Kautokeino, Lappland. Polarnatt och iskallt. Snart ska solen stiga igen, efter fyrtio dagars mörker. En flera hundra år gammal trumma har nyligen återlämnats till ett museum och det sägs att trummans kraft kan hjälpa nåjder – samernas schamaner – att kommunicera med de döda. Under mörkrets sista timmar stjäls trumman.
Kort därefter hittas en renägare mördad med öronen avskurna. Klemet och Nina på norska Renpolisen tror att det finns en koppling mellan stölden och mordet.
Det står snart klart att inte alla vill att deras efterforskningar ska lyckas. Och de möter kyla och motstånd från både natur och människor innan de kan ta upp jakten på en mördare.
Fyrtio dagar utan skugga av Olivier Truc kom ut 2014. I original heter den Le dernier lapon och kom ut 2012. Olivier Truc är en fransk journalist och författare som är bosatt i Stockholm. Fyrtio dagar utan skugga som är hans debutroman är såld till flera länder och har blivit prisbelönt. Hans andra bok, Skuggorna vänder tillbaka, kom ut 2016.
Som deckarläsare så har jag under årens lopp funderat på att läsa Fyrtio dagar utan skugga, men av någon anledning har jag inte trott att det var riktigt min typ av deckare. Olivier Truc var på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall förra året och var mycket intressant att lyssna på. Men så blev det här valet i Bokcirkeln på jobbet, och då kunde jag ju inte låta bli.
Fyrtio dagar utan skugga är en deckare med högt tempo i en unik miljö. Den var oväntat bra. Jag gillade inte språket, det var stolpigt bitvis, korthugget på ett underligt sätt. Ändå så är Fyrtio dagar utan skugga mycket lättläst, och jag fick trots mina invändningar ganska bra läsflyt. Det är ett högt tempo i berättandet, vilket för mig delvis kompenserar för stolpigheten i språket, och gör att jag hela tiden är intresserad av vad som ska hända härnäst.
Styrkan i boken är definitivt den unika miljön och historien som Olivier Truc format utifrån miljön. Berättelsen känns genomtänkt. Jag är sorgligt okunnig om samerna och deras historia, och medan jag läser så känns det som om jag lär mig mycket på ett naturligt sätt. Det gillar jag. När jag lyssnade på Oliver Truc fick jag också klart för mig vilket jobb han lagt ner, och hur det hela började som en serie artiklar och en fransk dokumentär från området. Det gör att jag känner mig trygg i att fakta är rätt.
Karaktärerna i boken är intressanta utifrån den miljö de befinner sig i men jag hade svårt att komma nära huvudpersonerna, Klemet och Nina. På något sätt så känns det som om jag betraktar dem utifrån. Möjligen kan det bero på att det hela tiden talas om vad personerna känner, något som jag har svårt för.
I bokklubben så hade alla inte hunnit klart men de flesta gillade boken. Vi diskuterade mycket om samer och miljön, hur mycket som var riktigt i beskrivningen, vad som skulle kunna hända personerna, om det fanns en fortsättning. Det var en mycket bra bokcirkelbok.
Tydligen handlar Skuggorna vänder tillbaka också om Klemet och Nina. Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa den, men den står inte högst på listan.
Omdöme: Lättläst spänningsroman i en annorlunda och intressant miljö
Betyg: 4-
Bloggat om boken har Boklysten, hyllan och Johannas deckarhörna
Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Le Dernier Lapon
Förlag: Piratförlaget
Översättare: Maria Björkman
Mitt exemplar lånade jag på biblioteket.
Utläst 3 mars 2017.
