Little Fires Everywhere av Celeste Ng

Från Goodreads: In Shaker Heights, a placid, progressive suburb of Cleveland, everything is meticulously planned – from the layout of the winding roads, to the colours of the houses, to the successful lives its residents will go on to lead. And no one embodies this spirit more than Elena Richardson, whose guiding principle is playing by the rules.
Enter Mia Warren – an enigmatic artist and single mother – who arrives in this idyllic bubble with her teenage daughter Pearl, and rents a house from the Richardsons. Soon Mia and Pearl become more than just tenants: all four Richardson children are drawn to the alluring mother-daughter pair. But Mia carries with her a mysterious past, and a disregard for the rules that threatens to upend this carefully ordered community.
When the Richardsons’ friends attempt to adopt a Chinese-American baby, a custody battle erupts that dramatically divides the town and puts Mia and Mrs. Richardson on opposing sides. Suspicious of Mia and her motives, Mrs. Richardson becomes determined to uncover the secrets in Mia’s past. But her obsession will come at unexpected and devastating costs to her own family – and Mia’s.

Little Fires Everywhere av Celeste Ng kom ut 2017. Celeste Ng är en amerikansk författare som debuterade 2014 med Everything I Never Told You. Little Fires Everywhere håller på att filmatiseras som en miniserie med bl.a. Reese Witherspoon. Bägge böckerna har vunnit flera utmärkelser.

Jag är ingen lätt person att spontanköpa böcker till, och de flesta går strikt efter min önskelista. Då blir det extra roligt när någon vågar leta böcker som de tror ska passa mig, och det är böcker jag inte hört talas om. Little Fires Everywhere hade jag inte hört talas om förrän maken gav den till mig i födelsedagspresent. Det gjorde mig nyfiken!

Little Fires Everywhere är en välskriven och lättläst berättelse. Den är ingen nagelbitande bladvändare som jag snabbläste, men så snart jag plockade upp den så fastnade jag och läste rätt många sidor åt gången. Celeste Ng är en riktigt bra historieberättare, som låter händelserna ta tid, men har lagom balans i detaljerna och förmår att låta alla trådar löpa ihop mot slutet. Jag gillar både själva historien och uppbyggnaden av den.

Karaktärsteckningarna i Little Fires Everywhere är bra, och även om alla karaktärer inte är sympatiska, så är de definitivt mänskliga. Boken växer allt eftersom historien växer och när jag lägger ifrån mig boken inser jag att karaktärerna kommit mig nära. Det är som att lämna gamla bekanta bakom sig, och även nu efter avslutad läsning är det karaktärer som lever kvar för mig. Lite särskilt känner jag för Pearl och Moody, där jag också tycker kärnan och ursprunget till händelserna ligger.

I grunden handlar allt om hur små handlingar kan få stora och avgörande konsekvenser. Olika val i en persons liv kan få konsekvenser långt utanför den personens närmaste krets. Jag funderar också efter avslutad läsning vad jag tycker om både Mias och Eleans (Richardsons) val. De är helt klart förståeliga och mänskliga, men får stora konsekvenser. Mer ska jag inte skriva om själva historien, det skulle förstöra läsandet.

Jag har läst någonstans att den här boken kommer ut på svenska rätt snart, men jag hittar ingen information om det som jag kan länka till. Någon som vet? Jag hoppas det så även ni som inte läser på engelska får chans att läsa den här pärlan. Själv är jag sugen på att läsa mer av Celeste Ng. Och konstaterar att maken uppenbarligen klarar att köpa böcker till mig!

Omdöme: Välskriven och skickligt berättad historia om små vals stora konsekvenser
Betyg: 4+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Little Brown
Sidor: 336
Betyg på Goodreads: 4,17 baserat på 137 791 betyg
Hur jag fick tag på den: Födelsedagspresent av maken.
Utläst 14 april 2018.

Annonser

Ensam i Paris och andra historier av Jojo Moyes

Från förlagets hemsida: Nell är tjugosex år och har aldrig har varit i Paris. Hon har aldrig ens varit på en romantisk weekend någonstans. Att åka utomlands är inte riktigt hennes grej. Men när Nells pojkvän struntar i att dyka upp vid tåget har hon chansen att bevisa för alla inklusive sig själv att hon kan vara självständig och modig. Väl i Paris hittar Nell en version av sig själv som hon inte visste existerade Kortromanen Ensam i Paris är romantisk och charmig verklighetsflykt när den är som bäst.
I den andra kortromanen Smekmånad i Paris får vi möta Liv och Sophie från Sophies historia, många år tidigare. Sophie, som är från landet, sveps med i den glamorösa Belle epoque-tillvaron i Paris, men upptäcker att ett liv med en hyllad konstnär som Edouard kan vara komplicerat. Ett århundrade senare följer Liv i hennes fotspår; efter en hastig romans blir smekmånaden i Paris inte riktigt så romantisk som hon hoppats
De kortare novellerna bjuder på ett galleri av kvinnor mitt i vardagslivet, där stora som små ämnen blir oförglömliga historier i Moyes skickliga händer.

