Röd drottning av Victoria Aveyard

Från förlagets hemsida: I sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön, utan efter blod. De silverblodiga – de silvriga – är supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, som regerar över de vanliga röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare.
Mare hör till den röda delen av befolkningen och ser inga tecken på att den världsordning hon växt upp med någonsin kommer att rubbas. Men när hon genom en ödets nyck börjar arbeta som tjänare vid det kungliga Solpalatset förändrats allt. Till sin egen och hovfolkets stora förvåning upptäcker Mare att hon själv besitter en unik och dödlig förmåga, trots sitt röda blod.
Kung Tiberias inser snart att Mare utgör ett hot mot den maktbalans hans rike vilar på. Men medan han smider en plan för att oskadliggöra Mare ser hon en möjlighet att krossa silverregimen inifrån – och öppna dörren till en ny värld. Samtidigt har hennes hjärta börjat dra henne åt helt fel håll…

Röd drottning av Victoria Aveyard hade recensionsdag 10 september 2015. I original heter den Red Queen och kom ut 2015. Victoria Aveyard är en amerikansk författare och manusförfattare. Hon har en examen i Writing for Film & Television från University of Southern California’s School of Cinematic Arts. Röd drottning är hennes debut, och den första i en serie på fyra böcker.

Fantasyböcker upptäcker jag sällan på egen hand, och det här är inget undantag. Maken läste Röd drottning och gillade den så mycket att den hamnade i Makeutmaningen där den blev november månads bok.

Röd drottning är en lättläst och rätt underhållande fantasybok. Victoria Aveyard har lyckats bygga en fascinerande värld, på ett målande sätt som gör att jag undrar om hon haft en filmatisering i åtanke. Det är många spektakulära scener som jag tror skulle göra sig bra som film. Tyvärr blir det lite mycket fokus på just ”action” och händelserna, och för lite fokus på den värld som Victoria Aveyard har skapat. Språket flyter bra, men i jag-formen känns Mare naiv och det förstärker det egocentriska i hennes karaktär.

Karaktärerna är något schablonartade uppbyggda, och jag blir inte särskilt förvånad över de som visar sig vara falskare än vad man kunde tro. De riktigt intressanta personerna tycker jag man finner bland bikaraktärerna, t.ex. Julian. Världen som Victoria Aveyard byggt är intressant, och jag blir nyfiken på att veta mer om hur världen blev som den blev, och varför människorna är så segregerade. Jag tolkar det (framförallt från det som Julian berättar) som att berättelsen utspelar sig på jorden, där något dramatiskt hänt som förändrat alla förutsättningar. Röd drottning är som en blandning av dystopi, fantasy och science fiction.

Mitt problem med Röd drottning är att jag saknar det riktigt unika. Trots att jag inte läser så väldigt mycket fantasy så känns det här som en bok som är en blandning av flera andra – Divergentserien, Rött upprorserien, Hungerspelen – osv osv. Nu tog jag några av de mer kända serierna jag läst. Det är samma, eller i alla fall liknande, recept med olika samhällsklasser där hjältinnan kommer från den lägre klassen men visar sig ha oanade egenskaper. Hon blir en symbol för upproret. Det finns unga män som är (oförklarligt) dragna till henne. Ja, jag skulle kunna göra listan längre. Det gör att boken inte ”står ut” bland andra, och jag kommer nog att blanda ihop den med andra såsmåningom. Det som jag saknar är också djupet i förklaringar kring varför världen ser ut som den gör, och varför vi har rödblodiga och silverblodiga. Men det kanske kommer i senare delar.

Jag skulle kunna tänka mig att läsa nästa del i den här serien, för att se vad som händer med karaktärerna och världen, men jag kommer inte att kasta mig över den.

Omdöme: Lättläst och underhållande fantasy i en intressant uppbyggd värld.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Zellys bokhylla, Bokhuset, Nilmas bokhylla, Fridas bokhylla, Vargnatts bokhylla, Bokfrossa, Bokpandan, Bokstund, Carolina läser och Enligt O

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Modernista
Originaltitel: Red Queen
Översättare: Katarina Falk
Sidor: 379
Betyg på Goodreads: 4,07 baserat på 406 006 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 25 november 2018.

