Kureren (Täcknamn: Hilde) av Kjell Ola Dahl

Från den svenska upplagans hemsida: Ett speciellt judiskt armband dyker upp på en auktion. En kvinna känner igen armbandet, som en gång varit i hennes ägo, och bestämmer sig för att stoppa auktionen. Hon kommer dock aldrig att få tillgång till hela den fruktansvärda historia som armbandet är en del av – den som läsaren till slut får klarhet i.
1942 blir den judiska kuriren Ester med täcknamnet Hilde förrådd och undgår med nöd och näppe att arresteras av Gestapo genom att fly till Sverige. I Stockholm möter hon motståndshjälten Gerhard Falkum. De är redan bekanta från Oslo. Han har flytt från tyskarnas misstankar om att han skulle ha dödat sin fru Åse. Esters bästa vän.
Strax därpå omkommer Gerhard i en brand. Men så, 1967, efter att ha varit dödförklarad i ett kvarts sekel, dyker han upp på nytt. Han vill återuppta kontakten med dottern som han fick med Åse. Men varför nu, nästan tjugofem år senare?
Krigets händelser griper tag i Ester på nytt. Hon tvingas gräva i det förflutna och plocka fram färdigheter som hon inte har använt på mycket, mycket länge.

Kureren av Kjell Ola Dahl kom ut 2015. Den kom ut på svenska 12 mars 2018 med titeln Täcknamn: Hilde. Kjell Ola Dahl är en norsk författare som debuterade 1993 med Dødens investeringer som var den första i en serie. Kureren är hans femtonde skönlitterära bok och har belönats med Rivertonpriset.

Täcknamn: Hilde kom från förlaget och jag blev lockad att läsa den. Men innan jag skulle börja så tänkte jag att jag skulle kolla vad den norska boken jag hade av samma författare hette även om jag visste att det inte var samma titel. Men det visade sig vara samma bok! När jag ser en bok som vunnit Rivertonpriset så är det nästan alltid auto-buy och så även den här gången för några år sedan när vi var i Norge. Efter lite velande så bestämde jag mig för att läsa den norska utgåvan.

Kureren är en välskriven och lättläst norsk krim. Jag brukar inte ha några problem att läsa norska flytande, och det har jag väl inte den här gången heller, men den är lite knepigare än den brukar vara. Det vore intressant att veta vad en norsk läsare tycker om Kjell Ola Dahls språk. Den första halvan av boken är otroligt bra, och jag mer eller mindre sträckläser. Men sen är det som den tappar i tempo. Det blir mycket smygande, spionerande på varandra, mycket underförstått och det blir upprepningar. Inte heller är jag så förtjust slutet.

Den språkliga uppbyggnaden i Kureren är rätt speciell. Det är korta meningar, ibland bara enstaka ord. Det är något som jag normalt har mycket svårt för, men på något sätt flyter berättelsen ändå. Kanske det fungerar bättre för mig på norska. Eller så beror det på meningarna emellan enordsmeningarna, som binder berättelsen.

En av styrkorna med Kureren är beskrivningen av den tidsålder då den utspelar sig. Det är tre parallella spår, i olika tidsåldrar – 1942, 1967 och 2015 – och det är främst den på 40-talet som är intressant. Just Norge under krigsåren är en historisk period som intresserar mig och som jag läst en del om. Här får jag en ny inblick i motståndsrörelsen och hur det är att vara jude i Norge under den här tiden.

Karaktärsteckningarna i Kureren är bra. Jag reflekterar över att det egentligen inte finns någon karaktär som är särskilt sympatisk. Tvärtom finns det många obehagliga. Som läsare ska man förmodligen tycka Gerhard är den obehagligaste, men jag tycker Sverre är värre, på ett krypande och falskt sätt.

Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa mer av Kjell Ola Dahl, men har ingen bok oläst i hyllan av just honom.

