Våpenskjold av Thomas Enger

Från webben: En gammel hemmelighet. Et mørkt kapittel. Noen som er villig til å gå over lik. Dypt i de svenske skoger, på høstjaktens første dag, blir en eldre mann skutt og drept. Det var ikke et vådeskudd.Småbarnsmoren Hedda Hellberg skulle til Italia i tre uker for å pleie sine sår etter farens død. Hun dukker aldri opp på hotellet. Alle spor etter Hedda slutter på Gardermoen. Journalisten Nora Klemetsen kjente Hedda som ung, og involverer seg personlig i Heddas sak, hun kan ikke tro at Hedda har forlatt mann og barn frivillig. Enda mer gåtefullt blir det da Heddas navn dukker opp i forbindelse med drapet i Sverige.Henning Juuls liv dreier seg bare om én ting: å finne svaret på hvem som tente på bygården der hans og Noras lille sønn Jonas omkom. Sporene Henning følger, dukker opp i saken Nora jobber med, og snart befinner de seg begge på farlig grunn. Noen er villig til å drepe for å beskytte sin hemmelighet, en hemmelighet som har forgreininger til et mørkt kapittel i europeisk historie.

Våpenskjold av Thomas Enger kom ut 2014. Thomas Enger är en norsk journalist, kompositör och författare som debuterade 2009 med Skinndød, den första boken i serien om Henning Juul. Det är fem böcker i serien, och de två första har kommit ut på svenska. Våpenskjold är den fjärde i serien.

Det här är en serie som jag läste den första boken i på svenska. Jag tyckte den var så bra, så jag fortsatte läsa serien på norska, vilket kanske var bra, då bara de två första böckerna är översatta. Jag hade två olästa (del 4 och del 5) och i en ambition att beta av hyllvärmare så tog jag med Våpenskjold på vår resa till Norge i somras.

Våpenskjold är en lättläst deckare. Tyvärr så upplever jag att historien är rätt tunn, det är inte så mycket substans. Eftersom det var ett tag sen jag läste del 3 så hade jag glömt en hel del av den röda tråden och de återkommande personerna, men det var tack och lov så att det visade sig enkelt att plocka upp, och jag kom fort in i boken.

Berättelsen i Våpenskjold är inte särskilt spännande för en van deckarläsare, men det finns andra saker som gör att mitt intresse hålls uppe. Framförallt är det personerna som intresserar mig, jag tycker Thomas Enger har fångat mitt intresse för personerna i den här historien, i synnerhet Henning Juul. Henning är inte fullt så ”trasig” som jag minns honom, även om sonens död är ständigt närvarande och han är dumdristig. Det är om honom jag vill läsa. Nora framträder tydligare än vad jag minns henne.

Våpenskjold är lite för enkel för min smak, men såpass lättläst att jag definitivt kommer att läsa del fem som står i hyllan. Vill ju också veta hur berättelsen sys ihop till slut. Sen har Thomas Enger och Jørn Lier Horst kommit ut med en gemensam bok, Nullpunkt, som låg högt på listorna i Norge. Hade den inte varit så dyr och tung hade den fått följa med mig hem…

Omdöme: Lättläst enkel norsk krim om oförätter och hämnd.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokbloggeir och BokBloggBerit

Mer om boken kan du läsa här .
Förlag: Gyldendal
Sidor: 390
Betyg på Goodreads: 3,96 baserat på 423 betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare.
Utläst 27 juli 2018.

Annonser

Kvinna 22 av Melanie Gideon

Från förlagets hemsida: Alice Buckle är 44 år och har på ytan allt man kan önska sig. En sympatisk man, två barn och ett fint hus i San Francisco. Men mitt-i-livet-krisen är ett faktum och sprickan mellan henne och maken blir allt större. Vännerna, Facebook och Twitter blir en tillflykt från tystnaden som breder ut sig mellan dem.
En dag får hon ett mejl från en forskare som undrar om hon vill delta i en anonym undersökning om äktenskap. Av ren tristess tackar hon ja. Hon får alias ”kvinna 22” och allt hon behöver göra är att svara så sanningsenligt som möjligt på forskarens frågor. Alice upptäcker snart hur befriande det är att få skriva om sitt liv och sina minnen. Om sina innersta tankar, känslor och hemligheter. Men när hon inser att hon attraheras av den mystiska ”forskare 101” undrar hon vad hon egentligen har gett sig in på …

Kvinna 22 av Melanie Gideon hade recensionsdatum 11 juni 2014. I original heter den Wife 22 och kom ut 2008. Melanie Gideon är en amerikansk författare, journalist och manusförfattare. Hon har gett ut två romaner och en memoar. Kvinna 22 är hennes debutroman.

