Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård

I ett hyreshus någonstans i Sverige finns det en uppgång med fyra lägenheter. Huset, med sin tegelfasad, byggdes som en del av drömmen om folkhemmet. Men vad finns där nu? Ondska? Elände? Eller finns där omtanke? Astrid börjar bli gammal. Redan tidigt så insåg hon att allt inte var som det skulle med Sonen, men folk runtomkring har inte velat lyssna. Så dyker det upp artiga gäster hemma hos Astrid. Karl-Axel, Karl-Gustav, Karl-Ingvar och de andra lyssnar på vad hon har att berätta, vad som hände Caroline och vad Sonen egentligen gör. Mitt emot Astrid så bor Kasper med sin mamma, styvfar och lillasyster. De vuxna för liv och bråkar mycket, och Kasper försöker trösta sin lillasyster. Men ännu hellre tillbringar han sin tid med Anna som bor en trappa ner. Anna är lite speciell, som Kristoffer brukade säga, men Kasper förstår att man inte kan bete sig hursomhelst hemma hos Anna. Och Anna har börjat vänja sig vid Kasper. Mittemot Anna så bor Kent Gunnarsson som har sina regelbundna rutiner. Men vad är det som pågår i huset? Vem är det som iakttar dem utifrån? Vem är det som tar sig in i lägenheterna? Och vad är det som stinker i hela huset? Det luktar ruttnande lik.

Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård hade recensionsdatum i går, 25 april 2014. Cia Sigesgård har arbetat med hyresrätter, bostadsrätter och småhus och driver ett företag med egna hyreshus. Hon beskriver det på sin hemsida som: ”Min specialitet är de svårlösta ärenden som involverar miljönämnden, hyresnämnden eller hyresgästföreningen. Problem med mögel, skadedjur och vattenskador är vardag för mig.”
Inga kelgrisar, inga styvbarn är hennes debutroman.

I reklamen från förlaget för den här boken så fanns det något som gjorde att jag lockades till att mejla och fråga efter recensionsexemplar. Ett fysiskt exemplar trillade sen in, vilket jag gillar. Det här kom med paketet f.ö. och det finns en tanke med det… Pluspoäng till tanken bakom.

Inga kelgrisar, inga styvbarn är en välskriven bok. Den är lättläst, men framförallt så flyter läsningen på utan att jag hakar upp mig på någonting. Jag gillar balansen i språket, som på något underligt vis förstärker det obehagliga temat. Mycket handlar om det psykologiska, och framförallt så gillar jag hur Annas personlighet och bagage sakta men säkert växer fram. Det är skrivet med omtanke men ändå med skärpa.

Jag brukar undvika att läsa böcker som klassas som ”skräck”, jag har helt enkelt inte nerver för det. Den här boken beskrivs som en ”psykologisk folkhemsrysare” och det stämmer rätt bra. Den är på gränsen för vad jag tål. Inga kelgrisar, inga styvbarn är en bok som kryper in under huden på en på ett högst obehagligt sätt. Vissa bitar är så detaljerade så jag mår fysiskt illa, och faktiskt hoppar över i läsandet. Medan jag läser, och fortfarande nu, så märker jag hur jag kollar lite extra att det är avtorkat här hemma, och sneglar både en och två gånger på våra avlopp, med en rätt äcklad känsla. Boken får mig också att fundera en hel del på det här med grannar. Fast jag tror jag gör bäst i att låta bli.

Plus till att man får veta bakgrunden till bokens titel mot slutet av boken. Det ger också extra dimension (och upphov till en del googlande).

Det här är Cia Sigesgårds debut och det lovar gott för framtiden. Jag kommer att hålla utkik efter hennes nästa, men skulle personligen gärna se att den framkallar lite mindre illamående 😉

Omdöme: Välskrivet och groteskt om ett folkhem i förfall.
Betyg: 4

Bloggat om boken har också Beroende av böcker, Cinnamon Books och Vargnatts bokhylla.

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus
Förlag: Kalla Kulor

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 18 april 2014.