En smakebit på søndag – Den tunna blå linjen

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten.

Målet den här helgen har varit att rensa tankarna efter veckan, att få perspektiv på saker och ting. Att köpa ny cykel åt sonen i går var gårdagens största projekt. Idag är det valborg och den ska firas med goda vänner. Men innan dess är det fotbollsmatch och bakning som står på schemat. Om jag nu kan slita mig från läsningen. Med posten i veckan kom nämligen den fjärde och avslutande delen i en av mina favoritserier – den om Leo Junker. Boken är Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson. Samtidigt så är det en bok jag vill dra ut lite på, inte storma igenom.

Smakbiten kommer från sid 13:

Bilden är hal och sval mot fingrarna, föreställer en kvinna med mörkt hår och smalt ansikte, stora mandelformade ögon. Hon bär en mörkgrön jacka som slutar vid midjan, svart skjorta och lika svarta stuprörsjeans, grova kängor. Hon dröjer sig kvar vid ett gathörn, man kan inte avgöra vilket, och har blicken mot gatan som om hon väntade på någon. 
På fotografiets baksida, ett telefonnummer nedskrivet för hand och två ord:
hjälp mig

The Girls av Lisa Jewell

Från det svenska förlagets hemsida: Du bor vid en pittoresk gemensam park, en oas i Londons storstadsbuller, där dina barn kan springa fritt, in och ut i de andra husen. Du har känt dina grannar i åratal, och du litar på dem.
Du tror att dina barn är säkra. Men är de verkligen det?
Midsommarkväll: en trettonårig flicka hittas medvetslös i ett mörkt hörn av den gemensamma trädgården. Vad hände egentligen med henne? Och vem är ansvarig?

The Girls av Lisa Jewell kom ut 2015. På svenska heter den Flickorna i trädgården och kom ut 2016. Lisa Jewell är en brittisk författare som bl.a. arbetade som PR-assistent och receptionist innan hon 1998 debuterade som författare med Ralph’s party. Hon har totalt gett ut fjorton romaner.

Jag har tidigare läst Syskonmakaren av Lisa Jewell och även om jag tyckte den var bra så hade jag inga direkta planer på att läsa mer av henne. Men så blev Flickorna i trädgården vald i vår bokcirkel, och då lånade jag den på engelska av en av medlemmarna i bokcirkeln (som hade den sen tidigare). Den fick följa med på resan till Gran Canaria och jag läste ut den på den långa flygresan dit.

The Girls är en välskriven och suggestiv berättelse med en stark psykologisk spänning. Ett problem för mig är att boken svajar mellan olika genrer och det är svårt att veta vad man ska tycka. Det är inte feelgood eftersom det mörka och obehagliga genomsyrar hela boken. Det är heller inte en genuin deckare eller thriller. Den verkar ha ambitionen att vara spännande och bitvis så ger den en stark obehagskänsla i sin vardagsspänning. Men samtidigt så levererar den inte den spänning som krävs för mig att bli intresserad, och slutet blir bara ett enda stort ”jaså” vad gäller spänningsmomentet.

Karaktärerna i The Girls är intressanta, men den enda jag kan känna någon som  helst empati med är Pip. Det är intressant hur Lisa Jewell skickligt bygger upp starka bilder, som plötsligt raseras genom ett annat perspektiv. Det ger en dimension till hur man utifrån kan se på en familj, medan internt så pågår något helt annat. Ett exempel är min bild av Adeles hem, som helt förändras när det blir Adele själv som beskriver det.

Jag tyckte det var en fördel att läsa boken på engelska, och jag tror att det intensiva läsandet på flygplanet gjorde sitt till för att boken lästes i ett sträck. Samtidigt så kan jag inte påstå att historien i grunden intresserade mig. Jag kan tänka mig att läsa mer av Lisa Jewell men det är inget jag kommer att prioritera.

Omdöme: Suggestiv berättelse om familjekonstellationer sedda inifrån och utifrån.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Enligt O, hyllan, Mias bokhörna, Bina’s Books,

Mer om boken kan du läsa här eller här (den engelska här)
Förlag: (mitt exemplar)
Sidor: 416

Mitt exemplar lånade jag av en vän.
Utläst 31 mars 2017.

Helgfrågan v. 17: Bokbloggare och recensionsexemplar

Inne hos Mia hittar vi veckans helgfråga: Vad tror ni förlagen vinner på att ge oss bokbloggare recensionsexemplar? Tipsa gärna om en bok ni tror inte fått så mycket uppmärksamhet om det inte vore för oss bokbloggare.