Kvinna 22 är en lättläst och modern bok. Jag hade egentligen inte så stor koll på vilken sorts bok det var, men hade nog väntat mig någon form av feelgood. Det skulle jag inte säga att det är, det är inte en bok som enkelt att kategorisera. Först var jag skeptisk. Den är skriven i jagform och jag var inte säker på att jag skulle gilla rösten. Dessutom så skulle det (enligt baksidestexten) kanske handla om otrohet? Det tog ett tag för mig att komma in i boken, men jag tyckte berättelsen utvecklades positivt och på sätt och vis var den rätt charmig.

Att boken är lättläst beror delvis på att den till stora delar är korta meddelanden mellan olika personer på bl.a. messenger och via mejl. Jag gillade att författaren i den formen lyckades bygga en historia och ge läsaren en bild av karaktärerna. I grunden tycker jag boken främst handlar om kommunikation – hur man kommunicerar och vad det innebär. Det är stort fokus på olika kommunikationsformer i dagens samhälle, vilket innebär andra sätt att kommunicerar, och då gäller det att inte glömma innehållet.

Jag var inte särskilt förtjust i någon av karaktärerna men det hindrade inte läsandet. Trots att jag gillade hur boken utvecklades och efterhand hade nöje av läsningen så tycker jag historien är orealistisk.

Jag kommer förmodligen inte att leta upp någon mer bok av Melanie Gideon om jag inte ser någon väldigt positiv recension

Omdöme: Lättläst men orealistik berättelse om ett äktenskap
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Västmanländskans bokblogg och Bloggbohemen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Månpocket
Originaltitel: Wife 22
Översättare: Katarina Jansson
Sidor: 430
Betyg på Goodreads: 3,51 baserat på 2 444 betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare. Present från dottern.
Utläst 24 juli 2018.

Drakarnas dans av George R R Martin

Från förlagets hemsida: De sju konungarikenas framtid är osäker. Det jäser överallt i Västeros. I öster regerar Daenerys Targaryen, hennes många fiender är villiga att riskera allt för att oskadliggöra henne och hennes tre drakar. Men en ung man beger sig frivilligt iväg för att söka upp henne av helt andra skäl. Samtidigt tvingas Tyrion Lannister att fly med ett pris på sitt huvud, och det märkliga sällskap som blir hans allierade är inte vad de utger sig för att vara.
Intriger och förräderi, maktspel och ond bråd död är ständigt närvarande. Fredlösa och präster, riddare och soldater, ädlingar och slavar, ingen går säker, ingen slipper undan. Många kommer att gå under, andra växer sig starkare i skuggan av mörkret. I tider av omvälvande förändring för ödets vindar och kampen om tronen dem samman till den mäktigaste dansen på liv och död som någonsin skådats.

Drakarnas dans av George R R Martin kom ut på svenska 2012. I original heter den A Dance With Dragons och kom ut 2011. George R R Martin är en amerikansk fantasyförfattare som förutom sin populära serie A Song of Ice and Fire skrivit manus till TV och film. Han har även givit ut ett antal noveller.

Samtliga delar av den berömda serien Sagan om is och eld har ingått i Makeutmaningen, så det var ingen överraskning att den hittills sista delen skulle dyka upp också. Jag började läsa den i januari, som brukar vara en bra läsmånad, men fick ge upp då jag inte orkade så långt. Sen gjorde jag ett till försök under våren. När det var maj så insåg jag att jag inte skulle orka, och med andra ord inte skulle kunna slutföra Makeutmaningen inom 10 månader. Men skam den som ger sig. I juli så började jag på ungefär sid 250 (där jag tidigare avslutat) och lyckades ta mig igenom alla dryga 1000 sidorna.

