Ester växer upp i en familj med två storasystrar, en mamma som är forskare och enminpappa pappa som är präst. Under hela sin uppväxt står Ester pappan nära, han finns som en trygghet i vardagen. Så en dag när Ester är vuxen och sambo kommer pappan på besök. Han säger att han vill berätta något. Något som han levt med hela sitt liv. En kvinnlig sida som han alltid haft. Efteråt är pappan lättad. Han går från att vara Åke till att vara Ann-Christine. Men är han fortfarande Ester pappa? Ester kämpar med att acceptera och förstå. Min pappa Ann-Christine är Esters berättelse.

Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg kom ut 2014. Ester Roxberg är en svensk författare och skribent, bl.a. som krönikör för Smålandsposten. År 2004 vann hon Lilla Augustpriset för diktsviten Se upp lilla människa för snart smäller det. Hösten 2011 debuterade hon med ung-vuxen-romanen Antiloper. Min pappa Ann-Christine är hennes tredje bok.

Jag är vanligtvis inte så förtjust i biografier, men utifrån det jag läste om Min pappa Ann-Christine så lockades jag att ge den en chans. Såpass att jag önskade mig den, och fick den i födelsedagspresent i januari.

Min pappa Ann-Christine är en riktig liten pärla och jag tycker oerhört mycket om den. Det är en relativt tunn bok, 191 sidor med korta kapitel, vissa bara en halv sida. Men boken kräver ändå en långsam och eftertänksam läsning. Språket är vackert, det träffar och berör. Jag gillar uppbyggnaden i korta kapitel, och trots att de hoppar i tid så har jag inget problem att följa med, då det finns en röd tråd i berättandet.

Under läsningen väcks många känslor och funderingar hos mig. Det kan tyckas att en bok om en pappa som visar sig vara en transperson är en rätt speciell situation men boken handlar i grunden om relationen mellan barn och föräldrar och det skapar en igenkänningsfaktor hos mig som läsare. Det är också där som jag funderar och reflekterar. Det här med att man som barn faktiskt inte vet helt och hållet vilka föräldrarna är har jag funderat en del på. Man kommer in i deras liv när de är vuxna och det är deras berättelse om vad som hände innan som blir sanningen och det är vad man som förälder väljer att berätta för barnen som formar bilden.

Språk, berättelse och ton stämmer och bidrar till att jag tycker så mycket om Min pappa Ann-Christine, men det som framförallt gör att jag blir tagen är den innerliga kärlek den utstrålar. Ester vänder och vrider på sina tankar och känslor, men i grunden så finns en stabil kärlek mellan en pappa och en dotter. Det gör mig tårögd.

En sak som förvånar mig är beskrivningen av omgivningens reaktioner. På det stora hela så verkar det som om de flesta i familjens närhet accepterar nyheten om Ann-Christine helt och hållet.

Utan övriga liknelser så väcker den här boken lite av samma känslor hos mig som jag fick när jag läste Mig äger ingen av Åsa Lindeborg. En annan berättelse om en pappa och en dotter. Jag gillar den här typen av biografi.

Omdöme: Självbiografiskt och kärleksfullt om en dotter som ska hantera en pappas dramatiska avslöjande.
Betyg: 5

Några som bloggat om boken är och dagarna går, Feministbiblioteket, Den läsande kaninenpocketblogg.se, Enligt O och Fiktiviteter

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Månpocket

Mitt exemplar fick jag i födelsedagspresent av min man.
Utläst 28 januari 2015.

Annonser