”Det tredje tecknet” av Yrsa Sigurðardóttir – Nordisk läsutmaning

Advokat Þóra Guðmundsdóttir arbetar på ett litet advokatkontor tillsammans med delägaren Bragi. Som sekreterare har de anställt hyresvärdens dotter Bella, som är allt annat än tjänstvillig, i alla fall mot Þóra. Þóra är ensamstående nyskild mamma med en sexårig dotter, Sóley, och en sextonårig son, Gylfi.

En dag blir Þóra uppringd av en kvinna från Tyskland, Amelia Guntlieb. Hennes son, Harald, har hittats mördat och lemlästad på universitetet i Reykjavik. En vän till Harald, Hugi, är häktad för mordet, men familjen tror inte han är mördaren. De vill anställa Þóra för att gå igenom bevismaterialet.

Efter viss tvekan säger Þóra ja till uppdraget, och tillsammans med Matthew, en tysk som är anställd av familjen Gottlieb, börjar hon gå igenom bevismaterialet. Harald har arbetat med en uppsats om häxförföljelser på Island på den historiska institutionen vid universitetet. Till sin hjälp har han haft Gunnar, prefekt på institutionen, och Þorbjörn som handledare. På fritiden har Harald hängt ihop med ett gäng ungdomar. Vad har Dóri, Marta Mist, Andri, Brjánn, Bríet, Hugi och Harald egentligen haft gemensamt? Vad har de sysslat med? Och vilken roll spelar Haralds forskning? Eller är det hans arv från farfadern som är motivet?  Þóra och Matthew gräver i fallet, samtidigt som Þóra försöker vara en bra ensamstående mamma.

Det tredje tecknet är Yrsa Sigurðardóttirs första bok i en serie om den isländska advokaten Þóra Guðmundsdóttir. Den kom ut 2005 och redan 2006 så kom den svenska översättningen ut på Damm förlag. Yrsa Sigurðardóttir är författare och ingenjör.

I juni är det alltså dags för Island i den Nordiska läsutmaningen. Vill du veta mer om den så kika in hos Västmanländskan. Jag ville ha något av en författare som jag inte läst tidigare, men samtidigt något relativt lättläst, och valet föll på Yrsa Sigurðardóttir.

Det absolut bästa med den här boken är språket, eller snarare jargongen. Þóras ironiska kommentarer, de små pikarna och gliringarna, de träffar mitt i prick hos mig och jag sitter och kommer på mig själv att nästan småskratta. Det påminner om jargongen som jag stöter på dagligen och som jag verkligen gillar. Kanske är det ingenjören som talar? Jag blir nyfiken på Þóra och vill veta mer om henne, hennes privatliv och hennes barn. Av enbart den anledningen kan jag tänka mig att läsa ytterligare en bok i serien.

Men boken är en spänningsroman och då är det ju också någon form av mysterium eller action som man förväntar sig, och där tycker jag inte att Sigurðardóttir når ända fram. Faktum är att vissa utläggningar om häxeri och tortyr tråkar ut mig och jag skummar igenom dessa partier. Upplösningen blir ett ”tja”, ett godkänt men inte mer. Tyvärr drar detta ner betyget en hel del.  Jag skulle gärna läsa något av Sigurðardóttir  utanför den här genren!

Några andra som bloggat om boken är: Bokstunder, Lilla O och I Elinas hylla.

Omdöme: En något seg isländsk spänningsroman med härligt ironisk jargong.
Betyg: 3+

Bokbloggsjerka 29 juni – 2 juli. Pågående läsning

Fredag då. Ledig men väldans mycket att göra. Saker som jag gärna skjuter upp en stund till. Genom att delta i Annikas bokbloggsjerka. Den här veckan ställer hon en kort och koncis fråga: Vad läser du just nu?

Den frågan känns ju lagom enkel att svara på! Just nu läser jag ”Istanbul – Minnen av en stad” av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att det här är en bok jag i ”vanliga fall” skulle ha läst. Men omständigheterna ville annorlunda. Jag ska nämligen resa till Istanbul! När vi gick igenom böckerna efter min pappa tidigare i år och delade upp vilka vi ville ha så tog jag med mig den här, just eftersom jag då visste om min resa. Den blev sen en hyllvärmare några månader innan jag började läsa för några dagar sen. Jag har läst drygt en tredjedel och tycker den är väldigt ojämn. Vissa kapitel är jättebra, andra urtrista. Den är full av fotografier och det är rätt intressant. Men en recension kommer ju senare. Innan jag anländer i Istanbul hoppas jag i alla fall ha fått mer känsla för staden genom boken.

