Smuts av Katarina Wennstam

Jonas Wahl är en framgångsrik och uppskattad advokat, och på ytan lever han ett lyckat liv. Nu har han blivit ombedd att vara expertkommentator i TV i samband med en stor traffickingrättegång. Men han döljer en hemlighet, och riskerar en enorm skandal om den blir avslöjad. Hans fru Rebecca har ett bra jobb, och trivs i sin lyxtillvaro, men hon börjar alltmer inse att något inte är som det ska med Jonas och deras äktenskap. Deras 14-åriga dotter Emma drar sig undan på sitt rum och ger sig ut på nätet i hopp om att bli bekräftad. För killarna i hennes närhet tycks inte kunna hantera hennes sätt att bekräfta sin egen sexualitet. Vem är det som skäms mest, oc vad är det som är så skamligt?

Smuts av Katarina Wennstam kom ut 2007. Katarina Wennstam är en svensk journalist och författare som gjort sig känd för sitt brinnande engagemang för utsatta kvinnor och sitt ifrågasättande. Smuts är hennes skönlitterära romandebut.

Jag har varit nyfiken på Katarina Wennstams författarskap ett tag och vid något tillfälle köpte jag Smuts för ynka 20 kronor. Hon stod på min Boktolva 2014 och flyttades (oläst) över till Boktolva 2015. När jag såg det sista avsnittet av SVTs serie Deckarna, där Katarina Wennstam var huvudperson, så bestämde jag mig för att nu var det dags.

Smuts är en kriminalroman med samhällsengagemang. För mig är den inte en ”deckare” som jag tänker mig, utan just en kriminalroman. Det är inte ett mord eller dödsfall som står i centrum, utan brott som ger korta straff. Alltför korta straff, och det är bokens kärna. Boken utspelar sig främst inom domstolsväsendet, och här märks det att Katarina Wennstam har en journalistisk bakgrund med gedigen kunskap om hur det fungerar. Eller inte fungerar ibland.

Smuts är välskriven och lättläst. Den har inte en ”gåta”, inte en spänning som driver historien framåt, men ändå så känner jag ett behov av att läsa vidare som gör att jag nästintill sträckläser.

Katarina Wennstam tecknar en deprimerande bild av mänskligheten. Männen är skitstövlar och kvinnorna rätt svaga. Den starkaste personen är den unga tonårstjejen Emma, men i hennes historia så ryms mycket kring hur kvinnors sexualitet blir hotande om den går utanför vissa ramar. Obegripliga ramar. Boken har ett mycket obehagligt tema, och lämnar efter sig en stark obehagskänsla. Vilket förmodligen är en del av syftet. Men den starka polariseringen mellan könen gör att karaktärerna blir lite för ensidiga. För mig är det bara Emma som beskrivs med djup.

Det var rätt intressant att läsa boken efter att sett Deckarna. Emma blir mycket lätt att förstå utifrån Katarina Wennstams berättelse om sin egen uppväxt. Motivet till temat och syftet med boken – att hon skulle nå en bredare krets än med sina fackböcker – framträder också starkt.

Jag kommer definitivt att läsa fler böcker av Katarina Wennstam, men då jag förstått att hennes senare böcker även de rör sig i samma område, så avvaktar jag ett tag. För det är också historier man måste smälta.

Omdöme: Välskrivet och starkt samhällskritiskt om maktstrukturer och sexköp.
Betyg: 4

Några som bloggat om boken är Bokföring enligt Monika, En bok om dagen, Feministbiblioteket, och dagarna går och Lingonhjärta.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Månpocket

Mitt exemplar var en hyllvärmare (inköpt för 20 kr!).
Utläst 21 februari 2014.

Ryskt bläck av Tatiana de Rosnay

Nicolas Duhamel har publicerat den mycket framgångsrika romanen ”Brevet”. Den har sålt i miljontals exemplar över hela världen och blivit en succéartad film. Nicolas har många fans runt om i världen, och han har daglig kontakt med dem på sociala medier. Mest tillbringar han sin tid med att gå på fina fester, twittra, facebooka, och vara kändis. Det han egentligen borde göra, och det som hans förläggare tror han gör, är att skriva på en uppföljare. Han åker iväg med sin unga flickvän till ett lyxhotell utanför den toscanska kusten. Nicolas försöker få inspiration, men det är svårt. Mest tillbringar han sin tid med att fundera över historien om hans pappa, den som han upptäckte när han skulle söka nytt pass, den som blev upprinnelsen till hans debutroman. Kan han någonsin få samma inspiration?

Ryskt bläck av Tatiana de Rosnay kom ut 2014. I original heter den À l’èncre russe. Tatiana de Rosnay är en fransk journalist och författare som skrivit elva romaner. Mest känd är hon för bästsäljaren Sarahs nyckel. Ryskt bläck är hennes senaste roman.

