Tennison av Lynda La Plante

Från förlagets hemsida: I Tennison skildrar Lynda La Plante – författaren bakom den brittiska kriminalserien Prime Suspect [I mördarens spår] – än en gång huvudpersonen Jane Tennison: den här gången som nyutexaminerad polis i problemdistriktet Hackney i östra London.
Året är 1973 och i den manschauvinistiska polismiljön tvingas Tennison snabbt lära sig hantera chockerande situationer utan någon som helst hjälp eller sympati från sina överordnade. Snart blir hon involverad i sitt första mordfall: en ung, heroinberoende kvinna har hittats död. Strypt.
Brittiska Prime Suspect är en av de mest innovativa kriminal-TV-serierna någonsin. För sin realism och råa ton, men mest för huvudpersonen Jane Tennison, en av de första kvinnliga TV-deckarlegenderna (spelad av Helen Mirren).
Även Tennison har nu adapterats för en TV-serie – med manus av Lynda La Plante själv – och kommer att premiärvisas i brittisk TV under hösten 2016.

Tennison av Lynda La Plante hade recensionsdatum 29 oktober 2016. Lynda La Plante är en brittisk författare, manusförfattare och skådespelerska. Hon debuterade 1987 med The Legacy. 1991 kom den första delen i hennes TV-serie Prime Suspect (I mördarens spår) som gick i sju säsonger. På svensk TV har även hennes TV-serie om Anna Travis sänts.

Den här boken dök upp som en överraskning från förlaget i höstas. Trots att jag sett och gillat serien så hade jag inte noterat boken. Tyvärr hamnade den i den alltför stora högen av olästa böcker. Jag satte upp Lynda La Plante i Boktolvan, och nu när jag var sugen på en deckare av bladvändarkaraktär så bestämde jag mig för att prova den här.

Tennison är en deckare som utspelas på 70-talet, innan Jane Tennison blir den som hon är i TV-serien. Den ger en slags bakgrundsbeskrivning av hennes karaktär och miljön. 70-talsreferenserna duggar tätt, allt från kläder till musik vidare till politik. Det här är ett årtionde som jag gillar att läsa om och det är en av behållningarna med boken, i synnerhet musiken där en av de återkommande låtarna är en favorit hos mig (dock med en annan artist). En annan är beskrivningen av vardagen för kvinnorna inom poliskåren. Den är minst sagt tuff, och en jargong och behandling som kan klassas som sexuella trakasserier är vardagen. Ibland vill jag bara skaka om karaktärerna, och fråga hur de står ut. Men samtidigt kan jag förstå det – kostnaden för individen kan bli för stor, det skulle innebära slutet på deras karriär.

Tyvärr så är det något som gör att jag inte riktigt kommer överens med Tennison. JAg vill så gärna tycka om den, men lyckas inte. Jag kommer aldrig riktigt in i boken, och den är rejält tjock (inte minst för att vara en deckare). Det är som om beskrivningarna hela tiden är utifrån, jag kommer inte karaktärerna in på livet. Jag upplever språket som något stolpigt, men framför allt så innehåller det för många förklaringar hur personer känner och tycker. Efter en replik så beskrivs gärna hur den som lyssnat tolkat den och reagerar på den. Det blir för mycket och för segt för min smak. Därför blir det inte en bladvändare.

Mysteriet, eller kanske man ska säga mysterierna, är inte det som driver handlingen framåt i Tennison. Det är visserligen en detaljerad beskrivning av hårt polisarbete, men spänningsfaktorn är inte hög.

Jag är ganska säker på att en filmatisering av Tennison skulle fungera utmärkt, eftersom det jag inte tycker fungera i boken inte skulle överleva till en filmatisering. Jag noterar att den fysiska beskrivningen av Jane Tennison i boken inte stämmer med Helen Mirren som spelar henne i Prime Suspect. Tennison är redan filmatiserad, så det återstår att se när den kommer till svensk TV. Tyvärr så hittar jag en del recensioner av den som är minst sagt negativa.

Om jag någon gång ska läsa mer av Lynda La Plante så tror jag att jag ska göra det på engelska istället.

Omdöme: Lite för detaljerat om en ung kvinnlig polis i en tuff polismiljö på 70-talet
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Mest Lenas godsaker och Bokdamen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Tennison
Förlag: Modernista
Översättare: Carla Wiberg
Sidor: 527

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det.
Utläst 6 juni 2017.

