Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

Från förlagets hemsida: Den franska flickan Marie-Laure har nyligen blivit blind och kan bara tolka krigets fasor genom ljud, dofter och beröring.
I Tyskland drömmer barnhemspojken Werner om att bli radiotekniker, men kan bara undslippa ett hårt liv i kolgruvan genom Hitlerjugend.
När Marie-Laure flyr det ockuperade Paris och Werner skickas på ett hemligt uppdrag förenas deras öden i Saint-Malo – en stad som kommer att totalförstöras av kriget.

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr kom ut 2015 på svenska. I original heter den All the Light That We Cannot See och kom ut 2014. Anthony Doerr är en amerikansk författare som debuterade 2002 med The Shell Collector. All the Light We Cannot See, som är hans femte bok, vann Pultizerpriset 2015.

När den här blev mer och mer omskriven på nätet och media så började jag lockas att läsa den. Maken fick den i julklapp förra året, och efter avslutad läsning satte han högsta möjliga betyg. Då bestämde jag mig för att läsa den. Men jag hade inte kommit till skott när han var snäll nog att inkludera den i Makeutmaningen. Den blev augusti månads val.

Ljuset vi inte ser är en fin berättelse med ett alldeles speciellt språk. Texten är kryddad med många liknelser, vilket gör att jag hade svårt att komma in i den. Trots detta så upplevde jag den som lättläst, med ytterst korta kapitel (tror aldrig jag läst en bok med så många kapitel…). När jag började läsa den hade jag bara korta lässtunder, vilket försvårade för mig, jag hittade inte läsrytmen. Jag önskar jag hade haft tid för obruten läsning, när jag hade det så kom jag in i boken på ett helt annat sätt.

Ljuset vi inte ser är uppbyggd med olika POW och de engagerade olika mycket. Personödena var gripande, men jag tror det var Werners historia som berörde mig mest. Hela historien är tragisk men hoppfull på en och samma gång, och jag kan inte komma på att jag läst något liknande. Bara det är fascinerande, med tanke på hur många berättelser om andra världskriget det finns. Speciellt förtjust var jag i hur han lyckats få till slutet. Jag vill egentligen inte skriva mer om historien, för boken vinner på att man inte läst för mycket om den innan.

Som ni märker så sällar jag mig inte till hyllningskören av de som tycker detta är den mest fantastiska bok de läst på flera år. Trots att jag tycker den är fin och tankvärd, men så slår inte an hos mig på det sättet. När jag först läst den så tänkte jag att jag skulle skriva i recensionen att jag inte är så mycket för ett skrivsätt där liknelserna duggar tätt. Men sen läste jag en annan bok full med liknelser som jag verkligen tyckte om. Så min slutsats blir att det är just de här liknelserna som inte fungerar för mig.

Jag skulle kunna tänka mig att prova att läsa något mer av Anthony Doerr, för jag är nyfiken på om det liknelsespäckade språket är något han alltid använder sig av.

Omdöme: Fin berättelse om att göra rätt eller fel eller bara vara mänsklig.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Beas bokhylla, Vargnatts bokhylla, Boklysten, Boktanken, Kulturloggen, Cissigrip och Mest Lenas godsaker

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: All the Light That We Cannot See
Förlag: Bookmark förlag
Översättare: Thomas Andersson

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 14 augusti 2016.

Monster av Jørgen Jæger

Från förlagets hemsida:11 år gamle Thea Dahl går av skolebussen og løper glad hjemover.
Når hun kommer hjem, er hun i sjokk. Hva så hun, hva skjedde?
Familien Dahl lever med skjult identitet, de er drapstruet av Anne Dahls eksmann og Theas far.
Har han klart å spore dem opp? Terroren hjemsøker den lille familien.
Så skjer et drap. Som endrer alt.
Med god hjelp av en sykemeldt Ole Vik og hans vikar Marte Mellingen avdekker Cecilie Hopen en kriminell ondskap de erfarne etterforskerne knapt har sett maken til.

Monster av Jørgen Jæger kom ut 2015. Jørgen Jæger är en norsk författare som debuterade 2003 med Skyggejakten, den första i serien om länsman Ole Vik och hans kollegor. Jørgen Jæger har arbetat med försäljning och administration och innan han blev författare på heltid skrev han kriminalnoveller i veckotidningar. Monster är den åttonde boken i serien om Ole Vik.

Jag hade läst om Monster på en del norska bokbloggar och satt upp den på min nyfikenlista. När vi var i Trondheim i augusti så stod den bland pocketnyheter och jag slog till. Började läsa den där på plats. Vad jag inte hade uppfattat var att det var den åttonde boken i en serie!

