Från förlagets hemsida: Det är våren 2016 och efter Augustpriset till romanen Liv till varje pris två år tidigare har Kristina Sandberg blivit en av landets mest efterfrågade författare. Hon vet att hon måste ta vara på den här tiden fast hon börjar känna sig på bristningsgränsen. Och så är det den där smärtan, en värk som strålar från bröstet ut i armen, handen domnar. Men hon skjuter upp mammografitiden, det är ju så mycket som ska göras först, texter som ska skrivas, resan med familjen till Cornwall, och så är hon inbjuden till Bergmanveckan på Fårö. Hon befinner sig i ett slags utmattningens frenesi, men vet att hon snart ska få vara ledig.

Så kommer ett samtal. Hennes pappa har dött. Han har hittats på golvet i sitt hus i Moliden. Och strax efter detta kommer hennes egen dom: aggressiv bröstcancer, tre tumörer, en stor och två små. Livet vänds till att handla om förlust, om sorg, om kroppens skörhet och skräcken att dö från sina barn.

En ensam plats av Kristina Sandberg har recensionsdatum idag, 24 maj 2021. Kristina Sandberg är en svensk författare som är uppvuxen i Sundsvall. Hon debuterade 1997. Trilogin om hemmafrun Maj från Örnsköldsvik (Att föda ett barn, 2010; Sörja för de sina, 2012 och Liv till varje pris, 2014) blev hennes genombrott. Hon har vunnit flertalet priser, och stipendier, exempelvis Augustpriset 2014 och Selma Lagerlöfs litteraturpris 2019. Hon är skribent och kritiker, och har gjort flera intervjuer med författaren Jamaica Kincaid.

Kristina Sandbergs trilogi om Maj är en serie som jag läste och tyckte oerhört mycket om. Vid olika tillfällen, bl.a. här i Sundsvall, har jag hört henne prata om serien och sitt författarskap. När jag såg att det skulle komma en ny bok av henne blev jag intresserad och förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar av En ensam plats.

En ensam plats är en sådan bok som kommer att betyda olika saker för varje människa som läser den. Och antagligen inte samma som det betydde för Kristina Sandberg när hon skrev den. Man tar med sig sina erfarenheter in i läsningen och det är det som gör boken till en upplevelse. Det är en bok som man inte bara läser. Det är en bok som drabbar en. Den berörde mig starkt, gjorde mig omtumlad. Visste inte om jag ville läsa vidare. Men visste samtidigt att jag behövde läsa vidare, ville läsa vidare.

För mig så sätter Kristina Sandberg ord på så många saker som jag tänker på nästan dagligen numera. Hur finns man där för vänner i kris? Hur är man medkännande, utan att försöka lösa olösliga problem? Hur lyssnar vi utan att pådyvla varandra känslor? Det är en oerhört fin balansgång, med ett givande och tagande mellan olika människor. Jag är så less på alla dessa personer som inte bara kan lyssna, bara vara där för en vän, utan som ska jämföra, som ska lösa problem som inte går att lösa.

Under många år har jag inte kunnat läsa om personer som får cancer. Ända sedan 2011. Inte ens fiktiva berättelser. Jag kände mig rätt ensam om att inte alls tycka om John Greens bok Förr eller senare exploderar jag. Den fick mig bara att må dåligt, och jag kunde inte ta in berättelsen. Att jag 10 år senare skulle kunna läsa en biografisk bok om någon som får cancer, det hade jag aldrig kunnat tro. Trots att så mycket i En ensam plats handlar om sjukdomen och behandlingarna och själva sjukdomen så upplever jag att den handlar om så mycket mer. Och det gör att jag kan ta till mig det på ett annat sätt. Kanske också beroende på vad jag gått igenom sen 2011, jag är inte samma person som då.

Kristina Sandberg beskriver sina tankar på ett sätt som passar mig. Det stämmer med hur jag tänker helt enkelt. Ett ord som dyker upp. Ett ältande med oron i centrum, oron för barnen. Det gör att det kommer både obehagligt och befriande nära. Man är ensam, det är en ensam plats när man är i kris. Men just genom att hon sätter ord på det så går det att ta vidare. Orden i sig är en behandling av känslorna. Kristina Sandberg berättar hur hon förlorar språket när hon blir sjuk, hur hon inte längre vet hur hon ska uttrycka sig. Som författare, och beroende av att formulera sig drabbar det henne hårt.

Att vara så nära döden som hela familjen är under perioden som Kristina Sandberg beskriver det gör något med livet. Hur man ska hantera sin egen sjukdom, oron för barnen och föräldrar som går bort på samma gång utgör stora påfrestningar. En ensam plats är en oerhört personlig berättelse, och ibland kan jag tycka att det är väl utlämnande vad gäller familjen, men det är inte min sak att ha åsikter om det. Som läsare känner jag bitvis att jag får för mycket insyn i familjens liv, samtidigt som det förmodligen är en del av processen i skrivandet. Kristina Sandbergs man, Mats Kempe, har skrivit en roman om Sandy Denny, som jag tolkar som att den också innehåller en del biografiskt från den här perioden i familjens liv.

Med En ensam plats har Kristina Sandberg öppnat sig, skrivit om något tragiskt omvälvande, men samtidigt med sitt fantastiska språk tagit det hela ett steg längre. Det finns något hoppfullt i acceptansen, att låta livet vara en plats där döden är ständigt närvarande, men ändå kunna leva. Att veta att andra är på en ensam plats, och ibland så räcker det med att lyssna och säga att man är där. Närvarande.

Omdöme: Omtumlande, drabbande, starkt om en människa i kris.
Betyg: 5

Förlag: Norstedts
Sidor: 390
Betyg på Goodreads: 3,69 baserat på 13 omdömen
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar
Utläst: 16 maj 2021