Kongens nei av Alf R Jacobsen

Från Goodreads: I oppfølgeren til Alf R. Jacobsens Krysseren Blücher følger vi det dramatiske hendelsesforløpet som fulgte etter de fremmede styrkenes inntog i Oslo. Forfatterens litterære fortellergrep belyser de begivenhetsrike dagene fra både tysk og norsk side, og lar leseren ta del i nye aspekter ved Kong Haakons kategoriske NEI, flukten gjennom Østerdalen mot Vestlandet og Molde, og konsekvensene av avgjørelsene som ble tatt.
Senkningen av krysseren Blücher i morgentimene 9. april 1940 innledet et kappløp uten sidestykke i nyere norsk historie. Hitlers dristige plan om en rask okkupasjon av Norge hadde mislyktes, og i et forsøk på å unngå et tilbakeslag i Oslo iverksatte der Führer og hans medsammensvorne en kynisk kriseplan: Kongefamilien og regjeringen skulle tvinges til kapitulasjon gjennom morderiske anslag av Nazi-Tysklands elitestyrker. I en forrykende skildring med basis i nye og tidligere ubrukte kilder beskriver forfatteren Alf R. Jacobsen kongen og regjeringens flukt fra Oslo – forfulgt av topptrente fallskjermjegere og bombefly. Kongens nei forteller om kong Haakons og kronprins Olavs ranke holdning i de mørkeste timene da mange ville gi opp. Boken gir også den første beskrivelsen av Hitlers elitesoldater i fallskjermjegerbataljonen, som fikk sin ilddåp i Norge

Kongens Nei av Alf R Jacobsen kom ut 2011. Alf R Jacobsen är en norsk författare och journalist. Han debuterade 1982 med thrillern Stalins gull. Han har skrivit flera böcker som utspelar sig i norsk finansmiljö, samt faktaböcker om andra världskriget. Flera av böckerna har filmatiserats. Kongens nei är den andra boken i en serie om den tyska ockupationen av Norge 1940.

Jag brukar säga att jag inte är speciellt historieintresserad, men det finns några perioder som jag intresserar mig mycket för. Den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget är en sådan. När jag läste en smakbit från Kongens nei i En smakebit på søndag för många år sedan så åkte den upp på ”nyfiken-på-listan”. Vid ett besök i Oslo hösten 2014 så köpte jag den spontant på flygplatsen. Sen blev den ändå stående i bokhyllan. I höstas så skrev jag om den i Hett i hyllan, och satte upp den på min Boktolva 2017. Boken filmatiserades förra året, och när den kom till Sundsvall så gick vi och såg den (som jag skrivit om här). Efteråt så insåg jag att om jag skulle få boken läst så var det lika bra att göra det nu.

Kongens nei är en intressant och mycket detaljerad beskrivning av händelserna 8-10 april 1940 (plus lite efter) i Norge, som inkluderar både en beskrivning av händelserna på den tyska sidan och på den norska. Det är bra tempo i historien, och Kongens nei är ett bevis på att en berättelse om verkliga händelser kan vara lika rafflande som en helt påhittad thriller.

Det var många aktörer inblandade, och boken är full av namn på personer, varav flera bara förekommer mycket kort. Det gör att jag har svårt att hänga med ibland. Faktum är att jag tror jag hade haft svårt att ta mig igenom boken om jag inte nyss hade sett filmen, jag hade helt gått vilse bland alla personer! Genom filmen hade jag en översiktilig bild av huvudpersonerna och av händelseförloppet.

En sak som jag desperat saknar är kartor! Nu är väl detta en bok för en norsk publik men jag undrar om ens alla norrmän har en sådan lokalkännedom om regionen kring Oslo. På några ställen finns det kartor, och då har jag genast betydligt lättare att följa med i händelserna.

Beskrivningen har en tydlig tonvikt på att lyfta fram kungen som handlingskraftig, medan beskrivningen av den norska regeringen är inte nådig. De beskrivs som panikslagna, ostrukturerade och handlingsförlamade. Det är också på deras passivitet och oförmåga att se hotet som skulden läggs på för att tyskarna mer eller mindre bara kunde marschera in obehindrat. Det förklarar för mig en hel del kring de andra skildringar jag sett och läst kring den norska motståndsrörelsen.

Så här i efterhand kan jag reflektera över skillnader mellan bok och film. I filmen lyfts det tyska sändebudet som betydligt viktigare och mer sympatisk än i boken. I boken förekommer också en hel del krigsscener som underligt nog var väldigt sparsamt förekommande i filmen. En av hjältarna i filmen hittar jag inte alls i boken (men han kan ha varit med, det var ju som sagt var många namn).

