The Girl on the Train av Paula Hawkins

Rachel åker pendeltåget fram och tillbaka varje dag. Vid en signal brukar tåget stanna en stund, och Rachel tittar ut genom fönstret. Hon har direkt utsikt över ett hus där det bor ett ungt par. Hon kallar dem ”Jess och Jason” som hon tycker passar bra. De verkar ha ett helt perfekt liv, vara kära och leva det liv som Rachel själv skulle vilja ha. Hon är själv djupt olycklig, efter omvälvande händelser i sitt liv. Så en dag när tåget stannar ser hon något som inte alls stämmer med bilden, och dagen efter förstår hon att hon sitter inne på viktig information utifrån det hon har sett. Nu har hon en chans att bli något mer än bara en tågresenär. Men vem ska tro på henne?

The Girl on the Train av Paula Hawkins kom ut i mars 2015. Den kommer på svenska som Kvinnan på tåget i april 2015. Paula Hawkins är en journalist som växte upp i Zimbawe men nu bor i London. Hon har skrivit böcker under pseudonym tidigare men The Girl on the Train är hennes första thriller.

I en sökning efter debutromaner 2015 så hittade jag den här boken, och i ungefär samma veva så kom informationen att den ska komma på svenska i år. Den verkade rätt omskriven, och eftersom jag gillar att läsa engelska spänningsromaner på engelska, så kunde jag inte låta bli att köpa den på English Bookshop när vi var i Uppsala i slutet av mars.

The Girl on the Train är spännande och det är bra driv i historien. Den är välskriven, men jag har svårt att komma in i den. Jag tror det beror på berättarstilen, där varje kapitel innehåller en del med rubriken ”morning” och en del ”evening” utifrån Rachels resande. Det tar ett tag innan det fungerar för mig.

Jag gillar att det byts berättarperspektiv, att vi inte bara får höra Rachels röst hela boken igenom. Det ger fler dimensioner till historien, som på många sätt handlar om skillnaden mellan hur man ser på sig själv (och upplever saker) och hur andra ser på en (och upplever samma händelser).

Intrycket av The Girl on the Train baseras på hur spänningen byggs upp – vem är Rachel, vad är det hon sett och vad är det som hänt tidigare? Jag tycker författaren ror det i land och det blir en spännande historia, men den är inte superspännande. Under läsningens gång funderar jag på några alternativa ”lösningar” och en av dem är rätt. Men jag är ändå intresserad av hur boken ska sluta. Jag gillar också att personerna och händelserna inte är det jag trodde i början av boken, utan att synen förändras.

I bakgrunden upplever jag också ett ställningstagande kring kvinnor som på något sätt förtrycks av män. Samtidigt är inte beskrivningen av personerna på något sätt ensidig.

Boken har liknats vid Gone Girl. Jag tycker det är knepigt med liknelser mellan böcker, det är så individuellt. Jag tycker nästan mer den liknar Innan jag somnar eller Allt att förlora, och i den jämförelsen tycker jag den här boken är bättre. Men så var jag faktiskt inte så förtjust i någon av de tre böckerna som hyllats av så många…

The Girl on the Train är en lovande debut och jag kan tänka mig att läsa mer av Paula Hawkins.

Omdöme: Spännande brittiskt om vad man som döljer sig bakom det vi kan se.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Kulturloggen

Mer om boken kan du läsa här och här.
På svenska finns den här och här.
Förlag: Transworld Publishers.

Mitt exemplar var helt nyinköpt på English Bookshop.
Utläst 24 februari 2015.

Smuts av Katarina Wennstam

Jonas Wahl är en framgångsrik och uppskattad advokat, och på ytan lever han ett lyckat liv. Nu har han blivit ombedd att vara expertkommentator i TV i samband med en stor traffickingrättegång. Men han döljer en hemlighet, och riskerar en enorm skandal om den blir avslöjad. Hans fru Rebecca har ett bra jobb, och trivs i sin lyxtillvaro, men hon börjar alltmer inse att något inte är som det ska med Jonas och deras äktenskap. Deras 14-åriga dotter Emma drar sig undan på sitt rum och ger sig ut på nätet i hopp om att bli bekräftad. För killarna i hennes närhet tycks inte kunna hantera hennes sätt att bekräfta sin egen sexualitet. Vem är det som skäms mest, oc vad är det som är så skamligt?

Smuts av Katarina Wennstam kom ut 2007. Katarina Wennstam är en svensk journalist och författare som gjort sig känd för sitt brinnande engagemang för utsatta kvinnor och sitt ifrågasättande. Smuts är hennes skönlitterära romandebut.

Jag har varit nyfiken på Katarina Wennstams författarskap ett tag och vid något tillfälle köpte jag Smuts för ynka 20 kronor. Hon stod på min Boktolva 2014 och flyttades (oläst) över till Boktolva 2015. När jag såg det sista avsnittet av SVTs serie Deckarna, där Katarina Wennstam var huvudperson, så bestämde jag mig för att nu var det dags.

