Domaren av Ian McEwan

Fiona Maye är hovrättsdomare i London. Hon är noggrann, smart, framgångsrik och enormt respekterad av sina kollegor. Hon har satsat allt på sin karriär och lyckats. Hennes man Jack har under åren stått vid hennes sida. De börjar nu närma sig 50-års åldern och plötsligt en dag så talar Jack om att han inte alls är nöjd med äktenskapet och vill göra något drastiskt. Fiona kan inte alls förstå och acceptera, och flyr in i sitt arbete som vanligt. Så ställs hon inför ett ovanligt fall. En sjuttonårig pojke har drabbats av leukemi och vägrar av religiösa skäl att ta emot en blodtransfusion som skulle rädda hans liv. Hans föräldrar, som även de är Jehovas vittnen, står bakom honom. Men sjukhuset önskar en dom som berättigar dem att rädda hans liv. För ovanlighetens skull bestämmer sig Fiona att besöka honom på sjukhuset, och allt ställs på sin spets. Hon ska fatta ett beslut som blir livsavgörande, samtidigt som hon försöker förstå vad som händer i Jacks och hennes förhållande. Hur ska hon kunna fatta rätta och kloka beslut?

Domaren av Ian McEwan kom ut i september 2015. I original heter den The Children’s Act och kom ut 2014. Ian McEwan är en brittisk författare som debuterade 1975 med novellsamlingen First Love, Last Rite. Hans första roman var Cementträdgården (1978). Sedan dess har han publicerat flera romaner, som Lördag (Saturday) och Överenskommelser (Atonement). Den sistnämnda har även filmatiserats.

Jag fick Domaren starkt rekommenderad och spontant lånade jag den av en vän. Jag är osäker på om jag läst något av Ian McEwan förut, även om vi har flera böcker av honom i hyllan. Jag tror jag läst Saturday för väldigt länge sedan… Sen har jag sett filmen Atonement.

Domaren är en mycket välskriven och målande berättelse. Den börjar väldigt bra och jag sugs omedelbart in. Jag gillar växlingen mellan domarna som beskrivs på ett lättfattligt sätt, och Fionas privatliv. Sen kommer händelsen och dilemmat och jag blir överraskad över hur liten del av boken det är. Efter det så tycker jag boken tappar väsentligt i tempo, det blir långsammare och innehåller alldeles för långa miljöbeskrivningar från Newcastle och London. Trots att det är två städer jag varit i och känner till så kan jag inte riktigt engagera mig.

Musik spelar en mycket stor roll i Domaren och det blir lite av ett problem för mig, då jag faktiskt inte är så kunnig och intresserad vad gäller klassisk musik. Hade jag varit det tror jag stämningen och känslorna hade blivit än starkare. Nu blir de styckena de som jag skummar igenom.

Styrkan i boken är språket och beskrviningarna av de fall som Fiona ställs inför. De är lättfattligt beskrivna, och de moraliska och etiska svårigheter hon står inför berör och engagerar mig. Fiona själv är den person i boken som jag upplever starkt men hela boken är också skriven från hennes perspektiv. Hon är en stark kvinna och jag beundrar henne.

Nu är jag sugen på att plocka fram någon av de böcker vi har av Ian McEwan och som redan står i hyllan. För är de lika välskrivna så tror jag att jag kommer att gilla dem.

Omdöme: Välskrivet och engagerande om de moraliska och etiska svårigheterna i ett rättssystem.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har och dagarna går och Bokmania.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: The Children’s Act
Förlag: Brombergs
Översättare: Niclas Hval

Mitt exemplar hade jag lånat av en vän.
Utläst 18 oktober 2015.

Kvinnoalfabetet – bokstaven K

I Enligt Os kvinnoalfabet har turen kommit till bokstaven K.

1. Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på K.

Kim Thúy är en kanadensisk författare som flydde med sin familj från Vietnam när hon var tio år. Jag rekommenderar båda hennes böcker – Ru och Mãn – mycket starkt.

2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på K vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

Katie Melua är en brittisk sångerska som flyttade som nioåring från Georgien till Irland. Hon har en vacker röst, och jag gillar flera av hennes låtar. Inte minst Nine Million Bicycles.

3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på K som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.

Den här gången hamnar jag faktiskt i sportens värld. Charlotte Kalla är en kvinna som har ett oerhört driv och målmedvetenhet, samtidigt som hon verkar generös och trevlig. Jag såg henne staka sig upp för Södra Berget här i Sundsvall under SM-veckan i somras, och det var fart ska jag säga. Sa jag att hon bor här i Sundsvall ? 🙂

Vilken kvinna med för- eller efternamn på K är du nyfiken på, men ännu inte upptäckt

Högst upp på min önskelista står Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Den hoppas jag tomten kommer med.