Ensam i Paris och andra historier av Jojo Moyes hade recensionsdatum 20 september 2017. I original heter den Paris for One and Other Stories och kom ut 2016. Jojo Moyes är en brittisk författare som debuterade 2002 med Sheltering rain och har givit ut fjorton böcker. För en svensk publik blev hon känd med Livet efter dig (2012) som också filmatiserats.

Jag hade precis läst en tung bok, och behövde glad verklighetsflykt. Ensam i Paris och andra historier, som jag fick i julklapp, passade bra då.

Ensam i Paris och andra historier är äkta och fin feelgood, precis som jag vill ha den. Jag tycker Jojo Moyes förmår att skriva om kvinnor som känns verkliga och mänskliga. Det är som om hon beskriver någon i ens närhet. Det finns drama och människoöden i berättelserna, men man känner sig glad och får den där varma känslan i magen när man läst klart.

Ensam i Paris och andra historier består av två längre noveller, som beskrivs som ”kortromaner”, och flera kortare noveller. Jag tycker om de två längre berättelserna, i synnerhet den som har samma titel som boken – Ensam i Paris. Trots viss initial tveksamhet så tycker jag den utvecklas bra. Jag gillar också novellerna Den som sig i leken ger och Krokodilskor – de har det där lilla extra som en bra novell ska ha. Dock är jag mindre förtjust i några av de andra novellerna, i synnerhet när det handlar om att man är less i äktenskapet och kliver över en gräns. Det kan aldrig bli sann feelgood för mig.

Jojo Moyes tillhör mina favoritförfattare, och det är självklart att jag kommer att läsa mer av henne.

Omdöme: Små charmiga noveller – de flesta med sann feelgoodkänsla
Betyg: 4

Bloggat om boken har Endast eböcker, Saras bokblogg, Zellys bokblogg och Just nu Just här

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Printz Publishing
Originaltitel: Paris for One and Other Stories
Översättare: Helen Ljungmark
Sidor: 287
Betyg på Goodreads: 3,58 baserat på 13 994 betyg
Hur jag fick tag på den: Julklapp 2017 av maken
Utläst 8 april 2018.

Små stora saker av Jodi Picoult

Från förlagets hemsida: Ruth Jefferson är barnmorska med över tjugo års erfarenhet och arbetar på förlossningsavdelningen på ett sjukhus i New York. Brit och Turk är nyblivna föräldrar som inte vill att en färgad person ska ta hand om deras barn, Davis.
När Ruth är ensam på sitt skift tillstöter komplikationer och lille Davis slutar andas. Ruth tvekar först och gör sedan allt hon kan för att rädda barnet. Men det är redan för sent.
När Brit och Turk anklagar Ruth för mord får vi följa hela den komplicerade processen genom de inblandades ögon. Ruth, som försöker skydda sin tonårsson från den mediauppståndelse som rättegången innebär. Kennedy, den vita försvarsadvokaten som inte vill blanda in ordet ras i frågan. Turk, som från barnsben formats till en vit-makt-anhängare och som lever enligt sin tro.

Små stora saker av Jodi Picoult hade recensionsdatum 14 februari 2018. I original heter den Small Great Things och kom ut 2016. Jodi Picoult är en amerikansk författare med 14 miljoner sålda böcker. Hon debuterade 1992 med Songs of the Humpback Whale. En av hennes mest kända böcker, Allt för min syster, har sålt 3 miljoner exemplar bara i USA, och filmatiserats med Cameron Diaz i en av huvudrollerna. Även romanen Små stora saker ska bli film, med bland andra Viola Davis och Julia Roberts i rollerna.

Jag är med i en bokjunta där vi träffas, fikar lite och pratar om böcker och författare vi tycker om, läsupplevelser och annat. Sist vi träffades var det en av deltagarna som pratade så varmt om Jodi Picoult att jag fick lust att läsa något av henne, och jag hade på bloggar noterat just den här boken. Så jag lånade den på biblioteket.