Smuts är en kriminalroman med samhällsengagemang. För mig är den inte en ”deckare” som jag tänker mig, utan just en kriminalroman. Det är inte ett mord eller dödsfall som står i centrum, utan brott som ger korta straff. Alltför korta straff, och det är bokens kärna. Boken utspelar sig främst inom domstolsväsendet, och här märks det att Katarina Wennstam har en journalistisk bakgrund med gedigen kunskap om hur det fungerar. Eller inte fungerar ibland.

Smuts är välskriven och lättläst. Den har inte en ”gåta”, inte en spänning som driver historien framåt, men ändå så känner jag ett behov av att läsa vidare som gör att jag nästintill sträckläser.

Katarina Wennstam tecknar en deprimerande bild av mänskligheten. Männen är skitstövlar och kvinnorna rätt svaga. Den starkaste personen är den unga tonårstjejen Emma, men i hennes historia så ryms mycket kring hur kvinnors sexualitet blir hotande om den går utanför vissa ramar. Obegripliga ramar. Boken har ett mycket obehagligt tema, och lämnar efter sig en stark obehagskänsla. Vilket förmodligen är en del av syftet. Men den starka polariseringen mellan könen gör att karaktärerna blir lite för ensidiga. För mig är det bara Emma som beskrivs med djup.

Det var rätt intressant att läsa boken efter att sett Deckarna. Emma blir mycket lätt att förstå utifrån Katarina Wennstams berättelse om sin egen uppväxt. Motivet till temat och syftet med boken – att hon skulle nå en bredare krets än med sina fackböcker – framträder också starkt.

Jag kommer definitivt att läsa fler böcker av Katarina Wennstam, men då jag förstått att hennes senare böcker även de rör sig i samma område, så avvaktar jag ett tag. För det är också historier man måste smälta.

Omdöme: Välskrivet och starkt samhällskritiskt om maktstrukturer och sexköp.
Betyg: 4

Några som bloggat om boken är Bokföring enligt Monika, En bok om dagen, Feministbiblioteket, och dagarna går och Lingonhjärta.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Månpocket

Mitt exemplar var en hyllvärmare (inköpt för 20 kr!).
Utläst 21 februari 2014.

Turkanarapporten av Christian Unge

Den svenske kirurgen Martin Roeyken lämnar Sverige efter att ha kommit ihop sig med sin chef, och efter att hans fru varit otrogen. Han åker med Läkare Utan Gränser till norra Kenya för att arbeta med traumakirurgi. Medan han är där så träffar han antropologen Nadine Zaoui som han omedelbart attraheras av. På en resa till Turkanaprovinsen försvinner Nadine och Martin blir förtvivlad och börjar leta efter henne. Det hon berättat om sin forskning får Martin att fundera på om Nadine upptäckt något som hon inte borde. Martins medicinska kunskap och Nadines antropologiska i kombination med att Martin aldrig kan släppa taget, visar sig vara en livsfarlig kombination. Någon vill till varje pris skydda en hemlighet som är på väg att röjas.

Turkanarapporten av Christian Unge kom ut 2011. Det är den första boken i en planerad Afrikatrilogi, där den andra boken, Kongospår, kom ut 2014. Christian Unge är biträdande överläkare på Karolinska sjukhuset och har varit på uppdrag för Läkare Utan Gränser i Burundi och Kongo-Kinshasa. Turkanarapporten är hans debutroman.

Jag blev kontaktad av författaren förra året, som undrade om jag ville läsa Kongospår. Eftersom jag gärna börjar serier från början så fick jag även Turkanarapporten. Men sen kom privatlivet i vägen, jag tappade orken och det blev inte av att jag läste den. Men med nytt år så försöker jag ta tag i recensionsexemplar som blivit liggande.

Turkanarapporten är en lättläst och spännande bok, med bra tempo. Den är på 500 sidor, men det känns som mindre, då både språket och historien gör att det är lätt att läsa snabbt och vända blad.

Jag har läst väldigt få böcker som utspelar sig i Afrika, och jag har definitivt aldrig läst någon där huvudpersonen är europeisk/svensk. Det gör att historien känns fräsch. Man får en bra känsla för tempot, värmen och kaoset i Kenya, och det känns som om man är på plats. Möjligen beror det på att man känner till författarens bakgrund, men för mig känns beskrivningen autentisk. Tyvärr är det bara första halvan av boken som utspelar sig i Afrika. Även den delen som utspelar sig i Europa är bra, men inte lika bra.

Turkanarapporten är en thriller och det ställer krav på tempo och spänning, och jag tycker den har bägge. Faktum är att jag inte alls ser slutet komma, och jag brukar faktiskt sällan överraskas. Historiens trådar knyts ihop bra.