Annonser

Ögonvittnet av Anna Bågstam

Ett brutalt mord har begåtts i pittoreska fiskeläget Lerviken vid Öresund. En kvinna har avrättats och fått sina ögonlock upptejpade. Mordet sker dagen efter att Harriet Vesterberg flyttat in i sin pappas hus, ett stenkast från brottsplatsen. Plötsligt är Lerviken långt från den idyll där hon tillbringade sin barndoms somrar. Harriet har precis lämnat Stockholm och en havererad kärleksrelation bakom sig för en nystart som utredare hos polisen i Landskrona. Men hon förstår snabbt att hon inte är så välkommen på stationen som hon hade önskat och att hennes idéer inte uppskattas. Hon bestämmer sig för att gå sin egen väg, men den leder in henne på ett spår som hon snart desperat ångrar att hon började följa. Kan mördaren vara någon hon känner?

Ögonvittnet av Anna Bågstam hade recensionsdatum 23 april 2018. Anna Bågstam är en svensk författare och jurist som jobbar på Sveriges riksdag. Hon debuterade 2017 med ljudbokserien Stockholm Psycho. Ögonvittnet är hennes första roman.

Den här boken hade jag läst en massa gott om på bloggar. Trots att jag var sen på bollen så var förlaget vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Ögonvittnet är en lättläst deckare med högt och bra tempo. Spänningen är hög, och det finns gott om överraskningar i berättelsen. Jag hade inte kunnat förutsäga upplösningen av mysteriet, vilket är ett plus i deckargenren. Cliffhangern på slutet heter duga vilket gör att det finns goda chanser till en andra bok om Harriet.

Tyvärr så kommer huvudpersonen Harriet och jag på kant omedelbart. Så händer det ibland, och om jag ska likna det vid något så irriterar jag mig på Harriet lika mycket som jag irriterar mig på Erika Falck, om än av andra skäl. Kanske beror detta på att såväl Harriet som hennes chef har utmejslade drag på gränsen till klichéer.

I början av boken så börjar Harriet på nytt jobb och det är i den miljön som jag tycker hon beter sig både irriterande och oprofessionellt. På väldigt små händelser så målar hon för sig själv och sin vän Lisa en nidbild av sin chef som får stå oemotsagd ända till slutet av boken när man förstår mer om Margareta. Hon tar inte saken i egna händer, utan klagar bara på de andra på jobbet. Allt är de andras fel och hon läser in väldigt mycket i allas agerande de allra första dagarna. Omoget och också då och då fördomsfullt. Ibland så känns det som om Harriet inte är en vuxen och välutbildad kvinna. Naturligtvis så kan man bli mobbad/utesluten på arbetsplatsen, men jag tycker att Harriet läser in väldigt mycket i en dels agerande. Tonen i Harriets berättande är också naiv, och jag tycker hon springer iväg på ett tjurigt sätt på egen hand utan att prata med sina arbetskamrater. Oprofessionellt och ibland farligt (och därav liknelsen med Erika). Givetvis så behöver man som läsare inte tycka om karaktärerna för att gilla en bok, men i det här fallet påverkar det hur jag tycker fallet hanteras.

Det finns andra saker med Harriet som jag gillar, t.ex. att hennes ätande och medföljande skuldkänslor får ta plats, eller hennes funderingar kring familj och vänner. Harriets privata situation med sin pappa som verkar förvirrad slår an en sträng hos mig. Den berör och känns äkta. Jag gillar också miljön i Ögonvittnet. Även om jag inte har någon direkt relation till Landskrona med omnejd så får jag som läsare en känsla för natur och klimat.

Trots att min irritation på Harriet och agerande som framstår som slarvigt och ogenomtänkt, så är jag nyfiken på vad som kommer att hända med henne härnäst – inte minst utifrån cliffhangern. Och kanske hon rent utav mognar i nästa bok. Tempo lär det bli om man ska utgå från Ögonvittnet.

Omdöme: Svensk deckare med högt tempo
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Vargnatts bokhylla, och dagarna går, Zellys bokhylla, Bokhyllan och Nilmas bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Norstedts
Sidor: 403
Betyg på Goodreads: 3,89 baserat på 38 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 16 november 2018.

Våpenskjold av Thomas Enger

Från webben: En gammel hemmelighet. Et mørkt kapittel. Noen som er villig til å gå over lik. Dypt i de svenske skoger, på høstjaktens første dag, blir en eldre mann skutt og drept. Det var ikke et vådeskudd.Småbarnsmoren Hedda Hellberg skulle til Italia i tre uker for å pleie sine sår etter farens død. Hun dukker aldri opp på hotellet. Alle spor etter Hedda slutter på Gardermoen. Journalisten Nora Klemetsen kjente Hedda som ung, og involverer seg personlig i Heddas sak, hun kan ikke tro at Hedda har forlatt mann og barn frivillig. Enda mer gåtefullt blir det da Heddas navn dukker opp i forbindelse med drapet i Sverige.Henning Juuls liv dreier seg bare om én ting: å finne svaret på hvem som tente på bygården der hans og Noras lille sønn Jonas omkom. Sporene Henning følger, dukker opp i saken Nora jobber med, og snart befinner de seg begge på farlig grunn. Noen er villig til å drepe for å beskytte sin hemmelighet, en hemmelighet som har forgreininger til et mørkt kapittel i europeisk historie.

