Många år efter det fjärde världskriget hotas jorden av lunarerna, med den ondskefulla drottning Levana i spetsen. Scarlet Benoit bor ensam med sin farmor ute på den franska landsbygden. De odlarscarlet grönsaker och säljer till restauranger. Så en dag försvinner Scarlets farmor spårlöst, och kvar i huset finns dessutom hennes ID-chip. Polisen tar inte försvinnandet på allvar, så Scarlet tar saken i egna händer. Hon stöter på slagskämpen Wolf, som hon trots att hon inte helt litar på honom, tar hjälp av i jakten. Snart står det klart att Scarlets farmor har dolt hemligheter. Tvärsöver världen så lyckas cyborgen Cinder rymma från fängelset tillsammans med medfången Thorne, vilket skapar oerhörda spänningar mellan Prins Kai och drottning Levana. Vad har Scarlet och Cinder gemensamt?

Scarlet av Marissa Meyer i den svenska översättningen har recensionsdatum i dag, 17 juni 2013 (och jag väljer att recensera den i dag trots att det inte är ett recensionsexemplar). Den kom ut i original i februari 2013. Det är den andra delen i den s.k. Månkrönikan (The Lunar Chronicles), där den första, Cinder, kom ut 2012. Del 3, Cress, är planerad till 2014 och del 4, Winter, är planerad till 2015. De fyra delarna är delvis baserade på Askungen, Rödluvan, Rapunsel och Snövit. Marissa Meyer är en amerikansk författare som tidigare arbetat som bl.a. redaktör och korrekturläsare och skrivit fanfiction på nätet.

När jag läste dotterns exemplar av Cinder i julas så blev jag oerhört positivt överraskad som du kan läsa här. En ungdomsbok i science fiction genren med kopplingar till en klassisk saga, var kanske inte något jag hade förväntat mig att gilla. Dottern var så förtjust i Cinder att hon genast köpte Scarlet när den kom ut i början av juni, men var så generös att jag fick läsa den direkt.

Mycket av det som jag gillade med Cinder finns kvar här, den är spännande, det finns humor och språket är bra. Men ändå så är det något som saknas, eller något som inte får tillräckligt med plats. Nämligen cyborgen Cinder! Den starka, tuffa tjejen som inte tar någon skit. Naturligtvis så är det också överraskningen från bok 1 som inte heller är så lätt för bok 2 att leva upp till.

Tyvärr så charmas jag inte alls av Scarlet på samma sätt som jag charmades av Cinder. Scarlet framställs betydligt mer schablonmässigt och kvinnligt. Personer med rött hår måste tydligen vara tempramentsfulla och sakna impulskontroll? Sen får attraktion/förälskelse lite för mycket plats och faktum är att jag inte riktigt kan tycka om Wolf. På sätt och vis är han en intressant karaktär, men att deras relation hela tiden gränsar till det för våldsamma, det tycker jag är besvärande. Och när man talar karaktärer, vad jag irriterar mig på Thorne. Vad ska han göra i storyn framöver måntro?

Det jag är allra mest imponerad av är hur Marissa Meyer lyckas väcka liv i de traditionella sagorna. Lika skickligt som hon vävde in Askungen i Cinder har hon i Scarlet vävt in Rödluvan i storyn, fast det är lite mindre uttalat. Det intressanta är att jag först i efterhand säger ”åh, det där var ju den biten från Rödluvan”. Trots att man vet exakt hur sagan är så är inte historien förutsägbar. I Rödluvan har jag aldrig gillat jägaren. Jamen, han skär ju upp vargen, plockar ut en hel mormor (och hur groteskt är inte det?), fyller vargen med stenar och dränker honom. Snacka om grymt. Så vem är jägaren i Scarlet? Är det Ran eller är Wolf både vargen och jägaren? Snyggt är också hur Marissa Meyer har vävt ihop Cinders och Scarlets historia.

En detalj som stör mig. Den som har skrivit baksidestexten har inte läst boken utan gått på Rödluvan. I sagan är det mormodern som försvinner, men i den här boken är det farmodern.

Kommer jag att läsa den tredje delen? O ja, jag är hur nyfiken som helst på hur det här ska sluta. Vad 13-åringen tyckte om boken? Det får ni reda på en annan dag här på bloggen.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Omdöme: Spännande framtidsbaserad Rödluvehistoria om Scarlets jakt efter sin försvunna farmor
Betyg: 4