För fyra år sedan läste jag Sarahs nyckel men sen dess har det inte blivit några fler böcker av Tatiana de Rosnay. Ryskt bläck blev januari-februaris val i vår Bokcirkel på jobbet.

Ryskt bläck är en rätt lång bok, på ca 400 sidor, och den hade mått bra av att kortas en del. Den är mycket lättläst, språket enkelt och den har en viss charm. Jag är inte så förtjust i Tatiana de Rosnays sätt att skriva, det är något i ordvalen som stör mig. Det jag definitivt kan peka på är hennes sätt att beskriva människor som ofta blir rätt schabloniserat. Men medan det störde mig i Sarahs nyckel så stör det mig inte lika mycket här, eftersom det är i stil med huvudpersonens karaktär.

Nicolas är en så otroligt osympatisk person. Storyn i boken är i grunden bra uppbyggd och fångar intresset. Med lite stramare historia så hade idén stor potential. Nu tar allt runtomkring med Nicolas kvinnoförakt, alla sociala medier, och alla lösa trådar överhanden. Det är en otrolig fixering vid utseende och nationalitet i beskrivningen av människorna. Den innehåller en hel del utläggningar, en del långrandiga, en del (som t.ex. den om författares skrivprocess) mer underhållande.

Vid vår träff i bokcirkeln så diskuterade vi mest alla lösa trådar i boken som aldrig fångades upp. Det finns många ouppklarade frågor, som vi tyckte författaren kunde ha tagit vara på för att utveckla historien. Och slutet. Så frustrerande! Ett riktigt antiklimax.

Ryskt bläck är lättläst feelgood men innehåller så många störningsmoment att själv så känner jag att nu ska det en hel del till för att jag ska läsa ytterligare någon bok av Tatiana de Rosnay.

Omdöme: Lättläst och schablonartad historia om en sällsynt självcentrerad författare.
Betyg: 3+

Några som bloggat om boken är Bokparet, Beas bokhylla, Läsresan, Endast eböcker, Bokdamen, Kajsas bokblogg  och och dagarna går.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: À l’èncre russe
Förlag: Sekwa
Översättare: Elisabet Fredholm

Mitt exemplar lånade jag av en vän.
Utläst 19 februari 2015.

Star Wars. Clone Wars Gambit – Stealth av Karen Miller

Republiken ligger i krig med Separatisterna, och de tycks kämpa i motvind. De förlorar slag efter slag och ryktet börjar gå att de kommer att förlora kriget. Efter ett slag om planeten Kothlis, där de förlorade många av sina krigare, får jediriddarna Anakin och Obi-Wan Kenobi ett ovanligt uppdrag. Det har kommit obekräftade uppgifter om att något pågår på Lanteeb, en annars bortglömd del av riket. Anakin och Obi-Wan skickas dit under täckmantel, och när de kommer dit upptäcker de att General Lok Durd håller en vetenskapsman fånge för att ta fram ett biovapen som skulle få förödande konsekvenser. Ska de kunna frita vetenskapsmannen och hindra framställningen av vapnet utan att deras identitet och planer röjs?

Star Wars. Clone Wars Gambit – Stealth av Karen Miller kom ut 2010. Det är den första delen i en tvådelsbok, där andra delen har undertiteln Siege. Den är en av många böcker som beskriver Star Warsuniversumet, skrivna av olika författare. Karen Miller är en australiensisk författare inom genren ”speculative fiction”.

En bok om Star Wars är långt utanför min vanliga bekvämlighetszon, och det finns förstås en förklaring till att jag läser den: Makeutmaningen. Dock har det funnits ett stort Star Wars och Clone Wars intresse hos barnen (och maken) under årens lopp, så jag har basen i de klassiska filmerna, enklare barnböcker och den tecknade serien om Clone Wars. Som tur är…

Clone Wars Gambit – Stealth var väldigt trög att komma in i. Den börjar med en massa krigsscener med beskrivningar som innehåller ett otal obegripliga begrepp och namn, även för någon som jag som ändå har en grundläggande kunskap om vad Star Wars handlar om. Boken var helt enkelt tråkig till att börja med. Väldigt lite lästid just när jag började på den gjorde säkert sitt till också för att det var svårt att hålla intresset.

Men med en utmaning kan jag ju inte ge upp, och faktum är att en bit in i boken (knappt halvvägs?) så börjar den ta sig. När man passerat de mest detaljerade krigsscenerna, och det börjar handla om det hemliga uppdraget så flyter texten betydligt bättre. När de väl anländer till planeten, ja då är jag riktigt intresserad av vad som ska hända och mot slutet blir det spännande. Nu visade det sig vara den första delen av en bok som är uppdelad på två (det där greppet förstår jag inte!) så det avslutades verkligen med en cliffhanger.

