Sargad av Flynn Berry

Från förlagets hemsida: Nora tar tåget från London till sin syster på den engelska landsbygden. Men den mysiga helgen som hon förväntat sig förvandlas till en mardröm när hon hittar Rachel brutalt knivmördad i sitt hus. Polisens frågor väcker minnen av den okände man som attackerade Rachel för femton år sedan. Är han tillbaka?
Nora tror att hon vet allt om sin syster, men när hon börjar göra egna efterforskningar visar det sig att Rachel har många hemligheter.

Sargad av Flynn Berry kom ut 21 augusti 2017. I original heter den Under the Harrow och kom ut 2017. Flynn Berry är en amerikansk författare, och Sargad är hennes debutroman.

Sargad dök överraskande upp från förlaget hösten 2017. Den blev inte läst då, men jag satte upp Flynn Berry på Boktolvan. Eftersom jag läst en positiv recension inne hos Bokföring enligt Monika så blev den mitt val när jag ville ha något spännande och något från Boktolvan.

Sargad är en av de obehagligaste psykologiska thrillers jag läst på senaste tiden. I början kommer jag lite på kant med boken, då det återigen är en bok i jag-form. Men mycket snart så inser jag att det är precis det som gör boken så innerligt otäck. Jag tycker verkligen inte om huvudpersonen, Nora. Hon känns opålitlig, oförutsägbar och rätt otrevlig. Eftersom känslan blir att som att man befinner sig inne i Noras huvud, så vet man inte vad som är sanning och vad som är lögn. Det är hennes bild av hela skeendet, och man får läsa rätt mycket mellan raderna, vilket är ett plus. Hela känslan i Sargad är att något är galet, och man ser sig över axeln hela tiden. Vem kan man egentligen lita på? Vad har hänt på riktigt?

Karaktärsteckningen i Sargad är inte så utförlig, det är mest Nora man får en bild av. Övriga karaktärer framstår så som hon tolkar dem, och blir aldrig riktigt verkliga. På ett sätt är det en nackdel, på ett annat sätt så förstärker det spänningen. Miljön är brittisk, liksom vädret, vilket alltid är ett plus för mig som älskar den typen av miljö.

Det enda jag inte är så förtjust i är slutet på Sargad. Här tycker jag att författaren tar en enkel utväg, och att twisten inte stämmer med den stämning som byggts upp.

Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av Flynn Berry. Tydligen kommer hon med en ny bok i år, A Double Life.

Omdöme: Obehaglig psykologisk thriller där man inte vet vem man kan lita på.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Fru E:s böcker, Beas bokhylla, Bokraden och Läsa & Lyssna

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Originaltitel: Under the Harrow
Översättare: Rebecca Alsberg
Sidor: 236
Betyg på Goodreads: 3,42 baserat på 8 197 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 5 juli 2018.

Annonser

Annars skjuter jägaren mig av Nele Neuhaus

Från förlagets hemsida: Bröllopsresan är planerad över jul och nyår. Äntligen ska kriminalinspektör Pia Kirchhoff, hemligt nygift, få sin välförtjänta semester. Men ett par dagar före resan nås hon av ett telefonsamtal som får planerna att gå om intet. I det lilla samhället Eschborn utanför Frankfurt har en äldre kvinna skjutits ihjäl av en okänd gärningsman. Kort därpå inträffar ytterligare ett liknande mord: en kvinna skjuts genom sitt köksfönster. Inget av offren hade några fiender. Varför måste just de dö? Trycket på utredningen ökar snabbt. Pia Kirchhoff och hennes chef Oliver von Bodenstein söker efter en mördare som tycks välja sina offer godtyckligt – och de kommer en mänsklig tragedi på spåren.

Annars skjuter jägaren mig av Nele Neuhaus hade recensionsdatum 15 juni 2018. I original heter den Die Lebenden und die Toten och är den sjunde delen i serien Bodenstein & Kirchhoff, men den tredje som översatts till svenska. Nele Neuhaus är en tysk författare som debuterade 2005 med Unter Haien. Hon gav ut sina tre första böcker på eget förlag. Hon är mest känd för sin kriminalserie och har nu sålt över 5 miljoner böcker i 25 länder av sina åtta böcker.

Jag fick ett mejl från förlaget med fråga om jag ville läsa den här boken. Självklart ville jag det – hade ju läst och gillat de två tidigare översatta i serien.