Våpenskjold av Thomas Enger kom ut 2014. Thomas Enger är en norsk journalist, kompositör och författare som debuterade 2009 med Skinndød, den första boken i serien om Henning Juul. Det är fem böcker i serien, och de två första har kommit ut på svenska. Våpenskjold är den fjärde i serien.

Det här är en serie som jag läste den första boken i på svenska. Jag tyckte den var så bra, så jag fortsatte läsa serien på norska, vilket kanske var bra, då bara de två första böckerna är översatta. Jag hade två olästa (del 4 och del 5) och i en ambition att beta av hyllvärmare så tog jag med Våpenskjold på vår resa till Norge i somras.

Våpenskjold är en lättläst deckare. Tyvärr så upplever jag att historien är rätt tunn, det är inte så mycket substans. Eftersom det var ett tag sen jag läste del 3 så hade jag glömt en hel del av den röda tråden och de återkommande personerna, men det var tack och lov så att det visade sig enkelt att plocka upp, och jag kom fort in i boken.

Berättelsen i Våpenskjold är inte särskilt spännande för en van deckarläsare, men det finns andra saker som gör att mitt intresse hålls uppe. Framförallt är det personerna som intresserar mig, jag tycker Thomas Enger har fångat mitt intresse för personerna i den här historien, i synnerhet Henning Juul. Henning är inte fullt så ”trasig” som jag minns honom, även om sonens död är ständigt närvarande och han är dumdristig. Det är om honom jag vill läsa. Nora framträder tydligare än vad jag minns henne.

Våpenskjold är lite för enkel för min smak, men såpass lättläst att jag definitivt kommer att läsa del fem som står i hyllan. Vill ju också veta hur berättelsen sys ihop till slut. Sen har Thomas Enger och Jørn Lier Horst kommit ut med en gemensam bok, Nullpunkt, som låg högt på listorna i Norge. Hade den inte varit så dyr och tung hade den fått följa med mig hem…

Omdöme: Lättläst enkel norsk krim om oförätter och hämnd.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokbloggeir och BokBloggBerit

Mer om boken kan du läsa här .
Förlag: Gyldendal
Sidor: 390
Betyg på Goodreads: 3,96 baserat på 423 betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare.
Utläst 27 juli 2018.

Kvinna 22 av Melanie Gideon

Från förlagets hemsida: Alice Buckle är 44 år och har på ytan allt man kan önska sig. En sympatisk man, två barn och ett fint hus i San Francisco. Men mitt-i-livet-krisen är ett faktum och sprickan mellan henne och maken blir allt större. Vännerna, Facebook och Twitter blir en tillflykt från tystnaden som breder ut sig mellan dem.
En dag får hon ett mejl från en forskare som undrar om hon vill delta i en anonym undersökning om äktenskap. Av ren tristess tackar hon ja. Hon får alias ”kvinna 22” och allt hon behöver göra är att svara så sanningsenligt som möjligt på forskarens frågor. Alice upptäcker snart hur befriande det är att få skriva om sitt liv och sina minnen. Om sina innersta tankar, känslor och hemligheter. Men när hon inser att hon attraheras av den mystiska ”forskare 101” undrar hon vad hon egentligen har gett sig in på …

Kvinna 22 av Melanie Gideon hade recensionsdatum 11 juni 2014. I original heter den Wife 22 och kom ut 2008. Melanie Gideon är en amerikansk författare, journalist och manusförfattare. Hon har gett ut två romaner och en memoar. Kvinna 22 är hennes debutroman.

Kvinna 22 är en lättläst och modern bok. Jag hade egentligen inte så stor koll på vilken sorts bok det var, men hade nog väntat mig någon form av feelgood. Det skulle jag inte säga att det är, det är inte en bok som enkelt att kategorisera. Först var jag skeptisk. Den är skriven i jagform och jag var inte säker på att jag skulle gilla rösten. Dessutom så skulle det (enligt baksidestexten) kanske handla om otrohet? Det tog ett tag för mig att komma in i boken, men jag tyckte berättelsen utvecklades positivt och på sätt och vis var den rätt charmig.

