Stora små lögner av Liane Moriarty

Från förlagets hemsida: Vid en första anblick framstår den prydliga villaförorten Pirriwee som en välmående och sömnig idyll.
Men under ytan kokar det.
Madeline och Celeste är grannar och bästa vänner. De har barn i samma förskoleklass och tar alla tillfällen de får att prata om livet på favoritcaféet. Madeline har händerna fulla med sin tonårsdotter, som plötsligt tycks föredra sin pappa och yogafrälsta styvmamma framför henne (hur är det möjligt??). Men hon kan inte låta bli att samtidigt kasta sig in i intrigerandet mellan olika fraktioner av föräldrar på skolan. Förortens okrönta skönhetsdrottning Celeste backar förstås upp Madeline, men har verkat mer virrig än vanligt på sistone – kanske inte så konstigt med två helvilda tvillingpojkar där hemma och en man som ständigt är på resande fot. Eller finns det något som Celeste inte berättar?
När den unga ensamma mamman Jane flyttar in i området möts hon av kyliga blickar från de andra förskolemammorna och blir misstagen för att vara femårige Ziggys barnflicka. Madeline och Celeste tar dock Jane under sina vingar, och står på hennes sida när stämningen blir allt mer hätsk efter att Ziggy blivit anklagad för mobbning. Temperaturen på skolgårdar och villagator skruvas upp för att nå sin våldsamma kulmen under skolans årliga föräldrakväll …

Stora små lögner av Liane Moriarty kom ut 2016. I original heter den Big Little Lies och kom ut 2014. Liane Moriarty är en australiensisk författare som tidigare arbetat inom reklambranschen. Hon debuterade 2004 med romanen Three Wishes och har gett ut sju romaner och tre barnböcker. Stora små lögner är hennes sjätte bok, och har nyligen blivit miniserie på TV.

När jag läste Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarity blev jag mycket förtjust och tänkte att jag skulle läsa fler av hennes böcker. Men det har inte blivit av ändå. Nu när Big Little Lies har blivit TV-serie som jag gärna vill se bestämde jag mig för att det var dags. Jag laddade ner den på plattan och läste på vår långa flygresa till USA.

Stora små lögner är en spännande och underhållande bok. Liane Moriarity är mycket skicklig på att bygga upp en historia som håller spänningen uppe. Genom små ledtrådar så tror jag hela tiden att jag vet vad som ska hända, bara för att nästa sekund bli överraskad. Jag gillar verkligen draget med att avsluta kapitlen med någon form av intervjusvar när de som varit närvarande vid familjekvällen på skolan intervjuas av någon om vad som hänt. Stora små lögner är snyggt uppbyggd och det finns inte någon stund under läsningen som jag inte blir nyfiken. Men språket imponerar inte, det är relativt enkelt, men det är möjligt att jag kunde översett med det i högre grad om jag läst på engelska.

Trots att jag läst Öppnas i händelse av min död så hade jag för mig att det här skulle vara feelgood, men det är ju inte riktigt det, vilket gjorde att det tog lite tid att ställa om. Det är inte heller en deckare utan det är något mittemellan. Eller feelgood med spänningsinslag?

Karaktärerna i Stora små lögner bygger i hög grad på schabloner. Både kvinnorna och männen är som karikatyrer på sig själva. Det gör att jag har svårt att gilla någon eller fästa mig vid någon, de tjänar snarare till att bli delar i att dra historien vidare än att kännas som levande personer. Ska bli mycket intressant att se TV-serien ur den aspekten! Inte ens Jane kan jag tycka är särskilt intressant, och hennes historia lämnar en sur eftersmak. Det är dock intressant att se hur fasaderna som alla i boken bygger upp har realistiska och mycket tänkvärda orsaker.

Det kommer definitivt att bli fler böcker av Liane Moriarity lästa. I själva verket har jag redan läst en till när jag skriver den här recensionen…

Omdöme: Snyggt uppbyggd historia i gränslandet mellan feelgood och deckare
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Bokblomma, Ewelinas bokblogg, Feministbiblioteket och Just här Just nu

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Big Little Lies
Förlag: Albert Bonniers
Översättare: Anna Henriksson
Sidor: 418 (e-boken)

Mitt exemplar var en e-bok lånad på biblioteket.
Utläst: 30 juni 2017

Cold Earth (Mörk jord) av Ann Cleeves

Från det svenska förlagets hemsida: Under den mörka vintern på Shetlandsöarna framkallar det häftiga regnet ett jordskred. Våldsamma vattenmassor och lervälling spridersig över vägen från Lerwick till Sumburgh ochut mot havet. När Jimmy Perez kör till en väns begravning får han syn på en stuga som förstörts av vattenmassorna. Han utgår först från att stugan är övergiven, men när han stiger in hittar han en död kropp: en mörkhårig kvinna i röd klänning. Jimmy, som får intrycket attden döda kvinnan precis som han själv har rötter i medelhavsområdet, blir som besatt av att ta reda på vem hon var. Så småningom kommer det fram att kvinnan sannolikt blivit mördad och att hon var död redan innan jordskredet nådde huset. Jimmy Perez är beredd att göra allt för att ta reda på hennes identitet– och hur hon dött.