Annars skjuter jägaren mig är en välkomponerad deckarhistoria med högt och bra tempo. Den är välskriven och lättläst, men stundvis väldigt detaljerad. I vanliga fall så är det en sak som jag brukar störa mig på, men här får jag mer känslan av att man får reda på mycket om huvudpersonerna vilket gör att de känns verkliga. Samtidigt så tynger det ner berättelsen något, det blir ibland som en uppräkning och då tappar den annars mycket fartfyllda historien i tempo.

Karaktärsteckningen i Annars skjuter jägaren mig är bra på flera sätt. Både Pia Kirchhoff och Oliver Bodenstein är intressanta och realistiska personer. Den stundvis detaljerade beskrivningen gör att man får en god inblick i deras liv och vid avslutad läsning är det som att man säger adjö till vänner. En sak som stör mig är att i och med att alla böckerna inte är översatta så tappar man en del bakgrund vad gäller de återkommande karaktärerna, och en del referenser till händelser blir inte helt begripliga.

Annars skjuter jägaren mig är en historia som har bra tempo, som en klassisk deckare ska ha i mina ögon. Det är en väldigt obehaglig berättelse, som gör att man tänker både en och två gånger på hur en liten händelse i ens eget liv kan förändra en annan persons liv, och hur sårbara vi är. Mitt intryck är också att berättelsen är en rimlig beskrivning av verkligt polisarbete. Ett plus är också att trots att jag läser många deckare så kan jag inte helt gissa hur allting hänger ihop förrän mycket sent.

En mindre detalj rör översättningen av titeln. Jag har lite svårt när man börjar på ett tema (Snövit i den första) och sen fortsätter på det i översättningarna. Just den här titeln refererar inte till något i boken vad jag märker (eller missar jag något) och en direktöversättning hade ju varit De levande och de döda. Det finns säkert skäl till detta, och det vore intressant att veta hur man resonerar.

När jag läser boken så undrar jag om det är den sista boken i serien, men ser nu att det finns en åttonde bok – Im Wald. Jag hoppas den översätts till svenska – det här är en av de serier som jag följer nu som jag gillar mest.

Omdöme: Välskriven berättelse i bra tempo om små händelsers stora betydelse
Betyg: 4

Bloggat om boken har Boklysten

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonniers förlag
Originaltitel: Die Lebenden und die Toten
Översättare: Christine Bredenkamp
Sidor: 380
Betyg på Goodreads: 3,91 baserat på 1 234 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 30 juni 2018.

I fel sällskap av Viveca Sten

Från förlagets hemsida: Nora Linde står inför sitt mest komplicerade fall. Ledaren för en av Stockholms största narkotikaligor anklagas för ekobrott eftersom det inte går att fälla honom för droghandel. Situationen blir snart hotfull.
Den unga kvinnan Mina är på desperat flykt undan sin man sedan han nästan har slagit ihjäl henne. Allt hon vill göra är att skydda sin son, men hon är en nyckelperson i den kommande rättegången – om Nora kan förmå henne att vittna.
Andreis Kovac bär på mörka minnen från krigets Bosnien som han lämnade som barn. Han är beredd att göra allt för att krossa sina fiender och få tillbaka sin hustru, Mina, och skyr inga medel för att få sin vilja igenom.
Människor i Minas närhet offras i Andreis krig och Thomas Andreasson dras in i fallet. Samtidigt som han kämpar med sitt sönderfallande äktenskap I fel sfmåste han se på när Nora tar allt större risker för att rädda Mina från undergång.

I fel sällskap av Viveca Sten hade recensionsdatum 14 maj 2018. Viveca Sten är en svensk författare som debuterade 2008 med I de lugnaste vatten som var den första boken i serien Morden i Sandhamn. Hon tillhör nu de storsäljande svenska deckarförfattarna, och serien har också filmatiserats. I fel sällskap är den nionde boken i serien.

Jag har läst alla tidigare delar i serien Morden i Sandhamn (utom novellsamlingen från förra året) och var såklart intresserad av att läsa I fel sällskap. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

I fel sällskap är en lättläst berättelse med bra driv. Viveca Sten är bra på att forma en historia, och lägga upp den så att det blir flyt i läsningen. Det är korta kapitel och trots den totala omfattningen av boken går den snabbt att läsa. Ofta tänker man ”bara ett kapitel till”. I fel sällskap berättar historier som är både skakande och behjärtansvärda. Det är obegripligt och fruktansvärt obehagligt, samtidigt som man vet att det här är och har varit vardagen för många människor. Ändå är det något som gör att jag inte helt sveps med och kommer in till 100 % i historien. Det är som att jag betraktar den utifrån.

