Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

Från förlagets hemsida: I en hyreskasern nära landsvägen i femtiotalets Neapel växer de båda flickorna Elena Greco och Lila Cerrullo upp och blir vänner för livet. Det är efterkrigstid, nödår och våldet präglar fortfarande Italien i form av lönnmord och godtyckliga avrättningar. Lila är den självklara ledaren, den snabbfotade, den våghalsiga, den kvicktänka och den elaka. Det är också Lila som slår Elena ur brädet som skolans bästa elev, hon har lärt sig läsa själv och kommer etta på alla prov. Skolgången utgör ett löfte om en bättre framtid för dem båda, men Lila, dotter till skomakaren Fernando och hans hustru som båda är analfabeter, är den som tvingas ge upp studierna medan Elenas far, som är vaktmästare i stadshuset, ser till att dottern får fortsätta att gå i skolan.
Lila gifts i stället bort vid 16 års ålder med Stefano Carracci, son till den mördade maffiabossen, Stefano som driver familjen Carraccis livsmedelsbutik med framgång i kvarteret. Elena, däremot, fortsätter sin utbildning, och drömmer om att skriva. Båda flickorna känner sig i hemlighet dragna till Nino Sarratore utan att de avslöjar något för varandra och blir därmed varandras rivaler. Nino växer också upp i hyreskasernen och är son till järnvägsarbetaren och poeten Donato Sarratore som en gång förfört änkan Melina Cappuccio men övergett henne varpå hon försökt ta sitt liv. Nino är studiebegåvad, men utan mål i livet eftersom han hatar sin far. Nino kommer så småningom att spela en avgörande roll i båda flickornas liv.

Min fantastiska vännina av Elena Ferrante hade recensionsdatum 11 april 2016. I original heter den L’amica geniale och kom ut 2011. Det är den första boken i serien Neapelkvartetten. Elena Ferrante, som är en pseudonym, är en italiensk författare som debuterade med Min fantastiska väninna.

Den här boken var väldigt omskriven och hyllad när den kom ut. Jag kunde inte låta bli att lockas av det jag läste om den, men var inte helt säker på att det var min typ av bok, så jag ställde mig i en lång bibliotekskö. I oktober så blev det min tur.

Min fantastiska väninna är en sällsam historia om en väldigt speciell vänskap. Den utspelar sig i en miljö som jag är ovan vid, och det tillförde en intressant dimension. Men tyvärr var inte det här alls min typ av bok. Jag hade svårt att uppbåda intresse för historien, och höll inte på att ta mig igenom boken. Att jag alls gjorde det beror mest på att jag i samband med att jag börjat läsa den hamnade i en sjukhussäng, och det enda jag kunde göra var att läsa.

Jag kan inte direkt sätta fingret på vad det är som gjorde att det här inte var min typ av bok. Språket är på intet sätt dåligt, men det fångade mig heller inte. Historien är om kvinnlig vänskap, och det plus den napolitanska miljön är de kvaliteter som jag tycker boken har. I sig förstår jag mig inte alls på vänskapen mellan Elena och Lila, och jag finner Lila manipulativ och obehaglig. Men det är ändå kvinnorna i centrum. Miljön och tidseran gör berättelsen stundvis intressant. Men ändå förhåller jag mig genom hela läsningen oengagerad i berättelsen. Det blir för mycket detaljer och för lite driv, som inte heller kompenseras av ett njutbart språk.

I vissa avseenden så tycker jag den liknar Stål som jag läste för några år sedan, både i miljön och den obehagskänsla jag fick av stämningen och flickornas utsatthet.

Visserligen har jag läst nu att andra boken i den här kvartetten är annorlunda men jag kommer inte att ge mig på den. Jag tror inte jag skulle göra den rättvisa.

Omdöme: Detaljerat om två flickors vänskap i Neapel
Betyg: 2

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Fiktiviteter, Beas bokhylla, Enligt O, Bokparet och Carolina läser

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: L’amice geniale
Förlag: Norstedts
Översättare: Johanna Hedenberg

Mitt exemplar lånade jag på biblioteket.
Utläst 9 oktober 2016.

Apple Tree Yard av Louise Doughty

Från det svenska förlagets hemsida: Vid 52 års ålder verkar Yvonne Carmichael, framgångsrik genetikforskare, ha allt man kan önska sig – ett vackert hem, ett lyckligt äktenskap och två vuxna välartade barn. Men när hon en dag blir inbjuden som föreläsare för medlemmarna i ett parlamentariskt utskott gör hon något som vanligtvis skulle vara henne helt främmande: när hon möter en främling, som hon inte ens vet namnet på, drabbas hon av en så överväldigande attraktion att hon en stund senare har sex med honom på offentlig plats. De inleder ett förhållande och passionen frigör krafter som hon inte kan kontrollera. Krafter som leder henne och hennes älskare in i en mordrättegång.
Från förhörsbåset berättar Yvonne sin historia och växlar mellan rättegången och händelserna som föregick den. Vittnen kallas in och ger sin version. Bit för bit kartläggs förloppet och när vi tror att vi vet vad som hänt kastas nytt ljus över skeendet.

Apple Tree Yard av Louise Doughty kom ut 2013. I svensk översättning heter den Kvinna inför rätta och kom ut 2015. Louise Doughty är en brittisk författare, litteraturkritiker och kulturreporter.  Hon har skrivit sju romaner samt ett antal pjäser. Apple Tree Yard är hennes sjunde roman som nominerats till ett antal priser.