”Min mors tystnad” av Lizzie Doron

Alisa växer upp hos sin mor i ett kvarter i utkanten av Tel Aviv där de bor tillsammans med andra överlevande från Förintelsen. Hon drar med sina vänner  i den ständiga jakten på sin far. Var är min far? frågar Alisa sina vänner, de vuxna i kvarteret och sin egen mor. Men ingen vill egentligen svara. I vuxen ålder träffar Alisa sina vänner igen och genom dem börjar hon få reda på sanningen om sin far. Hon blir förvånad och glad, men också sorgsen.

Min mors tystnad är Lizzie Dorons andra bok i en självbiografisk trilogi, som kom ut på svenska 2012 på Weyler förlag. I original heter den Jom echad od nipagesh och kom ut 2009. Den första boken i serien heter Varför kom du inte före kriget?. Lizzie Doron är en israelisk journalist och författare.

Genom bokbloggar upptäckte jag Varför kom du inte före kriget? och mina intryck har jag skrivit om här. Redan tidigt så ställde jag mig i kö på det lokala biblioteket för den andra boken i den här trilogin eftersom den första boken var en riktig läsupplevelse. Min mors tystnad har delvis samma ton som Varför kom du inte före kriget? men fokus ligger mycket mer på dottern än hennes mamma. Det gör att boken inte riktigt är lika varm och kärleksfull, hon skriver om sig själv och delvis känns det som om hon inte kan ha samma ömhet för sig själv som barn som för sin mamma. Den är uppbyggd med små scener, en växling mellan Alisa som barn och Alisa som vuxen.

Själva ”mysteriet” med pappan lämnar mig lite konfunderad, med en undran om hur mycket hon egentligen visste men hade förträngt och hur mycket som hon verkligen inte visste. Jag har också svårt att förstå de vuxnas beteende i Alisas närhet. Men å andra sidan behöver jag inte förstå för att tycka boken är värd att läsa.

Ett urval andra som bloggat om boken är Lyrans Noblesser, Enligt O, och dagarna går och Bokmania.

Omdöme: En fin läsupplevelse om en frånvarande fars betydelse och omgivningens tigande.
Betyg: 4+

Resfeber

Snart bär det av till en helt ny plats. En jobbresa, och jag känner inte en enda person som ska dit. Men jag hoppas knyta nya kontakter. Organisatörerna har strulat hit och dit. De hade missat att boka hotell för mig första natten så nu har jag flyttats till ett annat hotell. För att komma över resfebern så läser jag på. Det går lite trögt.

Läsa Skriva

Genom Booked så fick jag ett gratisexemplar av tidningen Skriva. Visade sig vara en trevlig bekantskap som passade utmärkt i försommarvädret. Fast vad passar inte med en latte?

Som jag skrivit tidigare kanske inte jag tillhör den primära målgruppen då jag inte har ett manuskript i lådan. Men tidningen innehåller en del guldkorn för oss som är intersserade av ord, skrivandeprocessen och strukturen i böcker. Och eftersom jag läser många deckare passar deckarnumret bra.

Mina favoriter var:

• Intervjuerna med Anders Roslund, Kristina Ohlsson och Johan Theorin – lättsam ton men med innehåll.
• Novellen ”Januarisushi” – oerhört underhållande för oss som läser många deckare.
• Artikeln om föreningen Egenutgivarna. Innehöll ny och intressant information.
• Reportaget om Majgull Axelsson. En av mina favoriter. Räcker som förklaring.

Jo, jag skulle mycket väl kunna tänka mig att läsa Skriva igen.

Work of art – Bokomslag

Igår kväll så fastnade jag framför ett progam som heter ”Work of art” och som går på SVT1. Det är ett gäng amerikanska mer eller mindre okända konstnärer av olika typ som tävlar i en slags realityshow. I varje program får de en uppgift som de ska lösa under ganska kort tid. Sedan bedöms deras prestation av en jury som dels korar en segrare och dels kastar ut en av deltagarna.