Att boken är lättläst beror delvis på att den till stora delar är korta meddelanden mellan olika personer på bl.a. messenger och via mejl. Jag gillade att författaren i den formen lyckades bygga en historia och ge läsaren en bild av karaktärerna. I grunden tycker jag boken främst handlar om kommunikation – hur man kommunicerar och vad det innebär. Det är stort fokus på olika kommunikationsformer i dagens samhälle, vilket innebär andra sätt att kommunicerar, och då gäller det att inte glömma innehållet.

Jag var inte särskilt förtjust i någon av karaktärerna men det hindrade inte läsandet. Trots att jag gillade hur boken utvecklades och efterhand hade nöje av läsningen så tycker jag historien är orealistisk.

Jag kommer förmodligen inte att leta upp någon mer bok av Melanie Gideon om jag inte ser någon väldigt positiv recension

Omdöme: Lättläst men orealistik berättelse om ett äktenskap
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Västmanländskans bokblogg och Bloggbohemen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Månpocket
Originaltitel: Wife 22
Översättare: Katarina Jansson
Sidor: 430
Betyg på Goodreads: 3,51 baserat på 2 444 betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare. Present från dottern.
Utläst 24 juli 2018.

Drakarnas dans av George R R Martin

Från förlagets hemsida: De sju konungarikenas framtid är osäker. Det jäser överallt i Västeros. I öster regerar Daenerys Targaryen, hennes många fiender är villiga att riskera allt för att oskadliggöra henne och hennes tre drakar. Men en ung man beger sig frivilligt iväg för att söka upp henne av helt andra skäl. Samtidigt tvingas Tyrion Lannister att fly med ett pris på sitt huvud, och det märkliga sällskap som blir hans allierade är inte vad de utger sig för att vara.
Intriger och förräderi, maktspel och ond bråd död är ständigt närvarande. Fredlösa och präster, riddare och soldater, ädlingar och slavar, ingen går säker, ingen slipper undan. Många kommer att gå under, andra växer sig starkare i skuggan av mörkret. I tider av omvälvande förändring för ödets vindar och kampen om tronen dem samman till den mäktigaste dansen på liv och död som någonsin skådats.

Drakarnas dans av George R R Martin kom ut på svenska 2012. I original heter den A Dance With Dragons och kom ut 2011. George R R Martin är en amerikansk fantasyförfattare som förutom sin populära serie A Song of Ice and Fire skrivit manus till TV och film. Han har även givit ut ett antal noveller.

Samtliga delar av den berömda serien Sagan om is och eld har ingått i Makeutmaningen, så det var ingen överraskning att den hittills sista delen skulle dyka upp också. Jag började läsa den i januari, som brukar vara en bra läsmånad, men fick ge upp då jag inte orkade så långt. Sen gjorde jag ett till försök under våren. När det var maj så insåg jag att jag inte skulle orka, och med andra ord inte skulle kunna slutföra Makeutmaningen inom 10 månader. Men skam den som ger sig. I juli så började jag på ungefär sid 250 (där jag tidigare avslutat) och lyckades ta mig igenom alla dryga 1000 sidorna.

Drakarnas dans är en omfattande och oerhört detaljrik berättelse. Min upplevelse av boken färgas förmodligen rätt starkt av att jag körde fast två gånger. I grunden så tycker jag att historien är bra, men den drunknar helt i detaljer. Det är bisarrt många personer och platser att hålla reda på, långt fler än jag klarar av. Detaljnivån är extrem, varenda del i berättelsen innehåller detaljerade beskrivningar av miljöerna och de olika banden mellan personerna. Det är först när jag börjar strunta i att ens försöka förstå hur allt hänger ihop som läsningen börjar flyta. Trots att jag missar en hel del av detaljerna så kan jag ändå följa med i huvuddragen i historien, och ha ett visst utbyte av den. Det är en intressant värld som George R R Martin byggt upp, och det är noggrant gjort. När man läser en bok såpass länge som dryga 700 sidor tar så kommer man in i världen.

En sak som jag gillar är George R R Martins sätt att använda olika POVs (berättarperspektiv). Det skapar ett visst driv i berättandet, och ger olika perspektiv till vad som händer. Bok fyra och fem har olika POVs under samma tidsperiod. Jag är precis som tidigare förtjust i Daenerys berättelse, där jag också tycker att detaljnivån är något lägre, och jag kan hänga med. Även Jon Snows berättelse är intressant. Det jag inte gillar är att i den här boken inför George R R Martin även flera POVs som inte är ”de vanliga”, har annorlunda rubriker och som det tar ett tag innan man förstår. Den här boken utspelar sig parallellt med bok nummer fyra, men eftersom jag minns alltför lite av den påverkar det inte läsandet varken positivt eller negativt.

