Januari 2005. Mitt i natten får polisen ett anonymt samtal om att en kvinna har blivit mördad. Det är Siv Ellen Blad, en orkestergravenskild tonårsmamma som arbetar som postkassörska, och som på sin fritid ägnar sig åt att spela fiol. Kriminalkommissarie Cato Isaksen får i uppdrag att leda utredningen. Det visar sig snart att det finns en mängd personer i hennes närhet som skulle kunna tänkas mördat henne. Hennes fd man tycks fortfarande upprörd, och en annan musiker verkar vara besatt av henne. Men motivet tycks vara knepigare. Cato slits mellan utredningen och sin familj. Hustrun Bente och hans två tonårssöner har sina krav, och i kläm kommer Catos yngsta son, Georg, som har en annan mamma. Georg har livlig fantasi och när han börjar prata om en ny vän tror Cato att det är ännu en av hans låtsasvänner. Men så enkelt är det inte.

Orkestergraven av Unni Lindell kom ut 2005. Unni Lindell är en norsk kriminalförfattare, journalist och översättare som gett ut över 70 böcker. Hon är i Sverige främst känd för serien om Cato Isaksen som översatts till flera språk och vunnit priser.  Hon debuterade 1996 med ungdomsromanen Den grønne dagen, och hon har skrivit flera ungdoms- och barnböcker, exempelvis serien om Mystiska Milla. Orkestergraven, som är den femte boken i serien, är även filmatiserad.

Jag har under ett längre tag tänkt prova att läsa något av Unni Lindell. Tidigare har jag bara läst några Mystiska Milla högt för barnen. I dotterns bokhylla hittade jag Orkestergraven. Unni Lindell tillhör de deckarförfattare hon gillar.

Orkestergraven uppfyllde inte alls mina förväntningar. Jag har två problem med boken. Det första problemet är språket. Det är otroligt korthugget, nästan inga bisatser utan bara korta meningar. Det är såpass korthugget så jag bromsas i min läsning hela tiden. Det är inte dåligt språk, men det är en berättarstil som inte fungerar.

Mitt andra problem är mer ”personligt”, nämligen en av personerna – Cato. Det är något som skaver med den mannen. Han är obehaglig under ytan, som om han inte riktigt är en sund person. Han verkar tro att han är världens centrum. Hans kvinnosyn är också underlig. Jag vet inte om det har med just honom att göra, men genomgående så beskrivs kvinnorna i boken i fysiska attribut (hår, bröst, bak, kläder) men inte männen. Sånt stör. Det är inte så att en huvudperson behöver vara sympatisk, inte alls, men den underliggande tonen här gör att läsningen blir jobbig.

Det finns en tydlig tidsmarkör i den här boken, och det är tsunamin som påverkar Cato och hans kollegor på ett personligt sätt. Å ena sidan sätter det en stämning, å andra sidan så känns det som om det var länge sedan.

Det som Unni Lindell definitivt lyckas med är mysteriet och spänningen. Jag lyckas inte lista ut vem som är mördaren förrän ganska sent, och det är ett plus i en deckare av den här typen.

I vår hylla står Sockerdöden och väntar. Någon gång ska den bli läst, men inte omedelbart…

Omdöme: Norsk korthuggen krim om hämnd, ensamhet och missförstånd.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika och Bokmoster

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.
Originaltitel: Orkestergraven
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Pocketförlaget

Mitt exemplar lånade jag av dottern.
Utläst 6 juni 2014.