Orkestergraven av Unni Lindell

Januari 2005. Mitt i natten får polisen ett anonymt samtal om att en kvinna har blivit mördad. Det är Siv Ellen Blad, en skild tonårsmamma som arbetar som postkassörska, och som på sin fritid ägnar sig åt att spela fiol. Kriminalkommissarie Cato Isaksen får i uppdrag att leda utredningen. Det visar sig snart att det finns en mängd personer i hennes närhet som skulle kunna tänkas mördat henne. Hennes fd man tycks fortfarande upprörd, och en annan musiker verkar vara besatt av henne. Men motivet tycks vara knepigare. Cato slits mellan utredningen och sin familj. Hustrun Bente och hans två tonårssöner har sina krav, och i kläm kommer Catos yngsta son, Georg, som har en annan mamma. Georg har livlig fantasi och när han börjar prata om en ny vän tror Cato att det är ännu en av hans låtsasvänner. Men så enkelt är det inte.

Orkestergraven av Unni Lindell kom ut 2005. Unni Lindell är en norsk kriminalförfattare, journalist och översättare som gett ut över 70 böcker. Hon är i Sverige främst känd för serien om Cato Isaksen som översatts till flera språk och vunnit priser.  Hon debuterade 1996 med ungdomsromanen Den grønne dagen, och hon har skrivit flera ungdoms- och barnböcker, exempelvis serien om Mystiska Milla. Orkestergraven, som är den femte boken i serien, är även filmatiserad.

Jag har under ett längre tag tänkt prova att läsa något av Unni Lindell. Tidigare har jag bara läst några Mystiska Milla högt för barnen. I dotterns bokhylla hittade jag Orkestergraven. Unni Lindell tillhör de deckarförfattare hon gillar.

Orkestergraven uppfyllde inte alls mina förväntningar. Jag har två problem med boken. Det första problemet är språket. Det är otroligt korthugget, nästan inga bisatser utan bara korta meningar. Det är såpass korthugget så jag bromsas i min läsning hela tiden. Det är inte dåligt språk, men det är en berättarstil som inte fungerar.

Mitt andra problem är mer ”personligt”, nämligen en av personerna – Cato. Det är något som skaver med den mannen. Han är obehaglig under ytan, som om han inte riktigt är en sund person. Han verkar tro att han är världens centrum. Hans kvinnosyn är också underlig. Jag vet inte om det har med just honom att göra, men genomgående så beskrivs kvinnorna i boken i fysiska attribut (hår, bröst, bak, kläder) men inte männen. Sånt stör. Det är inte så att en huvudperson behöver vara sympatisk, inte alls, men den underliggande tonen här gör att läsningen blir jobbig.

Det finns en tydlig tidsmarkör i den här boken, och det är tsunamin som påverkar Cato och hans kollegor på ett personligt sätt. Å ena sidan sätter det en stämning, å andra sidan så känns det som om det var länge sedan.

Det som Unni Lindell definitivt lyckas med är mysteriet och spänningen. Jag lyckas inte lista ut vem som är mördaren förrän ganska sent, och det är ett plus i en deckare av den här typen.

I vår hylla står Sockerdöden och väntar. Någon gång ska den bli läst, men inte omedelbart…

Omdöme: Norsk korthuggen krim om hämnd, ensamhet och missförstånd.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika och Bokmoster

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.
Originaltitel: Orkestergraven
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Pocketförlaget

Mitt exemplar lånade jag av dottern.
Utläst 6 juni 2014.

En smakebit på søndag – Läsarna i Broken Wheel rekommenderar

Då var det söndag igen. Lite kyligt väder ute men eftersom jag började min semester i fredags så väljer jag att bara tänka LEDIG. Och så LÄSA förstås… Mer än så behöver väl inte sägas?