Historien är inte en klassisk deckarberättelse, trots att det förekommer mördade personer. Det är en modern roman med spänningsmoment, men lika mycket en samhällsaktuell berättelse. Även om berättelsen har bra driv och på sätt och vis är spännande, så är det inte tal om någon regelrätt ”upplösning” av ett mysterium. Det kan jag sakna lite. Det är en annan struktur på boken än vad som varit tidigare i Sandhamnserien. Själv saknar jag Sandhamn, även om det är intressant att läsa mer om Noras jobb och hennes karriär.

Jag gillar serier där de återkommande karaktärerna är välkända för mig, där det är som att träffa bekanta igen. Så är det med Nora och Thomas. Fast jag måste erkänna att jag helt glömt att Nora och Jonas flyttat till lägenhet. När hände det? Trots att Nora är välbekant så har jag svårt att förstå henne. Det är som att höra någon annan berätta om henne, jag kommer henne inte in på livet. Det bidrar till att jag inte helt sveps med. Sen tycker jag hon är rätt oprofessionell i vissa sammanhang.

Jag kommer definitivt att hålla utkik efter nästa bok i den här serien, för jag hoppas det blir en sådan.

Omdöme: Lättläst och aktuellt om traumatiska händelser.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Stories from the city och hyllan

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 518
Betyg på Goodreads: 3,67 baserat på 30 satta betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 23 juni 2018.

När du vänder dig om av Pernilla Ericson

Från förlagets hemsida: En kvinna blir brutalt våldtagen av en okänd man i sitt eget hem på Södermalm i Stockholm. Förövaren kan gripas på plats och vid första anblicken ser det ut som ett enkelt ärende. Men ingenting är som det verkar. Det fanns en inbjudan. Ett meddelande om hårdhänt sex.
När Erlagruppen åter samlas, tar de sig an ett fall präglat av kvinnohat. Utredningsteamet jagar någon, eller några, som inte skyr några medel för att terrorisera kvinnor. En stulen identitet på nätet blir ett effektivt vapen. Och skräcken sprider sig.Samtidigt kämpar polis Liv Kaspi med sitt privatliv. Hon älskar en man med en bakgrund i den undre världen – men kan hon lita på honom?

När du vänder dig om av Pernilla Ericson kom ut i juni 2018. Pernilla Ericson en svensk författare och journalist som bland annat arbetat på OKEJ, på Aftonbladet och med produktioner för TV4. Hon debuterade 2016 med Spåren vi lämnar efter oss, den första boken i serien om Erlagruppen. När du vänder dig om är tredje boken i samma serie.

Jag har läst de två tidigare böckerna i den här serien och verkligen gillat dem. Blev därför mycket glad när förlaget skickade När du vänder dig om och den fick prioritet.

När du vänder dig om är en mycket välskriven bladvändare. De som inte är förtjusta i deckare brukar bl.a. påstå att deckare och välskrivna böcker på något sätt står i motsats till varandra. Jag har väl aldrig förstått det, och om jag nu skulle sätta en bok i händerna på dessa människor för att motbevisa så skulle det kunna vara När du vänder dig om. Läsningen flyter helt obehindrat och dessutom är spänningen såpass hög att jag faktiskt längtade efter att fortsätta läsa den på kvällarna (inte så vanligt just nu för mig…). Jag tycker Pernilla Ericson har hittat en bra balans och serien om Erlagruppen är definitivt en av mina nuvarande favoritserier i deckargenren.

Temat i När du vänder dig om känns oerhört aktuellt. Inte bara det faktum att det här skrämmande bygger på verkliga händelser, utan att det tar upp utsatthet på nätet och det enorma kvinnohat som fått fritt spelrum i dagens samhälle. När du vänder dig om är inte ”bara” en deckare, den är också ett inlägg i samhällsdebatten, och bara ur den synvinkeln rekommenderar jag den.

När jag skrev recension av den förra boken i serien, Jag ska hitta dig, så konstaterade jag att det på ett sätt var befriande att läsa en deckare som inte fylldes med groteska scener. Det samma gäller När du vänder dig om. Och ändå så är den obehagligare läsning än många andra deckare. Kvinnornas utsatthet och hjälplöshet stannar kvar hos mig även efter avslutad läsning.