Kulturkollos tisdagsutmaning: Läslov

I Kulturkollos tisdagsutmaning ställer de frågan: Om du hade läslov den här veckan vad skulle du läsa då?

Det här med ”läslov” tycker jag är lite skojigt att det blivit ett begrepp. Redan i mars 2013 så skrev jag på bloggen om mitt och barnens ”läslov” och sedan dess är varje skollov läslov hemma hos oss. Barnen har (förstås) ledigt den här veckan, och då passar de förstås på att läsa.

Hade jag varit ledig så tror jag att jag valt en annan bok till oktober månads bok i Makeutmaningen. Någon tjockare och mer utmanande. Kanske Främlingen av Diana Gabaldon.

Eller så hade jag förberett mig för nästa veckas stora event: Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Till den internationella kvällen kommer bl.a. Peter James och Elly Griffiths, och där är jag inte riktigt ”ikapp” i läsandet, deras senaste har jag inte kommit till. Och inför den svenska kvällen hade jag försökt få tag på Playground av Lars Kepler. Ett deckarmaraton kanske.

Ett annat alternativ kunde vara att jag hade läst någon av böckerna som är nominerade för Augustpriset. Kanske När hundarna kommer av Jessica Schifauer.

Eller så hade jag läst det jag just nu läser: Dit drömmar färdas för att dö av Mattias Edvardsson. En bok baserad på Bobbyfallet. Ingen enkel läsning!

Jahaja. Nu undrar jag varför jag inte har läslov???

Varg Veum – Filmerna I mörkret är alla vargar grå, De döda har det bra och Kalla hjärtan

Box 4 i serien om Varg Veum innehåller I mörkret är alla vargar grå (2011), De döda har det bra (2012) och Kalla hjärtan (2012). Vi såg I mörkret är alla vargar grå 13 juni 2015, De döda har det bra 27 juli 2015 och Kalla hjärtan 28 juli 2015.  Jag har tidigare skrivit om Box 1, Box 2 och Box 3. I och med detta har vi sett alla filmerna om Varg Veum.

Så här står det om dem på nätet:

I mörkret är alla vargar grå
Ett vrål skakar Bergen när ett vapenlager exploderar. Varg Veums bästa vän, blir utpekad som ”Bombaren”, men någonting stämmer inte. Veum börjar gräva i vapenindustrins mörka hemligheter och dras snart in ett farligt spel som kommer bli hans största och farligaste någonsin…

De döda har det bra
En ung asylsökande tjej dör mitt framför ögonen på Varg Veum och frågan är om det var en olyckshändelse eller ett mord. Varg och Karin får reda på att offret var djupt involverad i en verksamhet som utnyttjar unga kvinnor på flyktingförläggningar. Det blir en kamp mot klockan för Varg som måste lösa fallet innan fler liv går förlorade.

Kalla hjärtan
Privatdetektiven Varg Veum ska bli pappa men när han letar efter ett försvunnet syskonpar i prostitutionsmiljö tar hans liv en ny riktning. Varg inser att fallet har samband med ett mord som undersöktes av Hamre. Spåren leder till en hänsynslös knarkliga och hoten mot Varg ökar i takt med Karins växande mage.

De här tre filmerna baseras på den femte, tolfte och den artonde boken i serien om Varg Veum. Jag har inte läst någon av dem, vilket innebär att jag inte kan göra någon jämförelse av historierna. Från tidigare filmatiseringar är jag helt säker på att det skiljer en hel del i utvecklingen av Vargs privatliv. Det i sig stör mig inte, men däremot så blir jag mer och mer irriterad på Vargs och Karins totala brist på kommunikation som gör att de utsätter varandra för fara. Jag tycker också det är vissa glapp i historierna, i synnerhet i De döda har det bra.

Jag gillar de här filmerna, där vi nu sett hela tolv stycken. De är relativt enkel underhållning som tjänar syftet att distrahera för stunden. Men de håller också en bra nivå i filmatiseringen och skådespeleriet. Mina favoriter är fortsatt charmiga Trond Espen Seim (som spelar Varg) och Bjørn Floberg (som spelar polisen Hamre) med sin torra humor. Och så älskar jag förstås vyerna från Bergen. Tack och lov att de bestämde sig för att inte flytta Vargs historia någon annanstans!