Monster är en lättläst och välskriven deckare i nordisk stil. Det här är den typen av krim som jag gillar, med flyt i beskrivningarna och en vardaglig miljö. I synnerhet så gillar jag karaktärerna, och drar en lättandens suck över att poliserna beter sig professionellt. Jag är less på alla böcker där poliser hamnar mitt i mysteriet, och antingen beter sig oprofessionellt eller rent av kriminellt. Den är som sagt var lättläst, och norskan är inget problem, men ändå tar den ett tag för mig att läsa. Den är bra, men ändå ingen bok jag kastar mig över varenda ledig minut. Det är också många miljöbeskrivningar – vackert, men lite för långrandigt ibland.

Det är synd att jag kom in i den här serien i den åttonde boken, för även om den i princip är ”fristående” och jag inte tycker jag saknar någon väsentlig information för att följa huvudmysteriet så är det väldigt många referenser till tidigare händelser i serien när det kommer till poliserna. ”Mysteriet” är helt OK tycker jag, det håller. Jag blir inte överraskad, men kan känna skräcken och spänningen. Det känns som om författaren försöker göra ett politiskt ställningstagande, men samtidigt får inte den delen inte tillräckligt med utrymme.

Jag skulle definitivt kunna tänka mig att läsa mer av Jørgen Jæger, men undrar om inte tidigare böcker är lite ”spoilade” nu. Monster slutar med en cliffhanger så jag kanske helt enkelt ska satsa på nästa bok i serien, som faktiskt redan kommit ut.

Omdöme: Välskriven norsk krim om att ständigt leva på flykt
Betyg: 4

Bloggat om boken har Tine sin blogg, Artemisias verden, I Bokhylla och Min bok- og maleblogg

Mer om boken kan du läsa här.
Förlag: Juritzen

Mitt exemplar var nyinköpt i Trondheim.
Utläst 7 augusti 2016.

Björnstad av Fredrik Backman

Från förlagets hemsida: Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?
Bara allt. Den betyder bara allt.
Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.
Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.

Björnstad av Fredrik Backman har recensionsdatum idag, 21 september 2016. Fredrik Backman är en svensk författare som debuterade 2012 med En man som heter Ove, som gjort succé och även filmatiseras. Fredrik Backman driver även en framgångsrik blogg. Björnstad är hans femte bok, och den första i en serie.

Jag är evigt tacksam till den person som övertalade mig att läsa En man som heter Ove en gång i tiden, trots att jag inte alls trodde det var min typ av bok. Sen dess så tillhör Fredrik Backman de författare som finns på min ”måste-läsa-lista” och så snart jag såg att Björnstad skulle komma ut så åkte den upp på samma lista. Glädjen blev förstås ännu större när jag fick frågan från förlaget om jag ville ha ett recensionsexemplar. O ja, o ja!

Björnstad är en vacker och välskriven berättelse om några av de stora ämnena i livet. Att våga älska förutsättningslöst. Att våga släppa taget. Att vara förälder. Att våga lita på sina barn. Att våga lita på sig själv. Och inte minst vad grupptryck gör. Det är en fascinerande och smått fantastisk bok där Fredrik Backman återigen med sitt alldeles speciella språk och berättarstil lockar fram de starka känslorna hos mig som läsare. En skillnad från tidigare böcker är att jag inte skrattar en enda gång. Däremot blir jag betydligt mer upprörd och ledsen än jag blivit av tidigare böcker (trots att en och annan tår kommit fram då också). Björnstad är en bok att fundera och reflektera kring. En utmärkt bokcirkelbok tror jag den skulle vara också.

Karaktärerna i Björnstad är tecknade med kärlek och det finns gott om engagerande personer. Allra mest är det Mayas lillebror Leo som jag lider med, samtidigt som jag ser en enorm styrka i den familjen, inte minst genom dynamiken mellan Mira och Peter. Den som får en alldeles egen plats i mitt hjärta är Benji.

Fredrik Backman har en fantastisk förmåga att använda liknelser som är helt obetalbara i sina formuleringar. Han använder greppet att återupprepa vissa uttryck ur olika vinklar, ofta i korta kärnfulla meningar, vilket är oerhört effektivt för att ge läsaren ett verbalt slag i magen. I Björnstad så levererar han också ett antal sanningar med stor träffsäkerhet. Jag älskar ”framåtblickarna” som vävs in, i synnerhet de som handlar om lång tid framöver. De ger en känsla för vad allt det här gjort med personerna.

