Per föds 1862 och  växer upp på Möllegården somdjavulenhjalptemig enda barnet till två hårt slitna föräldrar. Hans far lägger ner sin själ i att bruka jorden och hålla gården flytande medan hans mor sköter hemmet. Hans mor håller honom nära sig hela tiden, och gör honom starkt bunden till sig. 1882 så dör Pers far, och han och hans mor isolerar sig på gården. Det går rykten på bygden om att de står varandra närmare än vad som är sunt för en mor och hennes son, att de har ett otillbörligt förhållande. 1888 så gifter sig Per med den unga kvinnan Hanna Johansdotter. I mars 1889 så hittar en granne Hanna död i källaren på Möllegården. Snart misstänks Per och hans mor för att ha mördat Hanna och de ställs inför rätta.

Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson kom ut 2013. Det är en skönlitterär tolkning av det ökända Yngsjömordet. Caroline Eriksson är en svensk författare, socialpsykolog och beteendevetare. Djävulen hjälpte mig är hennes skönlitterära debut. Hennes andra bok, Inga gudar jämte mig, är också en del i serien Svenska mord.

Djävulen hjälpte mig var en bok som från början inte lockade mig så mycket. Men efter att ha läst mycket positiva recensioner på diverse bloggar så blev jag mer och mer nyfiken. Till slut så föll jag för frestelsen när jag hittade den på rean i våras.

Djävulen hjälpte mig är en välskriven och extremt suggestiv roman. Från första sidan så skapas en mörk domedagskänsla. Som läsare så vet man redan från början vart detta ska bära hän, och varenda ord känns utvalt för att förmedla detta enorma mörker. Givetvis är det svårt att läsa om ett föräldraskap som är så vridet och urartat, det gör ont att läsa om Per som liten. Språket förmedlar en gammaldags känsla, som om boken verkligen är från 1800-talet, trots att språket samtidigt är modernt. Jag får också intrycket att det här bygger på en grundläggande research.

Men den mörka känslan från början till slut blir också lite mitt problem. Boken är så tung att läsa, framförallt för temat, men också eftersom språket är intensivt och tätt. Trots att jag är en hänvisen deckarläsare har jag problem med genren ”true crime” eftersom det ligger en form i utnyttjande i den. Nu är det här avlidna personer, så på det viset är det inte lika mycket exploaterande, men vetskapen om att det här hänt i verkliga livet gör läsandet ännu tyngre. Det är som om jag inte riktigt kan andas och jag blir bara ledsen. Jag är heller inte den frälsta historieromansläsaren, som jag tror ännu mer kan uppskatta det tidsautentiska.

Det finns naturligtvis en önskan om att på något sätt få en förklaring till varför Hanna mördades, och det här är kanske så långt man kan komma utan att veta det egentligen. Jag hade gärna sett att man som läsare fått lära känna Hanna ännu mer, men det kan hända att bakgrundsinformationen är mer sporadisk där. Även Anna är en person som man undrar över, vad driver henne egentligen. Nu är historien i huvudsak ur Pers perspektiv.

Med tanke på mina egna preferenser och problem med ”true crime” tänker jag inte läsa Inga gudar jämte mig, som också bygger på ett verkligt brott, men De försvunna som kommer i höst verkar inte vara det. Är den lika suggestiv som Djävulen hjälpte mig så blir jag nyfiken…

Omdöme: Mörk och suggestiv roman om Yngsjömordet.
Betyg: 4-

Några som bloggat om boken är Johannas deckarhörna, Bokföring enligt Monika, Bokfetischist, Boklysten, Fiktiviteter, med näsan i en bok, Eli läser och skriver,  Bokdetektiven och Bokpar

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum

Mitt exemplar köpte jag på rean i våras.
Utläst 3 juli 2015.

Annonser