Cold Earth (Mörk jord) av Ann Cleeves

Från det svenska förlagets hemsida: Under den mörka vintern på Shetlandsöarna framkallar det häftiga regnet ett jordskred. Våldsamma vattenmassor och lervälling spridersig över vägen från Lerwick till Sumburgh ochut mot havet. När Jimmy Perez kör till en väns begravning får han syn på en stuga som förstörts av vattenmassorna. Han utgår först från att stugan är övergiven, men när han stiger in hittar han en död kropp: en mörkhårig kvinna i röd klänning. Jimmy, som får intrycket attden döda kvinnan precis som han själv har rötter i medelhavsområdet, blir som besatt av att ta reda på vem hon var. Så småningom kommer det fram att kvinnan sannolikt blivit mördad och att hon var död redan innan jordskredet nådde huset. Jimmy Perez är beredd att göra allt för att ta reda på hennes identitet– och hur hon dött.

Cold Earth av Ann Cleeves kom ut 2016. På svenska heter den Mörk jord och kom ut i maj 2017. Cold Earth är den sjunde delen i Ann Cleeves Shetlandsserie, varav den första, Raven Black, kom ut 2006. Ann Cleeves är en brittisk författare som skrivit c:a 30 böcker i flera deckarserier. Mest känd i Sverige är hon för serien om Vera Stanhope och Shetlandsserien, vilka bägge har filmatiserats.

Från början så var Shetlandsserien en kvartett och jag älskade de böckerna. Ända tills slutet av den fjärde. Sällan har jag varit så arg på en författare. Det var med blandade känslor jag tog emot beskedet att det skulle bli fler böcker i serien. Även om de inte är så bra som de första fyra så är de ändå såpass bra att jag läser dem så fort de kommer ut. På engelska. Cold Earth fick jag i födelsedagspresent och jag förstår ärligt inte varför den blivit liggande till nu.

Cold Earth är en lättläst deckare i lugnt Shetlandstempo. Den här serien handlar inte om mysterierna, det handlar om personerna (Jimmy Perez och hans kollegor/vänner) och framförallt handlar det om Shetlandsöarna, både miljön och mentaliteten. Jag förväntade mig ett lugnt tempo, och ingen bladvändare, och det var vad jag fick. Det är i stort en ganska medelmåttig bok, men jag charmas av språket och miljön.

Miljöskildringarna är verkligen fantastiska i Cold Earth, man förflyttas till en miljö där vädrets växlande förutsättningar styr. Jag känner mig både blöt och kall och imponerad av kraften i vädret. Mysteriet däremot är inget att hurra för, och upplösningen tycker jag är underlig.

Jag gillar i stort huvudpersonerna, men ärligt talat börjar jag bli lite less på Jimmy Perez. Vad är charmen med honom egentligen? Han är butter och inåtvänd mest hela tiden, och tänker mer på sig själv än andra. I den här boken är han heller inte den som leder och kommer med genombrotten. Jag gillar att Sandy får ta mer plats, och att han utvecklats. Magnus Tait vars begravning boken inleder med var ju en av huvudpersonerna i den första boken, Raven Black, och jag gillar hur historien knyts ihop.

En sak som jag funderar på när jag läser är Cassies ålder. Cassie har ju funnits med sen första boken, men hon beskrivs ändå som väldigt ung, ungefär som hon precis börjat skolan. Raven Black kom ut 2006 så rimligen borde det gått 10 år? Kan Cassie vara 12-13 år? Inte alla som sätter sig och leker med Lego, eller bara accepterar att ignoreras?

Jag kommer att fortsätta läsa den här serien, för jag gissar att det kommer en till bok som har ”Fire” i titeln? (de tre sista heter Dead Water, Thin Air och Cold Earth så ett element fattas). Definitivt på engelska, för en del av charmen är det brittiska inklusive språket.

Omdöme: Lättläst och lugnt om Shetlandsöarna.
Betyg: 4-

Bloggat om boken (den svenska) har Johannas deckarhörna

Mer om boken kan du läsa här, här, här elller här
Förlag: Macmillan
Sidor: 387

Mitt exemplar var en födelsedagspresent i januari.
Utläst 25 juni 2017.

