Syndafloder av Kristina Ohlsson

Från förlagets hemsida: En man hittas skjuten i bröstet, sittande i en fåtölj framför brasan. Märkligt nog bär han sin dotters vigselring på lillfingret.
I en annan del av stan söker en begravningsentreprenör efter sin bror. En bror som han verkar vara ensam om att sakna och som han fruktar kan vara borta för alltid.
Samtidigt kämpar en kvinna för att inte förlora kontrollen när hennes man blir mer och mer farlig. Tiden rinner snabbt undan och hon får allt svårare att skydda sig själv och sina barn.
Fredrika Bergman och Alex Recht ser samband mellan de olika fallen och leds in i en cirkel av spår där gamla synder kommer tillbaka. Någon lämnar meddelanden till Alex, någon som vill ställa allt tillrätta. Men vem är den anonyme brevskrivaren och varför tycks gärningsmannen alltid ligga steget före?

Syndafloder av Kristina Ohlsson har recensionsdatum idag, 15 mars 2017. Kristina Ohlsson är en svensk författare som tidigare arbetade som säkerhetspolitisk analytiker på Rikspolisstyrelsen och är utbildad statsvetare. Hon debuterade som författare 2009 med Askungar, den första i serien om Fredrika Bergman och Alex Recht. Syndafloder är den sjätte och avslutande delen i serien.

Kristina Ohlsson är en av mina absoluta favoritförfattare av svenska deckarförfattare, och hennes serie om Fredrika Bergman och Alex Recht är dessutom min favorit av hennes serier. Efter några års uppehåll blev jag själaglad att höra att det skulle komma en del till (om än den sista), och minst lika glad blev jag när det visade sig att förlaget var villigt att skicka ett fysiskt exemplar av boken.

Syndafloder är en mycket välskriven och spännande deckare. Det är något i Kristina Ohlssons språk och berättarteknik som gör att jag njuter när jag läser Syndafloder (och flera av hennes tidigare böcker). Det finns ett driv och ett sätt att lägga ut trådarna i historien som gör att jag hela tiden vill läsa mer, samtidigt som jag njuter av läsandet så jag vill bromsa. Jag hade kunna sträckläsa boken, men samtidigt så tror jag att jag fick ut mer av läsandet genom att inte göra det.

En nackdel för mig är att det är fyra år sedan jag läste förra boken i serien, och jag kommer faktiskt inte ihåg hur de återkommande karaktärerna hade utvecklats då. Visserligen har det gått tid för karaktärerna också, och de har heller inte haft daglig kontakt, så jag får som läsare reda på en hel del som hänt sen sist. Men samtidigt så förutsätts att man minns en del. Karaktärerna är väl beskrivna, och man får den här gången också ta del av deras privatliv. Det finns några saker som jag normalt brukar störa mig på i deckare (för att undvika spoilers tänker jag inte säga vad) men som jag i det här fallet köper, eftersom jag så fullständigt rycks med av historien redan från första sidan. Spännande är det och inte så lite obehagligt stundvis.

Jag sörjer att detta (förmodligen) är den sista delen, men efter att ha läst andra böcker av Kristina Ohlsson så känner jag mig ändå förvissad om att jag kommer att njuta även nästa gång jag läser en bok av henne.

Omdöme: Mycket välskriven svensk deckare om rättvisa, brott och straff.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Piratförlaget

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tusen tack för det!
Utläst 10 mars 2017.

7 kommentarer

  1. Spännande med olika synpunkter på samma bok!

    Jag såg din kommentar hos Johanna och tycker att det är intressant det ni skriver om att man antingen köper eller inte köper det huvudpersonerna är med om. Jag skriver samma sak som till Johanna så kanske vi kan komma på ett svar 🙂

    Jag köpte ju inte historien den här gången, och jag undrar också över vad det är som gör att man gör det ibland och ibland inte. Jag brukar acceptera Keplers många gånger helt osannolika händelseförlopp, och jag undrar om skillnaden är att Keplers böcker inte ligger nära min verklighet, så jag lägger inte in någon trovärdighetsaspekt i det de skriver, utan accepterar det de skriver som en hårdkokt och spännande tempokriminalare helt enkelt. I Syndafloder är det inga sagofigurer som är huvudpersoner, som ju Keplers faktiskt är, utan ganska vanliga människor med ganska vanliga liv. Då hakar jag upp mig på att att motiven inte är trovärdiga och att detaljerna kring morden lyfts fram som viktiga ledtrådar och så visar det sig att de inte är det, utan bara spänningshöjare. Jag får inte ihop det med det övriga upplägget. Jag tycker ändå att det är en helt ok kriminalroman, även om jag nästan direkt förstod vem som låg bakom händelserna, däremot inte varför. Och kanske hade jag tyckt bättre om den om jag följt serien från början.

    Gilla

  2. Vi, som följt serien, verkar ha samma åsikt om den här avslutande dela. Det kändes verkligen som hon ville knyta ihop säcken och ända lyckades hon skriva en spännande intrig. Tillbakablickar kan annars bil lite tradigt men inte här. Jag ser fram emot nästa bok även om den blir om ngt helt annat.

    Gilla

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.