George R R Martin är känd för att inte ha några hämningar att ”ta livet” av karaktärer, och även om jag är sur på honom för att några favoriter försvinner från berättelsen, så tycker jag ändå att det skapar en spänning – att man som läsare aldrig vet riktigt vad man ska vänta sig.

Nu har det inte kommit några fler delar i den här serien, så det lär dröja innan jag läser något mer av George R R Martin. Om jag någonsin gör det. Däremot har vi börjat se serien igen. Den är så mycket bättre än böckerna! (och ja, jag vet det är en hädelse att skriva så…)

Omdöme: Extremt detaljerad berättelse om en annan värld, fylld av konflikter och misstänksamhet.
Betyg: 3-

Bloggat om boken har Fantastiska berättelser och Zellys bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Månpocket
Originaltitel: A Dance With Dragons
Översättare: Louise Thulin, Molle Kammert Sjölander, Ylva Spångberg
Sidor: 1062
Betyg på Goodreads: 4,32 baserat på 464 146 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av dottern.
Utläst 16 juli 2018.

MemoRandom av Anders de la Motte

Från förlagets hemsida: David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en våldsam bilolycka förlorar han minnet. Tappar kontrollen över sitt avancerade nät av svek och lögner. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören ”Janus”, som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja ”Janus” rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?

MemoRandom av Anders de la Motte kom ut 2014. Anders de la Motte är en svensk författare som tidigare arbetat som polis och säkerhetschef. Han debuterade 2010 med [geim] som bl.a. belönades med pris från Svenska Deckarakademin. Han har gett ut sju böcker i tre olika serier. MemoRandom är hans fjärde bok, och den första i en serie på två böcker om David Sarac som ska bli TV-serie.

Anders de la Motte är en författare jag varit nyfiken på ett tag, inte minst sedan jag lyssnade på honom vid Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall 2014. MemoRandom fick jag i julklapp 2015 men den har blivit stående, trots att jag satt upp författaren i Boktolvan. Nu behövde jag en pocketbok att ta med på en resa, och då passade den här bra.

MemoRandom är en välskriven och lättäst deckare av det mera hårdkokta slaget. Egentligen så är MemoRandom en deckare av den typ som jag inte är så förtjust i, och David Sarac är verkligen inte den typ av personlighet som jag vill ha som huvudperson. Ändå så flyter läsningen av MemoRandom förvånansvärt lätt. Det har något att göra med Anders de la Mottes sätt att skriva och bygga upp historien, som är skickligt gjort. Berättelsen har ett bra tempo, och är uppdelat i korta stycken.

Hela intrigen bygger på att David Sarac förlorat minnet. Anders de la Motte har själv sagt att mycket av materialet till just minnesförlusten har han fått från sin pappa som tappade minnet. Jag tvivlar inte på att det kan vara en riktig beskrivning, men jag har svårt för när det i en bok är oklart om det som händer är verklighet eller en fantasiprodukt/dröm/hjärnspöke.

Karaktärsbeskrivningarna är bra, men alla personer är mer eller mindre skumma. David Sarac framstår redan från början som en obehaglig typ. Däremot den andra huvudpersonen, Atif, gillar jag som huvudperson, trots att han också gjort en hel del brutala saker och fattat obehagliga beslut. Berättelsen är i huvudsak uppbyggd kring de två som berättare, och det fungerar bra för att driva berättelsen framåt.

Mycket i MemoRandom handlar om grova brott och ”maffiametoder”, och i någon mån närmar sig berättelsen det man brukar kalla ”hårdkokt”. Det är inte min favorittyp av berättelse, men ändå så har den något som väcker mitt intresse och får mig att läsa vidare när jag väl plockar upp boken.

Jag gillar Anders de la Mottes sätt att skriva, och kan tänka mig att läsa mer av honom. Tror dock inte att det i så fall blir den andra delen i den här serien, UltiMatum, utan snarare någon i hans senaste serie som börjar med Slutet på sommaren.

Omdöme: Lättläst deckare av det hårdkokta slaget.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Annikas litteratur- och kulturblogg, Zellys bokhylla och Bokberoende

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum/Månpocket
Sidor: 397
Betyg på Goodreads: 3,44 baserat på 374 satta betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare
Utläst 17 juni 2018.