Den gode lögnaren av Nicholas Searle

Från förlagets hemsida: Han är en man som har ljugit i hela sitt liv. Svindlaren Roy Courtnay, drygt åttio år gammal, bor i en engelsk förort och står inför sitt livs största kupp: Han ska förföra den rika änkan Betty, som han fått kontakt med via en dejtingsida, för att lura åt sig hennes pengar.
Men vem är Roy Courtnay? Vad har han tvingats gå igenom för att klara av att leva med alla sina lögner? Och varför tycks Betty vara så villig att bli hans nästa offer?
Steg för steg börjar historien nystas upp, i en psykologisk thriller som tar sin början i Berlin 1938 och sträcker sig över nästan ett sekel, en tid med inslag av ofattbar ondska, kraftfullt motstånd och anmärkningsvärd godhet.

Den gode lögnaren av Nicholas Searle kom ut i 2016. I original heter den The Good Liar och kom ut 2016. Nicholas Searle är en brittisk kriminalförfattare som arbetat med säkerhetsfrågor som statstjänsteman. Den gode lögnaren är hans debutroman.

Den här boken dök upp som ett överraskningsexemplar från förlaget. Lite senare under hösten blev den nominerad till Svenska Deckarakademins pris för bästa till svenska översatta kriminalroman. Nicholas Searle hamnade också på min Boktolva 2017.

Den gode lögnaren är en spännande och riktigt bra thriller. Jag visste verkligen inte alls vad den här skulle handla om och hade nästan inga förväntningar, vilket visade sig vara riktigt bra. Intrigen överraskade mig och den var betylidgt bättre än väntat. Redan från början fastnade jag i berättelsen, och fann den ovanligt lättläst. Tyvärr så var det en svacka i mitten, sen tog den fart igen, för att landa i ett slut som jag tyckte var ett antiklimax.

Tidshopp är otroligt vanliga i spänningsromaner (och även andra genrer) och det fungerar olika bra. I Den gode lögnaren är tidshoppen till olika tidsåldrar, knutet till vad som händer i nutid snarare än kronologiska. Det gör att man som läsare inte förrän i slutet har en komplett bild av Roy och Betty. Jag gillar greppet, och tycker Nicholas Searle behärskar det.

Karaktärsteckningen är inte den bästa. Roy är en högst osympatisk karaktär, och det finns egentligen ingen som jag riktigt gillar, inte ens Betty. Man behöver ju inte gilla karaktärerna men jag engagerar mig inte i personerna i berättelsen, utan bara vad som händer personerna. Nutidstråden är den tråkigaste, och beskrivningen av åldrande är inte särskild bra, bara deprimerande.

Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa mer av Nicholas Searle, även om jag tror att mitt positiva intryck av Den gode lögnaren i hög grad baseras på överraskning och låga förväntningar.

Omdöme: Intressant och invecklad historia om förräderi, lögner och bedrägeri.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Mest Lenas godsaker och Beas bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: The Good Liar
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Översättare: Boel Unnerstad
Sidor: 320

Mitt exemplar var ett överraskningsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 17 juni 2017.

Spel av Anna Roos

Från förlagets hemsida: Sol lämnar Sverige och svär på att aldrig komma tillbaka. Men när hennes tvillingbror Gustavs kropp hittas i Årstaviken och hans död avskrivs som självmord återvänder hon motvilligt. Med ett fingerat CV får hon anställning vid Handelshögskolans bibliotek. I korridoren träffar hon Erik, studenten som är lite bättre än alla andra och har en likadan tatuering som den hon sett på sin brors döda kropp.
Sol drog nitlotten redan vid födseln. Medan Gustav växte upp på gåslever i deras pappas nya hus på Lidingö blev hon kvar i förorten med sin mentalt instabila mamma. Och om hon har haft svårt att behålla sina jobb, har hennes bror snarare haft problem med vilket han ska välja efter sin examen från Handelshögskolan.
Vad var det egentligen som hände Gustav? Jakten på svar tar Sol djupare in i hans värld. Ur sprickorna i den putsade fasaden börjar mörka sanningar sippra fram, och Sol dras in i ett spel där bara slumpen avgör vem som är vinnare och vem som är förlorare.

Spel av Anna Roos hade recensionsdatum 27 maj 2017. Anna Roos är civilekonom. Hon har arbetat på kasino och bott en period i Atlanta. Spel är hennes debutroman.

Den här boken hade jag noterat i någon avisering av nya böcker, men inte direkt skrivit upp. Därför var det en trevlig överraskning när förlaget skickade den till mig.