Cold Earth av Ann Cleeves kom ut 2016. På svenska heter den Mörk jord och kom ut i maj 2017. Cold Earth är den sjunde delen i Ann Cleeves Shetlandsserie, varav den första, Raven Black, kom ut 2006. Ann Cleeves är en brittisk författare som skrivit c:a 30 böcker i flera deckarserier. Mest känd i Sverige är hon för serien om Vera Stanhope och Shetlandsserien, vilka bägge har filmatiserats.

Från början så var Shetlandsserien en kvartett och jag älskade de böckerna. Ända tills slutet av den fjärde. Sällan har jag varit så arg på en författare. Det var med blandade känslor jag tog emot beskedet att det skulle bli fler böcker i serien. Även om de inte är så bra som de första fyra så är de ändå såpass bra att jag läser dem så fort de kommer ut. På engelska. Cold Earth fick jag i födelsedagspresent och jag förstår ärligt inte varför den blivit liggande till nu.

Cold Earth är en lättläst deckare i lugnt Shetlandstempo. Den här serien handlar inte om mysterierna, det handlar om personerna (Jimmy Perez och hans kollegor/vänner) och framförallt handlar det om Shetlandsöarna, både miljön och mentaliteten. Jag förväntade mig ett lugnt tempo, och ingen bladvändare, och det var vad jag fick. Det är i stort en ganska medelmåttig bok, men jag charmas av språket och miljön.

Miljöskildringarna är verkligen fantastiska i Cold Earth, man förflyttas till en miljö där vädrets växlande förutsättningar styr. Jag känner mig både blöt och kall och imponerad av kraften i vädret. Mysteriet däremot är inget att hurra för, och upplösningen tycker jag är underlig.

Jag gillar i stort huvudpersonerna, men ärligt talat börjar jag bli lite less på Jimmy Perez. Vad är charmen med honom egentligen? Han är butter och inåtvänd mest hela tiden, och tänker mer på sig själv än andra. I den här boken är han heller inte den som leder och kommer med genombrotten. Jag gillar att Sandy får ta mer plats, och att han utvecklats. Magnus Tait vars begravning boken inleder med var ju en av huvudpersonerna i den första boken, Raven Black, och jag gillar hur historien knyts ihop.

En sak som jag funderar på när jag läser är Cassies ålder. Cassie har ju funnits med sen första boken, men hon beskrivs ändå som väldigt ung, ungefär som hon precis börjat skolan. Raven Black kom ut 2006 så rimligen borde det gått 10 år? Kan Cassie vara 12-13 år? Inte alla som sätter sig och leker med Lego, eller bara accepterar att ignoreras?

Jag kommer att fortsätta läsa den här serien, för jag gissar att det kommer en till bok som har ”Fire” i titeln? (de tre sista heter Dead Water, Thin Air och Cold Earth så ett element fattas). Definitivt på engelska, för en del av charmen är det brittiska inklusive språket.

Omdöme: Lättläst och lugnt om Shetlandsöarna.
Betyg: 4-

Bloggat om boken (den svenska) har Johannas deckarhörna

Mer om boken kan du läsa här, här, här elller här
Förlag: Macmillan
Sidor: 387

Mitt exemplar var en födelsedagspresent i januari.
Utläst 25 juni 2017.

Den gode lögnaren av Nicholas Searle

Från förlagets hemsida: Han är en man som har ljugit i hela sitt liv. Svindlaren Roy Courtnay, drygt åttio år gammal, bor i en engelsk förort och står inför sitt livs största kupp: Han ska förföra den rika änkan Betty, som han fått kontakt med via en dejtingsida, för att lura åt sig hennes pengar.
Men vem är Roy Courtnay? Vad har han tvingats gå igenom för att klara av att leva med alla sina lögner? Och varför tycks Betty vara så villig att bli hans nästa offer?
Steg för steg börjar historien nystas upp, i en psykologisk thriller som tar sin början i Berlin 1938 och sträcker sig över nästan ett sekel, en tid med inslag av ofattbar ondska, kraftfullt motstånd och anmärkningsvärd godhet.

Den gode lögnaren av Nicholas Searle kom ut i 2016. I original heter den The Good Liar och kom ut 2016. Nicholas Searle är en brittisk kriminalförfattare som arbetat med säkerhetsfrågor som statstjänsteman. Den gode lögnaren är hans debutroman.

