Sankmark av Jhumpa Lahiri

Bröderna Subhash och Udayan växer upp i en förort Calcutta. Det skiljer 15 månader mellan storebror Subhash och lillebror Udayan, och de tillbringar den mesta av sin tid tillsammans. Men till sättet är de olika, Subash är den försiktiga och eftertänksamma medan Udayan är den som tar risker. När de blir äldre så dras de till olika utbildningar och olika miljöer. Den impulsive Udayan börjar intressera sig för politik och dras in i kommunistiska Naxaliterörelsen, som med våldsamma metoder vill slåss mot ojämlikheter och fattigdom. Subash dras mot vetenskaplig forskning och lämnar Indien för att forska på en mindre kuststad på östkusten i USA. Men så händer något som slår sönder familjen i Indien och Subash måste ta ställning. Ska han vända tillbaka och vad ska han göra för att plocka upp spillrorna? Hans val förvånar familjen och förändrar hans liv. Såren tycks aldrig läka.

Sankmark av Jumpa Lahiri hade recensionsdatum 7 maj 2014. På engelska heter den The Lowland och kom ut 2013. Jumpa Lahiri är en författare med föräldrar från Västbengalen i Indien. Hon flyttade som liten med sina föräldrar från London till Rhode Island, USA, där hon växte upp. Hon har studerat litteraturhistoria, engelska och kreativt skrivande. Hennes debut kom 1999 med en samling noveller vid namn Den indiske tolken som tilldelades Pulitzerpriset 2000.

När Anna på och dagarna går annonserade att det skulle bli en Facebookcirkel runt Jhumpa Lahiris bok Sankmark så hoppade jag på den då jag haft goda erfarenheter av sådana bokcirklar tidigare.

Sankmark är en bok som innehåller mycket eftertänksamhet, som har en ganska långsam rytm som tar läsaren framåt. Språket är noggrant, det känns som om författaren vägt varje formulering. Historien tar sin tid att byggas upp, men det är många lager som skapas efterhand. Jag blir inte omedelbart fängslad men vaggas förtroligt in i bokens rytm när jag läser den. Till slut känns det som om karaktärerna är gamla vänner.

Jag tycker om miljöskildringarna, det är lätt att känna kontrasterna mellan det indiska och det amerikanska. Naturskildringarna förstärker skillnaderna på många plan, men efterhand kan man också se likheterna. Den amerikanska miljön känner jag igen på många plan, trots att jag har bott i en annan del av USA. Jag har aldrig varit i Indien men tycker mig få en stämning av både ljud och bilder genom författarens beskrivning.

Här kommer några reflektioner som möjligen kan innehålla spoilers om man inte läst boken.

Boken spänner över en människas (Subash) hela liv, och i efterhand så kan jag tycka att i och med det är många år som ska hinnas med så beskrivs en del väldigt kortfattat och översiktligt. Jag hade föredragit att ha ett ”återblicksperspektiv” eller att vissa saker inte hade behövts nämnas alls.

Under läsningen så funderade mycket på Gauris roll, och kvinnorna i boken. Gauri överger sitt barn av fri vilja vilket i vårt samhälle är skuldbelagt. Ändå så berörs inte just omgivningens eventuella reaktioner på hennes beslut så mycket. Man får efterhand delvis klart för sig vad Subash och Bela tyckt (fast inte helt solklart). Men hennes kollegor, grannar osv som man i verkliga livet med säkerhet skulle få (oönskade) synpunkter från nämns inte. Mina funderingar utifrån läsningen rörde också familjens betydelse, för i mångt och mycket är det här en familjekrönika.

I Facebookcirkeln diskuterade vi flera intressanta saker. Vi berörde miljöskildringarna, sankmarkens symbolik, de politiska inslagen, varför Subash gör de val han gör, symboliken i broderskapet och kvinnoporträtten. I det sistnämnda fallet hade Hanna på Feministbiblioteket en intressant reflektion över att Gauri är en klassisk feministisk karaktär.

I boken vävs det in rätt mycket fakta om den politiska utvecklingen i Indien, i synnerhet under 60-talet, och i synnerhet vad gäller Naxaliterörelsen. Det är intressant och jag känner att jag lär mig mycket, men författarens sätt att berätta om framträdande politiska personligheter på ett familjärt sätt (med förnamn och med anekdoter) gör mig ibland förvirrad.

Jag tyckte mycket om tonen i Jhumpa Lahiris berättande, och är rätt sugen på att prova på någon av hennes novellsamlingar.