När Kvinna inför rätta kom förra året läste jag om den på flera ställen och blev mer och mer intresserad. Jag gillar att läsa brittiska deckare på engelska så jag hade tänkt önska mig den. Men när jag hittade den på biblioteket så lånade jag den där istället.

Apple Tree Yard är definitivt inte min typ av bok. Vilket är rätt underligt då jag älskar deckare och spänningsromaner. Men det är just det som är problemet. Jag finner inte Apple Tree Yard det minsta spännande, och förutom att det är en dramatisk händelse som är navet i historien så finns det inget som gör att jag förstår att den karakteriseras på det här sättet. Så jag blir besviken. Det här är för mig en relationsroman, en psykologisk studie. Den saluförs som ”årets bästa thriller”, och det sätter helt andra förväntningar.

Apple Tree Yard är välskriven, och mot slutet när jag får upp farten på läsandet så flyter det lätt. Men jag kämpar verkligen med tre fjärdedelar av boken, eftersom historien inte alls förmår fånga mig. Yvonne intresserar mig inte, historien känns inte unik, och jag har dessutom ett problem med jag-formen i berättelsen. Den tog mig över en vecka att läsa, vilket är ovanligt för mig.

Mitt omdöme är förstås i vanlig ordning subjektivt, och jag kan förstå att boken kan vara läsvärd. Men det kräver att man går in i den med rätt förväntningar och gillar jag-formen som berättarstil. För den är en välskriven studie av det mänskliga psyket, som ger en obehagskänsla av vad skeva världsbilder kan åstadkomma. Jag kan också se att det är en välbyggd historia (mer säger jag inte pga risk för spoilers).

Jag ska låta det vara osagt om jag kommer att läsa mer av Louise Doughty. Eftersom jag trots allt tyckte att Apple Tree Yard var välskriven kanske det kan fungera med en helt annan historia.

Omdöme: Relationsdrama i jag-form med en dramatisk twist.
Betyg: 2

Bloggat om boken (på svenska) har Johannas deckarhörna, Vargnatts bokhylla, I Elinas hylla och Sladdertackans bokblogg 

Mer om boken kan du läsa här. Den svenska översättningen här och här.
Förlag: Faber and Faber

Mitt exemplar hade jag lånat på biblioteket.
Utläst 27 mars 2016.

Orange is the new black av Piper Kerman

Från förlagets hemsida. Piper Kerman lever ett lyckligt hipsterliv i Brooklyn. Hon njuter av sin tillvaro som creative director och är förlovad med en tidskriftsredaktör. Hon har ganska lite gemensamt med den tjej hon var tio år tidigare, då hon under sina ”vilda år efter college” hjälpte sin (dåvarande) flickvän att smuggla drogpengar till Europa. Men hennes förflutna hinner ikapp henne. Hon döms till ett femton månader långt straff på Club Fed”, ett ökänt kvinnofängelse i Danbury. 
I Orange Is the New Black skildrar Piper Kerman livet innanför murarna med djup medkänsla och många gånger stor komik. Vi får möta stenhårda affärsuppgörelser, raffinerat maktspel och drömmar som gått i kras. Men även en oväntad mänsklighet hos en grupp kvinnor som alla tagits ur sitt sammanhang. Vid mikrovågsugnarna samsas fredsaktivister med den ryska maffian, Yoga Janet erbjuder en stunds inre frid och den kreativa syjuntan börjar sticka dildos. När Piper åkte in var hon inte beredd på de nära relationer hon så småningom knyter med sina medfångar och inte heller på hur oerhört mycket hon har att lära av dem.

Orange is the new black – Mitt år i ett kvinnofängelse av Piper Kerman kom ut 2014. I original heter den Orange is the new black – My year in a women’s prison och kom ut 2010. Piper Kerman arbetar idag som kommunikationskonsult och föreläser.

Med all media kring Piper Kerman och Orange is the new black har man som bok- och TVnörd inte kunnat undvika den. Jag och maken slog till och började se Tv-serien. Efter en lite avvaktande hållning i början så tyckte jag efterhand att den blev bättre, och nu ser jag fram mot nästa säsong. Så givetvis var jag nyfiken på boken, och önskade mig den i julklapp.

Orange is the new black är en besvikelse på så många plan! Hade jag inte önskat mig den, och besuttit ett visst (host) mått av envishet hade jag nog inte läst klart den. Jag har generellt en avvaktande hållning till biografier och Orange is the new black innehåller en del av de komponenter som jag har svårt för. Jag kan inte med biografier vars enda syfte är att framhäva hur god och bra huvudpersonen är. Allt i Orange is the new black handlar om hur älskad och uppskattad Piper Kerman är. Alla andra människor är bifigurer, enbart närvarande för att framhäva hennes egen sympatiska person. När det dessutom smyger sig in både enstaka rasistiska och homofobiska epitet så blir kontrasten mot hennes självbild extra stor.

Boken är en enda lång uppräkning av händelser i små korta scener, blandat med Pipers bekännelser av hur hon efterhand börjar inse hur eländigt andra människor kan ha det. Jag kan inte känna något engagemang för hennes situation och tyvärr inte för de andra personerna heller (med några undantag). Dessutom är språket ingen höjdare heller som kan kompensera.