Det lättlästa har nog delvis att göra med det korthuggna språket, och stundvis så tycker jag det blir lite väl korthugget med enordsmeningar staplade på varandra. Ska Martin på det sättet framstå som tuff och hårdhudad? Jag är inte speciellt förtjust i vare sig Martin eller Nadine, men man behöver ju inte älska huvudpersonerna för att gilla en bok. Jag har svårt för Martins ”inre kommentarer” om Nadine och det faktum att han ögonblickligen blir besatt av henne och tappar allt vett och sans. Det är inga djupa personteckningar, men jag gillar att man får flera personers synvinkel.

Turkanarapporten är en bra debutroman och jag kommer såsmåningom att läsa Kongospår. Jag hoppas att historien är lite tajtare och att relationen mellan Martin och Nadine kan utvecklas från besattheten. Faktum är att jag inte riktigt förstår varför inget förlag nappat (den är egenutgiven) med tanke på att den håller högre kvalitet än en hel del andra böcker som ges ut…

Omdöme: Lättläst thriller med högt tempo som utspelar sig i Kenya.
Betyg: 4

Några som bloggat om boken är Bokföring enligt Monika, Pocketlover.se, Litterturkvalster och småtankar, Annikas litteratur- och kulturblogg, Fiktiviteter, Hyllan och Enligt O

Mer om boken kan du läsa här eller här.

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från författaren. Tack för det!
Utläst 6 februari 2015.

Lotus blues av Kristina Ohlsson

När en ung man som presenterar sig som Bobby T kliver in på advokaten Martin Benners kontor och säger att han vill att Martin ska försvara hans döda syster så förhåller sig Martin kallsinnig. När Bobby förklarar att hans syster är Sara Tell, även kallad Sara Texas, som åtalades för och erkände fem mord på två kontinenter för att sedan ta livet av sig, så väcks Martins nyfikenhet. Martin är en notorisk kvinnotjusare, trots att han har någon sorts förhållande med advokaten Lucy, som han också driver sin firma med. Han har vårdnaden som sin fyraåriga systerdotter Belle, som han gör allt för, och han har dessutom karriär och pengar. Det han inte har är förmågan att säga nej när han blir utmanad, så han tar sig mot bättre vetande an fallet Sara Texas. Ganska snart visar det sig att det inte alls var ett särskilt lyckat beslut, och det drar honom in i en livshotande och mardrömslik situation. För det finns krafter som definitivt inte vill att fallet väcks till liv igen.

Lotus blues av Kristina Ohlsson kom ut 2014. Det är den första i en ny serie på två böcker om Martin Benner, där den andra, Milos blues, kommer ut i april 2015. Kristina Ohlsson har tidigare arbetat som analytiker vid bl.a. SÄPO och med terrorfrågor, men sedan 2012 är hon författare på heltid. Hon debuterade 2009 med Askungar, den första i serien om Fredrika Bergman och Alex Recht, i vilken det kommit ut fem böcker.

Sedan jag läste Kristina Ohlssons bok Tusenskönor har hon tillhört mina favoriter bland svenska deckarförfattare. Eftersom jag sedan den femte boken i hennes serie, Davidsstjärnor, ivrigt väntat på en till i serien var det med blandade känslor jag tog emot nyheten om Lotus blues. Det var också skälet till att jag inte omedelbart kastade mig över boken, utan väntade ett tag. Nu kommer Kristina Ohlsson i morgon torsdag på Bokens afton på Vängåvans bokhandel så i helgen gjorde jag slag i saken.

Kristina Ohlsson är en mästare på att bygga upp en spänning i en deckare, och med Lotus blues så visar hon att det egentligen inte spelar någon roll vilken huvudperson hon har eller vilken serie det handlar om. Lotus blues är en riktig bladvändare, vansinnigt spännande, och jag kunde bara inte sluta läsa. Över 400 sidor utlästa på två (helg)dagar!

Lotus blues ligger inom genren ”hårdkokta deckare” med en huvudperson som uppfyller alla tänkbara schabloner. Hela boken är fylld av schabloner, med huvudpersonen, vackra kvinnor, värnlösa barn, ondskefulla bovar. Den balanserar farligt nära att bli en parodi, men av någon anledning så köper jag hela konceptet som ren och skär underhållning.

Lotus blues är en välskriven deckare, med ett språk väl anpassat till genren som driver berättelsen. Jag gillar också de insprängda intervjustyckena. Lotus blues påminner mig i vissa drag om böckerna om Varg Veum som jag läste förra året och inte alls gillade och ändå så tycker jag det här är en riktigt bra deckare. Det handlar om farten, historien som jagar framåt och om personerna. För trots att Martin Benner verkligen har en massa osympatiska drag, som att han ligger med vilken kvinna som helst, försummar sina nära och kära och kör över folk så är det något i hans berättelse som lyser igenom. Det finns något där bakom fasaden.