Omdöme: Välskriven norsk krim i en intressant historisk tid
Betyg: 4

Bloggat om den svenska översättningen har Villa Freja, Bokhyllan, Zellys bokhylla och Boklysten
Bloggat om den norska boken har Bokbloggberit och Min bok och maleblogg

Mer om den svenska översättningen av boken kan du läsa här eller här. Den norska här.
Förlag: Gyldendal
Sidor: 387
Betyg på Goodreads: 3,48 baserat på 80 betyg
Hur jag fick tag på den: Inköpt i Trondheim sommaren 2016.
Utläst 28 mars 2018.

Annonser

En smakebit på søndag – Kureren (Täcknamn: Hilde)

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Flera dagar av den här veckan ”försvann” pga en hemsk migränliknande huvudvärk. Det går ju heller inte att läsa då, men när huvudvärken började lätta så lyckades jag läsa ut boken jag höll på med och skulle äntligen få välja en ny. Jag hade bestämt mig för Täcknamn: Hilde av Kjell Ola Dahl som dykt upp som recensionsexemplar. Jag visste att jag hade en bok av honom som jag köpte för två år sedan i Norge, så för säkerhets skull kollade jag i bokhyllan. Och jo, det visade sig vara samma. På norska heter den Kureren och jag valde till slut att läsa den på norska.

Först de två olika omslagen. Vilket gillar ni bäst?

Smakbiten kommer ur den norska upplagan, sid 34:

Endelig nede. Hun løper mot utgangsdøren och river den opp.
En svart bil står parkert vid fortauet. En mann i hirduniform røyker på en sigarett og lener seg mot panseret til bilen. Ester oppdager det litt for sent. Det er ikke smart å snu nå. Hun fortsetter rett fram. Trekker pusten dypt. Svinger til venstre. Klar til å passere bilen og mannen i uniform. Da ser hun ned på en svart, blank støvel som henger i luften foran henne og sperrer veien. 
Hun stanser.

Blod i dans av Gard Sveen

Från Goodreads: En forsvunnet tenåring, en død seriemorder og en mystisk sekt – Tommy Bergmann står overfor sin vanskeligste sak.
Seriemorderen Jon-Olav Farberg blir funnet brent til døde rett etter at trettenårige Amanda forsvinner.
Tommy Bergmann er den eneste som er sikker på at Farberg er i live, og blir derfor uglesett av kolleger og ledelse ved Oslo politidistrikt. Sporene peker mot Litauen og en sekt fra tsartiden som mener at en morder kan frelses ved å lemleste en ungjente født i Værens tegn. Som Amanda. Eller Mathea, datteren til Bergmanns etterforskerpartner, Susanne Bech.
I Oslos horestrøk finner Susanne et kassettopptak av Amanda på et tomt hotellrom, leid av en mystisk kvinne. På speilet står det med leppestift: «Hun skal frelse ham»

Blod i dans av Gard Sveen kom ut 2016. Gard Sveen är en norsk författare som debuterade 2013 med Den siste pilegrimen, den första i serien om Tommy Bergmann, som vann Rivertonpriset 2013 och Glasnyckeln 2014. Den svenska översättningen nominerades till Svenska Deckarakademins pris 2016. Blod i dans är den tredje delen i serien om Tommy Bergmann.

Jag har läst både Den sista pilegrimen och Helvete åpent (del 2) i den här serien. När jag hade läst Helvete åpent hade jag lust att läsa Blod i dans direkt (eftersom den också är en direkt fortsättning), men den var svår att få tag på. Den har stått på min önskelista i över ett år, och nu när jag fick den av min mamma i julklapp började jag läsa den nästan direkt.

Blod i dans är lättläst norsk krim. Lättläst i språk och uppbyggnad – en bladvändare. Men inte helt lättläst i stämningen. Gard Sveens böcker är mörka. Synen på mänskligheten är mörk och det finns få ljusglimtar. Det är bitvist brutalt och rått, han backar inte för att gräva i människors mörkaste delare. Blod i dans är inte en bok för någon som vill ha lättläst cosy crime. Jag är fascinerad av hur Gard Sveen lyckas beskriva så väl vad som kan föregå i huvudet på personer som uppenbart har problem och någon form av psykisk störning. När jag träffade honom på Svenska Deckarfestivalen 2016 var det just en av sakerna vi pratade om.