Egentligen så skulle jag helt enkelt kunna hänvisa till ett mycket bra inlägg inne hos Just nu just här som skrev om detta helt nyligen.

Men några egna funderingar då. Jag tror att förlagen kan vinna en hel del på att ge oss recensionsexemplar.

• Det finns ett helt annat utrymme på nätet att skriva om böckerna än vad det finns i den traditionella pressen.
• Bokbloggare är snabbare på att recensera, eftersom vi inte behöver invänta någon annan eller att det ska finnas plats för vår recension.
• Vi är inte bundna av ett visst mönster, och kan egentligen skriva vad vi vill och om vilken bok vi vill.
• Jag tror att bokbloggare tenderar att vara mer positiva. Inte så att vi är mer okritiska och seriösa bloggare kan också skriva negativa recensioner, men vi har ju faktiskt friheten att välja böcker som vi själva tror att vi kommer att gilla, beroende på tema, författare eller genre.
• Bokbloggare kan vara mer villiga att skriva om böcker av nya okända författare.

Exempel. Vad svårt. Jag kan komma på en del av debutantböcker som jag tror spreds snabbare via bloggar än de skulle gjort själva men svårt att ge exempel. För jag vet ju inte egentligen hur spridda de blivit, och hur mycket de sålts, jag har ju bara lilla svenska bokbloggsvärlden att relatera till, och när jag på jobbet pratar om en bok som jag tycker ”synts överallt” så verkar det som om ingen annan sett den…

Hett i hyllan #42

Dags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Enligt vårt utmärkta bokregistreringsprogram Book Collectorz så är det nu dags för en bok som jag fick av min mamma i oktober 2013. I vilket sammanhang och varför är dock för mig obegripligt. Kanske den stod i hyllan och fick flytta hem till mig? Nåja, boken är Regnbuen av Marie Hamsun och den är från 1953.

Texten på baksidan lyder: Marie Hamsun skildrer i åpningskapitlene av denne boken oppvekståren i Elevrum och ungdomsårene i datidens Kristiania, til vi kommer fram til den unge skueskpillerinnes første møte med dikteren. 
Det er et sympatisk portrett som tegnes av den store dikter, med fru Hamsun dekker ikke over hans svakheter. Helt uforbeholdent forteller hun om dikterens liv, hans reaksjoner, hans temprament og hans følelser gjennom den lange årrekke de levde sammen. Vi får et umiddelbart intrykk av hens vanskelig sinn, men også av hans mange sympatiske egenskaper, og den fremstillingen støttes på den beste måte av en lang rekke brev like fra den første tid de var sammen til langt ut gjennom årene.
Selve mennesket Hamsun trer fram for en både med godt og ondt. Brevene og uttalelsene av ham gir bildet rikdom. De er ofte sjarmerende og vittige, ja av og til fulle av visdom. Man opplever dikteren Hamsun, og får et intimt riss av hans livsskjebne.

Hm, tja, jag kan inte säga att Knut Hamsun framställs i någon positiv dager här. Inte har jag läst något av honom heller. Förhoppningsvis handlar väl boken om Marie också, vilket borde vara mer intressant. Men högt upp på någon läslista kommer den inte just nu.

Kråkornas fest av George R R Martin

OBS! Innehåller spoilers!

Från förlagets hemsida: Efter århundraden av bittra strider råder nu en osäker vapenvila. Robb Stark, Joffrey Baratheon, Renly Baratheon och Balon Greyjoy är alla döda och Joffreys blott åttaårige bror Tommen regerar i Kungshamn under överinseende av sin mor, den maktgalna Cersei Lannister som har många liv på sitt samvete.
Men kampen om makten över de sju konungarikena är inte slut. Stannis Baratheon har farit till Muren, på Järnöarna smider huset Greyjoy nya planer, i Dornien vill huset Martell hämnas prins Oberyns död, medan Brienne, jungfrun av Tarth, beger sig iväg på det omöjliga uppdraget att söka efter Sansa Stark. Och över havet kommer envisa rykten om att draklordens dotter fortfarande lever.
Tiden är kommen för de visa och de ärelystna, för de starka och de svekfulla, för ädlingar och ofrälse, för magiker och mördare, för de rättrogna och de fredlösa. De mänskliga asätarna är inte sena att samlas och nya intriger uppstår och farliga allianser bildas när krafter från det förflutna dyker upp igen i spåren efter strider och kaos, beredda att än en gång ta upp kampen om järntronen.
Till kråkornas fest är många inbjudna men bara ett fåtal överlever.