På bloggen är söndag En smakebit på søndag i regi av Flukten fra virkeligheten. Egentligen är jag precis mellan böcker men eftersom jag inte ännu valt vilken bok jag ska gripa mig an härnäst så får ni en smakbit från boken jag just läst ut. Det är feelgoodboken Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald. Så här står det på nätet om den: Allting börjar med en brevväxling mellan två helt olika kvinnor. 28-åriga Sara Lindqvist från Haninge och 65-åriga Amy Harris från Broken Wheel i Iowa. Efter två års utbyte av böcker, brev och tankar om både litteratur och livet bestämmer sig Sara för att hälsa på Amy. Men när hon kommer dit är Amy död. Sara står ensam i en liten stad mitt ute i ingenstans. Men där finns förstås alla de människor som Amy har skrivit om. Och de excentriska invånarna i Broken Wheel har inget annat val än att ta hand om den förvirrade turisten. Sara blir kvar och för första gången i sitt liv får hon verkliga vänner – inte bara mr Darcy och Bridget Jones – och de hjälper henne att starta en bokhandel med Amys alla böcker.

Smakbiten kommer från sid 311 i boken:

Sara log. Inbundna böcker och pocketböcker luktade helt olika, men det fanns också skillnader mellan pocketutgåvor och mellan svensk och engelsk pocket. Klassikerutgåvorna, till exempel, skiljde sig helt från de andra. Kurslitteraturen hade sin egen specifika doft och kurslitteratur till universitet luktade helt annorlunda än de till grundskolorna. Komvuxböcker luktade intressant nog på samma sätt som grundskoleböckerna: den gamla doften av klassrum och rastlöshet och instängdhet. Men antalet grundskoleelever som fick uppleva doften av nya skolböcker hade förstås sjunkit med åren.

Tjockare än vatten av Carin Gerhardsen

Psykologen Gisela Bohn hittas dränkt och stympad i sitt eget badkar av sitt femåriga barnbarn.  Flickan ringer polisen och på fallet sätts Conny Sjöberg och hans team. Kan det vara någon av hennes patienter? Gruppen har varit i full färd med att utreda en annan typ av brott, nämligen flera katter som dränkts och sedan placerats ut på platser som har med vatten att göra. Gruppen distraheras ytterligare när ett annat fall dyker upp på deras bord. En man, välkänd av gruppen, har fallit ner från en bro och hamnat rätt på vindrutan på en bil som kraschar in i en bilvägg. Spåren i fallet med psykologen pekar alltmer bakåt i tiden, men flera av gruppens medlemmar påverkas omedelbart och personligt av händelserna som de utreder. Frågan är om de kan stoppa mördaren i tid.

Tjockare än vatten av Carin Gerhardsen hade recensionsdatum 16 juni 2014. Det är den sjunde boken i serien om Hammarbypolisen. Carin Gerhardsen är en svensk deckarförfattare med en bakgrund som matematiker och it-konsult. Hon debuterade 2008 med Pepparkakshuset, den första boken i serien.

Jag har läst alla böckerna i den här serien, och det är en av mina favoritserier. Recensioner av de senaste böckerna hittar ni under Recensioner. Det här exemplaret var förlaget vänligt nog att skicka.

I mitt tycke är Carin Gerhardsen en av våra bästa nuvarande svenska deckarförfattare. Så det är med viss förväntan, och lite oro, jag börjar läsa boken. Men ganska snart så försvinner oron, för än en gång så tycker jag att hon levererar en spännande och välskriven deckare.

Jag tror en del av att jag gillar böckerna är dynamiken mellan medlemmarna i gruppen. Det finns en ganska tuff, i mitt tycke manlig, jargong mellan dem. Det avspeglas inte bara i de faktiska dialogerna utan också i hur deras känslor beskrivs. De kvinnor som finns i gruppen har anpassat sig till den manliga miljön. Grundtonen är ironisk men ändå omtänksam. Jag gillar också utvecklingen av personerna i polisgruppen och relationerna. I varje bok är det någon eller några som får lite mer fokus, och man lär känna dem bättre. Min favorit är Gäddan och hon får rätt mycket plats i den här boken.

Egentligen så finns det två saker i boken som stör mig lite, fast ändå inte så mycket så det förtar spänningen på något sätt. För er som läst tidigare böcker så vet ni att det finns historier kring de olika poliserna, och det fortsätter i den här boken. Jag kan tycka att det dominerar lite för mycket. Sen är det en sak som många deckare lider av, och som jag personligen har svårt för, och det är sammanträffanden. Historier som går ihop som inte rimligen borde gå ihop. Tja, mer tydlig än så tänker jag inte vara. Men jag noterar att trots att jag slutat läsa andra serier pga det så finns det inga sådana planer här!

