Gutten som elsket rådyr av Samuel Bjørk

Från förlagets hemsida: Det er jul. En eldre mann sitter i bilen sin på vei over fjellet. Han får plutselig øye på noe i mørket der fremme, og får med nød og neppe stoppet. I snødrevet foran ham står en liten gutt. Blå på leppene. Med et rådyrhorn på hodet.
Fjorten år senere blir en ung jente funnet død i et fjellvann, ikke langt unna. Jenta er kledd som en ballettdanser. Ved bredden står et fotoapparat. I lyngen ved vannkanten ligger en side fra barneboka Brødrene Løvehjerte.
Mia Krüger jages fortsatt av tvillingsøsterens død. Holger Munch har vært ute i permisjon for å ta seg av datteren. Sammen dras de inn i denne merkelige og intrikate saken, fast bestemt på å finne en snarlig løsning. Men lite vet de.
Om hva som snart skal møte dem.

Gutten som elsket rådyr av Samuel Bjørk kom ut 2018. Samuel Bjørk är en pseudonym för Frode Sander Øien, en norsk författare och musiker som debuterade som författare 2001. Gutten som elsket rådyr är den tredje delen i serien om Mia Krüger och Holger Munch, där den första, Det henger en engel alene i skogen (2013) blev en internationell succé.

Jag har läst båda de tidigare delarna i den här serien, och verkligen gillat dem. Så fort jag såg att det kommit en ny del så åkte den upp på önskelistan. Jag fick den i julklapp av maken, och läste den redan under mellandagarna.

Gutten som elsket rådyr är en lättläst och välskriven norsk krim. Det är en extremt obehaglig historia som man undrar hur någon ens kan fundera ut. Det är i mångt och mycket en ”klassisk” deckare, men ändå med ett modernt snitt. I grunden finns ett polisarbete som är väl beskrivet, och jag gillar verkligen hur författaren beskriver de olika medlemmarna i specialgruppen. När jag läser Samuel Bjørks böcker så flyger läsningen och jag glömmer helt att jag läser på ett annat språk än mitt modersmål svenska. Jag gillar hur storyn utvecklas och snabbt flyger fram över sidorna.

Som det ska vara när man läser en tredje del i en serie så har jag vid det här laget fått en relation till karaktärerna och jag gillar hur de utvecklas i böckerna i serien. Mia har mognat, och hon är inte längre samma person som vi mötte som läsare i Det henger en engel i skogen. Utvecklingen beskrivs på ett naturligt och realistiskt sätt som gör att jag tror på den. Ska man säga något kritiskt om Gutten som elsket rådyr så är det att karaktärerna kommer på tok för nära berättelsen och är för involverade. Den trenden i deckargenren gillar jag inte generellt, även om det inte här stör läsflytet eftersom jag gillar karaktärerna och skrivsättet så ligger det ändå i bakhuvudet.

För det mesta brukar jag inte kommentera framsidorna på böcker. Men den här framsidan är verkligen grotesk. Det är t.o.m. svårt att titta på den…

Det här är samma åsikter som jag har haft om tidigare böcker i den här serien, en serie som jag ändå tycker är riktigt bra. Det känns som om det är den sista boken i serien, men jag hittar ingen sådan information. Jag kommer definitivt att spana efter fler böcker av ”Samuel Bjørk” oavsett om det är den här serien eller något annat.

Omdöme: Välskrivet och oerhört obehagligt om galenskap, besatthet och brutalitet
Betyg: 4

Bloggat om boken har Bjørnebok, Tine sin blogg, Artemisias Verden och Min bok och maleblogg

Mer om boken kan du läsa här 
Förlag: Vigmostad Bjørke
Sidor: 444
Betyg på Goodreads: 3,70 baserat på 354 betyg
Hur jag fick tag på den: Ny julklapp från min make
Utläst 28 december 2018.

Annonser

Floden av Markus Lutteman

Från förlagets hemsida: Något döljer sig i tystnaden.
Fyra personer färdas tillsammans längs en mörk flod. De känner inte varandra, vet inte var de befinner sig eller vart de är på väg.
När hemligheterna börjar röjas och de äntligen förstår var de hamnat inser de att det kan vara för sent att ta sig därifrån.