Små stora saker är en lättläst och välskriven bok. Jag brukar ju baxna lite numera inför böcker som är 500 sidor eller mer, men Stora små saker är så lättläst att det går riktigt snabbt trots omfånget. Jag ska inte säga att språket är fantastiskt, men det är helt OK, och läsningen flyter utan några störande tankar kring det språkliga. Till att börja med är jag lite skeptisk till de olika berättarrösterna, som jag tycker är lite för lika, men rätt så snart så fångar historien mig.

Berättarperspektiven växlar mellan Ruth, Kennedy och Turk. Till att börja med så har jag svårt att få ordning på karaktärerna, då jag tycker att alla har mer eller mindre samma typ av röst. Det gör också att jag inte gillar karaktärsteckningen, men efterhand så inser jag att karaktärerna växt till liv och att de skiljer sig åt. När jag läst ut boken så tycker jag det är som att skiljas från personer jag lärt känna.

Stora små saker är också en av de mest tänkvärda böcker jag läst på senaste tid. Min skeptisism i början kring berättarrösterna, och vad jag upplever som en ytlig bild av rasfrågan, byts snart ut mot en respekt för hur Jodi Picoult lyckas närma sig ett komplicerat ämne. Just den ytlighet som jag upplever Kennedy har till rasfrågan är det som Jodi Picoult problematiserar. Vid avslutad läsning så är det så många tankar som snurrar i mitt huvud. Vad betyder det när vi säger ”jag tänker inte på ras/färg”? Kan man ens säga det? Kan man ens säga att man inte är rasist om man aldrig ställts inför komplicerade händelser? När man levt ett skyddat liv? Sen börjar jag också fundera på paralleller till alla de runt omkring mig som säger att de aldrig haft några problem pga kön, och vad det innebär. Jag har längtat efter någon att diskutera den här boken med, och envisas med att diskutera den med folk som inte ens läst den! Det är helt enkelt en bok som växer efter att man läst ut den.

Jag vill definitivt läsa mer av Jodi Picoult, och häromdagen så hittade jag en bok av henne i vår bokhylla, som det ser ut som jag köpt vid något besök i England men som jag är rätt säker på att jag inte läst.

Omdöme: Lättläst och tänkvärt kring komplicerade frågor om ras och rasism.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Boktok73, Boktokig och hyllan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Originaltitel: Small Great Things
Översättare: Tove Jansson Borglund
Sidor: 505
Betyg på Goodreads: 4,34 baserat på 140 974 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat på biblioteket
Utläst 5 april 2018.

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Från förlagets hemsida: Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.

Never let me go av Kazuo Ishiguro kom ut (i den här upplagan) 7 november 2017. På engelska kom den ut under samma titel 2005. Kazuo Ishiguro är en brittisk författare född i Japan som fick Nobels litteraturpris 2017. Han har skrivit 8 romaner, flera pjäser, noveller och lyrik.

Jag läste min första bok av Kazuo Ishiguro – Återstoden av dagen – för inte så länge sedan. Jag ville gärna läsa mer av honom och fick chans att låna den här av min mamma. När jag slog till och köpte filmen på rea så bestämde jag mig för att läsa boken.

Never let me go är en välskriven och finstämd bok, med en underliggande ton av obehag. Kazuo Ishiguro har ett speciellt sätt att skriva, och jag kan se tydliga likheter i hur han bygger en historia mellan böckerna. Det är ett lättsamt men ändå eftertänksamt språk. Han låter händelserna tala för sig själv, och som läsare så får man tid att tänka och reflektera. Mycket är underförstått men ändå väldigt tydligt. Miljön är mycket brittisk liksom människorna i den.

Dynamiken mellan Kathy, Tommy och Ruth är på sätt och vis basen för ett triangeldrama, men med tanke på deras speciella situation så innehåller relationen mer. Jag gillar hur karaktärerna är beskrivna, även bifigurerna, och hur historien sakta växer fram. Det är på många sätt en mycket obehaglig framtidsvision, och den väcker tankar. Är det rätt att offra några för att rädda många fler? Vad är en själ? Vad är medmänsklighet?

Jag såg filmen nästan direkt efter att jag läst boken och nu när jag ska skriva recensionen så blandas de ihop något. Dock tyckte jag att boken var bättre än filmen, historien ”höll” på ett tydligare sätt. Jag kommer definitivt att vilja läsa fler böcker av Kazuo Ishiguro.

