Barnvagnsblues av Ester Roxberg

Från förlagets hemsida: Agnes vandrar ensam omkring med barnvagnen i ett 30-gradigt Stockholm mitt i juli. Alla vänner är bortresta och det finns ingenstans att ta vägen med en liten bebis, förutom till öppna förskolan och föräldragruppen som hon skyr. Det vardagliga lägger sig om henne som en våt filt och hon rör sig i ett eget känslomässigt mikrokosmos. Vem har hon blivit? Och framför allt: Vem ska hon bli?

Barnvagnsblues av Ester Roxberg hade recensionsdatum 12 oktober 2017. Ester Roxberg är en svensk författare som debuterade 2011 med ungdomsromanen Antiloper. Vid sidan av författarskapet arbetar hon som mediapedagog. Barnvagnsblues är hennes tredje bok.

Jag läste Ester Roxbergs andra bok, Min pappa Ann-Christine 2015 och blev djupt tagen. När jag fick ett mejl från förlaget om att de ville skicka den här boken så tackade jag.

Barnvagnsblues är en stillsam och intressant betraktelse över föräldraskapet.  Barnvagnsblues är uppbyggd med historier från Agnes liv som nybliven mamma. Det är inte en enda lång sammanhängande berättelse, utan nedslag i olika händelser och känslor. Ändå förmår Ester Roxberg att ge en helhetsbild, genom att man som läsare bygger upp en bild genom att läsa mellan raderna. Barnvagnsblues är ett exempel på att man inte behöver beskriva varenda känsla och miljö in i minsta detalj för att få en bra bok. Tvärtom. Jag gillar Ester Roxbergs språk, men kan bara läsa bitar i taget. Barnvagnsblues funkar inte för sträckläsning. Man måste fundera och ta in utifrån ögonblicksbilderna, där man får tolka in en hel del själv. Jag upplever hennes formuleringar som slagfärdiga och träffsäkra, och rätt humoristiska. Intressant var att när jag gav en smakbit från boken i söndags på bloggen så var det en del som reagerade negativt på ordet ”dregelmonster” för att beskriva barnen. Jag uppfattade det som träffsäkert men också kärleksfullt.

Våra barn är nu 17 och 15 år så det är ett tag sen jag befann mig i Agnes situation. Ändå så är det hög igenkänningsfaktor i början av boken kring mammarollen och föräldragrupper. I synnerhet så känner jag oerhört väl igen mig från när första barnet kom, innan jag landat i mammarollen, och det utanförskap jag kände då i mammagruppen, och hur jag insåg att de träffades utan mig. Men den tiden är så långt bort, och jag känner att jag utvecklats under de här åren, vi är i ett annat skede i livet. På ett sätt är det bra när jag läser boken, på ett annat sätt tror jag den blivit starkare om jag läst den i alla fall för tio år sedan.

Den basala oron kring barnen som man inte förstår hur enorm den är känns igen, även om Agnes går mycket längre än jag gjorde (och då oroar jag mig mycket…). Jag upplever Agnes som mycket mer oförberedd för föräldrarollen, och en del av hennes agerande kan jag inte förstå, i synnerhet det som gäller träningen. Det gör också att jag inte är lika förtjust i andra halvan av boken som den första, även om jag gillar slutet.

Jag vill definitivt läsa mer av Ester Roxberg, så jag ser fram mot nästa bok.

Omdöme: Betraktelser över föräldraskap, ensamhet och roller.
Betyg: 4

Bloggat om boken har och dagarna går och Den läsande kaninen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Wahlström & Widstrand
Sidor: 218
Betyg på Goodreads: 3,75 baserat på 8 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 23 oktober 2017.