Min norska är ju mer eller mindre flytande när det gäller läsning och jag brukar numera sällan ha problem att läsa böcker på norska (bokmål i alla fall). Jag har inga större problem här heller, men ibland så blir det lite detaljerat om strider. Ett helt nytt ord lärde jag mig på kuppen: mitraljøs.

Jag är imponerad över den research som författaren lagt ner, vilket blir speciellt uppenbart av att han hittat tidigare okända källor. Om jag nu hade varit mer intresserad av den här genren hade jag kunnat tänka mig att läsa mer av Alf R Jacobsen. Lite nyfiken är jag på hur hans deckare är…

Omdöme: Välbeskrivet med en stor detaljrikedom om tyskarnas invasion av Norge
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokbloggberit och Bokelskerinnen

Mer information kan du läsa här.
Förlag: Vega forlag

Mitt exemplar var en hyllvärmare.
Utläst 23 maj 2017.

Eragon av Christopher Paolini

Från förlagets hemsida: ”Jag ser mäktiga krafterna i vårt land kämpa om kontrollen över din vilja och ditt öde. Oräkneliga är de möjliga framtider som väntar dig men bara en kan bringa dig lycka och fred. Akta dig för att tappa bort din egen väg, för du är en av de få som är verkligt fri att välja sitt eget öde.”
Den fattige bondpojken Eragons liv förändras helt när han en dag hittar en vacker blå sten som visar sig vara ett drakägg. Ägget kläcks och drakungen Saphira och Eragon blir i vänner i hemlighet. Från den dagen knyts deras öden för alltid till varandra.

Eragon av Christopher Paolini kom ut på svenska 2005. I original heter den också Eragon och kom ut 2002. Christopher Paolini är en amerikansk författare som var bara 15 år när han skrev Eragon, den första boken i serien Arvtagaren. Han gick inte i skolan utan utbildades av sina föräldrar, som bägge var författare. Eragon gavs först ut på föräldrarnas förlag, men blev senare uppköpt av Random House och blev en internationell succé. Christopher Paolini var då 19 år. Totalt består serien av fyra böcker. Eragon är också filmatiserad.

Efter att ha läst Ärren vi bär av Caroline Engvall hade jag ett stort behov av att läsa något helt fiktivt, långt från verkligheten. Då passade det bra att plocka upp den sista boken i Makeutmaningen 2016/2017, nämligen Eragon av Christopher Paolini. Jag är sist ut i familjen att läsa den.

Eragon är mycket lättläst fantasy och en skön verklighetsflykt. Jag brukar ha problem med persongalleriet i fantasy som brukar kunna vara.. tja, rikligt. I Eragon är det lagom med karaktärer för att jag ska kunna hänga med. Plus också förstås för kartan i början av boken, även om den kunde varit något mer detaljerad.

Det är väldigt detaljerade beskrivningar av utseenden och miljöer. Lite för detaljerat för min smak, men man får i alla fall en bild av om det är överdådigt, ödsligt, torrt, fuktigt, hotande osv. Men lite färre beskrivande ord hade varit passande. Det tråkar ut med alla detaljer.

Eragon är en ungdomsbok skriven av en femtonåring och det kan förklara att jag upplever språket som lite torftigt (fast många ungdomar kan skriva målande) och hela historien naiv. Det är också något som gör att jag har svårt att känna med Eragon. Jag berörs inte riktigt av hans öde och är inte speciellt nyfiken på hur historien ska utveckla sig.

Men trots mina invändningar så var de över 500 sidorna förvånansvärt lättlästa och den blev den verklighetsflykt jag hade väntat mig. Om nästa bok i serien är lika lättläst skulle jag nog kunna tänka mig att läsa den. Men prioriterat är det inte.

Omdöme: Lättläst men något oengagerande ungdomsfantasy
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika och Bokparadiset

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bonnier Carlsén
Sidor: 519

Mitt exemplar lånade jag av sonen.
Utläst 16 maj 2017.

Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan

Från förlagets hemsida: Polly hade allt: jobb, bostad och pojkvän. En konkurs senare är hon alldeles ensam och när hon flyttar till ett rum ovanpå ett nedlagt bageri i en fiskeby återupptar hon sitt största intresse. Snart sprids doften av hennes nybakade bröd över strandpromenaden. Givmilt delar hon det med en skadad lunnefågelunge och de nyfunna vännerna, fiskaren Tarnie och hans besättning. Pollys buttra hyresvärdinna driver ortens bageri, men hennes bröd blir sämre för varje år som går, och hon känner sig hotad när allt fler föredrar Pollys bröd. Fast besluten att nå dit hon vill utan att trampa på någons tår tar Polly små men lyckosamma steg framåt. Och när hon får kontakt med den hemlighetsfulle biodlaren Huck och hans stormrike vän Reuben tar ett nytt kapitel i hennes liv sin början.  

Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan kom ut i september 2015. I original heter den Little Beach Street Bakery och kom ut 2014. Jenny Colgan är en brittisk författare som debuterade 2000 med Amanda’s Wedding. Hon har gett ut 23 romaner inom genren ”romantisk komedi”, men även skrivit barnböcker och science fiction, bl.a. Doktor Who-berättelser. 

Det lilla bageriet på strandpromenaden förekom flitigt på bloggar ett tag, och jag noterade den som intressant. När det var dags att handla julklappar 2016 så insåg jag att den skulle förmodligen passa bra för dottern som då fick den i julklapp. När jag efter att jag läst ut Häxan kände behov av något annat än deckare så plockade jag den ur dotterns hylla. Jenny Colgan stod också på min Boktovla.

Det lilla bageriet på strandpromenaden är lättläst feelgood på gränsen till chick lit. När jag började läsa den så hade jag mycket stort behov av feelgood, och den passade verkligen mitt läshumör. Jag tyckte den var mycket bra första halvan, men sen tappade jag gradvis intresset för Polly. Ja, faktiskt blev jag (som ofta i chick lit) rätt irriterad på henne och hennes velande. Jag förstod egentligen aldrig riktigt vad hon såg hos karlarna som hon attraherades av. För mig var det noll kemi i relationerna som beskrivs. Jag tror att det berodde på att Det lilla bageriet på strandpromenaden innehöll lite för många schabloner, inte minst i beskrivningarna av människorna.

Det låter som jag inte alls gillade boken men det fanns bra saker. Den stora fördelen var lättsamheten, trots bitvis ganska sorgliga händelser. Beskrvningarna av miljön i Cornwall gör att jag riktigt kan känna vattnet och vinden. Sen har vi bakandet. Trots att jag inte är någon stor brödätare så blev jag otroligt sugen på bröd, det vattnades i munnen. Ett extra plus för min läsning blev också referenser till gruppen The Waterboys som vi lyssnade en hel del på en period. När jag läst klart boken satte jag faktiskt på Fisherman’s Blues.

Jenny Colgan har skrivit många böcker, och fler om Polly och hennes vänner. Ska jag läsa någon mer? Tja, det beror nog på om någon annan i familjen fastnar för den här boken och vill läsa fler. Fast hennes senaste bok handlar visst om en bokhandel, och det brukar ju alltid vara speciellt.

Omdöme: Lättsamt och schabloniserat om kärlek, naturen och brödbak
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, C R M Nilsson, Mias bokhörna, och dagarna går, hyllan, och Endast E-böcker

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Little Beach Street Bakery
Förlag: Massolit
Översättare: Birgitta Karlström
Sidor: 402

Mitt exemplar lånade jag av dottern.
Utläst 20 april 2017.

Kråkornas fest av George R R Martin

OBS! Innehåller spoilers!

Från förlagets hemsida: Efter århundraden av bittra strider råder nu en osäker vapenvila. Robb Stark, Joffrey Baratheon, Renly Baratheon och Balon Greyjoy är alla döda och Joffreys blott åttaårige bror Tommen regerar i Kungshamn under överinseende av sin mor, den maktgalna Cersei Lannister som har många liv på sitt samvete.
Men kampen om makten över de sju konungarikena är inte slut. Stannis Baratheon har farit till Muren, på Järnöarna smider huset Greyjoy nya planer, i Dornien vill huset Martell hämnas prins Oberyns död, medan Brienne, jungfrun av Tarth, beger sig iväg på det omöjliga uppdraget att söka efter Sansa Stark. Och över havet kommer envisa rykten om att draklordens dotter fortfarande lever.
Tiden är kommen för de visa och de ärelystna, för de starka och de svekfulla, för ädlingar och ofrälse, för magiker och mördare, för de rättrogna och de fredlösa. De mänskliga asätarna är inte sena att samlas och nya intriger uppstår och farliga allianser bildas när krafter från det förflutna dyker upp igen i spåren efter strider och kaos, beredda att än en gång ta upp kampen om järntronen.
Till kråkornas fest är många inbjudna men bara ett fåtal överlever.

Kråkornas fest av George R R Martin kom ut på svenska 2012. I original heter den A Feast for Crows och kom ut 2005. George R R Martin är en amerikansk fantasyförfattare som förutom sin populära serie A Song of Ice and Fire skrivit manus till TV och film. Han har även givit ut ett antal noveller.