Spel är en välskriven och lättläst bok, med en spännande och annorlunda intrig. Jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag läst något liknande, och då läser jag många spänningsromaner. Spel är också befriande kort, bara ca 220 sidor, något som inte är så vanligt i den här genren. Det är bra driv i berättelsen, och mitt intresse hålls uppe hela tiden.

Spel är lättläst med ett drivet språk. Jag brukar inte vara så förtjust i jag-formen, men det här är Sols berättelse, och jag tror den hade förlorat i intensitet om den beskrivits i tredje person. Sol är en kvinna som varit med om mycket, trots sina unga år, och jag tycker det framgår väl utan att jag som läsare skrivs på näsan om det. Ibland kan jag nästan uppleva det tvärtom, som att jag får ”gissa” mig till lite väl mycket. Sol är cynisk så det räcker och blir över, och dessutom ganska elak mot andra. Det är inte lätt att tycka om henne, men det är däremot lätt att förstå att det blivit så. De andra personerna i berättelsen väcker också mitt intresse och jag hade gärna läst mer om dem.

Intrigen i Spel handlar mycket riktigt om spel. Och här är min enda invändning. Jag är inte riktigt säker på att jag greppar vad spelet går ut på, det är något som jag känner att jag inte fattar. Vad är det Gustav egentligen gjort? Vad är poängen? Jag kan inte skriva så mycket mer utan att spoila… Efter avslutad läsning så känns det … lite oavslutat.

Spel är en mycket lovande debut och jag hoppas få läsa mer av Anna Roos.

Omdöme: Välskrivet i snabbt tempo om familjerelationer, spel och att utnyttja andra.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Boktanken

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Samarbete mellan Modernista och Louise Bäckelin förlag
Sidor: 224

Mitt exemplar var ett överraskningsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 13 juni 2017.

Manglade dukar och vikta servetter av Ewa Klingberg

Från förlagets hemsida: Utan att riktigt förstå hur det gick till så har Felicia blivit med hus. Inte en vanlig villa, utan en stor fastighet med hyresgäster som nu är hennes ansvar. En av lägenheterna ska hon inreda till sig själv.
När Felicia möter den attraktive antikhandlaren Jonathan som vill fylla hennes bostad med tidstypiska möbler vänds hennes liv upp och ned. Felicia tar tacksamt emot inredningshjälp från Jonathan, men vad varken Felicia eller Jonathan känner till är att en av möblerna döljer en gammal hemlighet … Denna hemlighet leder till Nanny, en ung kvinna som arbetar som piga i ett välbemedlat hem i Karlskrona år 1851.
Ensamheten blir plötsligt ett virrvarr av nya bekantskaper, de gamla murriga väggarna får nytt liv och Felicias sårade hjärta tinar upp. Men hur ska hon hantera en kärlek som är omöjlig redan från början?
Nannys och Felicias skilda livsöden vävs samman på ett fängslande vis. Hemligheter från det förflutna blir en del av Felicias liv och påverkar henne på ett sätt som hon aldrig hade kunnat förutsäga. Manglade dukar och vikta servetter är en varm och charmig historia som handlar om vänskap, kärlek och modet att känna tillit.

Manglade dukar och vikta servetter av Ewa Klingberg kom ut i maj 2017. Ewa Klingberg har tidigare arbetat som lärare men sedan 13 år tillbaka är hon författare på heltid. Hon skriver romaner såväl som noveller för veckopressen samt är medarbetare i tidningen Släkthistoria. Hon driver även bloggen Holavedsbrudar.

Eftersom Ewa Klingberg driver en bokblogg, Holavedsbrudar, som jag följer både på webben och Instagram hade jag sett att den här boken skulle komma ut. Eftersom jag normalt sett inte brukar vara rätt läsare för historiska romaner så hade jag inte tänkt läsa den. Men så blev jag mer och mer nyfiken och när Ewa erbjöd att om man kommenterade på bloggen kunde man få recensionsexemplar från förlaget slog jag till.

Manglade dukar och vikta servetter är en mycket välskriven och fängslande bok. Det här är feelgood precis som jag vill ha den. Helt enkelt perfekt! Det finns en historia, det finns allvar, det finns mysfaktor, det finns förvecklingar, det finns attraktion och förälskelse. Allt beskrivet med värme och glimten i ögat. Än en gång konstaterar jag att jag inte ska gå på mitt första omdöme och tro att en bok inte är något för mig. Efter att ha letat efter en bladvändare i deckargenren för att återfå min läslust så hittade jag den i en välskriven feelgood. Överraskande.