I de tidigare böckerna i serien har jag haft svårt för Tommy som karaktär, han är en bitter och obehaglig kvinnomisshandlare. Men i den här boken står hans personlighet inte i fokus på samma sätt, och jag upplever honom lite enklare att läsa om. I förra boken tyckte jag inte heller om Susanne, men även hon känns enklare att förhålla sig till. Jag hade problem med deras fördomsfullhet men i Blod i dans så tar Susanne tydligt ställning mot sin mammas främlingsfientlighet, vilket jag inte får ihop med min tidigare bild av henne.

Trots att det är över ett år sedan jag läste Helvete åpent så har jag inga problem med att följa med i historien som tar vid direkt efter, och det känns inte som för många upprepningar. Jag ska inte avslöja något om själva berättelsen, men när jag läst färdigt så tycker jag det är några trådar som jag inte riktigt får ihop. Eller så är det jag som inte förstår… Som exempel så kan jag nämna tråden om den svenska diktaren Fröding.

Jag skulle gärna läsa mer av Gard Sveen men vad jag förstår så var det här sista boken i serien och jag kan inte hitta uppgifter om någon ny bok på gång.

Omdöme: Lättläst men oerhört mörk norsk krim
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Geir Tangen och My Criminal Mind

Mer om boken kan du läsa här .
Förlag: Vigmostad Bjørke
Sidor: 317
Betyg på Goodreads: 3,38 baserat på 32 betyg
Hur jag fick tag på den: Helt ny. Julklapp från min mor 2017.
Utläst 28 december 2017.

Kongens nei av Alf R Jacobsen

Från Goodreads: I oppfølgeren til Alf R. Jacobsens Krysseren Blücher følger vi det dramatiske hendelsesforløpet som fulgte etter de fremmede styrkenes inntog i Oslo. Forfatterens litterære fortellergrep belyser de begivenhetsrike dagene fra både tysk og norsk side, og lar leseren ta del i nye aspekter ved Kong Haakons kategoriske NEI, flukten gjennom Østerdalen mot Vestlandet og Molde, og konsekvensene av avgjørelsene som ble tatt.
Senkningen av krysseren Blücher i morgentimene 9. april 1940 innledet et kappløp uten sidestykke i nyere norsk historie. Hitlers dristige plan om en rask okkupasjon av Norge hadde mislyktes, og i et forsøk på å unngå et tilbakeslag i Oslo iverksatte der Führer og hans medsammensvorne en kynisk kriseplan: Kongefamilien og regjeringen skulle tvinges til kapitulasjon gjennom morderiske anslag av Nazi-Tysklands elitestyrker. I en forrykende skildring med basis i nye og tidligere ubrukte kilder beskriver forfatteren Alf R. Jacobsen kongen og regjeringens flukt fra Oslo – forfulgt av topptrente fallskjermjegere og bombefly. Kongens nei forteller om kong Haakons og kronprins Olavs ranke holdning i de mørkeste timene da mange ville gi opp. Boken gir også den første beskrivelsen av Hitlers elitesoldater i fallskjermjegerbataljonen, som fikk sin ilddåp i Norge

Kongens Nei av Alf R Jacobsen kom ut 2011. Alf R Jacobsen är en norsk författare och journalist. Han debuterade 1982 med thrillern Stalins gull. Han har skrivit flera böcker som utspelar sig i norsk finansmiljö, samt faktaböcker om andra världskriget. Flera av böckerna har filmatiserats. Kongens nei är den andra boken i en serie om den tyska ockupationen av Norge 1940.

Jag brukar säga att jag inte är speciellt historieintresserad, men det finns några perioder som jag intresserar mig mycket för. Den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget är en sådan. När jag läste en smakbit från Kongens nei i En smakebit på søndag för många år sedan så åkte den upp på ”nyfiken-på-listan”. Vid ett besök i Oslo hösten 2014 så köpte jag den spontant på flygplatsen. Sen blev den ändå stående i bokhyllan. I höstas så skrev jag om den i Hett i hyllan, och satte upp den på min Boktolva 2017. Boken filmatiserades förra året, och när den kom till Sundsvall så gick vi och såg den (som jag skrivit om här). Efteråt så insåg jag att om jag skulle få boken läst så var det lika bra att göra det nu.