Floden av Markus Lutteman har recensionsdatum idag, 15 januari 2019. Markus Lutteman är en svensk författare och journalist. Han debuterade 2007 med El Choco, om svensken Jonas Anderssons tid i ett bolivianskt fängelse. Hans första skönlitterära bok, Blodmåne, kom 2016. Han har bl.a. skrivit fyra böcker med Mons Kallentoft i Herkulesserien. Totalt har hans böcker sålt över en miljon exemplar. Floden är hans tionde bok.

Jag har inte läst något tidigare av Markus Lutteman mer än den första delen i Herkulesserien som han skrivit med Mons Kallentoft, Zack. Det kom ett mejl från förlaget med en fråga om jag ville läsa Floden. Jag var lite osäker först, eftersom det kändes som om den kunde ligga utanför min bekvämlighetszon, men bestämde mig sen för att tacka ja.

Floden är en välskriven och lättläst roman. Rent genremässigt är den svår att placera. Existentiell roman? Psykologisk thriller? Skräck? Ja, oavsett vad det är så är det en mycket speciell bok och en av de obehagligaste jag läst på länge. Den har en suggestiv ton som går genom märg och ben. Trots att den ytligt sett är en historia tvärtemot vad jag brukar gilla, och den innehåller mycket som går emot vad jag tror på, så dras jag med. Hela historien är så skickligt uppbyggd att jag har svårt att slita mig.

Det är svårt att egentligen beskriva vad Floden handlar om utan att avslöja för mycket, och jag tror läsupplevelsen mycket hänger just på överraskningsmomentet. Förvänta er något speciellt. Det är karaktärer som är annorlunda, det är en väldigt extrem miljö. Floden är en historia med många undertoner, och jag funderar fortfarande på den, några veckor efter avslutad läsning. Floden är välskriven, men allt som förklaras hade inte behövt förklaras. Det skulle inte förvåna mig om Floden såsmåningom blir film – det är lätt att se berättelsen som sekvenser i en film.

Jag kan tänka mig att det här är en bok som man antingen fängslas av, eller inte alls gillar. Vad som gör att jag fastnade i den på ett helt oväntat sätt trots att det finns en hel del jag inte gillar kan jag inte riktigt sätta ord på.

Utifrån hur Floden är skriven och uppbyggd skulle jag kunna tänka mig att läsa mer av Markus Lutteman.

Omdöme: Vansinnigt obehagligt om våra val här i livet
Betyg: 4

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Bookmark
Sidor: 245
Betyg på Goodreads: Endast 3 betyg satta.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 30 december 2018.

Blodlokan av Louise Boije av Gennäs

Från förlagets hemsida: Efter att Saras pappa dör i en mystisk eldsvåda flyttar hon från Örebro till Stockholm för att starta ett nytt liv. Till en början går allt nästan för bra: kaféjobbet byts mot en anställning på pr-byrå och det torftiga rummet i förorten ersätts av en lyxig lägenhet på Östermalm. Men snart utsätts hon för märkliga och obehagliga händelser, och hotet mot Sara och hennes familj känns alltmer påtagligt. Det blir uppenbart att någon tror att hon har den avgörande nyckeln till något viktigt – men vem? Och till vad?

Blodlokan av Louise Boije av Gennäs kom ut 16 januari 2018. Louise Boije av Gennäs är en svensk författare, journalist och dramatiker. Hon debuterade 1991 med Ta vad man vill ha och har kommit ut med tolv böcker. Blodlokan är hennes elfte bok och den första i Motståndstrilogin.

Ibland provar man att läsa något av en författare och det funkar inte alls. Så var det med Louise Boije av Gennäs. Jag provade att läsa Högre än alla himlar, och insåg väldigt snabbt att det inte var en bok för mig. När Blodlokan kom ut och ”blev en snackis” så var jag därför inte så särskilt lockad. Men ju fler av de som brukar gilla samma typ av böcker som jag berättade om den, desto mer nyfiken blev jag. Så jag önskade mig den i julklapp och fick den också.

Blodlokan är en väldigt bra och spännande bladvändare. Louise Boije av Gennäs har fått ihop en historia som väcker intresse och har högt tempo. Som thrillerdebut så håller den mycket hög klass! Den är välskriven och lättläst. De flesta bitar handlar om Sara och det är i jag-form. Jag brukar ha svårt för det, men här känns det helt rätt. Ibland så kommer det stycken i kursiv form med en annan berättare, och ibland får läsaren ta del av det underlag som Saras pappa samlat på sig. Det är autentiska artiklar från olika tidningar, och Louise Boije av Gennäs lyckas verkligen få fram känslan av konspiration och något mycket obehagligt. Historierna som urklippen berättar är välkända för mig (kanske för att jag är rätt ålder?) men ändå får jag känslan av att här finns mer som inte skrivs ut. Väldigt intressant!