I Manglade dukar och vikta servetter finns en nutidshistoria, om Felicia, och en dåtidshistoria, om Nanny. Dåtidshistorien tillför mycket, och jag hade velat läsa mer om Nanny. Samtidigt så är det också en perfekt avvägning mellan de två historierna, nu hålls intresset uppe hela vägen då man som läsare får veta ”lagom mycket” åt gången.

Genom hela boken går ett stråk av intresse för inredning. Jag är inte alls den typen, men det finns en charm att läsa om det, och Ewa Klingberg lyckas måla upp bilder och anknyta till vardagsfenomen (som när Felicia i början går på IKEA) som gör det levande. Levande är också karaktärerna. Min favorit är Nanny, men Felicia och övriga personer i nutidshistorien är väl beskrivna, och jag märker att under läsningens gång så tänker jag på dem som personer som jag känner i verkliga livet.

Det enda störmomenet i historien är i början, då jag stör mig på Felicias inställning till pengar. Hennes man har just flyttat ut, har hon inte köpt ut honom? Varifrån kommer hennes pengar undrar jag? Jag stör mig också lite på Felicias naivitet till andra människor som ”tar över” hennes liv. Samtidigt så bäddar det för förvecklingar och passar i historien.

Jag kommer definitivt att läsa mer av Ewa Klingberg. Jag ser fram mot hennes nästa bok – Lånat silver och krossat glas. Och för alla er som gillar en bra feelgood – se till att läsa Manglade dukar och vikta servetter.

Omdöme: Mycket bra feelgood med värme, mysfaktor och intressant historia.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Hanneles bokparadis, Ewelinas bokblogg, Västmanländskans bokparadis, Bokhyllan, Boklysten och Bokstunder

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Historiska media
Sidor: 358

Mitt exemplar kom från förlaget tack vare att jag kommenterade på författarens blogg. Tack!
Utläst 10 juni 2017.

Entry Island av Peter May

Från Bokus: När det isolerade ösamhället Entry Island skakas av ett mord, det första i mannaminne, beger sig kriminalpolisen Sime Mackenzie till ön som del av ett utredningsteam från Montréal. Affärsmannen James Cowell, en av öns drygt hundra invånare, har knivhuggits till döds i sitt hem, och det mesta talar för att det är hans hustru, Kirsty, som hållit i vapnet.
Utredningen ser först ut att bli en formalitet, men när Sime träffar Kirsty överväldigas han av en märklig känsla. Trots att han vet att de inte kan ha träffats förut känner han igen henne. Det är något hos den mordmisstänkta kvinnan som rör upp djupt begravda minnen inom honom.
I takt med att utredningen fortskrider börjar Sime hemsökas av drömmar om ett avlägset förflutet på en skotsk ö, femhundra mil bort historier som hör till en fjärran värld men ändå tycks sträcka sig in i nuet, mot Entry Island och de mysterier som ön ruvar på

Entry Island av Peter May hade recensionsdag 30 september 2016. Den heter likadant i original och kom ut 2014. Peter May är en brittisk författare, med en bakgrund som journalist och manusförfattare. Han debuterade 1978 med The Reporter och har gett ut ett drygt 20-tal romaner.

Lewistrilogin av Peter May är en av mina favoritserier, och givetvis blev jag glad när den här dök upp i brevlådan överraskande i höstas. Men ändå blev Entry Island mystiskt liggande i läshögen. När nu deckarsuget var stort så blev den ett spontant val.

Entry Island är en välskriven och förvånansvärt lättläst roman. Den är rätt tjock, men den tog inte lång tid att läsa. Ändå så var jag besviken. Varför? Jo, jag hade ett enormt sug efter en fängslande deckare, en bladvändare med ett mysterium som skulle vara klurigt och intressant. Entry Island är inte det. Jag tycker den är mer en historisk och romantisk roman där deckardelen kommer i andra hand. Hade jag bara förstått det och förväntat mig det så hade jag inte alls blivit besviken. Men nu tog det mig nästan halva boken innan jag kom i den, och kunde vända mina förväntningar till något annat. Men riktigt intresserad blev jag aldrig.