Personteckningarna är lite schablonartade, vilket också är ett drag i Star Wars generellt. Man får mer än en gång veta att Anakin har ett temprament han inte kan behärska, och att han bär mer sig sår från barndomen, medan Obi-Wan framstår som behärskad och kylig. Ibland kan det bli lite väl övertydligt, och det är överhuvudtaget starkt utmejslade karaktärer. Men jag kan ändå acceptera det schablonartade i de flesta sammanhangen. Mina favoriter är Ashoka och den för mig nya karaktären Taria. Två starka ”kvinnor”.

Om man tänker bortom att det är ett fantasyuniversum så kan man också få sig en tankeställare kring några intressanta moraliska frågeställningar, t.ex. värderingen kring om man ska offra några få närstående för att rädda många flera okända.

Eftersom historien slutade ”mitt i” så blev jag lockad att läsa nästa bok också vid tillfälle. Fast ytterligare fler böcker om Star Wars planerar jag inte att läsa.

Omdöme: Ojämn bok i ett fiktivt universum om vad man är villig att offra för att rädda världen
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Ballantine books

Mitt exemplar var makens och stod i hyllan.
Utläst 15 februari 2015.

Turkanarapporten av Christian Unge

Den svenske kirurgen Martin Roeyken lämnar Sverige efter att ha kommit ihop sig med sin chef, och efter att hans fru varit otrogen. Han åker med Läkare Utan Gränser till norra Kenya för att arbeta med traumakirurgi. Medan han är där så träffar han antropologen Nadine Zaoui som han omedelbart attraheras av. På en resa till Turkanaprovinsen försvinner Nadine och Martin blir förtvivlad och börjar leta efter henne. Det hon berättat om sin forskning får Martin att fundera på om Nadine upptäckt något som hon inte borde. Martins medicinska kunskap och Nadines antropologiska i kombination med att Martin aldrig kan släppa taget, visar sig vara en livsfarlig kombination. Någon vill till varje pris skydda en hemlighet som är på väg att röjas.

Turkanarapporten av Christian Unge kom ut 2011. Det är den första boken i en planerad Afrikatrilogi, där den andra boken, Kongospår, kom ut 2014. Christian Unge är biträdande överläkare på Karolinska sjukhuset och har varit på uppdrag för Läkare Utan Gränser i Burundi och Kongo-Kinshasa. Turkanarapporten är hans debutroman.

Jag blev kontaktad av författaren förra året, som undrade om jag ville läsa Kongospår. Eftersom jag gärna börjar serier från början så fick jag även Turkanarapporten. Men sen kom privatlivet i vägen, jag tappade orken och det blev inte av att jag läste den. Men med nytt år så försöker jag ta tag i recensionsexemplar som blivit liggande.

Turkanarapporten är en lättläst och spännande bok, med bra tempo. Den är på 500 sidor, men det känns som mindre, då både språket och historien gör att det är lätt att läsa snabbt och vända blad.

Jag har läst väldigt få böcker som utspelar sig i Afrika, och jag har definitivt aldrig läst någon där huvudpersonen är europeisk/svensk. Det gör att historien känns fräsch. Man får en bra känsla för tempot, värmen och kaoset i Kenya, och det känns som om man är på plats. Möjligen beror det på att man känner till författarens bakgrund, men för mig känns beskrivningen autentisk. Tyvärr är det bara första halvan av boken som utspelar sig i Afrika. Även den delen som utspelar sig i Europa är bra, men inte lika bra.

Turkanarapporten är en thriller och det ställer krav på tempo och spänning, och jag tycker den har bägge. Faktum är att jag inte alls ser slutet komma, och jag brukar faktiskt sällan överraskas. Historiens trådar knyts ihop bra.

Det lättlästa har nog delvis att göra med det korthuggna språket, och stundvis så tycker jag det blir lite väl korthugget med enordsmeningar staplade på varandra. Ska Martin på det sättet framstå som tuff och hårdhudad? Jag är inte speciellt förtjust i vare sig Martin eller Nadine, men man behöver ju inte älska huvudpersonerna för att gilla en bok. Jag har svårt för Martins ”inre kommentarer” om Nadine och det faktum att han ögonblickligen blir besatt av henne och tappar allt vett och sans. Det är inga djupa personteckningar, men jag gillar att man får flera personers synvinkel.

