På nyårsafton så ser tre ungdomar något i vattnet i Storsjön, Östersund. De är storsjoodjuretövertygade om att det är Storsjöodjuret de sett och snart är det fler som rapporterar att de sett odjuret. Kommunen ser en möjlighet att attrahera fler turister och man påbörjar bygget av ett Storsjöcenter tillsammans med en tysk vänkommun och en tysk affärsman. Det ses inte med blida ögon av alla och under sommaren ökar spänningarna.
En sommardag i juli har överläkare Erik Jensen jour när en kvinna kommer in på Sundsvalls sjukhus. Hon har ramlat i vattnet utanför kasinot och har förlorat medvetandet. Nästa dag får Erik ett SMS från en okänd avsändare som hävdar att kvinnan, Tove, blivit knuffad ner i vattnet. Han kontaktar sin vän kriminalkommissarie Johan Axberg. Johan är pappaledig med sonen Alfred och överlåter fallet åt sina kollegor. Dessutom så befinner han sig i Östersund, där hans farmor Rosine Axberg har hamnat på sjukhuset efter att ha blivit brutalt misshandlad i sitt hem. Hon hävdar att det var en av baltligorna som härjar i stan, men Johan misstänker att hon inte berättar hela sanningen. Johan börjar rota i saken, men möts av oväntat motstånd av den lokala polisen.

Storsjöodjuret av Jonas Moström kom ut i april 2013. Det är den åttonde boken om kriminalkommissarien Johan Axberg och överläkaren Erik Jensen. Jonas Moström är uppvuxen i Bräcke, Jämtland. Han har bott i Sundsvall men bor numera i Stockholm där han arbetar som läkare och författare. Han debuterade 2004 med Dödens pendel.

Som jag skrivit förut på bloggen så har jag en förkärlek för böcker som utspelar sig regionalt, inte minst i Sundsvall, eller som i det här fallet i Östersund. Mitt omdöme ska ses i ljuset av detta för det bidrar (för det mesta) till ett positivt intryck.

Jonas Moströms böcker är mycket lättlästa och är enkel svensk deckarunderhållning men så mycket mer brukar jag inte förvänta mig. Ibland behöver man en lättläst bladvändare, och när jag läste Storsjöodjuret var det fallet. I den här boken fokuserar författaren på ett tema som är angeläget, nämligen främlingsfientlighet, och jag gillar hur han förvaltar det temat inom ramen för en enkel deckare. I den förra boken, Stryparen, blev jag både irriterad på Johan och Erik och saknade överhuvudtaget karaktärsutveckling av de återkommande karaktärerna. I den här boken får Johan, hans barndom och hans relation till Rosine vara i centrum och det fungerar betydligt bättre. Vi får i stort sett inte alls möta hans kollegor i Sundsvall. Men huh vad jag irriterar mig på Erik och Sara!

Spänningen då, som är så viktig i en deckare. Ganska tidigt kan man ana vem som är skyldig, men motivet dröjer, och detaljerna dröjer, vilket är bra. Och så gillar jag slutet vad gäller båda ”trådarna”. Det var betydligt bättre än jag förväntat mig. Men jag hade å andra sidan rätt låga förväntningar.

Det finns en del logiska glapp som jag blir frustrerad över, som att Johan faktiskt är pappaledig och ändå så får han order av sina överordnade och verkar ”jobba”. I verkligheten så funkar det ju inte så på en arbetsplats. Antingen är man föräldraledig eller så är man inte det. Och varför ska han leda en utredning i Östersund innan det finns en officiell misstanke om att de inte kan hantera ärendet internt? Och så precis som i förra boken så undrar jag vem som skriver baksidestexterna till den här serien. För återigen så stämmer den inte kronologiskt med innehållet!

Att det blir en nionde bok tycks helt klart, och jag kommer att läsa den också. Än är jag inte färdig med Johan och Erik. Boken var ett recensionsexemplar från Lind & Co.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Omdöme: Lättläst deckare i Jämtlandsmiljö med främlingsfientlighet i fokus.
Betyg: 3+