Den här boken dök upp som ett överraskningsexemplar från förlaget. Lite senare under hösten blev den nominerad till Svenska Deckarakademins pris för bästa till svenska översatta kriminalroman. Nicholas Searle hamnade också på min Boktolva 2017.

Den gode lögnaren är en spännande och riktigt bra thriller. Jag visste verkligen inte alls vad den här skulle handla om och hade nästan inga förväntningar, vilket visade sig vara riktigt bra. Intrigen överraskade mig och den var betylidgt bättre än väntat. Redan från början fastnade jag i berättelsen, och fann den ovanligt lättläst. Tyvärr så var det en svacka i mitten, sen tog den fart igen, för att landa i ett slut som jag tyckte var ett antiklimax.

Tidshopp är otroligt vanliga i spänningsromaner (och även andra genrer) och det fungerar olika bra. I Den gode lögnaren är tidshoppen till olika tidsåldrar, knutet till vad som händer i nutid snarare än kronologiska. Det gör att man som läsare inte förrän i slutet har en komplett bild av Roy och Betty. Jag gillar greppet, och tycker Nicholas Searle behärskar det.

Karaktärsteckningen är inte den bästa. Roy är en högst osympatisk karaktär, och det finns egentligen ingen som jag riktigt gillar, inte ens Betty. Man behöver ju inte gilla karaktärerna men jag engagerar mig inte i personerna i berättelsen, utan bara vad som händer personerna. Nutidstråden är den tråkigaste, och beskrivningen av åldrande är inte särskild bra, bara deprimerande.

Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa mer av Nicholas Searle, även om jag tror att mitt positiva intryck av Den gode lögnaren i hög grad baseras på överraskning och låga förväntningar.

Omdöme: Intressant och invecklad historia om förräderi, lögner och bedrägeri.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Mest Lenas godsaker och Beas bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: The Good Liar
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Översättare: Boel Unnerstad
Sidor: 320

Mitt exemplar var ett överraskningsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 17 juni 2017.

Manglade dukar och vikta servetter av Ewa Klingberg

Från förlagets hemsida: Utan att riktigt förstå hur det gick till så har Felicia blivit med hus. Inte en vanlig villa, utan en stor fastighet med hyresgäster som nu är hennes ansvar. En av lägenheterna ska hon inreda till sig själv.
När Felicia möter den attraktive antikhandlaren Jonathan som vill fylla hennes bostad med tidstypiska möbler vänds hennes liv upp och ned. Felicia tar tacksamt emot inredningshjälp från Jonathan, men vad varken Felicia eller Jonathan känner till är att en av möblerna döljer en gammal hemlighet … Denna hemlighet leder till Nanny, en ung kvinna som arbetar som piga i ett välbemedlat hem i Karlskrona år 1851.
Ensamheten blir plötsligt ett virrvarr av nya bekantskaper, de gamla murriga väggarna får nytt liv och Felicias sårade hjärta tinar upp. Men hur ska hon hantera en kärlek som är omöjlig redan från början?
Nannys och Felicias skilda livsöden vävs samman på ett fängslande vis. Hemligheter från det förflutna blir en del av Felicias liv och påverkar henne på ett sätt som hon aldrig hade kunnat förutsäga. Manglade dukar och vikta servetter är en varm och charmig historia som handlar om vänskap, kärlek och modet att känna tillit.

Manglade dukar och vikta servetter av Ewa Klingberg kom ut i maj 2017. Ewa Klingberg har tidigare arbetat som lärare men sedan 13 år tillbaka är hon författare på heltid. Hon skriver romaner såväl som noveller för veckopressen samt är medarbetare i tidningen Släkthistoria. Hon driver även bloggen Holavedsbrudar.

Eftersom Ewa Klingberg driver en bokblogg, Holavedsbrudar, som jag följer både på webben och Instagram hade jag sett att den här boken skulle komma ut. Eftersom jag normalt sett inte brukar vara rätt läsare för historiska romaner så hade jag inte tänkt läsa den. Men så blev jag mer och mer nyfiken och när Ewa erbjöd att om man kommenterade på bloggen kunde man få recensionsexemplar från förlaget slog jag till.

Manglade dukar och vikta servetter är en mycket välskriven och fängslande bok. Det här är feelgood precis som jag vill ha den. Helt enkelt perfekt! Det finns en historia, det finns allvar, det finns mysfaktor, det finns förvecklingar, det finns attraktion och förälskelse. Allt beskrivet med värme och glimten i ögat. Än en gång konstaterar jag att jag inte ska gå på mitt första omdöme och tro att en bok inte är något för mig. Efter att ha letat efter en bladvändare i deckargenren för att återfå min läslust så hittade jag den i en välskriven feelgood. Överraskande.