Omdöme: En indisk-amerikansk familjekrönika om kontraster, revolution och oåterkalleliga beslut.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har och dagarna går, Lyrans noblesser och Bokmoster.

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.
Originaltitel: The Lowland
Översättare: Meta Ottosson
Förlag: Brombergs

Mitt exemplar köpte jag på Vängåvans Bok & Papper i Sundsvall
Utläst 9 maj 2014.

Brasilien berättar: Ljud av steg. Trettiosju noveller och mikronoveller.

Brasilien berättar: Ljud av steg. Trettiosju noveller och mikronoveller. är en novellsamling med brasilianska noveller från 70-talet och framåt. De flesta av berättelserna är från de senaste femton åren. Den innehåller en mängd olika sätt att gestalta den moderna människan. Den brasilianska novellkonsten beskrivs som ”utpräglat urban, och liksom storstaden är den heterogen, bildrik och oförutsägbar.”

Årets bokmässa har brasilianskt fokus och vad passar då bättre än att förbereda sig genom att läsa brasilianska noveller. På initiativ av Anna på och dagarna går så är vi ett gäng bokbloggare som från slutet av januari till början av mars deltagit i en bokcirkel i  en grupp på Facebook. Vi har läst tre noveller (eller samlingar av mikronoveller) varje vecka, och på söndagarna har vi startat diskussionen om dessa. En tråd per novell och man har förstås kunnat bidra när man väl läst novellen.

Det här är så vitt jag minns mitt första möte med brasiliansk litteratur och jag kan inte säga hur representativt det är. Det finns en speciell genomgående stämning i språket och uppbyggnaden. Mina associationer går faktiskt till en argentisk bok jag läst nyligen (Torsdagsänkorna) trots att ursprungsspråken är olika. Jag är glad att jag läst novellsamlingen, och några av novellerna tar jag med mig i minnet, men det väckte inte något generellt begär att läsa mer brasilianskt. I synnerhet den starka symboliken och att man ofta rör sig i gränslandet mellan verkligheten och något ”magiskt” är inte riktigt min grej.

Det var många av novellerna som berörde tunga teman, våld, att förlora ett barn, missbruk, att utnyttja andra osv. Flera av de jag uppskattade förmedlade starka känslor och inte sällan så användes språket på ett ganska eget sätt.

Här följer några korta reflektioner. OBS! De kan innehålla spoilers!

Mina favoriter bland novellerna var följande:

• Modlöshet av Tatiana Salem Levy. Med språket och uppbyggnaden (som först störde mig lite) så förmedlade hon en känsla som var en fantastisk beskrivning av bland det jobbigaste som finns. Att sörja.
• Mina memoarer av André Sant’Anna. Extremt skruvad språkligt, men jag gillar den typen av kringelikrokar trots att det kräver en hel del uppmärksamhet i läsningen.
• Taket och spelmannen av Cintia Moscovich. Den berättade en tydlig historia och hade en fin ton. Jag hann bli både arg och ledsen under läsningen, den engagerade trots det korta formatet.
• DT av Tércia Montenegro. En novell som var smärtsamt sorglig på så många vis. Att låta flickan börja som berättare gjorde det hela än smärtsammare. Flera tragiska komponenter förstärkte känslorna.
• Rost av Marçal Aquino. Charmig, fin ton och en tydlig knorr (som jag gillar i noveller…).
• De där båda av Caio Fernando Abreu. Vackert om vänskap och kärlek, Jag tyckte mycket om både stämning och slutkläm, trots att jag inte greppade alla referenser. Intressant var här att vi i bokcirkeln faktiskt hade tolkat slutet helt olika, så det blev en givande diskussion.

Jag vill också nämna

• Utan de andra av Rubens Figueiredo. En av de få jag läste om för att få med mig nyanserna. Här kände jag igen mig i huvudpersonen. På gott och ont… Så här skrev jag på FB: Jag kände igen mig lite i henne, att man engagerar sig i något, men jämfört med andra så känns det som om man saknar den där passionen i livet som gör att man vet precis vad man ska jobba med eller syssla med.
• Navelsträngslikt av João Anzanello Carrascoza. Språket fungerade effektivt för att förmedla en känsla av beroende, fast jag är samtidigt kluven till det här sättet att skriva.
• Den andre av Rubem Fonseca. En novell som förmedlade en obehagskänsla på ett mycket skickligt sätt, en slags psykologisk stämning som jag egentligen inte gillade helt.