Turkanarapporten är en bra debutroman och jag kommer såsmåningom att läsa Kongospår. Jag hoppas att historien är lite tajtare och att relationen mellan Martin och Nadine kan utvecklas från besattheten. Faktum är att jag inte riktigt förstår varför inget förlag nappat (den är egenutgiven) med tanke på att den håller högre kvalitet än en hel del andra böcker som ges ut…

Omdöme: Lättläst thriller med högt tempo som utspelar sig i Kenya.
Betyg: 4

Några som bloggat om boken är Bokföring enligt Monika, Pocketlover.se, Litterturkvalster och småtankar, Annikas litteratur- och kulturblogg, Fiktiviteter, Hyllan och Enligt O

Mer om boken kan du läsa här eller här.

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från författaren. Tack för det!
Utläst 6 februari 2015.

Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg

Ester växer upp i en familj med två storasystrar, en mamma som är forskare och en pappa som är präst. Under hela sin uppväxt står Ester pappan nära, han finns som en trygghet i vardagen. Så en dag när Ester är vuxen och sambo kommer pappan på besök. Han säger att han vill berätta något. Något som han levt med hela sitt liv. En kvinnlig sida som han alltid haft. Efteråt är pappan lättad. Han går från att vara Åke till att vara Ann-Christine. Men är han fortfarande Ester pappa? Ester kämpar med att acceptera och förstå. Min pappa Ann-Christine är Esters berättelse.

Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg kom ut 2014. Ester Roxberg är en svensk författare och skribent, bl.a. som krönikör för Smålandsposten. År 2004 vann hon Lilla Augustpriset för diktsviten Se upp lilla människa för snart smäller det. Hösten 2011 debuterade hon med ung-vuxen-romanen Antiloper. Min pappa Ann-Christine är hennes tredje bok.

Jag är vanligtvis inte så förtjust i biografier, men utifrån det jag läste om Min pappa Ann-Christine så lockades jag att ge den en chans. Såpass att jag önskade mig den, och fick den i födelsedagspresent i januari.

Min pappa Ann-Christine är en riktig liten pärla och jag tycker oerhört mycket om den. Det är en relativt tunn bok, 191 sidor med korta kapitel, vissa bara en halv sida. Men boken kräver ändå en långsam och eftertänksam läsning. Språket är vackert, det träffar och berör. Jag gillar uppbyggnaden i korta kapitel, och trots att de hoppar i tid så har jag inget problem att följa med, då det finns en röd tråd i berättandet.

Under läsningen väcks många känslor och funderingar hos mig. Det kan tyckas att en bok om en pappa som visar sig vara en transperson är en rätt speciell situation men boken handlar i grunden om relationen mellan barn och föräldrar och det skapar en igenkänningsfaktor hos mig som läsare. Det är också där som jag funderar och reflekterar. Det här med att man som barn faktiskt inte vet helt och hållet vilka föräldrarna är har jag funderat en del på. Man kommer in i deras liv när de är vuxna och det är deras berättelse om vad som hände innan som blir sanningen och det är vad man som förälder väljer att berätta för barnen som formar bilden.

Språk, berättelse och ton stämmer och bidrar till att jag tycker så mycket om Min pappa Ann-Christine, men det som framförallt gör att jag blir tagen är den innerliga kärlek den utstrålar. Ester vänder och vrider på sina tankar och känslor, men i grunden så finns en stabil kärlek mellan en pappa och en dotter. Det gör mig tårögd.

En sak som förvånar mig är beskrivningen av omgivningens reaktioner. På det stora hela så verkar det som om de flesta i familjens närhet accepterar nyheten om Ann-Christine helt och hållet.

Utan övriga liknelser så väcker den här boken lite av samma känslor hos mig som jag fick när jag läste Mig äger ingen av Åsa Lindeborg. En annan berättelse om en pappa och en dotter. Jag gillar den här typen av biografi.

Omdöme: Självbiografiskt och kärleksfullt om en dotter som ska hantera en pappas dramatiska avslöjande.
Betyg: 5

Några som bloggat om boken är och dagarna går, Feministbiblioteket, Den läsande kaninen, pocketblogg.se, Enligt O och Fiktiviteter

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Månpocket

Mitt exemplar fick jag i födelsedagspresent av min man.
Utläst 28 januari 2015.

Allt att förlora av Sabine Durrant

När den kända programledaren Gaby Mortimer en tidig morgon tar en joggingtur i parken hittar hon en ung kvinna mördad. Hon kontaktar polisens som skickar kommissarie Perivale och polisassistent Morrow. Hon får lämna platsen men kort därefter så kommer Perivale på besök och det visar sig att det finns tecken på att Gaby är inblandad i mordet på den unga kvinnan Ania Dudek. Gaby grips för mordet och hennes perfekta kändisliv med man och dotter, barnflicka, god ekonomi och en karriär inom TV börjar gradvis falla sönder. Alla verkar övertygade om att hon är skyldig till mordet, men hon lyckas övertala en frilansjournalist, Jack, att hjälpa henne att leta ledtrådar till vem som mördat Ania. När hon släpps ur häktet så börjar hon och Jack sin egen utredning. Men ledtrådarna leder dit de inte förväntat sig.