Kråkornas fest av George R R Martin kom ut på svenska 2012. I original heter den A Feast for Crows och kom ut 2005. George R R Martin är en amerikansk fantasyförfattare som förutom sin populära serie A Song of Ice and Fire skrivit manus till TV och film. Han har även givit ut ett antal noveller.

Jag är den enda i familjen som inte läst George R R Martins böcker på egen hand, och det kompenseras i den s.k. Makeutmaningen. Ända sedan starten så har det alla år utom ett ingått en bok i den här serien. I 2016/2017 års utmaning ingår bok nummer fyra, och den fick bli april månads val. Den fick följa med på läsplattan på semestern, och jag började läsa den där, för att sedan fortsätta i den fysiska mycket omfattande boken när vi kom hem.

Kråkornas fest är fantasy där författaren frossar i detaljerna. Det är oändligt många karaktärer, och det är alltid omöjligt att veta om man stött på dem förut eller inte, förutom ett begränsat antal huvudkaraktärer. Dessutom har George R R Martin en förkärlek för att i detalj beskriva allt, från skepp till sköldar till olika slag och intriger. Det är inte riktigt min grej, för jag förmår helt enkelt inte hålla reda på allt, och det gör mig frustrerad och orolig.

Till att börja med gick läsningen av Kråkornas fest trögt, men när jag gav upp att försöka förstå detaljerna och helt enkelt skummade vissa delar så flöt läsningen betydligt bättre, även om jag kan tycka det var synd. Kanske jag missade något väsentligt, men jag tyckte att jag kunde följa med någorlunda i huvudkaraktärernas berättelser. Att läsa på läsplattan var heller ingen hit, där saknades kartorna och det var svårt att bläddra fram och tillbaka till släktträden.

George R R Martin är bra på det här med olika POVs, att få olika vinklar, och olika personligheter att framträda. Bäst i den här boken gillar jag nog Sams berättelse. Cerseis och Sansas är också någorlunda enkla att följa. Det finns karaktärer jag saknar, men vad jag förstår så utspelar sig bok fem i serien under samma period men med andra POVs. Sen får jag upprepa min åsikt att genom att jag sett första säsongen av Game of Thrones så hjälper det mig i att få en bild av karaktärerna. Det blir skillnad med helt nya karaktärer.

En fördel med Kråkornas fest är att det inte är detaljerade beskrivningar av slag utan att det är mer politiska intriger. Det är också förhållandevis lite ”fantasy” om man tänker sig magiska inslag eller främmande varelser.

När jag läste Kråkornas fest så tänkte jag då och då att jag inte står ut med en bok till i serien. Men det är klart, det är ju bara en bok kvar. Av de som kommit ut. Men jag ser inte direkt fram mot den.

Omdöme: Detaljerade beskrivningar av intriger, maktspel och lögner i en fantasyvärld.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Fantastiska berättelser, Maddes bokblogg och Beas bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: A Feast for Crows
Förlag: Forum
Översättare: Louise Thulin
Antal sidor: 683

Mitt exemplar lånade jag av maken (började med e-bok lånad på biblioteket).
Utläst 14 april 2017.

Från A till Ö

När det gäller TAGar så hittar jag nästan alla inne hos Monika. Så även den här.

I det här fallet kommer jag att göra som Monika och ta en bokstav då och då. Sådana TAGar behöver jag ibland för att få en paus.

Följande punkter kommer att avhandlas:
A – Allvarlig. En bok du tog på allvar.
En bok som tog upp allvarliga ämnen. Du läste den för underhållning, men tog den på allvar.

B – Besvikelse. En bok som inte levde upp till dina förväntningar.
Du såg verkligen fram emot att läsa den här boken. Anledningen spelar ingen roll. Men det slutade som en stor besvikelse.

C – Cirkus. En bok som det hände mycket i.
Saker hände hela tiden i den här boken. Du hängde knappt med.

D – Dramatik. En väldigt dramatisk bok.
Kärlekstrianglar, familjedrama, livsfarliga situationer. Dramatiken i den här boken gjorde det svårt för dig att lägga ner den.

E – Eftertänksamhet. En bok som fick dig att tänka.
Vare sig boken var en deckare eller bara fick dig att tänka mer på något speciellt i allmänhet. Den här boken gav din hjärna en work-out.