Tjockare än vatten är spännande hela vägen igenom. Och så slutet. Jag trodde jag hade gissat slutet ganska tidigt och var lite smått irriterad på det. Men så i sista stund så lyckas författaren överraska. Snyggt!

Om jag någonsin träffar Carin Gerhardsen så vet jag precis vad jag skulle fråga. Hade hon tänkt ut de genomgående historierna innan hon började skriva serien eller har det kommit efterhand? Nåja, tveklöst kommer jag att läsa nästa bok i serien. För det blir väl en sådan?

Omdöme: Spännande och välskrivet om hemligheter, hämnd och missförstånd.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Läsa & Lyssna, JoS blogg och och dagarna går

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus
Förlag: Norstedts

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 21 juni 2014.

Bokbloggsjerka 27-30 juni: Mitt litterära land

Fredag och första dagen på min semester. Hurra! Lite kyligt ute, men det kan jag leva med. Det är också dags för den sista bokbloggsjerkan inför sommaren. I dag frågar Annika Vilket är ditt litterära land? 

Om jag tittar i vårt statistikprogram för böckerna vi äger så finns det en solklar ledare: Sverige. USA och Storbritannien håller ställningarna de med. Men idag väljer jag att tolka frågan lite annorlunda. För om jag hittar en bok av en norsk författare så blir jag alltid lite extra nyfiken, och tenderar att vilja äga och läsa boken, i synnerhet om den är på norska. Att gå in i en norsk bokhandel är livsfarligt… Så jag svarar Norge!

Glad sommar på er allihopa!

Förr eller senare exploderar jag – filmen

Den 22 juni 2014 hade Förr eller senare exploderar jag premiär på bio Vi såg den 24 juni 2014.

Så här beskrivs filmen:

Hazel och Gus är två ovanliga tonåringar som har en hel del gemensamt; en kvick och syrlig humor, ett förakt för det traditionella och en kärlek som tar med dem – och oss – på en oförglömlig resa.

 Förr eller senare exploderar jag är en gripande och livsbejakande kärlekshistoria mot alla odds. Baserat på den bästsäljande boken av John Green om det roliga, spännande och jobbiga i att leva och att vara kär.

Jag tillhör de läsare som inte överväldigats av boken Förr eller senare exploderar jag. I själva verket så tyckte jag mest den var jobbig att läsa. Den förenade två av mina stora fasor här i livet. Cancer och döende barn. Därmed inte sagt att det inte kan vara en bra bok, det var bara inte jag som var den ideala mottagaren. Min recension hittar du här. Men lite nyfiken var jag på filmen, och när vi nu ville passa på att gå på bio en dag när barnen var bortresta så fanns det inte mycket att välja på.

På sätt och vis så gillar faktiskt filmen bättre än boken. När jag läste boken så kom det upp en massa bilder i huvudet som kopplade till mina egna upplevelser. När jag såg filmen så kunde jag mer fokusera på personerna på bioduken, som inte kommer mig lika nära, för jag kan hela tiden se dem som skådespelare. Den här amerikanska familjen har inga större likheter med min egen. Dessutom har jag lite problem med att fokusera och leva mig in när publiken sitter och storgråter… Det får mig faktiskt att bli mer torr i ögonen än vad jag tror jag hade blivit hemma i TV-soffan. Sen visste jag ju hur det hela skulle utspela sig eftersom jag läst boken.

Såväl Shailene Woodly som Ansel Elgort gör sina karaktärer rättvisa. De stämmer med min bild av dem, men framförallt så går kemin mellan dem fram, och detaljerna i hur de kommunicerar. Jag tycker att det deras jargong blir mer så man verkligen småskrattar åt den i filmen än vad jag gjorde när jag läste boken, men man känner igen stilen. Scenen med svensk hiphop blir extra rolig för en svensk publik! Det romantiska tar också större plats, medan jag tycker familjen får mindre plats. De jobbigaste scenerna tycker jag de med mamman och pappan är, där har jag svårt att värja mig.

Kärleksparet spelar tydligen syskonparet Tris och Caleb i Divergent som jag gärna vill se. Undrar hur det kommer att bli…?

Recensioner av filmen hittar du på Moviezine, SVD och Aftonbladet.