Drakarnas dans är en omfattande och oerhört detaljrik berättelse. Min upplevelse av boken färgas förmodligen rätt starkt av att jag körde fast två gånger. I grunden så tycker jag att historien är bra, men den drunknar helt i detaljer. Det är bisarrt många personer och platser att hålla reda på, långt fler än jag klarar av. Detaljnivån är extrem, varenda del i berättelsen innehåller detaljerade beskrivningar av miljöerna och de olika banden mellan personerna. Det är först när jag börjar strunta i att ens försöka förstå hur allt hänger ihop som läsningen börjar flyta. Trots att jag missar en hel del av detaljerna så kan jag ändå följa med i huvuddragen i historien, och ha ett visst utbyte av den. Det är en intressant värld som George R R Martin byggt upp, och det är noggrant gjort. När man läser en bok såpass länge som dryga 700 sidor tar så kommer man in i världen.

En sak som jag gillar är George R R Martins sätt att använda olika POVs (berättarperspektiv). Det skapar ett visst driv i berättandet, och ger olika perspektiv till vad som händer. Bok fyra och fem har olika POVs under samma tidsperiod. Jag är precis som tidigare förtjust i Daenerys berättelse, där jag också tycker att detaljnivån är något lägre, och jag kan hänga med. Även Jon Snows berättelse är intressant. Det jag inte gillar är att i den här boken inför George R R Martin även flera POVs som inte är ”de vanliga”, har annorlunda rubriker och som det tar ett tag innan man förstår. Den här boken utspelar sig parallellt med bok nummer fyra, men eftersom jag minns alltför lite av den påverkar det inte läsandet varken positivt eller negativt.

George R R Martin är känd för att inte ha några hämningar att ”ta livet” av karaktärer, och även om jag är sur på honom för att några favoriter försvinner från berättelsen, så tycker jag ändå att det skapar en spänning – att man som läsare aldrig vet riktigt vad man ska vänta sig.

Nu har det inte kommit några fler delar i den här serien, så det lär dröja innan jag läser något mer av George R R Martin. Om jag någonsin gör det. Däremot har vi börjat se serien igen. Den är så mycket bättre än böckerna! (och ja, jag vet det är en hädelse att skriva så…)

Omdöme: Extremt detaljerad berättelse om en annan värld, fylld av konflikter och misstänksamhet.
Betyg: 3-

Bloggat om boken har Fantastiska berättelser och Zellys bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Månpocket
Originaltitel: A Dance With Dragons
Översättare: Louise Thulin, Molle Kammert Sjölander, Ylva Spångberg
Sidor: 1062
Betyg på Goodreads: 4,32 baserat på 464 146 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av dottern.
Utläst 16 juli 2018.

MemoRandom av Anders de la Motte

Från förlagets hemsida: David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en våldsam bilolycka förlorar han minnet. Tappar kontrollen över sitt avancerade nät av svek och lögner. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören ”Janus”, som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja ”Janus” rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?

MemoRandom av Anders de la Motte kom ut 2014. Anders de la Motte är en svensk författare som tidigare arbetat som polis och säkerhetschef. Han debuterade 2010 med [geim] som bl.a. belönades med pris från Svenska Deckarakademin. Han har gett ut sju böcker i tre olika serier. MemoRandom är hans fjärde bok, och den första i en serie på två böcker om David Sarac som ska bli TV-serie.

Anders de la Motte är en författare jag varit nyfiken på ett tag, inte minst sedan jag lyssnade på honom vid Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall 2014. MemoRandom fick jag i julklapp 2015 men den har blivit stående, trots att jag satt upp författaren i Boktolvan. Nu behövde jag en pocketbok att ta med på en resa, och då passade den här bra.

MemoRandom är en välskriven och lättäst deckare av det mera hårdkokta slaget. Egentligen så är MemoRandom en deckare av den typ som jag inte är så förtjust i, och David Sarac är verkligen inte den typ av personlighet som jag vill ha som huvudperson. Ändå så flyter läsningen av MemoRandom förvånansvärt lätt. Det har något att göra med Anders de la Mottes sätt att skriva och bygga upp historien, som är skickligt gjort. Berättelsen har ett bra tempo, och är uppdelat i korta stycken.

Hela intrigen bygger på att David Sarac förlorat minnet. Anders de la Motte har själv sagt att mycket av materialet till just minnesförlusten har han fått från sin pappa som tappade minnet. Jag tvivlar inte på att det kan vara en riktig beskrivning, men jag har svårt för när det i en bok är oklart om det som händer är verklighet eller en fantasiprodukt/dröm/hjärnspöke.