Det känns på sätt och vis som om Lotus blues slutar mitt i en historia, snarare än att det är del två i en serie på två böcker. Det finns i alla fall ingen tvekan att jag kommer att läsa Mios blues, för jag måste få veta hur det hela hänger ihop. Men jag hoppas också att Kristina Ohlsson återvänder till sin andra serie efter det!

Omdöme: Skickligt uppbyggd hårdkokt deckare om familj, beroende och svek.
Betyg: 4+

Några som bloggat om boken är Johannas deckarhörna, Cattis boktips, Bokpar, och dagarna går, boktok73 och Läsa & Lyssna

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Piratförlaget

Mitt exemplar hade jag lånat.
Utläst 25 januari 2015.

11.22.63 av Stephen King

Året är 2011 och engelskaläraren Jack Epping blir uppringd av Al som driver Al’s Diner. När Jack kommer till restaurangen så blir han chockad över hur sliten och sjuk Al ser ut. Det som Al berättar gör honom lika förskräckt och han har svårt att tro på det. Al har hittat ett sätt att ta sig tillbaka i tiden, en ingång som förflyttar en till 9 september 1958. Al vill att Jack ska ta sig tillbaka och genomföra det som Al själv inte orkar – hindra mordet på John Kennedy, den 22 november 1963 i Dallas. Jack låter sig övertalas och förflyttar sig till 1958. Men nu ska han anpassa sig till en helt annan värld, och överleva där i fem år samtidigt som han ska leta upp Lee Harvey Oswald. Det han inte räknat med är alla andra han träffar som berör honom och att han omedvetet riskerar att påverka mer än han tänkt sig.

11.22.63 av Stephen King kom ut 2011. På svenska heter den 22/11 1963 och kom ut 2013. Stephen King är en amerikansk författare som skrivit böcker som sålt mer än 350 miljoner exemplar inom exempelvis skräck, fantasy, science fiction och spänning. Flera av hans bästsäljande böcker har filmatiserats, och han har även skrivit under pseudonym. Han debuterade 1974 med Carrie.

För en hel del år sedan läste jag ett antal böcker av Stephen King, bl.a. Rose Madder, It och Needful Things. På något sätt har jag sedan ”tappat bort” honom som författare, kanske för att hans böcker, även om de är bra, på många sätt är obehagliga. Nu ingick 11.22.63 i Makeutmaningen och jag valde den som januaris bok.

11.22.63 är en omfattande bok, på över 730 sidor. Det krävs en hel del för att hålla en läsare intresserad så länge som det tar att läsa så många sidor. Tyvärr så lyckas inte King med det hela vägen. I början så blir jag fångad, känner mig nöjd med känslan av att läsa en riktig King-bok igen. Men så tappar boken väldigt mycket i tempo, och med det förlorar jag intresset. Mot slutet så tar den fart igen, och då även läsningen.

11.22.63 är på många sätt en ”typisk King-bok” samtidigt som den inte är det på vissa sätt. Den är välskriven även om det inte är ett enkelt språk, då en del meningar är speciellt uppbyggda så jag får läsa om bitar. Den fylld av detaljer som refererar hit och dit. Dels är det många populärkulturella referenser, vilket är något som jag gillar. Sen är det också referenser till Kings andra böcker. Eftersom jag läst It så uppfattar jag i alla fall att Jack får vistas ett tag i Derry, och det faktiskt finns referenser till historien i It. Det är rätt mycket referenser till amerikansk historia, och trots att jag har hyfsad kunskap så förlorar jag tråden i detaljerna. Jag brukar inte ha problem att läsa på engelska, men kombinationen av meningsbyggnaden, ordval och alla referenser gör att den blir tungläst bitvis.

Det finns en grundläggande mystik i boken, och egentligen så är hela tanken om att påverka framtiden genom att ändra något som hänt helt fascinerande, och egentligen svårt att få grepp om. För att inte tala om att tanken är skrämmande. Om slutet kan jag bara säga att jag faktiskt fick en obehagskänsla. Där gick det för långt helt enkelt.

Jag har lite svårt för Jack Epping. Han tycks så fokuserad på sig själv, att han inte ser sin omgivning. Att komma från 2010-talet och placeras i 1950/60-talet borde vara väldigt omtumlande och stundvis plågsamt. Jack funderar ibland över det, men hela transformationen verkar gå helt smärtfritt för honom, det är först i ett kritiskt läge sent i boken som hans 2010-bakgrund påverkar historien. Och inte ett ögonblick när han befinner sig i dåtiden verkar han reflektera över att de ”jämnåriga” är väldigt gamla jämfört med honom (om ni förstår vad jag menar).