Styrkan i Entry Island är miljöskildringarna och den fina tonen. Det är som om man förflyttar sig till den här speciella ön som ligger nära naturen. När jag efter läsningen googlar på bilder från verklighetens Entry Island så tycker jag definitivt det stämmer. Peter May har också lyckats väva in historiskt skrämmande och intressanta händelser från andra sidan Atlanten och det känns som om man lär sig en hel del. Däremot så känns kopplingen mellan nutid och dåtid stundvis krystad, och ett tag är jag rädd att han ska blanda in något övernaturligt som tidsresor.

Mysteriedelen däremot tycker jag inte alls är lyckad. Jag blir aldrig riktigt nyfiken på vem som mördade James Cowell, det går på tok för långsamt och slutet känns krystat. Inte heller fastnar jag för några av karaktärerna, de är lite för schablonartade. Möjligen dåtidens Sime mot slutet av historien.

Hade jag haft helt andra förväntningar hade jag nog kunnat gilla det här. Peter May kvarstår fortfarande som en författare jag vill läsa mer av. Lewistrilogin är ändå Lewistrilogin…

Omdöme: Välskrivet om olycklig kärlek och dramatiska historiska händelser i en vacker och karg miljö.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Johannas deckarhörna, Mest Lenas godsaker, Läsa & Lyssna och och dagarna går

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Entry Island
Förlag: Modernista
Översättare: Charlotte Hjukström
Antal sidor: 415

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 31 maj 2017.

Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson

Från förlagets hemsida: Märit kliver av tåget i Lund utan att själv förstå varför. Det är över femtio år sedan honsenast var här och hon har inte längtat tillbaka en sekund. Hit kom hon som läkarstuderande på 60-talet, en tid då folkhemmet växte och blomstrade.
Men på Norra kyrkogården vittnar en massgrav om en annan verklighet. Här hamnade patienterna från Vipeholm, den stora anstalten för så kallade sinnesslöa strax utanför Lund. Det var där hennes bror gick under. Han som kallades Tok-Lars, Vidundret eller Haltelyttelasse. Vad var det som hände för alla dessa år sedan? Och vem bär egentligen skulden?

Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson kom ut i maj 2017. Majgull Axelsson är en svensk författare och journalist som började med att skriva om barnprostitution och fattigdom i Sverige. Hennes skönlitterära debut kom 1994 med Långt borta från Niefelheim och 1997 fick hon Augustpriset för Aprilhäxan. Hennes böcker har översatts till ett tjugotal språk och hon är en av Sveriges mest framgångsrika författare.

Jag fastnade för Majgull Axelssons böcker för många år sedan, och hennes Rosario är död är en av mina starkaste läsupplevelser. Under några år ”tappade jag bort” henne, men med böckerna Moderspassion (2011) och Jag heter inte Miriam (2014) så hittade jag henne igen. När jag såg att hon skulle komma med en ny bok var jag säker på att jag ville läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Ditt liv och mitt är en välskriven och tänkvärd berättelse. Jag tycker om det fina språket som gör läsningen i sig till en njutning. Boken är lättläst, faktiskt mer lättläst än både Moderspassion och Jag heter inte Miriam. Huvudpersonen är en kvinna i 70-årsåldern, och jag inser att det inte är alltför många böcker jag läser som har det. Beskrivningen av Märit är fin och ärlig, även om jag tycker ”den andra” i början är lite underlig. Men allt eftersom historien utvecklar sig så vänjer jag mig.

Det finns en ambition i Ditt liv och mitt att läsaren ska bli nyfiken på vad som hänt Märit tidigare, och det antyds som ett ”mysterium”. Jag tycker historien står på egna ben, och den hade inte behövt balansera på gränsen till spänningsroman, för det är den inte. Jag blir berörd av historien, i synnerhet den om Märits bror. Förmodligen beror det på att jag levt nära personer som haft någon form av förståndshandikapp, och i första hand upplevt hur folk utanför så lätt dömer sådana personer. Även i vårt samhälle numera. Den tid och den behandling dessa människor fick utsåt som Majgull Axelsson beskriver är horribel och komplett obegriplig.

Jag kommer definitivt att vilja läsa mer av Majgull Axelsson, och vill nog påstå att hon är en av mina favoritförfattare, även om Ditt liv och mitt inte är lika stark som Jag heter inte Miriam.