I Manglade dukar och vikta servetter finns en nutidshistoria, om Felicia, och en dåtidshistoria, om Nanny. Dåtidshistorien tillför mycket, och jag hade velat läsa mer om Nanny. Samtidigt så är det också en perfekt avvägning mellan de två historierna, nu hålls intresset uppe hela vägen då man som läsare får veta ”lagom mycket” åt gången.

Genom hela boken går ett stråk av intresse för inredning. Jag är inte alls den typen, men det finns en charm att läsa om det, och Ewa Klingberg lyckas måla upp bilder och anknyta till vardagsfenomen (som när Felicia i början går på IKEA) som gör det levande. Levande är också karaktärerna. Min favorit är Nanny, men Felicia och övriga personer i nutidshistorien är väl beskrivna, och jag märker att under läsningens gång så tänker jag på dem som personer som jag känner i verkliga livet.

Det enda störmomenet i historien är i början, då jag stör mig på Felicias inställning till pengar. Hennes man har just flyttat ut, har hon inte köpt ut honom? Varifrån kommer hennes pengar undrar jag? Jag stör mig också lite på Felicias naivitet till andra människor som ”tar över” hennes liv. Samtidigt så bäddar det för förvecklingar och passar i historien.

Jag kommer definitivt att läsa mer av Ewa Klingberg. Jag ser fram mot hennes nästa bok – Lånat silver och krossat glas. Och för alla er som gillar en bra feelgood – se till att läsa Manglade dukar och vikta servetter.

Omdöme: Mycket bra feelgood med värme, mysfaktor och intressant historia.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Hanneles bokparadis, Ewelinas bokblogg, Västmanländskans bokparadis, Bokhyllan, Boklysten och Bokstunder

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Historiska media
Sidor: 358

Mitt exemplar kom från förlaget tack vare att jag kommenterade på författarens blogg. Tack!
Utläst 10 juni 2017.

Tennison av Lynda La Plante

Från förlagets hemsida: I Tennison skildrar Lynda La Plante – författaren bakom den brittiska kriminalserien Prime Suspect [I mördarens spår] – än en gång huvudpersonen Jane Tennison: den här gången som nyutexaminerad polis i problemdistriktet Hackney i östra London.
Året är 1973 och i den manschauvinistiska polismiljön tvingas Tennison snabbt lära sig hantera chockerande situationer utan någon som helst hjälp eller sympati från sina överordnade. Snart blir hon involverad i sitt första mordfall: en ung, heroinberoende kvinna har hittats död. Strypt.
Brittiska Prime Suspect är en av de mest innovativa kriminal-TV-serierna någonsin. För sin realism och råa ton, men mest för huvudpersonen Jane Tennison, en av de första kvinnliga TV-deckarlegenderna (spelad av Helen Mirren).
Även Tennison har nu adapterats för en TV-serie – med manus av Lynda La Plante själv – och kommer att premiärvisas i brittisk TV under hösten 2016.

Tennison av Lynda La Plante hade recensionsdatum 29 oktober 2016. Lynda La Plante är en brittisk författare, manusförfattare och skådespelerska. Hon debuterade 1987 med The Legacy. 1991 kom den första delen i hennes TV-serie Prime Suspect (I mördarens spår) som gick i sju säsonger. På svensk TV har även hennes TV-serie om Anna Travis sänts.

Den här boken dök upp som en överraskning från förlaget i höstas. Trots att jag sett och gillat serien så hade jag inte noterat boken. Tyvärr hamnade den i den alltför stora högen av olästa böcker. Jag satte upp Lynda La Plante i Boktolvan, och nu när jag var sugen på en deckare av bladvändarkaraktär så bestämde jag mig för att prova den här.

Tennison är en deckare som utspelas på 70-talet, innan Jane Tennison blir den som hon är i TV-serien. Den ger en slags bakgrundsbeskrivning av hennes karaktär och miljön. 70-talsreferenserna duggar tätt, allt från kläder till musik vidare till politik. Det här är ett årtionde som jag gillar att läsa om och det är en av behållningarna med boken, i synnerhet musiken där en av de återkommande låtarna är en favorit hos mig (dock med en annan artist). En annan är beskrivningen av vardagen för kvinnorna inom poliskåren. Den är minst sagt tuff, och en jargong och behandling som kan klassas som sexuella trakasserier är vardagen. Ibland vill jag bara skaka om karaktärerna, och fråga hur de står ut. Men samtidigt kan jag förstå det – kostnaden för individen kan bli för stor, det skulle innebära slutet på deras karriär.

Tyvärr så är det något som gör att jag inte riktigt kommer överens med Tennison. JAg vill så gärna tycka om den, men lyckas inte. Jag kommer aldrig riktigt in i boken, och den är rejält tjock (inte minst för att vara en deckare). Det är som om beskrivningarna hela tiden är utifrån, jag kommer inte karaktärerna in på livet. Jag upplever språket som något stolpigt, men framför allt så innehåller det för många förklaringar hur personer känner och tycker. Efter en replik så beskrivs gärna hur den som lyssnat tolkat den och reagerar på den. Det blir för mycket och för segt för min smak. Därför blir det inte en bladvändare.