11.22.63 handlar mycket om Kennedys mördare, Lee Harvey Oswald och hans familj med fru och barn. Någonstans i mitten av läsningen så gör jag dumheten att googla på dem, får upp bilder på hans f.d. fru och döttrarna, inser att de fortfarande lever, fortfarande har bagaget av hela traumat. Den obehagskänslan förföljer mig sen genom hela boken. Hur tänker författaren när han väver in nu levande personer, fäller omdömen om dem, deras beteende och utseende och i mångt och mycket hittar på saker?

Det var ändå intressant att läsa den här boken, och om inte annat så gjorde den mig sugen på att återuppta bekantskapen med King lite mer. Som av en händelse så fick jag Mr Mercedes i födelsedagspresent…

Omdöme: En riktig tegelsten om hur en liten förändring kan förändra allt.
Betyg: 4-

Några som bloggat om boken är Bokföring enligt Monika, Bokdamen, Du är vad du läser, Det mörka tornet och Skrivande

Mer om boken finns här och här.
Förlag: Hodder

Mitt exemplar var makens som stod i hyllan.
Utläst 13 januari 2015.

Ensamfjäril av Gabriella Ullberg Westin

Det är julafton och snön vräker ner i Hudiksvall. Fotbollsproffset Måns Sundin har just flyttat tillbaka hem till Hudiksvall från Italien med sin familj och ger sig iväg för att sedan återvända utklädd till tomte. Hemma i huset väntar hans fru Henna Pedersen med de två små barnen. Men när Måns kommer tillbaka hittar han Henna brutalt mördad, och barnen kan bara berätta att tomten varit dum mot deras mamma. Ansvarig för utredningen blir polisen Johan Rokka som också just flyttat tillbaka till sitt barndoms Hudiksvall efter att ha arbetat i Stockholm. Till sin hjälp får han ett team med bl.a. Janna Weissman. Janna kämpar med balansen mellan privatlivet och jobbet, medan Johan återupptar bekantskapen med sina gamla vänner. När han stöter på dottern till en av dem så inleder de en erotisk affär. Ju mer Johan, Jonna och de övriga gräver i fallet förstår de att det förflutna spelar stor roll.

Ensamfjäril av Gabriella Ullberg Westin kom ut 2014. Gabriella Ullberg Westin är uppväxt i Hudiksvall men bor numera i Stockholm. Hon har läst vid Mittuniversitetet, men också arbetat som fotomodell och utbildat sig till modedesigner. Ensamfjäril är hennes debutroman, och det klassificeras som erotic crime.

När jag först hörde talas om den här boken så kände jag mig lockad att läsa den då den utspelar sig i Hudiksvall, men samtidigt avskräcktes jag av benämningen ”erotic crime”. Jag har ju genom Simona Ahrnstedts böcker återupptäckt romance, men blandningen med en deckare var jag fundersam till. Men efter att ha läst en riktigt positiv recension av boken så slog jag till på erbjudandet som författaren mejlat mig tidigare om att få ett recensionsexemplar.

Ensamfjäril är en riktigt bra debut. Den är välskriven med en lagom nivå på detaljerna som skapar en målande bild av en modern miljö. Att den utspelar sig i Hudiksvall som ligger så nära Sundsvall, och där jag varit flera gånger blir förstås ett plus i läsningen för mig. Vissa delar av boken utspelar sig i Florens, och även där känner jag igen en del.

Det är en spännande historia som målas upp och min uppmärksamhet får den från början till slut. Jag gillar hur detaljerna i mysteriet kommer fram efterhand för den uppmärksamme läsaren. Imponerande för en debut är också att den faktiskt inte följer formulär 0.1 för moderna svenska deckare och det är väldigt befriande och gör det hela mer spännande.

Och så är det erotikdelen då. Eller erotik och erotik. Det är ett antal rätt avancerade sexscenener. De är helt OK, men för mig bryter de av mot resten av historien genom att vara så explicita. Lite mer subtila skildringar hade flutit in bättre i historien. Sen stör jag mig faktiskt på hur åldersskillnaden skildras mellan Johan och Gabriella, det känns som han utnyttjar henne. Men det kanske hänger ihop med att jag har lite svårt för Johan, han är lite för grov och rak för min smak. Men å andra sidan tycks han inte ha några andra beroendeproblem… Ju mer man får lära känna honom desto mer förståelse får jag för honom.

Det finns gott om saker att nysta i för en bok till om Johan och Jonna och jag kan definitivt tänka mig att läsa mer om dem bägge. Och mer om Hudiksvall.

Omdöme: Spännande med erotiska inslag om besatthet, hämnd och ensamhet.
Betyg: 4

Några som bloggat om boken är Johannas deckarhörna, Cattis boktips, Boklysten och Jennifers hörna 

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Hoi förlag

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från författaren. Tack för det!
Utläst 15 januari 2015.

