Veckans kulturfråga v. 49

Idag tänkte jag hänga på Veckans kulturfråga från Enligt O:

Vilken eller vilka av de författare och verk som prisats av Svenska Deckarakademin tycker du extra mycket om?

Med mitt deckarintresse passar den här frågan utmärkt. Förutom att jag möjligen kan ha svårt att välja 😉 Trots att jag och Deckarakademin inte alltid är överens om vilken som är den bästa. Det får helt enkelt bli några stycken här spridda över åren. Jag har valt från kategorin i Bästa översatta och Bästa svenska. Har jag skrivit om dem på bloggen finns länk i titeln.

Översatta:

1996: David Guterson Snö faller på cederträden. Jag läste Snow Falling on Cedars när den kom, och trots att det är många år sedan så minns jag det som en gripande historia, som också lärde mig en hel del om hur japaner behandlades i USA.

2019: Jane Harper: En förlorad man. Ända sen debuten med The Dry har Jane Harpers böcker varit auto-buy. De utspelar ju sig ändå i Australien!

Svenska:

1993: Kerstin Ekman: Händelser vid vatten. Det här anser jag vara den bästa svenska kriminalromanen. Det ansåg även läsare i en omröstning i Sydsvenskan 2012. Då var jag med och nominerade.

1995: Henning Mankell: Villospår. I samma omröstning nominerade jag Villospår. Henning Mankell var en av de första deckarförfattare som jag läste alla böcker av en serie (den om Wallander).

2013: Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem. Christoffer Carlsson är en fantastiskt skicklig författare, en av de bästa vi har. Så läs hans böcker! När han fick priset det här året var jag med, om det kan ni läsa här.

2018: Stina Jackson: Silvervägen. En stark debut som utspelar sig i Norrland. Ett typiskt exempel på när spänningsromanen kan rymma mer än ”bara” spänning.

2020: Tove Alsterdal: Rotvälta. Den första i en serie som utspelar sig i Ådalen! Jag kunde inte låta bli att köpa och läsa när jag träffade Tove Alsterdal på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Hon var också en mycket skicklig moderator.