Allt att förlora av Sabine Durrant kom ut i januari 2015. I original heter den Under Your Skin och kom ut 2013. Sabine Durrant är en brittisk journalist och författare och skriver bl.a. för The Guardian. Hon debuterade 2002 med Having It and Eating It och hon har även skrivit ungdomsböcker om Connie Pickels. Allt att förlora är hennes tredje bok för vuxna.

Allt att förlora är en psykologisk thriller som har liknats vid Gillian Flynns Gone Girl. Den har ett bra tempo i historien och en hel del överraskningsmoment. Egentligen har den alla förutsättningar för att vara jättespännande och en riktig bladvändare, och jag tror att många tycker just det. Men för mig fungerade det inte.

Jag och boken kommer snett från början utan att jag förstår varför. Det är något i språket och tonen som stör mig. Det är sällan jag köper en jag-form i en bok och här gör jag det inte. Det känns inte som om det är Gaby som pratar trots att hon är jaget. Det är ett enkelt språk, vilket inte alltid behöver vara ett problem, men det lockar mig inte alls att läsa vidare. Karaktärerna är schablonartade och det känns som om alla spelar en roll snarare än att de är verkliga personer.

Historien är spännande och har bra potential. Efterhand avslöjas ledtrådarna, och man frestas att gå tillbaka i boken för att bekräfta att allt hänger ihop. Twisten på slutet är snygg, men jag blir inte speciellt överraskad. Förmodligen för att jag läst så många liknande historier.

Den här boken tror jag skulle passa utmärkt som en riktigt spännande film. Först tänkte jag att det här är en författare som jag inte är intresserad av att läsa mer av, men efter att ha kikat på ett utdrag från hennes senaste bok, Remember Me This Way, så funderar jag på att prova att läsa henne på engelska. Då kanske jag är mindre kinkig…

Omdöme: Enkel psykologisk thriller om besatthet och avundsjuka med en twist.
Betyg: 3

Några som bloggat om boken är Maddes bokblogg, Johannas deckarhörna och Jennifers hörna.

Mer om boken kan du läsa här och här
Originaltitel: Under Your Skin
Förlag: Lind & Co
Översättare: Moa-Lisa Björk

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar. Tack för det!
Utläst 24 januari 2015.

Vad Milo såg av Virginia Macgregor

Nioåriga Milo bor ensam med sin mamma och sin gammelfarmor sedan hans pappa lämnat familjen för en ny kvinna. Den julfest när de fick reda på att pappan hade en annan råkade Milo ut för en olycka och det visade sig att att han har retinitis pigmentosa. Hans syn blir allt sämre och han är på väg att bli blind. Ändå har Milo ett sinne för detaljer och kan se vad andra människor missar. Den egenskapen är något hans gammelfarmor Lou uppmuntrar honom att utveckla. Lou blir allt tröttare och mer förvirrad och en tidig morgon så lyckas hon starta en brand i köket. Strax därefter får Lou flytta in på vårdhemmet Förgätmigej som verkar vara ett fantastiskt ställe för äldre. Men snart så börjar Milo se saker och misstänka att allt inte står rätt till med vårdhemmet och chefen syster Thornhill. Tillsammans med kocken Tripi på vårdhemmet så börjar Milo göra egna undersökningar, och det som de upptäcker är förskräckligt. Men hur ska de lyckas få andra vuxna att tro på deras berättelse?

Vad Milo såg av Virginia Macgregor kom ut 2014. I original heter den What Milo Saw och kom ut 2014. Virginia Macgregor växte upp i Tyskland, Frankrike och England och har alltid skrivit berättelser. Hon har skrivit ungdomsböcker men Vad Milo såg är hennes debutroman för vuxna.

Den här boken dök upp i brevlådan i höstas som en överraskning från förlaget. Trots att den lät rätt intressant så hamnade den i glömska. Dottern läste den i slutet av hösten och tyckte mycket om den, så i början av januari när jag behövde något lättläst och uppmuntrande så trodde jag den skulle passa bra.

Vad Milo såg är en lättläst och charmig bok. Det går ju inte att inte tycka om Milo helt enkelt. Språket flyter på och kapitlen är korta men jag är ändå något besviken över sättet att skriva. Det är enkelt, ibland nästan banalt, och det gör att jag inte fastnar i boken utan irriterar mig. Sen är det kanske inte riktigt rättvist mot boken att jag just läst en fantastisk feelgood av Jojo Moyes inte så långt innan den här.