Karaktärsteckningarna i Blodlokan är bra, men det är långt ifrån att man lär känna någon av karaktärerna. Den genomgående känslan är att man bara får lära känna en yta, och att man i den här trilogin kommer att få ändra åsikt om många av dem allt efterhand. Bitvis har jag lite svårt för Sara. Ibland är hon mer än lovligt naiv, och ibland är hon lite väl misstänksam. Man hänger inte alltid med i svängarna som läsare. Tar man ett steg tillbaka och betraktar historien så borde man reagera på det orimliga, inte bara i vad Sara upplever utan även de resurser som verkar läggas på att bygga en alternativ verklighet. Men eftersom jag dras med så fullständigt i den här berättelsen så köper jag i någon mån alltihopa. För det är ju fiktion. Eller?

Jag är verkligen glad att jag ändrade mig och gav Louise Boije af Gennäs en ny chans! Ännu gladare är jag att förlaget skickade del två, Skendöda, till mig. Den ska snart läsas.

Omdöme: Välskriven bladvändare om konspirationer, vänskap och hugg i ryggen.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Boklysten, Crimegarden, C R M Nilsson, Just nu just här, Fru Es böcker, Zellys bokblogg, Nilmas bokhylla och hyllan

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Bookmark
Sidor: 443
Betyg på Goodreads: 3,52 baserat på 225 betyg
Hur jag fick tag på den: Ny julklapp från maken
Utläst 4 januari 2019.

Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman

Från förlagets hemsida: ”Till min son. Jag ber om din förlåtelse redan nu. För alla gånger jag kommer skämma ut dig. För charterresorna. Cowboyhatten. ’Riktiga män väger över 90 kilo’-t-shirten. För att jag gör min pappa-hade-rätt-och-mamma-hade-fel-dans bland folk. För att jag köper minibuss. För att jag har shorts.”
Saker min son behöver veta om världen är en pappas stapplande försök att förklara världen för en tvååring. I kapitel som ”Vad du kommer att behöva veta om Ikea”, ”Vad du kommer att behöva veta om rörelseaktiverade toalettlampor” och ”Vad du kommer att behöva veta om varför Felicias mamma är sur på mig” blottlägger Fredrik Backman med stor komisk träffsäkerhet 2000-talets småbarnsföräldrars alla ängsligheter och tillkortakommanden. Men mellan igenkännande gapskratt och skarpa samtidsreflektioner finns också kapitel som ”Vad du kommer att behöva veta om manlighet” och ”Vad du kommer att behöva vet om när jag håller dig lite för hårt i handen”. Med uppriktiga rädslor och villkorslösa kärleksförklaringar som går rakt in i bröstet hos läsaren. Vare sig man är förälder eller inte.

Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman kom ut 27 augusti 2012. Fredrik Backman är en svensk författare som debuterade 2012 med En man som heter Ove, som gjort succé och även filmatiseras. Fredrik Backman har totalt kommit ut med sex böcker och två noveller. Saker min som behöver veta om världen hade samma recensionsdatum som En man som heter Ove.

Jag hade läst alla Fredrik Backmans böcker utom den här. Jag önskade mig den i julklapp nu i år och fick den av dottern. Läste ut den redan på juldagen…

Saker min son behöver veta om världen är en charmig samling av kåserier i olika form. Innan Fredrik Backman debuterade som författare hade han en blogg där han publicerade texter som hade ganska stor läsekrets. De var roliga men väldigt tankvärda och ibland dramatiska, inte minst det här inlägget till en kvinna som körde om honom i vansinnesfart. Saker min son behöver veta om världen är som en samling av just sådana kåserier/blogginlägg direkt riktade till hans son. Varje kapitel inleds med ett längre kåseri och avslutas med några kortare som är mer lika instagraminlägg eller blogginlägg. De har samma roliga språk som hans tidiga blogginlägg, är träffsäkra och känns typiskt ”backmanska”. Jag ler mer än en gång, samtidigt som de berör, inte minst som förälder.

Att texterna är som blogginlägg/kåserier har också sin baksida – de passar inte riktigt att samlas i en bok. Det uppstår en viss mättnad när man läser flera på raken. Saker min son behöver veta om världen ska man läsa (trots det korta omfånget) i små doser. Trots att det är korta texter är det några som känns rätt långa, där han förirrar sig in i detaljer om sporter och sportanalogier. Det är lite samma fenomen som i Björnstad och Vi mot er.