F – Fattig. En bok med en fattig huvudkaraktär.
Den här stackars huvudkaraktären har det inte lätt i livet. Kanske det blir bättre senare?

G – Gråt. En bok som lämnade dig i tårar.
Tårarna slutade inte strömma när du läst den här boken.

H – Humor. Den roligaste boken du någonsin läst.
Här strömmade tårarna av en helt annan anledning. Du kunde inte sluta skratta när du läste den här boken.

I – Ilska. En karaktär som gjorde dig frustrerad.
Ibland förstår man inte hur karaktärerna tänker. Just den här karaktären gjorde dig extra frustrerad.

J – Jul. En bok som bör läsas när det snöar.
Marken där ute är täckt av snö och du vill inget hellre än att krypa upp i soffan där inne och läsa om boken.

K – Klocka. En bok om tidsresor.
Det kan vara framåt eller bakåt i tiden. Vad föredrar du?

L – List. En ovanligt smart bokkaraktär.
Den här karaktären bara måste vara släkt med Einstein. Hur annars kan h*n vara så smart?

M – Mörk. En bok med mörka toner.
Det är inte Fifty Shades of Grey vi snackar om här. Nej, den här boken hade inte kunnat bli mörkare ens om du läste den på natten. Skräck, sorg, ilska. Den här boken levererar.

N – Nostalgi. En bok du läste som barn.
Den här barndomsboken får dig att le och önska att du var liten igen.

O – Okej. En bok som inte var dålig, men inte särskilt bra heller.
Den här boken fick dig att säga ”Meh” och rycka på axlarna. Den var liksom bara okej.

P – Papegoja. En bok du känner härmade en annan.
Du känner att författaren var starkt inspirerad av en annan mer känd bok när du läste den här boken.

Q – Quagga. En bok som dog ut snabbt.
Quaggan dog ut under senare halvan av 1800-talet. Vilken bok känner du var hypad under en kort period, men sedan glömdes bort.

R – Rekommendation. Den bok du senast blev rekommenderad.
Hade ingen sagt åt dig att läsa den här boken hade du förmodligen knappt tittat på den.

S – Spoiler. En bok du blev spoilad om slutet på.
Argh, det är så frustrerande! Vilken bok blev du mest spoilad på?

T – Trend. En boktrend du vill upplysa.
Böcker, speciellt ungdomsböcker, har gått igenom en massa trender. Ett år är det vampyrer, det andra är det sjöjungfrur. Vilken trend föredrog du?

U – Ungdom. En ungdomsbok du avgudar.
Hinduismen har tusentals gudar. Det finns tusentals ungdomsböcker i världen. Vilken ungdomsbok avgudar du mest?

V – Verklighet. En bok utan övernaturliga inslag.
Här finns inget av varken övernaturliga varelser, gömda kungadömen eller magi. Vilken är den bästa och mest verklighetstrogna bok du har läst?

W – Whisky. Vad är din smak när det kommer till böcker?
Vissa gillar whisky, andra föredrar jordgubbssaft när de sitter framför en varm brasa i sin stora herrgård (om man nu har en sådan, jag har klarat mig lika bra utan). Vilken genre i böcker är din smak?

X – Xylofon. En barnslig bok.
Xylofonen känns lite barnslig för många. Vilken bok/ungdomsbok känner du var för barnslig för dig?

Y – Ynkrygg. En feg karaktär.
Det finns många fega karaktärer i bokvärlden, men den här toppar listan. Vem är den största ynkryggen du har stött på i en bok?

Z – Zebra. En karaktär du inte visste var god eller ond.
Är h*n verkligen så ond eller god som h*n utger sig för att vara? En karaktär du var osäker på vilken sida tillhörde. Alternativt en karaktär som visade sig inte vara på den sida du först trodde.

Å – Ålder. En bok som utspelar sig för minst hundra år sedan.
Titanic, Jorden är platt, vikingaskepp, upptäckten av elden eller ännu längre tillbaka i tiden. Vilken är den bästa bok du har läst som utspelar sig för minst hundra år sedan? Notera att tidsresor från vår tid bakåt inte gills.

Ä – Ärvd. En bok du läste efter att dina föräldrar läste den.
En av dina föräldrar rekommenderade den här boken till dig efter att de själva läst den. Vad tyckte du själv om den?

Ö – Överskattad. En bok du inte tycker förtjänar hypen.
Jag tror att vi alla har varit där. Den här boken fick dig att undra varför alla andra tycker om den så himla mycket.