Jag är den enda i familjen som inte läst George R R Martins böcker på egen hand, och det kompenseras i den s.k. Makeutmaningen. Ända sedan starten så har det alla år utom ett ingått en bok i den här serien. I 2016/2017 års utmaning ingår bok nummer fyra, och den fick bli april månads val. Den fick följa med på läsplattan på semestern, och jag började läsa den där, för att sedan fortsätta i den fysiska mycket omfattande boken när vi kom hem.

Kråkornas fest är fantasy där författaren frossar i detaljerna. Det är oändligt många karaktärer, och det är alltid omöjligt att veta om man stött på dem förut eller inte, förutom ett begränsat antal huvudkaraktärer. Dessutom har George R R Martin en förkärlek för att i detalj beskriva allt, från skepp till sköldar till olika slag och intriger. Det är inte riktigt min grej, för jag förmår helt enkelt inte hålla reda på allt, och det gör mig frustrerad och orolig.

Till att börja med gick läsningen av Kråkornas fest trögt, men när jag gav upp att försöka förstå detaljerna och helt enkelt skummade vissa delar så flöt läsningen betydligt bättre, även om jag kan tycka det var synd. Kanske jag missade något väsentligt, men jag tyckte att jag kunde följa med någorlunda i huvudkaraktärernas berättelser. Att läsa på läsplattan var heller ingen hit, där saknades kartorna och det var svårt att bläddra fram och tillbaka till släktträden.

George R R Martin är bra på det här med olika POVs, att få olika vinklar, och olika personligheter att framträda. Bäst i den här boken gillar jag nog Sams berättelse. Cerseis och Sansas är också någorlunda enkla att följa. Det finns karaktärer jag saknar, men vad jag förstår så utspelar sig bok fem i serien under samma period men med andra POVs. Sen får jag upprepa min åsikt att genom att jag sett första säsongen av Game of Thrones så hjälper det mig i att få en bild av karaktärerna. Det blir skillnad med helt nya karaktärer.

En fördel med Kråkornas fest är att det inte är detaljerade beskrivningar av slag utan att det är mer politiska intriger. Det är också förhållandevis lite ”fantasy” om man tänker sig magiska inslag eller främmande varelser.

När jag läste Kråkornas fest så tänkte jag då och då att jag inte står ut med en bok till i serien. Men det är klart, det är ju bara en bok kvar. Av de som kommit ut. Men jag ser inte direkt fram mot den.

Omdöme: Detaljerade beskrivningar av intriger, maktspel och lögner i en fantasyvärld.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Fantastiska berättelser, Maddes bokblogg och Beas bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: A Feast for Crows
Förlag: Forum
Översättare: Louise Thulin
Antal sidor: 683

Mitt exemplar lånade jag av maken (började med e-bok lånad på biblioteket).
Utläst 14 april 2017.

Ung i ghettot av David Safier

Från förlagets hemsida: 16-åriga Mira smugglar mat för att hon och hennes familj ska överleva ghettot i Warszawa. När hon får veta att ghettots alla invånare ska skickas till koncentrationslägren för utrotning ansluter hon sig till motståndsrörelsen. Tillsammans lyckas de stå emot SS-styrkorna längre än förväntat. Mycket längre. I hela 28 dagar. 
28 dagar för att leva ett helt liv.
28 dagar för att bli en legend. 

Ung i ghettot av David Safier hade recensionsdatum i september 2015. I original heter den 28 Tages Lang och kom ut 2014. David Safier är en tysk författare som även skrivit manus till TV-serien Berlin, Berlin. Han debuterade 2007 med Mieses Karma (Dålig karma).

När december började lida mot sitt slut insåg jag att jag inte skulle hinna någon av de tyngre böckerna i Makeutmaningen så då valde jag istället Ung i ghettot. Det är en bok jag läst mycket positivt om på diverse bloggar, och gav till maken i julklapp 2015.

Ung i ghettot är en relativt lättläst berättelse om en mycket intressant historia. Miira och de övriga i boken är fiktiva karaktärer men händelserna är verkliga. 19 april – 16 maj 1943 gjorde judiska motståndsrörelsen uppror mot tyskarna i Warsawas ghetto. Jag kände inte till den här historien innan. Det jag mest gillar med Ung i ghettot är att den förmedlar en stark och lärorik historia.

