Film och TV-serier – Februari 2024

Här är en summering av film och TV-serier som jag sett i februari
Några kommentarer och tankar om hur jag upplevt filmen eller serien. Samt ett betyg på en 10-gradig skala.

Serier:

Love Child, säsong 2
Såg med maken, på SVT Play

Vi gillade säsong 1 av Love Child, så vi planerade att se säsong 2.

Säsong 2 utspelar sig ganska snart efter säsong 1, vilket innebär 1970. Precis som i säsong 1 så känns tidsandan rätt i alla detaljerna. Musiken är ett stort plus, och jag tycker om den australiensiska engelskan. Tyvärr innebär tidsandan också en kvinnosyn hos en hel del män som inte alls är OK. Men en del av de manliga karaktärerna i serien bryter det mönstret.

Jag gillar karaktärerna i den här serien, men till olika grad. Tyvärr är Joan Miller som i mångt och mycket står i centrum min favorit, mest beroende på de urusla val hon gör. Vänskapen mellan de unga kvinnorna får sina törnar, men grunden består, vilket beskrivs fint. Lite märkligt känns det att samma personer står i fokus, det hade varit naturligare att det kom in fler nya unga kvinnor i serien.

Vi kommer att fortsätta med fler säsonger såsmåningom. Det finns flera att ta av.

Betyg: 7,0/10

Fool Me Once (Sanningen), säsong 1
Såg med maken på Netflix

Jag hade läst en del bra om Fool Me Once (obegripligt översatt till Sanningen) och eftersom filmatiseringar av Harlan Cobens böcker brukar vara bra så valde vi den.

Fool Me Once är spännande, och snyggt uppbyggd. Det finns en underliggande spänning i berättelsen och man vill självklart veta vad som egentligen hänt. Det läggs ut snubbeltrådar för tittarna här och var, och vem man misstänker ändras. Så långt är allt bra. För en spänningsserie ska vara oförutsägbar och spännande.

Men så kommer slutet, och … tja allt blir helt obegripligt för mig. Faktiskt så blir jag rejält irriterad, för hela historien blir i och med det slutet helt ologisk. Flera av trådarna och karaktärernas agerande ställs i annorlunda dager som gör det hela märkligt. Kanske det är annorlunda upplagt i boken. Sen ska sägas att epilogen gillade jag i alla fall.

Karaktärerna är speciella i Fool Me Once, och i och med att alla döljer något och alla är egoistiska är det svårt att gilla någon. Jag kan känna sympati för svågern Eddie, och hans barn reagerar i alla fall någorlunda naturligt. Polisen Sami är den som jag gillar allra bäst som karaktär, och hans personliga demoner är förvisso extrema men ändå bygger det en sympatisk karaktär. Skådespelarna är av varierande kvalitet, men det är roligt att se Joanna Lumley. Förutom att hon är förstörd av botox.

Geir på Krimlitteratur har bloggat om serien.

Betyg: 6,0/10

One Day, säsong 1
Såg med maken på Netflix

Jag läste David Nicholls bok One Day 2011, och älskade den. Det är inte alltid lätt att se filmatiseringar av favoritböcker, men jag var ändå sugen på den här. Efter 13 år så kommer jag inte ihåg detaljerna. Förutom upplägget och så slutet.

One Day är en mycket bra filmatisering av en mycket bra bok. Den berörde mig på ett sätt som jag inte hade förväntat mig. Jag blev glad och ler, men så kom också tårarna i ögonen. Jag kan inte avgöra om detaljerna överensstämmer, men de ändringar de eventuellt gjort fungerar för att få till en bra serie.

Precis som i boken så utspelar sig historien 15 juli, från 1988 och framåt. De har valt att göra ett avsnitt per dag, och de gör att avsnitten är olika långa. Ett bra upplägg tycker jag. Vi såg faktiskt flera avsnitt per kväll, det var svårt att låta bli.