Personteckningen är underhållande och bokens styrka. En viss schablonisering men det är flera av karaktärerna som är lätta att fatta sympati för, och det finns humor i beskrivningarna. Med alla sina fel och brister så kan man förstå och känna igen sig i alla karaktärerna. Historien har sina poänger och sin charm, men är väldigt förutsägbar. Fast det hör väl i viss mån till genren.

När jag skulle skriva det här omdömet så hittade jag informationen att författaren gett ut ungdomsböcker tidigare. När jag läste Vad Milo såg så funderade jag just på att det i vissa bitar kändes som en ungdomsbok. Min 14-åriga dotter (som i och för sig också läser mycket vuxenlitteratur) hade mycket större behållning av den här boken än jag hade.

Jag kommer inte att kasta mig över nästa bok av Virginia Macgregor men innehåller den en bra historia är jag villig att ge henne en chans till.

Omdöme: Lättläst enkel historia om en pojke som ser vad inte andra ser.
Betyg: 3+

Några som bloggat om boken är hyllan, Bokugglan, Vargnatts bokhylla och Kim M Kimselius

Mer om boken finns här och här.
Originaltitel: What Milo Saw
Förlag: Stimpla publishing
Översättare: Kerstin Herloff

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget – tack för det!
Utläst 17 januari 2015.

Lotus blues av Kristina Ohlsson

När en ung man som presenterar sig som Bobby T kliver in på advokaten Martin Benners kontor och säger att han vill att Martin ska försvara hans döda syster så förhåller sig Martin kallsinnig. När Bobby förklarar att hans syster är Sara Tell, även kallad Sara Texas, som åtalades för och erkände fem mord på två kontinenter för att sedan ta livet av sig, så väcks Martins nyfikenhet. Martin är en notorisk kvinnotjusare, trots att han har någon sorts förhållande med advokaten Lucy, som han också driver sin firma med. Han har vårdnaden som sin fyraåriga systerdotter Belle, som han gör allt för, och han har dessutom karriär och pengar. Det han inte har är förmågan att säga nej när han blir utmanad, så han tar sig mot bättre vetande an fallet Sara Texas. Ganska snart visar det sig att det inte alls var ett särskilt lyckat beslut, och det drar honom in i en livshotande och mardrömslik situation. För det finns krafter som definitivt inte vill att fallet väcks till liv igen.

Lotus blues av Kristina Ohlsson kom ut 2014. Det är den första i en ny serie på två böcker om Martin Benner, där den andra, Milos blues, kommer ut i april 2015. Kristina Ohlsson har tidigare arbetat som analytiker vid bl.a. SÄPO och med terrorfrågor, men sedan 2012 är hon författare på heltid. Hon debuterade 2009 med Askungar, den första i serien om Fredrika Bergman och Alex Recht, i vilken det kommit ut fem böcker.

Sedan jag läste Kristina Ohlssons bok Tusenskönor har hon tillhört mina favoriter bland svenska deckarförfattare. Eftersom jag sedan den femte boken i hennes serie, Davidsstjärnor, ivrigt väntat på en till i serien var det med blandade känslor jag tog emot nyheten om Lotus blues. Det var också skälet till att jag inte omedelbart kastade mig över boken, utan väntade ett tag. Nu kommer Kristina Ohlsson i morgon torsdag på Bokens afton på Vängåvans bokhandel så i helgen gjorde jag slag i saken.

Kristina Ohlsson är en mästare på att bygga upp en spänning i en deckare, och med Lotus blues så visar hon att det egentligen inte spelar någon roll vilken huvudperson hon har eller vilken serie det handlar om. Lotus blues är en riktig bladvändare, vansinnigt spännande, och jag kunde bara inte sluta läsa. Över 400 sidor utlästa på två (helg)dagar!

Lotus blues ligger inom genren ”hårdkokta deckare” med en huvudperson som uppfyller alla tänkbara schabloner. Hela boken är fylld av schabloner, med huvudpersonen, vackra kvinnor, värnlösa barn, ondskefulla bovar. Den balanserar farligt nära att bli en parodi, men av någon anledning så köper jag hela konceptet som ren och skär underhållning.

Lotus blues är en välskriven deckare, med ett språk väl anpassat till genren som driver berättelsen. Jag gillar också de insprängda intervjustyckena. Lotus blues påminner mig i vissa drag om böckerna om Varg Veum som jag läste förra året och inte alls gillade och ändå så tycker jag det här är en riktigt bra deckare. Det handlar om farten, historien som jagar framåt och om personerna. För trots att Martin Benner verkligen har en massa osympatiska drag, som att han ligger med vilken kvinna som helst, försummar sina nära och kära och kör över folk så är det något i hans berättelse som lyser igenom. Det finns något där bakom fasaden.