Saker min son behöver veta om världen är visserligen humoristisk, men framförallt är det en stark kärleksförklaring till hans son och ännu mer till hans fru. Han återkommer till hur fantastisk hon är för att hon står ut med honom. Det är vackert, men mot slutet av boken blir det lite väl mycket.

Nu har jag läst allt som Fredrik Backman kommit ut med i bokform. Kommer han ut med något mer kommer jag definitivt att läsa det.

Omdöme: En samling krönikor om kärlek till familjen
Betyg: 4+

Bloggat om boken har MsHisingen, Malin Johansson, Carolina läser, Zellys bokhylla och Ewelinas bokblogg

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Månpocket/Forum
Sidor: 202
Betyg på Goodreads: 3,82 baserat på 1 724 betyg
Hur jag fick tag på den: Ny julklapp från dottern
Utläst 25 december 2018.

En främmande man av Maria Lang

Från förlagets hemsida: Sommarskyar, solstråk över åsarna och den djupa tystnaden i skymningen. Det är vad Puck och Einar Bure upplever under de första dagarna av sin Bergslagssemester i sällskap av goda vänner, däribland kriminalkommissarie Christer Wijk. Men idyllen i ödebyn på höjderna kring Skoga varar inte länge …Sam

En främmande man av Maria Lang kom ut 1962. Det är den fjortonde boken i serien om Christer Wijk. Maria Lang är pseudonym för Dagmar Lange, en svensk författare som är mest känd för sina kriminalromaner om Christer Wijk och Puck Bure. Hon debuterade 1949 med Mördaren ljuger inte ensam, och kom ut med minst en bok om året fram till 1990.

Sen jag läste Mördaren ljuger inte ensam har jag som projekt att läsa alla böckerna av Maria Lang. Ofta brukar jag läsa en eller två på jullovet och en eller två på sommaren. Samtliga böcker jag läst finns recenserade på bloggen. Nu i julas var det dags för den fjortonde boken i serien.

En främmande man är en deckare med speciell berättarton. Jag började på den direkt efter att jag läst ut en historisk roman av Ken Follett utgiven för bara två år sedan. Det var svårt att byta till en bok skriven 1962 med ett mer gammaldags språk. Jag upplevde den som trög och konstig i början, men efterhand så tog den sig rejält, och blev njutbar att läsa. Framförallt var det människoödena och de starka skildringarna av den svenska sommaren och det svenska landskapet som gjorde att berättelsen berörde mig.

Normalt så brukar jag (till skillnad från många andra) inte gilla när Puck Bure är en av karaktärerna. Men i En främmande man upplever jag att hon är mycket mer vuxen och annorlunda i berättandet. Hon är inte alls det ”våp” som ställer till oreda och lägger sig i som i andra tidigare böcker.

Det är en stark berättelse om relationer och familjeband som berör, trots det stundvis teatraliska berättarsättet. Karaktärerna är som roller i en pjäs, men ändå så berör deras öden och känslor. Miljöskildringarna av det trolska landskapet och det varierande svenska sommarvädret förstärker känslorna. Ur den aspekten hade förmodligen den här boken passat bättre att läsa på sommaren.

Trots en trög start så är En främmande man en av de mer berörande berättelserna i serien av Maria Lang. Jag kommer givetvis att fortsätta läsa den här serien.

Omdöme: Teatralisk berättelse om familjeband i ett somrigt landskap.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Bokhora

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Bokförlaget Pan, Norstedts
Sidor: 198
Betyg på Goodreads: 3,42 baserat på 77 betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare
Utläst 24 december 2018.