Mysteriet, eller kanske man ska säga mysterierna, är inte det som driver handlingen framåt i Tennison. Det är visserligen en detaljerad beskrivning av hårt polisarbete, men spänningsfaktorn är inte hög.

Jag är ganska säker på att en filmatisering av Tennison skulle fungera utmärkt, eftersom det jag inte tycker fungera i boken inte skulle överleva till en filmatisering. Jag noterar att den fysiska beskrivningen av Jane Tennison i boken inte stämmer med Helen Mirren som spelar henne i Prime Suspect. Tennison är redan filmatiserad, så det återstår att se när den kommer till svensk TV. Tyvärr så hittar jag en del recensioner av den som är minst sagt negativa.

Om jag någon gång ska läsa mer av Lynda La Plante så tror jag att jag ska göra det på engelska istället.

Omdöme: Lite för detaljerat om en ung kvinnlig polis i en tuff polismiljö på 70-talet
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Mest Lenas godsaker och Bokdamen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Tennison
Förlag: Modernista
Översättare: Carla Wiberg
Sidor: 527

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det.
Utläst 6 juni 2017.

Entry Island av Peter May

Från Bokus: När det isolerade ösamhället Entry Island skakas av ett mord, det första i mannaminne, beger sig kriminalpolisen Sime Mackenzie till ön som del av ett utredningsteam från Montréal. Affärsmannen James Cowell, en av öns drygt hundra invånare, har knivhuggits till döds i sitt hem, och det mesta talar för att det är hans hustru, Kirsty, som hållit i vapnet.
Utredningen ser först ut att bli en formalitet, men när Sime träffar Kirsty överväldigas han av en märklig känsla. Trots att han vet att de inte kan ha träffats förut känner han igen henne. Det är något hos den mordmisstänkta kvinnan som rör upp djupt begravda minnen inom honom.
I takt med att utredningen fortskrider börjar Sime hemsökas av drömmar om ett avlägset förflutet på en skotsk ö, femhundra mil bort historier som hör till en fjärran värld men ändå tycks sträcka sig in i nuet, mot Entry Island och de mysterier som ön ruvar på

Entry Island av Peter May hade recensionsdag 30 september 2016. Den heter likadant i original och kom ut 2014. Peter May är en brittisk författare, med en bakgrund som journalist och manusförfattare. Han debuterade 1978 med The Reporter och har gett ut ett drygt 20-tal romaner.

Lewistrilogin av Peter May är en av mina favoritserier, och givetvis blev jag glad när den här dök upp i brevlådan överraskande i höstas. Men ändå blev Entry Island mystiskt liggande i läshögen. När nu deckarsuget var stort så blev den ett spontant val.

Entry Island är en välskriven och förvånansvärt lättläst roman. Den är rätt tjock, men den tog inte lång tid att läsa. Ändå så var jag besviken. Varför? Jo, jag hade ett enormt sug efter en fängslande deckare, en bladvändare med ett mysterium som skulle vara klurigt och intressant. Entry Island är inte det. Jag tycker den är mer en historisk och romantisk roman där deckardelen kommer i andra hand. Hade jag bara förstått det och förväntat mig det så hade jag inte alls blivit besviken. Men nu tog det mig nästan halva boken innan jag kom i den, och kunde vända mina förväntningar till något annat. Men riktigt intresserad blev jag aldrig.

Styrkan i Entry Island är miljöskildringarna och den fina tonen. Det är som om man förflyttar sig till den här speciella ön som ligger nära naturen. När jag efter läsningen googlar på bilder från verklighetens Entry Island så tycker jag definitivt det stämmer. Peter May har också lyckats väva in historiskt skrämmande och intressanta händelser från andra sidan Atlanten och det känns som om man lär sig en hel del. Däremot så känns kopplingen mellan nutid och dåtid stundvis krystad, och ett tag är jag rädd att han ska blanda in något övernaturligt som tidsresor.

Mysteriedelen däremot tycker jag inte alls är lyckad. Jag blir aldrig riktigt nyfiken på vem som mördade James Cowell, det går på tok för långsamt och slutet känns krystat. Inte heller fastnar jag för några av karaktärerna, de är lite för schablonartade. Möjligen dåtidens Sime mot slutet av historien.