Det hade funnits en stor potential för Piper att genom sin bakgrund lyfta och analysera sina upplevelser kontra sina medfångars. Det gör hon inte och det tycker jag är synd. Hon är kritisk till fängelsesystemet men hade kunnat argumentera ännu starkare varför och hur.

Jag måste ge TV-serieskaparna en stor eloge. De har tagit händelser från boken och vävt historier utifrån det. Jag blir mycket mer engagerad i frågorna kring samhällets inställning till straff, lojalitet, tragiska människoöden och tänker vidare. Piper är dessutom en person med fel och brister, även om hon inte alltid är sympatisk. Hon är mycket mer intressant i TV-serien än vad hon framstår i boken.

Omdöme: Tjatig biografi som glorifierar huvudpersonen.
Betyg: 2

Bloggat om boken har C R M Nilsson, MsHisingen, Boklysten och Cissigrip

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: Orange is the new black – My year in a women’s prison
Förlag: Norstedts
Översättare: Annika H Löfvendahl och Jan Hultman

Mitt exemplar var en julklapp från min man (från önskelistan!).
Utläst 28 februari 2016.

Falne engler av Gunnar Staalesen

En gammal klasskamrat till Varg Veum, Jan Petter Olsen, dör och Varg går på begravningen. Där träffar han några kamrater från ungdomen som han inte sett på många år. Han börjar umgås lite med en av dem, Jakob Aasen, som har problem i sitt äktenskap. Hans fru, Rebecca, var Vargs stora ungdomskärlek, och när Jakob ber Varg prata med Rebecca för att se om de kan lappa ihop sitt äktenskap blir det jobbigt. När Varg och Jakob är ute och roar sig så träffar de andra vänner från ungdomen.  Gemensam nämnare är musiken och några av dem har spelat i samma band. Efter en fest hittar Varg en av dem mördad, och när det visar sig att ytterligare två ur samma band nyligen dött så misstänker Varg att någon är ute efter bandmedlemmarna. Men ska han lyckas övertyga polisen om detta, eller får han jaga en mördare på egen hand?

Falne engler av Gunnar Staalesen kom ut 1989. Det är den åttonde boken i serien om Varg Veum. Gunnar Staalesen är en norsk författare som främst är känd i Sverige för sina kriminalromaner. I serien om Varg Veum har han gett ut 19 böcker, den senaste i oktober 2014. Flera av böckerna, bl.a. Falne engler, har filmatiserats.

Gunnar Staalesens trilogi om Bergen tillhör de bästa serier jag läst, och under årens lopp har jag varit nyfiken på hans serie om Varg Veum. Såpass nyfiken så en del böcker ur serien hittat vägen till min bokhylla där de blivit stående. I utmaningen Tre på Tre så valde jag att beta av de tre jag fortfarande hade olästa.

Falne engler kommer att bli den sista boken jag läser i serien av Varg Veum. I alla fall på väldigt väldigt länge. Det här är en bok som jag hade mycket svårt att ta mig igenom och hade den inte ingått i en utmaning så hade jag avbrutit läsandet. Jag får inte alls ihop det med att det här är samma författare som skrivit en av mina favoritserier.

Mitt största problem med boken är kvinnosynen som får mig att nästan vilja kräkas. När Varg och Jakob är ute och ”festar” så betraktar de kvinnor. Sida upp och sida ner så beskrivs kvinnor utifrån deras bröst och andra delar av kropparna. Fyrtioåriga gubbar som sitter och suktar över en tjugoårig tjej på scenen och verkar tro att hon skulle åtgälda känslorna. Feminister får sin släng av sleven och beskrivs som karikatyrer. Varg behandlar kvinnor som objekt, och tror att alla vill ligga med honom. Fast mot slutet av boken ska han framställas som en sympatisk gentleman. Sorry – jag får inte ihop det och det gör historien bara jobbig. Ett tag funderar jag på om jag skulle vara mer förlåtande för att boken har några år på nacken, men 1989… nej, det är inte tillräckligt länge sedan! Inte ens när den unkna kvinnosynen på något sätt blir en del av ”gåtan” så köper jag det.

I mina tidigare recensioner har jag kommenterat alla dessa liknelser i beskrivningar av personer, natur osv. Det är rätt många liknelser i Falne engler, i alla fall för många för min smak, men möjligen är det färre än i tidigare böcker.

Falne engler är en kriminalroman och med det epitetet så har jag vissa förväntningar på att den ska vara spännande. Men icke. Kanske beror det på att över halvvägs in i boken så handlar det fortfarande bara om Varg, hans ungdomskamrater och deras unkna kvinnosyn. Först en bit senare tar det lite fart, men inte tillräckligt för att jag ska fastna i historien.

Serien om Varg Veum utspelar sig i Bergen, vilket är en miljö som jag tillbringade mycket tid i när jag växte upp eftersom min pappa bodde där. Det gör att jag underhålls av beskrvningarna av de områden där jag rört mig, som t.ex. Minde och Åsane. Beskrivningen av Åsane som ”Hver gang jeg kom til toppen av Åsaveien og skuet utover Midtbygda, fikk jeg det for meg at jeg egentlig burde snakke svensk. Her handlet de i EPA og IKEA, og bebyggelsen så ut som om den lå i en forstad til  Göteborg” får mig att dra på smilbanden och se Åsane på 80-talet framför mig.