Kongens nei är en intressant och mycket detaljerad beskrivning av händelserna 8-10 april 1940 (plus lite efter) i Norge, som inkluderar både en beskrivning av händelserna på den tyska sidan och på den norska. Det är bra tempo i historien, och Kongens nei är ett bevis på att en berättelse om verkliga händelser kan vara lika rafflande som en helt påhittad thriller.

Det var många aktörer inblandade, och boken är full av namn på personer, varav flera bara förekommer mycket kort. Det gör att jag har svårt att hänga med ibland. Faktum är att jag tror jag hade haft svårt att ta mig igenom boken om jag inte nyss hade sett filmen, jag hade helt gått vilse bland alla personer! Genom filmen hade jag en översiktilig bild av huvudpersonerna och av händelseförloppet.

En sak som jag desperat saknar är kartor! Nu är väl detta en bok för en norsk publik men jag undrar om ens alla norrmän har en sådan lokalkännedom om regionen kring Oslo. På några ställen finns det kartor, och då har jag genast betydligt lättare att följa med i händelserna.

Beskrivningen har en tydlig tonvikt på att lyfta fram kungen som handlingskraftig, medan beskrivningen av den norska regeringen är inte nådig. De beskrivs som panikslagna, ostrukturerade och handlingsförlamade. Det är också på deras passivitet och oförmåga att se hotet som skulden läggs på för att tyskarna mer eller mindre bara kunde marschera in obehindrat. Det förklarar för mig en hel del kring de andra skildringar jag sett och läst kring den norska motståndsrörelsen.

Så här i efterhand kan jag reflektera över skillnader mellan bok och film. I filmen lyfts det tyska sändebudet som betydligt viktigare och mer sympatisk än i boken. I boken förekommer också en hel del krigsscener som underligt nog var väldigt sparsamt förekommande i filmen. En av hjältarna i filmen hittar jag inte alls i boken (men han kan ha varit med, det var ju som sagt var många namn).

Min norska är ju mer eller mindre flytande när det gäller läsning och jag brukar numera sällan ha problem att läsa böcker på norska (bokmål i alla fall). Jag har inga större problem här heller, men ibland så blir det lite detaljerat om strider. Ett helt nytt ord lärde jag mig på kuppen: mitraljøs.

Jag är imponerad över den research som författaren lagt ner, vilket blir speciellt uppenbart av att han hittat tidigare okända källor. Om jag nu hade varit mer intresserad av den här genren hade jag kunnat tänka mig att läsa mer av Alf R Jacobsen. Lite nyfiken är jag på hur hans deckare är…

Omdöme: Välbeskrivet med en stor detaljrikedom om tyskarnas invasion av Norge
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokbloggberit och Bokelskerinnen

Mer information kan du läsa här.
Förlag: Vega forlag

Mitt exemplar var en hyllvärmare.
Utläst 23 maj 2017.

En smakebit på søndag – Kongens nei

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar ni här.

Maj. Det är mycket nu. På många plan. Men idag ska jag få en av mina födelsedagspresenter från i januari, nämligen en dag på spa med goda vänner. Så det känns bra.

Förra söndagen var jag med son och make på bio, vi såg den norska filmen Kungens val (recension kommer). Det är historiska händelser, men filmen baseras på den version som presenteras i boken Kongens nei av Alf R Jacobsen. Den boken läste jag om i En smakebit på søndag för flera år sedan, och blev så sugen så jag köpte den i Oslo hösten 2014. Men den blev en hyllvärmare. Egentligen har jag typ en miljon recensionsexemplar att läsa, men när vi nu sett filmen blev jag inspirerad att läsa boken. Den handlar alltså om Tysklands invasion av Norge, i synnerhet händelserna 10 april 1940. Jag läser sällan historiska böcker men just den här tiden i Norge intresserar mig.