Det känns på sätt och vis som om Lotus blues slutar mitt i en historia, snarare än att det är del två i en serie på två böcker. Det finns i alla fall ingen tvekan att jag kommer att läsa Mios blues, för jag måste få veta hur det hela hänger ihop. Men jag hoppas också att Kristina Ohlsson återvänder till sin andra serie efter det!

Omdöme: Skickligt uppbyggd hårdkokt deckare om familj, beroende och svek.
Betyg: 4+

Några som bloggat om boken är Johannas deckarhörna, Cattis boktips, Bokpar, och dagarna går, boktok73 och Läsa & Lyssna

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Piratförlaget

Mitt exemplar hade jag lånat.
Utläst 25 januari 2015.

11.22.63 av Stephen King

Året är 2011 och engelskaläraren Jack Epping blir uppringd av Al som driver Al’s Diner. När Jack kommer till restaurangen så blir han chockad över hur sliten och sjuk Al ser ut. Det som Al berättar gör honom lika förskräckt och han har svårt att tro på det. Al har hittat ett sätt att ta sig tillbaka i tiden, en ingång som förflyttar en till 9 september 1958. Al vill att Jack ska ta sig tillbaka och genomföra det som Al själv inte orkar – hindra mordet på John Kennedy, den 22 november 1963 i Dallas. Jack låter sig övertalas och förflyttar sig till 1958. Men nu ska han anpassa sig till en helt annan värld, och överleva där i fem år samtidigt som han ska leta upp Lee Harvey Oswald. Det han inte räknat med är alla andra han träffar som berör honom och att han omedvetet riskerar att påverka mer än han tänkt sig.

11.22.63 av Stephen King kom ut 2011. På svenska heter den 22/11 1963 och kom ut 2013. Stephen King är en amerikansk författare som skrivit böcker som sålt mer än 350 miljoner exemplar inom exempelvis skräck, fantasy, science fiction och spänning. Flera av hans bästsäljande böcker har filmatiserats, och han har även skrivit under pseudonym. Han debuterade 1974 med Carrie.

För en hel del år sedan läste jag ett antal böcker av Stephen King, bl.a. Rose Madder, It och Needful Things. På något sätt har jag sedan ”tappat bort” honom som författare, kanske för att hans böcker, även om de är bra, på många sätt är obehagliga. Nu ingick 11.22.63 i Makeutmaningen och jag valde den som januaris bok.

11.22.63 är en omfattande bok, på över 730 sidor. Det krävs en hel del för att hålla en läsare intresserad så länge som det tar att läsa så många sidor. Tyvärr så lyckas inte King med det hela vägen. I början så blir jag fångad, känner mig nöjd med känslan av att läsa en riktig King-bok igen. Men så tappar boken väldigt mycket i tempo, och med det förlorar jag intresset. Mot slutet så tar den fart igen, och då även läsningen.

11.22.63 är på många sätt en ”typisk King-bok” samtidigt som den inte är det på vissa sätt. Den är välskriven även om det inte är ett enkelt språk, då en del meningar är speciellt uppbyggda så jag får läsa om bitar. Den fylld av detaljer som refererar hit och dit. Dels är det många populärkulturella referenser, vilket är något som jag gillar. Sen är det också referenser till Kings andra böcker. Eftersom jag läst It så uppfattar jag i alla fall att Jack får vistas ett tag i Derry, och det faktiskt finns referenser till historien i It. Det är rätt mycket referenser till amerikansk historia, och trots att jag har hyfsad kunskap så förlorar jag tråden i detaljerna. Jag brukar inte ha problem att läsa på engelska, men kombinationen av meningsbyggnaden, ordval och alla referenser gör att den blir tungläst bitvis.

Det finns en grundläggande mystik i boken, och egentligen så är hela tanken om att påverka framtiden genom att ändra något som hänt helt fascinerande, och egentligen svårt att få grepp om. För att inte tala om att tanken är skrämmande. Om slutet kan jag bara säga att jag faktiskt fick en obehagskänsla. Där gick det för långt helt enkelt.

Jag har lite svårt för Jack Epping. Han tycks så fokuserad på sig själv, att han inte ser sin omgivning. Att komma från 2010-talet och placeras i 1950/60-talet borde vara väldigt omtumlande och stundvis plågsamt. Jack funderar ibland över det, men hela transformationen verkar gå helt smärtfritt för honom, det är först i ett kritiskt läge sent i boken som hans 2010-bakgrund påverkar historien. Och inte ett ögonblick när han befinner sig i dåtiden verkar han reflektera över att de ”jämnåriga” är väldigt gamla jämfört med honom (om ni förstår vad jag menar).