Topp Tio Tisdag: Tio skrämmande och obehagliga böcker

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: Halloween themed freebie — your choice (ie. 10 best ghost stories, 10 things that scare you in books, 10 literary Halloween costumes, 10 vampire novels, 10 books that WILL scare you, 10 non-scary books for Halloween, 10 scariest covers, etc.)

Jag läser ju inte skräck i någon större omfattning så det här får bli 10 böcker som jag tyckt varit obehagliga på något sätt. I mitt tycke finns det inget obehagligare och mer skrämmande än visst mänskligt beteende. I alla dessa böcker förekommer människor som skrämmer mig. Och då har jag ändå låtit bli dokumentärer.

1. Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård
2. De försvunna av Caroline Eriksson
3. Ingenstans under himlen av Liselott Willén
4. Den åttonde dödssynden av Rebecka Edgren Aldén
5. Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver
6. Den första lögnen av Sara Larsson
7. Ondskan är en blond pojke av Fredrik Hardenborg
8. Smuts av Katarina Wennstam
9. Sharp Objects av Gillian Flynn
10. Bara ett barn av Malin Persson Giolito

Bränd himmel av Gilly Macmillan

Rachel är ute i skogen med sin åttaåriga son Ben. Han är ivrig och otålig att få komma fram till en gunga som ligger lite längre fram så hon låter honom springa i förväg. När hon kommer fram till gungan är han inte där. Han är spårlöst borta. Kriminalöverkommissarie Corinne Fraser påbörjar en utredning som leds av James ”Jim” Clemo. Jim har ett hemligt förhållande med polisen Emma Zhang som blir familjens kontaktperson. Jim tar utredningen på stort allvar, och blir personligt engagerad. Nästan för mycket. Man ordnar en presskonferens men den slutar i katastrof, och en häxjakt på Rachel påbörjas. Är Rachel den hon säger att hon är? Vad döljs i hennes familj? Har det att göra med hennes exman John, Bens pappa? Eller är det någon som vill hämnas? Eller bara någon som passerat förbi? Medan polisen letar ökar desperationen. För någonstans där ute kanske Ben väntar på att bli hittad. Eller så är det redan för sent.

Bränd himmel av Gilly Macmillan hade recensionsdag 19 september 2015. I original heter den Burnt Paper Sky och kom ut 2015. Gilly Macmillan är en brittisk författare som har en konstnärlig bakgrund. Bränd himmel är hennes debutroman.

Ibland dyker det upp recensionsexemplar i brevlådan utan att man är förberedd. En ynnest förstås, men samtidigt så är det ju inte säkert att det är en bok jag vill läsa, i alla fall inte omedelbart. Bränd himmel dök upp på det viset, men det var först när jag började läsa om den på andra bloggar som jag bestämde mig för att den skulle få förtur i läshögen.

Bränd himmel är en riktigt bra spänningsroman. Fast egentligen är den mer än så. Den handlar om sorg, skuld, ensamhet och människors utsatthet. På ett sätt som gör att jag känner mig helt hudlös när jag lägger ifrån mig boken. Det är sällan en spänningsroman berör mig på det här sättet, men jag får faktiskt tårar i ögonen i vissa stycken. Det gör så ont i mig att läsa om de här människorna. Jag får efter avslutad läsning lust att gå och krama barnen, och bestämmer mig för att njuta mer av den naturlighet och glädje som finns i vardagen. Man vet aldrig när man förlorar den.

Historien är spännande och väl uppbyggd. Alla känns misstänkta, och ingen upplösning känns otänkbar. Den slutliga upplösningen får godkänt, den stämmer med det som berättats tidigare, fast ändå inte varit uppenbar. Men det är inte det som jag bär med mig efter avslutad läsning, utan det är berättelsen om Bens mamma Rachel och berättelsen om polisen Jim. Vi får omväxlande ta del av deras historia, Rachel försöker blicka tillbaka och få tolkningsföreträde (framför media) och Jim går hos en psykolog och ser tillbaka. Redan från början står det klart att de är trasiga personer.

Kapitlen är relativt korta och spännande uppbyggda. Dessutom så finns det även andra former av berättelser inbyggda, som blogginlägg, artiklar på nätet och andra vinklar. Det gör att läsningen blir omväxlande, och eftersom jag är svag för tidsmarkörer som jag kan identifiera mig med så gillar jag det. Media och nätets genomslagskraft, människors omedelbara fördömande på nätet (utan filter), ja allt det är ju skrämmande aktuellt.