Falne engler tillhör en av de böcker som filmatiserats och som vi såg i sommar. Om den kan ni läsa här. Jag får knappt ihop historierna, det är väldigt mycket som skiljer, inte minst i symboliken kring ”Falne engler”. Nu är jag svag för skådespelaren som spelar Varg, men det är inte det enda skälet till att jag rekommenderar filmatiseringen framför boken. Själv gör jag nu slut med bokserien, men kommer att fortsätta se fler filmer i serien.

Omdöme: Norsk kriminalroman med unken kvinnosyn om gamla synder och ofattbart svek.
Betyg: 2

Mer om boken kan man läsa här
Förlag: Gyldendal

Mitt exemplar var en hyllvärmare
Utläst 30 november 2014

Dagarnas skum av Boris Vian

Colin är ung och rik man. Han bor i en stor och vacker lägenhet i Paris, och har en egen kock, Nicolas, som lagar egensinnig och fantastisk mat. Colins bästa vän, Chick, är fattig och ingenjör. Han är helt besatt av författaren Jean-Sol Partre, och samlar på författarens publikationer som håller på att ruinera honom. Chick träffar den vackra Alise, och strax efter så träffar Colin sitt livs kärlek, Chloé. Colin och Cholé gifter sig, men redan på bröllopsresan så blir hon sjuk. Allteftersom hon blir sjukare, blir de fattigare, lägenheten blir mindre, maten blir allt enklare och Chick blir allt mer manisk vad gäller Partre. Kan de hitta ett botemedel, kan Chick sluta samla, kan deras kärlek överleva?

Dagarnas skum av Boris Vian kom ut i nytryck på svenska 2013. L’Écume des jours kom ut första gången på franska 1947. När författaren dog så kom den ut i nyutgåva och fick då status som en kultroman. Boris Vian var en fransk jazzmusiker, dramatiker och författare som dog endast 39 år gammal 1959 under förhandsvisningen av en filmatisering av en av hans böcker. Han skrev även romaner under pseudonym, poesi och vistexter. Dagarnas skum har filmatiserats flera gånger, senast 2013.

Dagarnas skum är nog inte en bok jag hade valt att läsa i ”vanliga fall” men nu blev det valet i vår Bokcirkel på jobbet, och givetvis så läser man boken då.

Dagarnas skum är bland det mest bisarra och surrealistiska jag läst! Det finns hur många exempel som helst på mystiska saker: Lägenheter som förändras, möss som pratar och har känslor, slipsar som lever, kyrkor som går upp till molnen, folk som har ihjäl varandra på de mest bisarra sätt. Jag har haft högläsning för familjen som under läsandets gång!

I början av boken så känns den inte så surrealistisk, eller snarare den är det på en rimlig nivå, men allt eftersom boken fortskrider bilr den på något sätt mer absurd. Det var svårt att vänja sig vid, och i början så stoppade det upp min läsning. Men ändå så är den lättläst. I alla fall när man väl acceptera att ingenting är vettigt. Korta kapitel, stor text, lätt att beta av.

Det är frestande att försöka tolka den här boken, försöka förstå vad alla bisarra delar symboliserar. Men jag fick ge upp. Den är bara … väldigt underlig. En sak som slår mig är att boken igenom så är det de rika som klarar sig bra. Att vara fattig är bara negativt, allting blir eländigt när pengarna sinar. Det finns många egoistiska personer, men det kan också bero på att dialogen är så bisarr att det är svårt att egentligen förstå personerna. Den har beskrivits som en kärleksroman, och kärleken mellan Colin och Chloé ska vara så fantastisk. Jag undrar om det här verkligen är kärlek?  Boken innehåller förstås djup samhällskritik, men det bisarra tar överhanden på ett sätt som gör att jag har svårt att se alla parallellerna. Att Jean-Sol Partre är Jean-Paul Sartre är förstås givet (och i verkligheten hade han och Boris Vians fru ett förhållande) men jag för lite för att fullt ut förstå alla gliringar.

Bokcirkeln då? Jo, boken visade sig ge upphov till ganska underhållande diskussioner, det fanns så många exempel att ta upp. Jag var inte ensam om att ha läst den rätt översiktligt, dvs med intentionen att ignorera det bisarra. Vi undrade vad som gör att man kan gilla fantasygenren men inte tilltalas av det surrealistiska. Varför det blev en kultroman kunde vi inte riktigt greppa, de referensramarna hade vi inte. Vi diskuterade symboliken en hel del, bl.a. hur Chicks maniskhet var ett missbruksbeteende. Vi hade hoppats på lite tydligare beskrivningar av Paris, där boken ska utspela sig, men vi kunde inte direkt hitta det. På frågan vem vi helst hade velat vara i romanen så var vi flera som svarade ”musen”. Trots allt…

Den här boken liknar ingenting annat jag läst, men jag kan konstatera att det inte verkar som om surrealistiska satirer är min typ av genre. Trots alla fniss den har genererat under läsningens gång.

Omdöme: Helt bisarr och surrealistisk 40-tals roman.
Betyg: 2

Några andra som bloggat om boken är Bokhora och BookBirds.

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.
Förlag: Norstedts
Originaltitel: L’Écume des jours
Översättare: Lars Erik Sundberg

Mitt exemplar är inhandlat på Vängåvans bokhandel.
Utläst 5 april 2014.