11.22.63 handlar mycket om Kennedys mördare, Lee Harvey Oswald och hans familj med fru och barn. Någonstans i mitten av läsningen så gör jag dumheten att googla på dem, får upp bilder på hans f.d. fru och döttrarna, inser att de fortfarande lever, fortfarande har bagaget av hela traumat. Den obehagskänslan förföljer mig sen genom hela boken. Hur tänker författaren när han väver in nu levande personer, fäller omdömen om dem, deras beteende och utseende och i mångt och mycket hittar på saker?

Det var ändå intressant att läsa den här boken, och om inte annat så gjorde den mig sugen på att återuppta bekantskapen med King lite mer. Som av en händelse så fick jag Mr Mercedes i födelsedagspresent…

Omdöme: En riktig tegelsten om hur en liten förändring kan förändra allt.
Betyg: 4-

Några som bloggat om boken är Bokföring enligt Monika, Bokdamen, Du är vad du läser, Det mörka tornet och Skrivande

Mer om boken finns här och här.
Förlag: Hodder

Mitt exemplar var makens som stod i hyllan.
Utläst 13 januari 2015.

Ensamfjäril av Gabriella Ullberg Westin

Det är julafton och snön vräker ner i Hudiksvall. Fotbollsproffset Måns Sundin har just flyttat tillbaka hem till Hudiksvall från Italien med sin familj och ger sig iväg för att sedan återvända utklädd till tomte. Hemma i huset väntar hans fru Henna Pedersen med de två små barnen. Men när Måns kommer tillbaka hittar han Henna brutalt mördad, och barnen kan bara berätta att tomten varit dum mot deras mamma. Ansvarig för utredningen blir polisen Johan Rokka som också just flyttat tillbaka till sitt barndoms Hudiksvall efter att ha arbetat i Stockholm. Till sin hjälp får han ett team med bl.a. Janna Weissman. Janna kämpar med balansen mellan privatlivet och jobbet, medan Johan återupptar bekantskapen med sina gamla vänner. När han stöter på dottern till en av dem så inleder de en erotisk affär. Ju mer Johan, Jonna och de övriga gräver i fallet förstår de att det förflutna spelar stor roll.

Ensamfjäril av Gabriella Ullberg Westin kom ut 2014. Gabriella Ullberg Westin är uppväxt i Hudiksvall men bor numera i Stockholm. Hon har läst vid Mittuniversitetet, men också arbetat som fotomodell och utbildat sig till modedesigner. Ensamfjäril är hennes debutroman, och det klassificeras som erotic crime.

När jag först hörde talas om den här boken så kände jag mig lockad att läsa den då den utspelar sig i Hudiksvall, men samtidigt avskräcktes jag av benämningen ”erotic crime”. Jag har ju genom Simona Ahrnstedts böcker återupptäckt romance, men blandningen med en deckare var jag fundersam till. Men efter att ha läst en riktigt positiv recension av boken så slog jag till på erbjudandet som författaren mejlat mig tidigare om att få ett recensionsexemplar.

Ensamfjäril är en riktigt bra debut. Den är välskriven med en lagom nivå på detaljerna som skapar en målande bild av en modern miljö. Att den utspelar sig i Hudiksvall som ligger så nära Sundsvall, och där jag varit flera gånger blir förstås ett plus i läsningen för mig. Vissa delar av boken utspelar sig i Florens, och även där känner jag igen en del.

Det är en spännande historia som målas upp och min uppmärksamhet får den från början till slut. Jag gillar hur detaljerna i mysteriet kommer fram efterhand för den uppmärksamme läsaren. Imponerande för en debut är också att den faktiskt inte följer formulär 0.1 för moderna svenska deckare och det är väldigt befriande och gör det hela mer spännande.

Och så är det erotikdelen då. Eller erotik och erotik. Det är ett antal rätt avancerade sexscenener. De är helt OK, men för mig bryter de av mot resten av historien genom att vara så explicita. Lite mer subtila skildringar hade flutit in bättre i historien. Sen stör jag mig faktiskt på hur åldersskillnaden skildras mellan Johan och Gabriella, det känns som han utnyttjar henne. Men det kanske hänger ihop med att jag har lite svårt för Johan, han är lite för grov och rak för min smak. Men å andra sidan tycks han inte ha några andra beroendeproblem… Ju mer man får lära känna honom desto mer förståelse får jag för honom.

Det finns gott om saker att nysta i för en bok till om Johan och Jonna och jag kan definitivt tänka mig att läsa mer om dem bägge. Och mer om Hudiksvall.

Omdöme: Spännande med erotiska inslag om besatthet, hämnd och ensamhet.
Betyg: 4

Några som bloggat om boken är Johannas deckarhörna, Cattis boktips, Boklysten och Jennifers hörna 

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Hoi förlag

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från författaren. Tack för det!
Utläst 15 januari 2015.