Erlagruppen är en intressant sammansättning av människor och karaktärsteckningarna är bra. Speciellt gillar jag att det är Aminah och hennes historia som får lite mer utrymme. Det här är människor man skulle vilja ha på sin sida i verkliga livet.

Nu ser jag fram mot nästa bok i serien. För jag hoppas verkligen det blir en sådan!

Omdöme: Välskriven bladvändare om kvinnohat och nätets baksidor.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna och Boktokig

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Harper Collins Nordic
Sidor: 281
Betyg på Goodreads: 4,67 baserat på 6 satta betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 12 juni 2018.

Snap av Belinda Bauer

Från Goodreads: On a stifling summer’s day, eleven-year-old Jack and his two sisters sit in their broken-down car, waiting for their mother to come back and rescue them. Jack’s in charge, she said. I won’t be long.
But she doesn’t come back. She never comes back. And life as the children know it is changed for ever.
Three years later, mum-to-be Catherine wakes to find a knife beside her bed, and a note that says: I could have killed you.
Meanwhile Jack is still in charge – of his sisters, of supporting them all, of making sure nobody knows they’re alone in the house, and – quite suddenly – of finding out the truth about what happened to his mother.
But the truth can be a dangerous thing . . .

Snap av Belinda Bauer kom ut i maj 2018. Belinda Bauer är en brittisk författare som tidigare arbetat som journalist och manusförfattare till pjäser. Hon debuterade 2010 med Blacklands och Snap är hennes åttonde bok.

Belinda Bauer är en s.k. ”auto-buy-författare” för mig. När hon kommer ut med en ny bok kan jag inte hålla mig. När vi var i Uppsala sista helgen i maj blev det som vanligt ett besök i Uppsala English Bookshop. Då låg den här boken där, helt oemotståndligt. Och högt i läshögen hamnade den.

Snap är en lättläst och välskriven psykologisk thriller. Jag tycker om Belinda Bauers språk, läsningen flyter obehindrat och jag njuter av det brittiska. Belinda Bauers styrka är det outtalade, det som skapar obehaglig stämning. Mer än en gång så går det rysningar av hennes beskrivningar. Snap är en obehaglig berättelse. Det är också på många sätt en mycket sorglig bok. Jack och hans familj gör det ont i hjärtat att läsa om, men också några av poliserna är på sätt och vis sorgliga personer.

Jag sträckläste Snap mer eller mindre, men ändå så tycker jag att den saknar det där lilla extra som Belinda Bauers första böcker innehöll. I mitt tycke är det här en av hennes svagare böcker, det känns stundvis som om den är ihoprafsad snabbt. Men det är ändå en bra bok.

Karaktärsteckningarna är intressanta och välgjorda. Ingen av personerna är särskilt sympatiska, men det jag gillar är att personerna utvecklas på oväntade sätt. De jag ogillar i början gillar jag mer på slutet och vice versa. Vad gäller mysteriet så är det inga större överraskningar som presenteras men Belinda Bauer lämnar ledtrådar om detaljer i berättelsen på ett sätt som är skickligt (och som jag i alla fall missar).

Det finns några saker som stör mig lite. Redan i början så tänker Jack att pappan minsann skulle haft en telefon med sig när han var ute och åkte bil. Men händelsen utspelar sig 1998. Nu vet jag inte hur mycket före man var i Storbritannien men när vi skaffade mobil 1999 så var vi hyfsat tidiga. Långt ifrån alla hade det, och jag upplever Jacks familj som fattiga. (Edit: Efter kommentar här så får jag redigera min uppfattning. Vi var nog inte tidiga. Dock undrar jag om det var i ”var mans hand” 1998 i England. Jag hittade statistik på nätet som säger att det var 20 % i Storbritannien som då hade mobil.) En annan sak är att samhället som det hela utspelar sig beskrivs som relativt litet, och den lokala polisen känner till familjerna och var de bor. Borde inte någon ha reagerat på barnens situation? Att de inte går i skolan?

Tyvärr har Belinda Bauers senaste böcker inte helt fallit mig i smaken men ändå så kommer hennes nästa bok säkert att flytta in hos oss såsmåningom.

Omdöme: Välskrivet med en obehaglig underton om hur en familj går under.
Betyg: 4-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Transworld
Sidor: 335
Betyg på Goodreads: 4.31 baserat på 298 betyg
Hur jag fick tag på den: Nyinköpt på Uppsala English Bookshop
Utläst 9 juni 2018.