För mig som har en fjortonårig son och en sextonårig dotter kommer ibland berättelsen för mycket in under huden. Bara beskrivningen i typisk Backmanstil: ”Det krävs inte mycket av dig för att kunna släppa taget om ditt barn. Det krävs bara allt.” säger allt. Just de här tankarna, om att släppa taget, våga lita på sina barns goda omdöme, är något som jag brottas med varje dag som förälder, och Björnstad spär snarare på mina rädslor än gör mig tryggare. Det finns ingenting som garanterar att barnen kommer att agera ”rätt” vad du än gör som förälder. Trots att Kevins föräldrar i viss mån beskrivs som mer skyldiga i sin uppfostran så lider jag lika mycket med dem som med Mayas föräldrar, fast på ett annat sätt.

Jag är inte, och har aldrig varit indragen i en sport på det viset som beskrivs i Björnstad och på sätt och vis har jag svårt att förstå den fullständiga passion och vinnarinstinkt som tar över (och betänk då att jag i stort sett är en lika dålig förlorare som Mira vad gäller spel😉 ) att man tappar allt perspektiv på livet. Jag kan inte förstå och det gör att jag känner mig som jag betraktar det hela utifrån. Men likafullt så får Fredrik Backman mig intresserad av just den frågeställningen. Vad gör det med oss när vi fostras till att det enda som betyder något är att vinna?

Jag saknar det humoristiska, det blir lite för tung läsning ibland. Det är så svart och så jobbigt att jag nästan inte förmår ta till mig eländet. En bit i mitten av boken så upplever jag en svacka i mitt intresse. Kan möjligen bero på att jag läste boken för fort, trots att den är lättläst så skulle jag behövt mer tid att smälta in i den. Trots detta så ger jag den betyget 5-, då den berör starkt.

Björnstad är den första boken i en serie, och jag ser redan fram mot nästa. Väldigt mycket! Inte minst pga de ”framåtblickar” man får i boken.

Omdöme: Välskrivet och engagerande om föräldraskap, grupptryck och att våga.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Just här – just nu, Romeo and Juliet, Midnatts ord, Fantastiska berättelser och Carolina läser

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Piratförlaget

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tusen tack!
Utläst 21 september 2016.

Miira av Eija Hetekivi Olsson

Från förlagets hemsida: Hon kastade sig över honom. Kampkramade hans lärarkropp hårt bakifrån med hela sin collegekropp. Brandbrusade. Gjorde fällben på honom så att de båda föll framåt och dök in bland bladen. Pressade pannan mot hans mansnacke och mörkmorrade.
Hjärnan var överhettad, hon kunde inte hålla sig och bet i hans hals med blodsugartänderna. Ville sluka fångsten som inte gav sig utan spjärnade emot och nu fällde upp rumpan precis som de andra som nyss startat stafettloppet hade gjort. Det var ju så hon skulle göra, när hon ville. Inte han. Hon skrattade till. Borrade in dojorna i dyngan och band armarna runt hans bröst. Hennes hjärta hårdbankade. Bröstvårtorna stelnade och sände elstötar mot skrevet. Låren darrade.

Miira är född och uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Hon kan äntligen lämna hemspråksklassen och den ofria grundskoletiden bakom sig och påbörja den fria grymmetiden. Plugga järnet på gymnasiet, bli proffs. I hjärnkirurgi. Flytta hemifrån, hetshångla när hon vill. Bli fri från trappstädarjobbet också. Men vägen är krokig, livet krulligt, och Miira får blåmärken av krockarna. Trots det vägrar hon att ge sig. Med en brinnande vildvilja slår hon sig fram genom hindren i ett hårt segregerat system.

Miira av Eija Hetekivi Olsson har recensionsdatum idag, 19 september 2016. Eija Hetekivi Olsson är uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Hon har bland annat arbetat som trappstädare och restaurangbiträde, innan hon läste in gymnasiet på komvux och utbildade sig till lärare. Hon debuterade 2012 med Ingenbarnsland och gav 2014 ut, tillsammans med fotograf Jerker Andersson, Fuck skolan, en samling röster från elever i nian. Miira är hennes andra roman.

2012 fick jag Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson som recensionsexemplar av förlaget. Jag läste och fascinerades, men var ändå lite tveksam till delar av boken. Men allt eftersom tiden gick så insåg jag att det var en sådan bok som jag gärna återkom till i tankarna och funderade på. En bok som satte sig fast. I min recension skrev jag att jag gärna skulle läsa mer om Miira som Ingenbarnsland handlade om, och min lycka var stor när jag upptäckte att det skulle komma en uppföljare. Även den här gången fick jag den som recensionsexemplar.