Omdöme: Välskriven och eftertänksam framtidsskildring om moral och val.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Fiktiviteter, Grönkulla, Eli läser och skriver och Stories from the city

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Wahlström & Widstrand
Originaltitel: Never let me go
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Sidor: 318
Betyg på Goodreads: 3,81 baserat på 24 381 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av min mamma.
Utläst 31 mars 2018.

Kureren (Täcknamn: Hilde) av Kjell Ola Dahl

Från den svenska upplagans hemsida: Ett speciellt judiskt armband dyker upp på en auktion. En kvinna känner igen armbandet, som en gång varit i hennes ägo, och bestämmer sig för att stoppa auktionen. Hon kommer dock aldrig att få tillgång till hela den fruktansvärda historia som armbandet är en del av – den som läsaren till slut får klarhet i.
1942 blir den judiska kuriren Ester med täcknamnet Hilde förrådd och undgår med nöd och näppe att arresteras av Gestapo genom att fly till Sverige. I Stockholm möter hon motståndshjälten Gerhard Falkum. De är redan bekanta från Oslo. Han har flytt från tyskarnas misstankar om att han skulle ha dödat sin fru Åse. Esters bästa vän.
Strax därpå omkommer Gerhard i en brand. Men så, 1967, efter att ha varit dödförklarad i ett kvarts sekel, dyker han upp på nytt. Han vill återuppta kontakten med dottern som han fick med Åse. Men varför nu, nästan tjugofem år senare?
Krigets händelser griper tag i Ester på nytt. Hon tvingas gräva i det förflutna och plocka fram färdigheter som hon inte har använt på mycket, mycket länge.

Kureren av Kjell Ola Dahl kom ut 2015. Den kom ut på svenska 12 mars 2018 med titeln Täcknamn: Hilde. Kjell Ola Dahl är en norsk författare som debuterade 1993 med Dødens investeringer som var den första i en serie. Kureren är hans femtonde skönlitterära bok och har belönats med Rivertonpriset.

Täcknamn: Hilde kom från förlaget och jag blev lockad att läsa den. Men innan jag skulle börja så tänkte jag att jag skulle kolla vad den norska boken jag hade av samma författare hette även om jag visste att det inte var samma titel. Men det visade sig vara samma bok! När jag ser en bok som vunnit Rivertonpriset så är det nästan alltid auto-buy och så även den här gången för några år sedan när vi var i Norge. Efter lite velande så bestämde jag mig för att läsa den norska utgåvan.

Kureren är en välskriven och lättläst norsk krim. Jag brukar inte ha några problem att läsa norska flytande, och det har jag väl inte den här gången heller, men den är lite knepigare än den brukar vara. Det vore intressant att veta vad en norsk läsare tycker om Kjell Ola Dahls språk. Den första halvan av boken är otroligt bra, och jag mer eller mindre sträckläser. Men sen är det som den tappar i tempo. Det blir mycket smygande, spionerande på varandra, mycket underförstått och det blir upprepningar. Inte heller är jag så förtjust slutet.

Den språkliga uppbyggnaden i Kureren är rätt speciell. Det är korta meningar, ibland bara enstaka ord. Det är något som jag normalt har mycket svårt för, men på något sätt flyter berättelsen ändå. Kanske det fungerar bättre för mig på norska. Eller så beror det på meningarna emellan enordsmeningarna, som binder berättelsen.

En av styrkorna med Kureren är beskrivningen av den tidsålder då den utspelar sig. Det är tre parallella spår, i olika tidsåldrar – 1942, 1967 och 2015 – och det är främst den på 40-talet som är intressant. Just Norge under krigsåren är en historisk period som intresserar mig och som jag läst en del om. Här får jag en ny inblick i motståndsrörelsen och hur det är att vara jude i Norge under den här tiden.

Karaktärsteckningarna i Kureren är bra. Jag reflekterar över att det egentligen inte finns någon karaktär som är särskilt sympatisk. Tvärtom finns det många obehagliga. Som läsare ska man förmodligen tycka Gerhard är den obehagligaste, men jag tycker Sverre är värre, på ett krypande och falskt sätt.

Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa mer av Kjell Ola Dahl, men har ingen bok oläst i hyllan av just honom.

Omdöme: Välskriven norsk krim i en intressant historisk tid
Betyg: 4

Bloggat om den svenska översättningen har Villa Freja, Bokhyllan, Zellys bokhylla och Boklysten
Bloggat om den norska boken har Bokbloggberit och Min bok och maleblogg

Mer om den svenska översättningen av boken kan du läsa här eller här. Den norska här.
Förlag: Gyldendal
Sidor: 387
Betyg på Goodreads: 3,48 baserat på 80 betyg
Hur jag fick tag på den: Inköpt i Trondheim sommaren 2016.
Utläst 28 mars 2018.