Tyvärr så klickar jag och Ung i ghettot inte riktigt, och jag har svårt att sätta fingret på varför. I början så är den intressant men efterhand så tappar jag helt intresset. Jag har svårt att komma in i historien, det är något i berättarrösten som skär i mig. Berättelsen är tänkt att väcka frågor om hur man själv skulle agerat i omöjliga valsituationer, men eftersom jag inte kan känna med Miira överhuvudtaget, trots att hon är jag-personen, så blir jag mest frustrerad. Först mot slutet så blir jag engagerad och intresserad av karaktärerna. Jag får ingen känsla för karaktärerna, utan upplever Ung i ghettot mest som en uppräkning av händelser och agerande. Fantasihistorien som Miras lillasyster flyr in i för att orka med förstår jag mig inte heller på.

Jag kan förstå att många tycker om den här boken, och utifrån det historiska perspektivet så tycker jag den är viktig läsning. Tyvärr var den inte min typ av bok, och just nu är jag tveksam till om jag ska läsa fler böcker av David Safier

Omdöme: Lättläst men oengagerande ungdomsbok om ett stycke viktig och berörande historia.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Mias bokhörna, Boklysten, Fantastiska berättelser, Västmanländskans bokblogg och Mest Lenas godsaker

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: 28 Tages Lang
Förlag: Bazar
Översättare: Ulrika Junker

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 24 december 2016.

Not That Kind of Girl av Lena Dunham

Från förlagets hemsida: Den här boken innehåller berättelser om underbara nätter med vidriga killar och vidriga dagar med underbara vänner, om ambitioner och de två livskriser jag genomgick före tjugo års ålder. Om mode och dess många tvångströjor. Om att visa upp sin kropp offentligt, vara tvungen att hävda sig på ett möte med en massa femtioåriga män och de hälsobetingade rädslor (tinnitus, lampdamm och infertilitet) som håller mig vaken om nätterna. Jag förbereder mig redan på den skam jag förmodligen kommer att känna över att jag någonsin trodde mig ha något att erbjuda dig med denna bok, men också på den glädje som lika gärna kan drabba mig över att jag lyckats hindra dig från att testa en dyr juicefasta eller ha sex med skorna på. Nej, jag är ingen sexpert, psykolog eller legitimerad dietist. Jag är inte en gift trebarnsmor och jag äger ingen framgångsrik underklädeskedja. Däremot är jag en tjej med ett passionerat intresse för självförverkligande, en tjej som skickar hoppfulla rapporter från fronten i denna kamp.

Not that kind of girl av Lena Dunham kom ut på svenska i november 2014. I original kom den ut under samma titel i september 2014. Lena Dunham är en amerikansk producent, manusförfattare och regissör, och skapare av TV-serien Girls. Not that kind of girl är hennes första bok.

Det här är inte en typ av bok som jag normalt hade valt, men eftersom den blev september månads val i bokcirkeln på jobbet så gav jag den en chans. Jag har sett några enstaka delar av avsnitt av Girls, men annars var Lena Dunham okänd för mig.

Not that kind of girl är en mycket lättläst bok, jag läste ut den på bara ett par dagar, trots bristande läsflyt. Den har vissa poänger, men jag upplever den som tjatig, då samma tema upprepas om och om igen. Den är hoppig och ostrukturerad, men jag har ändå viss behållning av den.

Framförallt bygger Not that kind of girl på två komponenter – en kvinnas enorma dåliga självförtroende och sex. Väldigt mycket sex. Det känns som om hon har hur många män som helst, men det kan vara ett fåtal som hon återkommer till, det är oklart för mig. Allt eftersom jag läser blir jag mer och mer frustrerad över att det inte blir mer än detta. Inga reflektioner, och inga förklaringar, bara en massa anekdoter. Det verkar i beskrivningen som detta är en feministisk bok, men jag upplever den inte alls så, just pga bristen på egna reflektioner. Ska man läsa en bättre bok, så rekommenderar jag Catlin Moran.

Att jag skriver om den så långt i efterhand beror på att vi sköt upp bokcirkelträffen flera gånger. När vi väl träffades (och pratade om två böcker) så visade det sig att jag var den enda som läst hela boken…

Jag kommer inte att läsa mer av Lena Dunham, så mycket är i alla fall klart. Inte minst för att hon inte skrivit någon mer bok. Än i alla fall.

Omdöme: Lättläst men tjatig berättelse om en ung kvinna
Betyg: 3

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Not that kind of girl
Förlag: Norstedts
Översättare: Annika Ruth Persson

Mitt exemplar hade jag lånat på biblioteket.
Utläst 23 september 2016.