Två noveller som jag inte förmådde uppskatta var Olivia Tandpetare av Veronica Stigger och Ljud av steg av Clarice Lispector. Den första gav mig oerhörda obehagskänslor och jag tyckte inte alls om vad jag tolkade in i den. Den andra blev mest ett stort ”Jaha?”. Även om diskussionerna i bokcirkeln gav lite andra perspektiv så fick det mig inte att tycka bättre om dessa två noveller.

Att bokcirkla på Facebook om en omfattande novellsamling på det här sättet har många fördelar. För mig blir det en bra takt att läsa noveller i, jag läser lagom många i taget och hinner fundera på dem. Att diskutera med andra ger mer, man får andra inspel, andra tolkningar vilket berikar upplevelsen. Det är fortfarande så att jag inte helt tycker att novellen är ”min” form, jag vill kunna fördjupa mig i handlingen och karaktärerna på ett annat sätt. Det blev också extra tydligt i de så kallade mikronovellerna som inte alls passade mig.

Omdöme: Ett intressant brasilianskt smörgåsbord av stilar och stämningar.
Betyg: Novellsamling, ingen betygssättning.

Några andra i bokcirkeln som bloggat om boken är: En trave böcker, Havsdjupens sal, min bokblogg, och dagarna går och Feministbiblioteket i en serie inlägg.

Mitt exemplar lånade jag på biblioteket.
Utläst 9 mars 2014.

Kina berättar: Solskenet i munnen. Tio noveller.

Kina berättar: Solskenet i munnen. Tio noveller. är en novellsamling från 2004 som är enligt baksidan på boken ett smakprov på vad dagens unga kinesiska litteratur har att erbjuda. Författarna är födda under eller före kulturrevolutionen och debuterade som författare efter 1980. Några av dem är etablerade författare, andra tillhör en grupp som skriver om sex, droger och rockmusik. En blandad samling noveller och författare.

På lördagar har Feministbiblioteket Novellördag och det passar bra att hänga på den i det här inlägget. På initiativ av några bokbloggare, bl.a. Anna på och dagarna går så arrangerades det i augusti en bokbloggarcirkel med en grupp på Facebook där vi diskuterat ett urval av novellerna i novellsamlingen Kina berättar: Solskenet i munnen. Jag gick ett steg längre och läste alla tio novellerna.

Generellt så var det här en novellsamling som jag gillade. Jag tilltalades av språket i flera av novellerna, enkelt och avskalat, och flera av dem hade också vad jag söker i en novell, nämligen ett budskap och en knorr på slutet. Min önskan att läsa mer från Asien och lära mig mer tillgodosågs också både av novellerna och diskussionen i cirkeln.

Varje novell föregås av en kort beskrivning av författaren, hans/hennes bakgrund och en beskrivning av den litterära produktionen. Det var enkelt och värdefullt för mig som inte läst kinesisk litteratur i någon större omfattning tidigare.

Jag får också rekommendera sättet att ha en bokcirkel på. En Facebooksida med en tråd för varje novell funkade bra, och att det inte var alla noveller som vi läste allihopa tror jag minskade trycket (även om jag sen valde att läsa alla). Även Anna har skrivit om det här.

Mina favoriter var följande:

• Lika vackra som änglar av Su Tong. Den hade mycket av det jag tycker om i en novell. Jag funderade mycket på grupptryck, hur just tjejer påverkas av varandra och hur en liten kommentar kan påverka så mycket mer än man någonsin förstår. Diskuterades i novellcirkeln
• Ute på fältet av Hong Ying. Den var dramatisk och enkel, men innehöll en del symbolik också. Fick mig att fundera. Den ingick inte direkt i bokcirkeln men eftersom även Hanna hade läst den diskuterade vi i en egen tråd.
• Bara ett skämt av Yu Gu. Den var enkel i språk och uppbyggnad, och hade en tydlig knorr. Diskussionerna i gruppen kring hur tabu AIDS och HIV fortfarande är i Kina gjorde det extra intressant.