Inferno av Dan Brown

Från webben: Skottskadad och drabbad av minnesförlust vaknar Robert Langdon i en sjukhussäng i Florens. Vid sin sida har han den vackra läkaren Sienna Brooks och med hennes hjälp försöker han få fast boven som har låtit sig inspireras av Dantes helvetesskildring Inferno. Följ med på en hisnande resa till en mystisk värld full av symboler och hemliga koder och lär dig massor på köpet.

Inferno av Dan Brown hade recensionsdatum 14 maj 2013. I original kom den ut 2013 med samma titel. Dan Brown är en amerikansk författare som debuterade 1996 med Gåtornas palats. Den första i serien om Robert Langdon, Änglar och demoner, kom ut 2000. Hans stora genombrott kom med da Vinci-koden 2003, en bok som sålt i över 80 miljoner exemplar. Inferno är hans sjätte bok och den fjärde i serien om Robert Langdon. Böckerna om Robert Langdon har filmatiserats, så även Inferno.

Jag läste da Vinci-koden när den kom ut och tyckte den var riktigt bra. Därefter läste jag några av Dan Browns tidigare böcker, men nu var det länge sedan jag läste något av honom. Jag hade egentligen inte tänkt läsa Inferno, men så blev den en bok i Makeutmaningen. Filmen såg vi tillsammans tidigare – recension här.

Inferno är en intressant bok i typisk Dan Brown-stil. Det är både en fördel och en nackdel att alla böcker om Robert Langdon är uppbyggda enligt samma mönster. Det är en gåta med symboler som Langdon ska lösa i en stad någon stans i Europa med många kulturella landmärken, och till sin hjälp har han en ung kvinna. På köpet får läsaren en detaljerad utbildning i konsthistoria, litteraturhistoria, lokal geografi och modern teknik. Det är med andra ord mer än en medelmåttig thriller. Samtidigt blir alla dessa detaljer som ska utbilda läsaren stundvis rätt tröttsamma, i synnerhet den geografiska delen. Det är på tok för hög detaljnivå på många delar för min smak.

De geografiska beskrivningarna ger mer om man känner platsen väl. Inferno utspelar sig i huvudsak i tre städer. Jag har varit i alla tre, men kan ändå inte till fullo uppskatta beskrivningarna (som jag t.ex. gjorde i beskrivningen av Rom i Änglar och demoner). Florens har på tok för hög detaljnivå, och jag orkade inte googla på bilder, vilket jag tror hade förenklat läsningen. Det stället jag känner igen mig bäst på är den tredje staden, och då märker jag också att läsningen flyter bättre.

Inferno är över 500 sidor, och det är först på slutet som jag tycker den blir riktigt spännande och intressant. I mitten tycker jag den är riktigt trögläst, det är då den som är som mest guidebok. Samtidigt så läser jag den snabbt för att vara så många sidor. Vanligtvis så brukar jag tycka att det är bättre att läsa boken innan man ser filmen, men i det här fallet så underlättas min läsning av att jag sett filmen. Jag får snabbare bilder av karaktärerna och miljöerna och har lättare att följa med. Robert Langdon är ju sen tidigare Tom Hanks för mig, så i det fallet hade det inte spelat så stor roll för bilden av karaktären. Samtidigt så är Dan Brown mycket skicklig på att bygga spänning, och själva ”mysteriet” är både tankeväckande och obehagligt. Slutet blir faktiskt riktigt obehagligt! Det är en skillnad i slutet mellan boken och filmen, och i mitt tycke är bokens slut betydligt bättre då det är mer tänkvärt. Överhuvudtaget så är boken bättre än filmen.

Jag tror inte jag kommer att kasta mig över nästa bok i serien, men det behöver inte vara helt otänkbart att jag läser den. Beror nog mycket på vad maken tycker om den.

Omdöme: Omfattande thriller med ett spännande tema, men som ibland mer liknar en guidebok.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Helenas bokhylla, Jag och mina böcker och Bokpool

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonniers förlag
Originaltitel: Inferno
Översättare: Peter Samuelsson och Lena Karlin
Sidor: 541
Betyg på Goodreads: 3,81 baserat på 374 573 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 23 mars 2018.