Lånat silver och krossat glas av Ewa Klingberg

Från förlagets hemsida: Jeanette begraver sin förolyckade man och känner sig framför allt lättad. Nu behöver hon inte ta tag i pappersarbetet och bodelningen som den planerade skilsmässan skulle innebära. Men knappt är maken i graven förrän Jeanettes besvärliga svärmor kräver att få flytta in i huset. Jeanette flyr då upp till husets vind, som behöver rensas ut. Där gör hon ett oväntat fynd – något som för henne samman med ett gripande livsöde i slutet av 1800-talet.

Lånat silver och krossat glas av Ewa Klingberg hade recensionsdatum 26 maj 2018. Ewa Klingberg är en svensk författare om tidigare har arbetat som lärare. Hon skriver romaner såväl som noveller för veckopressen samt är medarbetare i tidningen Släkthistoria. Hon driver även bloggen Holavedsbrudar. Förra året kom hennes feelgoodroman Manglade dukar och vikta servetter ut, och Lånat silver och krossat glas utspelar sig också i Huskvarna.

Förra året läste jag Manglade dukar och vikta servetter och tyckte mycket om den. Fin svensk feelgood! Därför blev jag glad när det från förlaget kom en fråga om jag ville läsa den fristående uppföljaren Lånat silver och krossat glas.

Lånat silver och krossat glas är en välskriven och finstämd roman. Läsningen flyter obehindrat, och den ”rätta” stämningen infinner sig fort. Berättelsen i nutid är fin och modern, men jag är mest förtjust i Mathildas historia. Det känns som om hon är en kvinna före sin tid. Jag gillar hur Ewa Klingberg blandar den historiska romanen med feelgood. För mig som är en något skeptisk läsare av historiska romaner (fråga mig inte varför!) fungerar detta alldeles utmärkt. Bra feelgood ska innehålla ett visst mått av svärta och tänkvärda saker att bryta mot känslan att det finns hopp i världen – det har Lånat silver och krossat glas.

Karaktärsteckningen är bra, i synnerhet kvinnorna, som ju också står i centrum för historien. Jeanette reagerar konstigt i många situationer och jag har svårt att komma henne in på livet. Det är nästan som jag kan känna mer sympati för Gun. Min favorit är, som jag redan skrivit, Mathilda.

En sak jag reagerar på i Lånat silver och krossat glas är Jeanettes reaktion, eller snarare brist på reaktion, när Kjell dör. Har man en gång älskat varandra så är min erfarenhet att just ett dödsfall innebär att man tänker och sörjer, även om man inte varit ett par på många år. Här är de precis uppe i processen. Givetvis kan alla sörja på olika sätt, men det är svårt att se Jeanettes sorg i berättelsen. Sen undrar jag vem som sköter allt det praktiska som måste göras när någon dör – det är oerhört många beslut som måste fattas och byråkrati som måste skötas.

Jag ser till min glädje att nästa bok i den här serien, Vaxade juveler och brända hjärtan, kommer i oktober. Den står redan på ”måstelistan” för hösten!

Omdöme: Välskriven och finstämd feelgood med historiska inslag
Betyg: 4+

Bloggat om boken har A Room of my Own, och dagarna går, Västmanländskans bokblogg och med näsan i en bok

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Historiska media
Sidor: 350
Betyg på Goodreads: bara två betyg satta
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 29 maj 2018.

The Craftsman av Sharon Bolton

Från förlagets hemsida: Devoted father or merciless killer?
His secrets are buried with him.
Florence Lovelady’s career was made when she convicted coffin-maker Larry Glassbrook of a series of child murders 30 years ago. Like something from our worst nightmares the victims were buried…ALIVE.
Larry confessed to the crimes; it was an open and shut case. But now he’s dead, and events from the past start to repeat themselves.
Did she get it wrong all those years ago? 
Or is there something much darker at play?

The Craftsman av Sharon Bolton kom ut i maj 2018. Sharon Bolton är en brittisk författare som 2008 debuterade med Sacrifice. För den svenska publiken blev hon känd för sin serie om Lacey Flint. The Craftsman är hennes elfte bok, och är fristående. Den kommer ut på svenska i oktober i år under titeln Hantverkaren.

Sharon Bolton tillhör de författare som numera är ”auto-buy” för min del då hon är en av mina favoritdeckarförfattare. Naturligtvis hade jag spanat in den här, och när hon själv la ut på Facebook att den var billig på Amazon så slog jag till. Trots alla recensionsexemplar fick den hyfsad prioritet i läslistan.