Hade jag haft helt andra förväntningar hade jag nog kunnat gilla det här. Peter May kvarstår fortfarande som en författare jag vill läsa mer av. Lewistrilogin är ändå Lewistrilogin…

Omdöme: Välskrivet om olycklig kärlek och dramatiska historiska händelser i en vacker och karg miljö.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Johannas deckarhörna, Mest Lenas godsaker, Läsa & Lyssna och och dagarna går

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Entry Island
Förlag: Modernista
Översättare: Charlotte Hjukström
Antal sidor: 415

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 31 maj 2017.

Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson

Från förlagets hemsida: Märit kliver av tåget i Lund utan att själv förstå varför. Det är över femtio år sedan honsenast var här och hon har inte längtat tillbaka en sekund. Hit kom hon som läkarstuderande på 60-talet, en tid då folkhemmet växte och blomstrade.
Men på Norra kyrkogården vittnar en massgrav om en annan verklighet. Här hamnade patienterna från Vipeholm, den stora anstalten för så kallade sinnesslöa strax utanför Lund. Det var där hennes bror gick under. Han som kallades Tok-Lars, Vidundret eller Haltelyttelasse. Vad var det som hände för alla dessa år sedan? Och vem bär egentligen skulden?

Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson kom ut i maj 2017. Majgull Axelsson är en svensk författare och journalist som började med att skriva om barnprostitution och fattigdom i Sverige. Hennes skönlitterära debut kom 1994 med Långt borta från Niefelheim och 1997 fick hon Augustpriset för Aprilhäxan. Hennes böcker har översatts till ett tjugotal språk och hon är en av Sveriges mest framgångsrika författare.

Jag fastnade för Majgull Axelssons böcker för många år sedan, och hennes Rosario är död är en av mina starkaste läsupplevelser. Under några år ”tappade jag bort” henne, men med böckerna Moderspassion (2011) och Jag heter inte Miriam (2014) så hittade jag henne igen. När jag såg att hon skulle komma med en ny bok var jag säker på att jag ville läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Ditt liv och mitt är en välskriven och tänkvärd berättelse. Jag tycker om det fina språket som gör läsningen i sig till en njutning. Boken är lättläst, faktiskt mer lättläst än både Moderspassion och Jag heter inte Miriam. Huvudpersonen är en kvinna i 70-årsåldern, och jag inser att det inte är alltför många böcker jag läser som har det. Beskrivningen av Märit är fin och ärlig, även om jag tycker ”den andra” i början är lite underlig. Men allt eftersom historien utvecklar sig så vänjer jag mig.

Det finns en ambition i Ditt liv och mitt att läsaren ska bli nyfiken på vad som hänt Märit tidigare, och det antyds som ett ”mysterium”. Jag tycker historien står på egna ben, och den hade inte behövt balansera på gränsen till spänningsroman, för det är den inte. Jag blir berörd av historien, i synnerhet den om Märits bror. Förmodligen beror det på att jag levt nära personer som haft någon form av förståndshandikapp, och i första hand upplevt hur folk utanför så lätt dömer sådana personer. Även i vårt samhälle numera. Den tid och den behandling dessa människor fick utsåt som Majgull Axelsson beskriver är horribel och komplett obegriplig.

Jag kommer definitivt att vilja läsa mer av Majgull Axelsson, och vill nog påstå att hon är en av mina favoritförfattare, även om Ditt liv och mitt inte är lika stark som Jag heter inte Miriam.

Omdöme: Välskrivet drama om utsatthet, ånger och personligheter
Betyg: 4+

Bloggat om boken har och dagarna går och Bokkoll

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Brombergs

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 26 maj 2017.

Kongens nei av Alf R Jacobsen

Från Goodreads: I oppfølgeren til Alf R. Jacobsens Krysseren Blücher følger vi det dramatiske hendelsesforløpet som fulgte etter de fremmede styrkenes inntog i Oslo. Forfatterens litterære fortellergrep belyser de begivenhetsrike dagene fra både tysk og norsk side, og lar leseren ta del i nye aspekter ved Kong Haakons kategoriske NEI, flukten gjennom Østerdalen mot Vestlandet og Molde, og konsekvensene av avgjørelsene som ble tatt.
Senkningen av krysseren Blücher i morgentimene 9. april 1940 innledet et kappløp uten sidestykke i nyere norsk historie. Hitlers dristige plan om en rask okkupasjon av Norge hadde mislyktes, og i et forsøk på å unngå et tilbakeslag i Oslo iverksatte der Führer og hans medsammensvorne en kynisk kriseplan: Kongefamilien og regjeringen skulle tvinges til kapitulasjon gjennom morderiske anslag av Nazi-Tysklands elitestyrker. I en forrykende skildring med basis i nye og tidligere ubrukte kilder beskriver forfatteren Alf R. Jacobsen kongen og regjeringens flukt fra Oslo – forfulgt av topptrente fallskjermjegere og bombefly. Kongens nei forteller om kong Haakons og kronprins Olavs ranke holdning i de mørkeste timene da mange ville gi opp. Boken gir også den første beskrivelsen av Hitlers elitesoldater i fallskjermjegerbataljonen, som fikk sin ilddåp i Norge

Kongens Nei av Alf R Jacobsen kom ut 2011. Alf R Jacobsen är en norsk författare och journalist. Han debuterade 1982 med thrillern Stalins gull. Han har skrivit flera böcker som utspelar sig i norsk finansmiljö, samt faktaböcker om andra världskriget. Flera av böckerna har filmatiserats. Kongens nei är den andra boken i en serie om den tyska ockupationen av Norge 1940.