Film: Arrival

Titel: Arrival
Originaltitel: Arrival
Regissör: Denis Villeneuve
Manus: Eric Heisserer, Ted Chiang (novellen den är baserad på)
Skådespelare: Amy Adams, Jeremy Renner, Forest Whitaker m.fl.
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Genre: Drama,Sciene Fiction
Premiär i Sverige på bio: 2 december 2016
Utgiven i Sverige på DVD: 17 april 2017
Vi (maken, sonen, dottern och jag) såg den på DVD 22 april 2017.

Från SF: Ett antal mystiska rymdskepp landar samtidigt på olika platser över hela världen. I USA sätts en elitstyrka samman under ledning av expert inom lingvistik, Dr Louise Banks, för att undersöka om rymdskeppets besättning har fientliga avsikter eller inte. Hon och hennes team arbetar dock under extrem tidspress då utomjordingarnas besök orsakat globala krisstituationer. Banks måste ensam fatta ett beslut som kan hota hennes liv – och förmodligen hela mänskligheten.

Arrival hade gått mig mer eller mindre spårlöst förbi, medan resten av familjen tydligen kände till den från trailers. Maken inhandlade den när vi var iväg och handlade mat, och samma dag valde sonen ut den som kvällens film. Mina förväntningar var därför ungefär lika med noll, även om ordet ”aliens” inte direkt fick mig att jubla.

Arrival är en mycket välgjord film som överraskade mig mycket positivt på många sätt. Uttrycket ”you’re messing with my head” kom upp flera gånger i mitt huvud medan vi tittade, för det här är en film som utmanar tankeförmågan. Det är imponerande långsamt tempo jämfört med vad jag trodde, vad det brukar vara i thrillers/science fiction. Det är dramatiskt men mer på ett psykologiskt plan än den andlösa typen av spänning med jaktscener.

I science fiction där det förekommer utomjordingar så är det alltid ett avgörande ögonblick för mig när man första gången får se dem. Ska det bli komik av det hela eller blir det övertygande. En kort stund i Arrival står det och balanserar, men väldigt fort så köper jag konceptet. Förmodligen är det mycket tack vare den mycket starka scenen precis innan när de kommer in i rymdskeppet och vad de då upplever som de med sina mänskliga tankar och förutsättningar inte kan greppa.

Jag gillar filmer där man mot slutet eller efter att man sett klart den inser att man får omvärdera saker som hänt i början av filmen. Vi resonerade väldigt mycket i familjen om vad det var som egentligen hände, och vad det var vi hade sett. Det var en blandning av förvirring och tolkningar. Tyvärr så vill jag inte här skriva exakt vad som hände, eftersom jag tror det kan förstöra upplevelsen av filmen.

Filmen handlar allra mest om Louise Banks, spelad av Amy Adams som gör ett mycket bra jobb. Jag köper henne helt och hållet. Maken gav exempel på andra filmer vi sett henne i, och jag känner igen henne vagt, men är glad att jag inte kopplar henne till någon annan roll. Därefter är det mest Jeremy Renner och Forest Whitaker som syns mest, och de är också bra. Övriga är mer eller mindre statister.

Jag gillar att man satt en linguist i fokus istället för det vanliga med någon med tekniska kunskaper. Det finns också en hel del humoristiska ögonblick mitt i allvaret – plus för det.

Oavsett om du brukar gilla science fiction eller inte så rekommenderar jag den här filmen!

Omdöme: Välgjord science fiction som ställer begreppet tid på ända
Filmbetyg: 8,0

På IMDB får filmen betyg 8,0 baserat på 322 002 betyg.
På Filmtipset får filmen betyget 5 baserat på 2002 betyg.

Recension finns på DN, SVT, SVD och Moviezine

En smakebit på søndag – En sax i hjärtat

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten.

Efter en intensiv vecka har det varit skönt med en helg utan speciella åtaganden. Efter att ha läst ut Häxan så har jag haft en kort deckarpaus med feelgood. Men nu är jag tillbaka bland deckarna. Det blev ett av alla dessa överraskningar som kommer från förlagen oanmälda: En sax i hjärtat av Marie Bengts. Det är något så ovanligt (i dagens deckarflod) som den pusseldeckare som utspelar sig på 50-talet.