Karaktärsbeskrivningarna är bra, men alla personer är mer eller mindre skumma. David Sarac framstår redan från början som en obehaglig typ. Däremot den andra huvudpersonen, Atif, gillar jag som huvudperson, trots att han också gjort en hel del brutala saker och fattat obehagliga beslut. Berättelsen är i huvudsak uppbyggd kring de två som berättare, och det fungerar bra för att driva berättelsen framåt.

Mycket i MemoRandom handlar om grova brott och ”maffiametoder”, och i någon mån närmar sig berättelsen det man brukar kalla ”hårdkokt”. Det är inte min favorittyp av berättelse, men ändå så har den något som väcker mitt intresse och får mig att läsa vidare när jag väl plockar upp boken.

Jag gillar Anders de la Mottes sätt att skriva, och kan tänka mig att läsa mer av honom. Tror dock inte att det i så fall blir den andra delen i den här serien, UltiMatum, utan snarare någon i hans senaste serie som börjar med Slutet på sommaren.

Omdöme: Lättläst deckare av det hårdkokta slaget.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Annikas litteratur- och kulturblogg, Zellys bokhylla och Bokberoende

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum/Månpocket
Sidor: 397
Betyg på Goodreads: 3,44 baserat på 374 satta betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare
Utläst 17 juni 2018.

Innan snön faller av Helena Kubicek Boye

Från förlagets hemsida: Höstens mörker sänker sig över den mytomspunna rättspsykiatriska kliniken i Säter. Bakom byggnadernas vackra fasader sitter de brottslingar som bedöms vara för sjuka för att kunna avtjäna sitt straff i vanligt fängelse. Den nyutexaminerade psykologen Anna Varga har fått en tjänst vid kliniken i Säter, och lämnar med glädje Stockholmslivet bakom sig.
Annas glädje försvinner snabbt då hon nås av hotfulla meddelanden. Kort därefter hittas en patient död, och driven av sin nyfikenhet ger sig Anna ut på en jakt som leder henne bakåt i tiden, då gränsen för sjukt och friskt styrdes av kön och social tillhörighet. Hoten mot Anna blir allt allvarligare och det är tydligt att någon inte vill att hon ska gräva djupare. Vem kan Anna egentligen lita på? Och kommer hon någonsin att få reda på sanningen om vad som försiggår på Säter?

Innan snön faller av Helena Kubicek Boye kom ut i januari 2018. Helena Kubicek Boye är en svensk författare, psykolog och föreläsare. Hon är utbildad psykolog och gjorde sin PTP-tjänstgöring inom öppenvårdspsykiatrin i Säter. Hon har skrivit fyra fackböcker, och Innan snön faller är hennes skönlitterära debut.

Den här boken kom som en överraskning i brevlådan. Ett tag tyckte jag den var ”överallt” i mitt flöde. När jag behövde någonting lättläst efter att jag kört fast i en bok så bestämde jag mig för att prova den.

Innan snön faller är en mycket lättläst bok med snabbt tempo. Det är otroligt korta kapitel, mellan en sida och ett par-tre sidor, vilket snabbar upp läsningen. Perspektivet växlar mellan de olika personerna i boken, vilket också gör att det blir lättläst. Ur den synvinkeln så var det också precis den typ av bok som jag behövde för att komma igång med läsningen igen.

Det jag gillar mest med Innan snön faller är miljön den utspelar sig, som passar utmärkt för genren. Det är en intressant historia som är grunden, och det finns många paralleller till nutiden. Berättelsen om hur man hanterade ”obekväma kvinnor” väcker många tankar.

Innan snön faller är lättläst, men språket är för enkelt för mig. Det fungerar för att få ett driv i berättelsen, men hos mig väcker det inga känslor. Berättelsen känns ytlig, vilket jag tycker är synd på en så bra grundmiljö och historia.

Jag har svårt att relatera till karaktärerna i boken. Det är något i språket som jag gör att jag inte kommer dem nära, det är som berättelsen är ”utifrån”, vilket gör att de inte får något djup. Det kortfattade berättandet förstärker också den känslan. Sexscenerna känns inslängda som något extra, men det bekräftar bara klichéer. Det är återkommande underligt beteende av personer som ska vara professionella inom vården, och det är som om Anna inte riktigt bryr sig. Jag har svårt att ta personerna och relationerna på allvar. På det sätt Annas arbetssätt återges så känns det oprofessionellt. Å andra sidan så är ju författaren legitimerad psykolog, och vet naturligtvis hur det går till. Det kan vara så enkelt att det kortfattade berättandet, och bristen på detaljer kring behandlingarna gör att jag inte får en rättvisande bild.