Helt OK var:

• En patient av Mian Mian. I det här fallet så var det inledande stycket innan novellen om författaren, bakgrunden och vad hon själv geomgått betydelsefullt för min upplevelse. Jag gillade det avskalade språket men tyckte den var lite poänglös.
• Nu flyger jag av Zhu Wen. Här fanns många tolkningsmöjligheter som jag hade lite svårt att förhålla mig till. Vad innebär flygandet? Finns det metaforer? Kändes oavslutad på något sätt.
• Peruken av Han Dong. Den var bisarr men underhållande och lättläst. På något sätt så saknade jag en avslutande poäng men uppskattade den ändå.
• Solskenet i munnen av Chen Ran. Den var rätt lång och innehöll många bottnar. I början var den svår att få grepp om. Här uppstod en intressant diskussion i cirkeln om olika tolkningsmöjligheter. Själv så tyckte jag det var samma person som det handlade om, fast ur två olika perspektiv.
• Drömmar av Wu Chenjun. Jag tyckte om strukturen men inte språket. Rätt dramatisk!

De jag tyckte minst om var:

• Ett skådespel till massornas förnöjelse av Tsering Dondrup. Den var medvetet starkt påverkad av äldre tibetanska texter och innehöll sedelärande poetiska bitar. Det gjorde den svårläst men också övertydlig i sensmoralen.
• En berättelse om döden av Yu Hua. Den började intressant men urartade sen. Den slutade underligt och drömlikt och jag förstod mig inte på den även om poängen väl var ganska tydlig. Vi diskuterade den i cirkeln.

”Jellicoe Road” av Melina Marchetta

Taylor är 17 år och går på Jellicoe Internatskola. Hon utses till ledare för elevhemmet Lachlan House och blir också ledare för hela internatskolan i det pågående kriget mellan internatskolan, kadetterna som vistas i Jellicoe några månader om året och elever från den lokala skolan i Jellicoe, de s.k. jellisarna. I och med det ska hon också leda förhandlingarna, vilket tar en dramatisk vändning när det visar sig att hon känner ledaren för kadetterna, Jonah Griggs, rätt väl. I samma vända försvinner också Hanna spårlöst. Det var Hanna, som bor i ett hus nära skolan, som tog sig an Taylor när Taylor som 11-åring lämnades på ett 7-eleven av sin mamma. Taylor har förvirrande drömmar, och hennes minnen från både barndomen och dramatiska händelser några år tidigare är sporadiska. Genom ett manuskript som Hanna lämnat efter sig inser hon att hon måste ta reda på mer om sin egen bakgrund och de dramatiska händelserna i Jellicoe för 22 år sedan.

Jellicoe Road är en omskriven bok från 2011 av australiensiska Melina Marchetta. Den är utgiven på svenska av X-publishing 2012. Melina Marchetta är lärare i engelska och historia som skrivit sex böcker, översatta till sjutton språk.

I Sverige har Jellicoe Road blivit omskriven på diverse bokbloggar, redan förra året när den kom ut. I och med utgivningen på svenska har den blivit än mer uppmärksammad. Jag hade turen att vinna den i en utlottning hos Lingonhjärta och fick den skickad direkt till mig från förlaget X-publishing. Samtidigt så hakade jag på ett bokbloggsprat hos Enbokcirkelföralla om boken. Jag har tidigare publicerat ett inlägg, när jag läst ungefär halva boken, som ni kan läsa här.

Jellicoe Road är ingen lätt bok att komma in i. I början blev jag inte klok på hur jag skulle läsa den. Det kändes som ett virvarr av drömmar och verklighet, samtidigt som verkligheten med ett ganska våldsamt krig mellan olika ungdomsgäng kändes overkligt. Men någonstans drygt halvvägs genom boken, i samband med beskrivningen av ett evenemang på den lokala ungdomsgården, och vad som där händer mellan Taylor och Jonah, så tyckte jag boken vände. När man får veta mer om vad som hänt Taylor, hennes föräldrar, Hanna, Jonah, Översten, Eremiten och andra i boken så blir den också mer gripande och spännande.

Ändå så är jag lite smått förvirrad när jag slutar läsa den, jag får inte ihop alla trådarna på ett logiskt sätt. Kanske det inte heller är meningen. Boken är helt i jagform (vilket jag under läsningen inser att jag har vissa problem med) men ändå så får jag inget riktigt grepp om Taylor och vad hon egentligen står för. En annan sak som slår mig är hur ytterst frånvarande de vuxna är i boken. De är dels frånvarande så att det är väldigt få som växelverkar med ungdomarna. Var befinner sig alla lärare på skolan? Går inte ungdomarna i skolan? Hur kan de hinna kriga? Och märker inte de vuxna någonting? Och några av de få vuxna som finns närvarande fysiskt verkar inte ta sitt vuxna ansvar.