Smakbiten kommer från sid 13

Allt höll på att förfalla, det fanns så mycket att ta itu med.
Det hade varit så mycket enklare på arbetet. Folk skickades till hospitalet just för att de behövde hjälp. Folk i byn, däremot, var oftast omedvetna om att de behövde den.
Och de som var medvetna, det vill säga de som klagade, tyckte med ens att allt var bra sin det var när de väl serverades en möjlig lösning på problemet.
Före pensionen hade Asta aldrig trott att en människa kunde vara bortom räddning. Nu kände hon tvivel, hade börjat ifrågasätta om alla kunde bli hjälpta eller om det fanns obotliga fall. Människor som inte kunde ursäktas, inte ens förlåtas.
Förlorade människor.

 

Tysteren av Jan-Erik Fjell

Från Bokus: New York, 1960-tal. En ung man tas upp i den ökända maffiafamiljen Locatelli och får sitt första uppdrag: att avrätta en angivare. I nutidens Fredrikstad i Norge hittas stadens rikaste man mördad, ett dåd som vid första anblicken verkar ha ekonomiska motiv.
I Jan-Erik Fjells hyllade deckardebut flätas två parallella historier samman till en tät och överraskande berättelse. I centrum står Anton Brekke från kriminalpolisen som kallas in för att lösa fallet. Han är orädd och oförskämd, svag för kvinnor och har dessutom en hemlig last: poker. Med hjälp av den ivrige polisstudenten Magnus börjar han nysta i de trådar som till slut leder dem fram till den oväntade upplösningen.

Tysteren av Jan-Erik Fjell kom ut 2010. I svensk översättning heter den Angivaren och kom ut i mars 2017. Jan-Erik Fjell är en norsk författare med utbildning inom IT och administration. Han debuterade 2009 med Pus. 2010 fick han, som den yngsta författaren någonsin, Bokhandlerprisen för Tysteren, den första i serien om Anton Brekke. Han har hittills gett ut fem böcker i serien.

Den här boken köpte jag under höstlovet 2014 när vi var till Oslo för att hälsa på mina syskon. Naturligtvis passade jag på att köpa en bunt norska böcker som jag läst om på nätet eller som lockade i bokhandeln. Tyvärr blev den här stående i bokhyllan och det var först nu när den skulle komma på svenska som jag kände att jag borde ta itu med den. Så den fick följa med på vår semester på Gran Canaria. Jan-Erik Fjell står dessutom på min Boktolva.

Tysteren är välskrivet och lättläst norskt krim. Språket flyter bra, inte en enda gång stannar jag upp i läsningen, och jag sträckläste boken på två dagar (i solstolen). Det är en spännande historia Jan-Erik Fjell målar upp och jag tycker han lyckas bra med det något utslitna greppet att ha två historier i olika tidsåldrar. Historien är såpass spännande och väl uppbyggd att jag inte lyckades lista ut hur det låg till förrän alldeles mot slutet, och det är ett bra betyg för en deckare.

Det går inflation i poliser som har personliga problem och Anton Brekke är en av dem. På det hela taget är jag lite skeptisk till Anton Brekke som karaktär, det är svårt att säga om han är en mansgris eller inte, om han är otrevlig eller om han bara är brutalt ärlig. Mansgrisdelen gillar jag i alla fall inte. Hans personliga problem är i alla fall beskedliga jämfört med vad som numera är standarden i polisromaner. Tysteren innehåller en hel del karaktärer som jag gärna skulle läsa mer om, och det är alltid lovande för en serie.

Samtidigt som jag höll på att läsa den här boken så åkte några arbetskamrater till Trondheim och jag la in en beställning på del två i den här serien, Skyggerom. Eftersom den kommer på svenska redan i höst så måste jag skynda mig att läsa den…

Omdöme: Lättläst och välskriven norsk krim
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna (den svenska översättningen), Bokelskerinnen och Krimbloggeren

Mer om boken kan ni läsa här, här och här.
Förlag: Juritzen (mitt exemplar) – den svenska har kommit ut på Harper Collins Nordic
Sidor: 383

Mitt exemplar var en hyllvärmare.
Utläst 5 april 2017.

Bokbloggsjerka 21-24 april: Karaktärer

I veckans bokbloggsjerka frågar Annika: Hur avgörande är karaktärerna tycker du?

Hm, inte säker på att jag förstår frågan. För mig är karaktärerna a och o i en historia. Utan karaktärer som man kan tycka till om, relatera till eller ställa sig frågande till så har jag svårt att ta till mig en historia. Så svaret är Helt avgörande! Sen är jag alldeles för trött för att ge exempel på det ena eller det andra. Kort och trist svar alltså.