Smakbiten kommer från sid 31:

Statsminister Johan Nygaardsvold hadde personlig påtatt seg å forklare kong Haakon hvorfor det var nødvendig å dra, og monarken forsto straks alvoret. Adjutant Ording og tjenerstaben ble satt til å pakke det mest nødvendige, mens kongen selv ringte Skaugum for å orientere kronprinsen, som for lengst var blitt alarmert av sin adjuntant, venn og sportslærer, major Nikolai Ramm Østgaard. 
”Det var verken tid eller sted for å diskutere,” fortalte han til Jo Benkow i boken Olav – menneske og monark. ”Min far tok seg riktignok tid til å vurdere situasjonene. Men etter å ha tenkt seg om bestemte han seg raskt.”
Han la til i intervjuet: ”Far tok seg alltid tid til å tenke seg om. Det er nok en medvirkende årsak til at han i alle viktige situasjoner gjorde det som seinere viste seg å vere riktig. Å ta seg tid til å bruke hodet er ikke det samme som tidsspille.”

Tysteren av Jan-Erik Fjell

Från Bokus: New York, 1960-tal. En ung man tas upp i den ökända maffiafamiljen Locatelli och får sitt första uppdrag: att avrätta en angivare. I nutidens Fredrikstad i Norge hittas stadens rikaste man mördad, ett dåd som vid första anblicken verkar ha ekonomiska motiv.
I Jan-Erik Fjells hyllade deckardebut flätas två parallella historier samman till en tät och överraskande berättelse. I centrum står Anton Brekke från kriminalpolisen som kallas in för att lösa fallet. Han är orädd och oförskämd, svag för kvinnor och har dessutom en hemlig last: poker. Med hjälp av den ivrige polisstudenten Magnus börjar han nysta i de trådar som till slut leder dem fram till den oväntade upplösningen.

Tysteren av Jan-Erik Fjell kom ut 2010. I svensk översättning heter den Angivaren och kom ut i mars 2017. Jan-Erik Fjell är en norsk författare med utbildning inom IT och administration. Han debuterade 2009 med Pus. 2010 fick han, som den yngsta författaren någonsin, Bokhandlerprisen för Tysteren, den första i serien om Anton Brekke. Han har hittills gett ut fem böcker i serien.

Den här boken köpte jag under höstlovet 2014 när vi var till Oslo för att hälsa på mina syskon. Naturligtvis passade jag på att köpa en bunt norska böcker som jag läst om på nätet eller som lockade i bokhandeln. Tyvärr blev den här stående i bokhyllan och det var först nu när den skulle komma på svenska som jag kände att jag borde ta itu med den. Så den fick följa med på vår semester på Gran Canaria. Jan-Erik Fjell står dessutom på min Boktolva.

Tysteren är välskrivet och lättläst norskt krim. Språket flyter bra, inte en enda gång stannar jag upp i läsningen, och jag sträckläste boken på två dagar (i solstolen). Det är en spännande historia Jan-Erik Fjell målar upp och jag tycker han lyckas bra med det något utslitna greppet att ha två historier i olika tidsåldrar. Historien är såpass spännande och väl uppbyggd att jag inte lyckades lista ut hur det låg till förrän alldeles mot slutet, och det är ett bra betyg för en deckare.

Det går inflation i poliser som har personliga problem och Anton Brekke är en av dem. På det hela taget är jag lite skeptisk till Anton Brekke som karaktär, det är svårt att säga om han är en mansgris eller inte, om han är otrevlig eller om han bara är brutalt ärlig. Mansgrisdelen gillar jag i alla fall inte. Hans personliga problem är i alla fall beskedliga jämfört med vad som numera är standarden i polisromaner. Tysteren innehåller en hel del karaktärer som jag gärna skulle läsa mer om, och det är alltid lovande för en serie.

Samtidigt som jag höll på att läsa den här boken så åkte några arbetskamrater till Trondheim och jag la in en beställning på del två i den här serien, Skyggerom. Eftersom den kommer på svenska redan i höst så måste jag skynda mig att läsa den…

Omdöme: Lättläst och välskriven norsk krim
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna (den svenska översättningen), Bokelskerinnen och Krimbloggeren

Mer om boken kan ni läsa här, här och här.
Förlag: Juritzen (mitt exemplar) – den svenska har kommit ut på Harper Collins Nordic
Sidor: 383

Mitt exemplar var en hyllvärmare.
Utläst 5 april 2017.