Andra bokbloggare som skrivit om den är Kattugglan inne hos Boktjuven och Klaarasbooks.

 

Nämn en TV-serie – listan

Visserligen är det här en bokblogg, men TV-serier som man följer är ju ”nästan” som en bok. Eller ja, kanske inte. Men ändå.

Inne hos Annika hittade jag en lista som jag tänkte pyssla med lite under de närmsta veckorna. Tror jag delar upp den i fyra delar (de flesta som kör den har nog tagit en per dag, Annika tog alla på en gång). Frågorna är inte helt enkla…

1. Nämn en tv-serie där du sett alla avsnitt minst två gånger?
2. Nämn en serie som du aldrig skulle kunna missa ett avsnitt av?
3. Nämn en skådespelare som skulle kunna få dig att vilja titta på en tv-serie?
4. Nämn en skådespelare som skulle kunna få dig att INTE vilja titta på en tv-serie?
5. Nämn en tv-serie som du kan citera från?
6. Nämn en tv-serie som du gillar men som ingen annan tycker om?
7. Nämn en tv-serie som du brukar nynna introsången till?
8. Nämn en tv-serie som du tycker att alla ska titta på?
9. Nämn en tv-serie som du äger på dvd?
10. Nämn en skådespelare som startade sin karriär i ett annat forum och senare överraskade dig med sitt skådespeleri i en tv-serie?
11. Nämn en tv-serie som du gärna vill börja titta på i framtiden?
12. Nämn en tv-serie som du fick sluta titta på för att det var så dåligt?
13. Nämn en tv-serie som har fått dig att gråta flertalet gånger?
14. Nämn den senaste tv-serien som du tittade på?
15. Nämn din favoritgenre när det gäller tv?
16. Nämn den första tv-serien som du blev besatt av?
17. Nämn en tv-serie som du önskar att du aldrig tittat på?
18. Nämn den konstigaste tv-serien som du tyckt om?
19. Nämn den roligaste tv-serien som du tittat på?
20. Nämn den tv-serie som kan skrämma dig mest?

 

Topp Tio Tisdag: Trender i bokomslag som jag inte gillar

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till Ten Book Cover Trends (or just elements of covers) I Like/Dislike {can stick to one or the other or both!}

Håhåjaja, då var det det där med bokomslag igen då. Inte min starka sida. Men just det här har jag funderat på lite grann i alla fall, i synnerhet vad gäller ungdomsböcker och deckare. Så här kommer några exempel. Tio kommer jag inte upp i – det får bli tre ”trender” som jag av olika skäl har problem med.

Ungdomsböcker

Varför ha delar av tjejkroppar på alla omslag? Signalen är tydlig och klar – de här böckerna ska läsas av unga tjejer.

Deckarserier

Jag gillar i princip att böckerna i en serie matchar varandra. Det kan också vara snyggt designade omslag som nedan. Men i bägge fallen nedan så kan jag inte bara genom att titta på boken exakt säga vilken i serien det är och om jag redan läst den. Det här förekommer i ungdomsboksserier också, t.ex. Beautiful Creatures.

 

 

Byta omslag mitt i en serie

Det här har det bloggats om förut men jag gillar faktiskt inte när jag börjat köpa en serie och sen byter förlaget utseende mitt i serien

 

Det här med omslag är rätt intressant ändå och vilka signaler det sänder. Läs gärna den här artikeln om studenten på en grafisk designutbildning som tog saken i egna händer vad gäller bokomslag.

Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell

Torsdagen den 15 juli 1976 säger Robert Rirodan till sin fru Gretta att han ska gå ut och köpa en tidning. Han lämnar sedan deras gemensamma hem i London, ett London som plågas av en enorm värmebölja som svept in. Gretta blir mer och mer orolig när Robert inte kommer hem och ringer deras barn. Först tror de att hon bara är förvirrad men när det förstår att pappan är borta kommer de hem. Det är dottern Monica som bor med sin man Peter och hans två döttrar i ett hus i Gloucestershire. Hon oroar sig för det mesta, vill bara ha lugn och ro och bli accepterad av Peters döttrar. Det är sonen Michael Francis som bor i ett hus i London med sin fru Claire, sonen Hughie och dottern Vita. Claire har börjat läsa på universitetet och Michael tycker de är på väg att glida ifrån varandra. Det är den yngsta dottern, Aofie, som brutit med familjen och befinner sig i New York, där hon jobbar som assistent åt en fotograf och just att har träffat en man. Det var länge sedan de sågs och nu tvingas de dessutom att prata med varandra. Ska de kunna reda ut sina problem, och ska det leda dem närmare lösningen var pappan befinner sig?

Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell kom ut på svenska tidigare i år, 2014. På engelska heter den Instructions for a Heatwave och kom ut 2013. Maggie O’Farrell är en brittisk författare och journalist, som är född på Nordirland. Hon debuterade 2000 med After You’d Gone (Bara Alice).

Den här boken lånade jag av en vän som rekommenderade den starkt. Det är den första boken jag läser av Maggie O’Farrell.

Sommaren utan regn är oväntat bra. Den börjar lite trevande men ganska snart så kommer jag in i rytmen. Det är ingen hög takt, utan historien växer allt eftersom. Det som gör att jag tar den här boken till mitt hjärta är familjen den handlar om. Personteckningarna är mycket bra, och de blir alla som gamla vänner till mig. Deras funderingar, deras liv, deras brister och deras styrkor ja allt om dem fascinerar mig. De har sina historier, det är missförstånd som präglat deras liv och påverkat deras val. Som det ofta är. Jag njuter av läsningen om dem. Det är lågmält och kärleksfullt skrivet.

Den olidliga värmen spelar sin roll, om än inte så mycket som jag hade förväntat mig. Inte heller miljön i London, det hade kunnat vara varsomhelst i England. Däremot kan man säga att värmen tar fram vissa karaktärsdrag hos personerna. Boken kan bäst beskrivas som en familjekrönika med ett visst spänningsmoment. För visst undrar man vad som hänt pappan, och det är den historien som är navet i berättelsen. Det är det som blir katalysatorn för familjen. Men det är på långa vägar inte det som egentligen blir det intressanta, det är personerna. ”Nagelbitande spänning” som sägs om den kan jag inte hålla med om.

Mot slutet av boken så försöker jag läsa långsammare, för jag vill ju inte lämna den här familjen överhuvudtaget. Det här var den första boken jag läste av Maggie O’Farrell och jag har stor lust att läsa någon av hennes tidigare böcker.

Omdöme: Lågmäld brittisk familjekrönika om hur en familj i kris förändras.
Betyg: 5

Bloggat om boken har och dagarna går, Bloggbohemen och Cum libris non solus

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.
Orginaltitel: Instructions for a Heatwave
Förlag: Etta
Översättare: Malin Bylund Westfelt

Mitt exemplar lånade jag av en vän.
Utläst 11 juni 2014.

En smakebit på søndag – Ensamma hjärtan och hemlösa hundar

Söndag i en rätt händelserik vecka på flera plan. Det extremt kyliga midsommarvädret (6 grader och regn på kvällen t.ex.) som avslutat veckan har varit mindre uppmuntrande. Men å andra sidan så har det ju ökat möjligheterna till läsning rejält. Idag ska barnen ut på lite egna äventyr i några dagar, så det kommer att bli tyst här hemma.

Söndag innebär En smakebit på søndag i regi av Flukten fra virkeligheten på bloggen. I går så läste jag ut en mycket spännande bok, Tjockare än vatten av Carin Gerhardsen, och jag drabbades lite av ”book hangover”. Något spännande ville jag inte läsa, så då fick det bli lite feelgood. Ur dotterns bokhylla plockade jag en bok jag planerat att läsa ett tag. Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon. Den handlar om Rachel, som just blivit av med sitt jobb och hennes älskade har gjort slut. I samma veva ärver hon sin mosters hus på landet med ett hem för övergivna hundar.

Smakbiten kommer från de första raderna i boken:

Första veckan i februari hade Rachel Fieldring ett riktigt glamoröst jobb som PR-konsult för ett antal internetföretag, en älskare som gav henne blommor med jämna mellanrum och klädde sig snyggare än hon själv, städhjälp och en hy som var tre år yngre än hennes biologiska ålder, trettionio. 
Men veckan därpå hade hon i en handvändning förlorat både sitt livs stora kärlek, sin lägenhet i Chiswick och sitt jobb. Samma morgon hade hon också hittat sitt första silverstrå, som lyste som en stoppsignal i hennes tjocka, svarta hår, och fått ett sms från sin syster Amelia som förebrådde henne för att hon glömt bort sin systerdotters femårsdag. ”Bara för att du inte själv har barn får du inte vara hur jäkla egotrippad som helst.”