Den eviga elden av Ken Follett

Från förlagets hemsida: Det är jul och Ned Willard är på väg tillbaka till hemstaden Kingsbridge. Än har han ingen aning om att det kommande året, 1558, ska vända upp och ned på hans eget liv, och förändra Europa för all framtid. Stadens mäktiga katedral tornar upp sig över en befolkning delad av religiös extremism och hat, där högt hållna principer ständigt krockar med vänskap, lojalitet och kärlek. Ned finner sig plötsligt stå på motsatt sida i konflikten som kvinnan han drömmer om att gifta sig med, Margery Fitzgerald. När Elisabet I kröns till drottning vänder sig hela Europa mot England. För att skydda sig från lönnmördare, uppror och invasioner grundar den sluga och beslutsamma unga monarken landets första underrättelsetjänst. I Paris bidar Maria Stuart sin tid. Hon har utropats till Englands rätta ledare och hennes anhängare gör upp planer för hur man ska kunna avsätta drottningen. Skyddad av en liten, lojal grupp av spioner och hemliga agenter klamrar sig Elisabet I fast vid tronen. Samtidigt jagar Ned Willard den gåtfulle Jean Langlais, utan att veta att det bakom det tagna namnet gömmer sig en gammal klasskamrat som känner honom alltför väl.Den eviga elden skildrar en ödestid, då våldet sprids från Edinburgh till Genève och Neds och Margerys kärlekshistoria tycks dömd att sluta i tragik. Precis som idag visar sig fienden inte vara rivaliserande trosuppfattningar. Den verkliga kampen utspelas mellan dem som tror på tolerans och kompromisser och de tyranner som vill tvinga sina idéer på andra, kosta vad det kosta vill.

Den eviga elden av Ken Follett kom ut 12 september 2017. I original heter den A Column of Fire och kom ut 2017. Den eviga elden är den tredje delen i serien om Kingsbridge. Ken Follett är en bästsäljande brittisk författare som slog igenom 1978 med Nålens öga. Han är mest känd för sina thrillers och historiska äventyrsromaner. 1989 kom Svärdet och spiran, den första delen i serien om Kingsbridge, ut. Den blev en storsäljare och har även filmatiserats. Andra delen, En värld utan slut, kom 2007. De tre delarna utspelar sig under olika århundraden, men handlar alla om Kingsbridge.

Ken Follett tillhör de författare som skriver historisk fiktion på ett sätt som jag brukar uppskatta. För några år sedan läste jag Svärdet och spiran i Makeutmaningen. I år dök den här upp i Makeutmaningen, och eftersom jag ofta läst Follett just innan jul av någon anledning fick det blir december månads bok.

Den eviga elden är en lättläst och intressant tegelsten. Det tar förstås ett tag att läsa en bok på över 800 sidor, men när jag väl kom mig för att läsa så gick läsningen lätt och det gick att läsa många sidor åt gången. Historiska romaner är inte min favoritgenre men Ken Follett har en förmåga att väcka mitt intresse kring historiska händelser. Han får t.o.m. beskrivningar av slag i det Engelsk-spanska kriget under 1500-talet att vara intressanta.

Styrkan i Den eviga elden är de livsöden som Ken Follett tecknar. Genom att ha intressanta karaktärer blir också de historiska händelser de upplever också intressanta. Såväl kvinnorna som männen är bra tecknade och jag fastnar både för Ned och för Sylvie. Jag skulle hellre ha sett den här boken som flera böcker mer som en släktkrönika. Som ofta är fallet i Ken Folletts historiska romaner så blir hans karaktärer väldigt nära involverade i stora händelser, och jobbar nära personer som är välkända för många. Realistiskt är inte den delen, men ändå intressant. Just Elisabeth I och Mary har jag läst en del om tidigare, utifrån mitt intresse för Lady Jane Grey. Just de händelserna utspelar sig dock ett par år innan Den eviga elden börjar.

Bitvis så är språket lite väl enkelt och banalt men i stort så är Den eviga elden välskriven. En detalj som stör mig är de schablonmässiga beskrivningarna av personer. Ken Follett använder ofta attribut som inte har någon betydelse för handlingen när han beskriver karaktärer. Ofta så beskriver han kvinnornas yttre som det första när man möter en ny karaktär, de är attraktiva eller motbjudande, de har stor byst eller är kanske fetlagda. En sådan sak irriterar mig. I övrigt borde han också strunta i sexscenerna…

Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av Ken Follett. Dock skrämmer omfattningen av böckerna ofta bort mig.

Omdöme: Omfattande men lättläst om historiska händelser på 1500- och 1600-talet.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Ewelinas bokblogg, Mest Lenas godsaker och Sladdertackans bokblogg

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Albert Bonniers förlag
Originaltitel: A Column of Fire
Översättare: Lena Karlin och Jens Ahlberg
Sidor: 862
Betyg på Goodreads: 4,22 baserat på 43 392 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 23 december 2018.