Innan snön faller av Helena Kubicek Boye

Från förlagets hemsida: Höstens mörker sänker sig över den mytomspunna rättspsykiatriska kliniken i Säter. Bakom byggnadernas vackra fasader sitter de brottslingar som bedöms vara för sjuka för att kunna avtjäna sitt straff i vanligt fängelse. Den nyutexaminerade psykologen Anna Varga har fått en tjänst vid kliniken i Säter, och lämnar med glädje Stockholmslivet bakom sig.
Annas glädje försvinner snabbt då hon nås av hotfulla meddelanden. Kort därefter hittas en patient död, och driven av sin nyfikenhet ger sig Anna ut på en jakt som leder henne bakåt i tiden, då gränsen för sjukt och friskt styrdes av kön och social tillhörighet. Hoten mot Anna blir allt allvarligare och det är tydligt att någon inte vill att hon ska gräva djupare. Vem kan Anna egentligen lita på? Och kommer hon någonsin att få reda på sanningen om vad som försiggår på Säter?

Innan snön faller av Helena Kubicek Boye kom ut i januari 2018. Helena Kubicek Boye är en svensk författare, psykolog och föreläsare. Hon är utbildad psykolog och gjorde sin PTP-tjänstgöring inom öppenvårdspsykiatrin i Säter. Hon har skrivit fyra fackböcker, och Innan snön faller är hennes skönlitterära debut.

Den här boken kom som en överraskning i brevlådan. Ett tag tyckte jag den var ”överallt” i mitt flöde. När jag behövde någonting lättläst efter att jag kört fast i en bok så bestämde jag mig för att prova den.

Innan snön faller är en mycket lättläst bok med snabbt tempo. Det är otroligt korta kapitel, mellan en sida och ett par-tre sidor, vilket snabbar upp läsningen. Perspektivet växlar mellan de olika personerna i boken, vilket också gör att det blir lättläst. Ur den synvinkeln så var det också precis den typ av bok som jag behövde för att komma igång med läsningen igen.

Det jag gillar mest med Innan snön faller är miljön den utspelar sig, som passar utmärkt för genren. Det är en intressant historia som är grunden, och det finns många paralleller till nutiden. Berättelsen om hur man hanterade ”obekväma kvinnor” väcker många tankar.

Innan snön faller är lättläst, men språket är för enkelt för mig. Det fungerar för att få ett driv i berättelsen, men hos mig väcker det inga känslor. Berättelsen känns ytlig, vilket jag tycker är synd på en så bra grundmiljö och historia.

Jag har svårt att relatera till karaktärerna i boken. Det är något i språket som jag gör att jag inte kommer dem nära, det är som berättelsen är ”utifrån”, vilket gör att de inte får något djup. Det kortfattade berättandet förstärker också den känslan. Sexscenerna känns inslängda som något extra, men det bekräftar bara klichéer. Det är återkommande underligt beteende av personer som ska vara professionella inom vården, och det är som om Anna inte riktigt bryr sig. Jag har svårt att ta personerna och relationerna på allvar. På det sätt Annas arbetssätt återges så känns det oprofessionellt. Å andra sidan så är ju författaren legitimerad psykolog, och vet naturligtvis hur det går till. Det kan vara så enkelt att det kortfattade berättandet, och bristen på detaljer kring behandlingarna gör att jag inte får en rättvisande bild.

Jag tycker att miljön är intressant, och det verkar som om det skulle kunna komma en uppföljare som utspelar sig på Säter? Jag är fortfarande nyfiken på Anna, och skulle kunna tänka mig att läsa om henne igen om jag fick veta mer om hur hon arbetar.

Omdöme: Lättläst men enkel spänningsroman i en fascinerande miljö
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Romeo and Juliet, Läsa & Lyssna, Vargnatts bokhylla, Boklysten, hyllan och Bokhyllan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bokfabriken
Sidor: 332
Betyg på Goodreads: bara två betyg satta
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 19 maj 2018.

Rött uppror av Pierce Brown

Från förlagets hemsida: Darrow tillhör de röda, en medlem av den lägsta klassen i det färgkodade samhället i framtiden. Precis om alla andra röda arbetar han i gruvorna under Mars. Övertygad om att han och hans folk gör planetens yta beboelig för kommande generationer. Det är det de sliter och offrar sina liv för, en bättre värld för sina barn.
Men Darrow och hans sort har svikits och lurats. Snart upptäcker de att Mars har varit möjligt att bo på under en lång tid. Stora städer och vackra parker finns spridda över planeten. De röda och Darrow är inget annat än slavar som tjänar en dekadent härskande klass.
Driven av hämnd och med längtan efter rättvisa offrar Darrow allt för att infiltrera det legendariska institutet, en skola för den dominerande klassen guld.
Han tvingas slåss för sitt liv och hela civilisationens framtid mot de bästa och mest brutala av samhällets framtida härskare. Han kommer att ta till alla medel för att besegra sina fiender. Även om det innebär att han måste bli en av dem för att göra det.