Omdöme: Välskrivet drama om utsatthet, ånger och personligheter
Betyg: 4+

Bloggat om boken har och dagarna går och Bokkoll

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Brombergs

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 26 maj 2017.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

Från förlagets hemsida: Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.
Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne. 
Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl. 

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman hade recensionsdatum 15 maj 2017. Fredrik Backman är en svensk författare som debuterade 2012 med En man som heter Ove, som gjort succé och även filmatiseras. Fredrik Backman driver även en framgångsrik blogg. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre, som är en novell som Fredrik Backman publicerade på nätet först, är hans sjätte bok. Alla intäkter för boken går till Hjärnfonden.

Det kom ett mejl från förlaget. Ville jag läsa Fredrik Backmans nya bok? Eh… JO! Jag har läst och tyckt mycket om nästan alla hans böcker, så naturligtvis ville jag läsa den här. Jag hade läst om den, när den kom på nätet, men aldrig kommit mig för att klicka mig vidare.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en ömsint betraktelse över vad det gör med en människa och anhöriga när minnet börjar svika. Det upphör aldrig att förvåna mig, hur skicklig Fredrik Backman är med det skrivna ordet. Han utnyttjar språket så att man på 64 sidor (egentligen färre, för några är bara bilder), hinner både le och känna sig sorgsen. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre handlar om människans fantasi, något som Fredrik Backman förmår beskriva. Det är snyggt och berör. Och titeln. Jag bara älskar titeln!

Det starkaste med boken är för mig bandet mellan farfar och Noah, men också Noahs pappas roll i det hela. På de få sidorna hinner man förstå så mycket om familjen, deras respektive uppväxter och vilken skillnad det kan vara på relationen till barn och till barnbarn.

Men jämfört med övrigt jag läst av honom så upplever jag inte riktigt samma känslomässiga berg- och dalbana, vilket förvånar mig eftersom jag funderat mycket över det här att förlora minnet. Det handlar både om funderingar över föräldragenerationen och ens egen generation (vilket blev tydligt när jag läste boken Fortfarande Alice). Men det är som om det är lite för mycket bilder, lite för mycket fantasi. Bitvis saknar jag det den frustration, ilska och ledsamhet man känner när ens förälder försvinner. Den finns där, men inte i centrum, som den varit i mina tankar. Jag tror dock att många som läser den här boken kommer att gråta.

Nästa bok av Fredrik Backman, Vi mot er, kommer i höst, och den står väldigt högt upp på önskelistan.

Omdöme: Ömsint betraktelse över minnets förgänglighet.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Lexie läser

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 64

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 16 maj 2017.

Jag ska hitta dig av Pernilla Ericson

Från förlagets hemsida: Erlagruppens ”fixare”, Rickard Falke, befinner sig i livsfara. Han sitter inne med information som kan fälla de undre världens mäktigaste man, och klockan tickar mot en kommande rättegång. En torped får i uppdrag att tysta Rickard och får hjälp av en förrädare inom poliskåren. 
Utredningsteamet Erlagrueppen återförenas, och med polis Liv Kaspi i spetsen påbörjar de jakten på torpeden. Hon tvingas använda all sin styrka och skicklighet för att överleva – och rädda de hon älskar mest.

Jag ska hitta dig av Pernilla Ericson hade recensionsdatum 2 maj 2017. Pernilla Ericson en svensk författare och journalist som bland annat arbetat på OKEJ, på Aftonbladet och med produktioner för TV4. Hon debuterade 2016 med Spåren vi lämnar efter oss, den första boken i serien om Erlagruppen. Jag ska hitta dig är den andra delen i samma serie.

När jag fick möjlighet förra året att läsa Spåren vi lämnar efter oss så blev jag mycket positivt överraskad. Så när jag såg att det skulle komma en del två så hamnade den på min önskelista. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar, och boken hamnade högt i min läshög.

Jag ska hitta dig är en mycket lättläst bladvändare. Tempot är högt, och det är svårt att sluta läsa när man väl börjat. När jag läser den så inser jag att jag är så van att en deckare börjar med ett mord eller två (eller fler…), gärna groteska numera, och att det handlar om att jaga en mördare. Det gör inte Jag ska hitta dig, utan jag upplever att den är ”renare” i historien än många andra deckare, där man från början har klart för sig vem som är jagad och vem som ligger bakom jakten. Och det känns faktiskt riktigt befriande.