Jag brukar säga att jag inte är speciellt historieintresserad, men det finns några perioder som jag intresserar mig mycket för. Den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget är en sådan. När jag läste en smakbit från Kongens nei i En smakebit på søndag för många år sedan så åkte den upp på ”nyfiken-på-listan”. Vid ett besök i Oslo hösten 2014 så köpte jag den spontant på flygplatsen. Sen blev den ändå stående i bokhyllan. I höstas så skrev jag om den i Hett i hyllan, och satte upp den på min Boktolva 2017. Boken filmatiserades förra året, och när den kom till Sundsvall så gick vi och såg den (som jag skrivit om här). Efteråt så insåg jag att om jag skulle få boken läst så var det lika bra att göra det nu.

Kongens nei är en intressant och mycket detaljerad beskrivning av händelserna 8-10 april 1940 (plus lite efter) i Norge, som inkluderar både en beskrivning av händelserna på den tyska sidan och på den norska. Det är bra tempo i historien, och Kongens nei är ett bevis på att en berättelse om verkliga händelser kan vara lika rafflande som en helt påhittad thriller.

Det var många aktörer inblandade, och boken är full av namn på personer, varav flera bara förekommer mycket kort. Det gör att jag har svårt att hänga med ibland. Faktum är att jag tror jag hade haft svårt att ta mig igenom boken om jag inte nyss hade sett filmen, jag hade helt gått vilse bland alla personer! Genom filmen hade jag en översiktilig bild av huvudpersonerna och av händelseförloppet.

En sak som jag desperat saknar är kartor! Nu är väl detta en bok för en norsk publik men jag undrar om ens alla norrmän har en sådan lokalkännedom om regionen kring Oslo. På några ställen finns det kartor, och då har jag genast betydligt lättare att följa med i händelserna.

Beskrivningen har en tydlig tonvikt på att lyfta fram kungen som handlingskraftig, medan beskrivningen av den norska regeringen är inte nådig. De beskrivs som panikslagna, ostrukturerade och handlingsförlamade. Det är också på deras passivitet och oförmåga att se hotet som skulden läggs på för att tyskarna mer eller mindre bara kunde marschera in obehindrat. Det förklarar för mig en hel del kring de andra skildringar jag sett och läst kring den norska motståndsrörelsen.

Så här i efterhand kan jag reflektera över skillnader mellan bok och film. I filmen lyfts det tyska sändebudet som betydligt viktigare och mer sympatisk än i boken. I boken förekommer också en hel del krigsscener som underligt nog var väldigt sparsamt förekommande i filmen. En av hjältarna i filmen hittar jag inte alls i boken (men han kan ha varit med, det var ju som sagt var många namn).

Min norska är ju mer eller mindre flytande när det gäller läsning och jag brukar numera sällan ha problem att läsa böcker på norska (bokmål i alla fall). Jag har inga större problem här heller, men ibland så blir det lite detaljerat om strider. Ett helt nytt ord lärde jag mig på kuppen: mitraljøs.

Jag är imponerad över den research som författaren lagt ner, vilket blir speciellt uppenbart av att han hittat tidigare okända källor. Om jag nu hade varit mer intresserad av den här genren hade jag kunnat tänka mig att läsa mer av Alf R Jacobsen. Lite nyfiken är jag på hur hans deckare är…

Omdöme: Välbeskrivet med en stor detaljrikedom om tyskarnas invasion av Norge
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokbloggberit och Bokelskerinnen

Mer information kan du läsa här.
Förlag: Vega forlag

Mitt exemplar var en hyllvärmare.
Utläst 23 maj 2017.

Eragon av Christopher Paolini

Från förlagets hemsida: ”Jag ser mäktiga krafterna i vårt land kämpa om kontrollen över din vilja och ditt öde. Oräkneliga är de möjliga framtider som väntar dig men bara en kan bringa dig lycka och fred. Akta dig för att tappa bort din egen väg, för du är en av de få som är verkligt fri att välja sitt eget öde.”
Den fattige bondpojken Eragons liv förändras helt när han en dag hittar en vacker blå sten som visar sig vara ett drakägg. Ägget kläcks och drakungen Saphira och Eragon blir i vänner i hemlighet. Från den dagen knyts deras öden för alltid till varandra.