Rött uppror av Pierce Brown hade recensionsdatum 9 februari 2015. I original heter den Red Rising och kom ut 2014. Pierce Brown är en amerikansk författare som tidigare varit bl.a. chef för sociala medier på ett nystartat högteknologiskt företag och medhjälpare på en senators valkampanj. Rött uppror är hans debut, och den första i en trilogi.

Rött uppror är en bok som jag har väldigt svårt att komma in i. Mitt största problem med Rött uppror är språket, som ibland är irriterande banalt. Jag har svårt för jag-formen i vissa böcker, och Rött uppror är en sådan bok. I början så överöses man som läsare med nya begrepp och benämningar (dessutom gärna med stor bokstav som egennamn). Hela konceptet för boken är att allt utspelar sig i en framtidsvärld, och det är som om Pierce Brown vill klämma in alla förklaringar för läsaren alldeles i början. Han verkar dessutom ha bestämt sig för att komplicera det mesta. Det är så mycket så jag har svårt att komma in i boken, jag får inga bilder av vad som händer eller av hur världen/Mars ser ut. Kartan i början (som kopplar till senare delen av boken) hjälper inte på långa vägar.

Men så en bit in i boken så vänder det. Antalet begrepp minskar, historien tar fart, och det blir en bra balans mellan action och strategi. ”Spelet” (eller vad man nu ska kalla det) är spännande. Karaktärerna byggs också upp, och de och deras roller blir mer intressanta. Vissa vändningar i historien överraskar mig rejält. Sen är jag svag för greppet att blanda in mytologi och gudar i berättelsen! Våldet är dock rejält rått i Rött uppror, och ibland går det över gränsen. Samtidigt är det en del av beskrivningen av den här världen, där man inte längre ser hur rått och brutalt det är.

Det är en rätt intressant värld som Pierce Brown bygger upp, både rent tekniskt och mänskligt. I grunden handlar det förstås om makt och hur man kan lura andra. Jag kan inte låta bli att tycka att han snott rätt friskt från andra dystopier, som Hungerspelen och Divergentserien. Och en del Flugornas herre.

Trots den mycket sega inledningen och språket så är helhetsintrycket relativt bra. Men någon större lust att läsa del två, som dessutom inte fått lika bra omdöme, har jag inte (nu).

Omdöme: Dystopi fylld av action, intriger och våld, med en relativt trög början.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Fridas bokhylla, Litteraturkvalster, Carolina läser, Bokhyllan, Bokhuset, Läsfåtöljens bokblogg och Boktycke

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Originaltitel: Red Rising
Översättare: Patrik Hammarsten
Sidor: 388
Betyg på Goodreads: 4,26 baserat på 155 397 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 29 april 2018.

Kvinnan på bänken av Anna Jansson

Från förlagets hemsida: Kriminalinspektör Jesper Ek har blivit blixtförälskad. Men hans nya kärlek Julia är en gåta. Vad är det hon inte vill berätta? När hennes förflutna hinner ikapp har fällan slagit igen om Ek, som hamnar i en fruktansvärd knipa och inte ens kan ta hjälp av sina kollegor.
Maria Wern kallas till prästgården i Lärbro, och inser att den bär på många hemligheter. Enligt sägnen blev en präst dräpt i kyrkan på 1200-talet, och det sägs att dråparen går igen. Den unga prästen Alva har blivit hotad, och diakonen Ragnar är djupt oroad över att hon inte tar hoten på allvar. När Maria hittar klippböcker om Alva som diakonen gjort väcks nya frågor.

Kvinnan på bänken av Anna Jansson har recensiondatum idag, 26 mars 2018. Anna Jansson är sjuksköterska och debuterade 2000 med första delen i serien om Maria Wern och hennes kollegor, Stum sitter guden. Anna Jansson skriver också en Feelgoodserie om hårfrisörskan/äktenskapsmäklerskan Angelika Lagermark och en serie för barn om Maria Werns dotter Emil. Kvinnan på bänken är den nittonde boken i serien om Maria Wern.

Jag har läst alla delar i den här serien om Maria Wern och hennes kollegor, och fortsätter gärna att läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar, och det åkte direkt upp på läslistan.

Kvinnan på bänken är en lättläst svensk kriminalroman av typiskt Anna Jansson snitt. Här finns de välkända karaktärerna, med några nya tillfälliga tillskott. I serien har mitt intresse för huvudkaraktärerna gått lite upp och ner men i Kvinnan på bänken så intresserar de mig, i synnerhet Jarita. Även vid utläst bok så känner jag att jag definitivt inte är klara med dem. Maria Wern är relativt förutsägbar, men samtidigt så känns det som om hon mognat.