Gårdagens program hetter ”Judging a book by its cover”, och innebar följande. Var och en av konstnärerna fick en klassiker att göra omslag till. Två av konstnärerna fick Dracula, två fick Tidsmaskinen, två fick Stolthet och fördom, två fick Frankenstein, två fick Dr Jekyll och Mr Hyde och två fick Alice i Underlandet. Vinnaren fick sitt bokomslag på en specialutgåva av boken.

Deras resultat hittar ni här.

Vinnaren var den här:

Min favorit var den här:

Den värsta i mitt tycke var den här (kan ni ens se vilken bok det är?):

SVTs hemsida om programmet hittar ni här.
SVTs presentation av gårdagens avsnitt kan ni se här.
Den amerikanska hemsidan om programmet i går hittar ni här.

Jag fick flera intressanta tankar av programmet. De flesta av konstnärerna hade inte läst boken de skulle göra omslaget till och bemödade sig inte ens att ta reda på vad boken handlade om, vilket i några fall fick katastrofala följder för dem i tävlingen. Hur ofta har bokomslagsillustratörer läst boken undrar jag?

Sen var det tydligt att ett bokomslag måste vara omedelbart och lättillgängligt, i jämförelse med en del annan konst. Det måste säga något om boken, eller i alla fall förmedla rätt känsla för boken. Det måste synas vad boken och författaren heter på omslaget.

Jag har tidigare sagt att jag inte bryr mig om omslagen på böckerna men nu börjar jag mer och mer titta på dem. I alla fall så noterar jag nog de dåliga!

En smakebit på søndag – Alltid du

Söndag igen och dags för ”En smakebit på søndag” i regi av bloggen Flukten fra virkeligheten. Det är en utmaning där man delger andra några rader ur boken som man just nu läser – en smakbit helt enkelt. Här hittar ni veckans inlägg. Verkar det lockande? Häng på du också!

Den här veckan så fuskar jag lite. Eller nästan. Jag läste nämligen ut en bok igår och har inte helt bestämt mig vilken bok som jag ska gripa mig an idag. Så här kommer en bit ur boken som jag just läst ut, nämligen Alltid du av Pernilla Alm.

Alltid du handlar om Caroline, som är gift med Mårten och har två små barn Vera och Filippa. Hon är mammaledig och hittar en dag en mobil på lekplatsen. När ägaren kommer för att hämta den visar det sig vara Adam. Carolines ungdomskärlek. Han är också gift, med Nettan, och har två små barn i samma ålder som Carolines.  Plötsligt så kommer hon ihåg precis vad hon kände för Adam. När Caroline strax efter börjar på Adams och Nettans företag blir allting komplicerat. Ska hon riskera allt?

Här är citatet jag valt från sid 29:

Konstigare än så var det inte. De träffade kompisar ofta, i parken, hemma hos varandra eller ibland på bio. Det var inget ovanligt alls. Men i vanliga fall brukade kompisarna vara folk från mammagrupper eller andra vänner. De brukade inte vara hennes livs första stora kärlek. De brukade inte vara hennes livs första kärlek som fortfarande var charmig och skitsnygg. De vanliga kompisarna brukade inte göra så att Caroline fick fjärilar i magen och sminkade sig extra noga bara för att leka en stund i parken.

”Små solfåglar långt borta” av Christie Watson

Blessing är 12 år och bor med sin mama, sin far och sin storebror Ezikel i en fin lägenhet i centrala Lagos. De lever ett gott liv. En lördag när de är på marknaden kommer mama på att hon glömt handväskan hemma och de går hem och hittar fadern tillsammans med en annan kvinna. Föräldrarna flyttar isär, och Blessing flyttar tillsammans med mama och Ezikel hem till sina morföräldrar som bor på landet i närheten av Warri, vid Nigerdeltat. Det är ett oroligt område, med konflikter och gäng av barn med vapen.

Morfar och mormor lever under enkla förhållanden. Morfadern är familjefadern som bestämmer, han har konvererat och är nu muslim. Han tror stenhårt på att Ezikels astma och nötallergi bara är inbillning. Mormodern är en stark kvinna som i hemlighet anlitas av fattiga kvinnor som barnmorska och Blessing tyr sig till henne. Trots bristen på pengar och de lokala stridigheterna försöker familjen att hålla ihop, men det blir allt svårare.