Jag tycker att miljön är intressant, och det verkar som om det skulle kunna komma en uppföljare som utspelar sig på Säter? Jag är fortfarande nyfiken på Anna, och skulle kunna tänka mig att läsa om henne igen om jag fick veta mer om hur hon arbetar.

Omdöme: Lättläst men enkel spänningsroman i en fascinerande miljö
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Romeo and Juliet, Läsa & Lyssna, Vargnatts bokhylla, Boklysten, hyllan och Bokhyllan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bokfabriken
Sidor: 332
Betyg på Goodreads: bara två betyg satta
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 19 maj 2018.

Rött uppror av Pierce Brown

Från förlagets hemsida: Darrow tillhör de röda, en medlem av den lägsta klassen i det färgkodade samhället i framtiden. Precis om alla andra röda arbetar han i gruvorna under Mars. Övertygad om att han och hans folk gör planetens yta beboelig för kommande generationer. Det är det de sliter och offrar sina liv för, en bättre värld för sina barn.
Men Darrow och hans sort har svikits och lurats. Snart upptäcker de att Mars har varit möjligt att bo på under en lång tid. Stora städer och vackra parker finns spridda över planeten. De röda och Darrow är inget annat än slavar som tjänar en dekadent härskande klass.
Driven av hämnd och med längtan efter rättvisa offrar Darrow allt för att infiltrera det legendariska institutet, en skola för den dominerande klassen guld.
Han tvingas slåss för sitt liv och hela civilisationens framtid mot de bästa och mest brutala av samhällets framtida härskare. Han kommer att ta till alla medel för att besegra sina fiender. Även om det innebär att han måste bli en av dem för att göra det.

Rött uppror av Pierce Brown hade recensionsdatum 9 februari 2015. I original heter den Red Rising och kom ut 2014. Pierce Brown är en amerikansk författare som tidigare varit bl.a. chef för sociala medier på ett nystartat högteknologiskt företag och medhjälpare på en senators valkampanj. Rött uppror är hans debut, och den första i en trilogi.

Rött uppror är en bok som jag har väldigt svårt att komma in i. Mitt största problem med Rött uppror är språket, som ibland är irriterande banalt. Jag har svårt för jag-formen i vissa böcker, och Rött uppror är en sådan bok. I början så överöses man som läsare med nya begrepp och benämningar (dessutom gärna med stor bokstav som egennamn). Hela konceptet för boken är att allt utspelar sig i en framtidsvärld, och det är som om Pierce Brown vill klämma in alla förklaringar för läsaren alldeles i början. Han verkar dessutom ha bestämt sig för att komplicera det mesta. Det är så mycket så jag har svårt att komma in i boken, jag får inga bilder av vad som händer eller av hur världen/Mars ser ut. Kartan i början (som kopplar till senare delen av boken) hjälper inte på långa vägar.

Men så en bit in i boken så vänder det. Antalet begrepp minskar, historien tar fart, och det blir en bra balans mellan action och strategi. ”Spelet” (eller vad man nu ska kalla det) är spännande. Karaktärerna byggs också upp, och de och deras roller blir mer intressanta. Vissa vändningar i historien överraskar mig rejält. Sen är jag svag för greppet att blanda in mytologi och gudar i berättelsen! Våldet är dock rejält rått i Rött uppror, och ibland går det över gränsen. Samtidigt är det en del av beskrivningen av den här världen, där man inte längre ser hur rått och brutalt det är.

Det är en rätt intressant värld som Pierce Brown bygger upp, både rent tekniskt och mänskligt. I grunden handlar det förstås om makt och hur man kan lura andra. Jag kan inte låta bli att tycka att han snott rätt friskt från andra dystopier, som Hungerspelen och Divergentserien. Och en del Flugornas herre.

Trots den mycket sega inledningen och språket så är helhetsintrycket relativt bra. Men någon större lust att läsa del två, som dessutom inte fått lika bra omdöme, har jag inte (nu).

Omdöme: Dystopi fylld av action, intriger och våld, med en relativt trög början.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Fridas bokhylla, Litteraturkvalster, Carolina läser, Bokhyllan, Bokhuset, Läsfåtöljens bokblogg och Boktycke

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Originaltitel: Red Rising
Översättare: Patrik Hammarsten
Sidor: 388
Betyg på Goodreads: 4,26 baserat på 155 397 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 29 april 2018.