Metro 2033: Den sista tillflykten av Dmitrij Gluchovskij

Året är 2033. Platsen är Moskvas tunnelbana. Jorden är förstörd, obebolig, efter ett stort krig tjugo år tidigare. Människor har flytt ner till Moskvas tunnelbanna, där en hel civilisation uppstått. Det är en stat i miniatyr, där det finns olika ideologier, olika religioner, handelssammanslutningar, enstöringar och kriminella. Mellan stationerna och de olika grupperingarna så pågår en ständig förhandling och kamp om utrymmet. Samtidigt behöver de försvara sig mot ett yttre okänt hot, för i tunnlarna händer det fruktansvärda saker som inte går att förstå eller skydda sig mot. En man, Artiom, får ett uppdrag och ger sig ut på en vandring i labyrinten av tunnlar. Han utsätts för prövningar och hot, och frågan är om han någonsin kommer att nå sitt mål.

Metro 2033: Den sista tillflykten av Dmitrij Gluchovskij kom ut på svenska 2009. På ryska heter den också Metro 2033 och kom ut 2005. Dmiitrij Gluchovskij är en rysk författare, journalist och internationell TV-korrespondent. Metro 2033 är hans debutroman som publicerades på nätet 2002. Tre år senare gavs den ut som bok och den har översatts till flera språk. Ett TV-spel, baserat på boken, har släppts och filmrättigheterna har sålts.

Metro 2033 var mars månads val i min Makeutmaning. I den här utmaningen har jag ofta blivit positivt överraskad och t.o.m. hittat nya favoriter. Men inte så den här gången.

Metro 2033 är inte alls min stil. Mitt största problem är att jag genom boken aldrig kan uppbåda något egentligt intresse för historien eller för huvudpersonen Artiom. Han går, det är underliga människor, mutanter, hot, krig, underliga människor, ideologier, mutanter… ja, så tar det om igen. Det är helt enkelt oändligt många upprepningar av samma grundproblem och det blir inte mer intressant bara för att det upprepas. Om jag hade fastnat i de här mörka tunnelbanemiljöerna och det dystra obehagliga hade det kunnat vara ett plus, men t.o.m tunnlarna tråkar ut mig efter ett tag.

Artiom och de han stöter på har ibland diskussioner och filosofiska funderingar som skulle kunna vara intressanta men de tråkar ut mig. Jag tror det hade varit intressant antingen om jag vetat mer om rysk historia, eller om jag fått mer hjälp på vägen att lära mig mera. Det finns visserligen fotnötter i slutet av boken som hjälper till en del, men de räcker inte alls hela vägen. Jag önskar verkligen att jag förstått mer av de politiska ideologierna, de filosofiska funderingarna, anspelningarna på olika religioner. Nu känns det som om jag bara förstår en del av det.

Jag är heller inte en läsare som är bra på att hålla reda på ny geografi (i det här fallet tunnelbanestationer). I slutet av boken finns en karta över metron men ibland letar jag förgäves efter en del av namnen. Antalet personer är också rätt många och utöver Artiom, Hunter, Melnik och Suchoj har jag svårt att hålla reda på dem. En personlista hade heller inte varit fel. Väldigt frånvarande är kvinnorna i den här boken, de enda som nämns är de prostituerade och mödrarna. Den är mil från att klara Bechdeltestet.

Mot slutet börjar jag tycka att det blir aningens mer spännande men så kommer själva slutet och jag fattar ingenting. Det känns jättekonstigt och jag begriper det inte!

Jag hade inte slutfört den här boken om jag inte varit så envis och det hade varit en utmaning. Uppföljaren Metro 2034 står inte på min läslista! När jag på nätet inhämtar att det här också blivit ett dataspel så känner jag att vandra runt i en tunnnelbana och undvika hot av olika slag kan passa för ett spel. Speltrailern är faktiskt snygg även för en som inte spelar sådana spel…

Omdöme: Rysk science fiction om en man som vandrar runt i en underjordisk värld i jakt på… något?
Betyg: 2

Några andra som bloggat om boken är Bokfetischist, med näsan i en bok, Olika sidor, Pocketblogg.se, Bokstävlarna, Minsalbei, Bokblomma och Ett hem utan böcker.

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 22 mars 2014.

Jag är Zlatan av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz

Zlatan Ibrahimovic växer upp i Rosengård, Malmö. Hans mamma och pappa skiljer sig tidigt, och Zlatan och hans äldre syster får bo med sin pappa. Efter ett tag så är det bara Zlatan som bor där, och han får ta hand om sin pappa som dricker för mycket. Hans familj betyder mycket, ja de betyder allt, det är familjen som man ställer upp för i alla lägen. Han älskar att sparka boll och visar sig ha en unik talang. Såsmåningom så hamnar han i Malmö FF, men de andra föräldrarna tycker han är för självisk i sitt spel och försöker få honom utslängd. Han hamnar i Malmö FFs A-lag, köps därifrån till Ajax, sen Juventus, sen Inter, sen Barcelona, sen Milan. Han gör mål, han är stjärnan, men han kommer inte alltid överens. Privat så träffar han Helena, som kommer från en helt annan miljö, och de får två söner, samtidigt som karriären är i full gång.

Jag är Zlatan Ibrahimovic: min historia av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz kom ut 2011. Det är Zlatans självbiografi som han och författaren David Lagercrantz skrivit.