Det har diskuterats om detta är en ungdomsbok eller en bok för alla åldrar. Jag konstaterar att jag inte är övertygad om bokens storhet, men är det riktat mot ungdomar så är jag heller inte målgruppen. Men boken har också en del kvaliteter i grundhistorien som jag gärna skulle ha sett utvecklats mer.

Ett urval andra som bloggat om boken är: Bokhora, Bokmamma, Nilmas bokhylla, Boktok73, TinaO och Boktokig.

Omdöme: En något förvirrande ungdomsroman om att förstå och acceptera sig själv och andra.
Betyg: 3+

Halvvägs genom Jellicoe Road – Bokbloggsprat

Mellan 18 maj och 18 juni har Enbokcirkelföralla ordnat s.k. bokbloggsprat om boken Jellicoe Road av Melina Marchetta. Den handlar om Taylor har övergivits av sin mamma och hamnat på Jellicoe Internatskola.

Boken har omskrivits som en av de bästa ungdomsböckerna på länge, som t.ex. i den här artikeln i Svenska Dagbladet. Jag hade turen att vinna den i en utlottning hos Lingonhjärta, men först för några dagar sedan kom jag igång att läsa den.

Det här är mina funderingar efter att ha läst ungefär hälften:

Flera som börjat läsa den och kommenterat i bokbloggspratat har sagt att de varit förvirrade i början. Och i viss mån håller jag med. Det är många personer och namn, men det stör mig inte, för de trådarna brukar kunna knytas ihop i slutet.

Mer förbryllande för mig, halvvägs in i boken, är hoppen mellan minnen (både Taylors egna och de i manuskriptet Taylor läser), drömmar och verklighet. I synnerhet som verkligheten ter sig bisarr.

Jag förstår mig alls inte på kriget mellan skolan, kadetterna och ”jellisarna”. Vad är det för ”verklighet”? Var befinner sig de vuxna i boken?

Men trots en viss inledande (kan man säga så när man läst hälften?) skeptisism så kommer jag definitivt att läsa vidare.

”Tusen små bitar” av James Frey

James vaknar upp på ett flygplan. Han har ingen aning om hur han kommit dit och vart han är på väg. Hans minne är en dimma av droger och våld, hans ansikte är helt sönderslaget. När planet väl landar möts han av sina föräldrar som tar honom till en känd klinik för avgiftning. Han inser snart att han har två val – vara kvar på kliniken och överleva eller ge sig av därifrån och dö av droger. Han väljer att bli kvar trots att han är mycket skeptisk till de metoder som används av Anonyma Alkoholister som driver kliniken. Hans första tid blir en plågsam tid av delirium, men när plågorna börjar lätta så är han också redo att lära känna en del av de andra på kliniken, som den mystiske Leonard och den ömtåliga Lily.

”Tusen små bitar” är James Freys debutbok. När den kom ut 2003 i USA så salufördes den som en biografi. När Oprah tog med den i sin bokklubb 2005 så började den sälja ordentligt och hyllades som en ärlig beskrivning av ett drogberoende och dess konsekvenser. När det senare avslöjades av The Smoking Gun att det mesta i boken var påhittat så fick Frey och förlaget ta mycket kritik, bl.a. i ytterligare avsnitt av Oprah. Frey har sedan dess skrivit flera böcker, som t.ex. ”Min vän Leonard”. Hans senaste bok, publicerad 2012, heter ”Sista testamentet”. ”Tusen små bitar” har just kommit ut i nyutgåva på Gilla Böcker.

När jag såg James Frey på Skavlan för några veckor sedan så blev jag intresserad av hans person och även boken ”Tusen små bitar” trots att den har ett antal år på nacken. I samband med En bokcirkel för allas bokbloggsnack som boken så bestämde jag mig för att läsa den. Mina funderingar kring biografier när jag hade kommit en bit in i den kan du läsa här.

Den här boken sägs vara en sådan bok som man älskar eller hatar. Jag skulle inte använda så starka ord, men faktum är att jag tycker den är både urtråkig och dålig. Hade jag inte bestämt mig för att ge den en rejäl chans så hade jag inte slutfört den.