Att förlora sitt barn är ju en förälders största skräck, och det gjorde att jag tvekade att läsa boken. Jag tycker Gilly Macmillan hanterar balansgången mellan den skräcken och realiteten att man inte kan bevaka barn varenda sekund mycket bra. Jag kan omöjligen tycka som en del av nättrollen i boken, att det är Rachels skuld som låter Ben springa i förväg. Den skräck som jag känt vid ett tillfälle när vi tappade barnen ur sikte en gång och letade efter dem (på en flygplats) är obeskrivlig, och ändå så lyckas den författaren förmedla en del av det. Men jag funderar en del på om det skulle varit lika stor sak i Sverige.

Det enda som jag inte är så förtjust i är språket i vissa stycken, i synnerhet i Rachels berättelse, som jag bitvis uppfattar som lite stolpigt och tråkigt. Kanske något inte passar i översättning till svenska, eller så är det en smaksak. Annars är det en mycket driven berättarstil och språkdräkt för att vara en debut.

Jag lägger till Gilly Macmillan till listan på författare som jag kommer att spana efter nästa bok av.

Omdöme: Spännande och outhärdligt sorgligt om skuld, sorg och ensamhet.
Betyg: 5

Bloggat om boken har Bibliotekskatten, hyllan, Zellys bokblogg, Läsa & Lyssna, Vargnatts bokhylla och Fru Es böcker.

Mer om boken kan du läsa här och här
Original: Burnt Paper Sky
Förlag: Modernista
Översättare: Johan Nilsson

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 23 oktober 2015.

En smakebit på søndag – Tyrannens barn

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av Mari med den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Idag är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som vikarierar.

Den här veckan har jag läst Bränd himmel av Gilly Macmillan, men sent i fredags kväll läste jag ut den. Så igår var det dags för en ny bok, och det fick bli Tyrannens barn av Anne-Cathrine Riebnitzsky som jag fått som e-bok från förlaget. Faktiskt så var det en bok som jag blev nyfiken på efter att ha läst om den i En smakebit på søndag hos en del norska bloggare (på norska heter den Forbannede yngel). Den handlar om de fyra syskonen Ivan, Lisa, Peter och Marie. Lisa och Ivan kallas hem från tjänstgöring i Afghanistan efter att Marie försökt begå självmord. De har vuxit upp i ett hem fyllt av hot och våld.

Smakbiten kommer från sid 34:

Ett stängsel som liknar dem runt de stora baserna i Afghanistan, omger gräsmattan utanför den psykiatriska avdelningen. Stängslet är dubbelt och minst tre meter högt. Högst upp är det böjt inåt. Jag kan inte föreställa mig Marie på en plats där det finns sådana som är så farliga att de måste hållas instängda med ett dubbelt, tre meter högt stängsel.

Nedräkningen har börjat – Svenska Deckarfestivalen

Nu närmar det sig med stormsteg – höstens höjdpunkt: Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Den 2-6 november går den av stapeln och det finns en hel del nyheter, inte minst en ny fräsch hemsida som ni hittar här.

Personligen så har jag några saker som jag ser extra mycket fram mot:

• Den internationella kvällen, onsdag 4 november, när vi får möta inga mindre än Peter James, Elly Griffiths, Adam Sarafis (Linda Olsson och Thomas Sainsbury) och Arne Dahl på scenen. Jamen, ni fattar vilka namn!
• Helkvällen med svenska författare, torsdag 5 november, med Emelie Schepp, Sofie Sarenbrant, Lars Kepler, Gabriella Ullberg Westin, Anna Lihammer och Jonas Moström. Vilken helkväll!
• Moströmvandringar under ledning av bl.a. Jonas Moström själv.
• Tillkännagivande av Svenska Deckarakademins nomineringar av Kerstin Bergman på morgonen 6 november. Brukar vara vansinnigt spännande.

Men det finns mycket mycket mer och det fullständiga programmet hittar ni här.

Det här är tredje året i rad jag är med och arrangerar och jag tror det kommer att bli precis lika roligt i år som tidigare år.

Kvinnoalfabetet – bokstaven J

I Enligt Os kvinnoalfabet har turen kommit till bokstaven J.

1. Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på J.

För inte så länge sen visste jag inte ens att hon fanns, men nu är hon en av mina favoriter. Jojo Moyes. Behövs en närmare introduktion?

2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på J vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

För en gångs skull så tyckte jag det här var busenkelt. Återigen så vänder jag mig till musikens värld och där hittar jag Jill Johnson. Jag gillar verkligen hennes musik och har varit på flera konserter (hon kommer ofta till Sundsvall) där även mellansnacket visar att hon är en intelligent och stark kvinna. I Tv-serien Jills veranda tyckte jag hon också fick visa både sin lyhördhet och fantastiska sångröst.