Innan jag började läsa så kände jag att jag glömt en del om den första boken. Men ganska snart så började minnet återvända. Utan alltför många återblickar så började jag minnas de olika personerna och deras roll i förra boken. När jag skriver om deckare/spänningsromaner brukar jag ofta kommentera hur inblandade de som utreder är. I Jag ska hitta dig är det klart från början att det är Rickard som är utsatt, och han är ju en av huvudpersonerna i Erlagruppen. Men redan i Spåren vi lämnar efter oss så stod det klart att Rickard varit fixare åt personer i den undre världen, och det är därför han är med i gruppen. Så jag stör mig inte alls på att han är så inblandad, det är en naturlig fortsättning på Spåren vi lämnar efter oss.

Historien är väl uppbyggd och har bra tempo. Men inte bara det. Jag blir rejält förvånad över avrundningen mot slutet och dessutom så berörd att det kommer tårar i ögonen! Det händer sällan när jag läser deckare. Ska jag säga något som jag inte gillade så är det styckena som handlar om kärlek och attraktion. De kunde ha fått ta mindre plats. Det oroar mig lite inför nästa bok.

Jag ser fram mot nästa bok av Pernilla Ericson – den ska jag definitivt läsa.

Omdöme: Spännanade fartfyllt om lojalitet, lögner och utsatthet.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Boklysten och Bokraden

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Harper Collins
Sidor: 346

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 6 maj 2017.

De mörkermärkta av Mattias Leivinger och Johannes Pinter

Från förlagets hemsida: I ett vårkallt Stockholm sker en serie mord som till en början inte verkar ha något samband. En sömnlös taxichaufför. En alkoholiserad före detta psykolog. En psykiskt sjuk  kvinna på ett behandlingshem. Tre människospillror förenade i sina olycksöden.
När polisinspektör Iris Riverdal får fallen på sitt bord ställs hon inför en gåtfull mördare, en undflyende skepnad med dunkla metoder och okända motiv. Och bakom honom anas en ansiktslös ondska bortom alla begrepp.
Gradvis går det upp för henne att morden har rottrådar långt tillbaka i tiden, trådar som också löper in i hennes eget liv.
Samtidigt samlas en krets människor för att bekräfta det de redan anat. Det förflutnas skugga har kommit tillbaka för att förgöra dem, de mörkermärkta.

De mörkermärkta av Mattias Leivinger och Johannes Pinter kom ut i mars 2017. Mattias Leivinger är en svensk författare, samtalsterapeut och bibliotekarie. Han har tidigare skrivit fackboken När livet djupnar, om existentiella perspektiv inom psykologin. Han debuterade skönlitterärt 2014 med den surrealistiska äventyrsberättelsen Freudland. Johannes Pinter är en svensk författare, regissör, manusförfattare och redigerare. Han har tidigare skrivit bl a nordiska väsen-fyllda Vackra kyrkor jag besökt och vampyrromanen 1007, samt barnspökboken Lille Gasten och den stora spökdagen. Dessutom har han skrivit noveller inom fantastiken, med allt från magisk realism till tuffare skräck.

I samband med mejlkontakt med Piratförlaget fick jag frågan om jag ville läsa den här boken. Dels så var det i en period med bristande läslust, dels var jag undrande om detta verkligen var något för mig, med tanke på ”övernaturligt” som boken sas innehålla. Men jag fick boken med medskicket att jag inte behövde stressa med att läsa den. Efter att ha fått upp läsflytet lite mer så kände jag att jag ville ge den en chans.

De mörkermärkta är en mycket välskriven och suggestiv spänningsroman. För ja, jag skulle trots allt klassa den som en spänningsroman, om än en som flirtar med andra genrer som skräck. Men jag skulle ändå inte säga att det är en skräckroman. Den ligger mellan en massa genrer, och jag tycker den även närmar sig fantasy. Jag blev mycket positivt överraskad och förvånad över hur mycket jag gillar De mörkermärkta. Kanske jag också var mer förberedd, för beskrivningen av boken stämmer bra.

De mörkermärkta är en riktig bladvändare. Jag njuter av språket, och dras fullständigt med i historien alla orimligheter till trots. Men jag har nog blivit härdad av att i andra böcker läsa om alla korrupta poliser som är involverade i sina egna ärenden, av alla psykopater som befolkar svensk kriminallitteratur och frossande i det ena groteskare än det andra. Vad är väl då lite övernaturlighet när det är så himla bra invävt i historien? Det säger en hel del om hur övertygande Mattias Leivinger och Johannes Pinter lyckas väva historien.