Long Way Home av Eva Dolan

En illegal invandrare har mot ägarnas vilja bott i ett skjul på en innergård i Peterborough. Skjulet bränns ner till grunden och i resterna hittar man en manskropp i en sovsäck. Skjulet har varit låst utifrån och man misstänker mord. Detektiverna Zigic och Ferreira på Hatbrottsenheten kallas till platsen för att utreda brottet. Utredningen tar dem in i en värld där illegala immigranter behandlas som varor och ingen saknar de som försvinner. Zigic och Ferreira börjar sin utedning. De har bägge en bakgrund med familj som en gång invandrat till England, och de vet hur svårt det är. Men de har inte riktigt räknat med hur ovilliga alla är att berätta vad de vet, och ju längre tiden går desto mer spänt blir läget.

Long Way Home av Eva Dolan kom ut 2014. Den finns översatt till svenska 2014 som Lång väg hem. Eva Dolan är en brittisk författare, och Long Way Home är hennes debut. Det är den första boken i en serie om poliserna på hatbrottsenheten i Peterbourough.

Long Way Home är en solid polisroman, som tar sig fram i rätt makligt tempo. I fokus ligger polisarbetet och de samhälleliga strömningarna. Det är en bra start på en polisserie, men det är inte särskilt spännande. Jag gillar den brittiska stämningen, och trots att det balanserar farligt nära till att vara för detaljerade beskrivningar ibland så lyckas Eva Dolan förmedla en god känsla för omgivningen.

Jag gillar dynamiken mellan Zigic och Ferreira men man får rätt lite att gå på för att riktigt lära känna dem. Förhoppningsvis är det något som kan utvecklas i kommande böcker i serien. Det förekommer rätt många personer i boken, men jag som brukar ha stora problem med att komma ihåg namn lyckas ändå minnas vem som är vem.

Det är en deprimerande miljö som växer fram, där människor behandlas illa, där fattigdomen är påtaglig och där en hatbrottsenhet behövs. Det är inte precis någon turistsäljande bild av Peterborough… Det känns modernt (tyvärr) och initierat. Beskrivningen av samhället och miljön är styrkan i boken. Själva brottet och lösningen på det är inte speciellt spännande, och boken kan inte betecknas som en bladvändare trots att lösningen överraskar mig.

Jag gillar språket och stämningen såpass att jag kan tänka mig att följa den här serien. Del 2, Tell No Tales, kommer ut nu i januari 2015.

Omdöme: Mörkt och långsamt om att utnyttja andra människor till det yttersta.
Betyg: 4-

Några som bloggat om den svenska översättningen är Bokföring enligt Monika, Johannas deckarhörna, och dagarna går, Annikas litteratur- och kulturblogg, Zellys bokblogg, hyllan, Boktok73 och Läsa & Lyssna.

Mer om boken kan du läsa här och här.
(Om den svenska översättningen här och här)
Förlag: Random House

Mitt exemplar var en julklapp från min mor.
Utläst 30 december 2014.

Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal

En vårkväll så faller Camilla ”Charlie” Eriksson från sin balkong på elfte våningen i ett höghus i Jakobsberg. Polisen avskriver ganska snart dödsfallet som självmord. Charlie har haft ett trubulent liv med droger, och i stort sett ingen kontakt med sin syster Helene. Helene lever ett ordnat liv med man och två barn och arbete på en arkitektfirma. Hon vill inte alls kännas vid att hon påverkas av Charlies död. De gamla minnena kommer upp till ytan, om hur deras mamma bara försvann en dag och alla runtomkring antog att hon åkt till Argentina med en älskare, medan pappan levde ett liv styrt av alkoholen. Samma kväll som Charlie faller från balkongen ses hon komma ut från en nattklubb med en okänd man. Helene börjar misstänka att allt inte står rätt till, och när det visar sig att Charlie besökt Argentina inte långt innan hon dog tar Helene upp spåret. Kanske hon äntligen kan få reda på sanningen om mamma Ing-Maris öde?

Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal kom ut 2014. Den korades av Svenska Deckarakademin som Årets bästa svenska kriminalroman. Tove Alsterdal är en svensk författare med rötter i Tornedalen som debuterade 2009 med Kvinnorna på stranden. Låt mig ta din hand är hennes tredje fristående spänningsroman.

Jag har varit nyfiken på Tove Alsterdals författarskap ett tag och när den här boken belönades med Svenska Deckarakademins pris som Bästa svenska kriminalroman blev jag ännu mer nyfiken. Den hamnade på min önskelista och så fick jag den i julklapp av svärmor.

Låt mig ta din hand är en välskriven svensk spänningsroman. Språket är snyggt och historien genomtänkt. Men någon deckare är det inte. Visserligen har den en gåta, brott och spänning i centrum, men som står på baksidan av boken så är det snarare en thriller. Fast inte riktigt det heller. Trots att det händer en hel del i boken och författaren mer än en gång lyckas överraska så känns det som tempot är rätt lugnt.