På andra sidan väggen av Shari Lapena

Från förlagets hemsida: Anne och Marco Conti är ett par som tycks ha allt: ett kärleksfullt förhållande, ett vackert hem och en underbar bebis, Cora.
Nu säger deras granne att hon inte vill ha med deras sex månader gamla dotter på sin middagsbjudning. Inget personligt, hon står bara inte ut med gråten. Marco säger att det är okej. De bor ju trots allt bara i huset bredvid. De kommer att ha babyalarmet med sig och turas om att gå hem en gång i halvtimmen.
När Anne tittade till Cora för bara en stund sedan sov barnet djupt. Men nu, efter att hon rusat upp för trapporna i deras dödligt tysta hus, besannas hennes djupaste rädsla. Cora är borta!
Anne och Marco har aldrig tidigare behövt ringa polisen. Men nu är polisen i deras hem, i deras liv. Och vem vet vad de kommer att upptäcka där?

På andra sidan väggen av Shari Lapena kom ut i september 2016. I original heter den The Couple Next Door och kom ut tidigare i år. Shari Lapena är en kanadensisk författare som tidigare arbetat som advokat och engelskalärare. The Couple Next Door är hennes tredje bok.

Den här boken kom överraskande från förlaget, jag hade inte ens noterat den innan. Tack för det initiativet, och en ursäkt till förlaget att jag skrev fel när jag skrev i ett tidigare inlägg om vilket förlag som skickat boken! Det var layouten som förledde mig.

På andra sidan väggen är en psykologisk thriller med en intressant historia i botten. Tyvärr så blir jag besviken, det visar sig att det här inte är riktigt min typ av bok, trots att det på beskrivningen . För mig betyder språket rätt mycket, och här tycker jag det är för torftigt. Det blir bara en lång uppräkning av vad som händer, och som läsare ges jag inget utrymme att använda min fantasi, vilket behövs för att jag ska tycka en thriller är spännande. Uppräkningen av händelser gör också att ingen av personerna känns verkliga, de är som statister i historien allihopa. Enda fördelen är att trots att det handlar om ett försvunnet barn så blir jag aldrig riktigt obehagligt berörd.

Halvvägs genom boken så är jag på väg att ge upp läsningen. Men det är något som håller mig kvar utöver min egen envishet. I grunden så har författaren hittat en bra synopsis, en historia som skulle kunna binda om den hade förvaltats bättre. Det är min nyfikenhet på vart historien ska ta vägen som håller mig kvar.

Det finns ett antal intressanta twister som driver historien och efter att jag läst ut boken så konstaterar jag att det skulle blivit en bra film. På förlagets hemsida läser jag nu att Transworld köpt filmrättigheterna!

Det är möjligt att jag skulle kunna ge Shari Lapena en till chans, men det står inte högst på min lista.

Omdöme: Torftigt skriven thriller med en bra grundhistoria
Betyg: 3-

Bloggat om boken har Booze’n’Books

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: The Couple Next Door
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Översättare: Lena Karlin

Mitt exemplar är ett recensionsexamplar från förlaget. Tack för det.
Utläst 21 oktober 2016.

Stöld av babian av Anna Karolina

Från förlagets hemsida: Adnan har just avtjänat ett straff för grovt narkotikabrott. Nu måste han skaffa stålar snabbt för att betala sina skulder. Magnus är kriminalkommissarie och balanserar på lagens gränser i sin jakt att sätta dit buset. Han är svag för kvinnor.
Amanda är nykläckt polis. Hon har valt yrket av ett väldigt personligt skäl: systerns självmord. Några är ansvariga. Och de ska få betala. Två män ligger överst på listan: en kriminell och en polis. Hon är beredd att offra allt.

Stöld av babian av Anna Karolina kom ut i september 2014. Anna Karolina är en svensk författare som arbetat som polis. Stöld av babian är hennes debut, och den första i en serie om Amanda, Adnan och personer i deras närhet.

Stöld av babian är en bok som jag varit nyfiken på ett tag. Anna Karolina är med på min Boktolva 2016 och eftersom hon kommer på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall nu i november tyckte jag det var hög tid att läsa den här boken.

Stöld av babian är en rapp och modern deckare. Språket är väldigt speciellt. Det är korta enordsmeningar, och så är det kryddat med väldigt mycket modernt slang och svordomar. Jag har problem med att komma in i boken, för språket passar mig inte. Jag blir liksom lite andfådd av att hela tiden ha så korta ofullständiga meningar. Dessutom förstår jag först inte alla ord, även om jag vänjer mig.

