Miira är född i Sverige och växer upp i Gårdsten, Angered, strax utanför Göteborg. Hennes föräldrar är från Finland. Hon går i finsk klass. Hon är arg. Hon är arg för att hon behandlas annorlunda än de som har svenska föräldrar. Hon är arg för att lärarna gett upp hoppet redan i förväg. Hon är arg för att ingen tror hon kan något, att hon inte kan bli något. Att tjejer alltid är mindre värda en killar, och finnar mindre värda än svenskar. Hon som vill läsa smartböcker, bli hjärnkirurg, inte slita med tappstädning som sin mamma eller på Volvofabriken som sin pappa. Men smartböckerna får hon sno, precis som kläder, för pengar är det ont om. Hon hänger med sina finska klasskompisar, eller svenska Vera, som alla har det eländigt hemma, mycket värre än Miira. Tillsammans snattar, röker och super de för det måste man ju i Gårdsten. Men Miira accepterar inte att bli illa behandlad, och ännu mindre att hennes kompisar blir det. För alla har samma rätt och alla kan bli något om de bara vill.

Ingenbarnsland är Eija Hetekivi Olssons debutroman om att växa upp i de invandrartäta Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön under 80-talet. Boken beskriver Miiras uppväxt från lågstadiet till högstadiet. Eija Hetekivi Olsson är själv uppvuxen i Gårdsten, och utbildad till lärare.

Ingenbarnsland är en säregen bok, inte lik något annat jag läst. Efter några kaptiel är jag tveksam, men sakta men säkert så dras jag in i boken. Språket är annorlunda, och mycket fantasirikt. Mycket är skrivet i talspråk, och det tar tid att vänja sig. Bokens Miira har en förkärlek för att skapa sina egna ord, och en del är rätt fantastiska. Själv fastnar jag för smartböcker, stoltskämmas, tankehälsa, sorgskämmas och många andra målande nya ord.

Boken är skriven som en människa tänker, det är tankar som irrar sig hit och dit, men ändå så lyckas man få en mycket beskrivande bild av Miiras eländiga liv. Det är fördomar, droger och fattigdom mitt i folkhemssverige. Intressant tycker jag att beskrivningen av hennes relation till föräldrarna är. De, i synnerhet mamman, vill egentligen ge Miira hela världen men har ingen aning om hur de ska göra. De litar på henne, och accepterar hennes egenhet. För det finns hopp för Miira, hon har en obändlig vilja, en stryka och ett rättvisepatos. Hon tar ingen skit.

I jämförelse med andra skildringar av uppväxter under samma tidsperiod som jag läst nyligen så känns den här som helt unik, den speglar ett helt annat Sverige. Skrämmande och fascinerande. Skicklig invävt så framträder också ett tydligt ställningstagande av författaren, mot segregering av invandrare, mot könsfördomar, och för allas rätt att behandlas lika. Ett budskap som känns aktuellt ännu idag.

Boken känns något lång, och de två resorna Miira gör mot slutet känns underliga och orealistiska. Det är det fantasifulla språket och Miiras otroliga styrka och ego som gör att jag fastnar i boken. Men jag läser den i korta stycken i taget, mer orkar jag inte, det är för intensivt.  Jag blir nyfiken när boken är slut och skulle vilja veta vad som händer med Miira sen.

Andra bokbloggar som skrivit om boken är Rader och Jennies boklista.

Boken är ett recensionsexemplar från Norstedts.

Omdöme: Målande skildring, fylld av nyskapande ord, av den finska baksidan av Sverige under 80-talet.
Betyg: 4

Annonser