Miira är en helt unik roman med ett fantastiskt språk. Som jag skrev i smakebiten på bloggen igår så är den fylld av alldeles egenpåhittade ord (se även beskrivningen ovan) men det fantastiska är att de är så komponerade att man snarare undrar varför de inte används oftare än irriterar sig på det. Ord som hetshångla, jaktspackla, hetsleta, bestämmarsidan, tvärtomtänka, ordmogna sätter sig fast. Det är ingen lätt bok att ta sig in i, den kräver stor koncentration just beroende på språket. Men när jag väl tagit sig in så flyter läsandet på ett alldeles eget sätt och jag är fast. Jag känner igen känslan från Ingenbarnsland trots att det är såpass länge sedan jag läste den. Kan dock tänka mig att om man inte kommer in i den så blir språket ett hinder.

Miira är född av finska föräldrar i Sverige, och genom sin uppväxt (som skildras i Ingenbarnsland) så kämpar hon mot fördomar och segregation. I början av Miira så går hon ut grundskolan och ska börja gymnasiet. Hon har sökt naturvetenskaplig linje, och är den enda från sin klass som gjort det. Kulturkrocken är fullständig och några av de starkaste kapitlen i boken är de som beskriver de första dagarna i gymnasiet. Överhuvudtaget känner jag mig omruskad och skakad när jag läser, det är en verklighet genom ett par helt andra ögon. Eija Hetekivi Olsson använder konkreta texter, som exempelvis läroböcker i som Miira stöter på, eller vanliga svenska barnböcker för att illustrera hur långt de ligger från den verklighet som många i Sverige befinner sig i. Enormt effektfullt och skakande.

Jag älskar verkligen hur Miira framställs. Hennes föräldrar visar sin kärlek genom att fullständigt acceptera hur hon är. Hon är en tjej som inte tar skit från någon, karlar som behandlar henne eller andra kvinnor illa får veta det. Hon avskyr daltande och ömsinthet, vill mötas som en jämlik. Det är en ständig uppförsbacke men hon är outtröttlig. Hon är en förebild.

Vissa bitar av historien greppar jag inte riktigt, som resan hon gör, och ibland så hattar hon för snabbt fram och tillbaka. Slutet förstår jag inte heller riktigt. Det är som det slutar mitt i.

När jag läser om Eija Hetekivi Olssons bakgrund så stämmer det med hur Miiras tid i samma ålder beskrivs, och jag blir väldigt nyfiken på hur mycket som är självupplevt. Jag skulle gärna vilja läsa mer om Miira, och jag vill definitivt läsa mer av Eija Hetekivi Olsson.

Omdöme: Språkligt fascinerande om en tjej som outtröttligt står upp för sig själv och andra.
Betyg: 5-

Mer om boken finns att läsa här och här.
Förlag: Norstedts

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 18 september 2016.

Mindfulness för losers av Christoffer Holst

Från förlagets hemsida: Du kan ta tjejen ur Heta nätter, men du kan inte ta Heta nätter ur tjejen.
Pamela Perssons liv är inte precis perfekt. Hon är 27 år och bor fortfarande hemma i källaren hos sina föräldrar i den jämtländska byn Solvik. Jobbet på frisörsalongen Hot Clip ger varken nog med pengar eller stimulans och alla människor i byn, inklusive hennes gamla tjejkompisar, ser ner på henne efter hennes medverkan i dokusåpanHeta nätter.
När Pamelas största intresse i livet, den amerikanska skådisen Wade Crust, är på väg till Stockholm för en filminspelning ser Pamela sin stora chans. Hon måste fly från allt som är mörkt i Jämtlands skogar till allt som glimrar i storstaden.
I Stockholm träffar Pamela den mopedåkande muskelbyggaren Sebbe och den nästan diplomerade mindfulnesscoachen Gloria. Samtidigt som det amerikanska stjärnbesöket närmar sig kryper allt hon lämnat i Solvik tätt inpå. Och frågan är vad Pamela egentligen letar efter?

Mindfulness för losers av Christoffer Holst kom ut nu i september 2016. Christoffer Holst är en svensk författare som till vardags arbetar som redaktör på ett livsstilsmagasin. Han debuterade 2015 med Mitt hjärta går på, och Mindfulness för losers är hans andra bok.