Små solfåglar långt borta (Tiny sunbirds far away) är Christie Watsons debutbok från 2011. Den kom ut 2012 i svensk översättning på Damm förlag. Christie Watson är en barnsköterska från London. Hennes sambo är från Nigeria och hon har vid flera tillfällen vistats i Nigeria.

Redan första gången jag läste om Små solfåglar långt borta så tyckte jag den lät lockande. Jag är nyfiken på böcker som utspelar sig i Afrika och något i beskrivningen talade till mig. I mångt och mycket så är den bra, precis som jag trodde. Hur väl Watson beskriver levnadsförhållandena, människorna och stämningen i Nigeria kan jag inte avgöra men det hon skriver berör. Ja, det är svårt att inte beröras av den uppenbara skillnaden mellan detta liv och det liv vi lever i Sverige. Barn som har tillgång till vapen, klimatet och hur människan kan klara sig under extremt knappa förhållanden. Boken behandlar dessutom frågor som hur de multinationella oljebolagen agerar och hur könsstympning av unga flickor fortfarande pågår.

Att skriva som en 12-åring tänker är inte lätt, och där tycker jag att Watson inte lyckas fullt ut. Utan att jag själv är 12 år… Blessings förhållande till sin mormor är väl beskrivet, med stor värme. Men morfadern tycker jag det är nästintill omöjligt att förstå sig på, eller känna sympati för. Han är egoistisk och utan självinsikt. Även mama är svårgreppbar och känns avlägsen.

Trots att jag tycker om boken när jag läser den, tycker att den är både tankvärd och berör, så är det ingen bok som lockar och drar när jag inte läser. Varför kan jag inte riktigt sätta fingret på, men på något sätt så känns det som om det ligger en distans i språket. Kanske är det den 12-åriga naiviteten som tar över.

Boken är ett recensionsexemplar från Damm förlag.

Ett urval andra bloggar som skrivit om boken är: och dagarna går, Bokboxen, Fru E:s böcker och Enbokcirkelföralla.

Omdöme: En ung nigeriansk flickas sorgliga men ändå optimistiska berättelse om familjens värde och gemenskap i en tuff omgivning.
Betyg: 4

Bokbloggsjerka 22-25 juni: Berättartekniska detaljer

Midsommarafton och strålande väder. Men en liten paus från firandet och ätandet blir det och då passar jag på att delta i Annikas Bokbloggsjerka. Idag frågar hon så här:

Finns det några berättartekniska detaljer som författarna använder sig av som  du kan störa dig på? Var specifik och ge exempel om du kan.

Jodå, det gör det. Egentligen tycker jag att om man överhuvudtaget märker att det finns berättartekniska detaljer, då är det inte bra! Så böcker där jag tänker ”aha, nu har författaren lagt in det här, för att få den här effekten” gillar jag inte.

Ett exempel kan vara när det blir en dialog mellan två personer som helt klart är utformad för att ”utbilda” läsaren, och de pratar om sådant som de båda brukar veta. Ett sånt exempel där jag störde mig är Karin Wahlbergs Glasklart.

För det mesta ogillar jag också när man konsekvent inte markerar när en person pratar utan dialogen och resten av texten blir ett. Ett exempel där jag störde mig är Tusen små bitar av James Frey. Men det kan finnas enstaka författare som kommer undan med det.

Tidningen Skriva – första reflektioner.

Genom Booked så har jag fått ett exemplar av Tidningen Skriva.

Jag har inget manus liggande i någon låda, inga idéer till någon roman eller skrivambitioner även om jag hade det i tidiga tonåren.

Men jag har ett genuint intresse för skrivande och vad som driver oss att utttrycka oss i ord. Så det ska bli intressant att se om Tidningen Skriva har något att erbjuda mig.

Vid en första genombläddring konstaterar jag att det är ett temanummer om att skriva deckare och det verkar väldigt lovande för det intresserar mig. Att läsa vad Kristina Ohlsson har att säga blir intressant! Ett författarporträtt av Majgull Axelsson ser jag också fram mot att läsa.

Och sen får vi se om jag dessutom kan bli positivt överraskad av någon annan artikel i tidningen?