Än klappar hjärtan av Helena von Zweibergk

Det är sommar och Astrids son Viktor ska ta studenten. Överraskande nog har Viktors biologiska pappa, Michael, sagt att han ska komma. När Viktor bara var ett år så lämnade Michael familjen, och Viktor har vuxit upp med Henrik, sin adoptivpappa, Astrid och deras två döttrar. Astrid vet inte hur hon känner för att återse sitt livs stora kärlek. Till studentfirandet kommer också Astrids familj. Det är hennes åldrande mamma, Kerstin, och hennes två yngre systrar Sandra och Lena. Sandra och hennes man Per driver en dansfirma, som inte alls går bra, och i deras äktenskap har de mest blivit elaka mot varandra. Lena har just fått ett allvarligt sjukdomsbesked som hon bara berättat för mamma Kerstin. De står inför en omtumlande sommar, en sommar då deras liv ska drastiskt förändras.

Än klappar hjärtan av Helena von Zweibergk kom ut 2013. Helena von Zweibergk är en svensk författare, journalist, programledare och radiopratare. Hon har skrivit en reportagebok och barnböcker. Hennes första skönlitterära bok, Det Gud inte såg, kom 2001.

Jag har varit lite nyfiken på Helena von Zweibergk som författare, mer än en gång har jag stått och bläddrat i hennes böcker om Anna och Mats. Så när jag skulle välja säsongens sista bok i bokcirkeln på jobbet så blev det den här.

Än klappar hjärtan är en bok som är svår för mig att skriva om på ett sätt som gör boken rättvisa. Egentligen så är det här en välskriven bok, författaren har ett sätt att skriva som gör att det känns som om personerna i den kommer mycket nära. Jag gillar också att det omväxlande är systrarna som får stå för berättarrösten, och att det är ett visst överlapp mellan vad de beskriver. Men för mig är det en nästan plågsam upplevelse, det är en väldigt jobbig bok att läsa, och mer än en gång funderar jag på att ge upp. Författaren lyckas med att teckna en bild av personernas känslor som kryper under huden på mig.

Redan på bokens baksida så framgår det att Lena, den yngsta systern i familjen, får ett ”allvarligt cancerbesked”. Redan där borde jag kanske hejdat mig. När jag läst en bit i boken så funderar jag på om detta är en bok som jag bör och ska läsa. Mina personliga erfarenheter gör att historien kommer alldeles för nära inpå. Den berör några av mina största fasor, och väcker dessutom jobbiga minnen till liv. Det är Lenas sjukdom, hennes egna reflektioner och Kerstins upplevelser som gör att jag liksom inte riktigt orkar. Jag blir helt enkelt för ledsen.

Det är inte bara Lena och Kerstin som det är jobbigt att läsa om, jag uppfattar även Sandras och Astrids historier som väldigt sorgliga och jobbiga, om än på ett annat plan. Kanske det finns ett ljus i slutändan men jag förmår inte riktigt uppfatta det. Jag hade önskat att det ändå tydligare framgått någon form av livsglädje, tacksamhet eller andra känslor som vägt upp den ledsenhet jag känner. Det är som om alla problem en familj kan råka ut för ska in i en och samma historia, och det finns inga andningshål.

Jag vet inte vilken typ av historier Helena van Zweibergk brukar berätta men nästa gång ska jag i alla fall försöka bilda mig en bättre uppfattning om historien innan jag läser något av henne.  Dessutom ska jag av detta lära mig att jag inte är redo att läsa om en familj som vakar vid en sjukbädd…

Omdöme: Välskriven men ohyggligt sorglig och jobbig berättelse om svek, förluster och saknad.
Betyg: 3

Bloggat om boken har Boktanken, och dagarna går, Bloggbohemen, Bokmania, Bokgalleriet och Den läsande kaninen

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.
Förlag: Norstedts

Mitt exemplar lånade jag i bokcirkeln på jobbet.
Utläst 15 juni 2014.