När jag läste Mitt hjärta går på tidigare i år så blev jag verkligen betagen – det var riktigt bra svensk feelgood. När jag såg att Mindfulness för losers skulle komma ut så åkte den snabbt upp på önskelistan. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Mindfulness för losers är en charmig och lättläst bok. Precis som i Mitt hjärta går på så är det slående hur Christoffer Holst lyckas beskriva en rad personligheter med sådan värme att jag är villig att acceptera precis vad som helst. Alla får vara som de är, och så är det inget med mer det. Tonen är humoristisk och Pamela relativt självironisk.

Mindfulness för losers är fylld med nutidsreferenser, i synnerhet så får vi en snabb inblick i medievärlden, kryddad med en del kändisar, och många nutidsfenomen som dokusåpor och mindfulnesskurser. Pamela kommer från en liten ort i Jämtland, men förutom att Solvik är ett litet samhälle, med det lilla samhällets för- och nackdelar, så finns det tyvärr ingenting som för mig är särskilt jämtländskt i boken. Utom en underhållande beskrivning av ett ”norrländskt ok”.

Trots de varma beskrivningarna så fastnar jag aldrig för personerna. Pamela är lite svårgreppad och Gloria och Sebbe blir mer statister i Pamelas show. Berättelsen går för snabbt fram och är tunnare än i Mitt hjärta går på. Historien fastnar inte men feelgoodkänsla ger boken ändå, den är mysig och behaglig att läsa.

Jag vill definitivt läsa mer av Christoffer Holst, för humoristisk svensk feelgood är aldrig fel.

Omdöme: Charmig och lättläst svensk feelgood om att vara sig själv
Betyg: 4-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bokfabriken

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar av förlaget. Tack för det!
Utläst 14 september 2016.

Ildmannen av Torkil Damhaug

Från förlagets hemsida: En natt sent i mars antennes stallen på Stornes gård. Nærmere tretti hester brenner inne. Utover våren herjes flere steder i nærheten av brann, og attenåringen Karsten og hans seks år yngre søster trekkes inn i en strøm av uhyggelige hendelser. Flere liv skal gå tapt når Ildmannen raser.

Ildmannen av Torkil Damhaug kom ut 2011. Den finns ännu inte översatt till svenska. Torkil Damhaug är en norsk författare och läkare som debuterade 1996 med Flykt, måne. Ildmannen, som är hans sjätte av totalt åtta böcker, vann Rivertonpriset 2011 (motsvarigheten till Svenska Deckarakademins pris).

En norsk krim som har vunnit Rivertonpriset – ja så mycket mer behöver inte behövas för att locka mig. Ildmannen inhandlade jag vid ett besök i Trondheim i maj 2013. Av någon anledning blev den sen stående i hyllan. Tills vi nu i augusti skulle på minisemester i Trondheim. Då ville jag läsa norskt på tåget. Torkil Damhaug är med i Boktolvan 2016.

Ildmannen är en välskriven och intressant norsk deckare. Det finns många intressanta trådar, och det finns mer att fundera över än ”bara” mysteriet. I boken berörs exempelvis främlingsfientlighet och gruppdynamik, inte minst i mindre samhällen. Jag tycker Torkil Damhaug lyckas med sina karaktärsbeskrivningar, även om jag har något svårt att förstå mig på personerna. Historien har bra tempo, med en del twister som jag inte kan förutse. Men ibland så blir det nästan som en form av ”drömsekvenser” med tankar som far hit och dit. Jag är inte så förtjust i det, i synnerhet inte i en deckare, och inte ens i en psykologisk thriller som detta skulle kunna kategoriseras som.

Ildmannen är nästan 500 sidor lång och det är lite för många sidor. Historien är uppdelad i två, med ett relativt långt tidshopp mellan när delarna utspelar sig. Ett tag i mitten, just innan tidshoppet görs så upplever jag berättelsen som seg. Efter tidshoppet tar den desto mer fart, men jag är också svag för just det berättarknepet med tidshopp om man gör något av det, vilket Torkil Damhaug gör. Sen förstår jag inte alls slutet utan känner mig nästan snuvad på något. Men det är en helt annan sak.

Jag skulle kunna tänka mig att läsa mer av Torkil Damhaug, men de flesta av hans böcker är relativt tjocka, så det får nog vänta ett tag. Det här är en av de norska författare som jag inte förstår varför de inte blivit översatta till svenska. Än.

Omdöme: Välskriven norsk krim om kulturkrockar och barn som inte syns
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Artemisas verden, Bokdama och Anettes bokbobble.

Mer om boken kan du läsa här.
Förlag: Cappelen Damm

Mitt exemplar var en hyllvärmare.
Utläst 3 augusti 2016.