Det är en fartfylld historia men ändå så tar det tid för mig att läsa. Boken drar inte i mig och det känns som den inte står ut och fångar mitt intresse. Nackdelen med att läsa så många deckare. Det finns en bra storyline i botten, men den är på sätt och vis lite väl extrem och obehaglig för min smak.

Jag gillar att läsa om Amanda, hon är som hon är och har inga problem med det. Problemen ligger hos omgivningen i så fall. Det är ett alltför ovanligt sätt att beskriva en kvinnlig huvudperson, och därför gillar jag det. Däremot skulle jag inte vilja jobba med henne. Adnan är också en karaktär som intresserar mig, hur han blivit den han är, och hans starka och svaga sidor. Magnus däremot är en så obehaglig karaktär att han hamnar på min lista av de mest skrämmande karaktärerna i spänningslitteraturen. Jag har sagt det förut – psykopater är oerhört mycket skrämmande än övernaturliga fenomen t.ex. Men samtidigt gör det också texten jobbig, jag märker hur jag skummar igenom styckena där Magnus står i fokus.

Precis när jag läst den så kände jag mig inte så sugen på att läsa mer, men nu när jag fått lite distans till Magnus (i synnerhet) så är jag faktiskt nyfiken på nästa del. Och det ska bli väldigt intressant att lyssna på Anna Karolina på Svenska Deckarfestivalen.

Omdöme: Snabb och modern deckare med korthugget språk.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Boklysten, Zellys bokblogg, Booze’n’Books, Fantastiska berättelser, Maddes bokblogg och Johannas deckarhörna

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts

Mitt exemplar hade jag lånat på biblioteket.
Utläst 2 oktober 2017.

Den femte vågen av Rick Yancey

Från förlagets hemsida: Cassie har överlevt de tre första faserna av en utomjordisk attack. Hennes föräldrar är döda och lillebrodern tillfångatagen. Nu flyr hon för livet, hon flyr från De andra. De andra ser ut som människor, men de har ett uppdrag som de sköter med kallblodig perfektion – att döda alla de ser. Cassie har valt att inte lita på någon. Hon vet att ensam är stark inte bara är ett utnött uttryck, utan det kanske enda sättet att hålla sig vid liv.

Den femte vågen av Rick Yancey kom ut 2013. I original heter den The fifth wave och kom ut 2913. Rick Yancey är en amerikansk författare med bakgrund som lärare och inom IRS. Han debuterade 2003 med A Burning in Homeland och har sedan dess gett ut flertalet ungdoms- och vuxenböcker. Den femte vågen är den första i en trilogi med samma namn.

Jag har tänkt läsa den här ett tag då både maken och dottern läst den, och jag hade satt upp den på min Boktolva. När maken nu köpte filmen så åkte boken högst upp på läslistan. För jag bara måste läsa boken innan jag ser filmen.

Den femte vågen är en dystopi och science fiction i dess rätta bemärkelse, med en fascinerande grundhistoria. Jag tycker det är en skickligt uttänkt framtidsvision som lever kvar efter läsningen, men tyvärr så är Den femte vågen väldigt ojämn. Ibland är den spännande och jag lockas vända sidor snabbt, men ibland är den så trög att jag har svårt att motivera mig att läsa. Jag märker att jag ibland ”slarvläser” bara för att komma framåt i boken. Hade jag inte läst den under semestern hade det tagit en evig tid.

Mitt största problem är att det finns en ambition att vara ”filosofisk” som jag inte tycker passar i sammanhanget. Det är både en språklig ambition och en innehållslig ambition. Tyvärr blir det mest jamsigt. När jag förväntar mig action vill jag ha action, även om språket gärna får vara bra. Dessutom så blir historien tjatig när flera personers bild av samma ”upptäckt” (den femte vågen) ska beskrivas.

Det finns ändå en viss humor i boken, i synnerhet när det är Cassies POV. Jag gillar hennes blandning av cynism och värme (för Sammy), och rappa tanker. De övriga POVs är inte lika starka. Berättelsen får mig också att fundera en del, bl.a. över hur realistiskt det är att barn tar de initiativ som de gör i Den femte vågen.

Trots att detta är den första delen i en trilogi och del två står i hyllan så känner jag mig inte lockad att läsa den. Fast det beror nog på hur filmen är och huruvida del två kommer att filmas…

Omdöme: Lite trög science fiction med en fascinerande grundhistoria om manipulation
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Mest Lenas godsaker, Emilias bokstäver och Annas bokhörna

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: The fifth wave
Förlag: Rabén och Sjögren
Översättare: Jan Risheden

Mitt exemplar lånade jag av dottern.
Utläst 13 juli 2016.