I vanlig ordning så väver Anna Jansson in trådar som handlar om något samhällsfenomen, något som är en styrka i hennes böcker. Den delen som handlar om kvinnomisshandel är välskriven och tänkvärd, men den andra tråden som är av mytologisk/historisk form fångar mig aldrig. Det blir också problemet med boken, att den aktuella tråden som allt vävs kring fångar aldrig mitt intresse. För en gångs skull så tycker jag också att språket är stolpigt och det haltar i en del beskrivningar.

Själva ”mysteriet” är invävt tillsammans med de aktuella trådarna och slutet blir lite väl mycket (det är många galningar som befolkar den svenska landsbygden). Jag är nyfiken på vem det kan vara, men har mina misstankar relativt tidigt, i alla fall vad gäller delar av upplösningen. Mer säger jag inte med risk för spoilers.

Trots att jag tycker att Kvinnan på bänken är långtifrån den starkaste i den här serien så vill jag definitivt fortsätta läsa den.

Omdöme: Lättläst svensk deckare om kvinnlig kraft.
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 306
Betyg på Goodreads:
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 15 mars 2018.

Kolibri av Kati Heikkapelto

Från förlagets hemsida: Anna Fekete har ett förflutet – som barn flydde hon kriget i Jugoslavien – och nu är hon precis i början av sin karriär som brottsutredare i en nordlig finsk kuststad. Hon har blivit inkastad i ett högprofilerat, till synes olösligt fall som fångat hela nationens intresse. Och det hjälper inte att hennes nya medelålders partner, Esko, inte ens bryr sig om att dölja sina rasistiska fördomar.
En ung kvinna har mördats i ett joggingspår och ett smycke föreställande en aztekisk gud har återfunnits i hennes ägo. Inom kort följer ännu ett mord, och allt tyder på en seriemördare, som får smeknamnet Kolibrin. Men kan Anna spåra upp mördaren innan han – eller hon – slår till igen? Och i så fall: till vilket pris för henne själv?

Kolibri av Kati Heiikapelto hade recensionsdatum 6 maj 2017. Kati Heiikapelto är en finsk deckarförfattare som debuterade 2017 med Kolibri, den första boken om Anna Fekete, som har fått ett internationellt genombrott.  De försvarslösa, den andra boken i serien om Anna Fekete, kommer ut 2018.

Kolibri dök upp överraskande från förlaget förra året, och jag hade lust att läsa den då, men det blev inte av. Nu när jag fick veta att författaren kanske kommer till Sundsvall senare i år så bestämde jag mig för att prioritera den.

Kolibri är en finsk deckare som utspelar sig i en helt annan miljö än jag är van vid att läsa om, vilket är positivt. Det känns som om jag lär mig rätt mycket om Finland och hur det är att vara flykting i Finland. En del av frågorna kring flyktingskap är ju tyvärr också relevanta i många länder. Jag hade rätt höga förväntningar på Kolibri, men det var trögt för mig att komma in i boken. I inledningen så stör omständliga och detaljerade beskrivningar av omgivningen. Jag är inte så förtjust i en detaljnivå som inte är nödvändig för historien, som vilken färg olika hus är. Efter ett tag så vänjer jag mig i läsningen, samtidigt som historierna tar fram och boken blir mer lättläst.

Poliskaraktärerna är rätt schablonmässiga, där finns alla de som man förväntar sig i en deckare. Jag har svårt för Anna Fekete, i synnerhet de återkommande beskrivningarna av hennes ångest hela tiden och tankar hit och dit. Det är svårt att följa och förstå henne. Samtidigt så är hennes levnadshistoria intressant.. Så trots att jag inte riktigt kan med henne, så är jag lite nyfiken på att veta mer, både om hennes bakgrund och hennes tid i Finland. Hennes relationer med de andra på polisstationen är också intressanta, i synnerhet Esko som jag skulle vilja läsa mer om.

Det är inte från början klart för mig hur huvudfallet ska utveckla sig, men upplösningen tycker jag är ”sådär”, tagen som ur vilken deckare som helst. Däremot är ”bihistorien” intressant och inte riktigt vad man tror från början.

Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa del 2 i den här serien, även om jag inte kastar mig över den. Oavsett så kommer det att bli intressant att lyssna på författaren i höst.

Omdöme: Finsk deckare i en annorlunda miljö om utanförskap
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Just nu just här, Johannas deckarhörna, Enligt O, hyllan, Mest Lenas godsaker och Den läsande kaninen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Modernista
Originaltitel: Kolibri
Översättare: Marjut Hökfelt
Sidor: 376
Betyg på Goodreads: 3,76 baserat på 901 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 12 mars 2018.