The Craftsman är en välskriven deckare med en väl uppbyggd historia. Sharon Bolton är en författare som i mitt tycke vet hur man ska hålla läsaren uppmärksam och visa att en deckare inte (som många verkar tro) har låg språklig kvalitet. Även om jag gillade serien om Lacey Flint så tycker jag att hon kommer mer till sin rätt i de fristående romanerna där hon får utveckla nya karaktärer. Det finns inte återkommande fysiska beskrivningar av karaktärerna som det gjorde i serien. Överhuvudtaget så innehåller The Craftsman många intressanta karaktärer, även om jag inte kan påstå att jag egentligen tycker någon är särskilt sympatisk. Ja, rätt många är direkt osympatiska.

Berättelsen börjar i nutid, men har en grund i en historia på 80-talet. I boken hoppar berättelsen mellan de två tidsåldrarna. Ett mycket vanligt grepp i deckare, och något uttjatat, men Sharon Bolton klarar det bra. Det kan möjligen bero på att just 80-talet betydde en hel del för mig och alla tidsreferenser fungerar bra. De är t.o.m. till fördel för berättelsen. Det är också intressant att läsa om hur det är att vara kvinna inom polisväsendet då.

Miljön är den brittiska landsbygden, ett mindre samhälle med alla dess för- och nackdelar, där alla tycks känna varandra. Miljöbeskrivningarna är bra, och man får en känsla för miljön och människorna. Brottshistorien innehåller en hel del grymma element och jag kan knappt läsa om ungdomarna som begravs levande (eftersom det ingår i beskrivningen av boken kan det knappast vara en spoiler) – det är en av de värsta mardrömmarna jag kan tänka mig.

I berättelsen finns vissa inslag som jag inte alls är förtjust i, utan att jag här vill avslöja vilka inslag det är. Tyvärr blir de mer och mer framträdande mot slutet, vilket gör att jag inte är så förtjust i slutet. De tar också bort fokuset från vad jag tycker är styrkorna i boken, som mycket handlar om föräldraskap och vad du gör för dina barn.

Jag ser förstås fram mot nästa bok av Sharon Bolton. Men innan dess så hoppas jag få gå på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall i höst där hon ska vara en av gästerna!!!

Omdöme: Välskriven och obehaglig berättelse om mörker och ondska.
Betyg: 4+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Trapeze
Sidor: 216
Betyg på Goodreads: 4,38 baserat på 355 betyg
Hur jag fick tag på den: Nyinköpt på Amazon
Utläst 27 maj 2018.

Under två timmar av Hanna Landahl

Från förlagets hemsida: Under två timmar är ett varmt och humoristiskt samtidsdrama med en samhällskritisk underton. Den utspelar sig i Göteborg och ställer frågan hur långt en vuxen människa egentligen är beredd att gå för att passa in, för att vara någon som betyder något. För betyder något gör man ju bara om man är en sådan som tar ansvar för sin kropp och håller den i trim, genom att satsa hårt och göra som alla andra – springa långt, snabbt och helst dagligen!  
Staffan är inte en sådan man. Han tränar inte alls faktiskt. Därför är han ansvarslös. Och dessvärre också betydelselös, , åtminstone i sina egna ögon. Någonstans bland blöjbyten, fotbollsträningar och alltför långa, grå myndighetskorridorer på Migrationsverket där han prövar asylärenden har han tappat bort sig själv och den status han en gång hade. Men nu är det dags att ändra på det. Staffan bestämmer sig, uppumpad av Håkan Hellströms musik, för att göra det alla andra gör. Han ska springa Göteborgsvarvet och han ska göra det med bravur – på under två timmar.

Under två timmar av Hanna Landahl kom ut i april 2018. Hanna Landahl är en svensk författare som debuterade 2016 med Välkommen till Himmelsta. Hon har en magisterexamen i statsvetenskap, är legitimerad gymnasielärare i samhällskunskap och har arbetat under många år med migrationsfrågor.

Jag läste Hanna Landahls debut Välkommen till Himmelsta och var imponerad av den. Därför blev jag mycket glad när jag fick ett mejl från hennes nya förlag med en fråga om jag ville läsa hennes nya bok.

