstadsidyll, när ohyggliga och dramatiska händelser vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat tar sig an försvaret, men hatet och indignationen i det lilla samhället växer som en lavin.
Inför Scouts oskuldsfulla ögon omstörtas den sömniga lilla staden och hon blir seende: hennes berättelse blir till en anklagelse, som ingen av oss undslipper.

To Kill a Mockingbird av Harper Lee kom ut 1960. I svensk översättning heter den Dödssynden och kom ut 1960. 2015 gavs en nyöversättning ut. Dödssynden vann Pulitzerpriset 1961 och anses vara en modern klassiker. Harper Lee var en amerikansk författare som publicerat två böcker – Dödssynden och Ställ ut en väktare som kom 2015, strax innan hennes död 2016.

Det är inte ofta jag numera läser böcker som anses vara klassiker, men To Kill a Mockingbird har jag varit nyfiken på ett tag. När vi var i Salt Lake City 2015 inhandlade jag den, men den lyckades (trots att jag satte upp den i Boktolvan redan förra året) bli en hyllvärmare. Men mitt i läsningen av recensionsexemplar kände jag ett behov av att läsa något helt annat.

To Kill a Mockingbird är en tänkvärd skildring av rasism, fördomar och ett litet samhälles villkor. Det är i mångt och mycket ett tidsdokument, i språk och uppbyggnad. Tyvärr är temat med fördomar och rasism lika aktuellt nu som då. Språkligt så upplever jag den som omständig, och det är en hel del ord och ordvändningar som jag får tänka på. Normalt så brukar jag inte ha problem med att läsa böcker på engelska, men här så tappar jag då och då tråden, och ibland så känns det som om det är språket. Nu vet jag inte hur en flicka på den tiden i USA pratade men det känns inte naturligt med ordvalen i hennes tankar.

I berättelsen låter Harper Lee den unga flickan Scout vara berättarrösten. På ett sätt så gillar jag det, eftersom det låter läsaren dra egna slutsatser utan att Scout egentligen tar ställning. Hon berättar historien som hon ser den, och det innebär också att hon har sina fördomar och föreställningar. På ett annat sätt så gillar jag det inte, det blir många röriga trådar, och jag får inte ihop allting. Det blir långa redogörelser av detaljer i Scouts liv, bl.a. från skolan, som jag inte tycker tjänar till att förstärka historien utan bara blir ointressanta.

Det är några karaktärer som jag tycker beskrivs väl, och det är pappan Atticus Finch och brodern Jem. En del andra karaktärer får man en känsla för, men andra framstår som mycket schablonartade (vilket skulle kunna vara ett grepp, att just Scout får dem att framstå så). Atticus Finch är den verkliga hjälten, inte bara sitt rättvisetänk och ambition att behandla alla lika, utan också i sitt sätt att uppfostra barnen, vilket framstår som mycket progressivt. Utöver rasism så finns här också en hel del saker att fundera över jämställdhet. Men inte ens Atticus är perfekt, han anser t.ex. att kvinnor inte skulle klara att sitta i en jury, de skulle prata för mycket…

Jag upplever To Kill a Mockingbird som ojämn. Vissa delar, i synnerhet när pappan Atticus Finch får stå i centrum, är väldigt bra och jag läser med iver. I andra delar så kör jag helt fast och har svårt att läsa mer än ett par sidor åt gången. To Kill a Mockingbird är inte många sidor men tog mig väldigt lång tid att läsa. Samtidigt kan jag uppskatta och förstå vilken betydelse en bok som den här hade när den kom, och fortfarande kan ha.

Omdöme: Tankeväckande, men trögläst om fördomar
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Ms Hisingen och Bokgalleriet

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Grand Central Publishing
Sidor: 376
Betyg på Goodreads: 4,26 baserat på 3 424 063 betyg
Hur jag fick tag på den: Från bokhyllan. Inköpt 2015 i Salt Lake City.
Utläst 18 december 2017.