Synd av Robert Warholm

Från författarens hemsida: Det är sent 1800-tal. I den värmländska socknen Frykeboda mördas klockaren, tillika poststationsföreståndaren, mördad. Någon har uppenbarligen brutit mot femte budordet: Du skall icke dräpa. Men det visar sig att det finns fler synder att bekänna.
Detta är uppföljaren till Skam. På nytt får vi följa länsmannen Nathanael Efraimsson och fjärdingsmannen Alfred Karlsson i deras arbete med att försöka få tag i gärningsmannen.

Synd av Robert Warholm kom ut i oktober 2017. Robert Warholm är en svensk författare som debuterade i mars 2017 med Skam. Synd är hans andra bok, och en uppföljare till Skam.

Den här boken, liksom den första i serien, har dykt upp i mitt flöde då och då, men eftersom jag inte alltid brukar kunna göra historiska kriminalromaner rättvisa så var jag lite tveksam. Men efter ett mejl från författaren (som också är en bokbloggare på Mitt skrivna ord) så bestämde jag mig för att ge den en chans.

Synd är en lättläst och välskriven historisk kriminalgåta. Den är också befriande kort med sina 241 sidor i dessa dagar där kriminalromanerna tycks bli allt längre och längre. Historiska kriminalromaner brukar som sagt var inte alltid fungera för mig – de ligger helt enkelt alldeles för nära ”true crime” för att jag ska känna mig riktigt bekväm med berättelsen. Men tydligen finns det undantag, för Synd passar mig. Möjligen är faktumet att det tydligt klargörs att även om det baseras på en verklig historia så har författaren gjort fiktion av en hel del, inte minst upplösningen. Efter utläst bok så googlar jag en del på ”Östervålamordet” som det baseras på, och inser att det är precis det Östervåla som jag växte upp i närheten av.

Jag är speciellt förtjust i språket. Det lite gammaldags och lättläst, och dessutom ger det en extra känsla för tidsåldern. Invävt i berättelsen finns det små blinkningar till företeelser som med tiden blivit naturliga trots att man då såg det som en omöjlighet. Jag gillar också kontrasten mellan vad som är accepterat i de olika samhällsklasserna, även om det blir lite väl ofta vi som läsare påminns om t.ex. olika syn på alkoholmissbruk. Kapitellängden gör Synd lättläst, och jag gillar att författaren vågar göra tidshopp relativt långt fram i tiden mellan kapitlen på slutet. Det ger en realistisk bild.

För mig är spänningsfaktorn inte speciellt hög, och mordgåtan lyckas aldrig riktigt fånga mitt intresse. Det är snarare personerna och tiden som formar dem som är intressanta i Synd.

Vid ett tillfälle så lockar boken till skratt, men det är av högst personliga skäl. Mot slutet så spelar biskopen J A Eklund en roll, vilket roar mig mycket eftersom han var min styvfars farfar 😉

Omdöme: Välskriven och lättläst kriminalroman baserat på ett verkligt fall
Betyg: 4-

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Boklysten, Bokhyllan och Vargnatts bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: FramSteget Bokförlag
Sidor: 241
Betyg på Goodreads: Färre än 10 betyg satta
Hur jag fick tag på den: Från författaren. Tack för det!
Utläst 4 mars 2018.

Down Under av Johan Ehn

Från förlagets hemsida: 1987. Jim är nitton år och reser ensam till Nya Zeeland, lämnar Stockholm bakom sig för att bli en ny och bättre version av sig själv. Han flyttar in hos sin farbror och faster, skaffar jobb och försöker bygga upp en tillvaro. Men minnena av det kaos han lämnat förföljer honom, och hans konservativa farbror styr sin familj med järnhand. En dag hämtar Jims faster honom efter jobbet och lämnar av honom på ett hostel. De vill inte att han bor hos dem längre, eftersom de har förstått att han är homosexuell. Nu börjar en omtumlande inre och yttre resa, och till slut vågar Jim äntligen se tillbaka på allt som lett honom till andra sidan jorden – down under.

Down under av Johan Ehn hade recensionsdatum 23 augusti 2017. Johan Ehn är skådespelare och konstnärlig ledare för Teater Barbara i Stockholm. Down under är hans debutroman, en till stora delar självbiografisk berättelse.

Den här boken dök överraskande upp i brevlådan i höstas. Jag satte upp Johan Ehn i Boktolvan och när jag nu behövde något lättläst kändes det bra att prova Down under, som är en ungdomsroman.