Mycket bygger på de två skådespelarna som spelar Emma och Dexter, dvs Ambika Mod och Leo Woodall, och de gör båda ett fantastiskt jobb. De är trovärdiga som unga studenter, och de är lika trovärdiga många år senare. Karaktärsutvecklingen under åren är mycket bra porträtterad, jag tror på deras utveckling, och hur de förändras. Dexter är stundvis osympatisk, men man förstår att det är otryggheten och sorgen som spökar, och att det tar tid för honom att hitta sig själv. Emma är på ytan stabilare, men i själva verket så tar det tid för henne också att göra det hon helst vill. Jag tycker man verkligen fått fram deras vänskap på ett fint sätt, en vänskap som får stå ut en del. Och när det blir romantiskt så blir det aldrig sliskigt. Jag älskar också deras humor, i synnerhet Emmas rappa skämt.

Överlag så är det skickliga skådespelare i One Day, de är verkligen karaktärerna. Jag är också förtjust i miljöerna, inte minst Edinburgh och London, kanske för att vi varit där. Tidsåldern spelar också roll, för de här personerna är ungefär lika gamla som vi är. Musiken är tidstypisk, och förhöjer känslorna.

Jag rekommenderar One Day, en mycket bra filmatisering som berörde mig starkt.

Bloggat om serien har Enligt O

Betyg: 9,5/10

Filmer:

Drömmen
Såg med maken på Netflix

En dansk film som vi inte sett. Visserligen från 2006, men storyn verkade intressant.

Drömmen utspelar sig på danska landsbygden 1969, och handlar om pojken Frits. Det är en stark berättelse om psykisk ohälsa, pennalism och att våga stå upp för sina ideal och hålla fast vid sina drömmar.

Det är en film som berör. Allra mest så berörs jag av Frits relation till sin pappa. Jens Jørn Spottag som spelar pappan gör ett fantastiskt jobb att porträttera en man som är tilltufsad och vars hälsa vacklar, och varje scen gör ont. Överhuvudtaget så håller skådespeleriet hög klass i Drömmen, allt från de vuxna (som läraren som spelas av Anders W. Berthelsen till barnen (som Frits som spelas av Janus Dissing Rathke).

Tidsandan är väl beskriven, och det finns mycket att bli upprörd över. På skolan där Frits går härjar rektorn fritt med barnen, och han är också inflytelserik i samhället. En sådan person som det blir plågsamt tydligt är svårt att sätta sig upp mot.

Drömmen var en överraskande bra film, som vi inte kände till tidigare.

Betyg: 9,0/10

My Best Friend’s Girl
Såg med maken på Netflix.

Ännu en film med några år på nacken, från 2008. Jag var lite skeptisk men man vet ju aldrig.

My Best Friend’s Girl är en film som jag hoppas och tror inte skulle produceras idag. Den är definitivt före metoo, och bygger på så många unkna ”tropes” att jag inte vet var sjagka börja. Jag undrar hur dessa skådespelare, som ändå brukar vara bra, kunde låta sig övertalas att spela i den här filmen? Det var flera gånger jag funderade på att avbryta mitt tittande men jag satt ändå kvar till slutet.

Storyn bygger på att kvinnor attraheras (i synnerhet sexuellt) av män som är skitstövlar. Redan där blir jag irriterad för den tropen gillar jag inte. Och så ska dessutom den mest åtråvärda kvinnan bli kär i den största skitstöveln, för egentligen har han ett gott hjärta. Man får visserligen en förklaring till mannens beteende men det räcker inte. Sen kommer då mannens pappa in i bilden, spelad av Alec Baldwin. Han är professor på ett universitet (oklart i vad) och utnyttjar sina kvinnliga studenter till höger och vänster. Som sagt var, före metoo, och jag blir obehagligt berörd.

Jag skulle kunna ta upp mer som jag inte gillade, men avstår. Nej, My Best Friend’s Girl var inte en romcom i mina ögon. Den var rätt och slätt dålig.

Betyg: 2,0/10

Summering
Bästa TV-serie: One Day
Bästa film: Drömmen
Obehagligast: –
Mysigast:  Love Child
Mest överraskande: One Day
Störst besvikelse: My Best Friend’s Girl

Allmänt: Jag var borta första helgen i februari, och sen har det ju varit Mello, så det har inte blivit mycket film. Men en veckas jobb på distans i Sundsvall för min del gjorde i alla fall att vi plöjde One Day. Kvaliteten har, som man kan se på betygen, varit varierande.