24 goda gärningar av Jenny Fagerlund

Från förlagets hemsida: Emma förlorar sin man på julafton. Två år senare har hon fortfarande svårt att finna mening i tillvaron. Det dåliga samvetet gnager i henne, fanns det något hon kunde ha gjort för att rädda honom?
På väg hem en kväll stöter hon ihop med en äldre man som har irrat bort sig i snöstormen. Hon bestämmer sig för att försäkra sig om att han kommer hem välbehållen. Den kvällen föds en idé hos Emma. Hon ska utföra 24 goda gärningar. En för varje dag fram till julafton.
Från att oftast vara ensam möter Emma under dessa vintriga dagar en mängd människor som sakta börjar förändra hennes tillvaro. Men är hennes goda gärningar tillräckliga för att mota bort mörkret som bosatt sig inom henne? Hur kommer hennes liv se ut när hon vaknar på julafton?

24 goda gärningar av Jenny Fagerlund hade recensionsdatum 5 november 2018. Jenny Fagerlund är en svensk författare och frilansjournalist. Hon debuterade 2016 med Drömstigen. 24 goda gärningar är hennes tredje bok.

När det närmade sig jul började det dyka upp inlägg med tips om juliga feelgoodböcker. 24 goda gärningar återkom i flera blogginlägg, och när jag kände att jag behövde bryta av läsandet med just en julig feelgood så laddade jag ner 24 goda gärningar från biblioteket.

24 goda gärningar är en småmysig och varm berättelse. Det finns ett underliggande stråk av sorg och skuld hos Emma, men huvuddraget är det ömsinta och mysiga kring stark vänskap och en familj som stöd. Det är bra och äkta feelgood med den rätta balansen och jag blev glad av att läsa den. Dessutom är 24 goda gärningar perfekt läsning i jultider.

Bitvis så upplever jag 24 goda gärningar som lite enkel i språk och uppbyggnad, med en balansering på gränsen till plattityder, vilket förekommer då och då i den här genren. Samtidigt är den så lättläst och fin i framtoningen och det tar över. Karaktärerna överraskar inte, men de är ändå bra gjorda och deras handlingar känns realistiska. Det går att förstå och acceptera missförstånden mellan karaktärerna, och den tveksamhet som ibland uppstår. Ibland när jag annars läser feelgood så kan jag bli frustrerad över att folk inte ”pratar med varandra”. Emma har det inte lätt, men människorna runt omkring finns där för henne, vilket skapar den rätta fina stämningen. Jag som inte är så intresserad av inredning fastnar ändå för miljön i hennes charmiga butik.

Jag har en oläst bok av Jenny Fagerlund stående i hyllan – Med hälsning från Båstad. Eftersom den utspelar sig på sommaren så tror jag att jag väntar tills det blir lite sommarväder igen, för jag tror den passar bäst då. Mer av Jenny Fagerlund vill jag definitivt läsa.

Omdöme: Mysig julfeelgood med ett stråk av sorg och smärta
Betyg: 4

Bloggat om boken har och dagarna går, hyllan, Johannas deckarhörna, Just nu just här, Mysterierna, Enligt O och Bokstunder

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Norstedts
Sidor: 206
Betyg på Goodreads: 3,66 baserat på 74 betyg
Hur jag fick tag på den: E-bok lånad på biblioteket
Utläst 12 december 2018.

Camino Island av John Grisham

Från författarens hemsida: A gang of thieves stage a daring heist from a secure vault deep below Princeton University’s Firestone Library. Their loot is priceless, but Princeton has insured it for twenty-five million dollars.
     Bruce Cable owns a popular bookstore in the sleepy resort town of Santa Rosa on Camino Island in Florida. He makes his real money, though, as a prominent dealer in rare books. Very few people know that he occasionally dabbles in the black market of stolen books and manuscripts.
     Mercer Mann is a young novelist with a severe case of writer’s block who has recently been laid off from her teaching position. She is approached by an elegant, mysterious woman working for an even more mysterious company. A generous offer of money convinces Mercer to go undercover and infiltrate Bruce Cable’s circle of literary friends, ideally getting close enough to him to learn his secrets.
     But eventually Mercer learns far too much, and there’s trouble in paradise as only John Grisham can deliver it.

Camino Island av John Grisham kom ut 2017. På svenska gavs den ut i juni 2018 med samma titel. John Grisham är en amerikansk författare som debuterade 1989 med A Time to Kill. Camino Island är hans trettioandra roman, och han har dessutom gett ut faktaböcker, noveller och ungdomsböcker.