Vi av Kim Thúy

Vi som i något väldigt litet. Vi som i huvudpersonen Bao Vi. Bao som i “att skydda något värdefullt”. Tillsammans blir Bao och Vi en skatt. Att ta vara på, och se det lilla och värdefulla i livet.
I Vi återvänder Kim Thúy till flykten från Vietnam och bygger vidare på ett spår från debutromanen Ru. Precis som i hennes tidigare böcker är det sparsmakat och poetiskt, varje ord har valts med omsorg.

Vi av Kim Thúy kom ut på svenska i maj 2016. I original kom den ut tidigare i år med samma titel. Kim Thúy är en kanadensisk författare som lämnade Vietnam som båtflykting tio år gammal. Hon har arbetat som översättare, advokat och krögare. Hon debuterade som författare 2009 med romanen Ru.  Vi är hennes fjärde roman och den tredje som utges i svensk översättning.

Redan när jag läste Ru för några år sedan så kändes det som att jag upptäckte en ny favoritförfattare. Jag tyckte också mycket om Mãn, den andra romanen som översatts till svenska, och såg givetvis mycket fram mot den här. På ett besök i Stockholm i somras hittade jag den till ett rimligt pris och slog till.

Vi är en vacker och tänkvärd bok. Kim Thúy har ett alldeles eget språk som är oerhört fint och stämningsfullt. Det är en ren njutning att läsa Vi bara för språket. Men dessutom är det en intressant berättelse i en fascinerande miljö. Boken är uppbyggd med korta kapitel/stycken som är namngivna, precis som hennes tidigare böcker.

Vi påminner väldigt mycket om Ru och stundvis tycker jag nästan att jag känner igen bitar, fast det ska vara en utveckling och fortsättning på Ru om jag förstått saken rätt. Trots att Vi är en mycket läsvärd bok så når den inte riktigt de höjder som jag upplevde med Ru. Men det kanske beror på att överraskningsmomentet saknas för mig som läsare.

Genom de små berättelserna som sammantaget beskriver Vis utveckling blandat med historien om hennes mors och fars förhållande får man en bild som är tänkvärd. Traditionerna väger tungt i familjen som kommer från Vietnam och kulturkrockarna med den kanadensiska samhället blir stora. I synnerhet handlar det om att vara ung kvinna, med olika förväntningar i olika sammanhang. Det är också rätt imponerande att Kim Thúy lyckas beskriva konflikterna utan att ta ställning för rätt eller fel.

Jag kommer definitivt att hålla utkik efter fler böcker av Kim Thúy. En sån unik berättarröst vill jag höra igen. Riktigt tråkigt är att jag inte har möjlighet att lyssna på henne på Bokmässan

Omdöme: Vacker och finstämd betraktelse om en ung kvinna
Betyg: 4+

Bloggat om boken har och dagarna går, Feministbiblioteket, Enligt O, Västmanländskans bokblogg och Ugglan & Boken

Mer kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Vi
Förlag: Sekwa
Översättare: Ulla Linton

Mitt exemplar var nyinköpt i Stockholm.
Utläst 31 juli 2016.

Oktober är den kallaste månaden av Christoffer Carlsson

Från förlagets hemsida: Han stod på vår lilla stentrappa iklädd uniform och sa att han hette Viktor Franzén. Jag tyckte inte om honom. Han frågade om mamma var hemma.
”Nej.”
”Vet du var hon är någonstans?”
”Nej.”
”Vet du när hon kommer hem?”
Jag sa nej en tredje gång och lade armarna i kors.
”Vad gäller det?”
”Din bror Jakob.”
Vega är sexton år och håller tyst när polisen frågar – om hennes bror, om hans bil och om hagelgeväret. Om var han är, och vad som har hänt. Samtidigt vet hon alldeles för mycket och blir själv indragen.
Oktober är den kallaste månaden handlar om ett brott, och om en syster som söker efter sin bror. Det är berättelsen om en enslig bygd där någon ljuger, och om priset man betalar för att växa upp.

Oktober är den kallaste månaden av Christoffer Carlsson har recensionsdatum idag, 7 september 2016. Christoffer Carlsson är kriminolog och författare som debuterade 2010 med Fallet Vincent Franke. Oktober är den kallaste månaden är hans sjätte bok, och första ungdomsbok.

Efter att ha läst alla tre böckerna i Christoffer Carlssons serie om Leo Junker så kan man gott säga att han tillhör mina favoritförfattare. I alla tre böckerna har jag fascinerats av hans berättarröst och språk. Jag blev därför mycket glad när förlaget skickade ett recensionsexemplar av hans första ungdomsroman.