Under två timmar är en mycket välskriven och tänkvärd bok. Den är också på många sätt rätt underhållande, framförallt ur ett igenkänningsperspektiv. Staffan är visserligen en bra bit yngre än jag, men det är en vass och träffande beskrivning av vardagen mitt i livet för en ”typisk” svensk familj. Dessutom lyckas Hanna Landahl sätta det ”typiskt” svenska i perspektiv mot det som borde vara lika typiskt svenskt, men som tyvärr inte är det. En styrka i bägge böckerna av Hanna Landahl är hennes kunskap om migrationsfrågor, och förmågan att väva in dem så man som läsare kan reflektera. Hon gör det på ett vardagsnära och medmänskligt sätt.

Karaktärsteckningarna är bra, men herregud vad jag vill ruska om den där Staffan. Väldigt ofta. Det självömkande har jag väldigt svårt för, samtidigt som jag tycker Hanna Landahl får fram konflikten inom Staffan vad gäller att visa känslor. Staffan och hans fru har verkligen kommit in i en negativ spiral som de bägge behöver bryta! Jag förstår hans frus reaktioner, även om de också bidrar till det negativa.

Musik är en integrerad del av historien och det gillar jag. Tyvärr så rör det sig här om en artist vars storhet jag inte förstår, och jag har ingen relation till musiken. Hade jag haft det så hade jag gillat boken ännu mer. Däremot så kan jag förstå Staffans relation till musiken och artisten.

Precis som Välkommen till Himmelsta innehåller Under två timmar en unik historia som är väl berättad. Det gillar jag som läser så mycket – ofta känner man igen både ett och annat böcker emellan. Det gör jag inte här. Det enda jag inte kan förlika mig med är slutet. Jag förstår det, men jag gillar det inte.

Jag rekommenderar Hanna Landahls böcker och ser fram mot att läsa hennes nästa bok.

Omdöme: Välskrivet och underhållande om en medelålders man, moral och etik
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Just nu just här,

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Polaris
Sidor: 282
Betyg på Goodreads: bara två betyg satta
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 12 maj 2018.

Pakt av Anna Roos

Från förlagets hemsida: En kvalmig högsommardag ses Beatrice Solstjärna kliva ut genom slottsporten för sista gången. Efter sig lämnar hon en sörjande familj, bestörta vänner och ett vemodigt blogginlägg. I pressen omnämns den unga kvinnan som försvunnen, men polisen hittar inga spår. Tio år senare publicerar hon ett nytt inlägg på sin blogg.
Alexandra Jonsson har lämnat både landsbygden och sitt förflutna bakom sig. Målmedvetet klättrar hon i karriären. Men när ett nytt inlägg en dag läggs upp på den blogg där hon var medskribent som ung, tvingas hon vrida tillbaka klockan – till en sommar då lögner blev till sanningar och sanningar till väl bevarade hemligheter.
På nätet kallade de sig för »stjärnorna på slottet«, en handfull vänner som träffats om somrarna sedan de var barn. Solen strålade lika intensivt på livet som på deras brunbrända kroppar. Till den dagen då ett av deras infall får oanade konsekvenser och allt ställs på sin spets.
En för alla och alla för en. Eller?

Pakt av Anna Roos hade recensionsdag 28 april 2018. Anna Roos är en svensk författare och civilekonom som debuterade 2017 med Spel. Pakt är hennes andra roman.

Jag läste Anna Roos debutroman Spel förra året och gillade den. Jag hade noterat Pakt som en bok jag gärna ville läsa och blev glad när den dök upp som en överraskning från förlaget.

Pakt är en mycket välskriven och spännande roman. Tempot i berättelsen är högt, något som förstärks av relativt korta kapitel med olika berättare. Det är två tidslinjer i berättelsen – dels nutiden där Alexandra är huvudpersonen, dels tiden runt Beatrice försvinnande där vi får möta olika huvudpersoner i berättandet. Det är i sig ett ganska vanligt drag i spänningsromaner numera, men jag tycker Anna Roos behärskar det väl, och utnyttjar det på rätt sätt.

Det finns en grundläggande ton som jag gillar, liksom den svarta humorn och självironin som genomsyrar berättelsen. I synnerhet så gäller det när berättaren är Alexandra. Karaktärsteckningen är bra, och även om det inte finns någon i berättelsen som är rätt igenom sympatisk, så får man som läsare efter hand en allt större förståelse för flera av dem.

Historien har ett spänningsmoment som driver läsaren framåt. I grunden så handlar Pakt om makt och relationer och det är det som jag funderar efter att avslutat läsandet.