Törst av Jo Nesbø

Från förlagets hemsida: En person hittas mördad i sitt hem. Kroppen är tömd på blod och polisen upptäcker bitmärken på halsen. Kan det handla om vampyrism – ett mycket omdiskuterat begrepp inom psykiatrin. Före detta utredaren Harry Hole övertalas att hjälpa till med fallet. Han vet bättre än många andra vad vissa människor är kapabla till, och flera av kriminalhistoriens värsta seriemördare var väl diagnostiserade som just vampyrister?
Men Harry har ett eget motiv för att hjälpa polisen – att fånga mannen som kom undan. Jaktinstinkten väcks till liv och återigen tvingas Harry offra något av sig själv i jakten på den gäckande mördaren.

Törst av Jo Nesbø hade recensionsdatum 21 mars 2017.  I original heter den Tørst och kom ut samtidigt i Norge som i Sverige. Jo Nesbø är en norsk författare som är mest känd för sin deckarserie om Harry Hole, men han har också skrivit fristående spänningsromaner och ungdomsböcker. Törst är den elfte boken om Harry Hole.

När jag för många år sedan började läsa serien om Harry Hole blev jag inte omedelbart frälst. Men efterhand tyckte jag mer och mer om den, och numera så står en Harry Hole bok definitivt på ”auto-read”. Den tionde boken i serien, Polis, tyckte jag var fantastiskt bra. Men jag trodde nog också det skulle vara den sista, och blev lite förvånad över att det skulle komma en ny. Jag ville gärna läsa den och blev verkligen glad över att få ett recensionsexemplar från förlaget.

Törst är en mycket lättläst och välskriven norsk deckare/krim. Jo Nesbø förnekar sig inte, han är en mycket skicklig författare. Jag gillar hur Törst är uppbyggd, och hur olika karaktärer får komma till tals på ett sätt som driver berättelsen framåt. Jag var som sagt var lite tveksam till en fortsättning på Polis, men jag gillar den ”nya” Harry Hole som fått sin Rakel. Törst innehåller många snygga vändningar, och Jo Nesbø har lyckats komplettera det gamla galleriet av karaktärer med ett antal nya intressanta personligheter.

Så till det som störde mig. I den första delen av boken finns ett antal mycket sexistiska schabloner som nästan gjorde att jag la ifrån mig boken ett tag. Den typen av grepp i en karaktärsbeskrivning irriterar mig mycket. Karriärkvinnorna i boken beskrivs raljerande och elakt vilket jag har mycket svårt att förstå. De mest stötande beskrivningarna finns alldeles i början, sedan försvinner de.

Det andra som drar ner betyget är att boken bitvis är alldeles för långrandig och innehåller för många ”filosofiska” förklaringar. Karaktärerna har långa utläggningar, i synnerhet psykologerna, där de ska förklara saker för kollegor och läsarna. De förklaringarna hade kunnat redigerats rejält för att hålla uppe tempot. Sen är det där med vampyrism lite för underligt och bisarrt för mig.

Trots mina invändningar är lyckas Jo Nesbø hålla mitt intresse i nästan 600 sidor och jag kunde inte sluta läsa på kvällarna. Fick upp ett läsintresse och läsflyt och bara det är gott betyg.

Jag brukar inte reagera på omslag, men det här förstår jag inte. Det norska omslaget förstår jag relaterat till boken. Kan någon kanske ge mig en tolkning?

Lite tveksam är jag till om det ska vara fler Harry Hole böcker. Samtidigt så finns det ingen tvekan om att om det kommer en ny så kommer jag definitivt att vilja läsa den.

Omdöme: Välskriven norsk deckare med bisarra inslag.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Romeo and Juliet

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Tørst
Förlag: Albert Bonniers förlag
Översättare: Per Olaisen

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tusen tack för det!
Utläst 29 mars 2017.