Det finns inte så många sympatiska karaktärer i De mörkermärkta, och jag vet inte vad jag egentligen ska tycka om huvudpersonerna. Men intressanta kan man nog säga att de är. Några invändningar har jag, som att inledningen av De mörkermärkta är såpass grotesk så att t.o.m. jag baxnar. Tyvärr blev jag också något besviken på slutet – fast mer än så vill jag inte avslöja.

De mörkermärkta är den första delen i en trilogi. Om jag vill läsa nästa del? Definitivt!

Omdöme: Mycket välskriven och suggestiv spänningsroman med övernaturliga inslag
Betyg: 4+

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Vargnatts bokhylla, Romeo and Juliet och Just här just nu

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Piratförlaget
Sidor: 407

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 27 april 2017.

En sax i hjärtat av Marie Bengts

Från förlagets hemsida: Året är 1957. Sömmerskan Hannah Lönn har rest till Eneby i Småland för att ta hand om sin faster Lilly som stukat foten, men sommaridyllen skakas snart av ett mord. En av medlemmarna i byns syjunta hittas mördad med en sax i bröstet. En charmig pusseldeckare där den självständiga och färgstarka Hannah Lönn tillsammans med polisen jagar efter mördaren bland den lilla ortens hemmafruar, gårdsägare och konditoribiträden.

En sax i hjärtat av Marie Bengts hade recensionsdatum 24 mars 2017. Marie Bengts är en svensk författare och journalist från Småland som numera bor i Stockholm. En sax i hjärtat är hennes debutroman.

En sax i hjärtat dök upp helt oväntat med posten en dag. En personlig hälsning från författaren hade den. Jag hade sett den på en del bloggar och faktiskt noterat den som ”intressant” i ett tidigare inlägg på bloggen. Jag har en svaghet för riktigta pusseldeckare – back to basics i deckargenren.

En sax i hjärtat är en pusseldeckare precis som en sådan ska vara. Alla komponenter finns där, och jag gillar verkligen upplägget. En eloge till Marie Bengts som vågar ta sig an genren när det i dagens stora utbud är så vanligt med helt andra typer av deckare. Det finns många likheter med hur Agatha Christie, eller vår egen svenska mästare Maria Lang bygger upp en riktig pusseldeckare. Hannah Lönn är inte en ny Puck (tack och lov) men jag tycker det finns en hel del likheter med en del Maria Langböcker, även vad gäller intrigen och upplösningen.

Jag gillar Hannah Lönn som huvudperson, i alla fall på pappret. Hon är nyfiken och orädd, och lägger sig i det hon inte borde. En utmärkt huvudperson i en pusseldeckare. I verkliga livet skulle jag förmodligen inte alls tycka om henne. Att hon är en karriärkvinna med en kärlek till sin profession är ett definitivt plus. Som andra som läst den här boken blev jag vansinnigt sugen på vanlijhjärtan. Men till min besvikelse hade inte bageriet jag gick förbi några

Mysteriet är inte på något sätt nagelbitande, men som det ska vara i en pusseldeckare är det alla karaktärer och trådar som intresserar.

Trots att det här är en riktigt bra pusseldeckare så fastnar jag inte riktigt i historien, jag märker att tankarna vandrar och jag får läsa om bitar. Utan att jag kan sätta fingret på varför så biter sig inte historien fast. En sax i hjärtat är välskriven, och språket flyter, men det är inte ett 50-talsspråk. Det blir en berättelse om 50-talet med alla genuina detaljer, men jag känner mig inte förflyttad till den tidsperioden språkligt. Och nu jämför jag igen med Maria Lang. Det är riktigt riktigt svårt att göra en sådan resa tillbaka språkligt.

Jag läser gärna mer om Hannah Lönn och ser fram mot nästa del i den här serien, som vad jag förstår ska utspela sig i Stockholm. Fast jag hoppas att det som antyds i slutet om Hannah inte blir som man kan befara…

Omdöme: Charmig pusseldeckare i 50-talsmiljö.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Just nu just här, Johannas deckarhörna, Läsa & Lyssna och Bokbygd

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonniers förlag.

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 25 april 2017.