I en tid av serier så gillar jag att Anna Roos vågar sig på att skriva fristående böcker. Och böcker som inte är tegelstenar – man kan få fram mycket i en bok på knappt 250 sidor… Gemensamt för Spel och Pakt är överklassmiljön, där det finns en eller flera personer som inte känner sig hemma, och de konflikter som kommer ur det.

Jag ser fram mot nästa bok av Anna Roos – den kommer omedelbart att hamna på läslistan.

Omdöme: Välskriven berättelse med högt tempo om makt och relationer.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Violens boksida

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Modernista
Sidor: 247
Betyg på Goodreads: 4,33 baserat på 3 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget.
Utläst 4 maj 2018.

Gröna fingrar sökes av Annika Estassy

Från förlagets hemsida: Det är sommar i Måneby, Agnes favoritårstid. Men i år är inget sig likt. Sjukdomen har slagit klorna i Agnes så hon orkar inte sköta sin älskade koloniträdgård längre. Dessutom har hon i ett svagt ögonblick lovat sin granne att ta hand om hans kakadua medan han reser jorden runt. Vad ska hon göra?
Många mil söderut, utanför Stockholm bor Leyla med sin man Johan och deras sexårige son Hugo. Efter att Johan gått över gränsen i ett av sina raseriutbrott bestämmer sig Leyla för att fly bort någonstans med Hugo. Hon svarar på en annons för en kolonistuga som uthyres mot omvårdnad och skötsel och hamnar i Måneby. De efterföljande veckorna blir den återhämtning som Leyla längtat efter, trots att hon vet att hon inte kan hålla sig undan för evigt. Går hennes äktenskap att rädda? Vill hon ens det?

Gröna fingrar sökes av Annika Estassy hade recensionsdatum 9 april 2018. Annika Estassy Lovén är en svensk författare som debuterade 2013 med Solviken. Hon har under många år arbetat i filmbranschen och som chef på Studieförbundet Vuxenskolan. Sen april 2018 är hon författare på heltid. Gröna fingrar sökes är hennes fjärde roman. Mer information hittar ni här.

Jag har tidigare läst en bok av Annika Estassy – Alla dessa hemligheter. Även om jag gillade den så har jag inte aktivt tittat efter fler böcker. När den här började dyka upp på bloggar så kom jag ihåg att jag fått ett mejl om erbjudande att läsa boken. Och som tur var gällde det erbjudandet fortfarande. Jag hade behov av att läsa lätt och glatt när jag plockade upp den här boken.

Gröna fingrar sökes är riktigt bra feelgood. Den har den där grundläggande glädjen och mysfaktorn, men också rejält tunga ämnen. Jag gillar feelgood som går lite utanför det allra mysigaste och vågar beröra, samtidigt som den fokuserar på människornas godhet och omtanke (som böcker av Lucy Dillon). En sådan bok är Gröna fingrar sökes. Ibland så är den för mig lite nära gränsen för vad jag orkar läsa av personliga skäl, nämligen när det handlar om Agnes sjukdom. Då blir det stundvis lite för jobbigt och inte längre feelgood.

Språket är fint och lättläst, och läsningen flyter verkligen. Karaktärsteckningarna är bra, för människorna är verkliga med sina fel och brister. Trots att ingen är perfekt så gillar jag dem allihopa, eller i alla fall känner någon form av sympati. I synnerhet så fäster jag mig vid Agnes. Och Leylas pappa. När jag avslutat boken är det som att lämna ett gäng personer man blivit vän med. Det lilla koloniområdet gör också sitt till, det känns som en egen värld. Jag gillar också att fokus i Gröna fingrar sökes är vänskap, ibland mellan personer som man inte trodde skulle kunna bli vänner.

Utifrån titeln och beskrivningen så kan ni säkert gissa att det handlar en del om trädgårdar och växter också. Jag är ingen trädgårdsmänniska, men blir nästan lite lockad att påta i jorden.

Jag vill definitivt läsa mer av Annika Estassy och hoppas hon är på gång med någon ny bok. Vi behöver bra svensk feelgood!

Omdöme: Lättläst och fin feelgood med djup och allvar.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Just nu just här, hyllan, Bina´s Books, C R M Nilsson, Bokhyllan, Västmanländskans bokblogg och Vargnatts bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 311
Betyg på Goodreads: 3,83 baserat på 30 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 22 april 2018.