Kvinnan på bänken av Anna Jansson

Från förlagets hemsida: Kriminalinspektör Jesper Ek har blivit blixtförälskad. Men hans nya kärlek Julia är en gåta. Vad är det hon inte vill berätta? När hennes förflutna hinner ikapp har fällan slagit igen om Ek, som hamnar i en fruktansvärd knipa och inte ens kan ta hjälp av sina kollegor.
Maria Wern kallas till prästgården i Lärbro, och inser att den bär på många hemligheter. Enligt sägnen blev en präst dräpt i kyrkan på 1200-talet, och det sägs att dråparen går igen. Den unga prästen Alva har blivit hotad, och diakonen Ragnar är djupt oroad över att hon inte tar hoten på allvar. När Maria hittar klippböcker om Alva som diakonen gjort väcks nya frågor.

Kvinnan på bänken av Anna Jansson har recensiondatum idag, 26 mars 2018. Anna Jansson är sjuksköterska och debuterade 2000 med första delen i serien om Maria Wern och hennes kollegor, Stum sitter guden. Anna Jansson skriver också en Feelgoodserie om hårfrisörskan/äktenskapsmäklerskan Angelika Lagermark och en serie för barn om Maria Werns dotter Emil. Kvinnan på bänken är den nittonde boken i serien om Maria Wern.

Jag har läst alla delar i den här serien om Maria Wern och hennes kollegor, och fortsätter gärna att läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar, och det åkte direkt upp på läslistan.

Kvinnan på bänken är en lättläst svensk kriminalroman av typiskt Anna Jansson snitt. Här finns de välkända karaktärerna, med några nya tillfälliga tillskott. I serien har mitt intresse för huvudkaraktärerna gått lite upp och ner men i Kvinnan på bänken så intresserar de mig, i synnerhet Jarita. Även vid utläst bok så känner jag att jag definitivt inte är klara med dem. Maria Wern är relativt förutsägbar, men samtidigt så känns det som om hon mognat.

I vanlig ordning så väver Anna Jansson in trådar som handlar om något samhällsfenomen, något som är en styrka i hennes böcker. Den delen som handlar om kvinnomisshandel är välskriven och tänkvärd, men den andra tråden som är av mytologisk/historisk form fångar mig aldrig. Det blir också problemet med boken, att den aktuella tråden som allt vävs kring fångar aldrig mitt intresse. För en gångs skull så tycker jag också att språket är stolpigt och det haltar i en del beskrivningar.

Själva ”mysteriet” är invävt tillsammans med de aktuella trådarna och slutet blir lite väl mycket (det är många galningar som befolkar den svenska landsbygden). Jag är nyfiken på vem det kan vara, men har mina misstankar relativt tidigt, i alla fall vad gäller delar av upplösningen. Mer säger jag inte med risk för spoilers.

Trots att jag tycker att Kvinnan på bänken är långtifrån den starkaste i den här serien så vill jag definitivt fortsätta läsa den.

Omdöme: Lättläst svensk deckare om kvinnlig kraft.
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 306
Betyg på Goodreads:
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 15 mars 2018.

Kolibri av Kati Heikkapelto

Från förlagets hemsida: Anna Fekete har ett förflutet – som barn flydde hon kriget i Jugoslavien – och nu är hon precis i början av sin karriär som brottsutredare i en nordlig finsk kuststad. Hon har blivit inkastad i ett högprofilerat, till synes olösligt fall som fångat hela nationens intresse. Och det hjälper inte att hennes nya medelålders partner, Esko, inte ens bryr sig om att dölja sina rasistiska fördomar.
En ung kvinna har mördats i ett joggingspår och ett smycke föreställande en aztekisk gud har återfunnits i hennes ägo. Inom kort följer ännu ett mord, och allt tyder på en seriemördare, som får smeknamnet Kolibrin. Men kan Anna spåra upp mördaren innan han – eller hon – slår till igen? Och i så fall: till vilket pris för henne själv?

Kolibri av Kati Heiikapelto hade recensionsdatum 6 maj 2017. Kati Heiikapelto är en finsk deckarförfattare som debuterade 2017 med Kolibri, den första boken om Anna Fekete, som har fått ett internationellt genombrott.  De försvarslösa, den andra boken i serien om Anna Fekete, kommer ut 2018.

