Catrin Quinn bor ensam med sin hund Queenie i ett ensligt beläget hus utanför Stanley, little-black-liesFalklandsöarna. Det närmar sig tre år sedan hennes liv föll i bitar, och helst vill hon glömma. Men lika mycket funderar hon på den ultimata hämnden. Den enda som bryr sig om henne verkar vara ex-soldaten Callum som slagit sig ner på Falklandsöarna efter sina traumatiska upplevelser vid landstigningen. Efter den fruktansvärda händelsen som tog Catrins söner i från henne, så vill hon varken ha något med sin bästa vän Rachel eller sin ex-man Ben att göra. Men så försvinner en liten pojke spårlöst. Det är den tredje pojken som försvinner, och befolkningen börjar nu tro att en mördare går lös.

Little Black Lies av Sharon Bolton kom ut i maj 2015. På svenska kommer den ut i höst, och heter då Små svarta lögner. Sharon Bolton är en brittisk författare som debuterade med Sacrifice 2008. För den svenska publiken har hon blivit känd för sin serie om Lacey Flint. Little Black Lies är hennes åttonde bok, och är fristående.

Sharon Boltons böcker upptäckte jag när jag fick ett recensionsexemplar i posten av Livrädd. Sedan dess har Boltons böcker stått på min ”auto-buy”-lista. Little Black Lies klickade jag hem så fort den var tillgänglig.

Little Black Lies är en fristående bok, och på flera sätt så tycker jag den skiljer sig från serien om Lacey Flint. Framförallt saknar jag tempot från hennes tidigare böcker, Little Black Lies puttrar fram i ett betydligt långsammare tempo där miljön och huvudpersonernas växelverkan med naturen står i centrum snarare än mysteriet. I början så tycker jag det är trögt att komma in i boken. Det är först när jag lugnar ner läsandet och fokuserar mer på miljöskildringarna och personerna som jag kommer in i historien.

Jag har aldrig tidigare läst en bok som utspelar sig på Falklandsöarna och det är en intressant upplevelse. De bilder jag får i huvudet är främst från Svalbard, där jag varit, men också från de miljöer som jag tidigare läst om som Färöarna och Shetlandsöarna. Miljöskildringarna och fokuset på det karga, blåsiga, ensliga och mäktiga gör att jag omedvetet jämför med Ann Cleeves Shetlandsserie och Peter Mays serie. Tyvärr för Sharon Bolton tror jag, för jag tycker inte hon lyckas lika bra.

I Little Black Lies får flera personer komma till tals som berättare, och det upplever jag som en fördel. Jag har svårt för Catrin, och delvis Rachel, medan Callums berättelse är den där läsandet tar fart. Variationen dem emellan är ett plus, likaså att de delvis (men inte helt) täcker samma tidsperioder. Det är intressant att läsa om Falklandsöarna, och hade jag inte förväntat mig en deckare med högt tempo hade jag förmodligen varit betydligt mera nöjd. För ”gåtan” tilltalar mig inte speciellt. Däremot så gillar jag verkligen slutet på boken. Det är vad jag sedan går och tänker på efter avslutad läsning.

Sharon Bolton står fortfarande på min lista över författare som jag ser fram mot nästa bok av, men möjligen kan jag nästa gång tåla mig lite längre. Eller inte.

Omdöme: Om ensamhet och liv som fallit i spillror i den karga miljön på Falklandsöarna.
Betyg: 4- (med nöd och näppe)

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Minotaur Books

Mitt exemplar var helt nyinköpt.
Utläst 12 juni 2015.