Bokbloggsjerka 10-13 mars: Böcker på andra språk

I veckans bokbloggsjerka skriver Annika: Veckans fråga kommer från ett inlägg jag läste på Quora häromdagen med titeln ”What was the last book you read, which wasn’t originally written in your native language?”.För min del var det The Cutting Season av Atticka Locke som jag kommer att skriva allt om inom kort. Skriv gärna dina tankar om böcker på svenska i förhållande till andra språk. Vad ligger dig varmast om hjärtat, vad föredrar du och varför etc. Skriv så kort eller långt du vill och du är välkommen att spåna fritt i eller kring ämnet. Sidospår är mer än välkomna 😉

Jag håller just nu på att läsa The Dry av Jane Harper men den senaste hela boken jag läste på ett annat språk än svenska var Red China Blues av Jan Wong. 

Korrektion: Jag läste frågan slarvigt. Jag läste Fyrtio dagar utan skugga av Olivier Truc efter det, och den skrevs på franska… Tänkte inte så när jag läste frågan faktiskt.

Sen var det sidospåren. För naturligtvis kan jag inte låta bli sådana.

Jag läser regelbundet böcker på engelska och norska, och på bägge språken läser jag flytande. Med det menar jag att jag läser utan att tänka att det är på ett annat språk, att jag inte översätter i huvudet. Jag läser också sporadiskt på danska, men där har jag inte fått upp farten än. En gång i tiden så läste jag även böcker på franska och tyska men när det nu börjar bli mer än tjugo år sen sist, så vågar jag inte påstå att jag skulle klara det längre. Språkkunskaper är en färskvara och kräver träning.

Anledningen att jag läser på andra språk än svenska är många. Jag började rätt tidigt (på den tiden var det tidigt), tror jag läste min första bok på engelska när jag var tretton. Det var en aktiv strategi från mina föräldrar, och min pappa var väldigt tydlig med att han ville att jag skulle läsa på andra språk. När jag var nio så flyttade han till Norge och i och med det så kom relativt snart även de norska böckerna in, fast det var först i tjugoårsåldern som jag verkligen tog tag i det. Läsningen av engelska böcker tog fart på riktigt under de perioder jag bodde i England respektive USA, då var ju allt på engelska och man tänkte på engelska. Det handlar mycket om träning, träning, vilket jag även märker på barnen hemma, de läser bägge böcker på engelska. Sonen går på Engelska skolan, vilket innebär att han får väldigt mycket träning och kan läsa rätt avancerade böcker.

Varför läser jag på andra språk? Delvis för att jag älskar språk, och att lära mig nya uttryck och ord. Jag får tillgång till en större mängd böcker och författarskap. Jag gillar att få tillgång till originalformuleringarna, utan att gå genom en översättare. Sen är jag nog mindre kritisk när jag läser på ett annat språk än svenska, jag förmår bättre njuta av vissa böcker utan att störa mig på språket. När jag läser på norska så blir det också ett sätt att komma närmare min norska familj, och när jag läser på engelska så längtar jag tillbaka till de miljöerna.

Topp Tio Tisdag: Tio norska böcker som jag vill läsa

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: FREEBIE — your choice. I september 2015 när det här temat var aktuellt så listade jag tio norska böcker jag vill läsa. Nu gör jag det enkelt för mig och gör en sådan lista igen och den får vara en påminnelse till mig själv. Alla är faktiskt inte samma. Men några är det…

1. Blod i dans av Gard Sveen. Den enda som inte står i hyllan, men som jag gärna skulle vilja införskaffa. Har läst de två första i serien.
2. Hestekrefter av Lars Mytting. Står oläst i hyllan. Har läst en av honom tidigare.
3. Felicia forsvant av Jørn Lier Horst. Står oläst i hyllan. Del två i en serie där jag läst del ett.
4. Kureren av Kjell Ola Dahl. Står oläst i hyllan. Spontaninköp i somras, ingen författare jag läst tidigare.
5. Av jord er du kommet av Chris Tvedt. Står i hyllan. Har läst en bok av honom tidigare.
6. Våpenskjold av Thomas Enger. Står i hyllan. Del fyra om Henning Juul. Har läst de tre första.
7. Tysteren av Jan-Erik Fjell. Står i hyllan och har gjort så länge. Nu kommer den ju på svenska, men jag vill läsa den på norska!
8. Pappa er et postkort av Ida Løkås. Har läst en bok av henne, Det fine som flyter forbi, och det gav mersmak.
9. Kongens nei av Alf R Jacobsen. Står i hyllan. Bygger på verkliga händelser och boken är nu filmatiserad.
10. Steady av Jarle Sten Olsen. Står i hyllan. Har inte läst något av honom tidigare.