Kolibri dök upp överraskande från förlaget förra året, och jag hade lust att läsa den då, men det blev inte av. Nu när jag fick veta att författaren kanske kommer till Sundsvall senare i år så bestämde jag mig för att prioritera den.

Kolibri är en finsk deckare som utspelar sig i en helt annan miljö än jag är van vid att läsa om, vilket är positivt. Det känns som om jag lär mig rätt mycket om Finland och hur det är att vara flykting i Finland. En del av frågorna kring flyktingskap är ju tyvärr också relevanta i många länder. Jag hade rätt höga förväntningar på Kolibri, men det var trögt för mig att komma in i boken. I inledningen så stör omständliga och detaljerade beskrivningar av omgivningen. Jag är inte så förtjust i en detaljnivå som inte är nödvändig för historien, som vilken färg olika hus är. Efter ett tag så vänjer jag mig i läsningen, samtidigt som historierna tar fram och boken blir mer lättläst.

Poliskaraktärerna är rätt schablonmässiga, där finns alla de som man förväntar sig i en deckare. Jag har svårt för Anna Fekete, i synnerhet de återkommande beskrivningarna av hennes ångest hela tiden och tankar hit och dit. Det är svårt att följa och förstå henne. Samtidigt så är hennes levnadshistoria intressant.. Så trots att jag inte riktigt kan med henne, så är jag lite nyfiken på att veta mer, både om hennes bakgrund och hennes tid i Finland. Hennes relationer med de andra på polisstationen är också intressanta, i synnerhet Esko som jag skulle vilja läsa mer om.

Det är inte från början klart för mig hur huvudfallet ska utveckla sig, men upplösningen tycker jag är ”sådär”, tagen som ur vilken deckare som helst. Däremot är ”bihistorien” intressant och inte riktigt vad man tror från början.

Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa del 2 i den här serien, även om jag inte kastar mig över den. Oavsett så kommer det att bli intressant att lyssna på författaren i höst.

Omdöme: Finsk deckare i en annorlunda miljö om utanförskap
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Just nu just här, Johannas deckarhörna, Enligt O, hyllan, Mest Lenas godsaker och Den läsande kaninen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Modernista
Originaltitel: Kolibri
Översättare: Marjut Hökfelt
Sidor: 376
Betyg på Goodreads: 3,76 baserat på 901 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 12 mars 2018.

Alla hjärtans mirakel av Simona Ahrnstedt

Från förlagets hemsida: Det är svårt det där med kärlek, tycker Minoo. Om det ändå vore lika lätt – och njutbart – att hitta en bra man som det är utforska Stockholms restaurangutbud. Men vad hon inte vet är att kärleksängeln Astrild ruvar på en plan. Och när Minoo en mörk februarieftermiddag lockas in i en erotisk butik på Drottninggatan, blir ett mystiskt möte en upplevelse hon sent kommer glömma … 

Alla hjärtans mirakel av Simona Ahrnstedt hade recensionsdatum 26 februari 2018. Simona Ahrnstedt är leg. psykolog, kbt-terapeut och författare som debuterade 2010 med Överenskommelser. Hon har gett ut sju romaner i genren romance. Alla hjärtans mirakel är en erotisk novell som gavs ut till Alla hjärtans dag 2018.

Simona Ahrnstedt är min favorit i genren romance, och det är klart jag blev nyfiken på Alla hjärtans mirakel när den började synas på sociala medier. Vid ett besök i den lokala bokhandeln så lyckades jag få tag på ett exemplar – den ingick i en kampanj där den delades ut gratis i Akademinbokhandeln.

Alla hjärtans mirakel är en välskriven erotisk novell i bokform. Simona Ahrnstedt visar att hon behärskar även novellformen. Hon är fantastiskt bra på att beskriva en modern kvinnas dilemman, som exempelvis vikthets och kraven på hur en kvinna ska bete sig i ett förhållande. På bara dessa få sidor finns humor och Simona Ahrnstedt är en fena på att beskriva attraktion mellan två människor så att det känns helt och hållet verkligt och realistiskt. Och väldigt vackert. Jag gillar slutet av novellen i synnerhet.

