James vaknar upp på ett flygplan. Han har ingen aning om hur han kommit dit och vart han är på väg. Hans minne är en dimma av droger och våld, hans ansikte är helt sönderslaget. När planet väl landar möts han av sina föräldrar som tar honom till en känd klinik för avgiftning. Han inser snart att han har två val – vara kvar på kliniken och överleva eller ge sig av därifrån och dö av droger. Han väljer att bli kvar trots att han är mycket skeptisk till de metoder som används av Anonyma Alkoholister som driver kliniken. Hans första tid blir en plågsam tid av delirium, men när plågorna börjar lätta så är han också redo att lära känna en del av de andra på kliniken, som den mystiske Leonard och den ömtåliga Lily.

Tusen små bitar” är James Freys debutbok. När den kom ut 2003 i USA så salufördes den som en biografi. När Oprah tog med den i sin bokklubb 2005 så började den sälja ordentligt och hyllades som en ärlig beskrivning av ett drogberoende och dess konsekvenser. När det senare avslöjades av The Smoking Gun att det mesta i boken var påhittat så fick Frey och förlaget ta mycket kritik, bl.a. i ytterligare avsnitt av Oprah. Frey har sedan dess skrivit flera böcker, som t.ex. ”Min vän Leonard”. Hans senaste bok, publicerad 2012, heter ”Sista testamentet”. ”Tusen små bitar” har just kommit ut i nyutgåva på Gilla Böcker.

När jag såg James Frey på Skavlan för några veckor sedan så blev jag intresserad av hans person och även boken ”Tusen små bitar” trots att den har ett antal år på nacken. I samband med En bokcirkel för allas bokbloggsnack som boken så bestämde jag mig för att läsa den. Mina funderingar kring biografier när jag hade kommit en bit in i den kan du läsa här.

Den här boken sägs vara en sådan bok som man älskar eller hatar. Jag skulle inte använda så starka ord, men faktum är att jag tycker den är både urtråkig och dålig. Hade jag inte bestämt mig för att ge den en rejäl chans så hade jag inte slutfört den.

Mitt problem är inte om det är en biografi eller inte. Jag tror nämligen aldrig att en biografi kan vara helt sann. Eller i alla fall inte mer än en persons uppfattning av vad som är sant. Mitt största problem med den här boken är faktiskt språket. Det tråkar ut mig, och känns oerhört stolpigt. Väldigt lite fastnar och det som borde vara en gripande skildring är en tråkig text med en massa ”Jag”. Den första delen av boken består av att han spyr och är arg. Sida upp och sida ner. Jag har respekt för att det är vad som händer när man tar sig ur ett drogberoende, men i detta fallet så tycker jag det är erbarmligt tjatigt beskrivet. Jag blir inte det minsta intresserad av bokens James. Han är arg på allt och alla, hans självkritik är ytlig och han anser att man kan ta sig ur ett drogberoende bara man bestämmer sig. När James lämnar nutiden och beskriver saker som hänt honom eller som hänt de andra personerna, ja då glimtar det till något annat. Något som närmar sig att vara intressant, trots att man numera vet att det är påhittat.

Hade jag läst den här boken som biografi hade jag nog haft en annan inställning. Inte så att jag tyckt den varit bra, eftersom mitt största problem är språket, men tillbakablickarna hade varit ännu mer intressanta. Men jag hade också varit mer kritisk mot de detaljerade beskrivningarna av spyorna, deliriumet, utbrotten, promenaderna i skogen, osv. Det skulle ha varit mycket svårt att köpa att man kan ha ett sådant detaljerat minne av en sådan kaotisk period. Hur skulle han ha kunnat skilja på dagarna? Men i en vanlig roman är det ett mindre problem.

En annan del av problematiken för mig är Freys rabiata attacker på AA och dess metoder. Bokens James verkar anse att vem som helst kan ta sig ur ett drogberoende om man bara bestämmer sig. Kanske det var så för honom, men skrämmande om denna bok hyllades så och lästes av så många som en sanning! För mig är verkligheten mycket mer komplicerad än så. De allra flesta kan bara inte ta sig ur ett drogberoende på vilja.

Trots mitt ursprungliga intresse för James Frey så måste jag tyvärr säga att jag inte kommer att kasta mig över en bok av honom igen.

Ett urval andra bloggar som skrivit om boken är: Vickes boklåda, Bokloggen, Dagens bok, och Sida efter sida.

Omdöme: Fejkad biografi om en arg ung man som checkar in på drogklinik, spyr och hatar det mesta, i synnerhet AAs metoder.
Betyg: 2