John Grisham är en av mina favoritförfattare och det avspeglar sig minst sagt i vår bokhylla. Dessutom har maken några av ungdomsböckerna. Länge så hittade varenda bok av Grisham hem till oss och alltid på engelska, men nu ligger jag lite efter i flödet, då jag tycker han haft några böcker som inte varit så bra. Camino Island fick jag av maken till min födelsedag i januari, och den fick följa med på en resa i början av november. Praktiskt med pocket.

Camino Island är en lättläst roman med högt tempo. För ovanlighetens skull så rör sig Grisham inte i en miljö med advokater och domstolar, utan här är det författarnas värld som är ramen. Det är signeringar i bokhandlar, turnéer, hur man skriver säljande litteratur, hur man skriver ”god” litteratur, vad man gör åt skrivkramp och mycket mer som behandlas. Det har spekulerats i om det är Grisham som själv skrivit den här boken, beroende på berättarstilen och miljön. Jag struntar i vilket, och konstaterar att jag tycker att det här är en av de bättre böckerna av Grisham, i alla fall vad gäller det är underhållning för stunden och en bra miljöbeskrivning. I mina ögon är det extra roligt att läsa om författare och böcker, och kopplingen till F Scott Fitzgeralds manuskript är en extra krydda.

Karaktärsbeskrivningen är inte speciellt djup, varken vad gäller huvudkaraktären Mercer eller Bruce som spelar en stor roll i handlingen, eller bifigurerna. Men det är tillräckligt intressanta personligheter för att driva historien framåt. John Grisham är riktigt bra på att låta läsaren sväva i okunnighet om vad som döljer sig under ytan och individernas agerande och drivkrafter blir för mig som läsare tydliga först mot slutet. Det borgar för underhållning och spänning hela vägen.

Jag känner mig nu igen uppmuntrad i att läsa mer av John Grisham, och har ett antal olästa böcker att ta fram när andan faller på.

Omdöme: Lättsamt underhållande om författare, skrivande och lurendrejeri.
Betyg: 4-

Mer om boken kan du läsa här eller här (på svenska här eller här)
Förlag: Hodder
Sidor: 308
Betyg på Goodreads: 3,73 baserat på 60 541 betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare.
Utläst 10 november 2018.

Sthlm Grotesque av Hanna Lindberg

Från förlagets hemsida: Guldkocken är krogarnas egen Oscarsgala och alla som räknas är på plats. Även den egensinniga journalisten Solveig Berg. Kvällen slutar i kaos när en okänd gärningsman skjuter hennes chefredaktör. Solveig börjar gräva i fallet, men ju närmare sanningen hon kommer desto farligare blir det. Vem försöker tysta henne?

STHLM Grotesque av Hanna Lindberg hade recensionsdatum 23 oktober 2017. Hanna Lindberg är en svensk författare och journalist. Som digital redaktör på Bonnier Tidskrifter har hon under många år bevakat krogvärlden. Hon debuterade 2014 med STHLM Confidential, den första i serien med Solveig Berg och Lennie Lee. STHLM Grotesque är den andra boken i samma serie.

Den här boken dök upp som en överraskning från förlaget i oktober 2017. Tyvärr har jag inte läst den tidigare, och heller inte första delen i serien. Men när nu Hanna Lindberg skulle komma på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så fick den här följa med på minisemester veckan innan. Trots att det är del två i en serie… Hanna Lindberg finns också med i min Boktolva så nu fick jag en till författare där.

STHLM Grotesque är en underhållande och lättläst deckare. Utan att exakt kunna sätta fingret på det vad som är orsaken så känns det som en typisk svensk deckare. Samtidigt så känns det nytt och fräscht med en miljö som inte är vanlig i deckare. Det märks att Hanna Lindberg kan sin sak vad gäller krogmiljön, även den som är skymd bakom en fasad.  Det är en underhållande beskrivning men samtidigt obehaglig på många sätt. Tempot är riktigt högt och bra, och det var en deckare som jag läste ut på relativt kort tid under en spavistelse.

Jag valde att börja med andra boken i en serie, och det var inga större problem att komma in i historien och de återkommande personerna. Men ibland kände jag att jag skulle fått ännu mer ut av STHLM Grotesque och karaktärernas utveckling om jag läst STHLM Confidential. I synnerhet så gäller det Lennie Lee och hans bakgrund. Egentligen så är jag inte vidare förtjust i karaktärerna, utan irriterar mig rätt rejält på dem, i synnerhet Solveig. Men de känns realistiska med alla sina fel och brister, både Solveig och Lennie.