I hennes romaner så förekommer förstås en hel del sexscener. Så även i Alla hjärtans mirakel – det är ju en erotisk novell. Medan jag i romanerna tycker det är en perfekt balans mellan attraktion och sex så  tycker jag inte fungerar i samma utsträckning i novellformatet. Det blir för mycket sex, och det är dessutom beskrivet på ett annat sätt än vad det brukar vara. Jag är inte heller så förtjust i Astrilds väldigt konkreta inblandning.

Det blir för mycket för min smak, trots att jag var beredd på det med tanke på genren. Kanske det helt enkelt är skillnaden mellan ”romance” och ”erotisk novell” som inte fungerar för mig. Är det däremot ”din grej” så rekommenderar jag Alla hjärtans mirakel.

Omdöme: Välskriven erotik – inget för den pryda
Betyg: 3+

Bloggat om boken har IHeartFantasy, Bokhyllan i Pepparkakshuset och Bokbesatt 

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 81
Betyg på Goodreads: 3,55 baserat på 40 betyg
Hur jag fick tag på den: Akademibokhandeln
Utläst 22 februari 2018.

Kodnamn Verity av Elizabeth Wein

Från förlagets hemsida: Året är 1943. En kvinnlig brittisk agent arresteras av Gestapo i det naziockuperade Frankrike. Efter veckor av tortyr går hon med på att avslöja allt, och börjar skriva sin bekännelse. Det blir berättelsen om piloten Maddie som flög henne till Frankrike, om deras vänskap och kamp för överlevnad. Berättelsen om Verity.

Kodnamn Verity av Elizabeth Wein kom ut 2015. i original heter den Codename Verity och kom ut 2012. Elizabeth Wein är en amerikansk författare som numera bor i Skottland. Hon har pilotlicens. Hon debuterade 1993 med The Winter Prince och har skrivit flera romaner och noveller inom genren historisk fiktion för unga vuxna.

Jag hade sett Kodnamn Verity på diverse bloggar när den kom ut 2015, och gav den i julklapp det året till min make. Nu hamnade den i Makeutmaningen och det blev mitt val för februari.

Kodnamn Verity och jag kom inte alls överens till att börja med. Jag gillade varken språket eller berättarrösten. Språket tyckte jag var ”fattigt” och barnsligt, och berättarrösten upplevde jag som oerhört naiv. Det kändes som om det var ett barn som berättade, och inte på ett realistiskt sätt. Allt för mycket av det som jag inte gillar med vissa ungdomsromaner. Det påverkade mitt intryck av historien och personerna. Jag kunde inte uppbåda något större intresse för personerna, och läsningen gick väldigt trögt. Eftersom det handlar om en kvinna som utsätts för tortyr av nazisterna så känns det faktiskt lite underligt att känna så lite under läsningen.

Men så plötsligt så händer något när berättarrösten byts ut, och historien blir både spännande och intressant. När jag läst ut den så konstaterar jag att historien är otroligt snyggt uppbyggd, och liknar inget annat jag läst. jag var tvungen att bläddra tillbaka och inse att jag inte ”sett” saker första gången jag läste om dem. Berättelsen berörde starkt och vid ett tillfälle fick jag tårar i ögonen (det händer mig inte så ofta). Personerna var fortfarande inte i min stil språket var”fattigt” hela vägen igenom. Berättelsen är för omständlig ibland.

Ett plus till Elizabeth Wein är att Kodnamn Verity berättar en berättelse med kvinnor i centrum med yrken och uppgifter som man inte traditionellt förknippar med kvinnor, och att vänskapen mellan Queenie och Maddie i mångt och mycket är det som bär historien. Det sakliga efterordet förstärker också betydelsen och sätter den i ett sammanhang. Elizabeth Wein vet vad det är hon skriver om.

I februaris sammanfattning så valde jag den här som ”Månadens överraskning”. Det var inte för att den var så mycket bättre än jag trodde utan för att det gick från att jag kände att jag knappt skulle kunna läsa ut den till att den blev spännande och berörande.

Omdöme: Ungdomsroman om vänskap och att skenet bedrar.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Ms Hisingen, Zellys bokhylla, C R M Nilsson, Annas bokhylla, Nilmas bokhylla, Fantasygrottan och hyllan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Gilla böcker/Lilla Piratförlaget
Originaltitel: Code Name Verity
Översättare: Carina Jansson
Sidor: 331
Betyg på Goodreads: 4,07 baserat på 71 751 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 20 februari 2018.