Down under är en riktigt bra, välskriven och lättläst berättelse om att hitta sig själv. Jag blev faktiskt överraskad över hur mycket jag gillade den. Det är en berättelse med ett intressant tema och den känns mycket personlig. Historien växlar mellan Jims barndom och det som är ”nutid”, dvs 1987-88 i Nya Zeeland, och jag tycker det är bra ihopvävt ända till slutet. Mot slutet av boken läste jag lite väl snabbt, långa stycken i sträck, och insåg då att boken tjänade på att läsas med lite kortare avsnitt i taget.

Nu ska historien ha självbiografisk grund vilket gör det lite svårare att ha synpunkter på karaktären. Ett tag under läsningen så blir jag rätt trött på alla ”trippar” Jim tar för att fly undan och alla hans ångestattacker. Det blir till viss del upprepningar och leder inte historien framåt. Kan mycket väl vara verklighetsbaserat, men min kommentar gäller uppbyggnaden av berättelsen.

På ett sätt så skulle den kunna utspela sig närsomhelst, men på ett sätt så är den tydligt 80-tal. Jag funderar efteråt en del på vad som hade kunnat vara annorlunda om den utspelat sig i nutid. Hade hans skoltid varit likadan? Hade hans farbrors reaktion varit densamma? Hade han han känt sig mer accepterad i dagens svenska samhälle och skola? Svårt att säga, men många tankar blir det.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att läsa mer av Johan Ehn, om han ger ut något mer framöver.

Omdöme: Välskriven ungdomsroman om att hitta sig själv
Betyg: 4

Bloggat om boken har Skriva läsa leva, C R M Nilsson, hyllan, Fantastiska berättelser, Eli läser och skriver och Enligt O

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Gilla böcker
Sidor: 316
Betyg på Goodreads: 3,69 baserat på 119 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst: 2 mars 2018.

Louise av Mikaela Bley

Från förlagets hemsida: Den kontroversiella justitieministern Louise Bohman vaknar upp på morgonen och nås av beskedet att hennes pressekreterare hittats död. Ett förmodad självmord ser ut att vara ett mord och mycket talar för att justitieministern själv är inblandad. I media hängs hon ut och porträtteras som ett monster.
På TV4 får kriminalreportern Ellen Tamm uppdraget att göra en dokumentär om justitieministern. Hon lyckas nästa sig in hos Bohman och möter en kvinna som har ganska lite gemensamt med den bild som media målat upp. Ändå verkar det som om Louise döljer något. 
Samtidigt brottas Ellen med sitt eget kaotiska privatliv. Och ju mer hon gräver i Louise Bohmans förflutna, desto mer påminns hon sin egen familjs mörka hemligheter. 

Louise av Mikaela Bley hade recensionsdatum 25 januari 2018. Mikaela Bley är en svensk författare som som tidigare jobbat som inköpare på TV4. Hon debuterade 2015 med Lycke, den första delen i serien om Ellen Tamm. Louise är den tredje delen i serien.

Jag har läst de två tidigare böckerna i den här serien, och visste att jag ville läsa den tredje också. Så ganska tidigt ställde jag mig i kö på biblioteket och nu dök den upp. När jag väl hämtat den fick den kila före i läslistan.

Louise är en välskriven och lättläst deckare med bra driv. När jag började läsa den så hade jag lite dåligt läsflyt och behövde något som fick igång läsningen, och det visade sig att en bok som Louise var precis vad jag behövde. Den är spännande, med precis lagom långa kapitel, och framkallade hos mig en känsla av ”jamen, bara några sidor till” – som i mina ögon är precis vad en bra deckare ska. Den är tidsaktuell vad gäller mediedrev och journalistik, och ur den aspekten tänkvärd. Likaså väcker den många funderingar kring vad det innebär att vara en kvinna som gör karriär i en offentlig position och de orimliga krav som ställs på att man ska vara perfekt.

Jag gillade både Liv och Lycke, men tyckte att det fanns lite för mycket blandning mellan Ellen Tamms mörka liv och berättelsen. I recensionen av Lycke skrev jag så här: I Lycke så fungerar det utmärkt med Ellen som huvudkaraktär men det kan bli en utmaning för författaren att följa upp detta i nästa del av serien, då hennes karaktär och bakgrund kopplat till själva mysteriet ger en spänning som går att bygga på. Risken finns att Ellen inte fungerar lika bra i nästa bok – den fällan är det mer än en författare som fallit i.

I Louise så tycker jag Mikaela Bley har hittat rätt ton, både vad gäller språket och historieberättandet. Det är en bra balans mellan historien om Louise och Anders och historien om Ellen. Jag gillar för övrigt slutet på boken vad gäller bägge historierna. 