3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på J som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.

Egentligen hade jag kunnat ta Jill här, men nu väljer jag en annan kvinna, nämligen Bodil Jönsson. Som kvinna och fysiker kan jag inte annat än vara imponerad över hennes driv, hennes styrka och hennes förmåga att nå fram med ett budskap till en bred publik. Det måste ha krävt en hel del.

4. Vilken kvinna med för- eller efternamn på J är du nyfiken på, men ännu inte upptäckt?

Nyfiken har jag varit på Jessica Schiefauer sen hon kom ut med boken Pojkarna. Den hade jag tänkt läsa, men nu blir det nog När hundarna kommer först, för den ska Kulturkollo bokcirkla om.

 

Enders spel av Orson Scott Card

Andrew ”Ender” Wiggin lever med sina föräldrar, sin sadistiske bror Peter och sin syster Valentine som är den enda han verkligen älskar. Världen har genomgått ett krig mot de utomjordiska giftingarna, och för att rusta sig för ett nytt krig letar man efter en ny ledare. Man letar efter barngenier som man kan forma och träna till soldater, och den främsta av dem alla ska leda kriget. Ender värvas till Stridsskolan, och utan att han vet om det själv så tror man att han ska bli den framtida militära ledaren. Men för att rusta honom för den ultimata striden så ska han härdas och utsätts för grymma prövningar som får honom att tvivla på sig själv och känna sig evigt ensam. Frågan är om Ender är den ledare man tror att han är. Eller kan Peter eller Valentine, hans lika speciella och begåvade syskon, vara de som ska forma framtiden?

Enders spel av Orson Scott Card kom ut 2013. I original heter den Ender’s Game och kom första gången ut 1985, och i nyutgåva 2013. Den filmatiserades 2013. Orson Scott Card är en amerikansk fantasy- och science fictionförfattare och Ender’s Game är hans debutroman. Han är utövande mormon och har gjort en del kontroversiella uttalanden om bl.a. homosexualitet.

Den här boken hamnade i sonens bokhylla när den var rätt nyutkommen och jag hade vissa funderingar på att läsa den. Men det var först när den kom i Makeutmaningen som jag gjorde slag i saken.

Enders spel är en lättläst bok med en intressant grundhistoria. Tyvärr har den i mitt tycke en hel del brister. För det första upplever jag den som stolpigt skriven. Den är inte dålig, men något i berättarstilen och ordvalet gör den hackig. Historien blir också bitvis rörig, och en del bitar är så invecklade så jag faktiskt inte hänger med i alla svängar. Kanske jag är för ovan läsare av genren? Eller så tappar jag intresset för de politiska svängarna? Eller så är den faktiskt rörig? Det känns som om författaren inte utnyttjar potentialen i historien fullt ut.

Ändå finner jag ett intresse i att veta hur det ska gå för Ender och, fast inte lika mycket, hans syskon. De är speciella personer, och i synnerhet Enders funderingar om moral och sin egen roll är intressanta. Fast att de är barn känns helt bisarrt. De tänker och resonerar aldrig som barn. De vuxnas utnyttjande av barnen är grymt och högst obehagligt. Bitvis är det riktigt spännande, och crescendot som kommer mot slutet är riktigt bra. Men den sista avslutande delen, det som är skrivet som en epilog, förstår jag mig inte alls på. Vad vill författaren med det? Det är som en enda lång predikan.

När vi först köpte den här boken om sonen kände jag inte alls till författaren, men sedan dess har jag förstått att han är mycket kontroversiell och att filmen bojkottades pga hans yttranden. Det väcker en hel del intressanta frågor, som hur mycket ska man ta hänsyn till vad författaren står för? Här skriver Eli läser och skriver om det. Jag tycker nog att det kan vara nog så viktigt att läsa verk av författare vars personliga åsikter man vill ta avstånd från. Men det är ett helt annat inlägg. Dock kan jag säga att det påverkade läsningen en del, inte minst av ”epilogen”.

Något mer av den här författaren blir det nog inte läst men eftersom vi har filmen hemma redan vill jag nog ändå se den.

Omdöme: Rörigt men skrämmande om en framtid där barnen formas för att människan ska dominera.
Betyg: 3

Bloggat om boken har Bokstävlarna, Sagan om sagorna, Annas bokhörna, Boktycke och Romeo and Juliet

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: Ender’s Game
Förlag: Modernista
Översättare: Börje Crona

Mitt exemplar lånade jag av sonen.
Utläst 15 oktober 2015.