Jag tror jag hade en förväntan på boken innan att den skulle vara mer traditionell ”deckare” i uppbyggnaden och i början av läsandet så får jag inte riktigt läsflyt. Jag läste den på juldagen och hade en massa lästid, men egentligen så ska den här boken nog läsas i ett långsammare tempo för full uppskattning, det är inte en bladvändare av den sorten.

Nutid blandas med 70-talshistoria, svenskt blandas med argentinskt, och det är en skakande bild som målas upp. Men jag fastnar ändå inte helt. Jag tror det beror på personerna och den mörka stämningen av hopplöshet. De två personer som man får lära känna mest, Helene och Ing-Marie, irriterar mig bägge två… Jag blir frustrerad över deras sätt att behandla sin omgivning. På två skilda sätt, och med skilda motiv, men i slutändan så upplever jag bägge två som egoistiska. Upplösningen på boken är mycket snygg, men oj vad den ger mig ont i magen. Riktigt ont i magen…

Kvinnorna på stranden står i hyllan och väntar och förr eller senare så blir nog den läst också. Förhoppningsvis så kommer jag att ha en annan sorts förväntningar på den.

Omdöme: Mörkt om föräldraskap, familj och vad människor kan göra för att rädda världen.
Betyg: 4

Några som bloggat om boken är hyllan, Läsa & Lyssna, Den glada försökskaninen, Bokblomma, Kulturbloggen och och dagarna går

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Lind & Co

Mitt exemplar var en julklapp från svärmor.
Utläst 25 december 2014.

Världens vinter av Ken Follett

Från 1933 till 1949 får vi följa släkter i Tyskland, England, Wales, Ryssland och USA. De är arbetare och de är från välbärgade släkter, de är kommunister, liberaler, nazister eller aktiva i motståndsrörelsen. Alla påverkas de personligen av den politiska utvecklingen i Europa och USA. De får uppleva nazismens frammarsch, andra världskrigets fasor och efterdyningarna när freden ska upprätthållas och de som stått på olika sidor ska komma överens. De får uppleva människornas bästa och värsta sidor. Deras öden vävs samman och på olika sätt och olika nivå är de alla en del av hur historia skrivs.

Världens vinter av Ken Follett kom ut 2012. På engelska heter den Winter of the World och kom ut samma år. Det är den andra delen i en trilogi, där första delen, Giganternas fall, kom ut 2010 och den tredje delen, Evighetens kant, kom ut 2014. Ken Follett är en bästsäljande brittisk författare som slog igenom 1978 med Nålens öga. Han är mest känd för sina thrillers och historiska äventyrsromaner.

Historiska romaner brukar jag hävda ligger utanför min bekvämlighetszon, men efter att två år i rad läst Ken Follett inom ramen för Makeutmaningen (2012 Svärdet och spiran och 2013 Giganternas fall) så såg jag fram mot att i år i Makeutmaningen läsa andra delen i hans trilogi om 1900-talet. Det blev december månads val för jag har tyckt att dessa tegelstenar passar utmärkt som jullovsläsning.

Världens vinter är en intressant och förvånansvärt lättläst tegelsten. Trots sina dryga 800 sidor så går den relativt snabbt att läsa (även om jag börjar under jullledigheten så jag har mer lästid än ”normalt”) och jag har inga problem att hålla intresset uppe genom hela boken. Varje kapitel är ett år, men det finns underkapitel där man kan pausa läsningen vid behov som är ”lagom” långa.

Det finns två styrkor med den här boken. Den ena är att här får man en lättfattlig historielektion som väcker intresse även hos mig som inte i vanliga fall är så bildad, och om jag förstått det rätt även intresserar de med större kunskaper om nutidshistoria. Visserligen har jag en grundkunskap om perioden kring andra världskriget, men här lär jag mig mer om förhållandena i Sovjetunionen, nazisternas hemska experiment, valet av Winston Churchill och det amerikanska politiska spelet. Och mycket mer förstås. Follett lyckas blanda detaljer med det övergripande och som läsare blir jag övertygad om att han är påläst och kunnig.

Det andra är persongalleriet han skapat. Som läsare får man följa flera familjer/släkter i USA och Europa genom hela trilogin. Deras upplevelser får vara grunden för det Follett vill förmedla kring den politiska och historiska utvecklingen, och han lyckas hålla en balans i familjernas utveckling, och inte minst en balans kring deras öden (inklusive vem som dör eller inte…). Dock kan jag tycka att de här släkternas vägar korsas lite för ofta på lite för orealistiska sätt, som t.ex. när folk träffas på slagfältet eller mitt i ett historiskt skeende…

Jag brukar ha svårt med böcker med så många personer, och jag var lite orolig att jag inte skulle minnas tillräckligt många personer från förra delen. Men Follett lyckas hålla en bra balans med små hänsyftningar till vad som hänt tidigare för att mitt minne ska väckas. Och en personlista som finns i början är guld värt för en läsare som jag!

