För mycket lycka av Alice Munro

Från förlagets hemsida: För mycket lycka består av tio hudnära noveller. Alice Munros berättelser rymmer ofattbar grymhet, svek och brutalitet, men också en seglivad kärlek och mänsklig värme. Munro skriver med sin sedvanliga ömhet, eftertanke och skärpa. Hon avslöjar det spel som ständigt pågår mellan människor, även när det nästan inte märks.

För mycket lycka av Alice Munro kom ut 2010. I original heter den Too much happiness och kom ut 2009. Alice Munro är en kanadensisk författare som fick Nobelpriset i litteratur 2013. Hon debuterade 1968 och har gett ut fjorton novellsamlingar.

För flera år sedan, precis efter att Alice Munro fått nobelpriset, läste jag två böcker av henne. Jag tyckte väldigt mycket om de böckerna, men ändå ”glömde jag bort” henne som författare. Därför satte jag upp henne i Vi möts igen 2019. I mars började jag läsa den här novellsamlingen, och i juli läste jag ut den.

För mycket lycka är en novellsamling med varierande noveller, skrivna i typisk Munro-stil. Hon har en egen stil att skriva och bygga upp sina noveller. De är mest betraktelser som bara ”är”, utan att avslutas med en poäng. En del känns inte som de har någon poäng alls och som att de slutar mitt i en berättelse. Andra väcker tankar trots att de inte har ett tydligt avslut. I För mycket lycka är novellerna av varierande kvalitet, men under läsningen så inser jag också att jag måste ha tid och möjlighet att fokusera för att uppskatta hennes noveller.

När jag började läsa För mycket lycka i mars i år så gick det väldigt trögt. Faktum är att jag inte alls gillade den. Ytterligare ett försök gav samma resultat. Vid bägge tidpunkterna var jag stressad av andra saker. Men i juli på semestern var det en annan sak, då gick läsningen mycket bättre och jag uppskattade några av novellerna.

Det är svårt att recensera en novellsamling rättvist, och det blir ännu svårare när jag läst den under så lång tid. Jag fastnade inte alls i början, och minns nu knappt de novellerna. De jag läste i juli minns jag bättre. Den jag tyckte bäst om var Barnlek som var tänkvärd och otäck på många sätt. Både Vissa kvinnor och Trä uppskattade jag.

Däremot blev jag besviken på novellen med samma namn som boken, För mycket lycka. Den handlar om Sonja Kovalevsky, en person som jag läst en del om och som intresserar mig på många sätt. Hon var den första kvinnan som fick en professur i Sverige på ett privat lärosäte 1889, på ett statligt dröjde det till 1937. Anledningen att hon kunde bli professor var att Stockholms Högskola var icke-statlig och därför inte behövde följa paragraf 28 i 1809 års grundlag. I boken kallas hon Sofia, vad jag har förstått är Sonja ett smeknamn på Sofia. Jag tyckte inte novellen tillförde så mycket om henne som jag hade hoppats. Det blir mer som en redogörelse utan det personliga som Munro brukar låta framträda.

Omdöme: Betraktelser om livet i typisk Munro-stil
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Midnatts ord, Feministbiblioteket och Bina´s Books

Mer om boken kan du läsa här och här
Förlag: Atlas
Sidor: 343 sidor
Betyg på Goodreads: 3,82 baserat på 17 453 betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare
Utläst 25 juli 2019.