Det är sommar och Astrids son Viktor ska ta studenten. Överraskande nog har Viktors biologiska pappa, Michael, sagt att han ska anklapparkomma. När Viktor bara var ett år så lämnade Michael familjen, och Viktor har vuxit upp med Henrik, sin adoptivpappa, Astrid och deras två döttrar. Astrid vet inte hur hon känner för att återse sitt livs stora kärlek. Till studentfirandet kommer också Astrids familj. Det är hennes åldrande mamma, Kerstin, och hennes två yngre systrar Sandra och Lena. Sandra och hennes man Per driver en dansfirma, som inte alls går bra, och i deras äktenskap har de mest blivit elaka mot varandra. Lena har just fått ett allvarligt sjukdomsbesked som hon bara berättat för mamma Kerstin. De står inför en omtumlande sommar, en sommar då deras liv ska drastiskt förändras.

Än klappar hjärtan av Helena von Zweibergk kom ut 2013. Helena von Zweibergk är en svensk författare, journalist, programledare och radiopratare. Hon har skrivit en reportagebok och barnböcker. Hennes första skönlitterära bok, Det Gud inte såg, kom 2001.

Jag har varit lite nyfiken på Helena von Zweibergk som författare, mer än en gång har jag stått och bläddrat i hennes böcker om Anna och Mats. Så när jag skulle välja säsongens sista bok i bokcirkeln på jobbet så blev det den här.

Än klappar hjärtan är en bok som är svår för mig att skriva om på ett sätt som gör boken rättvisa. Egentligen så är det här en välskriven bok, författaren har ett sätt att skriva som gör att det känns som om personerna i den kommer mycket nära. Jag gillar också att det omväxlande är systrarna som får stå för berättarrösten, och att det är ett visst överlapp mellan vad de beskriver. Men för mig är det en nästan plågsam upplevelse, det är en väldigt jobbig bok att läsa, och mer än en gång funderar jag på att ge upp. Författaren lyckas med att teckna en bild av personernas känslor som kryper under huden på mig.

Redan på bokens baksida så framgår det att Lena, den yngsta systern i familjen, får ett ”allvarligt cancerbesked”. Redan där borde jag kanske hejdat mig. När jag läst en bit i boken så funderar jag på om detta är en bok som jag bör och ska läsa. Mina personliga erfarenheter gör att historien kommer alldeles för nära inpå. Den berör några av mina största fasor, och väcker dessutom jobbiga minnen till liv. Det är Lenas sjukdom, hennes egna reflektioner och Kerstins upplevelser som gör att jag liksom inte riktigt orkar. Jag blir helt enkelt för ledsen.

Det är inte bara Lena och Kerstin som det är jobbigt att läsa om, jag uppfattar även Sandras och Astrids historier som väldigt sorgliga och jobbiga, om än på ett annat plan. Kanske det finns ett ljus i slutändan men jag förmår inte riktigt uppfatta det. Jag hade önskat att det ändå tydligare framgått någon form av livsglädje, tacksamhet eller andra känslor som vägt upp den ledsenhet jag känner. Det är som om alla problem en familj kan råka ut för ska in i en och samma historia, och det finns inga andningshål.

Jag vet inte vilken typ av historier Helena van Zweibergk brukar berätta men nästa gång ska jag i alla fall försöka bilda mig en bättre uppfattning om historien innan jag läser något av henne.  Dessutom ska jag av detta lära mig att jag inte är redo att läsa om en familj som vakar vid en sjukbädd…

Omdöme: Välskriven men ohyggligt sorglig och jobbig berättelse om svek, förluster och saknad.
Betyg: 3

Bloggat om boken har Boktanken, och dagarna går, Bloggbohemen, BokmaniaBokgalleriet och Den läsande kaninen

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.
Förlag: Norstedts

Mitt exemplar lånade jag i bokcirkeln på jobbet.
Utläst 15 juni 2014.