Den här boken ingår i vår Bokcirkel på jobbet, där vi turas om att välja böcker. Vi har tidigare läst Murakami, LeGuin och Kinsella. Jag är Zlatan har jag varit nyfiken på ett tag trots att jag inte är speciellt intresserad av fotboll, eftersom Zlatan trots allt är ett begrepp och boken fått stor uppmärksamhet, så jag hade inget emot valet.

Jag konstaterar att jag nog inte är den primära målgruppen för den här boken. Efter ca 70 sidor är jag redo att ge upp och jag tror jag hade gjort det om den inte ingått i bokcirkeln. Då har jag flera gånger fått läsa om Zlatans temprament, att man antingen är vän eller ovän med Zlatan, att han spelar otroligt skicklig fotboll men inte ses som en ”lagspelare”. Om och om igen. Han byter lag, han trivs inte (tränare, laget osv), byter igen. Byter igen. Han möter personer som behandlar honom illa, han möter personer som behandlar honom väl. Det är upprepning på upprepning.

Jag har inte tillräcklig koll på fotboll för att känna igen namnen. Jo, flera av de svenska spelarna känner jag igen, och en del andra namn, men jag kan inte placera alla, jag får inga ”bilder”, har inget att referera till. De halvkvädna visorna har jag svårt för, som t.ex. ett par rader om något bråk på en nattklubb, ett par rader om när han blir arg som slutar med ”då sa jag” och sen får man inte reda på vad han sa. Många kapitel slutar med något som låter väldigt dramatiskt men i nästa kapitel så följs det inte upp.

Språket är speciellt. Det jag gillar är att man hör Zlatan boken rätt igenom. Jag kan faktiskt inte se att boken hade kunnat skrivas på ett annat sätt, och där måste man ge David Lagercrantz en eloge. Men att göra skriftspråk av talspråk blir också rätt jobbigt. I talspråket har vi betydligt fler upprepningar än i skriftspråket. Jag blir helt enkelt trött på alla uttryck som återkommer sida upp och sida ner. Det blir mer markant med skrift. Samtidigt så tror jag inte biografin hade funkat på samma sätt utan talspråket, det gör den genuin.

Styrkorna då? Jo jag gillar verkligen hans beskrivningar av familjen, mamman, pappan, syskonen, de stormiga känslorna (även om jag inte förstår hur man kan vägra att ha kontakt med sitt eget barnbarn t.ex.). Det han skriver om Helena är intressant och en del stycken om barnen är så jag får en tår i ögat. Jag hade velat veta mer om familjen (i synnerhet uppväxten) men det är också där han är som mest privat. Förstås.

En styrka som hänger ihop med det som jag inte riktigt klarar av, det är att så många som annars inte läser faktiskt läser den här boken. Unga killar som annars inte läser böcker t.ex. Därför tror jag en sådan här bok är viktig. Den har en målgrupp, ett syfte. Stort plus för det!

I grunden finns det också budskapet att man ska få vara sig själv. Det kan jag helt hålla med om. Ska man skriva listor för att få ut en liten pojke ur ett lag? Nej, det är helt sjukt! Men ändå så kan jag någonstans tycka att man måste visa hänsyn till varandra, i viss mån anpassa sig. Det sociala samspelet mellan människor är också något av det som är viktigt för ett fungerande samhälle, och då måste man nog ibland kompromissa. Kanske man inte blir Europas bästa fotbollsspelare på det viset. För hela boken andas att Zlatan kör sitt eget race.

En nackdel var att jag läste boken på platta. Det gjorde det svårare att bläddra till början och kolla namnen, och att det fanns foton visste jag inte förrän jag läst ut boken.  Medan jag läste så tittade jag också på klipp på Youtube för att få en bättre bild av en del av händelserna, t.ex. när Zlatan sparkar sin klubbkamrat i huvudet under en intervju.

Vad tyckte de andra i bokcirkeln då? Det lustiga var att den som kunde allra minst om fotboll verkade ha uppskattat boken mest. Annars var vi tre som ”tragglat oss igenom” boken (och tyckt att vi kunde för lite om fotboll för att uppskatta den) och två som inte läst den. Men det var en bra bokcirkelbok för diskussionen blev verkligen engagerad! Allt från vem divan var som Zlatan pratar om till hur vi hade reagerat om partnern åkt hem och spelat TV-spel när sonen är sjuk.

I reklamen sägs att detta är den sanna bilden av Zlatan. Men jag undrar ändå. Är det här Zlatan eller är det den bild Zlatan vill att vi ska ha av Zlatan?

Omdöme: Zlatan om Zlatan. Ärligt talat. Typ.
Betyg: 2

Några andra som bloggat om boken är Bokföring enligt Monika, Enligt O, Malin Johansson, Bokgalleriet, Kristinas bokblogg och Annas bokhörna.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Mitt exemplar lånade jag på e-lib.

Alltings början av Karolina Ramqvist

Saga växer upp med sin mamma, en fri konstnärssjäl och feminist in i märgen. En kvinna ska vara självständig och inte behöva någon man. Att Saga ska vara lika självständig, det förutsätter hennes mamma, och Saga får klara sig själv. När hon börjar gymnasiet på Södra Latin på 90-talet så träffar hon Pauline. Tillsammans så erövrar de Stockholms nattliv, och kommer nära innefolket. Pauline är besatt av festfixaren Victor Schantz. Han är den äldre mannen som beundras av ett gäng unga kvinnor. Först förstår Saga ingenting alls men plötsligt så blir hon lika betagen. Så när han en kväll raggar upp henne på en krog blir hon fast. Fast i ett hemligt förhållande som hon inte själv förstår sig på. När han vill ligga med henne så får han det. När han kallar så lyder hon. Samtidigt så finns det andra män som gärna vill ha den unga Saga, och hon är ju självständig som mamma har sagt, så det är klart hon ska kunna ligga med vem hon vill. Frågan är bara om nattlivet, sexet och friheten räcker.