Mitt problem är inte om det är en biografi eller inte. Jag tror nämligen aldrig att en biografi kan vara helt sann. Eller i alla fall inte mer än en persons uppfattning av vad som är sant. Mitt största problem med den här boken är faktiskt språket. Det tråkar ut mig, och känns oerhört stolpigt. Väldigt lite fastnar och det som borde vara en gripande skildring är en tråkig text med en massa ”Jag”. Den första delen av boken består av att han spyr och är arg. Sida upp och sida ner. Jag har respekt för att det är vad som händer när man tar sig ur ett drogberoende, men i detta fallet så tycker jag det är erbarmligt tjatigt beskrivet. Jag blir inte det minsta intresserad av bokens James. Han är arg på allt och alla, hans självkritik är ytlig och han anser att man kan ta sig ur ett drogberoende bara man bestämmer sig. När James lämnar nutiden och beskriver saker som hänt honom eller som hänt de andra personerna, ja då glimtar det till något annat. Något som närmar sig att vara intressant, trots att man numera vet att det är påhittat.

Hade jag läst den här boken som biografi hade jag nog haft en annan inställning. Inte så att jag tyckt den varit bra, eftersom mitt största problem är språket, men tillbakablickarna hade varit ännu mer intressanta. Men jag hade också varit mer kritisk mot de detaljerade beskrivningarna av spyorna, deliriumet, utbrotten, promenaderna i skogen, osv. Det skulle ha varit mycket svårt att köpa att man kan ha ett sådant detaljerat minne av en sådan kaotisk period. Hur skulle han ha kunnat skilja på dagarna? Men i en vanlig roman är det ett mindre problem.

En annan del av problematiken för mig är Freys rabiata attacker på AA och dess metoder. Bokens James verkar anse att vem som helst kan ta sig ur ett drogberoende om man bara bestämmer sig. Kanske det var så för honom, men skrämmande om denna bok hyllades så och lästes av så många som en sanning! För mig är verkligheten mycket mer komplicerad än så. De allra flesta kan bara inte ta sig ur ett drogberoende på vilja.

Trots mitt ursprungliga intresse för James Frey så måste jag tyvärr säga att jag inte kommer att kasta mig över en bok av honom igen.

Ett urval andra bloggar som skrivit om boken är: Vickes boklåda, Bokloggen, Dagens bok, och Sida efter sida.

Omdöme: Fejkad biografi om en arg ung man som checkar in på drogklinik, spyr och hatar det mesta, i synnerhet AAs metoder.
Betyg: 2

När är en biografi en biografi?

När jag såg James Frey på Skavlan för några veckor sen så blev jag nyfiken på honom. Så när Enbokcirkelföralla annonserade Bokbloggsprat om ”Tusen små bitar” av James Frey så hakade jag på.

”Tusen små bitar”, eller ”A Million Little Pieces” som boken heter i original, salufördes när den kom ut som en biografi, som non-fiction. Den handlar om James som efter ett långvarigt missbruk försöker ta sig ur det. Boken fick blandat mottagande från början men när Oprah plockade ut den till sin bokklubb så blev den väldigt populär. När Smoking Gun undersökte James Freys bakgrund så hittade de en mängd fakta som inte stämde med vad som stod i biografin. Det blev skandal, och oerhört omskrivet, Oprah blev arg, bjöd in James Frey igen och attackerade honom, förlaget och sanningshalten i boken. Såsmåningom så drog även förlaget öronen åt sig och erkände att de inte kollat sanningshalten. Frey själv har haft olika förklaringar till varför han gjorde som han gjorde.

När jag nu många år senare börjat läsa boken så är det en del saker jag undrar över. Varför blev folk så upprörda i just det här fallet? Varför blev det så omskrivet? Var går gränsen för fakta och fiction i en biografi? När är en biografi en biografi? Kanske jag är väldigt cynisk, men det händer aldrig att jag slukar med hull och hår det som står i en biografi. För det första så kan två personer som minns samma händelse ha helt olika bilder av vad som hänt. Och den som ”håller i pennan” har ändå någon form av företräde. En biografi har dessutom alltid ett syfte. Att förhärliga och glorifiera personen, att hjälpa andra genom att berätta sin historia, att framställa sig själv som en mer intressant person än man är. Och många andra skäl.

Ganska nyligen skrev jag om Felicia försvann. Den boken ställs ju direkt mot mamman Anna Wahlgrens biografi och hennes framställning. Vad är sanning, vilken av böckerna är en biografi? Hur kan båda vara det?

Så åter till ”Tusen små bitar”. Läser jag den annorlunda när jag vet att det inte är en biografi? Ja, förmodligen. Blir det en mindre stark bok? Nej, det tror jag inte. Men den blir definitivt någonting annat. Är något sant i boken överhuvudtaget? Tveksamt om man ska tro Smoking Gun.

Jag återkommer med mer om boken senare i perioden för Bokbloggspratet.