Detta till trots så får jag i den här delen inte samma känsla för personerna som i Giganternas fall. Det är något i språket som gör att det blir mer en redogörelse för vad den och den gör än en känslosam berättelse. Personerna kommer inte, med något enstaka undantag, mig nära. Det är som om han väljer ett kallt och kliniskt sätt att beskriva människors fruktansvärda beteenden. Tydligast för mig blir det i beskrivningen av en gruppvåldtäkt.

Något som Follett definitivt inte är bra på är kärleksscener och sexscener. Trots att jag tror att han försökt beskriva starka kvinnor som kan ta initiativet, så blir det bara taffligt och väldigt mansfokuserat och på gränsen till fånigt. Som tur var är dessa relativt korta och man kan lätt skynda sig igenom dem.

Den tredje delen, Evighetens rand, hittade hem till oss nu på julafton, och jag är ju rätt nyfiken på vad som händer med släkterna. Men det blir nog så att jag väntar lite. Vem vet, har jag tur så kan jag läsa den nästa jul ;-)

Omdöme: Lättläst och intresseväckande tegelsten om människor i skuggan av andra världskriget
Betyg: 4

Några som bloggat om boken är Böcker emellan och hyllan

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: Winter of the World
Förlag: Albert Bonniers förlag
Översättare: Leo Andersson, Lena Karlin och Peter Samuelsson

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 24 december 2014.

Vedergällning av Thomas Erikson

OBS! Kan innehålla spoilers

Efter många år av enträget arbete har Zoran Roskic häktats och åtalas för en lång rad brott, bl.a. mord och misshandel. Utredningen har letts av Gabriel Hellmark och hans grupp. Fallet väcker stor uppmärksamhet, inte minst i media. Roskic har varit svår att fälla, men nu finns det personer som är villiga att vittna mot honom. Roskics försvarare blir en man som tidigare försvarat honom, Leo Colak. Men så skjuts Leo till döds. Man tror att det är ett misslyckat mordförsök på Roskic, ända tills nästa försvarare dör under dramatiska former. Det verkar som om någon verkligen vill försäkra sig om att Roskic blir fälld. Gabriel Hellmark, Nina Mander och de andra inleder jakten på mördaren. Ninas sambo, beteendevetaren Alex King, anlitas av Hellmark för att undersöka möjliga läckor från gruppen av poliser, och han dras längre och längre in i utredningen. Men det är något som inte stämmer, mördaren beter sig helt oförutsägbart.

Vedergällning av Thomas Erikson kom ut i oktober 2014. Det är den fjärde boken i serien om Alex King, Nina Mander och Gabriel Hellmark. Thomas Erikson är en svensk författare men även konsult specialiserad på beteenden, coach och föredragshållare. Han debuterade som författare 2011 med Bländverk.

Jag har läst de tidigare böckerna i serien om Alex King (Bländverk, Illdåd och Vanmakt)och tycker de är både spännande och välskrivna. När jag såg möjligheten till att få ett recensionsexemplar av Vedergällning så blev jag förstås glad.

Vedergällning är en spännande och välskriven bok, men för ovanlighetens skull vad gäller böckerna om Alex King har jag lite svårt att komma in i den. Det kan bero på att jag började läsa den precis efter att jag slukat en riktig bladvändare. Vedergällning känns ytligare och underligt nog lite långsammare (underligt för det händer verkligen saker) än tidigare böcker i serien.

En styrka i böckerna är den beteendevetenskapliga analysen av olika personligheter, som illustreras i färgkoder. Den är intressant och de flesta läsare börjar nog funder på vilken färg man själv är. Men ändå är det så att beskrivningen av Alex analyser inte griper tag i mig som i tidigare böcker.

När jag läste den förra boken var jag lite irriterad över utvecklingen av Alex och Ninas förhållande. I Vedergällning så tycker jag deras relation utvecklats, och jag får känslan av att det gått en tid sen förra boken. Kring alla huvudpersonerna i serien så händer det saker på ett sätt som för handlingen framåt, och jag får intrycket av slutet att man kan förvänta sig fler böcker i serien. Plus också till sättet som Alex på ett inte alltför konstlat sätt knyts till gruppen av poliser.

Jag tycker det är synd att inte fler läser och skriver om Thomas Eriksons böcker. De kanske drunknar i floden av deckare, då de går en lite annan väg i berättandet. Trots att Vedergällning inte tog mig på samma sätt som tidigare böcker så kommer jag att hålla utkik efter nästa bok i serien.

Omdöme: Svensk thriller om hämnd, sammansvärjningar och det svenska rättssystemet.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Deckarhuset 

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Massolit.

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 13 december 2014.