Alltings början av Karolina Ramqvist kom ut 2012. Karolina Ramqvist är en svensk journalist och författare som bl.a. varit kritiker i Dagens Nyheter. Hon blev omtalad i pressen när hon i antologin Fittstim publicerade ett brev från Ulf Lundell, som han skrivit i samband med en recension. Hennes förra bok, Flickvännen, som kom ut 2009 fick VIs litteraturpris.

Det här är en bok som inte tilltalar mig. Jag hade en del förhoppningar när jag började läsa och i grunden finns det en intressant konflikt, nämligen den mellan Sagas agerande och hennes mammas uttalade feminism och ambitioner för sin dotter. Det hade kunnat bli något riktigt starkt. Men tyvärr så finner jag den här boken mest bara långtråkig. Saga har meningslöst sex, hon skolkar, hon får ångest, hon drar planlöst omkring, hon dricker. Samma story om och om igen upprepas. De första 150-200 sidorna fungerar, då rullar historien på, och jag försöker vänja mig vid stilen, men därefter tar upprepningarna överhanden och jag tröttnar.

Boken utspelar sig på 90-talet och hade jag gått i gymnasiet då hade jag kanske uppskattat den mer. De små referenserna till nutidsfenomen är bra invävda. men så är det allt detta med Stockholms inneliv. Jag undrar hela tiden var gränsen mellan Saga och Karolina går. Författaren har sagt att ca 25% är självupplevt. Vilka delar då undrar jag? En del personer benämns som Regissören och Skådespelaren vilket är en flirt med genren självbiografi men känns väldigt onödigt. Det är som en form av namedropping där man inte har en aning om man inte var ute i Stockholms nattliv på 90-talet. För många år sedan så läste jag Carina Rydbergs Den högsta kasten. Det här känns bitvis som en enklare kopia fast den inte ska vara självbiografisk.

Så det här med allt sex. När Saga träffar Victor är hon 15 år och han är 20 år äldre. Inte okej tycker jag! Ja, det händer säkert, men jag får en fadd smak i munnen. Kanske ska det faktum att Saga ligger med så många män ska uppfattas som att hon tar för sig som en man skulle göra. Men jag uppfattar det tvärtom som att hon inte förmår säga nej, hon förmår inte ta ställning. Och då blir det ännu obehagligare. Beskrivningen är väldigt loj, och gång på gång så frågar jag mig varför hon gör det, hon verkar inte få ut något av det utom en ännu större tomhet. Saga förstår inte varför hon är intressant för männen, varför hon blir uppraggad, och eftersom man som läsare inte ser några nyanser så förstår inte jag det heller. Kanske man inte måste förstå det varken i en bok eller verkliga livet, men det bidrar till den distanserade hållningen, och att Saga förblir en luddig figur.

En annan sak är det ständiga citerandet av titlarna på böcker Saga läser. Det är underhållande när det överensstämmer med mina egna starka upplevelser som Kvinnorummet, men annars rätt tråkigt (och jo, jag har läst flera av böckerna). Det är ett litterärt grepp som är knepigt. Jag förstår att litteraturen är klassisk feministisk litteratur men även detta är en flirt med en viss målgrupp.

Boken fokuserar på Sagas relation till män men i bakgrunden så finns ett annat liv och plötsligt är Saga efterfrågad, och får sommarprata. Hon går från att bara dra omkring till att få en framgångsrik karriär. Hur det händer är obegripligt för mig!

Blev väldigt lång beskrivning, men det får man säga – jag blev engagerad i varför jag inte gillade boken… För att säga det kortare: Jag är helt enkelt född i fel årtionde och i fel stad för att förstå mig på den här boken tror jag. Det jag förväntar mig har den inte och det den har är otydligt och luddigt.

Ett urval andra som bloggat om boken: Bokgalleriet, Språkkärringen, Chogoling, Enligt O, ord och inga visor, Calliope books, Booze’n’Books, Marcusbiblioteket och och dagarna går.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokia och Bokus.

Omdöme: Distanserat och lojt om en ung flicka i Stockholms inneliv på 90-talet.
Betyg: 2

The last breath av Denise Mina

Året är 1990. Journalisten Terry Hewitt hittas naken i ett dike, mördat med ett skott genom huvudet. Det visar sig att han satt upp sin f.d. flickvän journalisten Paddy Mehan som sin närmast anhöriga, trots att de inte haft kontakt på länge. Paddy, som äntligen har flyttat till lägenhet som hon delar med sin son och sin vän Dub, blir skakad av beskedet. Paddy får ärva Terrys tillhörigheter, bl.a. hans anteckningsböcker och t.o.m. ett hus. Hon går igenom materialet och blir övertygad om att hon är något på spåren som kan leda till mördaren. Problemet är att någon annan också tror att hon vet för mycket.