Eragon av Christopher Paolini kom ut på svenska 2005. I original heter den också Eragon och kom ut 2002. Christopher Paolini är en amerikansk författare som var bara 15 år när han skrev Eragon, den första boken i serien Arvtagaren. Han gick inte i skolan utan utbildades av sina föräldrar, som bägge var författare. Eragon gavs först ut på föräldrarnas förlag, men blev senare uppköpt av Random House och blev en internationell succé. Christopher Paolini var då 19 år. Totalt består serien av fyra böcker. Eragon är också filmatiserad.

Efter att ha läst Ärren vi bär av Caroline Engvall hade jag ett stort behov av att läsa något helt fiktivt, långt från verkligheten. Då passade det bra att plocka upp den sista boken i Makeutmaningen 2016/2017, nämligen Eragon av Christopher Paolini. Jag är sist ut i familjen att läsa den.

Eragon är mycket lättläst fantasy och en skön verklighetsflykt. Jag brukar ha problem med persongalleriet i fantasy som brukar kunna vara.. tja, rikligt. I Eragon är det lagom med karaktärer för att jag ska kunna hänga med. Plus också förstås för kartan i början av boken, även om den kunde varit något mer detaljerad.

Det är väldigt detaljerade beskrivningar av utseenden och miljöer. Lite för detaljerat för min smak, men man får i alla fall en bild av om det är överdådigt, ödsligt, torrt, fuktigt, hotande osv. Men lite färre beskrivande ord hade varit passande. Det tråkar ut med alla detaljer.

Eragon är en ungdomsbok skriven av en femtonåring och det kan förklara att jag upplever språket som lite torftigt (fast många ungdomar kan skriva målande) och hela historien naiv. Det är också något som gör att jag har svårt att känna med Eragon. Jag berörs inte riktigt av hans öde och är inte speciellt nyfiken på hur historien ska utveckla sig.

Men trots mina invändningar så var de över 500 sidorna förvånansvärt lättlästa och den blev den verklighetsflykt jag hade väntat mig. Om nästa bok i serien är lika lättläst skulle jag nog kunna tänka mig att läsa den. Men prioriterat är det inte.

Omdöme: Lättläst men något oengagerande ungdomsfantasy
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika och Bokparadiset

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bonnier Carlsén
Sidor: 519

Mitt exemplar lånade jag av sonen.
Utläst 16 maj 2017.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

Från förlagets hemsida: Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.
Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne. 
Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl. 

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman hade recensionsdatum 15 maj 2017. Fredrik Backman är en svensk författare som debuterade 2012 med En man som heter Ove, som gjort succé och även filmatiseras. Fredrik Backman driver även en framgångsrik blogg. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre, som är en novell som Fredrik Backman publicerade på nätet först, är hans sjätte bok. Alla intäkter för boken går till Hjärnfonden.

Det kom ett mejl från förlaget. Ville jag läsa Fredrik Backmans nya bok? Eh… JO! Jag har läst och tyckt mycket om nästan alla hans böcker, så naturligtvis ville jag läsa den här. Jag hade läst om den, när den kom på nätet, men aldrig kommit mig för att klicka mig vidare.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en ömsint betraktelse över vad det gör med en människa och anhöriga när minnet börjar svika. Det upphör aldrig att förvåna mig, hur skicklig Fredrik Backman är med det skrivna ordet. Han utnyttjar språket så att man på 64 sidor (egentligen färre, för några är bara bilder), hinner både le och känna sig sorgsen. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre handlar om människans fantasi, något som Fredrik Backman förmår beskriva. Det är snyggt och berör. Och titeln. Jag bara älskar titeln!

Det starkaste med boken är för mig bandet mellan farfar och Noah, men också Noahs pappas roll i det hela. På de få sidorna hinner man förstå så mycket om familjen, deras respektive uppväxter och vilken skillnad det kan vara på relationen till barn och till barnbarn.

Men jämfört med övrigt jag läst av honom så upplever jag inte riktigt samma känslomässiga berg- och dalbana, vilket förvånar mig eftersom jag funderat mycket över det här att förlora minnet. Det handlar både om funderingar över föräldragenerationen och ens egen generation (vilket blev tydligt när jag läste boken Fortfarande Alice). Men det är som om det är lite för mycket bilder, lite för mycket fantasi. Bitvis saknar jag det den frustration, ilska och ledsamhet man känner när ens förälder försvinner. Den finns där, men inte i centrum, som den varit i mina tankar. Jag tror dock att många som läser den här boken kommer att gråta.

Nästa bok av Fredrik Backman, Vi mot er, kommer i höst, och den står väldigt högt upp på önskelistan.

Omdöme: Ömsint betraktelse över minnets förgänglighet.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Lexie läser

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 64

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 16 maj 2017.