Oktober är den kallaste månaden är en bok med en miljö och stämning som kryper under skinnet. Christoffer Carlsson visar återigen hur skicklig han är att förmedla en väldigt speciell stämning och visa en mörk sida av den svenska landsbygden. Jag slås igen av det vackra språket, där han med små medel spelar på stora känslor. Det slår an något speciellt hos mig. Svärtan i skildringen av relationer och miljön berör starkt, det lilla samhällets baksidor är central i berättelsen.

För ovanlighetens skull så tog det lite tid för mig att komma in i berättelsen, förmodligen för att jag inte tog mig tid att pausa. Det var många namn och jag hade svårt att få grepp om berättelsen. Jag hade inte läst på baksidan så noga och det tog mig en stund att förstå att det var en 16-årig tjej som var berättarrösten. Jag trodde det var en manlig berättare, och det intrycket hade jag svårt att skaka av mig. Den 16-åriga Vega är så långt från mitt 16-åriga jag både i beteende och tankar att det skapar en konflikt under läsandet, vilket gör att jag helt har svårt att ta till mig berättelsen fullt ut.

Funderar också mycket under läsandet på kategorisering och genre. Vad gör det här till en bok för 15+? Jag kan inte förflytta mig så långt tillbaka, och sätta mig in vad jag hade tyckt i den åldern. Så för att riktigt göra boken rättvisa skulle jag vilja höra vad ungdomar i målgruppen tycker om den. Kanske de har en helt annan inställning till Vega?

Christoffer Carlsson har en alldeles egen berättarröst som gör att jag ser mycket fram mot att läsa fler böcker av honom.

Omdöme: Kusligt vackert och obehagligt om lojalitet och familj
Betyg: 4

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Gilla böcker/Lilla Piratförlaget

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 28 augusti 2016.

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson

Från förlagets hemsida: I mitten av 1990-talet påbörjar Zackarias Levin en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet – och kanske av hela livet.
Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt mediejobb, flickvännen dumpar honom och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord.
Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson har recensionsdatum idag, 7 september 2016. Mattias Edvardsson är en svensk författare och gymnasielärare i svenska och psykologi som debuterade 2012 med Dit drömmar färdas för att dö. En nästan sann historia är hans femte bok.

Jag läste min första bok av Mattias Edvardsson 2014 och blev helt tagen av språket (Där framtidens fötter vandrar). Sedan dess har jag läst alla hans böcker, och han är en av mina svenska favoritförfattare. Redan när jag såg att han skulle komma ut med en ny bok så hamnade den högt på min önskelista. Den kom hem till mig redan i juni, men eftersom recensionsdatum var först i september så försökte jag medvetet dra på läsandet. Lite nervös var jag, det är ju inte alltid som en bok som man sett fram mot är bra.

En nästan sann historia är en fängslande berättelse som lever kvar efter avslutad läsning. Det är något med Mattias Edvardssons språk och historieberättande som passar mig. Jag skrev nyligen om en bok att jag inte gillar liknelser. Men när jag läser En nästan sann historia så inser jag att det gör jag visst det. Om de talar till mig, som de gör i En nästan sann historia. Och det är ju väldigt individuellt.

Jag började läsa En nästan sann historia när jag hade lite tid att läsa, vilket gjorde att läsningen blev upphackad. Det gjorde att jag hade svårt att komma in i boken. När jag mot slutet av veckan fick mer sammanhängande lästid och mer koncentration så vände det. Då kunde jag knappt lägga ifrån mig boken.

Personerna är skickligt tecknade, där hoppen i tid mellan 90-tal och nutid gör att man får en nyanserad bild. Men efteråt så inser jag att det inte finns någon som är riktigt sympatisk. Vilket det inte behöver göra för att man ska gilla en bok. Jag gillar miljöbeskrivningarna. Personligen så pluggade jag i Uppsala, men stämningen i studentmiljön känner jag igen, och ett besök förra sommaren i Lund gör att jag i grova drag vet hur det ser ut och känner igen en del.

Jag älskar den här typen av metahistorier där historierna går i varandra och det är en historia i en historia. Dessutom är det blinkningar till Mattias Edvardssons eget författarskap. Trots att det är hopp i tiden och berättelserna länkar i varandra på olika sätt har jag inget problem att hänga med. Genren är ytterst svårbestämd. Jag skulle nog inte klassa den som en deckare, men möjligen som en spänningsroman. Eller relationsroman? Om man nu alls behöver klassa en bok.

Efter avslutad läsning så har jag många funderingar: Vad är en sanning? Vems berättelse i boken är den sanna? Är frågan ens relevant? Måste man veta sanningen?