Helvete åpent av Gard Sveen

Från förlagets hemsida: Politietterforsker Tommy Bergmann finner en prostituert jente hardt skadet i en leilighet i Oslo. Deomfattende skadene har urovekkende likhetstrekk med en rekke drap som ble tilstått av læreren Anders Rask for flere år siden. Men Rask sitter innelåst på psykiatrisk sikkerhetsavdeling – han kan ikke stå bak.
Moren til en av de drepte jentene leser om saken. Hun er sikker på at datterens gamle lærer eruskyldig dømt – og hun vet hvem morderen er. Eller er alt bare fantasi? Uansett hvor overbevist hun er, kan hun likevel ikke si noe. For da vil hennes egen hemmelighet fra da datteren forsvant i 1988, bli avslørt.

Helvete åpent av Gard Sveen kom ut 2015. Gard Sveen är en norsk författare som debuterade 2013 med Den siste pilegrimen, den första i serien om Tommy Bergmann, som vann Rivertonpriset 2013 och Glasnyckeln 2014. Den svenska översättningen nominerades till Svenska Deckarakademins pris 2016. Helvete åpent är den andra delen i serien om Tommy Bergmann.

Helvete åpent är en mycket välskriven och genomtänkt spänningsroman. Den är ytterst mörk och tung, hela boken igenom. Trots att jag läser flytande på norska så tog det mig rätt lång tid att läsa den. Dels för att jag inte hade tid att ägna mig åt den som jag borde, dels för att den var såpass mörk att det inte gick att läsa för mycket på en gång. Men trots det mörka så njöt jag av läsningen, då berättelsen är väl uttänkt och språket en njutning.

Helvete åpent är en helt annan berättelse än Den siste pilegrimen, men jag tycker ändå jag känner igen berättarstilen och språkdräkten. Gard Sveen var en av gästerna på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall och jag pratade med honom efteråt om hans böcker, vilket var mycket intressant. Både då, och tidigare på scenen, berättade han om processen som ledde fram till beslutet att skriva en annan sorts berättelse. Hur mycket jag än gillade Den siste pilegrimen så tror jag det var ett klokt beslut.

Mitt största problem med boken är att jag inte gillar vare sig Tommy eller den nya karaktären Susanne. De är högst verkliga och realistiska men den typen av personer som jag har svårt för i verkliga livet. Deras inställning till andra människor och värderingar är något jag inte delar. Inte för att jag bara vill läsa om personer som jag uppskattar, men det blir för mycket i Helvete åpent. Det smyger sig in många fördomsfulla kommentarer som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Är det ett medvetet sätt att bygga karaktärer eller inte? Gard Sveen pratade också om hur han medvetet skapat en huvudkaraktär som har just de värsta drag man kan tänka sig, som exempelvis att han kvinnomisshandlar och tar till våld. Mörkret i Helvete åpent handlar bl.a. om karaktärerna, för i den här boken hittar man inga genomonda eller genomgoda karaktärer. Det enda man hittar är karaktärer som man inte kan lita på vad de är.

Även om Tommy Bergmann denna gång endast vistas i Norge så finns det en hel del kopplingar till Sverige som kommer fram efterhand, och det är ett plus. Om jag ska döma av titeln på nästa bok eller hur Helvete åpent slutar så tror jag kopplingen kommer att finnas i nästa bok också. Mer tänker jag inte skriva här.

Egentligen hade jag velat läsa tredje boken, Blod i dans, direkt. Den hamnade på önskelistan till julen, men visade sig något svår att få tag på i Sverige.

Omdöme: Välskriven norsk krim om människors djupaste mörker.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Bokbloggsgeir, Tine sin blogg, BokelskerJane och Betraktninger

Mer om boken kan du läsa här.
Förlag: Vigmostad & Bjørke

Mitt exemplar köpte jag i Trondheim i somras.
Utläst 15 november 2016.