The last breath av Denise Mina kom ut 2007 och är den tredje boken i serien om Paddy Mehan. Den första, The field of blood, kom ut 2005. Denise Mina är en brittisk författare från Glasgow som skrivit flera böcker (i olika serier) och pjäser.

Min första bekantskap med Denise Mina var en bok, Resolution, som jag fick i present för många år sedan. Jag började läsa, men gjorde sedan något jag ytterst sällan gör. Jag gav upp. Men på rekommendation så gav jag Denise Mina en andra chans genom serien om Paddy Mehan. De två första böckerna tyckte jag var helt ok, fast inte mina favoritböcker. Den tredje blev därför en hyllvärmare, som jag nu satte upp i utmaningen Hyllvärmare 2013.

Tyvärr så får jag nu säga att Denise Mina inte är något för mig. För helt ärligt, så tycker jag den här boken är tråkig. Väldigt tråkig.

Miljön sägs vara en av Denise Minas styrkor. I boken framgår det med all önskad tydlighet att Glasgow är en grå, industritung arbetarstad där de flesta är arbetslösa eller på andra sätt har det jobbigt. Kanske det är en styrka, men tyvärr så ger det också en tung känsla till boken.

Det är en väldigt stor fixering vid vikt. Paddy är överviktig. Det får vi inte veta en gång utan tusen gånger. För samtidigt som Paddy sägs vara nöjd med att äta gott och ha fattat beslutet att inte banta, utan njuta av livets goda, så återkommer hon ständigt till vilket intryck hennes vikt gör på andra människor. Även personer runt omkring Paddy beskrivs med kommentarer kring deras vikt och utseende, och de flesta beskrivs som överviktiga, bleka och oattraktiva.

De politiska implikationerna av brottet är oklara, kanske beroende på att jag inte är insatt i hela problematiken, men det ska man inte heller behöva vara som läsare av en deckare. Lösningen av mysteriet väcker inte mitt intresse. Jag blir mest förvirrad och förstår egentligen inte skälen till mordet.

Det finns några få saker jag gillar med boken/serien. En sak är att den är lättläst. En annan sak är att böckerna utspelar sig med ganska långt tidsspann emellan vilket gör dels att karaktärerna får tid att utvecklas, och dels att det känns mer trovärdigt. Å andra sidan så får det mig att gång på gång undra vad jag glömt sen jag läste förra boken. Paddy i förhållande till sin son och sina släktingar har sina poänger men får inte så stort utrymme. En detalj som jag gillar är beskrivningen av hur Paddy får andra (i synnerhet män) att lyssna genom att använda sin mammaröst. Det är en av de få gångerna jag ler.

Om den svenska översättningen har Monika bloggat.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Omdöme: Ganska tråkigt om ondska och politik i det gråa Glasgow
Betyg: 2

”Artighetsreglerna” av Amor Towles

Det hela tar sin början nyårsafton 1937 i New York. Katey Kontent och hennes rumskamrat Eve Ross tar sig till Hotspot, en nattklubb i Greenwich Village, för att fira in det nya året. En ung snygg man kliver in på klubben och slår sig ner. Det är Theodore Grey, även kallad Tinker. Han, Eve och Katey tar sig några drinkar tillsammans och det tycks vara början till en lång vänskap. Men bara en vecka senare, efter ett restaurangbesök, inträffar något som ställer allt på ända, och deras roller sinsemellan förändras. Katey drar sig undan, byter jobb, flyttar till en egen lägenhet och gör allt för att skapa sig ett eget liv. Men hon dras ändå mot Tinker och Eve, om och om igen.

Artighetsreglerna är Amor Towles debutroman från 2011. Amor Towles är chef för ett investmentbolag på Manhattan med bara en novell publicerad tidigare. Artighetsreglerna har sålts till 10 länder och hamnade på bestsellerlistan i USA.

Det här var en bok som jag såg fram mot att läsa. Jag gillade The Great Gatsby när jag läste den för länge sedan, och den här sas likna den. Jag brukar också gilla att läsa om New York, inte minst det gångna New York. Så efter att ha slukat en lång räcka deckare i somras så beslutade jag mig för att bryta av med den här.

Tyvärr måste jag säga att den för mig var en stor besvikelse. Det var helt enkelt ingenting som engagerade. Historien förmådde inte intressera mig, jag märkte hur jag efterhand skummade långa stycken. Boken var för lång, och jag förstod aldrig poängen med den. Någon tidskänsla fick jag inte heller. Katey är på sätt och vis en intressant personlighet, och även Eve, men jag fick aldrig någon riktig känsla för dem. Det jag gillar med boken är Kateys självinsikt, rappa tunga och förmåga att mot alla odds ta hand om sig själv. Men det är också allt. Så här i efterhand så tror jag att mitt största problem med boken hade med språket att göra. Det passade mig inte, var helt enkelt i min smak. Och då får jag svårt med inlevelsen.

För er som nu tycker att det här verkar ju inte vara något att läsa så rekommenderar jag er att läsa några av de andra recensionerna. För det är många som tycker den är riktigt bra! Men Artighetsreglerna och jag klickade aldrig. Tyvärr.

Andra som bloggat om boken: What you readin?, Hermia Says, En Flitig Lisa, Bokmilaskogen, och Enligt O.

Boken är ett recensionsexemplar från Bokia Sundsvall.

Omdöme: Långtråkigt om Kateys liv och leverne i New York under depressionen
Betyg: 2