I vanlig ordning så ser jag fram mot nästa bok av Mattias Edvardsson.

Omdöme: Fascinerande och välskriven berättelse om den ultimata sanningen. Om den finns.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum

Mitt exemplar skickade författaren. Tusen tack!
Utläst 27 augusti 2016.

En enda risk av Simona Ahrnstedt

Från förlagets hemsida: Ambra Vinter är journalist på Sveriges största kvällstidning. Knivskarp, kaxig och idealistisk. Dagarna före jul skickas hon ut på ett jobb som ingen annan vill ha. Till kylan, snön och det eviga mörkret i Kiruna. En stad som väcker upp plågsamma minnen från hennes förflutna.
Tom Lexington är före detta elitsoldat. Efter att ha överlevt en helikopterkrasch och fångenskap har han isolerat sig i skogen i Norrbotten. Traumatiserad och sviken har han bara ett mål: att vinna tillbaka kvinnan han förlorat till en annan.
Slumpen för två sårade personer i varandras väg. Medan Ambra arbetar med att slutföra sitt uppdrag och Tom försöker finna en mening med tillvaron, uppstår en oväntad attraktion. Mot bakgrund av polarnätter och norrsken ställs frågan på sin spets: kan man älska någon som man inte litar på?

En enda risk av Simona Ahrnstedt har recensionsdatum idag, 5 september 2016. Simona Ahrnstedt är leg. psykolog, kbt-terapeut och författare som debuterade 2010 med Överenskommelser. Hon brukar också kallas Sveriges romancedrottning. En enda risk är hennes sjätte bok, och en fristående fortsättning på En enda natt och En enda hemlighet.

För några år sedan skulle jag ha sagt att min period då jag läste romance sedan länger var över. Men nu säger jag inte det längre. För jag läser Simona Ahrnstedts böcker. Jag har läst alla hennes böcker och kan varmt rekommendera dem (mina recensioner av tidigare böcker finns under Recensioner högst upp på sidan). Så snart jag noterade att det skulle komma en ny bok av henne så hamnade den högt på listan med böcker jag bara måste ha. Förlaget var vänligt nog att skicka recensionsexemplar. Flera stycken faktiskt, inklusive en signerad och en specialutgåva.

En enda risk är en härlig och mycket välskriven bok. Det var precis vad jag behövde och faktum är att jag knappt kunde lägga ifrån mig den. Det var en sådan bok som jag både längtade efter att läsa och inte ville att den skulle ta slut. Som tur var så var det en rätt tjock bok, så den räckte länge trots att jag läste så fort jag kom åt.

Språket är välavvägt och njutbart samtidigt som En enda risk är lättläst. Den är äkta romance med förvecklingarna, men jag gillar verkligen att veta att det helt enkelt ska sluta lyckligt, vilket ger det extra leendet under läsningen. I en del romance så känns tyvärr komplikationerna krystade och man har mest lust att skaka om huvudpersonerna och skrika åt dem att sluta missförstå varandra. Men i En enda risk så är missförstånden realistiska, vilket jag tror beror på att grundhistorien är allvarlig, och vi rör oss inte längre mitt i överklassen (som de två tidigare böckerna i serien). I synnerhet är det Ambra som jag fastnar för, det är inte svårt att se hur skadad hon är av sin uppväxt och lida med henne.

I romance ska det ju också finnas passion och attraktion, och det är Simona Ahrnstedt fantastiskt bra på att beskriva. Perfekt! Inte det minsta pinsamt (som vissa andra författare, ingen nämnd), utan bara riktigt bra skrivet. En enda risk utspelar sig i hög utsträckning i Kiruna, och det är snö och kallt och dramatiskt. Det är ganska bra reklam för vinterturism, men stundvis känns det lite väl mycket. Det vore intressant att höra vad någon som bor i Kiruna tycker om beskrivningarna.

Simona är dessutom en mycket trevlig och naturlig person, hon var väldigt underhållande på Bokens Afton här i Sundsvall. Mer om besöket finns att läsa på hennes blogg. Hon berättade då att det var andra gången hon var i ”Norrland” och med en humoristisk och ödmjuk ton kunde man inte annat än att förlåta henne för att hon klumpade ihop Sundsvall och Kiruna där hon varit precis innan för att göra research för den här boken.

Detta är i mitt tycke Simona Ahrnstedts bästa bok hittills. Jag hoppas på många fler böcker från henne.

Omdöme: Välskriven och härlig romance med en allvarlig grund.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 2 september 2016.