Det finns ett bra tempo i berättelsen, och miljöskildringarna är intressanta. Miljön handlar dels om själva restaurangbranschen, och dels beskrivningarna av Stockholm. Mysteriet är OK, men det är inte det i grunden som får mig att läsa vidare.

Veckan efter träffade jag Hanna Lindberg på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Det var intressant att lyssna på henne, och jag blev definitivt nyfiken på nästa del i serien. För en sådan är på gång.

Omdöme: Svensk spänning med högt tempo i en fascinerande miljö.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Boklysten, Bokraden, Johannas deckarhörna, Crime Garden och Malin booknerd

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Norstedts
Sidor: 436
Betyg på Goodreads: 4,33 baserat på 1 928 betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare (recensionsexemplar)
Utläst 3 november 2018.

Mörkret av Ragnar Jónasson

Från förlagets hemsida: En ung kvinna hittas död på en enslig strand. Här sökte hon skydd, men fann i stället sin grav i vågorna. En förhastad polisutredning bedömer händelsen som självmord.
Hulda Hermannsdóttir, kriminalinspektör vid Reykjavikpolisen, tvingas till en tidig pension. Men innan dess får hon möjlighet att åta sig ett sista fall. Hon vet exakt vilket hon ska välja. Och vad hon upptäcker i sin utredning är något betydligt värre än självmord. Ändå har hon svårt att få ut ens den mest elementära information i fallet. När Huldas egna kollegor försöker bromsa utredningen finns till sist bara ett sätt kvar. För att avslöja sanningen måste hon riskera sitt eget liv.

Mörkret av Ragnar Jónasson hade recensionsdag 6 oktober 2018. I original heter den Dimma och kom ut 2015. Ragnar Jónasson är en prisbelönt isländsk författare som debuterade 2009 med Fölsk nóta, den första i en serie Dark Iceland. Mörkret är hans sjunde bok och den första i serien Hidden Iceland om Hulda Hermannsdóttir. Hans böcker har sålts till 23 länder och han är en av grundarna till den isländska deckarfestivalen Iceland Noir.

Den här boken dök upp överraskande från förlaget. Sen började den synas på en del bloggar och när jag fick veta att författaren skulle komma till Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så prioriterade jag den. Den fick följa med på minisemestern på höstlovet.

Mörkret är en mycket välskriven och lättläst nordisk deckare. Jag gillade både språket och uppbyggnaden av berättelsen. Den kändes fräsch både ur miljö och ur berättarsynpunkt, även om utgångspunkten är ett välanvänt grepp i deckare – ung kvinna hittas död på öde strand. Det har tagit mig lång tid att läsa böcker den senaste tiden, men den här läste jag ut på en dag! Språket, berättelsen och längden på boken gjorde det möjligt. Och tiden att läsa på en minisemester.

Det är en obehaglig stämning genom hela boken, en underliggande obehagskänsla vilket i deckarsammanhang faktiskt är något positivt. Berättelsen är mörk och det är verkligen inte de bästa sidorna som människorna i Mörkret visar. Mysteriet är bra uppbyggt och slutet är oväntat på så många plan. Jag var tvungen att fundera om det är ett hemskt eller ett genialiskt slut. Jag lutar åt det sistnämnda.

Hulda Hermannsdóttir är en ovanlig karaktär i deckarsammanhang, inte minst för att hon är en kvinna på väg in i pensionen. Inte många huvudkaraktärer som är det. Hon har haft ett tufft liv, och ett yrkesliv som tärt på henne, hon har slagit i glastaket många gånger. Ett mycket ovanligt grepp i den här serien är att de senare böckerna (det har kommit ut två till i serien på isländska) utspelar sig tidigare i Huldas liv, så vi backar kronologiskt. Det ska bli väldigt spännande att se om jag upplever den yngre Hulda som lika intressant.

Efter att jag läst den här boken var jag på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall där Ragnar Jónasson var en av gästerna. Det var mycket intressant att lyssna när han pratade om sitt författarskap och sina böcker. Han har ju gett ut en serie innan den här som vore spännande att läsa också. Men först hoppas jag att förlaget skyndar sig att ge ut de två följande delarna på svenska också!

Omdöme: Välskriven och lättläst isländsk deckare med ett oväntat slut
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Bokmalen.nu

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Modernista
Originaltitel: Dimma
Översättare: Arvid Nordh
Sidor: 361
Betyg på Goodreads: 3,60 baserat på 980 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 24 oktober 2018.