Som läsare blir man nyfiken på utvecklingen både av ”mysteriet” och utvecklingen för Ellen. Ellen känns i Louise mer verklig än i tidigare böcker, trots att hon förstås fortfarande är sargad av sin uppväxt. Till min glädje så har Mikaela Bley lyckats med att utveckla Ellen på ett sådant sätt att hon fungerar fortfarande i tredje boken! Det i mitt tycke bisarra slutet på Liv lyckas hon också följa upp på ett bra sätt.

Jag ser fram mot en fjärde del i den här serien – för jag hoppas det blir en sådan.

Omdöme: Lättläst svensk deckare om destruktiva relationer och mediers inflytande
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, och dagarna går, Mysterierna och Bokpool

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Wahlström & Widstrand
Sidor: 380
Betyg på Goodreads: 3,86 baserat på 21 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånade på biblioteket.
Utläst 13 februari 2018.

Force of Nature av Jane Harper

Från Goodreads: Five women go on a hike. Only four return. Jane Harper, the New York Times bestselling author of The Dry, asks: How well do you really know the people you work with?
When five colleagues are forced to go on a corporate retreat in the wilderness, they reluctantly pick up their backpacks and start walking down the muddy path.
But one of the women doesn’t come out of the woods. And each of her companions tells a slightly different story about what happened.
Federal Police Agent Aaron Falk has a keen interest in the whereabouts of the missing hiker. In an investigation that takes him deep into isolated forest, Falk discovers secrets lurking in the mountains, and a tangled web of personal and professional friendship, suspicion, and betrayal among the hikers. But did that lead to murder?

Force of Nature av Jane Harper kom ut i Australien 2017, och i Europa i januari 2018. På svenska heter den Falska vänner och kommer ut senare under 2018. Jane Harper är en brittisk journalist och författare som levt större delen av sitt liv i Australien. Hon debuterade 2016 med The Dry som är den första i serien om Aaron Falk. Force of Nature är del två i samma serie.

Jag gillade verkligen Jane Harpers första bok, The Dry, och när jag såg att hon skulle komma med en ny bok hamnade den på önskelistan. Det stod att den skulle komma i februari, men vid ett besök över dagen i Stockholm så kikade jag in på Akademibokhandeln. Och där stod den! Genast inhandlades den och jag började läsa den samma dag…

Force of Nature är en välskriven och spännande deckare. Jag gillar verkligen Jane Harpers sätt att skriva, hon utnyttjar språket fint för att bygga stämningar. Kapitlen är alldeles lagom korta och avslutas så att jag hela tiden tänker ”bara ett till”. Vi får följa två tidslinjer, dels en som är ”nutid” som följer Aaron Falk och hans kollega från den stund när Alice rapporteras som saknad. Den andra tidslinjen följer personerna varit på retreaten från det ögonblick den börjar. För varje sak som Falk och de andra poliserna upptäcker får man sen veta vad som egentligen känt. Jag tycker Jane Harper lyckas med det greppet, även om jag är betydligt mer förtjust i de styckena som är nutid med Aaron. Ibland i dåtidsstyckena blir jag mest irriterad på personerna.

Redan i The Dry så lärde man som läsare känna Aaron Falk till en viss gräns. I Force of Nature får man veta lite till, men jag hade gärna sett att en större del av boken handlat om Aaron. Jag ska inte avslöja så mycket om mysteriet, men det är bra uppbyggt. En av de stora behållningarna i bägge böckerna är beskrivningarna av naturen. Dels används den som en förstärkare av spänningen, dels är beskrivningarna så att man kan känna att man verkligen är på plats och upplever variationen i den fantastiska naturen i Australien.

Force of Nature har inte samma nerv som The Dry, men även en något mindre bra bok av Jane Harper är fortfarande väldigt bra!

Även om Force of Nature inte var en fullpoängare som The Dry så längtar jag redan efter del tre. Jag följer Jane Harper på Instagram och häromdagen publicerade hon bilder från en resa hon gjorde för att rekognosera miljöer runt Birdsville i Australien som är en liten ort med ca 120 invånare. Från bilderna såg det lovande ut som miljö i en bok!

Omdöme: Välskriven spänningsroman som utspelar sig i den fantastiska australiensiska naturen
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Boktok73

Mer om boken kan du läsa här.
Förlag: Little, Brown
Sidor: 377
Betyg på Goodreads: 4,02 baserat på 6080 betyg
Hur jag fick tag på den: Helt ny inhandlad på Akademibokhandeln i Stockholm.
Utläst 7 februari 2018.